Ledarskap är överskattat, och faktiskt helt onödigt

Som jag noterade häromdagen, tycks det mig som om de enda som pratar om ledarskap och vikten av det, är de som själva vill se sig som ledare, eller coacher, eller mentorer. Alla andra verkar ganska ointresserade. Eftersom de vet att världen pågår och fungerar utan någon som vill kalla sig ledare.

Jag menar. Tänk lite rationellt och logiskt nu. Du kan säkert om du anstränger dig. Hur skulle det vara möjligt att verksamheter, samhällen etc kan vara så känsliga så att deras fortlevnad beror på en ledare? Om det vore så känsligt skulle vi inte existera idag. Livet, samhällen, verksamheter är mer robusta än så. Annars kan de inte finnas. De kan inte tillåta sig att bero av en ledare. Inte en sådan ledare som de som vill leda tänker sig i alla fall. Det skulle ju aldrig funka.

Nej, verksamheter, samhällen, livet fortgår vid sidan och oberoende av de som vill kalla sig ledare. Det är dags att inse det. Överge den förlegade strukturen.

Eller kanske inte … Om man tänker lite närmare på saken, så är de enda som inte inser detta de som vill vara ledare. Och eftersom de inte inser detta, kan vi använda dem. Vad skulle vi annars göra?

Vi sätter dem på ett ställe där de inte gör skada. Dvs i sin egen önskade ledarposition. Då är det i alla fall en sak mindre för oss andra att hantera när vi får saker och ting att gå framåt. Och vi har koll på dem.

Vilka pratar om ledarskap?

Hur mycket jag än har filtren påslagna, har jag i alla fall hört, i periferin. Ledarskap. Prat om ledarskap. Det faller i samma kategori som marknadsföring och varumärken, för mig. Ointressant.

Men vilka är det egentligen som pratar om ledarskap?

Är de några som dör av längtan att bli ledda, kanske? Som i förvirring inte vet vad de ska ta sig till utan en ledare? Hm … nej, jag tror inte det. Det är ju de som vill leda som pratar om ledarskap. Som försöker tala om hur viktiga de är. Vilken nytta de gör. Hur gruppen inte skulle klara sig utan dem. Hur de coachar och tar fram det bästa i varje person. Och i teamet.

Vilket osannolikt skitsnack.

Om folk behöver styras upp har de valt fel sysselsättning. Och det är kanske dessa ledarbenägnas smala lycka. De vill att folk ska ha hamnat lite snett, så att de får en chans att vara där och styra upp. Helst ska de ju inte styra upp rätt, för då får de inget att göra.

Ledare behövs inte. Det är en missuppfattning. Det är mest de som vill leda som tror att de behövs. Som vill övertyga alla andra om det. Ungefär som det där med självhjälpen. Och det är klart de vill tro det. Vad skulle de annars göra? De skulle bli meningslösa om alla insåg det. Och så försöker de övertyga oss andra om det. Vi andra som är ointresserade av allt som är oviktigt. Vi som fokuserar på väsentligheter. Inte hur vi ska styra upp andra.

Administratörer däremot. Behövs. De som dokumenterar och håller ordning och arkiverar. De behövs verkligen.

Av någon konstig anledning verkar det som om de som har ledarambitioner inte alls vill kännas vid att vara administratörer? Är inte det konstigt? Vill de inte vara behövda?