Klart vi ska bygga robotar!

Något som brukar uppröra mig storligen är när människor vill begränsa människans kreativitet, nyfikenhet, föreställningsförmåga och uppfinningsförmåga. Jag finner det outsägligt enfaldigt, eftersom de är, måste vara, de egenskaper som allra mest definierar människan. Istället för att ägna oss åt teknisk utveckling t ex, borde vi ägna oss att förstå människan. Men misstaget man gör med den attityden är, enligt min uppfattning, att teknisk utveckling i väldigt stor utsträckning handlar om att förstå människan. Det gör man genom att försöka leta efter våra gränser, försöka se vad som sträcker på dessa gränser. Jag brukar t ex hävda att utveckling av robotar, av AI, inte är något annat än försök att förstå oss själva.

Detta sätt att se på saken tycks dock inte vara vanligt alls, istället står rädslan och vidskepelsen som spön i backen. Därför blev jag mycket glad i dag när jag röjde undan gamla tidningar, och satt och slöbläddrade, och fick upp följande uppslag:

Här kan man ladda ner och läsa hela artikeln, och ännu mer om robotar. Och annat. Om man vågar.

Lägg märke till att jag inte påstår att det är det enda sättet som finns; jag är ju ingenjör, så jag vill inte förbjuda några tankar, någon kreativitet, några idéer eller något sätt att lösa problem. De filosofiska problem som kan uppstå om (verkliga eller förmodade) intressen ställs mot varann får man ta ställning till och diskutera längs vägen.

Från det ena till det andra

Visste du att ingenjören genomgick en metamorfos under artonhundratalet? Från att ha varit en genialisk Polhemstyp, en förhistorisk MacGyver, blev han (det var en han på den här tiden) en vetenskapligt skolad problemlösare, en länk mellan den alltmer svårbegripliga naturvetenskapen och samhället. Nyttan kom till universitetet med ingenjören. Här skulle utbildas med mål och mening, inte bara med sanningen för ögonen. Ingenjörens mål och mening var att förstå problemet och lösa det, på ett metodiskt och robust vis.

Teknikens uppgift är inte att fördärva livet för mänskligheten, vilket en del människor ibland tycks få för sig. Teknikens uppgift är naturligtvis att förbättra livsvillkoren, den som vill bo i en grotta, räcker upp en hand.

Det var på artonhundratalet man ville rensa bort värderingar från vetenskapen, den skulle bara presentera fakta och resultat, inte värdera dem. Gissa vilka som mest ville det? Humanisterna. Vilket ju är ganska intressant med tanke på vilka det är som är mest rabiata när det gäller att klaga på tekniska uppfinningar som förstås kan användas av ondsinta … skurkar.

Nåja. Om vi bortser från vem som ville vad, är förstås onda och goda tillämpningar intressanta frågor. Faktum är att jag tycker man kan pröva tanken ”so what om AI blir lika intelligent som en människa, om en robot inte kan skiljas från en människa”. Svaret på den tanken avslöjar att vitalisterna, de som tror på en livskraft, bortom kemiska och fysikaliska förklaringar, lever. De som vill se det mänskliga som unikt. Utan att ha klart för sig vad det egentligen är (förstås). Men det är människor som gör alla dessa upptäckter. Alltså är robotar och AI mänskliga uppfinningar, de är mänskliga. Nej, jag säger inte att det nödvändigtvis vore en trevlig värld, jag säger bara att de argument jag hittills sett är usla. De är rationaliserade känslor. Och det är inget fel på känslor, inte alls, men jag blir irriterad när man försöker göra något rationellt av dem istället för att säga som det är: ”Jag tycker det är läskigt med maskiner, jag vill att det ska vara som det är nu, jag känner det så.

image

Spip är inte en robot. Tror vi.

Men, från det ena till det andra. Nu ska jag ta tag i Romantiken. I litteraturvetenskapen. Det är något annat än ångmaskiner, Carnot-cykeln och Maxwells demon det.

Goethe, here I come!

Oh, Västanvind, du andedräkt som strömmar
ut ur höstens bröst, till alla löv som dött
har virvlat bort och slocknat ut som drömmar.

Fast de raderna var P B Shelleys. Han som var gift med hon som skrev Frankenstein. Den ska jag också läsa. Mest skumma, för jag har nyss läst den. Men Werther får jag lida med.