En fundering i skuldfrågan

Det senaste momentet i kursen i idéhistoria behandlade evolutionsteorin och eugeniken. Bland annat. Tidigare skrev jag lite om Francis Galton, han undersökte intelligensen, och han utvecklade eugeniken. Under första halvan av 1800-talet ägnade man sig åt frenologi, och försökte från bedömning av kraniet säga något om mentala förmågor. Innan frenologin föll i vanrykte, kanske både pga utvecklad vetenskapsteori och det missbruk den utsattes för, ansågs den vara vetenskaplig. Och sen kom förstås Darwin, och blev ett eldorado av lämpliga idéer att tillämpa på samhället. Tyckte t ex socialdarwinisterna. I Sverige hade vi far och son Retzius som ägnade sig åt skallmätning. Och jag tänkte, hur lyckades de få det att spåra ur så fullständigt, vad tänkte de på, hur tänkte de?

Så jag lånade Oönskade i folkhemmet. Rashygien och sterilisering i Sverige. En bok skriven av Gunnar Broberg och Mattias Tydén. (Andra upplagan Dialogos 2005) för att kanske hitta någon ledtråd som länkade ihop allt det där. Men innan jag hann så långt, hittade jag något annat. Jag hittade följande lilla stycke tidigt i boken:

”Under stora delar av de senaste hundra åren har den [rasbiologin] varit en vedertagen och framgångsrik vetenskap. Många framstående naturforskare inklusive nobelpristagare har ägnat sig åt ämnet. Problemet är alltså att det riktar sig längre ut mot verkligheten än vad som ryms i provrörsvärlden. Vetenskapsmannen må vara aldrig så hemmastadd bland ärftlighetsmekanismerna men får det svårare när han uttalar sig som samhällsmaskineriet. Den officiella expertrollen i olika utredningar har ofta lockat honom att gå över gränsen för sin kompetens. Det har uppstått en osäkerhet för alla parter när han skriver i den ena eller den andra rollen.”

Vänta här, vad är det de säger? Att vetenskapsmannen, naturvetenskapsmannen, han som kan ärftlighetsmekanismerna, har gått över gränsen för sin kompetens i samhällsfrågor? Säger de att det är vetenskapsmannens fel och ansvar att det gått fel? Lägger de skulden på vetenskapsmännen?

Jag har inte läst hela boken än, vi får se om jag gör det nu, jag har en del annat att läsa, så jag vet inte hur det fortsätter i den frågan. Men hur är det egentligen, rent generellt, med ansvaret för forskningsresultat? Har inte den som tillämpar resultaten ett ansvar, för hur de tillämpas och på vilket område. Hur långt man extrapolerar från den vetenskapliga miljö man tagit fram resultaten i?

Om vi kollar på frenologin, t ex, tycks det som om Gall, som utvecklade metoden, inte alls var intresserad av den popularisering som gjordes av George Combe, som var jurist. Och Darwin ansåg inte att kampen för tillvaron nödvändigtvis innebar att svaga individer konkurrerades ut av de starkare, man kunde tänka sig andra mer komplicerade mekanismer. Men socialdarwinisterna, t ex sociologen Sumner, tyckte att staten inte skulle ägna sig åt socialpolitik, utan samhället skulle få utveckla sig ”naturligt”, de svaga skulle gå under av sig själva.

Galton är lite svårare, eftersom han själv grundade eugeniken, jag har inte klart för mig om hans idéer senare förfelades och drogs för långt, eller om han själv såg till att göra det.

Men, kontentan är, att det inte tycks säkert att det faktiskt är vetenskapsmännen som själva missbrukat sin vetenskap, utan att missbruket sker när den tas upp och tillämpas av andra, som inte är vetenskapsmän.

Auguste Comte, sociolog, ville tillämpa naturvetenskapliga metoder på samhället och människorna. Det låg väl i tiden, det övermodet, med alla vetenskapliga och tekniska landvinningar.

Det tycks snarare troligt att det är just … samhällsvetare, som inte förstår vådan av att extrapolera och tillämpa kunskaper utanför deras områden.

Jag kommer att återkomma till frågan, när jag hittar den där texten där man beskriver en vetenskapsfilosofisk tanke om hur vetenskaplig grundforskning ska bedrivas, utan att fundera över eventuella tillämpningar. Antingen är det aktuellt att revidera den uppfattningen, något som man ibland tycks anse när det gäller AI-forskning, eller så får samhället helt enkelt ta ansvar för sin tillämpning av vetenskapens framsteg. Utan att skylla på vetenskapsmännen när det blir fel.

Frågan om frenologin

Idag har jag inget att skriva, tänkte jag, eftersom jag inte gjort något på hela dagen. Inte tränat. Inte ens varit utanför dörren. Inte ens lagat middag, för det har Doktor T och Lilla Dottern gjort. Jag har bara läst, eftersom jag ska skriva ett PM i idéhistoria tills imorgon. Och det finns färdiga ämnen att välja på, men jag har såklart snöat in på något annat. Det handlar om 1800-talet den här gången. Och först funderade jag på när man började fundera över nyttan. När blev det viktigt att vara nyttig? Var det med industrialismen man tycket människor skulle vara nyttiga? Eller tyckte man det innan också, eller vad tyckte man då?

Och sen tänkte jag på Francis Galton, Darwins kusin, som tyckte det var intressant att fundera över intelligensens ärftlighet. Hur tänkte man på intelligens, vad var det, och hängde det ihop med nyttan?

Och socialdarwinismen, tillämpa hela evolutionen på samhället, låt de svaga dö ut av sig själva, survival of the fittest. Hur var det egentligen med den saken, och när började det?

Varför kom man på idén att man skulle mäta skallar? Och hur tänkte man sig att använda det, egentligen? Tänkte man att det vore en bra idé att helt enkelt utrota en massa folk. Då. Och hur rättfärdigade man det? Och fysionomin då, att utseendet säger något om ens intellektuella förmåga, eller möjligheter. Varifrån kommer det, människans vilja att kategorisera? Är vi jpeg-algoritmer allihopa, helt automatiskt vill vi komprimera, klassificera, för att minska informationsmängden som måste hanteras? Och vilken liten informationsmängd de hade då, i början av 1800-talet, jämfört med den vi har idag, att hantera.

Jag läste om Schopenhauer, som funderade över fysionomin och intellektet och hävdar att det finns en god korrelation. Och jag läste om Godwin, Mary Shelleys far, anarkisten, som skrev Live of the Necromancers, hittade jag idag, om att förstå det som inte har förståtts eller det som bara har fantiserats, måste vara bland det mest besynnerliga av det människor gör.

Man is a creature of boundless ambition, skriver Godwin.

Frenologin hamnade i tiden när vetenskapsteorin höll på att utvecklas, hur sjutton skulle man egentligen definiera vetenskap, vilka kriterier skulle gälla? Men vetenskap ville alla hålla på med, och man mätte ju! Innan frenologin, hade man för sig balansen mellan kroppsvätskorna hade betydelse för människors temperament och intellekt.

Imorgon ska jag fortsätta, då kommer vi till frågan om intelligensen. Och hur man nu tänkte sig att man aktivt skulle göra. Vi vet ju vad man gjorde i Sverige. Senare. Men det verkar som om frenologin dog ut runt 1840, som ovetenskaplig, den blev omöjlig. För att senare återupplivas. När man hade glömt varför det inte var en bra idé?

Ja, så jag har inte gjort så mycket idag.