Det som döljs bakom skåp

Ibland måste ingenjörer vända blicken mot världsliga ting. Som att städa, packa kartonger och bära möbler. Istället för att fundera över filosofiska frågor, eller lösa världsproblem i största allmänhet.

Idag var en dag för världsliga ting. Vi påbörjade flytten, rent praktiskt. Till det hyrda huset. Huset vi hyr i väntan på att vårt eget byggs. På samma gata, till och med. Synnerligen praktiskt. Huset är städat av städfirma, men strömöblerat. Och vi flyttade runt lite grejer för att det skulle passa oss bättre. Och när man flyttar stora, tunga möbler som garderober och byråar händer det saker. Leksaker händer. De kryper fram, små gosedjur, länge saknade och sen kanske bortglömda. Pusselbitar, legobitar. Och man minns, med fasa, tiden när barnen var små. Damm som legat i träda och gömt sig för städarna vaknade upp, levnadsglada. Jag åkte flera vändor till vårt ännu mesta hem och hämtade städgrejer. Vi städade igen. Vi har blivit vana att städa den här sommaren. Riktiga stjärnor faktiskt, Doktor T och jag, på att gemensamt angripa flyende damm och gömd smuts. Imorgon förmiddag flyttar vi runt det sista, sen flyttar vi in. Flytta in betyder att sängar, skrivbord, datorer och böcker flyttas. Resten tar vi vartefter.

Men redan idag tog jag med några böcker, för att symboliskt ta de nya domänerna i besittning.

image

När allt blir damm

Egentligen hade jag två idéer till seriösa och relevanta blogginlägg idag. Eller tre, förresten. Det ena handlar om matematiken i idéhistorien. Det andra handlar om kvinnofällan mindfulness. Och det tredje handlar om humanioras viktighetsproblem.

Men, eftersom jag röjt och städat hela dagen, nästan, förutom jobb på förmiddagen, har jag mer akuta världsproblem att tänka på. Som damm. Och den existentiella frågan kring mäklarfoto. Den är faktiskt synnerligen existentiell, fast du kanske tänker det handlar mest om vidvinkel, tända ljus och tulpaner.

Vi börjar med dammet. Efter att tre fulla billass körts till återbruket undrar vi var vi fick plats med grejerna som körts bort. Det är långtifrån tomt, kan man säga. Vi får anta att densiteten har minskat. När grejerna som skulle bort var borta, var det dags att packa i lådor det som ska finnas kvar, men inte nödvändigtvis stå framme. De kartongerna fick nu plats i förrådet, efter Doktor Ts hjälteinsats där. Och när allt var ute i förrådet var det dags att ta tag i själva rengöringen. Kök med skåp i kontinentalhöjd är pest och pina. Den intressanta blandningen av fett och damm är speciell. Men med livslång erfarenhet i frågan vet jag hur den ska hanteras, degskrapa och fettlösande rengöringsmedel. Först skrapar man bort allt man kan med degskrapan. Det blir som mjuk lera. Sen sprayar man modernt, inte alltför miljövänligt, fettlösande medel på resterna. Gnider med svamp och torkar upp med trasa. Det går finfint. Jag har provat husmorstips som plastfolie eller bakplåtspapper som ska ta upp fettet. Funkar inte. Eftersom det inte ligger platt och snyggt.

Det slår mig nu att man borde uppfinna en gel som liksom härdar lite, som man skulle kunna måla över de horisontella ytorna. En gel där allt fett och all damm samlas och som är lätt att skrapa bort sen i ett sjok, och så har man ren yta under. En sådan borde inte vara svår att åstadkomma. Sedär hur man gör epokgörande uppfinningar i bara farten.

Men dammet. Varifrån kommer allt damm? Om det blir en massa damm, och om man tänker massbalans, måste, om vår massa bevaras, allt damm komma utifrån. Men om vi (= det som finns i vårt hus) genererar damm, innebär det att vi försvinner lite vartefter. Och om det kommer utifrån betyder det att något annat försvinner. Alltså, om vi väntar tillräckligt länge kommer allt att förvandlas till damm! Såvida nu inte dammet är en projektion från en högre dimension och bara på genomresa i vårt universum. Isåfall undrar jag hur det går i dammets universum när jag skrapar ihop det och kastar det här.

Sen har vi den existentiella frågan med ljusen och tulpanerna. Vilken bild man vill förmedla med mäklarbilder. Man vill förstås väcka intresse att komma på visning. Och man vill framförallt väcka intresse att köpa. Ljusen och tulpanerna symboliserar ”Se här, så här trevligt, fint och mysigt skulle ni kunna ha det, om ni köper detta hus.” Men … vi är visserligen både ljus- och tulpanmänniskor. Men inte på det bildmässiga sättet. Jag tror att vi måste ha en annan approach med bilderna. De måste säga ”Se här vilken potential det finns att göra om detta så att det blir trevligt, fint och mysigt med ljus och tulpaner”. (Dvs framförallt, där alla bokhyllor står skulle man kunna få plats med stor-TV och surroundsystem. Och ljus och tulpaner.)

Ja, vi får se. Nu har vi plågat oss i två dagar med städning. Doktor T tycks oroande förtjust i den nya ordningen. Det är inte så att jag oroar mig för att jag skulle behöva stå för den, nejnej, vi är alltför moderna för en sådan ordning. Nej, jag oroar mig mer för vad han tänker göra med alla viktiga och intressanta böcker som jag lägger på väl valda och strukturerade platser i hemmet. Ska de inte få ligga där? Tänker han utarbeta något system för att hantera dem? Säkert helt opraktiskt, i alla fall ur bokplaceringssynpunkt. Det är i alla fall jag som är ingenjören här, och vi vet att ingenjörer by default är praktiska. I alla fall rent teoretiskt. Det är inte kemister, de häller syra på allt.

Möjligen hinner allt bli damm innan systemet är klart.

Det stora kaoset

Vi flyttröjer. Slänger saker i säckar, lägger i kartonger. Dammar, dammsuger, torkar och ställer i ordning. Lass efter lass körs till återvinningsstationen. Jag fattar inte var vi fått plats med allt. Jag ska inte köpa en pryl till i hela mitt liv, jag avskyr prylar. Och jag trodde inte vi hade några. Det enda jag någonsin köper är böcker.  Och mat. Och ersätter sådant som går sönder. Trodde jag. Men av någon anledning är gränsen för när något ”är sönder” inte helt tydlig, eftersom jag hittat saker som inte är trasiga, men som blivit ”tråkiga”, även om de är fullt användbara (som t ex en fruktansvärt ful lampa från IKEA). En lampa som är fullt användbar, men så tråkig så att man tappar humöret när man ser den. Ska man kasta den eller inte. Det är det som är problemet, det är svårt att göra sig av med saker som fungerar. Och även om att tanken på att ge bort dem är bättre än att slänga, är det ingen som vill ha en gammal ful, men fungerande, lampa från IKEA. Alltså har den fått stå kvar i förrådet.

Egentligen är det mesta som rykt faktiskt inte mina personliga grejer heller. Det mesta är urvuxna barnkläder och urvuxna leksaker. Kläderna har vi möjligen kunnat göra oss av med tidigare, men leksaker är svårare. När barnen växer och slutar leka med vissa saker inställer sig dels en tid av karantän för de gamla leksakerna, man vet inte om det blir återfall, dels infaller Den Stora Sentimentaliteten, nej inte min, den är effektivt botad sen jag fick hem mina egna gamla leksaker, och slängde allt. Vad ska man med en gammal plasttraktor till? Vad ska man med prylar till? Vilket värde har en gammal nalle. Ok, just det var faktiskt dåligt exempel, eftersom de gamla nallarna, två stycken, får hedersplats i ballasten. De är fyllda med viktig historia. Som minnes-chip över saker som man kan ha nytta av i nutiden. Eller så. Foton är också viktiga.

Mitt i allt röjande gick kranen till duschen sönder. Naturligtvis. Men Doktor T fann på råd. Naturligtvis.

image

Idag ska vi se hur viktiga hushållsföremål är. Det är det sista som behöver reduceras.

Frågan om uthållighet

Jag kan sitta och läsa flera timmar i sträck. Koncentrerat. Outtröttligt, nästan. Samma sak på jobbet, det är nästan så att stolen, skrivbordet, datorn, skrivblocket, pennan och jag blir ett.

Jag vill anföra det som bevis för att jag har en viss förmåga till uthållig fokusering.

Men.

Idag började vi röja inför märklarfoto och flytt. Om bara några dagar ska vi fotograf här, och jag antar att bokhögar och annat, på bild, inte kommer att locka tillräckligt många till visning. Dessutom måste vi faktiskt röja i alla fall, inför själva flytten, man samlar på sig mycket onödigt. Jag har bott här i snart elva år, och Doktor T i drygt fyra.

Efter en halvtimmes röjande var jag helt matt. Och ytligt sett hade jag åstadkommit mer röra än oröra. Hur kommer det sig att uthålligheten för städning är så enormt mycket lägre än för läsning? Kan någon begripa det? Det är inte det minsta intellektuellt utmanande att röja. Man tar upp en pryl, tittar på den, och så bestämmer man sig för vilken hög den ska läggas in. Slänghögen, eller sparahögen. En binär syssla. Mycket enkel.

Och jag lider inte det minsta av nostalgi, och äger inte ett spår av sentimentala känslor. Möjligen tyckte jag det var lite roligt när jag hittade Lille Sons  tre sidor långa analys som argumenterade för anskaffandet av orm. Den innehöll dels en psykologisk översikt av mina förmodade tankegångar, dels ett faktaavsnitt om majsormar, och sist ett förslag till lösning i olika parallella universum. Numera har Lille Son en majsorm.

Nu ska jag återigen ge mig i kast med alla okategoriserbara prylar.