Facebook och det Trojanska kriget

Jag har läst ut Iliaden. Det var inte precis som om det någonsin lossnade och flöt på med läsningen, det var motstånd hela tiden. Tur det är en kurs så man får den läst ordentligt. En hiskelig historia. Achillevs är snarstucken, arg och sur och vägrar att kriga i 2/3 av boken. Heroerna dör som flugor för varandras lansar, spjut och svärd. Tarmar väller ut, blod, hjärnsubstans, tänder, ögon. Huvuden flyger. Gudarna lägger sig i, bråkar med varann och ställer till det för heroerna. Och så dör Achillevs bästa kompis Patroklos, och då minsann drar han på sig en rustning och har ihjäl Patroklos baneman Hektor. Sen är det begravningar, en tävling och sen är storyn slut.

Det är inte precis någon dygd eller visdom det handlar om, fast de försöker vara kloka ibland när det gäller krigsstrategier. Det mesta tycks handla om att skaffa sig ovansklig ära, status i förhållande till varann. Deras öden är redan bestämda, och händer det något tokigt är det inte deras fel, det är gudarnas. Det var någon gud som förryckte Agamemnon så att han tänkte, och handlade, fel och snodde Achillevs slavinna. Som gjorde Achillevs sur nästan hela boken. Det var nämligen en skymf, hans status minskade när han blev av med sitt byte, slavinnan.

Och det slog mig att facebook är en modern variant av det Trojanska kriget. Eller i alla fall är mentaliteten densamma, att skaffa likes, timê, gruppvärde. Värde i någon mening. Den ena tillrättalagda bilden efter den andra, representerande … vaddå? Vad vill bilderna visa? Hur väljs bilderna, vilka väljs bort? Vilken är meningen med dem? Eller med länkarna, med den korta kommentaren kring något? Ovansklig ära? Respekt?

Iliaden och facebook, samma eviga mänskliga värden.

Bilderna på champagne med partnern, poolbad en masse, lyckliga barn, fancy semester och sociala tillställningar med gitarr vid bryggan och solnedgång. Kaffe i bersån. Båtar, just det, båtar! Lite träning kanske, yoga på klippan. Ja, så’nt. Vad ska jag tänka om det?

Jag blir anti fast jag vet egentligen inte varför, kanske av massrörelsen, eller kanske borde jag snofsa till mitt liv och fokusera på viktigheter som image istället för onödig kunskap, och postar extra många länkar som kräver tålmodig läsning och intellektuellt tankearbete. Som om någon verkligen skulle läsa och tänka. Och så postar jag någon katt. Som den här, som jag träffade på min fotorunda på en kyrkogård ikväll.

biskopskatt

Ögonblicksidyllifierande Facebook

Nu förstår jag inte alls. Avundsjuka på andras lyckliga och perfekta liv? På deras semesterresor och fritidsaktiviteter? På att de får många gilla?

OK, nu ska vi gå igenom detta riktigt ordentligt. Du förstår, facebook-bilder är ögonblick av något som sker i livet. Problemet, om du är avundsjuk, är att du extrapolerar. Du tror att det är sådär hela tiden. Och ännu bättre, eftersom du antagligen extrapolerar med positiv derivata.

Men. Surprise! Det är det ju inte! Även om man serveras en god middag av maken ibland, måste man då och då diska, eller skälla på lata barn. Eller stressa på jobbet på ett okul sätt. Och hur kul är det att dricka vin och äta räkor i en vecka? Och semestern … skulle du inte bli ohyggligt uttråkad av att ligga på en strand i flera dagar? Jaså inte.

Vi ska se, vad brukar jag läsa i flödet … kräksjukor, hopplösa ungar, roliga ungar, bullbak (OK, jag bidrar själv till surdegsfascismen), middagar, ja, ok lyxiga semesterresor och fritidsaktiviteter. Underbara makar och hustrur. Smarta barn. Upphittade roligheter och absurditeter.

Jo, men det är rätt idylliskt.

Tänk om folk bara skrev om alla eländigheter som drabbade dem. Om bilen som bröt ihop imorse, att de inte har råd att laga den, om barnen som är totalt förslappade (och det förmodligen är föräldrarnas fel), om hur trist jobbet är, och hur osams de är med maken. Att handfatet i badrummet är sprucket. Och katterna spyr överallt. Och de själva är däckade av märkliga åkommor stup i kvarten.

Skulle man inte storkna av elände då? För att inte tala om alla sympatier de skulle få, kommentarer och *kram* skulle hagla. Ännu mer. Tänkt på det?

Nej, tacka vet jag idylliska facebook-liv, då vet jag att folk har det mest som alla andra. Jag tänker att det är skönt, betryggande, att människor ögonblicksidyllifierar sina liv. Om vänner och bekanta orkar skriva så’nt på facebook är de förmodligen inte helt slutkörda eller nära avgrundens rand. Det är bra. Lugnt för mig. Ingen som behöver räddas den här veckan. Jag kan utan dåligt samvete försjunka i mina egna nördiga intressen.

Jättepraktiskt.