Bevis för determinismen

Jag insåg idag, när jag lätt bedrövad tänkte att inget jag tänker har inte tänkts av någon annan förut. Jag tänkte det eftersom jag började skissa på den där planen som hör till skrivkursen. Planen för vad jag tänker skriva i vår. Under våren går nämligen hela kursen ut på ett skrivprojekt. Naturligtvis var det ingen djup insikt, att det jag tänker sannolikt har tänkts av någon annan. Det har ju också tänkts av någon annan. Men det var just det, att det tycks som om inget är nytt, det är faktiskt ett bevis för att determinismen är sann. Eller i alla fall en stark indikation.

Det skulle vara alltför osannolikt att många människor tänker samma saker, man kan antagligen räkna på sannolikheten, om det vore av en slump. Utifrån sett kan vi se den fria viljan som slump, även om den internt är (eller snarare skulle vara) en följd av överväganden mellan olika alternativ.

Nu har naturligtvis frågan om originalitet varit uppe på skrivkursen, det var den första uppgiften, och jag antar det var av förutseende, pedagogiska skäl. Att tänka igenom den frågan. Ity, vi alla kommer att drabbas av den. Den stora meningslösheten. Varför ska jag skriva detta, när det redan skrivits hundra gånger. Det är därför det är så bra med tekniska rapporter, att redovisa undersökningar man gjort, enär de inte är skrivna förut. Om de vore skrivna förut skulle de nämligen inte skrivas alls. Det är bara det som inte skrivits förut som skrivs. Nu gäller det ju ofta resultat, vilka kan variera i det oändliga. Men också nya metoder att göra saker och ting.

Samma sak drabbar väl iofs foton och liknande också. Samma foto är redan taget. Men när det gäller foto är det lättare att tänka, men inte från min vinkel, i mitt ljus.

Nu har vi ju också den existentiella frågan om skrivkursens berättigande. Varför går jag den, egentligen? För att jag tycker det är roligt. För att jag tycker det är kul att fylla tomma ytor med ord. Alltså skulle jag kunna ha ett projekt att skriva randomord bara. Om det handlar om att fylla sidor med ord. Det kanske jag skulle ha? Det blir ju rent av poetiskt. Ingenjören goes poetry. Det verkar inte vara jag. Och själva knäckfrågan om varför det som skrivs måste vara tidigare oskrivet är också obesvarad. Av nödvändighet blir det bara något i mitt ljus. Helt meningslöst. Men jag är inte främmande för det. Vad är det för larv att saker och ting ska ha mening hela tiden?

För övrigt slog det mig att Thales och grabbarna hade det bra, dels fanns inte så mycket skrivet, dels var det fritt fram att spekulera över både det ena och det andra som ännu inte var fastslaget. Som månen och solen och stjärnor och så’nt. Fast de hade det mindre bra på andra sätt, varken internet eller datorer.

Och nu när jag har bevisat att determinismen är sann, tänker jag helt bestämt äta frukost. Och sen tänker jag åka till jobbet. Det där med skriverier får jag tänka på en annan dag.

Detta har hänt

Om jag ska tänka på vad jag har gjort sen … säg lördags, så är det att jag skrivit två inlämningsuppgifter i filosofikursen, den ena om moral och den andra om meningen med livet. Det är kul. Dessutom har jag bakat äppelpaj på äpplen från trädgården. Fruktansvärt god. Jag har tränat, och jag köpte ny mobiltelefon efter att ha dragit på det hur länge som helst. Av flera skäl. Dels tycker jag mobiltelefoner är ohemult dyra. Dels såg jag inte fram emot att flytta allt och få ordning på appar och så’nt jag använder. Men när svarstiden på den gamla blev flera sekunder för precis allt, och det ibland inte gick att svara i telefonen när den ringde, så var det bara att ge upp. Jag spenderade en timme i går kväll med att få ordning på allt. Jag tror jag fått ordning på det nu. Jag är ändå, tycker jag, ganska begränsad i mitt användande så det var inte hysteriskt många inställningar att göra. Det mest besvärliga var att få bank-ID att funka igen. Jag fick lov att leta reda på dosan med sladd. Och den var såklart nerpackad på ett bra ställe.

Nåja, nu är det bara mp3-filerna av filosofiföreläsningarna som jag behöver få ordning på. Så jag kan lyssna på väg till jobbet. Sen är allt i ordning, och livet kan fortsätta.

Jag har också bytt däck på bilen, eller rättare sagt, jag har låtit byta däck på bilen. Jag bar själv in dem i bagageutrymmet, och ut igen.

Jobbat har jag gjort också. Naturligtvis. Det är så himla självklart att jag inte ens tänker på det. Och några böcker har kommit i brevlådan. Och jag har städat undan den gamla kursen och gjort plats för den nya, Filosofins historia, det blir kul. Sen ska jag skriva en dialog, till skrivkursen. Den ska handla om en konflikt. Det blir riktigt jobbigt det, konflikter är inte riktigt min grej. Jag beklagade mig för Doktor T häromdagen, att vi aldrig grälar. Jag saknar stoff till texter på det sättet. Nåja, det finns väl historiska galningar att utnyttja i den frågan, kanske. Alltså som litterär inspiration. Det är fantastiskt så mycket man kan inspireras av. Imorse när jag kom till jobbet konstaterade jag att det var mycket damm på ventilationsrören som går genom trapphuset. Jag undrade om de inte borde dammas, och vem som gör det. Sen tänkte jag att just den scenen kanske jag kunde använda i någon text någon gång. Men knappast om att gräla med dammråttorna.

Undantag

I måndags ringde alarmet klockan fyra. Färden gick via dimhöljda vägar och soluppgång, mycket vackert, mot Växjö och den första av de obligatoriska träffarna i skrivkursen. En femtimmars bilresa. Nu hade jag laddat upp med Filosofiska rummet, ljudbok och föreläsningarna i Filosofikursen, så jag hade verkligen inte tråkigt. Bilkörning är ovärderlig tanketid också, det går utmärkt att köra när det är helt tyst.

Jag vet inte varför jag anmälde mig till den där kursen egentligen, eller jo det vet jag, jag tycker det är kul att skriva. Och jag vill bli bättre på det, framförallt vill jag spotta ur mig inlämningsuppgifter i kurserna jag läser snabbt och effektivt. Men, jag vet inte hur jag egentligen tänkte att en kurs inriktad på skönlitterärt skrivande skulle hjälpa mig där. Jag tänkte nog att göra skrivövningar kunde vara bra, träna flinkhet. Och så är det ju helt enkelt bara roligt. Och det är där jag har ett problem. Eller det är inte problem för mig såklart, att ha roligt. Men jag känner mig oambitiös som inte har ett skrivprojekt, något som måste komma ut. Jag har liksom inget särskilt att berätta. Jag kan visst hitta på saker att berätta, men det är inget måste. Jag förtärs inte inifrån om jag inte berättar. Eller gör jag det, utan att jag fattar det? Vad ska jag isåfall berätta. Egentligen vill jag berätta vad jag ser här utanför fönstret. Det är en skog. Några tallar lutar. Himlen är blå och det verkar inte blåsa idag. Det mest spännande som händer är när någon går förbi, det händer en gång i timmen. Det är bra med skog, då fångas man inte in att titta på något som man inte borde ägna tid åt. Som när jag satt på jobbet på ett ställe med en kontorsbyggnad mitt emot, och jag kunde se vad alla de människorna gjorde. Jag såg när de alla gick från skrivborden och gick till fika. En gång såg jag en som gick omkring med bar överkropp på sitt kontor. Han bytte skjorta. Man kan undra varför.

Men nu ska jag skaffa mig ett skrivprojekt, det behövs för kursen i vår. Då ska man nämligen skriva på en sammanhängande text. På ett projekt. Tills dess måste jag öva in mig på det. Så nu har jag tagit tag i saken, jag har bestämt mig för att gå upp en timme tidigare varje morgon och ägna den timmen åt att bara skriva en massa saker. Jag började imorse. Det var mysigt. Det var mörkt ute, ingen annan än jag var uppe, jag duschade och satt på kaffe. Och så satte jag mig vid mitt skrivbord och skrev en massa saker.

Problemet blir förstås det där med sömn. Jag har nämligen också den fiffiga idén att jag ska vara uppe lite extra länge på kvällarna så att jag får lugn och ro att läsa, både skönlitteratur och kurslitteratur. Eventuellt måste jag ordna ihop det där, så att jag får sova också. Det behövs tyvärr.

Men vi börjar komma in i de nya rutinerna efter flytt och nya skolor, det frigör en del tid. Nu är frågan vilket skrivprojekt jag ska skaffa mig. Vad behöver komma ut?

Filosofin behandlar skepticismen. Jag tänker alltså finns jag, sen blir det mer komplicerat. Hur vet jag att jag inte är en hjärna i näringslösning? Den typen av tankar. Om jag är en hjärna i näringslösning så simulerar den just nu den här texten åt mig. Fast den verkar komma ur min bottenlösa, men materiella, fantasi. Det finns 1078 atomer i universum har någon räknat ut. Ett ändligt antal, även om det är stort. Det betyder att det bara kan vara ändligt antal kombinationer av dem. Och om medvetandet är materiellt, ändligt antal tankar. Även om de är många möjligheter. Då inser man igen, att för oss, som verkar ha begränsad tid och begränsad förmåga att tänka tankar, vi har taskig bandbredd helt enkelt, verkar det ändå finnas oändliga möjligheter att tänka en massa tankar. Vi verkar ha fri vilja, men det är bara för att vi har dålig bandbredd. Och det jag skulle komma fram till är att den här taskiga bandbredden gör det svårt att tänka ut hur det skulle vara mätbart att vi är hjärnor i näringslösning. Det retar mig att jag inte direkt kan se hur det skulle gå till.