Matematik som förförelseknep

Strindberg. Han visste hur en kvinna skulle förföras han! Även om han nu använde sitt förförelseknep på ett tvivelaktigt sätt. I Ett dockhem, ur novellsamlingen Giftas, är Vilhelm desperat att ”få tillbaka” sin hustru, Gurli, som via ett intellektuellt uppvaknande börjat anse att deras äktenskap inte är vad det borde vara. De har nämligen aldrig ägnat sig åt högre intressen, utan mest sinnlighet. Denna insikt har hon fått genom att umgås med väninnan Ottilia, som naturligtvis är nucka. Visst kan man förstå Gurli, intellektuell torka i hemmet är helt enkelt bedrövligt. Nu tycks det ju inte vara så att Vilhelm egentligen brister i den förmågan, mer att han, eller de, bara inte tänkt på saken tidigare, utan mest ägnat sig åt sinnligheter.

I alla fall, hans svärmor råder honom att göra Gurli svartsjuk, det är ett vattentätt sätt att få ordning på prioriteringarna, enligt henne. Väninnan Ottilia, nuckan, är förmodligen inte mottaglig för vanlig, simpelt smicker och kurtis, nej, det måste till ett grövre artilleri för att få henne på fall. Som matematik! Ottilia och Gurli har, i sina studier, kommit fram till statistiken, fallna kvinnor och smittsamma sjukdomar. Där har vi det, Vilhelm inser förförelsevägen: Om man skulle leda det där in på matematiken, kommer han på!

Och så börjar han diskutera matematik med Ottilia, senare tittar de på stjärnhimlen, jag hoppas de diskuterar astronomi och intressanta fysikaliska fenomen och inte liksom bara står där och bländas över universums oändlighet och människans litenhet och obetydlighet. Som i förlängningen betyder att det inte spelar så stor roll vad de gör, de kan lika gärna göra det här och nu, för i universums perspektiv är det … ingenting. Å andra sidan vore det lustigt att förvandla romantiken till ingenting, om man nu är lagd åt att tycka det är allting. Alltså borde ingen romantiker titta på stjärnor, men det verkar ju få begripa. Nåja. Allt det här senare resonemanget om den förnuftiga betydelsen av stjärnkikeri som svärmeri är mitt eget påhitt. Strindbergs Vilhelm lyckas i sitt uppsåt att göra hustrun svartsjuk, Ottilia kastas ut och han och hustrun utökar repertoaren med några högre intressen.Tyvärr innehåller inte de högre intressena matematik längre, utan barnuppfostran och kvinnans frigörelse från nuckeri, romantikeri och gammalt skrock.

Det var lite synd det, där på slutet. Man kan naturligtvis ha synpunkter på det olämpliga i att bara ägna sig åt så begränsade ämnen, och jag blir inte riktigt klok på budskapet. Inte menar han väl att kvinnor bäst håller sig hemma, som förut. Han vill nog bara fortsätta i tangentens riktning, och han är ju så kär i sin fru … Och tyvärr var ju inte hon intresserad av matematik …

Eftersom det är så himla längesen den skrevs kan vi väl för tillfället i alla fall använda Principle of Charity  och tolka det som att äktenskapet lämpligen innehåller en portion vardera av sinnlighet och intellektuell höjd för bästa lycka. Typ.

Meningen med romantiken, och bevis för den

Poeterna är världens icke erkända lagstiftare, skrev Shelley. Jag ryser ända in i själen, av olust, när jag läser det. Romantiken är nog inte min grej riktigt. Inte på det sättet. Poesin skänker odödlighet åt allt som är sant och vackert i världen, säger han också. Och nu vill jag ju inte verka tvär och butter här, men känslomänniskor kan få mig på riktigt, riktigt dåligt humör.

Så jag förhåller mig distanserat skeptisk till romantiken. Men jag ska läsa, var inte orolig för det. Imorse började jag lida med Werther. Dikter har jag läst, Goethe och Schiller och Heine och Hölderlin. Och fler ändå. Hm, skrev jag om dem igår, för jag läste igår också?

Någon dag ska jag lista ut varför jag känner en sådan olust inför romantiken, olust är faktiskt också en känsla. Kanske har romantiken kidnappats av romantiker-wannabes?

Egentligen är jag jätteromantisk. Det kan Doktor T intyga. Va, vill du ha en definition? En beskrivning av hur romantisk jag är? Bevis? Nänä, det går inte. Romantik är en känsla som inte låter sig infångas och kategoriseras i fyrkantiga definitioner. Det är en flyktig essens i rum-tidens krökningsbara existens. Det är en doft när du passerar det daggvåta gräset till parkeringen på morgonen. Det är ett ljud av intet grus i vårmorgonen. Det är barnens klingande skratt när du glömmer att starta kaffebryggaren. Det är doften före regn (inte efter). Det är att mjölken handlats när du utsjasad kommer hem från ditt extremt intressanta jobb. Det är fartsyndarens ånger (inte min alltså, utan den tänkta någonannans).

Det bara är. Odefinierbart. Alltså är jag romantisk. 

QED.

Pust. Sådärja.

Förresten är det här också romantik. Att mina böcker och intressanta artiklar får ligga på min pall och vänta på mig, dag efter dag, och hela familjen bara ler och uppskattar det.

image

Romantik

Om jag inte missminner mig helt. Har jag för mig att det var den här kvällen, för ett år sen, som Doktor T sa, när vi gått och lagt oss och precis var på väg att somna: Jag kan inte se något som hindrar oss från att gifta oss. Jag skulle inte ha något emot det. Och jag sa Hm, nej, inte jag heller.

Så några veckor senare gjorde vi det. Gifte oss.

Är inte det ohyggligt romantiskt?