Statistik

Detta läsår innehåller sammanlagt fyrtio skriftliga inlämningsuppgifter, tjugoen obligatoriska forumdiskussioner, och sjutton responsuppgifter. I fyra olika kurser, sammanlagt 82,5 hp. Av detta återstår en forumdiskussion och tre inlämningsuppgifter. Jag känner mig såhär långt ganska nöjd. Det har liksom hittills aldrig blivit tråkigt, eller ”måste”, bara vill.

Sista delen av terminen riskerar konkurrens med yttervärldens praktikaliteter som röjning inför husförsäljning, vilket inte vill säga litet arbete. Så jag ska genast raska igång med idéhistorien efter andra världskriget. Och Strindberg. Som av en lycklig slump råkade jag läsa Gösta Berlings saga redan i höstas, så den kan strykas. Och så ska jag hitta på ett ämne för PM … Något med naturvetenskap eller teknik tror jag. Jag vill ha Wittgenstein med också, det var så allting började. Min filosofiska läsning, alltså. Tractatus …

Sen blir det sommarlov, eller rättare sagt bara jobb till semestern, om jag inte bestämmer mig för Trojanska kriget, som jag anmält mig till. Men det kan vara bättre att ägna sommaren åt annan uppbyggelig läsning. Och flyttstädning.

image

Gårdagens referenshög.

 

Ut i naturen till Werthers slut

Jag har äntligen läst ut Den unge Werthers lidande. Jag har tänkt att jag ville, eller är det kanske borde, läsa den tidigare men det har aldrig blivit av. Och hade den inte ingått i kurslitteraturen hade jag antagligen slängt den i väggen redan efter några sidor.

Romantikens klistriga idyllisering av naturen, av modernde höga känslorna. Jösses. Werthers egocentrering är inte sund, har han ingen vilja utöver att sitta vid Lottes fötter?

Idag var jag ute och promenerade med två av barnen vid Wik (vallade för D-vitaminets skull ses kanske som alltför krasst, även om det är välment). Naturen vaknar, vintergäck i torra, döda fjolårslöv, och en fjäril lyckades hamna på bild. Jag hade bara vidvinkeln med mig, inte macrot tyvärr.

vargack_160326

Det är klart naturen är viktig även för oss. För mig är det särskilt tystnaden, och orörligheten. Tidlösheten. Som om världen stannar en stund och man hinner tänka ifatt.

fjaril_160326

Jag undrar hur det hade varit att läsa Werther för säg trettio år sen, hade jag kunnat känna med honom mer av hans kval och längtan då? Har livets erfarenhet ändrat mitt perspektiv, fått mig att nästan otåligt vilja säga till honom på skarpen. Se till att ordna det, eller gör något annat. 

Utan att gå tillbaka till de markeringar jag gjort (trots allt måste något sägas om denna läsning senare, något som relaterar till romantiken och andra texter), vad handlar den om?

Jo, det är Werther som är på någon vistelse någonstans. Han skriver brev till sin vän Wilhelm. Berättelsen börjar den 4:e maj 1771. Werther promenerar i omgivningarna, träffar på människor, ägnar sig åt någon form av hobby, tecknar han kanske? Så småningom träffar han Lotte, som tar hand om alla sina småsyskon efter moderns död. Oklart hur många de är, och hur gammal Lotte är. Säg sjutton? Lotte är förlovad med den rekorderlige Albert, och det är helt enkelt kört mellan Werther och Lotte. Kan inte bli något annat än vänskap. Werther blir vän med Albert också, och Albert är en klok man som låter allting vara. Sen blir det jobbigt och Werther tar ett aningens odefinierat jobb och försvinner iväg en tid. Men sen är han tillbaka, fast det har nog gått något år. Lotte och Albert är gifta. Det är ännu mer kört än tidigare. Allting ställs på sin spets, Werther kan inte hålla ihop sig och Lotte stressar upp sig också. Allting blir ansträngt. Månen lyser och naturen är skön. Sen är det vinter.

Ja, och sen skjuter sig Werther. Måste vara runt julafton. Med en pistol han lånat av Albert. Som Lotte dammat. Sablarna egoist, tänker han inte på vilka samvetskval hon kommer att känna resten av sitt liv?

Jag kan inte uppbåda någon känsla av igenkänning i de poetiska känslorna, i idealisering och romantisering. Har han inget annat att tänka på? Om han bara tänker på kärlek, kommer han ju bli helt less tillslut, intellektuellt förtorkad. Men saken är ju den att han är ung. Och då är allting mer dramatiskt, det kommer jag ihåg. Även om jag aldrig tyckt det varit dramatiskt på Werther-vis.

Som en roman i tiden verkar det mera intressant. Werther är som en blandning av Frankenstein och Gösta Berling. Hans intresse för Lotte är helt idealiserat, dygdigt och rent. Det är bara när han beskriver drängen han träffar som förgår sig i kärlek mot sin matmor, som man förstår att även Werhter förgås av åtrå. Att han är galen av kärlek, på alla sätt.

Stackars Werther. Ja, det hade förstås inte kunnat sluta annorlunda, skulle Lotte ha övergivit Albert? Det hade förstås inte funkat.

stuga_160326

Innan grönskan slår ut kan man se vad som sen gömmer sig där, och jag är ändå nöjd över att ha läst den hemska boken. Hemsk därför att jag blir så irriterad över Werthers tramsande och Lottes perfekta, oskyldiga dygdighet. Om det hade pågått en sommar och han sen tagit sig samman och gått vidare. Det hade varit rimligt, men nu pågår det mer än två år vad man kan förstå. Och det är inte sunt.

Skulle det kunna vara så i vår tid?

Förresten skrev jag ett litet rim, till skrivkursen, om romantiken. Den ska inte tas på allra största allvar …

Sturm und Drang,
passioners klang.
Werther lider,
själen kvider.

Dunkel trånad,
nyttan hånad.

Mot naturen,
det är kuren!
Romantiken,
gör dig besviken.