Den stora smällen

Eftersom jag är utsatt för århundradets förkylning, nu kryddad med bråkande bihålor och tillhörande övertryck i hjärnan blir det inte många knop gjorda av Viktigt Arbete. Den stackars hjärnan har inte samma flow, det är trafikstockning på den sexfiliga motorvägen, som den brukar ha. Vägarbete förmodligen. Rensning av vägrenen.

Det är bara att gilla läget och ägna sig åt lättsmälta sysselsättningar, även om det gör mig ohyggligt rastlös. Jag menar, i vanliga fall kan jag roa mig själv med att tänka på olika intressanta saker, men nu måste jag lita på den opålitliga yttervärlden för detta ändamål. Frustrerande. Nåja. Det är inte det som är Den Stora Smällen, även om den är stor nog. Jag tänkte nämligen lite på det här med determinism och fri vilja igen. Jag kan inte låta bli. Jag tänker att här finns en hund begraven, eller möjligen en katt i en låda, eftersom jag tycker att determinism verkar vara det enda rimliga som princip för universums dynamik. Samtidigt som jag sitter här och är frusterad för att jag inte kan göra det jag vill välja att göra. Nu har människor naturligtvis tänkt och disktuerat detta i en evighet, men det hjälper inte mig, för jag tänker på det i alla fall. Så jag tänkte börja från början, från Big Bang, och när jag läste lite om det på Wikipedia, stod det

Big Bang (eller Stora smällen[1]) är den mest vedertagna kosmologiska teorin …

Stora Smällen? Vem säger det? Och så kollade jag NE, och där vill de också använda Stora Smällen (eller stora smällen). Och det tycker jag var så roligt, så jag kom av mig i mina filosofiska tankar. Stora smällen.

Hur ska man tänka på ingenting. Det finns ingenting, men så plötsligt exploderar det och alllting som finns, finns. Och från det ögonblicket finns ingeting som inte är bestämt, det är bara att vänta på att det ska inträffa. I alla fall för oss, som verkar se något slags tidsberoende. Antag nu, antag alltså, tänk en sekund, strunta i rimligheter eller orimligheter, tänk en sekund eller några fler, att vårt universum är deterministiskt. Att jag skriver detta nu bestämdes redan i universums första mikrosekund, nanosekund eller ännu mindre infinitesimala sekund. Hur kommer det sig då att jag trodde jag valde att sätta mig ner och skriva, jämfört med att gå ut och pyssla med gräsklipparroboten som återigen fastnat på sitt favoritställe? Och hur fungerar gräsklipparrobotens slumpgenerator? Sannolikheter tycks för oss ganska icke-deterministiska, hur ska vi pressa in dem i den deterministiska världen?

Jag kan köpa att jag sitter här och är trög och inte har överblick över hela det gigantiska ekvationssystemet som bestämmer mig nu, att jag har en illusion av frihet. Slumpen kanske bara verkar slump av samma anledning förresten? Men, ytterligare en fråga uppstår och det är varför jag är medveten om det, och grubblar över dessa frågor, om det inte finns någon poäng med det. Nu ska man naturligtvis inte lura sig till någon teleologisk världssyn här, och tro det finns syfte och mening, istället får man se det som att det har visat sig vara den mest praktiska lösningen, alternativt som vi var inne på häromdagen, en bieffekt. Om det nu inte finns någon mening, kan man väl tänka sig att medvetandet också bara råkade bli, utan mening. Men om något ”råkade” bli, verkar det ju inte vidare deterministiskt. Alltså är medvetandet en deterministisk grej. Det blir så helt enkelt, precis som de här predator-prey ekvationerna.

Och nu tänkte jag lite snyggt knyta ihop säcken, innan det blir alltför långa förvirrade, oavslutade tankekedjor, men se där kom bihåleslemmet in och trögade ner alltihopa (undrar hur länge jag kommer kunna skylla på det?) så tankarna får helt enkelt stanna av där. Vi kan se det som att det finns en massa lösa trådar som på något sätt hänger ihop. Och jag känner i kroppen hur fruktansvärt irriterande det är att inte se dem sitta ihop ordentligt.För på något sätt tycker jag ju att jag i viss mån styr upp tillvaron. Igår till exempel, hade jag tänkt laga en god soppa till middag, men jag glömde baka bröd i tid, så jag fick göra snabb rokad och ta torsdagspannkakorna på onsdagen. Vad sa determinismen om det, kan man undra?

Medvetandet

Den första delkursen i Filosofi A avhandlar som ett av de första momenten Kropp och Medvetande. Enligt epifenomenalismen är medvetandet typ en mental blindtarm, utan återkoppling till hjärnans aktivitet. Hjärnan och kroppen sköter själva hela grejen, och medvetandet är liksom bara en TV som sänder det som pågår. Det verkar lite konstigt att evolutionen skapat ett medvetande till ingen nytta, men vem vet. Precis som man spekulerat kring blindtarmen, att det är en rest som vi egentligen inte behöver, är kanske medvetandet något vi behövde tidigare men egentligen inte behöver längre.

Tänk om det är därför människor ägnar sig åt meningslösa aktiviteter som att glo på fåniga TV-program eller sport eller något annat, bara för att medvetandet finns där och behöver roas.

Jag själv lutar förstås åt materialismen som rimlig syn på saken, hjärnan och medvetandet är detsamma.

Men flytten är, som jag skrivit tidigare, en existentiell fråga, och den ställer också frågor om medvetandet. En sak jag tydligt märker är att vardagssaker som jag inte tänkt på förut, utan bara gjort, som att ta hand om disken efter middagen, göra rent i köket, köra en tvättmaskin, sortera tvätt, förbereda något. Allt sådant tar mycket mer tid nu. Jag måste tänka ut logistiken för det! Gå ut med soporna, när gör man det? Ja, när soppåsen är full förstås, men det funkar på ett annat sätt nu. Soppåsarna är mindre, vi behöver gå ut oftare. Allt sådant satt i muskelminne och rutiner som man inte tänker på. Det tog ingen tid alls, nästan, det var bara att göra. Nu spenderar jag kvällarna med att programmera om muskelminne och rutiner, för att ta bort dessa vardagsgöromål från medvetandet. Det är ganska intressant.

Medvetandet är matematiskt!

Ett av barnens vanligaste uttryck är Du är så weird, när de ska säga något om mig. Men det tycker jag är rent förtal.

Som jag skrev igår längtade jag efter att läsa Thomas Nagels artikel What is it like to be a bat? Jag råkade snubbla över den när jag läste om Turing någonstans. Det kan ha varit när jag kollade i referenslistan i Here be dragons för att se om Turings essä Kan en maskin tänka? fanns med, det måste den nämligen enligt min uppfattning, och om den inte skulle ha funnits med hade jag blivit upprörd och bränt boken. Eller kanske inte förresten. Men den fanns med. Och där någonstans hittade jag bat-referensen, fast kanske inte just i Here be dragons, nej ser jag, och den enda anledningen att jag liksom noterade det lite mer medvetet, var att jag just beställt Nagels bok Vad är meningen med alltihop? som jag tänker fuskläsa nu i sommar, eftersom den tycks ingå i kurslitteraturen i den kurs i filosofi som jag sökt till hösten, och som jag helt kallt räknar med att komma in på.

Ja, så när jag läst klart Turings essä, alla invändningar, där jag lätt upprört konstaterar att han tycker att invändning med hänvisning till parapsykologiska fenomen är den starkaste, särskilt telepati är han visst svag för, och en beskrivning av ett självlärande system, intressant att straff och belöning tycks vara en förstahandsinlärningsmetod, går jag över till bat-artikeln medan jag smälter Turing en stund.

Den är skriven 1974, och behandlar medvetandet och ”mind-body”-problemet och inledningsvis inser man att reducera medvetandet till atomer inte är Nagels grej. Redan i andra stycket föll jag i tankar: ”Without consciousness the mind-body problem would be much less interesting. With consciousness it seems hopeless.” Vilken situation!

Jag minns en typ av aha-upplevelse, eller snarare grubbleri, som jag hade i elva-årsåldern (jag tror jag var äldre än tio, men yngre än tolv). Jag hade en kompis, som jag tänkte om hur kan hon vara så omedvetenDet var som om allting var nu för henne. Så man skulle kunna tänka sig att medvetande är minne, att det ena hakar i det andra och man kommer ihåg vad man gjorde förut. Men, det gjorde hon förstås, mindes. Men hon tänkte inte på det hon mindes, hon reflekterade inte över det. Hon relaterade inte det ena till det andra. Hon bara var.

Jag var synnerligen konfunderad över att hon inte insåg att det här skulle innebära det där. Jag tänkte på det där igen, nu när jag läste Nagels artikel. Och helt plötsligt stod allting klart gör mig. Medvetandet är rent matematiskt. För det första krävs minne:

x(t) = a*x(t-1)+b*x(t-2)+ …

men inte bara det, utan det krävs också att man kan reflektera över minnet:

g(t) = f(x(t),x(t-1),x(t-2), ….)

och den funktionen behöver ju inte alls vara linjär, den kan vara mer eller mindre komplicerad, och det bestämmer individens intellektuella förmåga. Den kan se ut som

g(t) = x(t)*x(t-35)+a(t)*b(x(t-2))*x(t-6)*x(t-17)+ ….

osv.

a, b etc är förstås konstanter i medvetandemodellen, tidsberoende och minnesberoende eventuellt, x(t-n) är minnen. Och g(t) och f(*) är reflektioner.

Sådärja. Nu ska jag läsa vidare. Jag räknar med att resten är ren bekräftelse på min lösning ovan. Eller …?