Följderna av det gargantuanska tvångsmyset

Jag har snart läst ut Gargantua, även om det går lite trögt. Just nu ägnar de sig åt krig mot Pichrecholle. Jag tycker den är okej, och kanske särskilt rolig om man betänker att den skrevs på femtonhundratalet, om man tänker på hur de möjligen tänkte då. Men egentligen är den inte … jätteintressant. Varken Gargantua eller Grandgousier eller någon annan har särskilt mycket till personlighet, eller tänkande, eller djup. De tycks rätt godmodiga och mest förtjusta i att äta, även om nu Gargantua faktiskt ägnar sig åt disciplinerade studier också, i alla fall en period. Men Gargantua är naturligtvis ingen Mersault, eller Raskolnikov. Lite mer en Candide kanske?

Och då är inte steget långt till de märkliga, vulgära excesser vi då och då får läsa om. Nu är det orättvist att associera fackpampar med Gargantua, förstås, ity den senare i alla fall visar någon form av moral. Något som de förra helt tycks sakna.

Varför saknar de känsla för rim och reson, varför saknar de känsla för moral, varför beter de sig så obildat och smaklöst? Det är kanske helt i sin ordning att de beter sig så, förresten? Inget att bry sig om, det är trots allt en frivillig förening som bara råkar ha satt tölpar i ledningen. Något som föreningen själva får ta hand om.

Men jag tycker ändå det är intressant hur det kan urarta, vad är det som gör att man tycker det är som det ska att t ex ha privat semester på fackföreningens bekostnad? Att gå på sexklubbar och för personlig nytta fördela lägenheter? För att det är möjligt att göra det? Man är dum om man inte utnyttjar möjligheten? Hur lyckas dessa människor inbilla sig att det är rätt och riktigt, eller kör de bara på till de blir påkomna och sen får det lösa sig? Man får stå där på presskonferens och säga ”det var ju dumt gjort av oss”, och sen är det glömt.

Jag har en teori.

Det är allt mysgullande på arbetsplatserna som är orsaken. Även fackförbundet är väl en arbetsplats i sig. Vilket man tycks ha glömt. All teambuilding, tvångskommenderat fikande, kick-offer etcetera, etcetera. På jobbet ska vi trivas tillsammans. Och såklart vi ska. Men grunden för att trivas på en arbetsplats måste ju vara arbetet. Att man trivs med själva arbetet som ska utföras, och att man jobbar tillsammans med kompetenta och fokuserade kollegor. Men istället för kompetenta att utföra arbetsuppgiften, ska vi vara socialt kompetenta. Och fika. För att någon fått för sig att det händer vid fikat, vilket jag garanterar att det ytterst sällan gör. Detta trots att det som händer när man får för sig att ta upp ett arbetsrelaterad problem på fikat är att man får onda ögat av de rabiat sociala. De som inte tycker att fikastunden är en plats att diskutera arbetsrelaterade problem. På arbetsplatsen. När vi fikar vill vi inte prata jobb, då vill vi vara sociala och trevliga, brukar de tycka. Min uppfattning av social och trevlig överensstämmer inte nödvändigtvis med de fikarabiatas. Och när de får för sig att sociala aktiviteter är kärnverksamheten, så är väl inte steget långt till att också tycka att sexshower, mängder av alkohol och privata semestrar är en del av arbetet. Det är ju team-building, man lär känna varann och trivs.

Jag har inget emot fika. Men jag är väldigt förtjust i att fokusera på arbete, på arbetet. Jag tycker team-building är när man jobbar tillsammans med att lösa ett problem, när man jobbar mot ett gemensamt mål. Men det är omodernt, jag vet. Och jag är väldigt oförtjust i tvångskommenderat gruppmys, under förevändningen att det är bra för arbetet. Det är det inte alls. Det ser vi bevis på nu, det existerar alldeles för mycket omotiverat gruppmys som inte alls har med arbetet att göra. Och godmodiga, inte så tänkande, människor, som fackpampar, blir lätt offer för tvångsmystanken. Det är ju så trevligt. Eller inte. QED.