Medelmåttornas dominans

vetenskap och politikDen första texten i Vetenskap och Politik handlar om Vetenskap som yrke. Texten är från 1919, nästan hundra år sen. Först jämför Weber akademiska karriärer i Tyskland och USA, och konstaterar att situationen för den alltmer amerikaniserade tyska akademiska världen liknar en Marx-värld med institutionerna som statskapital och den stackars assistenten som arbetare helt beroende av ledningen. Vilket var en skillnad mot det tidigare tyska systemet där Privatdozenten var lite mer oberoende. Sen resonerar han kring karriärvägar och konstaterar att det är ett slumpens verk hur det ska gå. Om man har tur eller otur vid tillsättningar, är en fråga dels om tajming, men också om medelmåttornas dominans (där är han minsann inne på den då moderna tankegången om ”massan”), som beror av det mänskliga samarbetets lagar säger han. Men han säger inte exakt hur.

I förbigående nämner han att samma mekanism gör att det inte är den främsta kandidaten som vinner USAs presidentval, utan den som ligger på andra eller till och med tredje plats. Han preciserar det inte, vilket hade varit lite intressant, för att t ex bedöma Trumps chanser lite bättre i år …

Ja, så för att ha vetenskap som yrke krävs det alltså att man står ut med att se medelmåttorna passera en år efter år utan att ta psykisk skada.

Sen visar han de inre betingelserna, som handlar om lidelse. Lidelse och inspiration. Att sitta vid sitt skrivbord och räkna har sin givna plats, men det är inte det enda som krävs, vilket enligt Weber till och med på den tiden var ett allmänt missförstånd. Vetenskap, liksom all praktisk problemlösning kräver lidelse, kreativitet och inspiration. På det sättet är konstnären och vetenskapsmannen lika. Men han gör en intressant skillnad mellan konst och vetenskap. Ett konstverk kan vara fulländat, men i vetenskapen är utveckling inbyggt, det är meningen att det ska komma något efter som överträffar det vetenskapsmannen gör.

Tänk på det, så otacksamt! Varför hålla på med något som man aldrig blir färdig med?

Weber säger att den här tilltagande intellektualiseringen och rationaliseringen avmystifierar livet, så att inte ens döden får en mening. Han nämner Tolstoj som skriver om döden som meningsfullt fenomen, och det är ju lustigt att jag just läst Ivan Iljitjs död där detta behandlas.

Ju mer vi förstår, alltså, desto mer meningslöst … Tanken är hisnande. Meningen med livet som liggandes i det obegripliga. Men, vid närmare eftertanke innebär det ju att mänskilghetens mening är att förstå allt, sen är det klart. Vi tror, eller vill, att det ska vara evig mening med livet, som ett självändamål, men det är ju bara egocentrerat. Att förstå mer är alltså meningen med livet, vilket samtidigt gör livet meningslöst. Det är ju faktiskt självklart!

Och efter alla dessa umbäranden för vetenskapsmannen ställer han sig frågan: Är det meningsfullt att hänge sig åt utveckling, vilket värde har vetenskapen?

Svaret är förstås ”ja”, men hur och varför tar vi en annan dag.

Texten känns märkligt aktuell och modern, trots sina snart hundra år.

Bibliotekshorror

Jag söker Max Webers Vetenskap och Politik sa jag till damen i biblioteksavdelningens informationsdisk, det står ”Magasin” på den i katalogen, informerade jag.

Hon ryckte till, pupillerna både förstorades och förminskades inom loppet av en mikrosekund, eller två. Kinderna flammade till.

Då får jag gå ner i källaren … Jag måste först se när den är tillbakalämnad, så den står där…

Och jag drabbades för en sekund av det mest förlamande dåliga samvete. Vilken människa är jag som vill låna avsomnade, dammiga böcker som ingen sett åt på åratal, väcka de döda! Varför kan jag inte vara mer som alla andra och ställa mig i kö till de nya? (Jag har faktiskt ställt mig i kö till EWBs Århundradets kärlekskrig, jag är nummer tre på ett av biblioteken nu.) Men skulle jag verkligen tvinga ner henne i den källaren, borde jag inte erbjuda mig att gå själv, eller rentav strunta i boken? Men jag ville väldigt gärna ha den, och … det är ju faktiskt hennes jobb att hämta fram den, kom jag raskt fram till. Så jag log enträget och bedjande och sa ytterligt medkännande

Ojdå!

Säg till min kollega om jag inte kommer tillbaka på en halvtimme, sa hon olycksbådande och gick. Dödsföraktet ekade om hennes steg.

Jag bläddrade bland tidsskrifterna så länge. Det tog inte många minuter förrän hon var uppe igen, med rätt bok. Lättnaden vibrerade i hela biblioteket. Alla log. Tror jag.

Här är den, gulnad sa hon, leende, överseende, som för att påminna mig om dess absoluta mossighet och rättmätigt undanskuffade tillvaro.

Men jag är lycklig, jag måste få veta hur det gick till när man bestämde sig för att göra vetenskapen värderingsfri och överlåta sådana viktiga frågor till politiker och annat löst folk.

Särskilt som fysikerna i alla fall får skulden för atombomben. Och förmodligen för utvecklingen inom AI också. Hur tänkte man sig detta? Max Weber tycks definitivt ha ett finger med i spelet.

En fundering i skuldfrågan

Det senaste momentet i kursen i idéhistoria behandlade evolutionsteorin och eugeniken. Bland annat. Tidigare skrev jag lite om Francis Galton, han undersökte intelligensen, och han utvecklade eugeniken. Under första halvan av 1800-talet ägnade man sig åt frenologi, och försökte från bedömning av kraniet säga något om mentala förmågor. Innan frenologin föll i vanrykte, kanske både pga utvecklad vetenskapsteori och det missbruk den utsattes för, ansågs den vara vetenskaplig. Och sen kom förstås Darwin, och blev ett eldorado av lämpliga idéer att tillämpa på samhället. Tyckte t ex socialdarwinisterna. I Sverige hade vi far och son Retzius som ägnade sig åt skallmätning. Och jag tänkte, hur lyckades de få det att spåra ur så fullständigt, vad tänkte de på, hur tänkte de?

Så jag lånade Oönskade i folkhemmet. Rashygien och sterilisering i Sverige. En bok skriven av Gunnar Broberg och Mattias Tydén. (Andra upplagan Dialogos 2005) för att kanske hitta någon ledtråd som länkade ihop allt det där. Men innan jag hann så långt, hittade jag något annat. Jag hittade följande lilla stycke tidigt i boken:

”Under stora delar av de senaste hundra åren har den [rasbiologin] varit en vedertagen och framgångsrik vetenskap. Många framstående naturforskare inklusive nobelpristagare har ägnat sig åt ämnet. Problemet är alltså att det riktar sig längre ut mot verkligheten än vad som ryms i provrörsvärlden. Vetenskapsmannen må vara aldrig så hemmastadd bland ärftlighetsmekanismerna men får det svårare när han uttalar sig som samhällsmaskineriet. Den officiella expertrollen i olika utredningar har ofta lockat honom att gå över gränsen för sin kompetens. Det har uppstått en osäkerhet för alla parter när han skriver i den ena eller den andra rollen.”

Vänta här, vad är det de säger? Att vetenskapsmannen, naturvetenskapsmannen, han som kan ärftlighetsmekanismerna, har gått över gränsen för sin kompetens i samhällsfrågor? Säger de att det är vetenskapsmannens fel och ansvar att det gått fel? Lägger de skulden på vetenskapsmännen?

Jag har inte läst hela boken än, vi får se om jag gör det nu, jag har en del annat att läsa, så jag vet inte hur det fortsätter i den frågan. Men hur är det egentligen, rent generellt, med ansvaret för forskningsresultat? Har inte den som tillämpar resultaten ett ansvar, för hur de tillämpas och på vilket område. Hur långt man extrapolerar från den vetenskapliga miljö man tagit fram resultaten i?

Om vi kollar på frenologin, t ex, tycks det som om Gall, som utvecklade metoden, inte alls var intresserad av den popularisering som gjordes av George Combe, som var jurist. Och Darwin ansåg inte att kampen för tillvaron nödvändigtvis innebar att svaga individer konkurrerades ut av de starkare, man kunde tänka sig andra mer komplicerade mekanismer. Men socialdarwinisterna, t ex sociologen Sumner, tyckte att staten inte skulle ägna sig åt socialpolitik, utan samhället skulle få utveckla sig ”naturligt”, de svaga skulle gå under av sig själva.

Galton är lite svårare, eftersom han själv grundade eugeniken, jag har inte klart för mig om hans idéer senare förfelades och drogs för långt, eller om han själv såg till att göra det.

Men, kontentan är, att det inte tycks säkert att det faktiskt är vetenskapsmännen som själva missbrukat sin vetenskap, utan att missbruket sker när den tas upp och tillämpas av andra, som inte är vetenskapsmän.

Auguste Comte, sociolog, ville tillämpa naturvetenskapliga metoder på samhället och människorna. Det låg väl i tiden, det övermodet, med alla vetenskapliga och tekniska landvinningar.

Det tycks snarare troligt att det är just … samhällsvetare, som inte förstår vådan av att extrapolera och tillämpa kunskaper utanför deras områden.

Jag kommer att återkomma till frågan, när jag hittar den där texten där man beskriver en vetenskapsfilosofisk tanke om hur vetenskaplig grundforskning ska bedrivas, utan att fundera över eventuella tillämpningar. Antingen är det aktuellt att revidera den uppfattningen, något som man ibland tycks anse när det gäller AI-forskning, eller så får samhället helt enkelt ta ansvar för sin tillämpning av vetenskapens framsteg. Utan att skylla på vetenskapsmännen när det blir fel.