Skräck

Utöver förpliktelser av världslig art, såsom att undersöka vårens utbud av utemöbler, det verkar nämligen vara dags att skaffa nya, har lite läsning hunnits med. När det gäller utemöbler kan man i förbigående säga att det har hänt en del sen jag kollade senast. Vilket väl är tio år sen. Nu ska man helst sitta i cafémöbler i plastimiterande rotting. Himla obekvämt till middag om man frågar mig. Men det är ännu tidigt på säsongen, vi hittar nog något.

Läsningen ja. Sandmannen av E. T. A. Hoffman, och Huset Ushers fall av Edgar Allan Poe. Romantiken, skräck, goth. Inte genrer jag väljer när jag väljer själv.

Jag har svårt att känna skräcken gripa tag i mig när jag läser. Jag läser att det är läskigt, jag läser att personerna är vansinniga på ett eller annat sätt. De gör konstiga saker. Men jag kan inte känna med dem i deras vansinne. Och jag kan inte känna skräcken isa blodet i ådrorna. Eller vad det nu kan tänkas göra.

Sandmannen är ju lite kul på det sättet att den före Frankenstein beskrev en automat, en maskinmänniska. Alla utom Nathanael förstår att det är något konstigt med Olimpia. Men han är så självupptagen att han inget märker. Hon som är helt automatisk låter honom spegla sina känslor utan att på något sätt interagera, lägga sig i med sin personlighet. Som hans förnuftiga Klara gör. Att han låter sig överväldigas av sitt vansinne, att han låter sina känslor få fritt spelrum i alla lägen, är lika överspänt som hos Werther. Man blir lite trött på hans oförmåga att hantera sina fantasier. Men kanske illustrerar han väldigt väl den sortens människa som triggas av associationer och bär iväg?

Det där med ögonen, Sandmannen som samlar ögon, visst tänker man på Pans Labyrint?

Och Huset Ushers fall … javisst jag kan se mörkret, känna fukten, höra ljuden. Vore jag på det stället skulle det säkert vara läskigt. Men så fort de stänger in syrran i den där kistan i källaren, under berättarens rum, inser man var historien ska ta vägen. Det är klart det vore läskigt om man vore där. Men berättelsen griper inte riktigt tag i mig heller, jag tror möjligen en visualisering hade bättre chans.

Sandmannen erbjuder några existentiella frågor, som frågan om vetenskapen och den artificiella människan. Om hur vi reagerar på varann, hur vi speglar oss i varann, vad vi söker. Om förnuftet å ena sidan, och oförmågan att skilja verklighet från egna fantasier å andra. Om att överväldigas när fantasin tränger sig in i verkligheten.

Men … Huset Ushers fall bygger bara på stämning, på sjukdom, släktens förfall, vansinne, mörker. I och för sig snuddas vid tanken på att vara dömd av, och i, sin miljö. Det är mer skräck av händelser och omständigheter, än skräck ur den mänskliga själens djup.

Nåja, nu är de lästa. Jag tror inte jag har en fallenhet för skräckromaner.