Den stora smällen

Eftersom jag är utsatt för århundradets förkylning, nu kryddad med bråkande bihålor och tillhörande övertryck i hjärnan blir det inte många knop gjorda av Viktigt Arbete. Den stackars hjärnan har inte samma flow, det är trafikstockning på den sexfiliga motorvägen, som den brukar ha. Vägarbete förmodligen. Rensning av vägrenen.

Det är bara att gilla läget och ägna sig åt lättsmälta sysselsättningar, även om det gör mig ohyggligt rastlös. Jag menar, i vanliga fall kan jag roa mig själv med att tänka på olika intressanta saker, men nu måste jag lita på den opålitliga yttervärlden för detta ändamål. Frustrerande. Nåja. Det är inte det som är Den Stora Smällen, även om den är stor nog. Jag tänkte nämligen lite på det här med determinism och fri vilja igen. Jag kan inte låta bli. Jag tänker att här finns en hund begraven, eller möjligen en katt i en låda, eftersom jag tycker att determinism verkar vara det enda rimliga som princip för universums dynamik. Samtidigt som jag sitter här och är frusterad för att jag inte kan göra det jag vill välja att göra. Nu har människor naturligtvis tänkt och disktuerat detta i en evighet, men det hjälper inte mig, för jag tänker på det i alla fall. Så jag tänkte börja från början, från Big Bang, och när jag läste lite om det på Wikipedia, stod det

Big Bang (eller Stora smällen[1]) är den mest vedertagna kosmologiska teorin …

Stora Smällen? Vem säger det? Och så kollade jag NE, och där vill de också använda Stora Smällen (eller stora smällen). Och det tycker jag var så roligt, så jag kom av mig i mina filosofiska tankar. Stora smällen.

Hur ska man tänka på ingenting. Det finns ingenting, men så plötsligt exploderar det och alllting som finns, finns. Och från det ögonblicket finns ingeting som inte är bestämt, det är bara att vänta på att det ska inträffa. I alla fall för oss, som verkar se något slags tidsberoende. Antag nu, antag alltså, tänk en sekund, strunta i rimligheter eller orimligheter, tänk en sekund eller några fler, att vårt universum är deterministiskt. Att jag skriver detta nu bestämdes redan i universums första mikrosekund, nanosekund eller ännu mindre infinitesimala sekund. Hur kommer det sig då att jag trodde jag valde att sätta mig ner och skriva, jämfört med att gå ut och pyssla med gräsklipparroboten som återigen fastnat på sitt favoritställe? Och hur fungerar gräsklipparrobotens slumpgenerator? Sannolikheter tycks för oss ganska icke-deterministiska, hur ska vi pressa in dem i den deterministiska världen?

Jag kan köpa att jag sitter här och är trög och inte har överblick över hela det gigantiska ekvationssystemet som bestämmer mig nu, att jag har en illusion av frihet. Slumpen kanske bara verkar slump av samma anledning förresten? Men, ytterligare en fråga uppstår och det är varför jag är medveten om det, och grubblar över dessa frågor, om det inte finns någon poäng med det. Nu ska man naturligtvis inte lura sig till någon teleologisk världssyn här, och tro det finns syfte och mening, istället får man se det som att det har visat sig vara den mest praktiska lösningen, alternativt som vi var inne på häromdagen, en bieffekt. Om det nu inte finns någon mening, kan man väl tänka sig att medvetandet också bara råkade bli, utan mening. Men om något ”råkade” bli, verkar det ju inte vidare deterministiskt. Alltså är medvetandet en deterministisk grej. Det blir så helt enkelt, precis som de här predator-prey ekvationerna.

Och nu tänkte jag lite snyggt knyta ihop säcken, innan det blir alltför långa förvirrade, oavslutade tankekedjor, men se där kom bihåleslemmet in och trögade ner alltihopa (undrar hur länge jag kommer kunna skylla på det?) så tankarna får helt enkelt stanna av där. Vi kan se det som att det finns en massa lösa trådar som på något sätt hänger ihop. Och jag känner i kroppen hur fruktansvärt irriterande det är att inte se dem sitta ihop ordentligt.För på något sätt tycker jag ju att jag i viss mån styr upp tillvaron. Igår till exempel, hade jag tänkt laga en god soppa till middag, men jag glömde baka bröd i tid, så jag fick göra snabb rokad och ta torsdagspannkakorna på onsdagen. Vad sa determinismen om det, kan man undra?

När ingenting är roligt

När man vaknar en morgon, en ny vecka, och inget känns roligt eller spännande, så känns det lite segt. Man släpar sig ändå upp, eftersom alarmet sagt det, och hoppar in i duschen. Hoppar är kanske att ta i. Sen gör man kaffe och sätter sig och läser. Som en vanlig morgon. Så kommer barnen upp, och det blir lite stoj och stök och prat, och sen skjutsar man dem till tåget, och åker hem igen. Eftersom man redan igårkväll bestämt att man förmodligen ska jobba hemifrån, eftersom man inte vill sprida sin mansförkylning på kontoret.

Så sätter man sig vid datorn och sätter lite håglöst igång några beräkningar. Och det känns jobbigt att svara på mail, och jobbigt att tänka på saker som ska göras. Och det är inte så vanligt. Och så nyser man några gånger, snörvlar och snorar. Och då kommer man på vad som är problemet. Det är förkylningen. Det kan antagligen vara så att förkylningen också påverkar den mentala energin, så att sådant som normalt är intressant och roligt och spännande känns trist, och saker som man annars gör och inte tänker på särskilt känns oöverstigligt jobbiga.

Ju mer man tänker på saken, desto troligare verkar det. Och den tanken gör att man blir lite piggare, och aningens mer energisk, eftersom man vet att håglösheten inte kommer att vara en livstid, utan kanhända är slut imorgon. Så det gäller bara att hålla ut idag. Det är görbart.

För övrigt tyckte jag att det var bra att Macron vann franska presidentvalet. Men sen tänkte jag, att man ska nog inte vara så säker på att allt blir frid och fröjd trots det. Men lite mindre av mindre frid och fröjd än om Le Pen vunnit måste det i alla fall bli. För det hade varit absurdt, om hon vann, tänkte jag.

I övrigt lyssnade jag på The Ontological Argument imorse, och det är naturligtvis intressant att fundera över olika sätt man logiskt argumenterat/argumenterar för Guds existens, även om den (existensen) är ungefär lika absurd som att Le Pen skulle bli Frankrikes president.

Förresten tror jag att man skulle kunna tänka sig universum som ett servo-system, med visst processbrus. Det skulle tillfredsställa den rimliga tanken att systemet är deterministiskt men att det samtidigt är viktigt att tro på en fri vilja. Även om det nu bara är processbruset och vår oförmåga att se helheten som åstadkommer den illusionen. Sen när jag piggnat till ska jag utveckla tanken lite mer. Nu ska jag tycka synd om mig själv och fortsätta snörvla.

Om fri vilja

Igår var en sådan haiku-dag, 5 timmars bilkörning, 7 timmar tillbringade på Linnéuniversitetet, skrivkursen, och sen 5 timmars bilkörning hem igen. Man kan tycka det låter drygt, men jag tycker inte alls det är särskilt besvärligt att köra så långt. Tre timmar till Brahehus, kort fika, och två timmars körning till. Jag hann lyssna på tio podd-avsnitt av In Our Time, otroligt intressant och bra. Många av ämnena som jag valde att lyssna på har avhandlats på kurserna i idéhistoria och filosofi, det vill säga bra repetition och fördjupning.

Diskussioner om den fria viljan tycker jag är intressant. Själv lutar jag, rätt givet, åt determinismen. Det finns väl, vad man kan se, inget som talar för något annat precis. Det stora problemet om determinismen är sann är förstås frågan om ansvar. Skuld och ansvar. Vilket en del människor skulle tycka vore opraktiskt om vi förlorade. Men antag att determinismen är sann, allt vi gör är bestämt sedan Big Bang, ofrånkomligt. Till att med att fundera över determinismen och skriva det här blogginlägget är ofrånkomligt. Jag tycker att diskussioner om den fria viljan, när man pratar om determinismen, så verkar man fortfarande som om man tror att determinismen verkar under fri vilja på något sätt. Man drar inte konsekvenserna av det fullt ut. Om vår existens är deterministisk finns inga verkliga val, vi kan inte välja om vi vill prata om determinism eller inte, vi gör det. Under determinismen kan man inte tycka någonting. Inte ändra åsikt. Såvida det inte är förutbestämt. Ett skäl som brukar användas för att motivera behovet av en fri vilja, dvs att determinismen är falsk (jag tycker synen på determinism som inte motsäger fri vilja är rätt fånig, så jag avstår från den varianten, i alla fall med definitionen av fri vilja som vanliga människor uppfattar den), är att om determinismen är sann skulle människor tycka livet är meningslöst och sluta anstränga sig. Men det är ju ett helt meningslöst påstående, och det är bl a där jag tycker det brukar gå lite slarvigt till. För om determinismen är sann är det ju ingen som ”tappar sugen”. Om den tappas är det redan bestämt så, inget att göra, annars händer absolut ingenting vid insikten om determinismens existens. (Kul sammansättning, determinismens existens). Vad som händer vid en insikt är att det är bestämt att insikten ska komma, och det som händer därefter är också en följd av det som tidigare hände.

Men, en sak de diskuterade tyckte jag var en ny syn på saken, som i alla fall inte jag hört diskuteras förut, men som egentligen är mycket uppenbart. Och det är ju att vi upplever att vi har fri vilja och gör val baserat på känslor och funderingar. Vi upplever det.

Man kan fundera över varför man upplever det om det inte är så. Varför har evolutionen maskerat determinismen för oss? Kanske för att vi inte är optimerade än? (Det var mitt eget påhitt, det där senaste). Dvs vi har inte konvergerat. Konvergens märker man på att förändringar slutar ske. Och varför verkar vi så upptagna med ansvar och skuld, är osäkerheten om den fria viljan en del av intellektets evolution, som ligger lite efter kroppens? Och om determinismen är sann, kan man naturligtvis inte ägna sig åt något teleologiskt spekulerande. Som att ställa frågan ”varför”, ity ofta handlar den om något syfte. Vilken fråga ska man istället ställa? Hur kommer det sig att? Vad är orsaken till detta?

Så är det nog.

Förresten har väggarna kommit upp nu.