Den livsbejakande gnällspiken Nietzsche

Jag fortsätter läsa.

Imorse vaknade jag strax före sex. Först tyckte jag det var läge att somna om, men innan jag hann göra det räknade jag ut att jag redan sovit mer än sju timmar, och om det vore en vanlig fredag skulle jag snart gå upp. Alltså gav jag det en kvart att somna om, sen skulle jag gå upp. Det är klart jag inte somnade om, lästiden i ensamhet hägrade. Tystnaden när resten av familjen sover är speciell, det är inte konstigt att man får udda vanor. Jag är både morgon- och kvällsmänniska, fast jag önskar att jag skulle klara mig på två-tre timmars sömn per dygn. Det gör jag inte.

Jag har läst Nietzsches Avgudaskymning några gånger nu. Och jag har läst några texter om honom. Och jag har lyssnat på två avsnitt av Filosofiska rummet. Men det är svårt att få något grepp om Nietzsche. Vad ville han egentligen? Han verkar inte ha någon linje. Han tar upp ämnen vitt och brett och tycker. 

Sokrates pöbelmentalitet, dialektiken som han verkar tycka är en ohederlig metod, fast han säger det inte direkt. Han säger att ”[D]ialektikern överlåter åt sin motståndare beviset för att han inte är en idiot: han gör honom rasande, han gör honom samtidigt hjälplös.” Han undrar om dialektiken hos Sokrates bara är en sorts hämnd. Det är nästan underförstått att Nietzsche undrar vad som får Sokrates/Platon att använda den metoden, vad tvingade dem, det måste ha varit något.

Kristendomen försvagar, ser till att den får människor att känna skuld, att utmäta straff. Människan försvagas av allehanda filosofiska (moral)-idéer, där ingår också kristendomen. När människor borde gilla läget, acceptera livet, se det i vitögat, bejaka, inse att det svåra, lidandet, begären finns. Förandliga det.

En del människor verkar tycka att han bejakar känslan och det irrationella och motsätter sig förnuftet. Men jag tycker tvärtom att han är fruktansvärt realistisk, inser livets alla sidor och försöker hitta sätt att hantera dem utan att förtränga, göra våld på sin vilja till liv. Som att om man bara ser livet som det är, inte tror det har någon märklig dold mening eller orsak, det bara finns, man får acceptera och göra det bästa, utan att förtränga. Leva helt enkelt, när livet nu är här. Så ska det nog funka.

Nu var det ju lite tragiskt med hans eget liv, de sista åren med både fysisk och psykiskt sammanbrott. Men han verkade ju se någon slags dualism, fiender är bra, då håller man sig alert och förslappas inte.

Jag kan inte direkt se någon optimism, någon halleluja-stämning, yes vad livet är bra och kan bli bättre, men en sund gilla-läget-attityd, nu har vi det här livet av någon anledning, låt oss göra det så bra det går. Sympatiskt.

Vad tyskarna saknar

”Hur mycket förtretlig tyngd, lamhet, fukt, morgonrock, hur mycket öl finns det inte i den tyska intelligensen!”

Om man ännu vore teknolog skulle man framföra ovanstående som ett bevis för ölets intelligensbefrämjande förmåga, förstås, men Nietzsche klagar på en av de två europeiska drogerna. Alkohol är den ena, kristendom den andra. De andliga målen förflackas! Han oroar sig för utbildningsväsendet, denna eviga fråga. Men inte riktigt på samma sätt som nu. Nästan tvärtom faktiskt. Han säger att det Tysklands ”högre skolor” gör, är att dressera ett otal unga män (förstås), nyttiga med minsta möjliga tidsförlust. Möjliga att utnyttja för statstjänst.

”Högre bildning”  och ”otal”, säger han, är oförenliga begrepp. Högre bildning kan inte uppnås för många. Överbeläggning innebär förfall.

”Det står inte längre någon fritt att i dagens Tyskland ge sina barn en förnäm uppfostran: våra ”högre” skolor är samtliga inriktade på den tvetydigaste medelmåttighet, genom sina lärare, läroplaner och studiemål.”

Visst förutsäger han problemen som vi ser i skolan, motsättningen mellan ”otal” och ”högre bildning”, fast ingen förstås vill säga det. Tänk om man inte kan uppnå det samtidigt, massutbildning och spetsutbildning? Tänk om man måste välja? Om man nu ska pressa in alla i samma läroplan, alltså.

Det som är irriterande med Nietzsche är att han bara tycks iaktta och påstå, han resonerar inte särskilt mycket.

Men för tre uppgifter behövs uppfostran. Man behöver lära sig att setänkatala och skriva. Tala och skriva verkar vara uttryck för samma uppgift.

Jag sympatiserar med tanken på att lära sig se, lära sig tålamod, är att vilja, att kunna skjuta upp avgörande. Behärskning helt enkelt. Det är en trevlig egenskap, rätt använd förstås. När det gäller att tänka kan man inte invända. ”I våra skolor har man inte längre något begrepp om detta” skriver Nietzsche. Logiken, som hantverk och praktik, håller på att dö ut, säger han. Man måste träna sig i att tänka, som att dansa. Visst är det en intressant tanke? För visst tror vi ofta att tänkande är en ganska automatisk förmåga? Eller en binär. Att man antingen kan det. Eller inte.

Nu är jag inte säker på vilken typ av tänkande Nietzsche tänker på, när han pratar om att träna. För visst övas det i t ex att tänka kritiskt, källkritiskt, att ifrågasätta. Men att ifrågasätta är bara en del av att tänka.

Visst är det en trevlig tanke, att tänka, på möjligheten att träna tanken?

Ikväll läser jag Nietzsche

512px-Portrait_of_Friedrich_NietzscheJag har gjort det några kvällar. Avgudaskymning är texten som ska studeras. Nietzsche är ganska fyndig:

”Den besvikne talar. – Jag sökte stora människor, jag fann alltid enbart deras ideala apor.”

Jag kommer att tänka på dessa rader från Edith Södergrans dikt Dagen svalnar:

”Du sökte en kvinna
och fann en själ –
du är besviken.”

Visst verkar det lite … inspirerat? Om det är översättaren som inspirerats av Södergran, eller Södergran som inspirerats av Nietzsche låter jag vara osagt. Men tanken verkar lite … lika.

Sen tycks han aningens bestört över Sokrates, pöbel, medan Kierkegaard, t ex, som jag också ska studera lite mer, tycktes vara förtjust.

Men Nietzsche skriver om förandligandet av fiendeskapen. Det tycks som en märklig tanke just idag, med dåden i Bryssel helt aktuella. Man ska på djupet inse värdet av en fiender. En fiende gör att den egna saken framträder och syns som nödvändig. Behöver demokratin. T ex. Fiender. Kanske det. Kanske tar vi allt för givet. Att leva i lugn och ro, med yttrandefrihet och allt möjligt. Vem vet. Kanske är Trump också en nödvändig fiende för en avsomnad konstitution?

Det var kanske inte så spirituellt och skojigt, men det blir det sen, när han skriver om misstaget med den fria viljan: ”teologernas mest ökända konststycke i syfte att göra mänskligheten ‘ansvarig’ i deras bemärkelse […]”. Jag kan inte låta bli att tycka det är lite roligt. Teologer vet inte till sig över den fria viljan, den måste finnas, vad är det annars för mening med skuld och möjligheter att förbättra sig. Med ansvar, med straff. Den fria viljan behövs för att kunna utmäta straff. Det finns en teologisk bias att tala för den fria viljan. Den behövs.

Vi får läsa mer en annan dag. Nu ska jag fortsätta med Werther, han är lite olycklig just nu, för han tycker att Lotte har ignorerat honom. Eller ignorat, som mina rara tonåringar skulle sagt. Som värsta tonårsdrama!