Avklarat beting

Egentligen var det inget planerat beting, men det blev lite som ett projekt, att läsa allt som kommit ut på svenska av Michel Houellebecq. Idag läste jag ut den sista av de böckerna, hans essä om H.P. Lovecraft. Jag har inte läst något alls av Lovecraft, men hört talas om honom en del. Han är alla nördiga sextonåriga killars favoritförfattare. Men jag kände mig inte så sugen, eller när jag var sexton kände jag inte till H.P. Lovecraft alls faktiskt. Däremot läste jag trilogin om Ringen sommarlovet det året jag skulle fylla femton.

Kanske läser jag något av Lovecraft nu, vem vet.

Jag gillar samtliga av Houellebecqs romaner som jag läst, Elementarpartiklarna, Kartan och landskapet, Underkastelse, Refug, Konkurrens till döds, Plattform och så essän om H.P. Lovecraft. Den bästa var Refug, den sämsta Konkurrens till döds. Underkastelse, som man läst en del om, tycker jag var lite lam. Jag hade större förväntningar på de kontorversiella inslagen, men för mig verkade den mest handla om bedagade medelålders män som suktar efter femtonåringar. Förtäckt.

Plattform tycker jag var ganska sympatisk, den där Houellebecq visade upp någon form av mänsklig värme tillsammans med misantropin och ensligheten.

I essän om H.P. Lovecraft fick man förståelse för de teman som går genom alla böcker. Sex förstås. Och pengar. Men också meningslösheten och misantropin. Och de där nördiga fakta-avvikelserna i något udda ämne. De verkar Lovecraft-inspirerade, i alla fall om man tolkar det han själv uppmärksammat hos Lovecraft.

Det ska väl finnas några dikter översatta också, kanske ska jag leta upp dem för fullständighetens skull. Även om poesi inte riktigt är vad som brukar tilltala mig. I och för sig kanske man kan ha gott hopp när det gäller en författare som Houellebecq.

På hela taget diskuterar han existensen, och de viktigaste inslagen i den. Inte ens de verkar hålla hela livet, eller ge det mening. Ganska deprimerande skulle man kanske tycka. Men det tycker inte jag, jag tycker det är klarsynt och realistiskt. Det finns ingen mening, det är bara att inse. Man får hitta på den själv. Dit verkar hans romanfigurer, hans alter egon, inte riktigt ha kommit.

 

Kroppsarbete

Det har dagen i huvudsak ägnats åt. Mer slit med plintar och plattor och grus och reglar och höjder. Det ser inte ut som om det händer så mycket, men det gör det förstås. Det är det osynliga och tidsödande grundarbetet som sker. Samma sorts arbete som man gör innan man skriver en rapport, som blir det synliga resultatet.

Men i pauserna läste jag ut Konkurrens till döds, den var ju inte så himla kul, jag har nästan glömt den direkt. Visst är temat detsamma, i stort, om i de senare böckerna, men språket, om det nu inte bara är översättningen, är annorlunda. Lite mer cyniskt, utstuderat, killaktigt. Outvecklat och lite upprepande. Inte som de senare böckerna där språket, eller översättningen, är skarpare, mindre utstuderat, mer ”flytande”. I den här första boken är huvudpersonen 30 år, i den senaste närmare 50. Ändå är det samma person, samma ensamma man som lever ett meningslöst liv och funderar på självmord som lösning på eländet. Och värmer tråkig mat. Och är deprimerad. Ja, nu har jag bara Plattform kvar att läsa, ska hämta på bibilioteket på måndag. Under tiden fortsätter jag med Iliaden, som fick ta en liten paus, och Berättelsen om O. Den senare är verkligen märklig, jag förväntar mig att man någon gång ska förstå beveklsegrunderna. Men jag är inte säker på att någon förklaring dyker upp, ens implicit. Nåja, då har jag den läst i alla fall.

Här nedan ser vi bilder på den begynnande altanen, och detalj av arbete med mätning och plintar. Och i mitten en pausbild, i detta fall var det nog en morgon, det är så morgonen börjar, innan kroppsarbetet tar fart.

Nytt projekt

Vi har ett pågående projekt; altanbygge. Men jag behöver ett skrivprojekt också. Jag har använt samma berättelse i två år, till de tidigare kurserna i Kreativt Skrivande. Men nu tycker jag att den texten är klar. Eller klar och klar, om det någonsin ska bli något annat än för hårddisken behöver den ju få sig lite ompyssling, men vad ska man säga, innehållsmässigt är den klar. Jag visste inte när den skulle bli det, men helt plötsligt blev det bara så.

Jag började på en ny text, och den flöt på i början, men sen tog den slut. Det var ganska intressant. Det innehållet räckte kanske inte längre. Så nu måste jag hitta på något nytt till nästa kurs. Textskrivandet börjar nog inte förrän nästa termin, men erfarenheten säger mig att det är bra att vara förberedd.

Någon på jobbet, de som i vanlig ordning tycker det är outsägligt märkligt att man kan ägna sin fritid åt studier, undrade vad jag tänker bli när jag blir stor. Dvs vad syftet är med att läsa kurser. Men jag har ingen särskild plan, jag tycker bara det är ett bra sätt att lära sig mer. Det räcker väl? Jag har ett förträffligt yrke som är stimulerande och roligt, jag behöver inte ”bli” något annat. Men det är kul att lära sig nya saker, det är kul med nya perspektiv och det är kul att göra något nytt.

Jag har börjat läsa Konkurrens till döds, det är Houellebecqs första bok. Det märks. Men jag har bara kommit fyrtiosju sidor. Samtidigt läser jag om första delen av De polyglotta älskarna, eftersom Houellebeqs böcker nämns där. Förresten tyckte jag De polyglotta älskarna var en rätt meningslös roman, då när jag läste den förra året. Jag kommer inte att läsa om hela, det finns ingen mening med det, men jag tänkte läsa något stycke, eller två.

Och jag beställde Berättelsen om O, den kom idag. Jag känner till den väl, men har inte läst, så det är väl bäst jag gör det helt enkelt.

Nymänniskor

Jag funderar på om Michel Houellebecq har läst Lars Gustafssons dikt Elegi över en död labrador:

”Du hade kunskaper
som jag skulle ha offrat mycket för att ha:
förmågan att låta en känsla, iver, hat eller kärlek,
löpa som en våg genom hela kroppen,
från nos till svansspets, oförmågan
att någonsin acceptera att månen är ett faktum.”

Houellebecq skriver i Refug:

”Godhet, medkänsla, trohet och altruism förblir alltså ogenomträngliga mysterier för oss, trots ade alla rums i en hunds begränsade kroppshydda.”

Eller också fyller hunden en annan funktion, för den ursprungliga Daniel sällskap, för de klonade framtida Daniel en länk till något känsloliv de inte har.

Begäret, som inte stämmer överens med kroppens fysiska attraktivitet, sexuell njutning som livets mening, ensamhet, lycka och evigt liv. Det blir ingen ordning på existensen. Jag tycker Houellebecq fortsätter på Camus spår, meningslösheten, döden som förtidig självvald lösning (i alla fall för Daniel i Refug). Men nymänniskorna verkar ju inte ha en mer meningsfull tillvaro de heller. Försöken att odla bort begären. Men man undrar ändå varför de där nymänniskorna ska leva, de har ju skittråkigt, förmedlar bara minnen. Som ytterligare en förstärkning av meningslösheten. Och varför klonas de, vad ska de göra? Ingenting verkar det som. De väntar. Religiös väntan på en framtid. Det är kanske inte en slump att det är tvåtusen år framåt i tiden.

Refug gav mer att tänka på än de tidigare böckerna jag läst. Samtidigt framstår bättre de frågor, teman, som upptar Houellebecq, de är återkommande och behandlas från olika perspektiv i de böcker jag läst, de handlar om samma frågor. Det är väldigt mycket mer intressant att läsa något som verkar ha en grundläggande tanke, jämfört med det som bara är avsett att underhålla i stunden, eller det som bara antyder.

Och provokationerna, antar jag, kommer sig av att den som läser tänkt på samma fråga, men på ett annat sätt än författaren. Houellebecq vågar ju uttala tankegången, inte bara antyda den, som framstår som det fega sättet att närma sig olika stora frågor.

Om det bara skulle finnas en riktigt stor fråga, så måste den ju handla om meningen med existensen.

Glömde jag skriva semester?

Det gjorde jag nog. Nämnde det i förbifarten igår. Nu är det semester. Fyra veckor. Förra året ägnade vi semestern åt att packa, flytta och städa. Flytta in grejer i container, ordna tillfälligt boende i husvagn. Förrförra året ägnade vi semestern, hela sommaren, åt att packa, flytta och städa. I år ska vi bara bygga altan. Men ingen packning, ingen flytt. Det är mer än underbart. Jag vet inte om det beror på att alla års krångel och väntan på husbygget är över, och flyttarna är över, eller om det beror på vårens och försommarens pressade jobb-situation, men det var länge sen jag verkligen tyckte det var skönt med semester.

Dagsverket har varit att kärra grus till hålen för plintarna, så det blir lagom höjd för dem. Det var lagom beting, det har varit ganska varmt, altanens placering är inte helt oväntat i ett läge där det är mycket sol. Grannarna hade gäster när jag skulle sätta igång med sista skottandet av grus. Det låter och dammar. Och de hade placerat sig i sin trädgård på ett sådant sätt att de både skulle se, höra och kanske få damm i maten. Så av ren medmänsklighet väntade vi med kärrandet tills de var klara och flyttade sig. Det jag grubblar över är om de märkte att vi tog hänsyn, eller inte. Det skulle å ena sidan reta mig lite om det inte ens noterades. Jag menar, när man gör medvetet goda gärningar vill man ju inte att de ska vara förgäves. Å andra sidan finns det inget alternativ. Man får minsann göra sådant helt obemärkt också, eftersom alternativet är helt groteskt. Jag måste komma ihåg att låta någon person i någon berättelse som väl ska skrivas på kursen i höst att resonera kring den typen av frågor. Jag har drabbats av sjukdomen ”Kan det användas?”

Och vi har badat, det tar en minut att cykla ner till Mälaren. Och jag har legat i hängmattan och nästan läst ut Refug. Det är den bästa hittills. Den gubbsjuka fixeringen  har nyanserats och problematiserats. Livets förfall och förgänglighet, drömmen om odödlighet. Sådär typiskt mänskliga frågor.

Hettan

Imorse vaknade jag tjugo i sju, mindes plötsligt att en lastbil med grus skulle komma och att våra bilar förmodligen stod i vägen. Så jag kastade mig upp och kastade mig ut och flyttade på bilarna.

Efter det var jag klarvaken. Men det gjorde inte så mycket, när det är semester kan dygnet få bli lite som det blir och om det blir tidigt någon dag och sent någon annan är det ingen katastrof. Dessutom är det ganska svalt och skönt på morgonen. Värre blev det redan efter några timmar. I solen, där huset vetter mot öster.

Och gruset kom. Drygt sexton ton. Visst ser det förrädiskt lätt ut? Imorgon påbörjar vi arbetet att fördela ut det för altanbygget. Den där sträckan där, som inte ser så himla lång ut, är ändå arton meter.

Men från det ena till det andra, från de praktiska, hantverksmässiga delarna av tillvaron till de av annat slag, jag har väl läst den första tredjedelen av Refug. Jag blev ganska irriterad först, det är samma visa igen och igen. Män, kul att generalisera, har verkligen en förmåga att älta samma sak om och om igen, vi ser det i böcker, vi ser det i bloggar, vi hör det överallt. Tröttsamt. Jag gillar ändå temat i Refug, eller ett av dem, ramberättelsen, framtidsvisionen, med kloner. Det finns mycket att tänka på där. Men, det tröttsamma, redan efter några kapitel konstaterar jaget att det var när prostitution förbjöds som allting gick åt skogen. Det är inte helt klart hur och varför. Men sen beskriver han en nedåtgående spiral av ensamhet och åldrande, Lolitor och livets meningslöshet. Naturligtvis har jag skrattat högt emellanåt: ”Vad hade två män egentligen att prata om efter en viss ålder? Varför skulle två män umgås, såvida de inte hade en intressekonflikt eller ett gemensamt projekt av något slag (störta en regering, bygga en motorväg, skriva manus till en tecknad serie, utrota judarna).” Absurt. Jag undrar hela tiden när jag läser hur det skulle vara om man bara bytte kön på jaget.

I vilket fall som helst börjar jag känna lite empati för det stackars jaget som vet att han är fången i en tid där hans kropp inte hör hemma, han har inte lyckats skaffa sitt liv någon mening, nu springer det förbi och vad tusan ska han göra. Men sen verkar ju klonerna komma in, och hur transporteras minnet och vad betyder det, det är sådant jag förväntar mig att få läsa några resonemang kring.

Ytterligare en reservation från biblioteket plingade in idag: Konkurrens till döds, sen har jag fått lov att göra fjärrlån på Plattform, inget av ”mina” bibliotek har den. Och sen har jag essän om H. P. Lovecraft kvar att läsa. Efter det tror jag att jag läst hela utgivningen på svenska. Jag får väl putsa upp franskan för att läsa resten. Det hade jag ändå tänkt, putsa upp franskan, men inte förrän jag blir pensionär, vilket ju kommer ta ett hyggligt antal år.

Underkastelse

Jag fortsätter hetsläsandet av Michel Houellebecq. Underkastelse läste jag ut igår. Idag började jag på Refug. Och så är jag på femtonde sången i Iliaden, äntligen kommer väl Patroklos igång nu, det man väntat på genom hela dödandet och alla svarta gudinnor och mängderna som bitit i gräset.

Men Underkastelse. Jojo, muslimska broderskapet kniper åt sig presidentposten, universitetslärarna måste konvertera till islam, kvinnor får inte arbeta. Och unga hustrur ordnas till de konverterade. Houellebecq skriver ju bra, på det sättet att det inte är tråkigt att läsa. Men idéroman? Det är ju inga särskilt djupa resonemang precis. Det är ju inte så att man tänker ”tänk om”. Några köttstycken kastas ut som att läraren Francois (var farao är svansen på c) verkar ha något ouppklarat förhållande till gud, meningen med livet, det eventuella självmordet och sexualiteten. I de böcker jag hittills läst av Houellebecq är det ju samma huvudperson, den ensamme medelålders mannen som verkar komma till insikt att sex med unga kvinnor kanske inte kommer att ge livet total tillfredsställelse och mening trots allt. Han verkar gilla väl lagad mat, Francois, men lever på micromat och hämtmat. Och alkohol. Mängder. Inte ens intellektuell förkovran verkar intressera honom särskilt mycket. Kanske kunde självmord vara en lösning, som det är för Jeds far i Kartan och Landskapet.

Naturligtvis tänker man på Meursault i Camus Främlingen som inte heller bryr sig så mycket. Men Meursault är inte lika besatt av sex. Det har kanske med tiden författaren lever i att göra. För Underkastelse har ju övertydliga referenser, helt uttalade till och med, till sexuell underkastelse och dominans. Även om det inte utvecklas något särskilt utöver att Berättelsen om O nämns.

Om det nu ska vara satir, som jag läser överallt att det ska vara, är den ju inte lika raffinerad som t ex Orwells Djurfarmen (varför jag just kom att tänka på den, antagligen för att Iliaden inte kan betraktas som satir, eller?). Det skulle lika gärna kunna vara den gubbsjuka medelålders mannen som drömmer om att få sina sexuella fantasier, med fyra femtonåriga flickor som underdåniga hustrur, uppfyllda. Men, en sådan fantasi kan ju bara en man utan erfarenhet av tonårsdöttrar ha. Betänk, fyra stycken! Det är helt absurdt (-dt-)! Som om Houellebecq testar olika sätt att uppfylla den fantasin, och hur det isåfall skulle gå till.

Mest intressant i romanen var nog resonemangen om hur de olika partierna skulle förhandla, och varför det skulle kunna gå på det sättet. Kanske är det vad man skulle kalla idéerna?

Men, jag har blivit förvånad tidigare, när kritiker skrivit om idéromaner, t ex Therese Bohmans Den andra kvinnan, om ensamhet, kvinnoroll och klass. Men jag uppfattade den som ganska ytlig när det gällde just det. Även om det var en mycket underhållande roman. På samma sätt är det med Underkastelse, den är underhållande, Houellebecq skriver så att man aldrig har tråkigt. Det är till och med ganska roligt ibland. Det finns trots allt en del självinsikt i utsagor som att: ”Att spana på kvinnors lår och i förlängningen föreställa sig fittan just där de möttes var en process vars inneboende upphetsning stod i direkt proportion till längden av blottade ben.”

När jag läser sådant, tänker jag att man är säker på att boken har skrivits av en man, och jag undrar när man undrar, eller inte ens tänker på, om en bok har skrivits av en man eller en kvinna. Och jag tänker också att jag undrar hur en bok som bara bytte kön på personerna skulle te sig. Ganska intressant; att föreställa sig vad som sker i förlängningen av det V som börjar vid axlarna och går över magrutorna. När jag skriver boken kommer jag naturligtvis att hitta på en mer elegant formulering.

One down

Jag läste ut Michel Houllebecqs Kartan och Landskapet. Mycket bra. Möjligen måste jag tänka på exakt vad som var bra. För det första var det en så’n bok där man vill fortsätta läsa. Det har blivit några sena nätter när jag haft svårt att lägga ifrån mig den. Jag gillar utvikningarna om ämnen som kommer förbi, ett resonemang om vilka som väljer Mercedes A, C och E-modeller. Eller synpunkter på silikonbröst och eutanasi. Till och med en referens, inte ens en blinkning utan helt uttalad, till Wittgenstein, hans slutord i Tractatus. Där undrar jag lite om han inte hade kunnat låta bli att vara så övertydlig. Sen har vi en typ av bisatser som får en att skratta till ofrivilligt mitt i något makabert skeende, som: ”Det var alltså så doktor Petissaud tillbringade sina kvällar istället för att, som de flesta av sina kollegor, ägna sig åt beskedliga orgier med slaviska prostituerade.”

Egentligen handlar boken om konstnären Jed, som har ett hat-kärleksförhållande med sin varmvattenberedare. Det blir aldrig någon riktig ordning på Jed. Alltså ordning som att skaffa familj och barn och hus och vanligt liv, liksom. Såklart det inte blir, då skulle det knappast gått att skriva om honom, vilket är trist när man tänker efter. Såklart det måste gå att skriva om en vanlig Jed som slappar vid TV:n och inte får så mycket gjort. Det får inte bokens Jed heller, förutom ibland när han konstnärar sig som en galning, men i övrigt verkar han mest vegetera.

Jag måste antagligen fundera ett par dagar. Fast då har jag väl börjat på ytterligare någon bok. Två till Houellebecq ska jag hämta på bibilioteket imorgon, sen har jag läst deras utbud. En sak som jag funderar på är hur han skiljer sig från kvinnliga författare. Det kan ju inte vara för de psykologiskt djupa skildringarna som boken är bra t ex. Det måste vara något annat, en stiliserad verklighet, Kartan och landskapet t ex, vars skillnad illustreras direkt av texten. Kanske.