Feminism

Jag har aldrig ägnat feminismen mer än flyktiga tankar. Självklarheter är så självklara att de inte ens behöver nämnas. Jag drar mitt strå till stacken genom ett yrke som inte är kvinnodominerat. Men jag har valt det av intresse, inte av några andra särskilda skäl. Faktum är att jag blir så arg att jag kan explodera om någon skulle komma på tanken att påstå något om vad jag kan och bör göra, eller inte, eller försöker härska och stå i bara för att någon finner obskyra skäl till det. Som kön.

Alltså, för mitt eget välbefinnandes skull har jag inte funnit det lämpligt att ägna alltför mycket tanke åt eventuella ojämlikheter, jag handlar helt enkelt som om det inte skulle finnas. Och jag blir fruktansvärt irriterad, eller förvånad, om jag skulle råka ut för några. Man måste arbeta i det lilla.

Men den här idéhistorien. Och litteraturhistorien. När man ser hur det fullkomligt dräller av män. Dryper. Alltså, det är ofta inget särskilt fel på dem, de har i många fall intressanta tankar. Men ibland också helt vansinniga. Hur kan man få för sig att man ska förbjuda några människor att ta del av utbildning, undandra dem möjligheter att försörja sig. På ett helt osannolikt dumt sätt. Bara för att de har ett visst kön. Det är … intressant.

Som av en händelse råkade jag låna Kulturmannen, av Ebba Witt-Brattström, och den är ju spännande. Jag läste precis om Elin Wägner, vars ex-fästman gick till angrepp mot henne, offentligt, under kvinnlig pseudonym. Mot hennes självständighet och ovanliga sätt att hantera livet. Han gillade väl inte att bli dumpad.

De enda kvinnor som hittills dykt på i idéhistorien är några kvinnor under upplysningen, det är några under slutet av 1800-talet i politik och som forskare, när de äntligen fick tillgång till utbildning! Otroligt, det är bara sådär 150 år sen!

Rousseau skrev en avhandling om ojämlikheten mellan människorna. Men i den ojämlikheten ingick inte kvinnorna. Deras uppgift var att ta hand om familjen, enligt honom. Jag har ännu inte läst Mary Wollstonecrafts Till försvar för kvinnans rättigheter, den ligger i den gigantiska läshögen, tillsammans med t ex John Stuart Mills Förtrycket av kvinnorna. Det är inte utan att man är förstummad över hur det kunde bli som det blev. Det här är en del ur en dikt av Hedvig Charlotta Nordenflycht, som väl uttrycker cirkelbeviset som ibland framförs likt ”Beviset för att kvinnor inte är lika framstående som män, är att det inte funnits några framstående kvinnor”, mot kvinnors genialitet:

Naturen får då skuld, och blod och hjerta del
I det, som blott har grund i fostringssättets fel.
Man täpper ådern till uti en springekälla,
Och undrar se’n derpå att ådern ej vill qvälla.
Man snärjer örnens fot, dess vingar sönderslår,
Förviter honom se’n, att han ej solen når.
Så bindes könets drift af fostringssätt och vana,
Att kämpas med hvarann på dumhets trånga bana
Och som en prydnad dra okunnighetens ok,
Ty det är qvinnans skymf att vara lärd och klok.

Ja, det är ett trist med slöseri med människor. Men jag tycker såhär, att det som kan göras är att helt enkelt känna till detta, förfasas som sig bör, generas av dumheten, ruska på huvudet åt eländet och låta förnuftet ta oss vidare.

(Och jag vet att vi kan vara mer eller mindre rabiata i frågan. Och jag vet att tusen andra frågor dyker upp, av annan diskriminerande karaktär, men jag väljer att hålla mig till denna just nu.)

Ett tillägg på självaste kvinnodagen, när jag råkat läsa den ena just rabiata texten efter den andra. Det jag alltid undrar över, när jag läser dessa agitatoriska texter, ur globala perspektiv och personliga, är vad författaren själv gör? Hur handlar hon, eller han, för att bidra till jämställdhet, för att eliminera de patriarkala strukturerna? Det får man sällan veta. Och på något sätt tycker jag att det har betydelse. Handling har betydelse. Vad man gör till vardags, hur man pratar med sina barn, sina vänner, sin familj, hur man delar upp sin vardag med den eller de man lever med, hur man deltar i olika sammanhang, vad man väljer att göra. Men det får vi väldigt sällan höra. Eller har jag bara missat det?

Förnuftets dåliga rykte

Hur tänker ni på förnuftet? Vilka är kriterierna för förnuftet, vad är förnuftigt?

Ibland brukar jag fundera över vad förnuft egentligen anses vara när folk uttrycker saker som att när förnuftet råder blir det ett kallt samhälle, det blir krig och elände. Alldeles nyligen deltog jag i en diskussion om Rousseaus tankar kring känsla och förnuft, och följande påstods: ”En allt för stark tilltro till förnuftet leder till att vi slutar känna medlidande med våra medmänniskor, som vi istället utnyttjar för att vinna privilegier” (jag är inte säker på om det var en tolkning av Rousseaus tankar, ,Rousseau var ju lite svärmande för känslan, eller om det var en egen åsikt som framfördes).

Då undrar jag, vad är förnuftet om det nu leder till att vi slutar känna medlidande? Det låter ju synnerligen oförnuftigt enligt min uppfattning, det kan inte vara rationellt på något sätt, eftersom det inte leder till ett trevligt samhälle. Att skapa ett trevligt samhälle måste ju däremot vara förnuftigt, alltså är det inte alls förnuftigt att avskaffa empati, medmänsklighet, medlidande. Så vilket sorts förnuft skulle leda till att medlidandet avskaffas? Ja, det ”förnuft” som t ex optimerar allt mot ekonomisk vinning skulle förstås kunna leda dit. Men då tycker jag att man felanvänder ordet ”förnuft”, då har man gjort om begreppet ”förnuft” till ”ekonomisk optimering”.

Och det är den typen av betydelseglidningar, eller rent slarv, att använda språket utan att tänka, som leder till att förnuftet får dåligt rykte. Det är synnerligen oförnuftigt att inte precisera vad man egentligen menar.

Egentligen verkar det inte ens som att det som anses ekonomiskt rationellt, ekonomisk optimering, alltid nödvändigtvis tycks vara det. Det verkar tvärtom som om ekonomisk optimering kan leda till stora kostnader. Det verkar ju leda till både osämja och sjukdomar ibland. Men den diskussionen skippar vi.

Så hur tänker de som pratar om förnuft som något ”kallt”?

Antag att känslorna får råda i allt. Hur är känslosamma människor? Just det, labila, impulsiva, spontana, snarstuckna, glada, arga, generösa. Om vartannat. Hur trevligt samhälle skulle det vara, om beslut togs baserat på någons humör för dagen? Just det. Inte trevligt alls.

Om enbart känslorna får råda, utan att något förnuft (i ordets rätta betydelse som handlar om vett, rim och reson), riskerar man däremot krig och allmänt elände.

Alltså, förnuftet har fått dåligt rykte, och tillbedjan till känslorna är i själva verket roten till mycket ondska i världen. Jag har faktiskt en alldeles egen uttänkt visdom i frågan om känslor och förnuft, som jag försöker praktisera till och med: Känna in och tänka ut.

Det är ofrånkomligt att inte känna, men känner man bara har man bara gjort halva det mänskliga arbetet. Alltså tänker man på vad man känt, tänker ut, innan man bestämmer sig för vad man ska göra. Då blir det minsann inga krig i onödan, kan jag lova (även om det innebär att man möjligen bestämmer sig för att fortfarande tycka att någon är imbecill, precis som man kände på sig).

Sådärja, detta var alltså en princip-diskussion, ett försök att försvara förnuftet mot känslans välde. Någon gång finns det kanske anledning att diskutera rationalisering, som kan vara förnuftigt eller oförnuftigt. Men det är ju en annan sak.