Vi ingenjörer måste ta vårt ansvar

Jag läste en artikel idag, om huruvida humaniora kan rädda naturvetenskapen. För det första är det en intressant idéhistorisk översikt om humanismens utveckling. Sen diskuterar den när naturvetenskapen och humaniora separerade. Någon gång med Maxwells ekvationer har jag läst i idéhistoriakursen, där blev det för abstrakt för vanliga människor att hänga med. Sen har vi Comtes entusiasm över naturvetenskapens metoder som han ville använda på samhällsvetenskaperna. Artikeln pläderar för att humaniora behövs för naturvetenskapens skull.

Det är en ganska intressant tanke. Flera gånger har jag jämfört humanioras med naturvetenskapens och teknikens skalbarhet. Humaniora är helt enkelt inte skalbart på samma sätt. som matematik, fysik eller teknik. Det som krävs är att alla läser humaniora. Det verkar ju lite irriterande. Varför skulle man som ingenjör, t ex, måsta ägna sig åt humaniora, man kan ju faktiskt rätt mycket redan. Varför kan inte humanisterna få ändan ur vagnen och läsa lite matematik eller fysik?

Men sen tänkte jag igen. Det är faktiskt vårt ansvar. Vi måste tillägna oss humaniora! Inte för att vi är så hopplösa och okunniga, utan för att vi kan. Tänk själv, hur lätt tror du att en humanist har det att sätta sig in i, verkligen sätta sig in i och förstå, partiella differentialekvationer, endimensionell analys, flerdimensionell analys, komplexa tal, analytisk mekanik, atomfysik? Nej, just det, inte lätt alls. De kommer generellt inte att klara det alls. Jag säger inte det för att verka överlägsen, säg gärna emot mig, ge exempel (det finns säkert några). Men allvarligt talat, generellt, är det nog mycket lättare för naturvetare och ingenjörer att tillägna sig humanistiska ämnen än humanister att tillägna sig naturvetenskap.

Alltså har vi som är ingenjörer och naturvetare ett ansvar, det är vi som måste ta tag i det här, det är vi som måste sätta oss in i humaniora.

Kom igen, vi startar en folkrörelse!

Om det som är och det som borde vara

När jag pluggade på Teknisk Högskola för hundra år sen hände det sig att vi ordnade fester av olika slag. Det man visste var att överförfriskning medelst alkoholhaltiga drycker var vanligt förekommande. Följderna av sådan överförfriskning kunde vara både det ena och det andra. Det visste man erfarenhetsmässigt, eftersom man, när man varit med ett tag, sett det vid så många tillfällen att det i alla fall tycktes lite rimligt att förmoda att sannolikheten för överförfriskning helt plötsligt inte skulle gå mot noll, i ett slag. Det syntes rimligare att överförfriskning vs nummer-fest skulle följa den röda kurvan snarare än den blå.

antagande

Så vad gör man då? Det brukade bli två läger vid festarrangerandet. Det ena lägret ansåg att man fick vidta åtgärder efter hur man förmodade att folk skulle bete sig, hur verkligheten förmodades se ut, baserat på erfarenhet. Den andra falangen ville ändra verkligheten och ansåg, uppbragt dessutom, ”Men så får de ju inte göra, de får helt enkelt låta bli att bli överförfriskade!”

Jag bekände mig naturligtvis till den första halvan, den som såg pragmantiskt på saken och ansåg att svårigheten att få teknologer att undvika överförfriskning förmodligen vida översteg svårigheten i att vidtaga mått och steg för att så gott det gick underlätta följderna. Jag säger inte att man alltid ska göra så, men just i det här fallet tycktes det vettigt.

Dessa båda synsätt skulle man kunna tillämpa även på samhällsvetenskap/humaniora, vars existensberättigande tycks vara i farozonen. På y-axeln sätter vi helt enkelt verkligheten, den håller sig runt 1.0 kan man säga. Avvikelser från 1 är avvikelser från verkligheten. På x-axeln sätter vi nummer-humanistiskt forskningsprojekt.

Som vi ser rör sig forskningsprojekt 1-9 runt verkligheten, men sen går det åt skogen. Och det är ungefär där jag tycker diskussionen ganska mycket rör sig när humanisterna säger att humaniora behövs. Man kan se det i Sverker Sörlins kulturartikel i DN, t ex. En mycket eftertänksam och förnuftig genomgång, men där man ser längtan ner till nollan i en formulering som: ”Att finna samhällsforskning att förlöjliga ingår i brutaliseringen av amerikansk politik, som även inkluderar forskningspolitik.”

Här pläderar Sörlin för humanistisk kunskap, men inte på något sätt berör han varför samhällsforskningen förlöjligas. Det är ju verkligheten, att humaniora har svårt att hävda sig. Och artikel efter artikel dyker upp som påstår att det behövs, men ingen bemödar sig om att fundera över varför. Jo, ekonomi och nytta brukar skyllas för att vara de onda värdena. Men hur kommer det sig att människor väljer det? Det måste ju bero på att de är … mindre vetande, på något sätt. Kollektiva dumskallar som inte begriper att isen har ett feministiskrt perspektiv. Jag antar att det finns en konflikt där, i att se verkligheten, folk är inte intresserade, inte ens som kittlande kuriosa som i alla fall LHC kan vara, även om inte alla är superintresserade av detaljer kring elementarpartiklar, eller tycker de är särskilt viktiga.

Humanisterna försöker indignerat och frustrerat banka in vett i allas huvud om att humaniora är viktigt, men det räcker inte att påstå det. Man måste visa det, men jag ser inga som helst insatser för att visa det. Ska vi bara tro på forskare, för att de är forskare?

Och man måste förstå varför människor, makthavare, inte verkar tycka det är jätteviktigt. Vore inte det ett humanistiskt forskningsprojekt, att studera verkligheten, och förstå varför samhällsforskning förlöjligas? Egentligen antar jag att det finns något sådant, det borde det göra.

Förbanna inte verkligheten för att den följer den röda linjen och inte humanistforskarens blå vilja. Följ med i den röda istället och försök begripa den. Det är mitt förslag till den rene humanisten.

Fö kom jag att tänka på en annan sak, och det vore ju att försöka införa lite krav på både humanistisk och naturvetenskaplig bildning och utbildning för politiker med makt. Om man börjar med att prångla in politiker som besitter dessa kunskaper, lite infiltrationsverksamhet, så kommer de om ett antal år att driva igenom det som krav. Voilá problemet löst! För det är väl vad det går ut på, att humaniora behövs? Och då kan det ju inte bara vara forskningsanslag det är frågan om, och forskning, utan i hela samhället.

(Jag antar att analogin mellan teknologerna överförfriskning och humanisternas verklighetsuppfattning inte är helt självklar … men jag tror bara man behöver tänka två varv så klarnar det nog!)

Hur man rätar ut trassel

Jag är intresserad av hur människor tänker, vad de tänker på, och varför de tänker som de tänker. Och vad det innebär.

Mina studier i idéhistoria och litteraturvetenskap ger tillfälle till många metastudier. Och jag läser gärna bloggar av särskilt humanister. Naturvetares sätt att tänka känns oftast bekant, där brukar finnas en linje, definitionen av ett problem, strukturering, diskussion och analys, och sen kommer vi fram till några slutsatser som är värda att pröva. Humanister står och trampar på samma ställe, vänder och vrider, förstår och förstår och förstår, både det ena och det andra, och sen lämnar de frågan. Utan att komma någon vart! Man kan ju bli galen!

Jag blir frustrerad så jag … jag vet inte, spricker, kanske? Men jag ger mig inte, jag ska komma åt essensen i detta, jag har en mission, en egen privat mission. Den missionen är att lära mig, att förstå, se kärnan, se var knuten sitter för att komma någon vart.

Nu har jag i alla fall kommit på hur jag ska se på saken. Här nedan ser vi tre bilder. Den översta bilden är den ursprungliga frågeställningen, problemet. Den innehåller en massa trådar, hullerombuller, men det saknas bitar här och där.

Mittenbilden illustrerar hur humanister angriper problemet. De fyller i de blanka bitarna, men själva nystanet är lika fint hoprullat som tidigare.

Sen kommer naturvetaren, eller ingenjören, och rätar ut trådarna, och hittar deras gemensamma ursprung.

Nu har jag tänkt mig att man ska kunna sammanföra mittersta och nedersta figuren på något sätt. Men jag har ännu inte riktigt listat ut hur.

Eller ja, hm, egentligen tänker jag nog mest på hur jag ska få mittenbilden att transformeras till den sista bilden … Hur ska vi få humanisterna att trassla sig ur trådarna?

nystan2nystan1nystan3