När Doktor T är romantisk

Doktor T har köpt en ny skruvdragare. Han är lycklig på det sättet man blir när man tycker att man utfört något väl. Dvs i det här fallet tänkt och valt och köpt något förnuftigt. Jag visste faktiskt inte att frågan om skruvdragare var så angelägen och prekär, men jag har respekt för våra olikheter. (Jag är på inget sätt handikappad i frågan, men jag nöjer mig med en skruvdragare som helt enkelt bara fungerar, utan speciella finesser eller tyngdpunkter).

Doktor T säger att nu när han köpt den här Världens Bästa skruvdragare så behöver han inte leta efter skruvdragare något mera. Nu kan han släppa det. Ungefär som att han kunde släppa det där med att titta efter (andra) kvinnor när han träffade mig. Visst är Doktor T romantisk?

Medan han har ägnat sig åt romantiska paralleller, har jag ägnat mig åt sista inlämningsuppgiften i idéhistoria. Nu är den inlämnad och jag börjar känna separationsångest att lämna kursen. Bara ett PM kvar. Hur ska det gå, kommer jag att glömma allt? Kommer jag att kunna fortsätta förkovra mig på egen hand i ämnet? Vilken bok ska jag läsa härnäst? Jag kommer inte att sluta leta efter saker att lära mig, kunskap är inte skruvdragare, färdiginhämtat. Fast Doktor T är det.

Överraskning

Jag grubblar över bristen på matematik i idéhistorien. Alltså bristen på analys och diskussion kring matematikens inflytande på tänkandet. Alltså i just den kurs jag läser, vilket är en grundläggande kurs som är en översikt från antiken till nu. Naturligtvis kan man inte få med allt. Men … matematiken genomsyrar ju precis allt, enligt min uppfattning. Matematiskt tänkande är så grundläggande att man kanske inte ens tänker på det. Eller vad beror det på att inte ett ord om matematik, förutom Pythagoras egentligen, har andats under kursen? Jag vet inte. Men jag tänkte jag skulle kolla hur det egentligen ligger till. Vi har ju Descartes och Leibniz, men de är med mest i sin egenskap som filosofer. Sen har vi Spinoza som skrev sin etik enligt en geometrisk metod, dvs genom att uppställa axiom och sen leda olika satser i bevis. Deduktivt.

Men matematiskt tänkande, det är förstås rena räkneuppgifter som vi ställs inför dagligen, som att räkna på … tja hur mycket ris och hur mycket vatten som behövs om vi inte tänker använda oss av tabellen på rispaketet, om vi vill koka fem portioner istället för fyra eller sex. Du har väl lagt märke till att förhållandet inte är linjärt, förresten? Det verkar finnas en fast kostnad, lite vatten för kastrullen liksom, i tabellen. Det var inte precis det jag tänkte på, när jag tänkte matematiskt tänkande. Jag tänkte på förmågan att tänka logiskt, att strukturera, att sondera definitionsmängden (vad händer om man går mot oändligheten, vad händer om man går mot noll, vad händer om man tänker på komplementhändelsen).

Att tänka linjärt, är vanligt. Med linjärt menar man vanligen proportionellt, när man tänker tänkande. Alltså att man får ungefär proportionellt utslag på indata.

Statistik är populärt. Att tänka generellt och individuellt är matematiskt. Men där sker många misstag. Där ser man hur folk missförstår matematiken. Det är också en del av matematikens idéhistoria, att missförstå tolkningen. Jag har förklarat hundra gånger för folk att de stämmer otroligt bra med statistiken, trots att de inte uppträder som medelvärdet. Det är en svår tanke!

I alla fall, när jag skulle skriva om detta, ville jag ha lite referenser. Och i min bokhylla hittade jag, det var faktiskt det första jag någonsin köpte via antikvariat.net, ett matematiskt uppslagsverk, eller snarare matematikens kulturhistoria, i sex band. Med avsnitt som ”Kan en maskin tänka?” innehållande uppsatser av von Neumann, Turing och Shannon. Och ett avsnitt ”Godhetens matematik” av Birkhoff, om att räkna på etiken. Låter det inte det fantastiskt intressant?

Tyvärr har jag inte tid att läsa ordentligt just nu. Jag har ett arbete att sköta och en familj att behandla någorlunda uppmärksamt. Men vid tillfälle!

Studieteknik

Det finns en skillnad mellan naturvetenskapliga ämnen, och humaniora. Det är en kanske inte helt epokgörande insikt. Jag vet inte vad humanister som börjar läsa t ex … matematik säger, men jag som läst mycket matematik och fysik tidigare, och ägnat många år åt dess tillämpningar, tycker det är helt tvärtom att läsa ämnena.

Matematik och fysik är så praktiskt. Man börjar nämligen med att förstå principen, sen tillämpar man den på lite olika frågeställningar och liksom fördjupar och breddar. Logiskt, sammanhängande. Men ta idéhistoria, t ex, det är fruktansvärt många påståenden och förgreningar hit och dit, och enorma mängder ord. Inte obegripliga på något sätt, men först är det bara en massa lösa trådar, och efter att man ältat ett tag, läst upp och ner, och fram och tillbaka, hit och dit, och ännu mer. Då börjar ett mönster lyfta sig ur ordmassan. Men det finns ingen ände på det. Man kan bredda och fördjupa. Och man kan tolka och driva sina teser, utan särskilt stringenta beviskrav. Det har naturligtvis sin tjusning. Men det är annorlunda. Och det har inverkan på studietekniken. Eller kanske snarare på skrivtekniken.

I början ville jag ha allt klart för mig, följa alla trådar, inte lämna några luckor. Jag grävde djupare och djupare. Läste till ögonen blödde och skrev till tangenterna glödde. Resonemangen svällde, kastade trådar överallt som jag inte hann följa upp. Jobbigt. Svårt att sätta knutar på dem, klippa av.

Men nu tror jag att jag löst det. Lösningen är att läsa mycket, men skriva under tidspress. För när man skriver under press tvingar man sig själv att se en viss upplösning. Med mer tid är det enda som händer att upplösningen ökar, eller till och med grumlas. De stora dragen hittar man om man inte ger sig själv alltför lång tid att skriva. Lästiden, däremot, den kan man vara generös med.

”Man” är förstås ”jag”.

Jag förstår, på något vis, att man (dvs humanister) behöver skygglappar och verka envist inskränkt. Annars får man ju aldrig något gjort. Men jag ska jobba på det där med inskränktheten, den vill jag faktiskt inte skaffa mig.

Problemet är människan

Jag raskar på med sista delmomentet i idéhistorien. Momentet som handlar om de sista decennierna av 1900-talet. Det är alldeles nyss. Och i alla fall av de två sista decennierna minns jag väl en del, då gick jag på gymnasiet, började plugga på högskolan och började mitt yrkesliv. Till och med det första barnet hanns med på 1900-talet. De två andra precis när detta årtusende började.

Några spridda tankar, utan struktur, om det först lästa.  Atomkraften, en ond sida och en god, kärnvapen och civil kärnkraft. Och det absurda i möjligheten att kärnvapen faktiskt bidragit till mindre ondska, till fred. Terrorbalans. Hur ska man se den onda sidan då?

Vetenskapsmännen och ingenjörerna som deltog i utvecklingen av atombomben får utstå eftervärldens kritik för bristande moral. Det är som om atombombens utveckling är symbolen för vetenskapens ondska. För vetenskapsmännens förmodade brist på att se annat än sitt eget område. Att inte ”stå upp” för mänskligheten, utan bara för sin egen nyfikenhet. Men, samtidigt med atombomben fanns koncentrationslägren. Där lyckades man få massor av ”vanliga människor” att agera bödlar. Deras ansvar måste betraktas som likvärdigt med de som utvecklade atombomben. Vi kan inte säga att vetenskapsmännen, t ex, var särskilt omoraliska.

Om vi inte vill påstå att alla människor just under den tiden, vetenskapsman, politiker eller ”vanlig” människa, var behäftade med stora moraliska defekter, måste vi inse att människor helt enkelt är kapabla till både det ena och det andra i situationer som vi inte har en möjlighet att sätta oss in i. Jag tycker det är löjligt att sitta i vår, relativt, trygga värld och förhäva oss över människor som levde i en tid, i ett tillstånd, vi knappt kan föreställa oss. Vilket faktiskt särskilt gäller de som flydde Tyskland och bidrog till atombombens utveckling. Bidra till vapenutveckling för att stoppa någon som vill förinta en stor del av mänskligheten, fast på ett annat sätt än med en bomb, t ex just de vetenskapsmännen? Vad hade du valt, tror du?

Nej, jag försvarar ingenting. Jag tycker däremot det är förmätet att döma.

Diskussionen finns ju fortfarande, om teknikens utveckling, och dess ondska. Och det är väl bra. Men det är inte kunskaper i fysik, teknisk utveckling som är problemet. Det är ju människan själv. Massmänniskan, med den enorma flexibla förmågan att anpassa sig till situationen. Massmänniskan som tittar på Melodifestivalen, släcker lamporna vid Earth Hour och vurmar för cykelhjälm, för att alla andra gör det. Den förmågan, flexibilitet och anpassningsförmåga, måste ju ha varit en framgångsfaktor i evolutionen, hittills. Och nu är det kanske en katastroffaktor.

Både atomkraften och människan har onda och goda sidor, beroende på hur de används. Är det inte väldigt mycket Schrödingers katt över alltihopa? Det är inte förrän i ett definierat bestämt tillstånd som man vet hur utfallet kommer att bli. Massförstörelse, utrotning, eller inte. Det beror av omständigheterna.

Statistik

Detta läsår innehåller sammanlagt fyrtio skriftliga inlämningsuppgifter, tjugoen obligatoriska forumdiskussioner, och sjutton responsuppgifter. I fyra olika kurser, sammanlagt 82,5 hp. Av detta återstår en forumdiskussion och tre inlämningsuppgifter. Jag känner mig såhär långt ganska nöjd. Det har liksom hittills aldrig blivit tråkigt, eller ”måste”, bara vill.

Sista delen av terminen riskerar konkurrens med yttervärldens praktikaliteter som röjning inför husförsäljning, vilket inte vill säga litet arbete. Så jag ska genast raska igång med idéhistorien efter andra världskriget. Och Strindberg. Som av en lycklig slump råkade jag läsa Gösta Berlings saga redan i höstas, så den kan strykas. Och så ska jag hitta på ett ämne för PM … Något med naturvetenskap eller teknik tror jag. Jag vill ha Wittgenstein med också, det var så allting började. Min filosofiska läsning, alltså. Tractatus …

Sen blir det sommarlov, eller rättare sagt bara jobb till semestern, om jag inte bestämmer mig för Trojanska kriget, som jag anmält mig till. Men det kan vara bättre att ägna sommaren åt annan uppbyggelig läsning. Och flyttstädning.

image

Gårdagens referenshög.

 

Superintelligens

Jag vet inte om det är superintelligens jag behöver, eller möjligen något annat, men idag har jag för avsikt att skriva klart tentan i litteraturvetenskap, samt skriva en inlämningsuppgift i idéhistoria.

Det är klart det är omöjligt att veta hur en superintelligens skulle se ut, vad det ens är. Inte ens filosoferna på 1600-1700-talen, när det var populärt med naturmänniskan, kunde ju enas om henne. Rousseaus naturmänniska var god, medan Hobbes var mer pessimistisk, människan var egoistisk och livet var allas kamp mot alla. För Rousseau förstörde samhället människan, för Hobbes behövdes samhället för att hålla ordning på människan. De pratade om ett tänkt tillstånd som inte fanns, och kom via rimliga resonemang fram till olika slutsatser. Det finns ingen anledning att tro att något annat skulle hända när olika tänkare sätter igång och tänker ut superintelligensscenarion. Ingen vet. Men vi vet att utvecklingen inte kan stoppas, det går aldrig.

Alltså behöver frågan diskuteras.

Jag hävdar bestämt att en extremt viktig effekt, utan det helt synbara och praktiska, som en … ja, typ robot, är att det lär oss saker om oss själva. Forskning i artificiell intelligens lär oss vad människan är. Häromdagen fick jag medhåll i det påståendet, när jag råkade lyssna på en radioessä på väg till jobbet. Så forskning i AI kanske snarare borde ökas. Om vi vill förstå oss själva, ska vi kanske inte stirra oss blinda på hur människor interagerar, tycks vara nu, vi kommer aldrig kunna lyfta oss själva och se, vi är mitt i det. Men i den skillnad vi ser när AI utvecklas, mot människan, kommer att ge ledtrådar.

Så var det med den saken, nu blir det en dust med Ibsen igen, och sen en med naturvetenskapens utveckling under första delen av nittonhundratalet. Låter det inte som en synnerligen intressant och tillfredsställande söndag? Naturvetenskapens utveckling efter … tja, säg Maxwell, måste man säga är fruktansvärt intressant, rent idéhistoriskt. Det var med Maxwell, ungefär, folk i allmänhet got lost i fysiken, den började bli för matematiskt avancerad. Och vad händer då, när människor tappar förståelse för fysiken?

Det blir kanske som i slutet av artikeln om superintelligens, där man försöker förklara hur neurala närverk fungerar (okej, det är mer matematik) utan att egentligen säga något med substans alls.

Att välja

Så upprörande det är att dygnet bara har tjugofyra timmar!

Jag läser, orienterande, om 1900-talets idéhistoria. Vilket sammelsurium av influenser, jag kan inte hålla alla sammanhang i minnet, när jag läser synes allting logiskt och rimligt, men sen när jag lyfter blicken kommer jag knappt ihåg vad som hörde ihop med vad. Jag vet inte hur jag ska lösa problemet med att helt enkelt minnas det viktigaste. Att  se  det. När man håller på med matematik, t ex, stirrar man på problemen, och så ser man lösningen. Man ser  hur det hänger ihop. Och det ser jag här också, medan jag läser, men sen om jag tänker jag ska sammanfatta för mig själv, minns jag ingenting.

Jag tror det är för att orienterande texter, sammanställningar, helt enkelt är för grunda. De måste ju vara det. De framför fakta, påståenden och i viss mån resonemang. Men resonemangen handlar om hur man resonerade, och de är också att betrakta som fakta. Visst kan jag lära mig utantill, jag får väl läsa ett par gånger och ”träna” som man gjorde i grundskolan ibland, ”tränade”  på texter. Men det är ju helt meningslöst, det förstår var och en. Nej, det som måste göras är att krypa ner i varje idé, i varje strömning, att läsa originaltexter och tänka själv. Och det är det som är så frustrerande, om vi tänker på det där med tid.

Men jag försöker vara effektiv. Det vill säga fokusera på att läsa, skriva och tänka. Ibland undrar jag vad jag ska med det till. Varför är känslan att vilja veta och förstå så stark? När det inte leder någon vart alls. Förutom att jag förstår mer, förstås.

”Att leva Oegentligt är t ex att förlora sig i massan, gömma sig bakom den allmänna opinionen eller förfalla till att fylla dagarna med struntprat.” påstås att Heidegger, Den Tvivelaktige, ansåg. Det gör jag väl inte i alla fall, jag hoppas det är mer Egentligt än så, det jag väljer. Fast Egentligt som jag tänker då, Heideggers Egentligt tycks inbegripa nazism, och där kan jag inte följa med. Jag tycker det Egentligt, såhär utan att ha läst mer, väldigt mycket låter Oegentligt. För visst var det något med att förlora sig i massan där? Det där får vi tänka mer på.

För övrigt satt jag och läste, försökte läsa, Dostojevskijs Anteckningar från källarhålet medan jag väntade på att bilen skulle få hjulen skiftade från vinter till sommar. Mix Megapol vrålade ut över kundarean och gjorde sitt bästa för att alla skulle slippa plågan av att tänka. Mycket störande. Varför kan det aldrig få vara tyst någonstans?

Frågan om frenologin

Idag har jag inget att skriva, tänkte jag, eftersom jag inte gjort något på hela dagen. Inte tränat. Inte ens varit utanför dörren. Inte ens lagat middag, för det har Doktor T och Lilla Dottern gjort. Jag har bara läst, eftersom jag ska skriva ett PM i idéhistoria tills imorgon. Och det finns färdiga ämnen att välja på, men jag har såklart snöat in på något annat. Det handlar om 1800-talet den här gången. Och först funderade jag på när man började fundera över nyttan. När blev det viktigt att vara nyttig? Var det med industrialismen man tycket människor skulle vara nyttiga? Eller tyckte man det innan också, eller vad tyckte man då?

Och sen tänkte jag på Francis Galton, Darwins kusin, som tyckte det var intressant att fundera över intelligensens ärftlighet. Hur tänkte man på intelligens, vad var det, och hängde det ihop med nyttan?

Och socialdarwinismen, tillämpa hela evolutionen på samhället, låt de svaga dö ut av sig själva, survival of the fittest. Hur var det egentligen med den saken, och när började det?

Varför kom man på idén att man skulle mäta skallar? Och hur tänkte man sig att använda det, egentligen? Tänkte man att det vore en bra idé att helt enkelt utrota en massa folk. Då. Och hur rättfärdigade man det? Och fysionomin då, att utseendet säger något om ens intellektuella förmåga, eller möjligheter. Varifrån kommer det, människans vilja att kategorisera? Är vi jpeg-algoritmer allihopa, helt automatiskt vill vi komprimera, klassificera, för att minska informationsmängden som måste hanteras? Och vilken liten informationsmängd de hade då, i början av 1800-talet, jämfört med den vi har idag, att hantera.

Jag läste om Schopenhauer, som funderade över fysionomin och intellektet och hävdar att det finns en god korrelation. Och jag läste om Godwin, Mary Shelleys far, anarkisten, som skrev Live of the Necromancers, hittade jag idag, om att förstå det som inte har förståtts eller det som bara har fantiserats, måste vara bland det mest besynnerliga av det människor gör.

Man is a creature of boundless ambition, skriver Godwin.

Frenologin hamnade i tiden när vetenskapsteorin höll på att utvecklas, hur sjutton skulle man egentligen definiera vetenskap, vilka kriterier skulle gälla? Men vetenskap ville alla hålla på med, och man mätte ju! Innan frenologin, hade man för sig balansen mellan kroppsvätskorna hade betydelse för människors temperament och intellekt.

Imorgon ska jag fortsätta, då kommer vi till frågan om intelligensen. Och hur man nu tänkte sig att man aktivt skulle göra. Vi vet ju vad man gjorde i Sverige. Senare. Men det verkar som om frenologin dog ut runt 1840, som ovetenskaplig, den blev omöjlig. För att senare återupplivas. När man hade glömt varför det inte var en bra idé?

Ja, så jag har inte gjort så mycket idag.

Ikväll läser jag Nietzsche

512px-Portrait_of_Friedrich_NietzscheJag har gjort det några kvällar. Avgudaskymning är texten som ska studeras. Nietzsche är ganska fyndig:

”Den besvikne talar. – Jag sökte stora människor, jag fann alltid enbart deras ideala apor.”

Jag kommer att tänka på dessa rader från Edith Södergrans dikt Dagen svalnar:

”Du sökte en kvinna
och fann en själ –
du är besviken.”

Visst verkar det lite … inspirerat? Om det är översättaren som inspirerats av Södergran, eller Södergran som inspirerats av Nietzsche låter jag vara osagt. Men tanken verkar lite … lika.

Sen tycks han aningens bestört över Sokrates, pöbel, medan Kierkegaard, t ex, som jag också ska studera lite mer, tycktes vara förtjust.

Men Nietzsche skriver om förandligandet av fiendeskapen. Det tycks som en märklig tanke just idag, med dåden i Bryssel helt aktuella. Man ska på djupet inse värdet av en fiender. En fiende gör att den egna saken framträder och syns som nödvändig. Behöver demokratin. T ex. Fiender. Kanske det. Kanske tar vi allt för givet. Att leva i lugn och ro, med yttrandefrihet och allt möjligt. Vem vet. Kanske är Trump också en nödvändig fiende för en avsomnad konstitution?

Det var kanske inte så spirituellt och skojigt, men det blir det sen, när han skriver om misstaget med den fria viljan: ”teologernas mest ökända konststycke i syfte att göra mänskligheten ‘ansvarig’ i deras bemärkelse […]”. Jag kan inte låta bli att tycka det är lite roligt. Teologer vet inte till sig över den fria viljan, den måste finnas, vad är det annars för mening med skuld och möjligheter att förbättra sig. Med ansvar, med straff. Den fria viljan behövs för att kunna utmäta straff. Det finns en teologisk bias att tala för den fria viljan. Den behövs.

Vi får läsa mer en annan dag. Nu ska jag fortsätta med Werther, han är lite olycklig just nu, för han tycker att Lotte har ignorerat honom. Eller ignorat, som mina rara tonåringar skulle sagt. Som värsta tonårsdrama!

Galton och intelligensen

Nu ska vi ta oss en titt på Francis Galton, vars kusin var Charles Darwin, tänkte jag. Han är lite spännande, eftersom han systematiskt försökte förstå sig på hur det står till med intelligensen.

Galton (1822-1911) var en mångsysslare och verkade bland annat som statistiker, antropolog, psykolog, upptäcksresande, geograf, kan man läsa på Wikipedia. Han ansågs vara ett underbarn och lärde sig läsa redan som tvååring. Trots det, eller kanske just därför, blev hans utbildningsväg senare kaotisk med byten mellan olika områden, t ex medicin och matematik, nervösa sammanbrott och en krånglig väg till någon form av examen. När hans far dog blev han ekonomiskt oberoende. Han gifte sig sent men fick inga barn. En ironi med tanke på att han ville undersöka intelligensens ärftlighet.

Galton hade själv lidit av nervösa sammanbrott, och lär ha föreslagit tanken på ett samband mellan genialitet och galenskap. Det är inte svårt att anta att hans egna erfarenheter, både som begåvning, svårigheter vid skolgången och via sina mentala kollapser, gjorde honom intresserad av människans mentala förmåga, intellektet och intelligensen. Darwins arbete om evolutionen inspirerade honom till att börja studera variationer hos människor och vilka implikationer det hade. Speciellt ägnade han sig åt intelligensens ärftlighet. Han var övertygad om att den var en biologisk egenskap och därmed ärftlig. Han ville se samband mellan intellektuell förmåga och framgång i livet.

Kanske kan man se Galton som en tidig anhängare av Big Data, han hade en idé om ett samband som han ville visa, som dels krävde ett stort dataunderlag (människors egenskaper), dels statistiska kunskaper. Galton hade kunskaperna i statistik och utvecklade dessutom fler statistiska metoder (regression, korrelationer), och han gick metodiskt tillväga och samlade in stora mängder data om människor, fysiska såväl som intellektuella, för att kunna ställa upp sina statistiska samband.

Även om Darwins evolutionsteori kunde besvara frågan hur när det gällde människans utveckling, kunde den inte användas för prediktioner, som Newtons lagar kunde när det gällde planetrörelserna (som kunde besvara både frågan hur och hur blir det sen). Men, med statistiska metoder skulle Galton kunna ta fram ett samband mellan intelligens och ärftlighet användbart för att förädla människan.

Det snabbt framväxande industrisamhällets optimistiska tro på vetenskapen och dess möjligheter tycktes inte känna några gränser. Vi vet vilka avarterna blev. Och kanske lider vi av det än, t ex i den hysteriska rädslan för intellektuell begåvning, som yttrar sig i skolans likriktning i allt utom idrott och musik.

(Texten har jag snott från mig själv, från en inlämningsuppgift i idéhistoria. Något modifierad, utökad och bloggifierad)

Feminism

Jag har aldrig ägnat feminismen mer än flyktiga tankar. Självklarheter är så självklara att de inte ens behöver nämnas. Jag drar mitt strå till stacken genom ett yrke som inte är kvinnodominerat. Men jag har valt det av intresse, inte av några andra särskilda skäl. Faktum är att jag blir så arg att jag kan explodera om någon skulle komma på tanken att påstå något om vad jag kan och bör göra, eller inte, eller försöker härska och stå i bara för att någon finner obskyra skäl till det. Som kön.

Alltså, för mitt eget välbefinnandes skull har jag inte funnit det lämpligt att ägna alltför mycket tanke åt eventuella ojämlikheter, jag handlar helt enkelt som om det inte skulle finnas. Och jag blir fruktansvärt irriterad, eller förvånad, om jag skulle råka ut för några. Man måste arbeta i det lilla.

Men den här idéhistorien. Och litteraturhistorien. När man ser hur det fullkomligt dräller av män. Dryper. Alltså, det är ofta inget särskilt fel på dem, de har i många fall intressanta tankar. Men ibland också helt vansinniga. Hur kan man få för sig att man ska förbjuda några människor att ta del av utbildning, undandra dem möjligheter att försörja sig. På ett helt osannolikt dumt sätt. Bara för att de har ett visst kön. Det är … intressant.

Som av en händelse råkade jag låna Kulturmannen, av Ebba Witt-Brattström, och den är ju spännande. Jag läste precis om Elin Wägner, vars ex-fästman gick till angrepp mot henne, offentligt, under kvinnlig pseudonym. Mot hennes självständighet och ovanliga sätt att hantera livet. Han gillade väl inte att bli dumpad.

De enda kvinnor som hittills dykt på i idéhistorien är några kvinnor under upplysningen, det är några under slutet av 1800-talet i politik och som forskare, när de äntligen fick tillgång till utbildning! Otroligt, det är bara sådär 150 år sen!

Rousseau skrev en avhandling om ojämlikheten mellan människorna. Men i den ojämlikheten ingick inte kvinnorna. Deras uppgift var att ta hand om familjen, enligt honom. Jag har ännu inte läst Mary Wollstonecrafts Till försvar för kvinnans rättigheter, den ligger i den gigantiska läshögen, tillsammans med t ex John Stuart Mills Förtrycket av kvinnorna. Det är inte utan att man är förstummad över hur det kunde bli som det blev. Det här är en del ur en dikt av Hedvig Charlotta Nordenflycht, som väl uttrycker cirkelbeviset som ibland framförs likt ”Beviset för att kvinnor inte är lika framstående som män, är att det inte funnits några framstående kvinnor”, mot kvinnors genialitet:

Naturen får då skuld, och blod och hjerta del
I det, som blott har grund i fostringssättets fel.
Man täpper ådern till uti en springekälla,
Och undrar se’n derpå att ådern ej vill qvälla.
Man snärjer örnens fot, dess vingar sönderslår,
Förviter honom se’n, att han ej solen når.
Så bindes könets drift af fostringssätt och vana,
Att kämpas med hvarann på dumhets trånga bana
Och som en prydnad dra okunnighetens ok,
Ty det är qvinnans skymf att vara lärd och klok.

Ja, det är ett trist med slöseri med människor. Men jag tycker såhär, att det som kan göras är att helt enkelt känna till detta, förfasas som sig bör, generas av dumheten, ruska på huvudet åt eländet och låta förnuftet ta oss vidare.

(Och jag vet att vi kan vara mer eller mindre rabiata i frågan. Och jag vet att tusen andra frågor dyker upp, av annan diskriminerande karaktär, men jag väljer att hålla mig till denna just nu.)

Ett tillägg på självaste kvinnodagen, när jag råkat läsa den ena just rabiata texten efter den andra. Det jag alltid undrar över, när jag läser dessa agitatoriska texter, ur globala perspektiv och personliga, är vad författaren själv gör? Hur handlar hon, eller han, för att bidra till jämställdhet, för att eliminera de patriarkala strukturerna? Det får man sällan veta. Och på något sätt tycker jag att det har betydelse. Handling har betydelse. Vad man gör till vardags, hur man pratar med sina barn, sina vänner, sin familj, hur man delar upp sin vardag med den eller de man lever med, hur man deltar i olika sammanhang, vad man väljer att göra. Men det får vi väldigt sällan höra. Eller har jag bara missat det?