Medelmåttornas dominans

vetenskap och politikDen första texten i Vetenskap och Politik handlar om Vetenskap som yrke. Texten är från 1919, nästan hundra år sen. Först jämför Weber akademiska karriärer i Tyskland och USA, och konstaterar att situationen för den alltmer amerikaniserade tyska akademiska världen liknar en Marx-värld med institutionerna som statskapital och den stackars assistenten som arbetare helt beroende av ledningen. Vilket var en skillnad mot det tidigare tyska systemet där Privatdozenten var lite mer oberoende. Sen resonerar han kring karriärvägar och konstaterar att det är ett slumpens verk hur det ska gå. Om man har tur eller otur vid tillsättningar, är en fråga dels om tajming, men också om medelmåttornas dominans (där är han minsann inne på den då moderna tankegången om ”massan”), som beror av det mänskliga samarbetets lagar säger han. Men han säger inte exakt hur.

I förbigående nämner han att samma mekanism gör att det inte är den främsta kandidaten som vinner USAs presidentval, utan den som ligger på andra eller till och med tredje plats. Han preciserar det inte, vilket hade varit lite intressant, för att t ex bedöma Trumps chanser lite bättre i år …

Ja, så för att ha vetenskap som yrke krävs det alltså att man står ut med att se medelmåttorna passera en år efter år utan att ta psykisk skada.

Sen visar han de inre betingelserna, som handlar om lidelse. Lidelse och inspiration. Att sitta vid sitt skrivbord och räkna har sin givna plats, men det är inte det enda som krävs, vilket enligt Weber till och med på den tiden var ett allmänt missförstånd. Vetenskap, liksom all praktisk problemlösning kräver lidelse, kreativitet och inspiration. På det sättet är konstnären och vetenskapsmannen lika. Men han gör en intressant skillnad mellan konst och vetenskap. Ett konstverk kan vara fulländat, men i vetenskapen är utveckling inbyggt, det är meningen att det ska komma något efter som överträffar det vetenskapsmannen gör.

Tänk på det, så otacksamt! Varför hålla på med något som man aldrig blir färdig med?

Weber säger att den här tilltagande intellektualiseringen och rationaliseringen avmystifierar livet, så att inte ens döden får en mening. Han nämner Tolstoj som skriver om döden som meningsfullt fenomen, och det är ju lustigt att jag just läst Ivan Iljitjs död där detta behandlas.

Ju mer vi förstår, alltså, desto mer meningslöst … Tanken är hisnande. Meningen med livet som liggandes i det obegripliga. Men, vid närmare eftertanke innebär det ju att mänskilghetens mening är att förstå allt, sen är det klart. Vi tror, eller vill, att det ska vara evig mening med livet, som ett självändamål, men det är ju bara egocentrerat. Att förstå mer är alltså meningen med livet, vilket samtidigt gör livet meningslöst. Det är ju faktiskt självklart!

Och efter alla dessa umbäranden för vetenskapsmannen ställer han sig frågan: Är det meningsfullt att hänge sig åt utveckling, vilket värde har vetenskapen?

Svaret är förstås ”ja”, men hur och varför tar vi en annan dag.

Texten känns märkligt aktuell och modern, trots sina snart hundra år.