Doktor T och köttfärssåsen

Igår hade vi köttfärssås och spaghetti till middag. Det är en rätt som förekommer ganska ofta, ity den är mycket uppskattad av särskilt hushållets unga män. Och mamman är inte den som är den.

Igår lagades köttfärssåsen av Doktor T. När Doktor T lagar köttfärssås genereras många kontrollfrågor vid matbordet. Det är inte det att Doktor T är dålig på att laga köttfärsås, det är mer så att han är förtjust i att experimentera. Alltför förtjust enligt de rara barnen. Vissa maträtter ska nämligen lagas så som de ska lagas. Inte som man har lust att prova hur de ska lagas. Som den gången Doktor T rev ner en potatis i köttfärssåsen och trodde han skulle komma undan med det. Det gjorde han inte, barnen med hyperkänsliga smaklökar detekterade den lilla skillnaden i konsistens som denna stackars potatis åstadkom, och sen var den saken avslöjad. Doktor T skyllde på andrarangspotatis. Eller den gången Doktor T fick för sig att köttfärssåsen behövde hottas upp och förstörde såväl gom som middagshögtidsstund för oss allihopa, alltså utom för sig själv.

Alltså får Doktor T finna sig i en rad frågor om huruvida några ingredienser som inte ska vara i köttfärssåsen är det, eller inte. Den första frågan är för övrigt Vem har gjort köttfärssåsen? Jag kan stolt meddela att jag helt slipper undan följdfrågor när det är jag som står för köttfärssåsen. Min köttfärsås anses nämligen vara själva referensköttfärssåsen. I alla fall, igår avslutades frågerundan med att Doktor T bedyrade: ”Jag har gjort den enligt recept, enligt konstens alla regler!” för att liksom avfärda det sista tvivlet.

Rara Dotter var inte sen att påpeka: ”Du behöver bara göra rätt.” Så var det med den saken, enkelt, gör rätt bara. Nu är det så att Rara Dotter äter veganskt, och har egentligen inga intressen i köttfärssåsen nuförtiden.

Idag har man sprängt en stor sten i många delar. Tur det inte var någon av mina filosofistenar. Nu ser man var huset kommer att stå.

Före midnatt

Jag vet att man ska sova. Jag vet att man behöver sova. Jag har inga problem att sova. När jag lägger huvudet på kudden, släcker och tänker att jag ska ligga där i mörkret och mysa med att tänka en stund, så blir jag nästan alltid snuvad på den stunden. Jag somnar direkt. Och sen sover jag hela natten, till 5-15 minuter innan alarmet går igång. Det är retligt faktiskt, att vakna precis innan. Jag är naturligtvis inte missnöjd med att sömnen fungerar väl. Jag är missnöjd över att jag behöver sova. Jag vill inte! Jag har massor av saker jag vill göra. Men nu är jag trött, så jag tänkte lägga mig före midnatt. Men jag tog datorn med mig, för jag tänkte att jag kanske kunde lyssna på en filosofiföreläsning i sängen. Det är bättre med datorn än med telefonen eller paddan, eftersom om jag har datorn kan jag skriva lite samtidigt, eller läsa något annat.

Eller så kanske jag skulle läsa de där artiklarna som har med narcissism och skaparkriser att göra?

Ja, man hör hur det låter. Nej, det är inte stressande. Jag har alldeles för mycket energi, och alldeles för mycket lust att lära och att läsa. Alldeles för mycket för den tid som finns. Det är mitt eviga dilemma. Vad ska jag göra med den lusten? Varför finns den?

Och förra måndagens motgångar är som bortblåsta, bortglömda. Visst är det märkligt?

Och vad sjutton ska jag med det till. Egentligen? Kanske inget annat än att tillfredsställa mina egna lustar, mitt begär. Efter att begripa något. Om jag hinner för sovandet, förstås.

Tidig morgon

Jag har aldrig varit någon morgonsovare, men förr i tiden kunde jag sova till nio-halv tio på helgerna i alla fall. Om jag ville. Det kan jag inte längre. Oavsett hur dags jag går och lägger mig. För att sova ifatt behöver jag alltså gå och lägga mig tidigare. Fredagar är bra för det. Tyvärr händer det att man kommer över trötthetspuckeln där vid nio-tiotiden, om man (jag) inte pallrar sig (mig) i säng. Jag kom över trötthetspuckeln igår, jag började ströläsa lite mer om teknisk analys. Matematiska modeller ligger av naturliga skäl för mig. När jag höll på med det för ett några år sen, var det mindre lätt att skaffa data. Det var tidsödande. Men nu är det lättare, och jag är nyfiken av mig.

Så jag ägnade några timmar åt det.

Egentligen borde jag ha sovit, eftersom jag vaknade klockan sex i morse som vanligt. Nu är det dessutom ljust när man vaknar så dags, vilket gör det svårare att somna om. Inte just för att det är ljust, men för att man blir påmind om att dagen har börjat, och det finns en massa intressanta saker att göra. Men jag lyckades tvinga mig att somna om till strax efter sju. Sen låg jag kvar i sängen och läste till strax före åtta, då kände jag att någon gjort kaffe, så jag klev upp. Tyvärr hade denne någon, dvs Doktor T, gjort kaffe och hunnit dricka upp det, så jag fick i alla fall brygga nytt. Ett i-landsproblem såhär på lördag morgon.

Utsikter för helgen är att ströva runt på tomten och märka upp var stenrösena ska ligga, förekomsten av sten är nämligen riklig. Några stenar är riktigt stora och platta, de är mina filosofistenar, som ska stå på gräsmattan för mig att ligga och filosofera på. Jag ska ligga där och titta upp på trädtoppar och himmel, och läsa och filosofera. Sen ska vi titta på träden som fälldes igår, och se vilka mer som behöver fällas. I snart åtta år har jag ägt den där tomten, periodvis ganska tedious kan man säga, platsen kommer att ha en intressant historia att berätta. Om några månader borde vi bo där. Det blir väldigt bra. Sen kan jag nämligen öka lästakten och helt fokusera på väsentligheter.

Det var en av helgaktiviteterna, den andra är förstås att läsa, t ex läsa klart Thérèse Raquin. Jag har inte hunnit så långt, det är sådär 170 sidor kvar att läsa. Men det ska väl inte ta alltför många timmar, tänker jag. Den är faktiskt rätt intressant. Jag känner till den i stora drag, men sättet Zola fångar läsaren på; Thérèse är helt platt till att börja med, men nu börjar hon få liv, jag undrar hur det ska fyllas ut.

Nu blev det dagbok, de filosofiska frågorna bakgrundsprocessar.

Tidig kväll

Ibland lär man sig saker helt ofrivilligt. Eller ganska ofta förresten. Med husbygge hade jag tänkt mig som så att man ritar och planerar och grejar och donar. Och sen lämnar man över det till någon som sköter själva iscensättningen. Och sen flyttar man in. Naturligtvis visste jag att det är en utopisk tanke. Så funkar ingenting. Saker och ting måste bestämmas längs vägen. Det är som på jobbet, man börjar med något och beroende på utfallet av det första steget tar man nästa steg.

Husbygge alltså. På tisdag kommer grävmaskinen är det tänkt. Det vet vi väl inte förrän den står där. Men så är planen. Och innan dess ska många saker fixas. Många saker som jag inte visste om. Fast jag läst på mycket. Det känns som man lär sig saker som man aldrig känt en dragning till att kunna. Men så kan man inte säga, egentligen. Man vet aldrig vad man kan komma att behöva, och eftersom allting sitter ihop i ett gigantiskt system, så kommer en parameter som ändrar sig, typ att man lär sig något, att påverka hela systemet, dvs mig. Alltså ska man vara glad för allting som man lär sig. Även om det handlar om sådant som att lusläsa ritningar som egentligen är way too praktiskt för min stackars teoretiska hjärna.

Men idag har jag lärt mig så mycket, utöver nya insikter på jobbet, så trots att det faktiskt är ungefär 2-3 timmar kvar av min normala kväll, börjar jag fastna i klickloopen. Inget vettigt blir gjort, och då blir jag så uttråkad så jag vet inte var jag ska ta vägen. Alltså är det bäst att gå och sova. Eller gå och lägga mig att läsa.

En sak jag inte förstår, är varför jag inte kan sätta mig framför TV:n och glo som alla andra människor här på jorden. Man behöver faktiskt inte göra något hela tiden. Men jag måste, annars dör jag av tristess. Tyvärr. Jag längtar redan till imorgonbitti, när piggheten slår kullerbyttor av entusiasm. Måndagens tråkdag är glömd. I alla fall tills vidare.

Dagen till ära

Då är frågan hur detta hanteras på bästa sätt, detta med internationella kvinnodagen.

Jag tycker ju om att göra. Fast vänta, jag tycker om att tänka också. Jag tycker inte så mycket om att prata. Det beror på att prata går långsamt och det är slöseri med tid. Det går fortare att tänka, läsa och skriva. Nu ska vi ser hur internationella kvinnodagen hittills spenderats, kan det möjligen vara på ett sätt som kan tilltala vilken människa som helst? Alltså jag menar, sådant som vem som helst kan tänka sig att det skulle funka?

På jobbet har jag förstås räknat och skrivit. Granskat grejer, och tänkt. Det verkar vara aktiviteter som kan passa alla. Eller som inte passar någon särskild.

Sen har jag sett över mina aktiedepåer, sålt lite och köpt lite annat. Det verkar också vara en aktivitet som kan passa alla, eller inte någon särskild.

Jag har läst ritningar och granskat fönsterbeställning till huset, upprättat excelblad för det och kommunicerat med byggaren. Det verkar också vara sådant som vem som helst, eller ingen särskild kan göra.

Lagat middag har jag gjort. Könsneutral aktivitet. Kollat över odlingarna tillsammans med Lille Son.

Dagen är inte slut än, jag ska åka till återbruket, och jag ska handla lite mjölk till morgondagen. Sen ska jag sätta mig och göra en del ekonomiska beräkningar. Och börja delta i kursens retorikövning.

Om någon undrar varför inte Doktor T förekommer i den här bloggposten, och gör sin del av hushållsarbetet, så beror det på att han är bortrest några dagar.

Jag har ju min egna privata mission att genom exempel illustrera för mina rara barn att Kvinnor kan allt … från yrke till att handla mjölk. Meningen är att de helt enkelt ska förutsätta sådant. Och att de ska bli förvånade på ett jämlikt sätt inför människor som inte kan hantera vardag. Ojdå, nu fick visst de Vardagsmiserabla sig en släng av sleven. Det beror på att jag tycker vardagskompetens är viktigt, och jag kom att tänka på dejter som varit vardagsinkompetenta. Vardagsinkompetenta män borde levereras med varningstext. Men det är en helt annan historia. Och nu spårade inlägget ur, så nu avslutas det. Här. Hm, förresten, när jag tänker mer på saken, verkar det ju ojämlikt att kvinnor ska vara vardagskompetenta och män inte … åh andra sidan vill ingen ha vardgsinkompetens. På några generationer utrotar vi den genen. Sådärja.

Kritiskt tänkande

Det heter delkursen i filosofi nu. Den är mycket intressant. Och inte helt lätt. Att analysera argument och värdera dem. Världen är full av osakligt argumenterande, kan man konstatera. Det visste jag i och för sig redan tidigare, men nu ännu mer. När jag brottats med särskilt fallasierna ser jag dem överallt. Världen är full av dem, alla texter. Enligt argumentationsanalysen är deras beviskraft mycket låg, man kan säga obefintlig. Så det är bara att förkasta argumentet.

Man kan ha det lite som hobby, tänkte jag, finns X argumentationsfel. Jag vet att jag läste en blogg ett tag som roade sig med att plocka sönder argument, det var ganska intressant. Men, sen tänkte jag, att det nog finns de som faktiskt inte bryr sig om att de använder sig av osakliga argument. De vill ha fram sina ord oavsett sakligheten i dem, och bryr sig inte om såna petitesser som saklighet. So what, liksom.

Och se där vad jag gjorde mig skyldig till nu då!

Det var det. Jag funderar på att delta i Blogg100 i år också. Förra året har jag för mig att det gick bra. Alltså, med bra menar jag att jag skrev ett blogginlägg varje dag i hundra dagar. Nu har jag inte varit så flitig på sista tiden, vilket beror på, som jag skrev någon gång tidigare, på att jag är trött på same-same.Oerhört många bloggare har oerhört smalt område, de skriver samma sak i blogginlägg efter blogginlägg, men med olika ord. Så enligt den argumentationstekniska fallasin guilt by association, gör väl jag det också. Och eftersom jag inte vill det skriver jag osynliga blogginlägg.

Utöver att ägna dagen åt kritiskt tänkande, har jag för avsikt att ägna den åt Jung i litteraturen, ta en promenad och titta på avloppsrören som ligger på vår tomt inför den alldeles snart stundande byggstarten, titta på en text som jag och mina kollegor åstadkommit under veckan. Dessutom tror jag att kameran vill ut och rasta sig lite i detta vackra vårväder. Vi får se vad det blir av smörgåsbordet av möjligheter en dag som denna. Kanske hinner jag med veckans inkomna läsning, som jag sparat till ett lugnare tillfälle? (Nåja, Ingenjören går ju fort att bläddra igenom).

Blogg100-tråden tappade jag visst bort. Får ta upp den senare.

Bullbak

Imorgon är det fredag. Tur att jag berättade det, annars hade du minsann inte kommit ihåg det. Jag kommer ihåg det, eftersom det är min tur att ha fredagsfikat på jobbet. Dvs det är min tur att fixa fikabröd. Som engagerad kollega ska man givetvis baka. Det gör jag ibland, men de senaste gångerna när det varit min tur har jag helt enkelt insett att det går alldeles utmärkt bra att köpa fikabröd också. Det finns människor som är fruktansvärt bra på att baka. Det finns de som har det som yrke, till och med. Och varför inte anamma Platons tanke där att var och en ska ägna sig åt sin grej. Några ska styra och andra skulle ägna sig åt jordbruk och så’nt. Och några skulle vara soldater.

Och vi ser ju hur det går när de som inte borde styra styr, analogt kan man anta att det inte är bra att de som inte ska baka, bakar. Icke desto mindre har jag bakat ikväll. Jag hittade ett förträffligt recept på vetelängd. Man bara slänger ihop alla ingredienser till en längd i en matberedare, rullar ut, smetar ut fyllning, rullar ihop, jäser, gräddar och klart. Rationellt och helt i min smak som procedur. När jag gjort den första slog kreativiteten till. Så jag gjorde en till, med en annan fyllning. Och sen en till, med en fyllning till. Den står i ugnen nu. Jag hoppas nougaten håller sig kvar. Ja, så nu har jag spenderat tre timmar ikväll på bakning. Timmar som jag hade kunnat ägna åt tillfredsställande läsning istället.

Men, om jag hade gjort det, hade jag inte haft något annat att skriva om här än same same. Och jag är så trött på att läsa same, same, så det borde alla andra också vara. Alltså vill jag inte skriva det. Jag tror jag skrivit om bakning tidigare, när jag hade min surdegsperiod för några år sen. Förresten bakade jag bröd till middagen ikväll också. Jag brukar, präktigt husmoderlig som jag är, slänga ihop en deg på morgonen som får stå och jäsa över dagen, och sen när man kommer hem med sjuttielva tonåringar, gör man baguettformer av degen och slänger in i ugnen, och så kokar man en soppa på morötter, potatis och lök och lite mer . Och steker baconbitar. Och på det sättet kan både veganer, vegetarianer och vanliga omnivorer plocka ihop sin alldeles egna preferensmiddag.

Nu längtar jag väldigt mycket efter något intressant att läsa.

Detta har hänt

Om jag ska tänka på vad jag har gjort sen … säg lördags, så är det att jag skrivit två inlämningsuppgifter i filosofikursen, den ena om moral och den andra om meningen med livet. Det är kul. Dessutom har jag bakat äppelpaj på äpplen från trädgården. Fruktansvärt god. Jag har tränat, och jag köpte ny mobiltelefon efter att ha dragit på det hur länge som helst. Av flera skäl. Dels tycker jag mobiltelefoner är ohemult dyra. Dels såg jag inte fram emot att flytta allt och få ordning på appar och så’nt jag använder. Men när svarstiden på den gamla blev flera sekunder för precis allt, och det ibland inte gick att svara i telefonen när den ringde, så var det bara att ge upp. Jag spenderade en timme i går kväll med att få ordning på allt. Jag tror jag fått ordning på det nu. Jag är ändå, tycker jag, ganska begränsad i mitt användande så det var inte hysteriskt många inställningar att göra. Det mest besvärliga var att få bank-ID att funka igen. Jag fick lov att leta reda på dosan med sladd. Och den var såklart nerpackad på ett bra ställe.

Nåja, nu är det bara mp3-filerna av filosofiföreläsningarna som jag behöver få ordning på. Så jag kan lyssna på väg till jobbet. Sen är allt i ordning, och livet kan fortsätta.

Jag har också bytt däck på bilen, eller rättare sagt, jag har låtit byta däck på bilen. Jag bar själv in dem i bagageutrymmet, och ut igen.

Jobbat har jag gjort också. Naturligtvis. Det är så himla självklart att jag inte ens tänker på det. Och några böcker har kommit i brevlådan. Och jag har städat undan den gamla kursen och gjort plats för den nya, Filosofins historia, det blir kul. Sen ska jag skriva en dialog, till skrivkursen. Den ska handla om en konflikt. Det blir riktigt jobbigt det, konflikter är inte riktigt min grej. Jag beklagade mig för Doktor T häromdagen, att vi aldrig grälar. Jag saknar stoff till texter på det sättet. Nåja, det finns väl historiska galningar att utnyttja i den frågan, kanske. Alltså som litterär inspiration. Det är fantastiskt så mycket man kan inspireras av. Imorse när jag kom till jobbet konstaterade jag att det var mycket damm på ventilationsrören som går genom trapphuset. Jag undrade om de inte borde dammas, och vem som gör det. Sen tänkte jag att just den scenen kanske jag kunde använda i någon text någon gång. Men knappast om att gräla med dammråttorna.

När förnuftet slog kullerbytta på sig själv

Rara Dotter och jag stannade till på ICA Maxi efter gymmet nu ikväll. Vi behövde komplettera med några småsaker. Summan blev 167 kronor. Och jag hade fått en bonuscheck på 125 kronor, som jag använde. Men ska du inte spara den, undrade Rara Dotter lätt upprört över mitt slöseri med rabatter. Det spelar ingen roll när jag använder den, sa jag förnuftigt, det blir 125 kronor mindre när som helst, det är inte som rabatt med procent, undervisade jag vidare.

Men, du ska ju använda den någon gång när du vill att det ska kosta mindre, envisades Rara Dotter. Jag upprepade tålmodigt mitt Men det spelar ingen roll! Nu tappade Rara Dotter tålamodet med mig, och sa bara på skarpen Det gör det visst det! Psykologiskt kanske, avfärdade jag, man lurar sig själv bara att det blir billigare än det är. Rara Dotter var nöjd att jag äntligen begripit finessen med rabatten.

Vi var tysta en stund, och då gick det upp för mig hur det verkligen ligger till, precis som Rara Dotter försökte säga mig. Man får alltså den där rabattchecken. Och det funkar förstås som jag inledningsvis nämnde, det spelar ingen roll när man använder den. 125 kronor är 125 kronor alltid. Men, och här är det viktiga, the sneaky thing med checken. Eftersom det känns som det blir billigt när man använder den, använder man den när man köper något onödigt! Man tycker alltså att man kan köpa något mer än man annars skulle gjort! Så osannolikt lurigt! Man hade ju kunnat tänka sig att rabatten funkade så att den automatiskt drogs vartefter, som ett ständigt lite lägre pris. Men då skulle man ju inte köpa något extra.

Rara Dotter är min kompass i verkligheten, hon vet hur saker och ting fungerar hon! Jag hade aldrig tänkt på det sättet att använda mig av rabatten. Nu vet jag.

En ovanlig händelse

Igår hände något ovanligt. Jag tittade på TV! Lilla Dotter är hemma och sjuk, och hon låg i soffan med TV:n påslagen. Det var efter middagen, jag hade gjort i ordning i köket. Det glänste kan man säga. Verkligen. Klockan var halv åtta, det var nästan helt mörkt ute, vi hade tänt ljus. Och jag var på väg upp till arbetsrummet för att sätta tänderna, eller snarare spänna ögonen, i några texter om Döden. Men, jag hade inte pratat med Lilla Dotter nästan någonting och hon hade varit ensam hemma hela dagen. Så jag slog mig ner i en fåtölj. Och läste. Nu måste man inte prata för att umgås, att sitta bredvid är en alldeles särskilt bra sorts socialitet. Praktiserbar, kan man säga. Och kraftigt underskattad, rent allmänt.

Nåväl, TV:n var på, och en deckare startade, Drömmar ur snö hette den. Det var ju Gotland, så jag satt kvar, och slötittade först, men sen följde jag med lite mer. Lilla Dotter och jag pratade. Och vips var den slut. Jag hade kollat på en hel film! På TV!

Vad ska man säga om den då … Det handlade om mord förstås, och en utredningsgrupp där den här kvinnliga polisen var själva huvudfiguren. Och hon hade två barn, och man fattade inte riktigt om maken var död eller om de var skilda (fast senare läste jag att i filmen är han död och boken är de skilda, det förklarar saken). Och i utredningsgruppen finns en psykolog, tror jag, och de kände varann sen studietiden. Det verkade nästan som om de haft ihop det då, han verkade ångra att han liksom inte slagit till då.

Två saker retade mig, det ena var deras oprofessionalitet, de pratade om sin relation och hånglade under uppdrag. Fyfy. Det var förtusan nästan så att det skedde ett mord bara för det. Men det som var värre, var den antydda klichén om psykologen som hade egna problem som han inte kunde handskas med. I det här fallet var hans problem barn. Han kunde inte hantera hennes barn. Inte det att han var elak eller monstruös eller så. Han mer … icke-var, smet, fegade ur. Inte nog med att det var klichéartat, det var dessutom ytligt och det fick varken förklaring eller slut. Onödig bihistoria. Varför var den med. Själva mordgåtan var väl inte heller världens mest geniala, men … uppenbarligen satt jag kvar och tittade i alla fall. Märkligt det där.

Hade det inte varit för sällskapet, hade jag tyckt att det var mer spännande att tillbringa den där 1,5 timmen med Döden istället. Alltså den filosofiska döden, inte den mordiska. Meningen med Döden, som begrundas nu.

Vägbulor och idémassor

Jag åkte till biblioteket strax före lunch, för att hämta några böcker jag reserverat, Stephen Kings Att skriva och T.S. Eliots Det öde landet, båda hörande till skrivkursen. Som vanligt tog jag en extrarunda och kollade lite i hyllorna. Vad är litteratur? av Sartre kunde jag naturligtvis inte motstå. Jag kunde inte heller låta bli att skumläsa lite. Han börjar med att diskutera vad som skiljer den som skriver prosa från den som skriver poesi, eller målar, eller ägnar sig åt musik. Och konstaterar, som jag var inne på häromdagen, Sartre och jag liksom, det där med känslorna: ”Poeter är människor som vägrar att utnyttja språket.” Jag vet inte om jag kommer läsa hela, eller bara göra nedslag här och där. Det tycks som om frågan om skrivandet är ganska filosofisk, vilket man kanske inte ska förvånas över.

Men, sen körde jag tillbaka till jobbet, och på trettiosträckan precis utanför biblioteket höll man på att ordna en vägbula, ett farthinder av allra värsta sort. Jag funderade på varför man gör vägbulor på trettiosträckor, när det ändå går så väldigt långsamt. Det är faktiskt inte alls bra, eftersom när man ser ett sån’t farthinder, som riskerar att slå sönder bilens underrede om man kör för fort, så kör man naturligtvis inte fort. Trettio funkar. Men grejen är att man är så fokuserad på den där bulan för att kunna manövrera bilen över den, att man liksom missar omgivningen. Uppmärksamheten för stokastiska cyklister och annat löst folk runt gatorna liksom nästan försvinner. Och det tycker jag är lite dumt. Sen tänkte jag på en annan sak också. Och det är att om man nu ändå vill ha vägbulor för att försöka hindra trafiken på effektivaste sätt, varför inte göra massor av vägbulor? Man skulle ju faktiskt kunna göra typ en puckelpist av vägen. Då kommer det inte gå fort, jag lovar. Kanske kommer det inte bli någon trafik alls. Och då blir hastigheten definitionsmässigt noll. Vägsäkert!

Det finns faktiskt gator med puckelpist, liten puckelpist, kullerstensgator. Avskyvärt. Man kunde kanske gräva upp kullerstenen och lägga om den i en park om man vill bevara den?

Ja, men det var inte slut med dagens idéer där. Nejdå, för sen började jag metatänka, jag tänkte på idéer. Det retar mig att jag får så många idéer och tankar när jag kör bil. Eftersom jag inte kan stanna och anteckna, och jag har visserligen funderat på att spela in på telefonen, men det har aldrig blivit av. Men, jag tänkte att det kanske är en bra idé ändå att ha massor av idéer och sen glömma bort dem. Om jag kom ihåg allt skulle det bli stockning och ingen plats för nya idéer. Nu rullar de på, liksom, och ett tu tre kommer jag ihåg något ändå.

Nästan framme vid jobbet finns en sista rondell. Några killar i tolvårsåldern sprang över gatan, på övergångsstället, det var aldrig någon risk att de skulle bli påkörda, med hamburgare och läsk i händerna. Jag drabbades genast av en hypotes, de sprang antagligen för att hinna med en buss. En buss kom mycket riktigt, och jag ville ju undersöka hur det föll ut, om de hann, så jag körde lite lugnt in i rondellen och kollade åt busshållet, typ 180 grader bakåt. Sen kom jag på att det inte var världens bästa idé att göra den typen av experiment när man kör. Men det gick bra. Och vad ska man göra, när den stackars hjärnan gör sitt bästa för att sysselsätta sig här i världen? Tänk om jag har för lite att tänka på? Jag kanske måste läsa mer?

Trafikens moral

Imorse släppte jag av Lilla Dotter vid tågstationen. Det finns en ganska fiffig trafiklösning för just av- och påstigning. Vår stad måste vid något tillfälle haft en relativt klurig trafikingenjör, oavsett om han eller hon hittade på lösningen själv eller tog intryck av andra städers lösning. Det senare är verkligen inte att förakta, det är märkligt många människor med bristande förmåga att ta till sig bra saker som andra kommit på.

Nåja. Trafiklösningen innebär helt enkelt att man kan köra i dubbla, till och med trippla rader, stanna, släppa av, och fortsätta, utan att bli instängd. I alla fall om alla kör som det är tänkt. Men nu kör ju inte alla som det är tänkt. En del stannar t ex vid de gula linjer som markerar att man inte ska stanna just där, eftersom man om man stannar där kommer att förstöra trafikflödet och blockera hela fiffigheten.

Icke desto mindre är det många som stannar vid de gula linjerna, och alltså blockerar för alla andra. Antingen att komma ur den fiffiga trefilen, eller att komma in i den. Resultatet blir i vilket fall som helst kaos. Och jag blir arg.

Vi bortser från nittioåriga tanter och farbröder som tänker lite långsamt och också kör långsamt, men försiktigt, som jag möjligen kan förlåta för bristande förståelse för moderna fiffigheter. Med ålderns rätt. Men alla andra. Där har jag ingen förståelse alls. Jag kan helt enkelt inte begripa hur man kan vara så stupid att man blockerar en fiffighet. Det är bortom mitt förnuft att förstå det. Men, igår började jag läsa avsnittet om Moralfilosofi i filosofikursen. Man skulle antagligen kunna säga, såhär ytligt, att en del människor har andra optimeringsparametrar i sina personliga moralsystem.

Antag att det för mig t ex är viktigt att inte stå ivägen, inte utgöra hinder för andra, i trafiksituationen. Jag tycker, av någon märklig anledning, att det är bra om trafiken flyter smidigt, det minskar risken för olyckor. Alltså kan jag tänka mig att köra tio meter till, vilket innebär att Lilla Dotter får en tio meter längre promenadväg till tåget, för att trafiken totalt ska flyta smidigt och minska den totala risken för haveri. Medan någon som stannar där det är gulmarkerat gjort den bedömningen att det är viktigare att hans Lilla Dotter slipper gå tio meter extra, än att det inte blir stopp ända ut i rondellen. Alternativt tror han att den tid det tar för hans Lilla Dotter att kliva ur bilen, tillsammans med stopp och starttid, är så infinitesimalt liten att det inte påverkar trafiken alls. Ibland har han naturligtvis tur, när han kommer i en tidsslot där det faktiskt inte är särskilt mycket trafik. Men oftast har han inte tur. Eller ska vi säga, oftast har alla andra otur.

Här står alltså två moraluppfattningar mot varandra:

  1. Vi ser till att det funkar så smidigt som möjligt för alla
  2. Alla andra kan vänta, det tar inte så lång tid för mig att göra intrång på deras tid och livsordning.

Det jag möjligen är osäker på, är om människor med moraluppfattning enligt alternativ 2 verkligen medvetet har tänkt igenom sin uppfattning och sina ageranden och bestämt att de ska agera enligt den metodiken. Vilket faktiskt är nedslående. Det innebär nämligen en risk för att just den moraluppfattningen är den naturliga. Jag kan inte hjälpa att jag inte uppskattar den naturligheten.

Det är så mycket som är roligt

Jag har ägnat hela dagen, på jobbet, åt ett enda litet problem. Två beräkningar jag gjorde, på olika sätt, borde enligt förnuftet ha givit samma resultat. Det gjorde de inte. Det skilde litegrann. Någon hade kunnat sagt ”äsch, det är så lite, det är ett numeriskt fel”, dvs ett fel som beror av att vi räknar med ändlig precision, att det är väldigt många numeriska tal av olika storleksordning som läggs ihop och att datorn inte kan räkna med hur många värdesiffror (typ decimaler) som helst, man måste trunkera någonstans. Och så släpper de frågan och tycker att det inte finns några fel. Men jag, jag kan inte göra det. Jag är präglad av antingen mig själv, eller en kollega jag hade precis när jag började jobba för mer än 25 år sen. En irriterande petig kollega som klagade på minsta lilla skillnad i sådant det rent teoretiskt inte borde vara någon skillnad på, men är, eftersom världen är icke perfekt och beräkningar inte har oändlig precision varken i mätandet av indata eller i beräkningsresultat. Men jag vill vara ”tillräckligt nära”, eller exakt förstå skillnader. Så det har jag ägnat dagen åt. Till slut förstod jag. Då blev jag nöjd.

Ibland undrar jag varifrån jag fått den där egenskapen att sitta still och gräva och gräva och gräva för att försöka begripa något. Det är obegripligt. Egentligen skulle man kunna strunta i det. Att förstå. Varför ska man förstå varför beräkningen av två flöden inte skiljer mer ett halvt kilo. Ja, jag vet inte. Det hör till områden måste veta, bara.

Sen har jag diskuterat medvetandet, zombieargumentet och fått in två inlämningsuppgifter i skrivkursen, hämtat en bok jag reserverat på biblioteket, kört Doktor Ts bil till Arlanda, diskuterat judendomen med Store Son och gjort strategiskt fredagsfint (dvs städat kök och badrum). Tyvärr lyckades jag inte åstadkomma en fin mysig fredagsmiddag, men sönerna och jag åt på Max efter Arlandaturen och hade rätt trevligt ändå, det känns inte som en stor imageförlust. Lilla Dotter förärade Fadern med ett besök.

Det är förfärligt att vilja så mycket och att det helt rationellt inte finns tid till allt. Det man kan undvara ska man alltså undvara. Och jag vet vad jag kan undvara, jag kan undvara dumheter. Jag kan undvara meningslösa argument, meningslösa meningsutbyten, meningslösa kontroverser, meningslöst dåligt humör, meningslösa aggressioner. Det kan jag undvara. Inte för att jag tänker sprida osjälvisk kärlek i världen eller ha överseende med det, nej, det är mer en fråga om att undvika det.

Stopp loss helt enkelt. Stopp loss på meningslösheter.

Fullmånen ikväll, fotad med iPaden, därav den tveksamma kvalitén, men man förstår konceptet. Lyser in i vårt sovrum, även om detta är fotat från altanen.

image

Medvetandet

Den första delkursen i Filosofi A avhandlar som ett av de första momenten Kropp och Medvetande. Enligt epifenomenalismen är medvetandet typ en mental blindtarm, utan återkoppling till hjärnans aktivitet. Hjärnan och kroppen sköter själva hela grejen, och medvetandet är liksom bara en TV som sänder det som pågår. Det verkar lite konstigt att evolutionen skapat ett medvetande till ingen nytta, men vem vet. Precis som man spekulerat kring blindtarmen, att det är en rest som vi egentligen inte behöver, är kanske medvetandet något vi behövde tidigare men egentligen inte behöver längre.

Tänk om det är därför människor ägnar sig åt meningslösa aktiviteter som att glo på fåniga TV-program eller sport eller något annat, bara för att medvetandet finns där och behöver roas.

Jag själv lutar förstås åt materialismen som rimlig syn på saken, hjärnan och medvetandet är detsamma.

Men flytten är, som jag skrivit tidigare, en existentiell fråga, och den ställer också frågor om medvetandet. En sak jag tydligt märker är att vardagssaker som jag inte tänkt på förut, utan bara gjort, som att ta hand om disken efter middagen, göra rent i köket, köra en tvättmaskin, sortera tvätt, förbereda något. Allt sådant tar mycket mer tid nu. Jag måste tänka ut logistiken för det! Gå ut med soporna, när gör man det? Ja, när soppåsen är full förstås, men det funkar på ett annat sätt nu. Soppåsarna är mindre, vi behöver gå ut oftare. Allt sådant satt i muskelminne och rutiner som man inte tänker på. Det tog ingen tid alls, nästan, det var bara att göra. Nu spenderar jag kvällarna med att programmera om muskelminne och rutiner, för att ta bort dessa vardagsgöromål från medvetandet. Det är ganska intressant.

Jobbigt med semester

Semester. Ja, vad tänker man på när man tänker semester egentligen?

Jag tänker nog på att sova så länge jag vill (dvs jag vill vakna utvilad av mig själv klockan åtta senast). Sen dricker man kaffe, äter frukost, helst ute, läser. Och så är klockan tio när man just läst ut två böcker. Och då får man för sig att man ska greja med något. Typ flytta runt några böcker, eller måla en vägg, eller gräva i en rabatt, eller vattna några blommor. Och sen är klockan tolv och snabbt som ögat äter man något, och sen åker man till en badplats. Där det inte är några människor alls nästan. Och man badar, och ligger och läser på stranden och det är lagom varmt och lagom soligt. Och sen åker man hem och byter om och sticker ut och springer. Duschar, öppnar en god öl, lagar mat, äter, tar en promenad eller cykeltur med kameran. Sen sitter man och eldar tills sena natten och läser och pratar med familjen. Och så sover man och så börjar det om igen.

Fast så ser det ju inte ut.

Man vaknar, kvart i nio, lätt upprörd över att man sov så länge. Så kommer man ut i köket och där har Rara Dottern gjort kaffe, och man dricker det och läser. Och sen påminner hon, Rara Dottern, om allt man ska göra idag, som att ringa hit eller dit, och så ska vi träna på gymmet ikväll och sen ska vi handla mat för det behövs paprika och ananas och mjölken är slut. Och flyttkartongerna står överallt. Och sen vaknar Lille Son och han vill åka till djuraffärer för det är roligt, och Rara Dottern följer med. Och de övningskör och det är massor av trafik och vi blir hungriga och måste äta på Max. Och sen kommer vi hem och Store Son är hos Fadern och syskonen vill dit en stund, och i sista sekunden bestämmer sig Rara Dottern för att komma hem till middag, men Lille Son och Store Son stannar hos Fadern och äter. Och middagen blir pasta och tonfisk istället för den uttänkta biff-pannan, eftersom Rara Dottern är vegan, helt plötsligt, och gör egen mat, och det är Sönerna som är stora köttätare, jag är mindre, men verkligen inte vegan. Och sen manar Rara Dottern på att vi ska åka till gymmet, fast jag upprätthåller tre konversationer med olika familjemedlemmar på Messenger just då. Och vi gymmar, och jag kan knappt gå, och sen vill Lille Son bli hämtad från Fadern, och Rara Dottern ska duscha och tillbaka dit för att kolla film. Och sen är det midnatt och hon kommer hem. Och man vill starta några beräkningar och ligga och läsa en stund. Alldeles för länge. Så man blir trött på morgonen, eftersom man inte vill sova för länge.

Det är vissa diskrepanser här som jag måste fundera på. Men nu ska jag läsa några sånger i Odysséen.

The number of the beast

Idag handlade jag lite småsaker på ICA, t ex mjölk, champinjoner och ost. Och tandkräm. Och lite till. Knappt en papperskasse full. 945 kronor! Det tyckte jag var orimligt mycket när jag snabbt tänkte igenom vad jag handlat. Så jag tittade på kvittot. Hushållsost för 630 kronor. Nästan nio kilo vägde den, enligt kvittot. Men enligt etiketten som satt på den vägde den drygt 2 kg. Och det stämde mer med min uppfattning om saken.

Efter lite konsultation med en kassörska, nej, det var inget principiellt krångel, bara lite praktiskt besvärligt, fick jag tillbaka 479 kronor,

När jag kom hem räknade jag lite på saken … Osten vägde, enligt det första kvittot 8,776 kg. Men enligt etiketten och senare vägning 2,116 kg. Skillnaden är 6,66 kg.

Visst är det skumt, alltihopa?!

Tur att jag inte är lagd åt ockultism.

image

När estetiken får plats

Det finns mycket som är kul här i världen. Mycket som är intressant. Eller till och med vackert.

Doktor T anklagar mig ibland för att ha valt ingenjörsyrket på pin tji, bara för att jag kunde det. Bara för att jag råkade ha lätt för matematik och fysik. Av ren lathet alltså!

Han tror att jag egentligen är smyghumanist och smygestet. Jag själv tycker naturligtvis att jag kan sträcka mig över de områden som jag har lust med. Det ena utesluter inte det andra. Idag t ex har jag jobbat som vanligt, jag håller på med några ytterst intressanta intrikata grejer. Fysikaliska problem ska lösas. Det kommer nog att gå. Det brukar det göra. Men sen behövde jag göra några ärenden, av vilket det huvudsakliga vara att skaffa fler GB till Store Son. Det gjorde jag. Men när jag ändå var på Det Stora Köpcentrat passade jag på att göra några andra saker. Till exempel köpte jag min modell av jeans, jag behövde ett par nya. Jag bara älskar när samma sort finns, år efter år. Man bara går och köper det man behöver byta ut. Inget tänkande, tittande, funderande. If it works, don’t fix it. Liksom.

Men sen råkade jag ta en sväng in i en inredningsbutik. Och då kom jag på att vi behöver något bättre för ljus på det nya bordet på altanen. Så det köpte jag, eftersom mina rationella spanarögon såg det. Det var när jag kom hem med den nya ljushållaren som Doktor T fick för sig att jag är smygestet. Men det är jag såklart inte.

image