Framtidens intelligenta teknik

Jag håller på att läsa om Turings essä, den jag nämnde i gårdagens inlägg, lite mer noggrant. Det kan inte hjälpas att jag tycker det är ett intressant ämne. Det är intressant på flera olika sätt. Särskilt intressant är människors reaktioner när artificiell intelligens diskuteras. De liknar ofta ganska mycket en blandning av Turings två första invändingar, den teologiska invändningen som handlade om människans unika egenskap att ha en odödlig själ, given av Gud. Den andra invändningen var av slaget ”men det vore ju så hemskt om det vore sant, så det kan bara inte inträffa”. Nu är kanske det där med odödlig och Gud lite nedtonat i de moderna invändningarna. Men de har inslag av att människan är unik, det finns ”något” hos människan, typ en själ, som inte kan åstadkommas i en maskin, som bara inte kan (hoppas vi brukar det sägas) skapas i en maskin.

Man skulle kunna säga att invändningarna har både ett inslag av överlägsenhet, vi människor är minsann unika vi, och ett inslag av rädsla, det kan (får) inte bli så!

Visst kittlar det lite? Jag känner hornen sticka fram lite, visst känner man hur man bara måste fråga ”Varför?” Fråga varför det inte kan/får bli så, varför skulle inte mänskligheten kunna dö ut? Av vilka skäl måste vi se till att mänskligheten ska leva vidare? Egentligen. Det är ju inte precis så att varken vår generation, eller våra barns kommer att drabbas av maskinernas domedag. Förresten kanske det blir paradiset på jorden, vem vet, när allt sköts objektivt och förnuftigt utan en massa agg och krig som kommer sig av emotionella tillkortakommanden, illvilja och maktgalenhet. Hur många generationer ska vi ta ansvar för? Och varifrån kommer denna oändliga plikt?

Frågorna är både existentiella, moraliska och etiska. Och jag vill leta efter någon slags grund för dem, reda ut tanketräsket kring våra odödliga själar.

Som av en slump tog jag mig en liten slösurf på antagning.se idag, skulle se om det var någon kurs jag kunde göra sen anmälan till, fast jag egentligen bestämt mig för att i höst ska jag bara läsa filosofi och litteraturvetenskap. Eller så. Och då råkade jag hitta några distanskurser vid Luleå Tekniska Universitet, om Framtidens intelligenta teknik. Tyvärr är de på avancerad nivå, det var ju synd, tänkte jag, tills jag kom på att jag faktiskt har både en grundexamen och lic-examen på synnerligen tekniskt område att dra nytta av. Så jag sökte den som handlade om neurovetenskap och matematik. Till våren 2017. Det blir väl trevligt? Tills dess hinner jag läsa en del mer filosofi och beta av en del böcker på ämnet. Hoppas jag. Sen ska vi minsann räkna på saken!

Matematikens kulturhistoria och Turings tänkande maskin

Matematiken hade inte stor plats i kursen i idéhistoria. Jovisst fanns talsystemet med, den ursprungliga nyttan att räkna och mäta. Pythagoras, Archimedes. Spinozas geometriska Etik, Descartes, Leibniz, Newton. Men det tunnades ut. Fysiken hade ett större utrymme, och därmed matematiken som fysikens språk, indirekt. Varför försvann matematiken? Försvann den från vanliga människors tankevärld, eller bara i den kurs jag läste nu, trots allt behöver ju ett urval göras? Blev matematiken alltför abstrakt för att vanliga människor ska kunna hänga med? Fysiken kan man ofta hyggligt förklara i ord, i princip i alla fall, men matematiken. Den som undersöker allehanda märkliga begrepp som är svåra att förstå hur de ska användas.

Jag började undersöka saken, krafsa på ytan, på de delar av matematiken som är nära tillämpningar, numerisk analys, statistik, sannolikheter.

Det visade sig att min bokhylla innehåller en liten klenod i ämnet: Sigma. En matematikens kulturhistoria. I sex band. Inköpt för en del år sen på antikvariat. Jag har inte mer än bläddrat lite i den, kul att ha, kan vara bra att ha. Och det var den. I band 6 finns ett avsnitt om Matematikmaskiner: Kan en maskin tänka? Den innehåller tre essäer, av giganter på området: En allmän och logisk teori för automater av John von Neumann. Kan en maskin tänka? av Alan Turing, och En schackspelande maskin av Claude Shannon.

Den här kulturhistorien är sammanställd 1956, i en tid när maskinintelligens måste ha gått från science fiction till möjlighet. Jag har inte haft tid att läsa och begrunda alla essäerna noggrant än, förutom Turings. Han beskriver ”härmspelet”, som helt enkelt är det som numera kallas Turingtestet. Det mest intressanta avsnittet i essän är det som handlar om avvikande åsikter i frågan kring om en maskin kan tänka. Där går han igenom förekommande invändningar.

Den första invändningen är den teologiska invändningen. Där man säger att tänkandet är en funktion av människans odödliga själ. Och Gud har givit en odödlig själ till människor, inte djur eller maskiner. Djur och maskiner kan därmed inte tänka.

Den andra invändningen är den troskyldiga invändningen. Den är lite intressant, ungefär ”det vore alltför hemskt, hoppas det inte kan hända.”

Och den tredje är en matematisk invändning som bygger på Gödels ofullständighetssats, som säger att det finns satser inom ett logiskt system som varken kan bevisas eller motbevisas om inte systemet innehåller motsägelser. Ett system kan inte bevisas inifrån systemet, ungefär. Och det tänker man sig applicerat på en maskin, dvs det finns saker en maskin inte kan göra. Som människor kan göra. Och vips har man bevisat bort artificiell intelligens. Tänker man.

Turing redovisar fler invändningar. Men det här tredje är ju intressant, om man tänker matematik. Och jag tänker att just det argumentet måste man tänkt en del på under de mer än sextio år som gått sen Turing skrev detta.

Essän finns med i referenslistan i Here be dragons, alltså antar jag att det också finns något resonemang i frågan. Man skulle ju t ex kunna resonera som så att Systemet Människan också är långt ifrån ett motsägelsefritt system, men även om inte Gud gett oss våra odödliga tänkande själar, tycker vi att vi både har medvetande och kan tänka. Så invändningen tycks aningens svag redan där.

Sen avslutar Turing, första meningen i sista stycket: ”Vi kan hoppas på att maskiner till slut kommer att tävla med människor på alla rent intellektuella områden.

Visst blir man ohyggligt nyfiken på ett vidare resonemang i den frågan?

Texten kan förresten läsas här.