Ordning och reda

Slut på semester. Det var ju skönt. Eller snarare, det är ok kanske man ska säga. Var sak har sin tid, semester sin. Men efter ett tag blir man (jag) förslappad och får inget gjort alls, det är fruktansvärt frustrerande. Lite ordning och reda, jobb och vardagsliv är precis vad som behövs för att det ska bli lite fart på saker och ting.

Helgen spenderades med att tenta kursen om Trojanska kriget. Två essäfrågor skulle besvaras. Det är rätt kul att skriva så’nt tycker jag. När man fått fart på kreativiteten i alla fall. Jaha, så det var den kursen det, riktigt kul. Utan den hade jag haft svårt att orka mig igenom Iliaden och Odysséen, tror jag. I alla fall Iliaden, den är ju inte kul med allt slaktande. Dessutom har det blivit lite ordning i den grekiska mytologin.

Jobbet, ja, det kändes som jag haft helgledigt, det tog inte lång stund att komma upp i tempo igen. Två veckors ”ledigt” till höstens kurser börjar, under den tiden är det tänkt att flytten ska bli klar.

Jag har inga direkta ambitioner, jag brukar snarare ha bekymret att behöva bromsa än att jaga på mig med saker och ting. Inte för att jag jagar, men viljan och lusten att lära och göra är alltid större än vad tiden medger. Det som jag behöver få ordning på är att det faktiskt inte tar mer än en timme att sticka ut och springa. Och det är väldigt bra för min stackars rygg, som tagit stryk av det myckna läsandet det här året. Nu är den fit for fight igen, efter Gotlandsveckorna och några joggingrundor. Det är inte det att jag tycker det är jobbigt att springa, det är mer det att jag inte vill ge upp det jag håller på med, bryta, för att sticka ut. Men, det går ju så fort att komma in i det igen, så jag ska bara hitta en bra rutin. Rutiner är det mest fantastiska man kan skaffa sig. Med rutiner gör man saker som man behöver göra helt automatiskt, utan att lägga onödig energi och tanke på dem. Rutiner är det bästa som finns för att frigöra tid och energi för roligheter.

Nattåkning

imageDet blir en ny upplevelse. Sen färja. Hemma mitt i natten., eller snarare tidig morgon. Upp på morgonen för att tenta Trojanska kriget i två dagar. Men det får väl funka. Jag skulle kunna välja ett annat tentatillfälle, men det är både jobb och flytt som andra randvillkor. På färjan finns inte så mycket annat att göra än att läsa. Det är praktiskt.

Snart slut

Sista dagarna, sen är hösten här, med arbete, studier och vardag sådär i största allmänhet. Lite nyordning eftersom vi flyttar, det blir nyttigt. Nya skolor för alla barnen.

Naturligtvis har jag inte hunnit läsa så mycket som jag velat. Inte ens här. Jag överväger en eremitvecka någonstans, då kanske jag kan läsa hela dagar. Men antagligen inte, efter några timmar behöver man lyfta näsan ur böckerna och göra något annat. Det har blivit mycket foto, vilket ändå räknas till ett av de främsta intressena.

Vad är antikens filosofi? läser jag ganska långsamt. Den är inte svårläst alls, men det är en njutning att läsa resonemangen, och att stanna upp och tänka en stund. Jag har inte tänkt på det innan, men det verkar rimligt det han skriver, att antikens filosofer inte bara hittade på filosofiska system, det gjorde de nästan inte alls. De visade sitt ”system” genom handling, genom att leva filosofiskt. Det intellektuella tänkandet genomsyrade allt, och blev till praktisk livshållning.  Genom att tänka förändras man. Inte nödvändigtvis av vad man tänker, men att man tänker. Reflekterar. Visst tycks det ganska rimligt? Snacka om implicit självhjälpsmetod, för den som är lagd åt det hållet.

Men,  snart är det dags att ta tag i konkreta, världsliga problem, dvs de jobbrelaterade, och där duger minsann ingen långsam personlig förändring för att lösa det. Där behövs kreativt, analytiskt förnuft, direkt applicerbart på ett konkret, tekniskt problem. Matematik och fysik. Visst filosofiskt tänkande på helheter och tidsaspekter. Och sen är det klart. Typ.

Och idag har det blivit en del bilder.

hoburgen_1 hoburgen_4 holmhallar_1 langmyren

Den transcendenta immanensen

Jag läser Pyrrhus och Cineas, en av essäerna i samlingen Brigitte Bardot och Lolitasyndromet. Av Simone de Beauvoir. Som jag nämnde i förbigående igår. Jag har bara läst den första delen, Candides trädgård, än. Idag har det inte blivit mycket läsande, förutom på morgonen, eftersom jag dels ägnade några timmar åt arbete, dels åkte vi på en utflykt som blev ganska lång till slut. Det nästan stormar här, att sitta under oxeln och läsa är ingen bra idé just idag.

Vi åkte förbi Näsudden, där det finns en stor mängd vindkraftverk. De är ganska maffiga, gör sig bra på bild. Ur energisynpunkt kan man väl säga att de kan utgöra ett komplement i energisystemet.

vindkraft

Men tillbaka till essän. Den börjar med att berätta historien om Pyrrhus som vill erövra det ena området efter det andra, och därefter vila. Varför vilar han då inte direkt, undrar Cineas, om det nu är målet?

de Beauvoir verkar vilja visa ungefär det som Karin Boye så förtjänstfullt uttrycker:

”Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.”

Att det inte är målet i sig som är värt något, utan att det är värt något efter en ansträngning, efter att något hänt, något har förändrats, något projekt genomförts.

Jag är inte helt säker, eftersom jag inte läst klart, men det handlar hela tiden om rörelse och överskridande. Men jag blir så irriterad. Jag blir tappar tålamodet med texten. Den är osammanhängande. Hon skriver en massa saker, som jag inte förstår meningen med. Vad betyder t ex:

Eftersom min subjektivitet inte är en tröghet, försjunkenhet i sig själv, utan tvärtom rörelse mot den andre, upphävs skillnaden mellan den andre och mig och jag kan kalla den andre min egen; bandet som knyter mig till den andre och mig och jag kan kalla den andre min egen; bandet som knyter mig till den andre är det blott jag som kan skapa; jag skapar det genom att jag inte är ett ting utan ett projekt från mig mot den andre, en transcendens.

Hallå, hallå. Rappakalja! vill jag skrika. Jag blir superirriterad, vilket nonsens! Vad vill hon säga?

Emellanåt dyker det upp rader som är fullständiga, klara och tydliga. Som ”Det som är mitt är således först och främst det jag gör.” Det är handling som definierar, som ger existens, eller mening. Man anar förstås existentialismen här då och då, den spränger fram, man skapar sitt eget liv, det finns inte förutbestämt. Man bestämmer själv. de Beauvoir förutsätter den fria viljans existens.

Det är svårt att hänga med logiken, eller snarare bristen på den, från den ena tanken till den andra, den röda tråden saknas, vad leder till nästa tanke? De tycks ad hoc. Och syftet är inte heller uppenbart. Det verkar komma tankar stokastiskt, och jag vet inte var de ska leda, eller de leder sig inte själva, de tycks som lösryckta fragment. Och det irriterar mig storligen. Nog kan jag läsa lösryckta fragment, men sammanhanget i texten, avsikten, meningen, går förlorad. Varför skrev hon det? Vad var det hon ville säga? I vilket sammanhang? Det går mig förbi. Det kan vara översättningen, men hur många gånger måste man använda olika former av transcendens i en text? Och vad handlar det om? Vilket gränsöverskridande är det?

Nu har jag en speciell självplågargen som gör att jag läser, mycket, sådant som inte är i linje med mina egna tankeprocesser. De som tänker som jag tänker tycker jag därför är mindre intressanta att läsa, eftersom jag ju vet hur jag tänker. Hur de tänker som inte tänker som jag tänker är däremot intressanta. Jag tänker ju också att jag, om jag anstränger mig en aning, kan förstå även andra tankesätt utöver mitt eget. Och det tycker jag har ett värde. Även om jag ändå inte nödvändigtvis måste hålla med. Men det måste man inte. Det viktiga är att förstå. Huruvida man håller med eller inte är en helt annan fråga.

Möjligen håller jag med Simone de Beauvoir i frågan om att handlingen är det som definierar och är viktig i förhållande till andra, till världen. Om det nu är det hon vill säga, med det konstiga sätt hon säger, eller försöker visa, det på.

Äntligen

Nu kan jag lägga Odysséen till handlingarna, äntligen! Alltså som ”läst bok”. Jag gissar att jag kommer att återkomma då och då till delar av berättelsen. Sång 6-9 har t ex varit frekvent förekommande i flera kurser hittills. Jaha, vad säga om dem, Iliaden och Odysséen? Ganska olika varandra, på sätt och vis. Iliaden påminner om Gamla Testamentet på det sättet att det är en massa rabblande om släkthistorier och en massa folk. Fast i Iliaden blir de dödade. Och skändade. Gudarna styr och ställer. Det är tydligt att människorna inte har mycket att säga till om. Å andra sidan är det ju Zeus som vill ha ihjäl heroernas släkte. Fast de andra gudarna är på olika sidor. Odysséen är mer ett äventyr, en story. Mest med Pallas Athena som styr handlingen så den går Odyssevs väg (lägg märke till att jag följer Björkesons stavning och inte Lagerlöfs), inte lika stort ingripande och överläggande från andra gudar.

Man kan också lägga märke till att när det blir svårt att få ihop det, som på slutet, då är det Pallas Athena som styr. Annars hade det blivit en lång historia för att få ordning på allt det där som hon ordnar med några ord.

Har de någon bäring på nutid då, de här berättelserna, det är ju ganska coolt ändå att läsa dem nu, fast de har mer än 2500 år på nacken? Fåfänga verkar ju vara ett gemensamt drag med dagens människor. Evigt kanske. Girighet. Lust till makt. Frågan om instant gratification kommer upp. Penelope är ju tålmodig och väntar och väntar. Och belöningen blir stor, hon klarar av en fördröjd belöning. Men så anses hon ju också vara rikligt begåvad till förnuftet. Den fria viljan är ganska frånvarande, det är gudarna som styr. Vars och ens öde är bestämt. Inget att göra åt saken, egentligen, förutom småtester på vägen. Kanske några alternativa slut kan finnas. Som för Achillevs. Han kan välja på att dö ung i krig och vinna ovansklig ära, eller dö av ålderdom på sin egendom. Bortglömd får man förmoda. Vi vet vad han väljer. Odödlighet i minnet. Är det någon nu som bryr sig om sådant? Jag vet inte. Kanske? Det  verkar mer handla om, i nutid, ovanskligt kändisskap i nutid isåfall.

Nåja. Jag fortsätter med Vad är antikens filosofi? och en utläst bok betyder att en ny kan påbörjas, jag har inte bestämt vilken än.

Dagens utflykter gick dels till Vamlingbo prästgård och kyrka. God vuxenlunch och jag fotade igen (Lille Son och jag var där förra veckan) Kejsar Henriks själavägning. Själavägning … tydligen hade han lite hjälp för att själen skulle befinnas värdig.

vamlingbo3
vamlingbo1

Senare fick jag för mig att jag ville bada. Doktor T var ute och cyklade (rent fysiskt alltså), och jag tog bilen och mötte upp. Men det var blåsigt och kallt, så vi tog en promenad på en av stränderna istället. Nu är det augusti och stränderna töms, inte bara av blåsten idag. Detta är stranden vid Austre.

austre1 austre2

Bokbloggsjerka 5-8 augusti

Veckans fråga handlar om semester(-läsning):

Vad brukar du generellt göra på din semester? Kryper du upp i hängmattan/lägger dig på stranden med en god bok och låter vardagen försvinna, eller är du mer stressad än någonsin under den här tiden? Har du något ”semesterläsningstips” att dela med dig av? Hur skulle en perfekt semester se ut enligt dig?

Och det passar väl bra att reflektera över det precis nu när semestern, sista veckan, går in i den mest intensiva läsfasen, vilket mina senaste poster väl antytt. Generellt brukar semestern, de senaste fem åren, vara i fyra faser, ad hoc ordnade. En del hemma. En del resa med barnen ( bil, hotell). Stuga med barn, och utan barn. I år kom bara Lille Son med, men han flög hem igår. Så nu återstår alltså läsveckan.

imageDen veckan går till som så att jag sitter i en hängstol under oxeln. Och läser. Och dricker kaffe. När jag suttit för länge tar jag en promenad, eller springer, eller gör en utflykt. Med kamera. Kanske cyklar till stranden och badar en stund. Jag läser inte gärna på stranden. Jag får ont i ögonen av ljuset, och det är för varmt och sandigt. Oftast sammanfaller aktivitetsdelarna med Doktor Ts agenda för dagen. Särskilt foto. Och bad.

Det jag just beskrivit är den perfekta semestern enligt mig. Men, den skulle inte vara perfekt om inte de andra semesterfaserna också fanns med. Snarare är det kanske den perfekta avslutningen på semestern.

Läsningen då, jag har tragglat mig igenom Iliaden, snart Odysséen också. Känns bra att faktiskt ha läst dem. Hela. Inte bara delar här och där. Eller att bara känna till storyn. Pennskaftet av Elin Wägner, en påminnelse om sådant som inte alltid varit självklart. Det mest förbjudna av Kerstin Thorvall. Lite i samma anda som Pennskaftet, men senare, mer personligt förstås, mer privat. Så gör jag av Bodil Malmsten, ”fuskläst” inför höstens kurs. Tidigare i sommar blev en del läst, men inte så mycket som jag velat. Förberedelserna inför flytt har tagit mycket tid. Och kommer ta ytterligare tid efter semestern. Men veckan som kommer, då ska jag läsa! Utöver Odysséen pågår läsning av  Vad är antikens filosofi? av Pierre Hadot. Han fokuserar på filosofins praktik under antiken. Filosofin som livshållning. Intressant, och tilltalande. På färjan påbörjade jag också Kopernikanska brev om Bibelns auktoritet och vetenskapens frihet av Galileo Galilei. Han argumenterar desperat för att bibeln tillåter fysikens upptäckter. Också intressant.

Mycket tid spenderas också med läsning av essäer och artiklar on-line. I ämnen som rör filosofi, idéhistoria, teknik, samhälle, politik.

Det blir inte mycket läsning för ren förströelse. Det mesta handlar om att något stilla alla Hur och Varför. Men jag vet inte, de blir bara fler och fler trots massiv läsning.

Nu på morgonen kom örnen och hälsade på. Om jag varit Odyssevs hade jag tolkat det som ett tecken från Zeus. Kanske som uppmuntran, att inte förtröttas?

image

 

Lugn och läsning

Idag skjutsades Lille Son till flyget för hemresa. När man är sexton och ett halvt är det inte säkert att man är lika fokuserad på tystnad, lugn, läsning och foto som man kan tänkas vara senare i livet, även om jag själv redan i den åldern tyckte det var ett lysande sätt att tillbringa semester på. Men mina rara barn brukar säga att vad jag tyckt och tycker inte räknas. Han har i alla fall fått några dagars retreat från bruset. Doktor T och jag fortsätter ett tag till.

faludden1

Jag jobbar på att läsa ut Odysséen, efter Iliaden går det ganska lätt att läsa de tillkrånglade raderna. Men det är svårt att säga vad dessa berättelser säger. Om de säger något. I litteraturvetenskapskursen läste jag Odysseus ärr, av Erich Auerbach. Första kapitlet i hans bok Mimesis. Där jämförde han Odysséen med Bibeln, Jobs bok t ex om jag inte missminner mig. Och konstaterade att Odysséens avsikt bara var att underhålla.

En sak som jag ständigt undrar är faktiskt hur det kommer sig att Penelope inte kan säga nej till denna friarskara, och jaga bort dem ur sitt hem. Varför kan de hållas? Jag förstår att det inte blir mycket till story då, men jag grubblar ständigt över frågan. Varför kan hon bara säga att de är patetiska, att hon inte har den minsta lust att gifta sig med dem, och förresten vet de inte hut, de vet faktiskt inte att hon är änka, de är bara ute efter egendom och makt. Och den har hon hellre själv. Så-det-så. Det blir jag lite irriterad över. Även om berättelsen nu är gammal och det var en annan värld.

Men ändå! Isåfall behövs det lite mer argumentation och förklaring till varför det spinns som det spinns. Tycker jag.

Tid för tankar

image

Sällskap: fjorton kilo böcker, Doktor T, Lille Son, kameran och datorn.

Vakna vid åtta. Hänga under oxeln och läsa, och dricka kaffe, några timmar.

image

Göra en utflykt, kanske till stranden.

image

Sticka ut och springa. Slappa lite före middag.

image

Titta på solnedgången.

image

Elda, om det går.

image

Sova. Mycket tystnad och tid att läsa och tänka.

Jobbigt med semester

Semester. Ja, vad tänker man på när man tänker semester egentligen?

Jag tänker nog på att sova så länge jag vill (dvs jag vill vakna utvilad av mig själv klockan åtta senast). Sen dricker man kaffe, äter frukost, helst ute, läser. Och så är klockan tio när man just läst ut två böcker. Och då får man för sig att man ska greja med något. Typ flytta runt några böcker, eller måla en vägg, eller gräva i en rabatt, eller vattna några blommor. Och sen är klockan tolv och snabbt som ögat äter man något, och sen åker man till en badplats. Där det inte är några människor alls nästan. Och man badar, och ligger och läser på stranden och det är lagom varmt och lagom soligt. Och sen åker man hem och byter om och sticker ut och springer. Duschar, öppnar en god öl, lagar mat, äter, tar en promenad eller cykeltur med kameran. Sen sitter man och eldar tills sena natten och läser och pratar med familjen. Och så sover man och så börjar det om igen.

Fast så ser det ju inte ut.

Man vaknar, kvart i nio, lätt upprörd över att man sov så länge. Så kommer man ut i köket och där har Rara Dottern gjort kaffe, och man dricker det och läser. Och sen påminner hon, Rara Dottern, om allt man ska göra idag, som att ringa hit eller dit, och så ska vi träna på gymmet ikväll och sen ska vi handla mat för det behövs paprika och ananas och mjölken är slut. Och flyttkartongerna står överallt. Och sen vaknar Lille Son och han vill åka till djuraffärer för det är roligt, och Rara Dottern följer med. Och de övningskör och det är massor av trafik och vi blir hungriga och måste äta på Max. Och sen kommer vi hem och Store Son är hos Fadern och syskonen vill dit en stund, och i sista sekunden bestämmer sig Rara Dottern för att komma hem till middag, men Lille Son och Store Son stannar hos Fadern och äter. Och middagen blir pasta och tonfisk istället för den uttänkta biff-pannan, eftersom Rara Dottern är vegan, helt plötsligt, och gör egen mat, och det är Sönerna som är stora köttätare, jag är mindre, men verkligen inte vegan. Och sen manar Rara Dottern på att vi ska åka till gymmet, fast jag upprätthåller tre konversationer med olika familjemedlemmar på Messenger just då. Och vi gymmar, och jag kan knappt gå, och sen vill Lille Son bli hämtad från Fadern, och Rara Dottern ska duscha och tillbaka dit för att kolla film. Och sen är det midnatt och hon kommer hem. Och man vill starta några beräkningar och ligga och läsa en stund. Alldeles för länge. Så man blir trött på morgonen, eftersom man inte vill sova för länge.

Det är vissa diskrepanser här som jag måste fundera på. Men nu ska jag läsa några sånger i Odysséen.

Borta bra men hemma bäst

På femte dagen hemkomna igen ifrån mini-resan. Skönt. Borta bra men hemma bäst. Det är ohyggligt roligt att vara ute med sina tonåringar. Det svåraste är möjligen att jämka deras viljor, som kan spreta en del. Dvs det kan vara svårt att jämka ihop dem med min ibland, fast de är väldigt fördragsamma med vad jag hittar på. Om de får föreslå och modifiera ibland. Till exempel hade vi ett par tillägg, som bio. Det hade jag inte planerat in. Men vi såg både Legenden om Tarzan och Independence Day 2. Förr i tiden, på kottdjurens tid, hängde jag med i nya filmer, såg nästan allt på bio. Men de senaste tjugo åren … inte så mycket. Independence Day t ex, den första, såg jag innan Store Sons födelse, som skedde för ganska precis nitton år sen. Vilket gjorde det ganska kul att se tvåan med denne son (och hans syskon) nu. En ganska platt film, får man väl säga. Synnerligen enkel problemlösning, man undrar hur dessa framstående aliens kan vara så himla enkla i tanken. Man hade lagt till några moderna koncept som en kvinnlig president, och några jämställda kvinnliga piloter. Men självklart var det två män, multikulturellt fördelade på sitt sätt, som var huvud-heroerna i berättelsen, tillsammans med den gamle presidenten, som faktiskt kunde utföra lite action. Underhållande, coola effekter, javisst. Film jag glömmer imorgon, japp.

Faktiskt detsamma med Tarzan, som jag lusläste som serie som barn. Jag var inte fullt lika uppmärksam som mina rara barn, rent filmtekniskt, när de påpekade budgetanimeringen, man kunde nämligen se gjutmärkena i lianerna. Och lian-fysiken var under all kritik (det kunde jag dock själv se), de åkte alldeles för långt i lianerna utan att höjden förändrades, och det är ju inte rimligt, såvida lianerna inte åker på räls högt över träden …

Men, ja, underhållande.

I övrigt konstaterade vi att det är bedrövligt mycket folk på västkusten, i alla fall i semestertid, bilköer och stopp överallt. Varbergs fästning var en chock, ett tivoli, vi körde förbi utan att stanna. Mot slutet av resan upparbetade de rara barnen en viss skepsis mot de platser jag försökte ta oss till, så den sista platsen, uppenbarade sig efter hemlig gps-navigering från min sida. Det var Lille Son som övningskörde, så jag beordrade ”höger”, ”vänster i den korsningen”, ”rakt fram i rondellen”, ”kör vänster vid nästa sidogata”, ”parkera här”. Och vips stod vi framför Skara Domkyrka. Det positiva med stora stenkyrkor är att de är svala i sommarhetta. Och tysta. Vilket uppskattas av oss alla.

Efter denna resa inser jag att jag ska ta semester, i alla fall för resande, vid andra tidpunkter på året. Det har hänt något på bara några få år … Doktor T och jag körde längs västkusten för fem år sen precis, samma tid, och det var inte alls samma tryck då. Något har hänt.

Pilane_1

Store Son och Lille Son studerar en av skulpturerna vid Pilane skulpturpark. ”Male in evasive action” av Martin Sjöberg föranledde en del diskussioner kopplade till datorspel och actionfilmer.

Läckö_slott

Läckö slott. ”Du får åka hit med Doktot T, om du vill kolla mer”.

onsala_1

Onsala kyrka. Spännande spekulationer kring gravarna.

skara_3

Skara domkyrka. Lille Son, därframme, gjorde egna undersökningar.

Semester

Semester. Skönt. Nu får jag äntligen lugn och ro att skriva klart de där rapporterna som hänger efter mig.

Inte på semestertid förstås, men jag har för avsikt att några timmar då och då avbryta semestrandet för jobb. Inte för att jag är extremt lojal, men för att det faktiskt är helt nödvändigt att göra färdigt några saker. Nej, världen går inte under om jag inte gör det klart, men den kan bli krångligare. Inte globalt, men lokalt.

Det värsta som finns, på jobbet, är att göra tidsuppskattningar. I alla fall på jobb som inte liknar något som gjorts tidigare. Sådana gör jag ganska ofta. Tidsuppskattning är en plåga. Ibland när man börjar gräva i saker och ting är de mycket mer komplicerade än man trott. Fast man vet av erfarenhet att det nästan alltid är så av någon anledning. Den fysikaliska verkligheten saknar nästan alltid snygga analytiska lösningar. Ibland saknas helt lösningar, då får man hitta på något annat. Se saken från ett annat håll. Det kan vara ganska utmanande, ganska svårt till och med. Men om det vore lätt vore det inte intressant, eller roligt. Då skulle jag leta efter något annat att göra.

Och flytten rycker närmare. Jag planerar packningen. Eller det gör jag inte alls förresten, jag bekymrar mig bara för hur jag ska packa böckerna på ett praktiskt sätt.

Men jag tänker ägna mig åt semester på semestern också. Som foto och läsning, och annat.

Vardagspaus

20160407_204211När Rara Dottern fyllde sexton för ett tag sen, gav jag henne en spa-vistelse i födelsedagspresent. Ett dygn på Yasuragi. Det dygnet är nu. Jag hade tänkt ta med fem böcker att läsa, vad kan passa bättre på ett så’nt här ställe? Men mot detta inlades protester.

Dagen har därför ägnats åt gym (innan vi åkte), sushi, massage, 1000 m simning, varma bad, teppanyaki-middag, mera varma bad.

20160407_194011Och relax, liggandes i gungande stol (med alltför högljudd havsvågmusik). Där läste jag i alla fall Leo Tolstojs Ivan Iljitjs död. Intressant. Han gör allt ”rätt”, tror han. Men sen när han ska dö, inser han att det nog inte var så. Förmodligen ingen konstig tanke. Fast är det inte konstigt hur aktuella vissa saker alltid är? Hur kan det komma sig, att människor följer i samma spår hela tiden?  Gör samma saker i alla tider. Det måste ha betydelse.