Doktor T och köttfärssåsen

Igår hade vi köttfärssås och spaghetti till middag. Det är en rätt som förekommer ganska ofta, ity den är mycket uppskattad av särskilt hushållets unga män. Och mamman är inte den som är den.

Igår lagades köttfärssåsen av Doktor T. När Doktor T lagar köttfärssås genereras många kontrollfrågor vid matbordet. Det är inte det att Doktor T är dålig på att laga köttfärsås, det är mer så att han är förtjust i att experimentera. Alltför förtjust enligt de rara barnen. Vissa maträtter ska nämligen lagas så som de ska lagas. Inte som man har lust att prova hur de ska lagas. Som den gången Doktor T rev ner en potatis i köttfärssåsen och trodde han skulle komma undan med det. Det gjorde han inte, barnen med hyperkänsliga smaklökar detekterade den lilla skillnaden i konsistens som denna stackars potatis åstadkom, och sen var den saken avslöjad. Doktor T skyllde på andrarangspotatis. Eller den gången Doktor T fick för sig att köttfärssåsen behövde hottas upp och förstörde såväl gom som middagshögtidsstund för oss allihopa, alltså utom för sig själv.

Alltså får Doktor T finna sig i en rad frågor om huruvida några ingredienser som inte ska vara i köttfärssåsen är det, eller inte. Den första frågan är för övrigt Vem har gjort köttfärssåsen? Jag kan stolt meddela att jag helt slipper undan följdfrågor när det är jag som står för köttfärssåsen. Min köttfärsås anses nämligen vara själva referensköttfärssåsen. I alla fall, igår avslutades frågerundan med att Doktor T bedyrade: ”Jag har gjort den enligt recept, enligt konstens alla regler!” för att liksom avfärda det sista tvivlet.

Rara Dotter var inte sen att påpeka: ”Du behöver bara göra rätt.” Så var det med den saken, enkelt, gör rätt bara. Nu är det så att Rara Dotter äter veganskt, och har egentligen inga intressen i köttfärssåsen nuförtiden.

Idag har man sprängt en stor sten i många delar. Tur det inte var någon av mina filosofistenar. Nu ser man var huset kommer att stå.

Doktor T är olycklig

Jag har en fläck på sensorn! utropade Doktor T  dramatiskt när jag satt och läste i godan ro. Det var efter middagen. Det gick inte att ta miste på sinnesrörelsen, paniken nästan.

Det handlar alltså om kameran. Doktor T satt och tittade på dagens bildskörd, och upptäckte en systematisk fläck i bilderna. Såhär mitt ute i ingenstans har man inte alla resurser som man har i stan, t ex tryckluft i burk, eller iso-propanol och finverktyg. Doktor T fick ta till våtservetter som egentligen är avsedda för att göra rent glas och linser i labb. Och mecka till en klädnypa. Men det gick inte. Fläcken satt kvar. Paniken växte. Fläcken växte, den mångfaldigades, den blev oändligt många. Repor kanske. Icke reparabel kanske! Torky-papperet var inte rent, det blev fett på sensorn! Kanske måste köpa ny kamera! (Där svalnade min empati betydligt, det lät mer som önsketänkande, inte helt trovärdigt, som om hela sensorspektaklet var uttänkt …) Doktor T övervägde det otänkbara, att köra till Visby, mitt i medeltidsveckan, för att skaffa det som behövs. Och när Doktor T tänker Visby då gäller det inte vilken liten flanörsutflykt som helst, då är det allvarakuta behov. I medeltidsveckan dessutom! Ni fattar.

Doktor T var olycklig. Jag försökte trösta Det blir ju ändå inget mer foto ikväll sa jag. Men solnedgången är inte färdig, och det kunde kanske bli den mest spektakulära, ovanliga  ever. Sa Doktor T. Jag erbjöd honom att själv avstå foto och låna honom min kamera. Men det hjälpte inte. Det är inte samma sak.

Men så hittade Doktor T  tops. Och lyckan var gjord. Sensorn är återställd. Och Doktor T har försvunnit ut i solnedgången med kameran. Sanning att säga är den synnerligen ordinär, men för Doktor T som sett ödet, dvs det utan kamera, i vitögat är den makalöst underbar.

Vi slipper Visby imorgon. Nåja, jag hade i alla fall inte följt med, jag hade tänkt ägna förmiddagen åt uppbyggeligt arbete. Eller läsning.

Jag har börjat på Brigitte Bardot och Lolitasyndromet. Essäer av Simone de Beauvoir. Det enda jag läst av de Beauvoir tidigare är Marcelle. Men flera böcker väntar, Det andra könet och Mandarinerna till att börja med. Titelessän är rätt intressant. Brigitte Bardot, som fenomen, som upprör de franska männen med frånvaron av utstuderad vampighet. Den andra essän, som jag håller på med nu, om Pyrrhus och Cinéas, är knepig. Osammanhängande för det mesta, och klar ibland. Det handlar, tycks det, om det som är icke-statiskt. För en ingenjör är det fruktansvärt märkligt att någon liksom hakar upp sig på dynamiska förlopp, och tror de är diskontinuerliga och allt möjligt, fast det är helt naturligt om man betraktar en differentialekvation. I alla fall handlar det om rörelse,  om transcendens, om människa vs mänsklighet. Att vara och att bli. Rätt pladdrigt och way off om man frågar mig. Men det känns som det är i linje med senare kontinentalt filosofisk pladder, där man t ex använder fysiken och matematiken på ett hejdlöst märkligt vis. Inte utan att jag tänker på Sokals hoax och kritik mot postmodernismen. Men jag ska nog traggla mig igenom det också.

Fö är Doktor T lycklig nu, och katten njuter av Internationella Kattdagen. Allt är frid och fröjd.

spip internationell

Doktor T och confirmation bias

Doktor T hade letat överallt efter skruvdragaren. I de båda klädkamrarna, i förrådet, i garaget, i garderoben i hallen. Alla tänkbara platser hade han vält upp och ner på i jakten på skruvdragaren. Den stod inte att finna. Sa han. Så Doktor T bestämde sig för att köpa en ny (som vi kan läsa om här). Han gjorde naturligtvis en gedigen marknadsundersökning först. Skruvdragaren kom, och han var nöjd. Men sen visade det sig att den faktiskt var trasig, så han fick skicka tillbaka den (vi drar inga paralleller i linje med kommentarerna till förra inlägget). Det kommer nog en ny klon vilken dag som helst.

I alla fall skulle jag hämta en grej i förrådet häromdagen, så jag gick dit och lyfte på en tom kartong, och under den stod en låda med … den gamla skruvdragaren helt synlig. Det där med att leta överallt och vänd upp och ner på förrådet fick en helt annan innebörd. Jag vet inte vilken, men den överensstämde uppenbarligen inte med min uppfattning.

image

Denna lilla vardagliga berättelse handlar självklart inte om Doktor Ts rationalisering av sitt begär efter en ny skruvdragare. Nejnej, det är djupare än så. Det är naturligtvis en illustration av det kognitiva begreppet confirmation bias. Vi ser det vi vill se och gör det vi fått för att vi vill göra, sen hittar vi på en bra (rationell, förnuftig, förståndig eller för all del känslomässig som verkar rimlig) förklaring i efterhand. Visst är det lite obehagligt?

Visst längtar man efter rationalitet och objektivitet som liksom lägger fram fakta? Sen kan man naturligtvis ta vilka beslut man vill, man kan helt enkelt rationellt besluta sig för att jag köper en ny skruvdragare, fastän jag hittade den gamla, eftersom jag vill det. Nu menar jag förstås inte skruvdragaren med skruvdragare, den är ju bara en symbol för vilken besatthet som helst.

Faran med extrapolation

Idag var Doktor T hemma hela dagen. Lite jobb skulle han göra, men annars var hans avsikt att ägna sig åt hushållet en del. Jag som satt på jobbet och svettades över mätutvärderingar och beräkningar tyckte förstås det var bra.

Efter middagen plockade vi undan tillsammans. Jag skulle ta en tablett till diskmaskinen. Diskmedlet står i skåpet under diskbänken. Jag öppnade den ena dubbeldörren. Det var rensat där. Hela berget av plastpåsar var borta. Det var luftigt, rent, iordningställt. Diskmedlet och avfallspåsarna prydligt ordnade.

Åhhh, utropade jag, du har städat i sopskåpet! Min kärlek visste inga gränser. Doktor T sa någonting, typ ja, men bara litegrann. Men jag hörde inte på, jag öppnade den andra halvan av skåpet för att låta mig bländas av den tänkta glansen kring soppåsen.

Den existerade inte. Jag har inte torkat hela skåpet, sa Doktor T.

Och den brutala verkligheten påminde mig återigen om hur farligt det är att extrapolera. Men det är rätt ok, vi tar den delen av skåpet en annan dag.

När Doktor T (nästan) ordnade härdsmälta i varmvattenberedaren

Vi tar en paus i läsandet, fast idag har jag läst ut Demokratins röst, och den är värd att fundera över, men det tar vi en annan dag. Idag är vi lite mer … empiriska. Jag tänkte berätta om Doktor T, som är en väldigt händig man.

Han är faktiskt så händig att till och med jag tror att det är han som är ingenjören i huset. Ibland i alla fall. Ingenjörer är uppfinningsrika och händiga, det vet vi, uppfinner vad som helst av ingenting. Och fixar allt. Till och med sådant de själva orsakat att det måste fixas. Nu är det som så att jag är en teoretiskt lagd ingenjör, jag ägnar mig mest åt att tänka, även om jag då och då, fläckvis, gör legendariska uppfinningar, t ex avkalkningsuppfinningen, eller diskalkyli-filtret. Men Doktor T är praktiskt lagd. Alltid. För att han ska slippa ägna sig åt självförhärligandet själv tänkte jag nu berätta om alla saker som Doktor T har tagit tag i denna vecka.

Först fixade han elen. När vi kom fram till stugan var elen som bortblåst. Jag måste gå ut till transformatorn, sa Doktor T och tog fram sitt hemliga verktyg för elskåp. Och pannlampan. Tur att jag är gift med Doktor T, tänkte jag och läste vidare i min bok. Med min pannlampa. Sen hörde jag inte mer om elen, men den dök upp och några dagar senare frågade jag vad som egentligen var problemet. Äsch, sa Doktor T, det var inget särskilt. Och jag förstod att det inte var så dramatiskt alls, utan … något, ska vi säga, rimligt trivialt. Som jag antagligen skulle snubblat över och fixat i farten utan att ha märkt det. Men strunt samma, vi fick el. Jag frågade inte mer.

Fåglar hade byggt bo i skorstenen, och när jag försökte elda rökfyllde jag stugan. Fast jag var snabb att få tyst på elden och ropa på Doktor T. Han fick gå upp på taket och försöka röja i skorstenen. Han uppfann en krok, ett kvastskaft med en galgkrok på, för att ta upp boet. Det gick sådär. Så jag uppfann en Krok 2.0, tillverkad av ett teleskopskaft, en handkultivator och silvertejp. Som Doktor T manövrerade. Det blev succé. Fågelboet bortrensat, vi kunde elda.

Sen blev det verkliga problem, det läckte i rören. Doktor T fick lov att ta isär vattenrör och det var spruckna kopplingar och han uppfann på bästa MacGyver-vis en tätning av en plastdunk. Mycket kreativt. Men kranen till handfatet var trasig, och vi har haft pumpen avstängd för säkerhets skull, förutom när vi behövt använda vattnet. Det har gått bra. Men idag hämtade vi en ny kran, och Doktor T ägnade några timmar åt installation. Det gick bra. Ganska bra i alla fall.

Efter ett tag kom Doktor T och sa att det inte varit en bra idé att ha strömmen på, och varmvattenberedaren tom. Som han i ett anfall av övermod tyckt. Eller inte tänkt på alls. När han fokuserade på hjälteinsatsen med kranen. Jag insåg problemet, det är ungefär som när man tappar kylningen i en kärnreaktor. Härdsmälta! Men när det gällde varmvattenberedaren var sannolikheten stor att det snarast var en säkring som gått, sådant man inte har i en reaktor. Doktor T ryckte ut igen. Hittade bruksanvisningen på nätet, kunde skruva bort ett täcklock och hitta säkringen. Man skulle trycka där den röda pilen är. Det föreslog jag förstås, det var det enda ställe som såg rimligt ut enligt min genetiska ingenjörserfarenhet, men Doktor T lämnar inget åt slumpen, och det är ju tur, så han fick lov att läsa det först. Mitt varmvattenduschande är säkerställt. Liksom ordningen.

varmvattenberedare

Då ville Doktor T ha bekräftelse. Beröm för sin hjältemodiga insats. Men då blev jag lite konfunderad. Doktor T ville ha erkännande och beröm för att ha lagat en sak som han i förstone hade klantat till att ha sönder!?!

Är inte det konstigt?

Man skulle kunna sätta det i system när man tycker man behöver lite bekräftelse. Det är faktiskt ingen dum idé alls. Det måste finnas en uppsjö av saker man kan ha sönder och sen laga under folkets jubel. Nästan så jag misstänker att det väldigt ofta inträffar.

Rent allmänt, alltså.

Fast jag är ändå glad att varmvattnet, som svävade i fara, fungerar.

Så jag tog en dusch. Men när jag skulle ha min ansiktskräm var den spårlöst borta.  Bara den, inget annat av liknande slag. Skumt. Jag kände hur huden började strama i ren skräck av att tvingas vänta till imorgon bitti och ilfärd till affären efter ny näring. Men konstigt att den var borta, jag använde den ju i går kväll på precis det stället. Alltså i badrummet.

Jag letade, och letade och letade. Överallt. Flera gånger. Till och med i kylskåpet letade jag (man vet aldrig vad som kan hända när man går omkring och tänker på saker och ting). Jag frågade Doktor T  om han sett den. Men han gav mig en pannlampa för att underlätta letandet.

Till slut tittade jag på lådan där Doktor T så snyggt återförpackat den gamla kranen, när han satt in den nya. Och då tänkte jag, att han kan väl inte ha lagt ner min kräm där? Efter fyra genomletningar överallt i huset, öppnade jag den snyggt förslutna förpackningen.

IMG_0802

Och där hade Doktor T packat in min ansiktskräm. Något jubel kan det nog inte bli tal om idag.

IMG_0801

Alla kvinnor borde ha en Doktor T

Det här med relationer är en knivig fråga. Man kan ha jättekul tillsammans när man träffas ibland under ideala förhållanden, pigga, utvilade och fokuserade. Att ha roligt tillsammans är ett nödvändigt men inte alls ett tillräckligt kriterium för en fungerande vardag, ett fungerande liv. Det krävs mycket mer för vardag. Helg och ledighet är enkla saker, men vardagen är det som skiljer agnarna från vetet. Och livet består av väldigt mycket vardag.

Därför behöver alla kvinnor ha en Doktor T.

En Doktor T klarar nämligen vardag och fest lika galant. Han vet precis lika väl som du vad som behöver göras i hemmet. Han ser när något behöver lagas, han ser när snö behöver skottas, han städar på eget initiativ, han klarar till och med av badrummet, han ser när saker behöver handlas, han har praktiska idéer kring logistik och vad som behöver inköpas respektive avyttras. Till den milda grad att det kanhända man får ett litet lager av diskmedel, eftersom både Doktor T och du själv sett att det behövdes handlas, utan att konferera i saken. Men det gör ju inget, eftersom just diskmedel är en hållbar vara och det bara innebär att man kan stryka det från handlingslistan ett år framåt.

Doktor T matchar dessutom ditt behov av intellektuell stimulans. Kanhända han inte är lika intresserad av t ex matematik eller fysik som du, men han intresserar sig för frågan och kan alltid komma med intressanta synpunkter. Doktor T förfaller inte åt ohälsosam fanatism i allehanda moderna frågor, som klimatet, sport eller mindfulness.

Med Doktor T  i huset finns det omedelbar förståelse för att till och med en kvinna kan bli ohyggligt intresserad av och insnöad på vissa områden under vissa perioder. Så Doktor T ser det som ett hedersuppdrag att få vardagen att fungera även under sådana villkor. Han lagar mat, tvättar fönster och handlar vin. Självklart kan jag ordna allt jag behöver på egen hand, jag är inte direkt handlingsförlamad ens när det gäller att köpa ny bil till mig själv. Men man ska inte underskatta njutningen i att dela livet med en jämlike. Doktor Ts frieri måste dessutom betraktas som det mest romantiska ever: ”Jag skulle inte ha något emot att vara gift med dig.” Visst dör man litegrann?

Alla kvinnor behöver en Doktor T. Fast min är upptagen, förstås.