Jag insåg idag, när jag lätt bedrövad tänkte att inget jag tänker har inte tänkts av någon annan förut. Jag tänkte det eftersom jag började skissa på den där planen som hör till skrivkursen. Planen för vad jag tänker skriva i vår. Under våren går nämligen hela kursen ut på ett skrivprojekt. Naturligtvis var det ingen djup insikt, att det jag tänker sannolikt har tänkts av någon annan. Det har ju också tänkts av någon annan. Men det var just det, att det tycks som om inget är nytt, det är faktiskt ett bevis för att determinismen är sann. Eller i alla fall en stark indikation.
Det skulle vara alltför osannolikt att många människor tänker samma saker, man kan antagligen räkna på sannolikheten, om det vore av en slump. Utifrån sett kan vi se den fria viljan som slump, även om den internt är (eller snarare skulle vara) en följd av överväganden mellan olika alternativ.
Nu har naturligtvis frågan om originalitet varit uppe på skrivkursen, det var den första uppgiften, och jag antar det var av förutseende, pedagogiska skäl. Att tänka igenom den frågan. Ity, vi alla kommer att drabbas av den. Den stora meningslösheten. Varför ska jag skriva detta, när det redan skrivits hundra gånger. Det är därför det är så bra med tekniska rapporter, att redovisa undersökningar man gjort, enär de inte är skrivna förut. Om de vore skrivna förut skulle de nämligen inte skrivas alls. Det är bara det som inte skrivits förut som skrivs. Nu gäller det ju ofta resultat, vilka kan variera i det oändliga. Men också nya metoder att göra saker och ting.
Samma sak drabbar väl iofs foton och liknande också. Samma foto är redan taget. Men när det gäller foto är det lättare att tänka, men inte från min vinkel, i mitt ljus.
Nu har vi ju också den existentiella frågan om skrivkursens berättigande. Varför går jag den, egentligen? För att jag tycker det är roligt. För att jag tycker det är kul att fylla tomma ytor med ord. Alltså skulle jag kunna ha ett projekt att skriva randomord bara. Om det handlar om att fylla sidor med ord. Det kanske jag skulle ha? Det blir ju rent av poetiskt. Ingenjören goes poetry. Det verkar inte vara jag. Och själva knäckfrågan om varför det som skrivs måste vara tidigare oskrivet är också obesvarad. Av nödvändighet blir det bara något i mitt ljus. Helt meningslöst. Men jag är inte främmande för det. Vad är det för larv att saker och ting ska ha mening hela tiden?
För övrigt slog det mig att Thales och grabbarna hade det bra, dels fanns inte så mycket skrivet, dels var det fritt fram att spekulera över både det ena och det andra som ännu inte var fastslaget. Som månen och solen och stjärnor och så’nt. Fast de hade det mindre bra på andra sätt, varken internet eller datorer.
Och nu när jag har bevisat att determinismen är sann, tänker jag helt bestämt äta frukost. Och sen tänker jag åka till jobbet. Det där med skriverier får jag tänka på en annan dag.