Doktor T och jag gör goda gärningar i trafiken

Det är väl klart att man måste hjälpa sina medmänniskor? Särskilt i trafiken. Farligt vore ju annars. Så Doktor T och jag gör vad vi kan.

Det kan till exempel hända, när vi är ute och kör, att det kommer en bil bakom oss, som liksom har så himla bråttom och knappt kan vänta på att få köra om. Ja, han har så bråttom så att han måste ligga tre meter bakom oss på motorvägen för att få köra om så fort vi är klara med vår omkörning. Och det är ju rent farligt, sådana bilister måste vi helt enkelt hjälpa och stödja så att de inte kör ihjäl sig. Så det gör vi. Det första vi gör är att spola ren vår vindruta. Så att vi ser bättre. Det är viktigt. Då kommer det lite spolarvätska på han som ligger tre meter bakom också. Och ibland har han en vit skinande bil, som han liksom inte verkar tycka om att få spolarvätska på. Så han ökar avståndet. Det är trafiksäkert.

Sen när han kommit över det där med spolarvätskan så är han där, tre meter bakom igen. Och då är vi klara med vår omkörning och går in till höger. Då drar han om, man riktigt ser hur blodkärlen i tinningarna spänns, för vi hinner ju knappt in till höger innan han pressar sig förbi. Då tar vi upp en kamera. Och tar en bild. Med blixt. I vår mörka Volvo med tonade rutor. Och då kommer han på att man kanske inte ska köra 160 på motorvägen, det är lite farligt. Så han går in till höger och kör 115 som alla andra.

Visst är vi riddare i trafiken?

Slopa rondeller

Två dagar i rad har jag råkat ut för riktigt usla rondell-medtrafikanter. Så’na som lägger sig till vänster och sen ska köra höger. In på en enfilsväg. Typ köra in i min bil verkar de ha tänkt sig. Jag som ligger i rätt fil för den manöver jag tänkt mig. Och som de tänkt sig.

Alltså, jag tror ju inte att de gör fel medvetet. De är bara lite som Nalle Puh, har lite otur med tänkandet. Och då är det ju inte så stor mening i att bli irriterad och föra fram idéer om bättre utbildning och kontroller och förbud och så’nt. OK, jo, man kunde ha extremt stränga körkortskrav iofs.

Ja, det är faktiskt en lysande idé! Skärp kraven för körkort och tvinga folk att göra om provet vart femte år! Det skulle dels göra trafiken säkrare, genom att de som kör faktiskt har lite koll. Och det skulle minska biltrafiken markant. Vilket vore en vinst för kollektivtrafiken. Och det skulle minska koldioxidutsläppen. Alla goda, gröna människor blir jätteglada! Det är grönt beslut att skärpa körkortskraven! Tänk på det!

Annars kunde man förstås minska problemet med rondell-imbecilla genom att helt enkelt ta bort rondeller! Trafikljus. Byt ut dem mot trafikljus. Rött och grönt verkar de flesta fortfarande begripa.

Driften att uppfostra medtrafikanterna

Trafiken är en arena för experimentellt beteende och riktade åtgärder för hyfsning av andra.

Jag bilpendlar till jobbet, drygt tre mil i vardera riktningen. Har gjort i ohyggligt många år. Det är ganska behagligt, på morgonen fokuserar jag och samlar mig inför dagen. På kvällen varvar jag ner och ställer om mig. En sanning med modifikation eftersom jag ofta jobbar hemifrån på kvällarna. Men det är i alla fall paus att köra den där halvtimmen i varje riktning. På morgnarna brukar trafiken lunka på bra. På kvällen kan både det ena och det andra inträffa. Som häromkvällen.

Jag körde den mindre trafikerade vägen hem. Jag brukar göra det för att undvika för mycket stök. Det är avkopplande. På en lång raksträcka kom en mötande bil. Med helljus på. Han (jag säger han om alla medtrafikanter, det är praktiskt rent allmänt som kanalisering av vad patriarkatet än hittat på under dagen) fick möte utan att blända av. Jag hade också helljus på. Men det var långt innan mötet så det var ingen fara. Vi körde vidare, man brukar ju släcka sitt eget ljus när man blir irriterad av den andres. Men det var inte vidare irriterande, det var lite disigt, det spreds bra. Och han irriterades, med tanke på hans senaste möte, inte av helljus.

Men ganska nära bländade han av, och då gjorde jag samma sak. 100-200 meter innan vi möttes drog han på sina helljus igen. Då gjorde jag samma sak. Av någon anledning var jag inte förvånad.

Nu undrar jag. Varför gjorde han så?

En tolkning är förstås att han faktiskt inte såg så bra. Och när vi var tillräckligt nära varann, ett par hundra meter, kunde inte mina vanliga ljus lysa upp för honom. Han var tvungen att köra på helljusen. Det är den människovänliga godhetstolkningen.

Sen finns den andra tolkningen; Driften att uppfostra medtrafikanterna. Ni vet de här som bestämmer hur fort man ska köra på regniga dagar. Eller var man får köra om och inte. Oavsett vad vägmarkeringar och skyltar säger, och oavsett vilka bedömningar andra kan tänkas göra. Deras tolkning gäller, och den ska meddelas alla andra.

Om det var en sådan trafikmagister jag mötte kan man förmoda att helljusen där på ett par hundra meter liksom var en reprimand för att jag inte slagit av mina helljus i tid. För han kan ju inte slå av dem först.

Men, om det nu var en trafikmagister som var ute i syfte att uppfostra trafiken, måste han ju ha tänkt på att den reprimanden kunde ha kostat honom livet, om jag blivit så tokbländad att jag kört rakt in i honom. Och korkat kan ju ingen, inte ens vägmagistrar, använda sina helljus.

Så det var antagligen ingen vägmagister, utan en liten tant som hade svårt med mörkerseendet.