Undantag

I måndags ringde alarmet klockan fyra. Färden gick via dimhöljda vägar och soluppgång, mycket vackert, mot Växjö och den första av de obligatoriska träffarna i skrivkursen. En femtimmars bilresa. Nu hade jag laddat upp med Filosofiska rummet, ljudbok och föreläsningarna i Filosofikursen, så jag hade verkligen inte tråkigt. Bilkörning är ovärderlig tanketid också, det går utmärkt att köra när det är helt tyst.

Jag vet inte varför jag anmälde mig till den där kursen egentligen, eller jo det vet jag, jag tycker det är kul att skriva. Och jag vill bli bättre på det, framförallt vill jag spotta ur mig inlämningsuppgifter i kurserna jag läser snabbt och effektivt. Men, jag vet inte hur jag egentligen tänkte att en kurs inriktad på skönlitterärt skrivande skulle hjälpa mig där. Jag tänkte nog att göra skrivövningar kunde vara bra, träna flinkhet. Och så är det ju helt enkelt bara roligt. Och det är där jag har ett problem. Eller det är inte problem för mig såklart, att ha roligt. Men jag känner mig oambitiös som inte har ett skrivprojekt, något som måste komma ut. Jag har liksom inget särskilt att berätta. Jag kan visst hitta på saker att berätta, men det är inget måste. Jag förtärs inte inifrån om jag inte berättar. Eller gör jag det, utan att jag fattar det? Vad ska jag isåfall berätta. Egentligen vill jag berätta vad jag ser här utanför fönstret. Det är en skog. Några tallar lutar. Himlen är blå och det verkar inte blåsa idag. Det mest spännande som händer är när någon går förbi, det händer en gång i timmen. Det är bra med skog, då fångas man inte in att titta på något som man inte borde ägna tid åt. Som när jag satt på jobbet på ett ställe med en kontorsbyggnad mitt emot, och jag kunde se vad alla de människorna gjorde. Jag såg när de alla gick från skrivborden och gick till fika. En gång såg jag en som gick omkring med bar överkropp på sitt kontor. Han bytte skjorta. Man kan undra varför.

Men nu ska jag skaffa mig ett skrivprojekt, det behövs för kursen i vår. Då ska man nämligen skriva på en sammanhängande text. På ett projekt. Tills dess måste jag öva in mig på det. Så nu har jag tagit tag i saken, jag har bestämt mig för att gå upp en timme tidigare varje morgon och ägna den timmen åt att bara skriva en massa saker. Jag började imorse. Det var mysigt. Det var mörkt ute, ingen annan än jag var uppe, jag duschade och satt på kaffe. Och så satte jag mig vid mitt skrivbord och skrev en massa saker.

Problemet blir förstås det där med sömn. Jag har nämligen också den fiffiga idén att jag ska vara uppe lite extra länge på kvällarna så att jag får lugn och ro att läsa, både skönlitteratur och kurslitteratur. Eventuellt måste jag ordna ihop det där, så att jag får sova också. Det behövs tyvärr.

Men vi börjar komma in i de nya rutinerna efter flytt och nya skolor, det frigör en del tid. Nu är frågan vilket skrivprojekt jag ska skaffa mig. Vad behöver komma ut?

Filosofin behandlar skepticismen. Jag tänker alltså finns jag, sen blir det mer komplicerat. Hur vet jag att jag inte är en hjärna i näringslösning? Den typen av tankar. Om jag är en hjärna i näringslösning så simulerar den just nu den här texten åt mig. Fast den verkar komma ur min bottenlösa, men materiella, fantasi. Det finns 1078 atomer i universum har någon räknat ut. Ett ändligt antal, även om det är stort. Det betyder att det bara kan vara ändligt antal kombinationer av dem. Och om medvetandet är materiellt, ändligt antal tankar. Även om de är många möjligheter. Då inser man igen, att för oss, som verkar ha begränsad tid och begränsad förmåga att tänka tankar, vi har taskig bandbredd helt enkelt, verkar det ändå finnas oändliga möjligheter att tänka en massa tankar. Vi verkar ha fri vilja, men det är bara för att vi har dålig bandbredd. Och det jag skulle komma fram till är att den här taskiga bandbredden gör det svårt att tänka ut hur det skulle vara mätbart att vi är hjärnor i näringslösning. Det retar mig att jag inte direkt kan se hur det skulle gå till.

 

Att förutsäga världen. Prediktionens existentiella ångest

Efter en god natts sömn, och en powerwalk med Rara Dottern imorse är hjärnan fit for fight igen. Men jag tycker ändå vi tar det lite lugnt och ägnar oss åt matematik.

Det är tydligen Mathematics awareness month nu, läste jag. I år handlar det om prediktion. Det är intressant, sådant ägnar jag en väldigt stor del av mitt yrkesliv åt. På ett tillämpat vis. Dvs, jag predikterar.

När man ska göra en prediktion, behöver man en (matematisk) modell av den process man vill prediktera. Eftersom det, i min värld, lyckligen ofta är fysikaliska processer det handlar om, finns det några fysikaliska lagar man kan använda sig av för att åstadkomma den här modellen.

Sen kan det hända att allt faktiskt, hör och häpna, inte kan beskrivas med fysikaliska lagar, man får ta till approximativa samband, korrelationer, som tagits fram med hjälp av experiment. Så modellen består av en blandning av fysikaliska lagar och korrelationer. Som man förstår gäller de fysikaliska lagarna i ett ganska stort ”arbetsområde” (tänk Newtons gravitationslag som gäller dig här på jorden, liksom planeterna i solsystemet), medan korrelationerna förstås bara gäller i det arbetsområde som man hade data ifrån när man tog fram dem.

För att se att modellen fungerar som den ska, jämför man modellens resultat mot mätningar. Låt oss inte gå in så mycket på det, då kommer vi att tappa bort oss. Låt oss bara säga att inte ens mätningar är en sann bild av verkligheten. Mätningar görs med instrument, och instrumenten tolkar verkligheten, det kan vara så enkelt att instrumentet bara fördröjer mätvärdet lite, det tar lite tid att mäta och skicka ut mätvärdet. Som delay i en telefonsamtal via satellit. Instrumentet kan förvränga mätvärdet också (låter brorsan verkligen sådär?), eller så kan det knastra på ledningarna så man knappt hör vad brorsan säger (det kan introduceras brus i mätningen). Och hur noggrant man kan mäta beror på instrumentets precision.

Av allt detta förstår man att det finns vissa osäkerheter, man inte kan använda sin modell hur som helst, man får tänka på att man inte extrapolerar utanför modellens giltighetsområde, helt enkelt. Om man gör det, kan man definitivt vara säker på att resultatet är om inte helt fel (det beror på bl a på hur snäva korrelationer man har, och hur man omvandlat sin modell från ekvationer till datorkod), så i alla fall osäkert.

Och det här är väl själva kärnan i prediktionen, dess existentiella ångest; hur kan man använda sin modell, vilka osäkerheter finns, vilka mätningar behöver man göra för att man ska anse att modellen är användbar, hur gör man om man inte kan göra mätningar, eller få fram data, men är i stort behov av att förutsäga något, i alla fall en smula?

Häggström beskriver problemet med prediktion på ett intressant sätt, tillämpningen är klimatmodeller (say no more, om vi talar svårigheter, korrelationerna står som spön i backen, liksom de historiska mätvärdenas noggrannhet, och till och med existens):

The further we push atmospheric CO2 levels above those of the last several million years, the less reliably we can predict the future climat.

Det stämmer förstås, om vi går utanför det område som modellen har validerats för, kommer den inte att gälla. Men detta påstående genererar ändå en mängd frågor. Klimatmodellen, antar jag, har koldioxid som en ytterst viktig designparameter. Det är väl effekterna av koldioxiden man oftast bekymrar sig för, vad jag förstår. Och om vi bara kan använda koldioxidhalter inom valideringsområdet, dvs det som redan uppmätts, gör ju modellen inte stor nytta. Då kommer vi inte få några temperaturökningar som beror av ökning av koldioxidhalten i alla fall. (Kanske kan vi få ökningar som beror av nuvarande koldioxidhalt i kombination med någon annan parameter som varierar på något olyckligt sätt, vad vet jag). Även om det är matematiskt rätt, tycks det göra modellen praktiskt meningslös, och det vill vi ju inte.

Man kan ju tänka sig att man genom att vara sträng med valideringsområdet i det här fallet använder modellen för att förbjuda koldioxidnivåer över (eller under för all del, lägre nivåer är inte heller acceptabelt att extrapolera till) de som finns i modellens databas.

När man jobbar med att ta fram modeller för prediktion på detta sätt, brukar man också prata om modellens extrapolationsområde, eftersom en viktig anledning att göra en modell är att kunna förutsäga just vad som händer när man gör något nytt. Modeller behöver vara extrapolerbara till en viss gräns. Var den gränsen går måste man försöka ta reda på. Den går inte nödvändigtvis vid gränsen för ingående data. Ofta gör man mätningar vartefter och lägger till i sin databas och modifierar modellen i den mån det behövs för att hantera vidgad databas.

Något modellen ofta inte kan hantera är stora avvikelser från valideringsdatabasen, men jag har svårt att tro att koldioxidnivån kommer att öka, eller minska, i ett stort steg från ett mättillfälle till ett annat, så att det hamnar väldigt långt från nuvarande datamängd.

Alltså, man får lov att hålla sig nära valideringsdatabasen, och man måste diskutera modellens extrapolerbarhet. Vad ”nära” är, kan man kanske säga är modelleringens soritesparadox.

Sen blir det ännu mer intressant när artikeln kommer in på AI, som ju har med prediktion att göra, att validera superintelligens och bestämma dess arbetsområde måste man se som en intrikat fråga.

Will we be able to remain in control when we are no longer the smartest creatures on the planet?

Hm, tänker jag … det är inte ”de smartaste” som har kontroll som det är nu heller, och vi tycks klara det (låt oss skippa diskussionen om vad ”smart” är, vilka egenskaper som ska anses smarta för just den uppgiften, handen på hjärtat, hur ser du på statsministern och vice statsministern? Men det är kanske inte de som har den verkliga kontrollen, vi kanske ska definiera ”kontroll” också).

Det är inte en ointressant diskussion, men jag måste tänka mera på den.

Min nuvarande hypotes när det gäller frågan om varför vi utvecklar AI och fascineras av det, är att utvecklingen av artificiell intelligens lär oss vad människan egentligen är. Det är därför vi håller på med det, det är inte AI vi försöker förstå, vi försöker förstå Människan. Genom att förbättra AI hela tiden, kommer vi närmare och närmare och tvingas förstå vad det är att vara människa. Det är inte AI som är målet, det är människan, mänskligheten, fast ingen verkar ju förstå det, inte ens de som själva håller på med det.

Ja, och sen är det ju det där med den fria viljan då. Häggström skriver:

While such studies can be very interesting, there is also the risk that building human reactions into the system of differential equations can lead to the deterministic view on which our free will seems to disappear.

Här hänger jag inte riktigt med. Jo, jag hänger med på att bygga in saker i differentialekvationer kommer att ge deterministiska svar. Det blir ett deterministiskt system. Men det låter som om risken är att vi därmed upptäcker att vår fria vilja inte existerar, att vi inte kan leva i tron längre att vi har fri vilja, att det är det som är det obehagliga.

Men så kan det väl inte vara? Menar han att risken är att vi inte kommer att kunna bygga in den fria viljan i systemet? Det kan jag hålla med om blir ett intrikat problem, bygger vi in slump finns ju inte den fria viljan, och bygger vi ett system av den är den inte heller fri. Vilka alternativ finns då att simulera fri vilja? Och att kunna använda den för prediktion … Det här blir ju himla intressant, vi behöver fundera på vad fri vilja egentligen är! Igen.

Gör vad du vill!

Diskbänken är fruktansvärt ren. All tvätt är tvättad. Jag har tränat. Jag har handlat. Och jag har skrivit klart och lämnat in hemtentan i litteraturvetenskap. Tio minuter före deadline. Den behandlade Gargantua och Hamlet. Hamlet har jag faktiskt läst typ tre gånger under hösten, för olika uppgifter. Det är ganska kul att läsa samma text flera gånger, särskilt med olika filter, man hittar nya saker. Det var kanske inte nödvändigt att läsa hela Gargantua, det fanns utdrag i en antologi, men jag drabbades av envishet och tänkte att det är himla irriterande att bygga den litterära lärdheten på antologi-utdrag. Även om jag inser det där med tid och frånvaro av tid och så.

Jag är möjligen mästare i optimering. Eller så är jag mästare i prokrastinering. Jag vet inte vilket. Tvätten tvättades i lindblomsdoftande flytande tvättmedel, och jag funderade en stund över torktumlarens soritetsparadox, när jag rensade den, hur mycket ludd måste försvinna från kläderna innan de upphör att vara kläder? En väldigt viktig tanke när man har en uppgift med deadline.

Varför skrev jag klart uppgiften ikväll? Varför har jag inte skrivit klart någon annan dag av de två veckor jag haft på mig? Jag visste att jag inte skulle göra det förrän idag. Fast läst har jag ju gjort. Lite är det så, jag vill hinna få med så mycket material som möjligt. Om jag hade börjat skriva för en vecka sen, lämnat in, så hade jag inte hunnit läsa allt jag ville läsa. Jag hade inte hunnit tänka på allt jag ville tänka på.

Men jag undrar lite hur jag hinner så exakt. Varenda gång jag lämnar in något är det fem i tolv. Men jag är sällan stressad. Det är som om jag undermedvetet mäter upp tiden så att det blir klart då. Eller att det måste finnas en deadline för att jag ska anse att det är klart. Annars kan jag hålla på hur mycket som helst, skriva om hur många gånger som helst, reducera text i evighet. När man har en bestämd deadline måste man sluta.

Gargantua är ganska intressant. Trots att den är så grotesk, och ologisk förstås, finns det mycket att tänka på. Två saker kan man tänka på t ex. Dels att det är så mycket handling, action, det är inte vidare mycket som känns eller tänks. Dels att de är så godmodiga, de där jättarna, de tycker mest det ska vara kul att leva. Man ska lära sig saker, den fria viljan är … oändlig. Gör vad du vill! Men tanken utvecklas inte vidare särskilt mycket, vad händer om jag vill något som någon annan inte vill, bara en så’n sak. Jag vet precis vad som händer när jag inte vill träna och mina rara barn vill träna. Då tränar vi. T ex. Fri vilja?

Är ofrivillig miljömedvetenhet ett utslag av fri, eller ofri, vilja?

Missförstå mig inte nu, det är klart jag inte tycker att mänskligheten ska fördärva jordens resurser, men rabiat och osund miljöfanatism gillar jag inte. Och så upplever jag ofta saken. Jag är inte säker på allt som allmänt pressas in i begreppet ”miljövänligt” verkligen är det. Ibland tycks det mig handla om någons moraluppfattning snarare än miljötanke.

Icke desto mindre, idag har jag varit miljövänlig på det sättet att jag har sparat på energi. Saken var nämligen den att jag ville optimera mina korta morgontimmar så att jag hann med mesta möjliga läsning, snarare än att fixa lunchlåda och frukost. Alltså kom jag på att jag kunde koka pastan samtidigt som jag kokade äggen. I samma vatten! Alltså la jag i äggen i det kalla vattnet och startade processen. När vattnet började koka var avsikten att lägga i pastan. Då skulle nämligen koktiden på ägg och pasta sammanfalla, sex minuter. Är det inte perfekt, nästan som om naturen tänkt ut det!

Nu hände det sig så att jag råkade missa själva kokstarten, eftersom jag hade andra saker att göra. Som att väcka trötta tonåringar. Men jag fann på råd. När äggen kokat klart, återanvände jag det varma vattnet och kokade pastan i det. Jag hade kunnat lägga i pastan eftersom jag ändå approximerade äggens koktid, men man kan inte tänka ut allt sådär en stressig morgon. Efter denna godhetsgärning var jag i alla fall alldeles matt. Men det jag ville läsa mer om var förstås problemet med den fria viljan. Det irriterar mig lite att jag inte tänkt så mycket på frågan tidigare. Det är en så naturlig sak att tänka på. Undrar om jag tänker på det av fri vilja, för övrigt, eller om det är ödesbundet att jag skulle tänka på det just nu?

Och det är inte säkert jag förstått allt av gårdagens läsning. Rent fysikaliskt ifråga om naturlagarna är frågan rätt enkel, i alla fall ytligt sett. Varken determinism eller slump talar för förekomst av fri vilja. Men … detta problem måste ju ha dryftats i århundraden, årtusenden, och vad har man sagt om det då? Och vad är det i så fall nu som gör att frågan borde avgöras en gång för alla?

Ett problem med frånvaro av fri vilja är liksom att man inte kan göra experiment med den fria viljan, kontrollera dess existens, eftersom det i en deterministisk värld inte går att vara oberoende av experimentet man utför. Om man misstänker att vår värld och allt i den är deterministiskt, men vill kontrollera det, kommer det helt enkelt inte att gå att utföra ett oberoende experiment som bekräftar saken. Att vi gör experimentet är bara en del av den deterministiska världsordningen. Att vi ”upptäcker” naturordningen ligger också i sakens (determinismens) natur.

Leibniz, t ex, tyckte att Gud hade bestämt allt, även om det fortfarande fanns lite utrymme för människan att visa moral. Gud hade skapat den bästa av världar, gjort så gott han kunde även om lite ondska fanns kvar. Men, varför måste det som är förutbestämt vara det bästa? Där blir man misstänksam. Och alla de som tänker sig att vår verklighet (man ska säkert vara försiktig med användning av det ordet) är deterministisk. Kan de komma överens om att den är bestämt på samma sätt?

Och sen tänkte jag på en sak till. Även om naturlagarna är deterministiska, eller kvantmekaniska, så finns det en massa andra samband som beskriver olika system. Och parametrarna i de systemen kan vara adaptiva, de förändrar sig med ”erfarenheter”. Nu kan det ju vara så att dessa adaptiva parametrar också är deterministiskt bestämda. För all del. Medan andra uppsättningar av naturkonstanter ger andra universum (Vårt Matematiska Universum, Tegmark). Determinism och parallella universum. Och Flatland då? Måste ju också ha med saken att göra.

Så långt en skog, en sörja, ett träsk av frågor. Helt osorterat. Innan jag ens kommit igång med studier i frågan. Pust.

Illusionen av vilja

Den fria viljan bör begravas, läser jag idag. Det finns två typer av fundamentala fysikaliska lagar enligt bästa kunskap idag, deterministiska och kvantmekaniska. Enligt de deterministiska, det hör man på namnet, bestäms lösningen helt av föregående historia. Framtiden bestäms av dåtiden. Enligt de kvantmekaniska upphör vilja att vara ett begrepp, ity det obestämda elementet i en sådan ekvation är stokastiskt. Och det som är slump har inget med vilja att göra, går inte att påverka med viljan.

Så långt frid och fröjd. Om vi accepterar den grundläggande tanken att universum styrs av ett antal fysikaliska lagar, att de med nuvarande kunskap är antingen deterministiska eller kvantmekaniska, innebär det antingen att ”fri vilja” är ett meningslöst begrepp, eller att det vi tror är fri vilja i själva verket inte är det.

När man läser sådant här uppstår förstås en massa tankar, det bör förhålla sig med tankar som med vilja för övrigt, att om man anammar ovanstående grund är också tankarna helt deterministiska, alternativt stokastiska. Om tankar är stokastiska, hur går det då med logiken? Och hur ska man egentligen definiera ”fri vilja”? På sätt och vis är det väl ingen motsättning mellan determinism och tanken på att man tar de beslut man tar varje gång baseras på någon form av erfarenhet. Eller är helt slumpmässiga.

Om man tänker sig ett stort, komplext olinjärt fysikaliskt system, har det ju flera lösningar, flera möjligheter. Vilken lösning som blir de realiserade kan bero av olika sorters randvillkor, t ex om något, rent fysikaliskt, inte kan vara negativt (nu bortser jag från system där flera lösningar faktiskt existerar parallellt, där får vi väl fästa noten ”parallella universum” för senare funderingar). När vi tittar på det där fysikaliska systemet, är det så oöverskådligt så vi kan inte se, utan att räkna, vilket tillstånd som kommer att gälla i varje tidpunkt. Och det är kanske samma sak med oss själva, vi lär ju vara ganska komplicerade system, att vi helt enkelt inte kan överblicka vårt system och se att det är bestämt. Och på det sättet får vi illusionen av fri vilja. Fast jag funderar fortfarande över vad ”fri” betyder egentligen. Jag tänker på Augustinus, som inte trodde det fanns fri vilja. Där var det iofs inte fysikaliska, deterministiska, lagar som gällde, utan Gud. Men för honom var en del människor förutbestämda att bli frälsta, andra inte. Inom kyrkan, om jag förstått det rätt, uppskattade man annars tanken på den fria viljan, annars fanns det ju ingen mening med att försöka förbättra sig, att kompensera arvssynden.

Hossenfelder framför ett liknande argument till varför tanken på att fri vilja inte existerar oroar och inte får fäste:

This conclusion that free will doesn’t exist is so obvious that I can’t help but wonder why it isn’t widely accepted. The reason, I am afraid, is not scientific but political. Denying free will is considered politically incorrect because of a wide-spread myth that free will skepticism erodes the foundation of human civilization.

Jag inser att jag måste ägna lite tid åt den fria viljans idéhistoria och filosofi här, innan jag kommer vidare. Det finns förmodligen nästan ett oändligt antal tankar på området. Men kopplingen till fysikens landvinningar är ohyggligt intressant: Vad kan sägas om den fria viljan med den kunskap som finns nu om universums fundamentala lagar?

Jag måste fundera på hur det hänger ihop med existentialismen, där man vill hävda att existensen föregår essensen, vilket, jag tror, förutsätter fri vilja. Eller duger det att säga att man helt enkelt inte kan ”räkna” på saken?

Och hur går det då med ideologier? Allt som händer måste hända? Det jag tänker, och de beslut jag tar är lagbundna? Just den delen av resonemanget hänger jag inte helt med i. Om allt nu är deterministiskt, t ex, om jag har tänkt ut att jag ska strunta i något och vara ansvarslös, så är det inbyggt. Men om det i samhället i stort är uttänkt att man ska ta ansvar för sina handlingar, om det är den ”dominerande determinismen”, innebär det att jag tvingas göra det också. Alltså, jag bara testar tankarna, kanhända det blir helt sneda såhär rent preliminärt. Och att jag om några dagar, veckor eller månader kommer tycka det är pinsamt att jag överhuvudtaget tänkte dem. Vi får se. Men jag känner att här finns potential för många snubbelgropar när man ska fundera över frånvaron av fri vilja, med sina ofria tankar.

Jag ska tänka på saken. Det första jag ska tänka på är vad fri vilja är för något egentligen.