Bevis för determinismen

Jag insåg idag, när jag lätt bedrövad tänkte att inget jag tänker har inte tänkts av någon annan förut. Jag tänkte det eftersom jag började skissa på den där planen som hör till skrivkursen. Planen för vad jag tänker skriva i vår. Under våren går nämligen hela kursen ut på ett skrivprojekt. Naturligtvis var det ingen djup insikt, att det jag tänker sannolikt har tänkts av någon annan. Det har ju också tänkts av någon annan. Men det var just det, att det tycks som om inget är nytt, det är faktiskt ett bevis för att determinismen är sann. Eller i alla fall en stark indikation.

Det skulle vara alltför osannolikt att många människor tänker samma saker, man kan antagligen räkna på sannolikheten, om det vore av en slump. Utifrån sett kan vi se den fria viljan som slump, även om den internt är (eller snarare skulle vara) en följd av överväganden mellan olika alternativ.

Nu har naturligtvis frågan om originalitet varit uppe på skrivkursen, det var den första uppgiften, och jag antar det var av förutseende, pedagogiska skäl. Att tänka igenom den frågan. Ity, vi alla kommer att drabbas av den. Den stora meningslösheten. Varför ska jag skriva detta, när det redan skrivits hundra gånger. Det är därför det är så bra med tekniska rapporter, att redovisa undersökningar man gjort, enär de inte är skrivna förut. Om de vore skrivna förut skulle de nämligen inte skrivas alls. Det är bara det som inte skrivits förut som skrivs. Nu gäller det ju ofta resultat, vilka kan variera i det oändliga. Men också nya metoder att göra saker och ting.

Samma sak drabbar väl iofs foton och liknande också. Samma foto är redan taget. Men när det gäller foto är det lättare att tänka, men inte från min vinkel, i mitt ljus.

Nu har vi ju också den existentiella frågan om skrivkursens berättigande. Varför går jag den, egentligen? För att jag tycker det är roligt. För att jag tycker det är kul att fylla tomma ytor med ord. Alltså skulle jag kunna ha ett projekt att skriva randomord bara. Om det handlar om att fylla sidor med ord. Det kanske jag skulle ha? Det blir ju rent av poetiskt. Ingenjören goes poetry. Det verkar inte vara jag. Och själva knäckfrågan om varför det som skrivs måste vara tidigare oskrivet är också obesvarad. Av nödvändighet blir det bara något i mitt ljus. Helt meningslöst. Men jag är inte främmande för det. Vad är det för larv att saker och ting ska ha mening hela tiden?

För övrigt slog det mig att Thales och grabbarna hade det bra, dels fanns inte så mycket skrivet, dels var det fritt fram att spekulera över både det ena och det andra som ännu inte var fastslaget. Som månen och solen och stjärnor och så’nt. Fast de hade det mindre bra på andra sätt, varken internet eller datorer.

Och nu när jag har bevisat att determinismen är sann, tänker jag helt bestämt äta frukost. Och sen tänker jag åka till jobbet. Det där med skriverier får jag tänka på en annan dag.

Höstens studier

Det var väl en rekorderlig rubrik?

Igår kom antagningsbeskedet, där det gick som väntat. Dvs jag kom in på mina tre översta val, de 90 poängen.

image

Nu är bara det lilla bekymret att verkligheten, dvs den omgivning vi tror vi lever i och påverkas av, inte kommer att tillåta denna studietakt tillsammans med annat som förväntas hända under nästa läsår. Jag ska alltså begränsa mig till två av kurserna, tänkte jag. Filosofi är given. Litteraturvetenskap, där hade jag tänkt läsa en kurs till för att täcka in modern litteratur, vem vill stanna på 1800-talet liksom, eller början av 1900. Men, trots det, lutar det nu åt att den kursen kommer att få dra det kortaste strået detta år.

Kursen i kreativt skrivande krävde arbetsprov, jag vet inte hur de lades ihop med övriga meriter, men det finns bara två grupper i urvalet enligt antagningsstatistiken, och eftersom jag kom in på den känner jag nästan ett ansvar att gå den … Tillsammans med en fruktansvärd nyfikenhet. Det är som ett nytt område att upptäcka. Skriva, liksom, det gör jag ju hela tiden. Det är så’nt jag inte tänker på. Rapporter, mail, bloggar, inlämningsuppgifter i massor detta år. Men jag skriver inte så medvetet, liksom. Det vore kul att undersöka, medvetet skrivande.

Det lutar alltså åt Filosofi och Kreativt skrivande. Så får litteraturkursen anstå ett år eller så. Snart är det fö semester, och jag jobbar på läshögen. Såhär ser den ut nu:

image

Spännande, eller hur? Lite skönlitterärt tillkommer nog.

Så vilka studier ska du ägna dig åt i höst? Vilken slags förkovran?

Skrivandets metodik

Jag jobbar på poesin.

Till på måndag ska jag prestera några Lyriska försök. Det är klart man kan slå sig ner vid skrivbordet. Eller köksbordet. Med ett glas vin, stearinljusen tända, liksom blicka inåt, eller så. Och skriva

Ljuskronans spegling i fönstret.
Natten faller. Katten knackar på.

image

Det är alltså ungefär så det ser ut här nu. Spip har utarbetat en metod att slå med tassarna på fönstret när han vill in. Han dök upp mitt i den poetiska speglingen (där lite mörkt, under blomman). Fönstret blir fruktansvärt smutsigt av tassar.

Han har en metod. Jag ska utarbeta en metod! Alltså, det hade jag redan gjort, det var den jag tänkte skriva om idag, men så dök Spip så lägligt upp och gjorde överföringen mellan dikt och verklighet så bra.

Lyrik verkar ha ett av två syften. Det ena är att berätta något, det andra är att förmedla en stämning. Det ena utesluter förstås inte det andra. Och då tänkte jag att i denna lilla insikt ligger hela metoden och gömmer sig! Man gör så att man skriver ner det man vill framföra (just nu bygger metoden på att något åtminstone ska berättas), sen komprimerar man det. Så mycket det bara går. Typ jpg-komprimering. Och när man har gjort det, tar man fram ordboken. Eller google. Och så sätter man igång och byter ord. I det läget kan man med fördel ordna stämningen också. Och vips har man en dikt!

Jag har inte testat än, det är fortfarande en skrivbordsprodukt, men jag tänkte det borde fungera. Det bär mig liksom emot att bara sätta mig ner och vänta på att något helt ad hoc bara ska komma ut.

Reaktion inspiration

Men det här var ju skojigt. Att lämna in en text och få respons på den. Både av kurskamrater och av lärare i kursen. Läskigt på det sättet att jag inte hade en aning om hur jag skulle reagera på respons. Att bli glad är inget stort problem, men tänk om jag skulle känna mig arg eller ledsen eller sur eller missförstådd? Det är inte kul. Men nu talar vi om mig, och det är inte sannolikt att jag skulle hemfalla åt labila utbrott och förbannelser, lika osannolikt som överdrivna glädjetjut. Allmän hysteri och dramaqueeneri ligger inte för mig. I alla fall inte på något synbart vis. Men, man kan aldrig så noga veta.

När jag läste de olika reflektionerna och synpunkterna insåg jag med vilken brist på medvetenhet jag skriver. När jag skriver. Alltså, brist på medvetenhet om själva skrivandet. Även om jag är medveten om textens ord och handling. Jag insåg när jag såg vad de andra sett, att jag kanske inte ens hade tänkt ut en avsikt. Samtidigt insåg jag vart texten var på väg, det blev tydligare vad jag ville den skulle säga. Som jag nog inte ens sagt så tydligt till mig själv, fast jag egentligen vet vad den vill.

Om det inte vore så att jag har ett arbete att sköta, en Robinson Crusoe att läsa klart och en tenta att skriva, skulle jag experimentera lite med den där texten. Nu. Helt plötsligt blev jag ytterst medveten om den. Reaktionen blev helt enkelt: inspirerad, inspirerande! Och det kan jag leva med.

Kontraster

Den första fria texten till Skapande skrivande inlämnad, och respons given på de andra texterna. Roligt att läsa andras texter. Processen att förstå är intressant. Första genomläsningen, ett intryck, andra, ett till, tredje, texten framträder, innehållet framträder. Och så fortsätter det.

Läser in material i Litteraturvetenskapskursen, franskklassisimen och Upplysningen. Avslutade Molières Tartuffe. Flödande rimmad. Med roliga ord: immerfort, tartuffierad, kreperad, kontenansen. Det är inlämning om en vecka, det ska säkert funka.

Läst ut Kommunistiska manifestet, hörande till kursen i idéhistoria.

Jo, jag hinner jobba också, det går utmärkt bra. Kontrasten i att lösa ett fysikaliskt problem och fundera över, säg liberalismens inställning till bildning. Den är spännande. Jag känner mig lyckligt lottad som kan röra mig lätt mellan båda dessa världar. Jag är glad att jag började med naturvetenskapen/tekniken, och kommit till humaniora nu. Om jag hade trott på den bästa av världar hade jag kanske trott det fanns en mening. Men det gör jag ju inte. Jag är inne på determinism, det kan inte gå på annat sätt än det går, men jag tror inte det finns någon mening i det. Det synes mig rimligt.

Jag kan inte låta bli att tänka att det varit svårt att gå åt andra hållet. Att läsa naturvetenskap efter trettio år med humaniora. Jag vet inte riktigt varför egentligen. Kanske för att humaniora tjänar på livet, på livserfarenhet. Men matematik, fysik, teknik tjänar bara på ett fokuserat sinne. I alla fall i sin rena form. Sen finns det övergripande, filosofiska frågor också inom dessa ämnen, som kräver sina år. Men säg den humanist som är beredd att läsa det enklaste … linjär algebra. Och förstå det. Jag tvivlar. Lägg förresten märke till att jag bara menar studierna här, yrkeslivet tjänar, som alltid, på erfarenhet. (Och kom nu inte dragandes med stoppklossar, det är inte så’nt jag pratar om).

Jag ströläste Mara Lees avhandling, När Andra skriver, jag är inte färdig än, jag läser i mellanrummen, i väntetiderna. Inte de poetiska mellanrummen, utan de rent praktiska, när jag väntar på att en beräkning ska bli klar till exempel. Var inte fånig! Först blev jag irriterad, men sen tyckte jag det var fascinerande. Nästan lite avundsjuk kände jag mig, tänk att kunna använda sig av formuleringen ”Och det är liksom inget att snacka om. Eller jo. För det är här som bilden också.”  

Det är inget att snacka om.

Tänk om jag skulle skriva det i en rapport på jobbet ”Det är inget att snacka om, de här resultaten talar sitt eget språk, en stringent metodik är nödvändig.” Eller nå’t. Egentligen är det inget jag vill göra, jag tycker att språket vi använder i rapporter är ändamålsenligt, det är det som är meningen.

Men ändå!

 

Ett tillstånd Att skriva i

Sådan osammanhängande rappakalja, tänkte jag först om Marguerite Duras bok Att skriva.

Om jag hade valt en bok själv, hade jag nog inte valt den. Eller om jag hade valt den, hade jag blivit besviken på den. Men det finns en finess med att måste-läsa har jag upptäckt, att läsa på uppmaning, och det är att jag läser på ett annat sätt. Och det är inte svårt att läsa. Det tar inte emot. Jag läser det mest konstiga texter med undersökningsfiltret. Det är filtret där man har inställningen att riktigt tänka på vad det är man läser, läsa mellan raderna, förstå något. Det behöver varken vara ”bra”, ”underhållande” eller ”intressant” på direkt vis.

att-skriva

Men den här boken verkar inte som den ska förstås. Det verkar som den ska kännas. Det är som om författaren suttit och låtit tankarna hoppa, och bara skrivit ner dem. Som stödord, inte för minnet kanske, utan stödord ur minnet för att komma ihåg hur livet känns. Hur olika tillstånd eller situationer känns.

Det är fem korta texter i boken. Den första heter Att skriva, och beskriver i alla fall en del av författarens skrivande, strödda tankar i frågan. En del lite roliga: ”Det var sällan jag lät älskarna läsa mina böcker. Kvinnor bör inte låta sina älskare läsa böckerna de skriver.” Och senare ”Män står inte ut med kvinnor som skriver. Det är plågsamt för män.” Jag tycker det är ganska roliga påståenden, de är konstateranden, utsagor. Inga resonemang, inga åsikter om varför eller vad man ska tycka om det. Det bara är.

Det är hela tiden, faktiskt.

Duras skriver om huset där hon skrev, och om den nödvändiga ensamheten: ”Skrivandets ensamhet är en ensamhet utan vilken skrivandet inte uppstår, eller så smulas det sönder alldeles blodlöst av sökandet efter något mer att skriva.”

Det är mörker, smärta, ångest, tvivel. ”Man kan tala om skrivandet sjukdom.”

Måste det vara så himla svårt?

Sen följer några andra texter med olika teman, i förbigående ibland nämns något i relation till skrivande. Om skrivande som borde vara icke-skrivande, utan grammatik, med bara ord. ”Det går inte att skriva om” skriver hon om en ung pilot som omkom de sista dagarna av kriget. ”Det man inte kan tala om, därom måste man tiga”, skrev Wittgenstein tänker jag då. Och undrar om de tänkte på samma sak. Fast Duras verkar tänka på det outhärdliga i just den där mänskliga döden. Och Wittgenstein verkar bekymra sig över språkets struktur, omöjligheten i att uttrycka sig precist. Fast det var ju egentligen det Duras gjorde också, hon vill ju bara ha ord, icke-skrivande. Hm, det kanske hänger ihop.

Det rena antalet har en intressant sens moral. Där antalet, bara antalet av de som dödats, eller som arbetat i en fabrik säger allt om historien. En ganska intressant tanke.

Ja, vad ska jag säga, blev jag något klokare? Jag vet inte, men det blev ett textlager till som någon annan text någon annan gång, någon annan tanke säkert går att korrelera till. Kanske är hela boken ett illustrativt exempel på ett tillstånd som det går att skriva i?

När jag blev stum

Det intressanta nu är att jag just börjat en 7.5-poängskurs i skapande skrivande. Jag tänkte nämligen att det skulle hjälpa till att speeda upp inlämningsuppgiftsskrivandet som förekommer i de andra kurserna. Fiffigt tänkt, eller hur? Skrivkursen har just börjat. Jag har lyssnat på en föreläsning, jag har läst Olof Lagercrantz bok Om konsten att läsa och skriva, och Marguerite Duras bok Att skriva. Jag har tänkt på första skrivuppgiften som är att skriva en fri text.

Jag inser att jag har ett problem. Minst ett problem. Jag blev helt förstummad när jag insåg det. Det är det där med skrivandet. Jag skriver ju inte, egentligen. Kursen liksom förutsätter att man skriver. Jag skriver ju bloggposter ibland. Och tekniska rapporter. Och mail. Och inlämningsuppgifter. Och brev. Och så’nt. Och jag har skrivit dagbok. Och ett tag skrev jag små berättelser för min egen skull. Men egentligen skriver jag inte något.

Nu måste jag börja med det. På rekorderligt vis. Jag är förstummad.