Frågan om frenologin

Idag har jag inget att skriva, tänkte jag, eftersom jag inte gjort något på hela dagen. Inte tränat. Inte ens varit utanför dörren. Inte ens lagat middag, för det har Doktor T och Lilla Dottern gjort. Jag har bara läst, eftersom jag ska skriva ett PM i idéhistoria tills imorgon. Och det finns färdiga ämnen att välja på, men jag har såklart snöat in på något annat. Det handlar om 1800-talet den här gången. Och först funderade jag på när man började fundera över nyttan. När blev det viktigt att vara nyttig? Var det med industrialismen man tycket människor skulle vara nyttiga? Eller tyckte man det innan också, eller vad tyckte man då?

Och sen tänkte jag på Francis Galton, Darwins kusin, som tyckte det var intressant att fundera över intelligensens ärftlighet. Hur tänkte man på intelligens, vad var det, och hängde det ihop med nyttan?

Och socialdarwinismen, tillämpa hela evolutionen på samhället, låt de svaga dö ut av sig själva, survival of the fittest. Hur var det egentligen med den saken, och när började det?

Varför kom man på idén att man skulle mäta skallar? Och hur tänkte man sig att använda det, egentligen? Tänkte man att det vore en bra idé att helt enkelt utrota en massa folk. Då. Och hur rättfärdigade man det? Och fysionomin då, att utseendet säger något om ens intellektuella förmåga, eller möjligheter. Varifrån kommer det, människans vilja att kategorisera? Är vi jpeg-algoritmer allihopa, helt automatiskt vill vi komprimera, klassificera, för att minska informationsmängden som måste hanteras? Och vilken liten informationsmängd de hade då, i början av 1800-talet, jämfört med den vi har idag, att hantera.

Jag läste om Schopenhauer, som funderade över fysionomin och intellektet och hävdar att det finns en god korrelation. Och jag läste om Godwin, Mary Shelleys far, anarkisten, som skrev Live of the Necromancers, hittade jag idag, om att förstå det som inte har förståtts eller det som bara har fantiserats, måste vara bland det mest besynnerliga av det människor gör.

Man is a creature of boundless ambition, skriver Godwin.

Frenologin hamnade i tiden när vetenskapsteorin höll på att utvecklas, hur sjutton skulle man egentligen definiera vetenskap, vilka kriterier skulle gälla? Men vetenskap ville alla hålla på med, och man mätte ju! Innan frenologin, hade man för sig balansen mellan kroppsvätskorna hade betydelse för människors temperament och intellekt.

Imorgon ska jag fortsätta, då kommer vi till frågan om intelligensen. Och hur man nu tänkte sig att man aktivt skulle göra. Vi vet ju vad man gjorde i Sverige. Senare. Men det verkar som om frenologin dog ut runt 1840, som ovetenskaplig, den blev omöjlig. För att senare återupplivas. När man hade glömt varför det inte var en bra idé?

Ja, så jag har inte gjort så mycket idag.

Galton och intelligensen

Nu ska vi ta oss en titt på Francis Galton, vars kusin var Charles Darwin, tänkte jag. Han är lite spännande, eftersom han systematiskt försökte förstå sig på hur det står till med intelligensen.

Galton (1822-1911) var en mångsysslare och verkade bland annat som statistiker, antropolog, psykolog, upptäcksresande, geograf, kan man läsa på Wikipedia. Han ansågs vara ett underbarn och lärde sig läsa redan som tvååring. Trots det, eller kanske just därför, blev hans utbildningsväg senare kaotisk med byten mellan olika områden, t ex medicin och matematik, nervösa sammanbrott och en krånglig väg till någon form av examen. När hans far dog blev han ekonomiskt oberoende. Han gifte sig sent men fick inga barn. En ironi med tanke på att han ville undersöka intelligensens ärftlighet.

Galton hade själv lidit av nervösa sammanbrott, och lär ha föreslagit tanken på ett samband mellan genialitet och galenskap. Det är inte svårt att anta att hans egna erfarenheter, både som begåvning, svårigheter vid skolgången och via sina mentala kollapser, gjorde honom intresserad av människans mentala förmåga, intellektet och intelligensen. Darwins arbete om evolutionen inspirerade honom till att börja studera variationer hos människor och vilka implikationer det hade. Speciellt ägnade han sig åt intelligensens ärftlighet. Han var övertygad om att den var en biologisk egenskap och därmed ärftlig. Han ville se samband mellan intellektuell förmåga och framgång i livet.

Kanske kan man se Galton som en tidig anhängare av Big Data, han hade en idé om ett samband som han ville visa, som dels krävde ett stort dataunderlag (människors egenskaper), dels statistiska kunskaper. Galton hade kunskaperna i statistik och utvecklade dessutom fler statistiska metoder (regression, korrelationer), och han gick metodiskt tillväga och samlade in stora mängder data om människor, fysiska såväl som intellektuella, för att kunna ställa upp sina statistiska samband.

Även om Darwins evolutionsteori kunde besvara frågan hur när det gällde människans utveckling, kunde den inte användas för prediktioner, som Newtons lagar kunde när det gällde planetrörelserna (som kunde besvara både frågan hur och hur blir det sen). Men, med statistiska metoder skulle Galton kunna ta fram ett samband mellan intelligens och ärftlighet användbart för att förädla människan.

Det snabbt framväxande industrisamhällets optimistiska tro på vetenskapen och dess möjligheter tycktes inte känna några gränser. Vi vet vilka avarterna blev. Och kanske lider vi av det än, t ex i den hysteriska rädslan för intellektuell begåvning, som yttrar sig i skolans likriktning i allt utom idrott och musik.

(Texten har jag snott från mig själv, från en inlämningsuppgift i idéhistoria. Något modifierad, utökad och bloggifierad)