Tänk om man vore sprängare

Undrar om det skulle passa sig med en liten yrkeskris såhär mitt i yrkeslivet? Kanske är det bara det att jag är i sluttampen av ett synnerligen svårt, på många sätt, projekt på jobbet. Att det alltid är jobbigt på slutet när allt ska sys ihop. Att det egentligen borde vara semester. Att jag längtar efter att huset ska bli klart. Och en massa liknande anledningar. Men, visst skulle det vara kul att vara kranförare? Eller sprängare? Eller något annat precisionsarbete med tunga grejer? Tänk att köra omkring och spränga berg och stenar, det vore ganska kul. Eller gräva, med jättestor grävmaskin. Flytta marken.

Kanske är det bara traumatiskt eftersom jag packat in alla mina böcker i banankartonger, mina bokhyllor gapar tomma. I den där blå containern finns mina böcker. De tar inte upp hela volymen, men de utgör den största delen av massan. Containern var tung och kunde inte flyttas dit vi tänkt, då skulle bilen riskerat att ha vält.

Nu ska böckerna bo där tills huset är klart för inflyttning om två månader sådär. Jag har en kartong kvar med de viktigaste böckerna, de jag förmodar jag kommer behöva till höstens kurser. Skönlitteratur kan man låna.

Jag fantiserar om hur böckerna ska få flytta in sen. Hur de ska bo och så. Då slutar jag kanske tänka på att byta yrkeskarriär igen. Det är trots allt ganska kul att vara ingenjör, framförallt för att det ofta finns så intrikata och svåra frågor att sätta tänderna i. Förutom när man vill tänka på annat och ha semester.

Framåt hösten

Kan det bli höst snart tack! Inte för att jag inte gillar sommar och semester i lagom mängd. Men den här sommaren är bara en transportsträcka. Vi ska måla fasaden på huset en andra omgång, det är för all del ganska kul. Vi ska packa och flytta temporärt innan huset blir färdigt, och det blir ingen direkt lugn och ro. Men häromdagen kom antagningsbeskedet för höstens kurser! Jag går in på tredje året med relativt, får man väl säga, seriösa studier. Alltså, tredje året den här gången, den humanistiska perioden. Med relativt seriöst menar jag bara att jag inte har en yrkeskarriär i sikte direkt baserad på dessa studier, utan att jag bara ägnar mig åt dem av oändlig lust till slumpvis förkovran. Men där är det seriöst, det är verkligen ohyggligt spännande, och jag läser nog mer än vad som ”behövs” (för examinationerna). Höstens, eller läsårets, kurser blir, som tänkt; Filosofi B, Idéhistoria B och Kreativt skrivande II. Det blir kul.

Nu kommer utmaningen att packa bokhyllorna i rätt ordning, så att jag under den temporära perioden kommer åt de böcker jag kan tänkas behöva. Det hade kanske, tänker jag nu, varit smart att inte läsa en sommarkurs just den här sommaren, med tanke på att jag fortfarande har saker kvar att göra på jobbet innan jag kan ta hel semester. Att huset ska målas, att vi ska flytta. Och att bygget helt enkelt pågår och det finns en del beslut att ta och en del saker att göra. Det är å ena sidan. Å andra sidan ska man ju ändå ha något att läsa, så varför inte? Jag gjorde samma sak förra sommaren, läste en sommarkurs, och då flyttade vi också. Nästa sommar ska vi inte flytta, är tanken. Nästa sommar ska vi anlägga trädgård. Och läsa. Tänk när det kommer en sommar när man bara kan läsa. Men det gör det inte.

Ibland är det jobbigt att vara jag

Det är inte direkt psykologiskt jobbigt att vara jag, vad jag kan förstå. Alltså jag menar, jag känner mig inte deprimerad över att vara jag. Jag menar, vad ska jag göra åt att jag är jag? Älta, det är inte min grej när det gäller sådant som är meningslöst (och det bestämmer jag mig för ganska omgående när jag tänkt på saken). Men, då och då känner jag mig lätt frustrerad. Det som är jobbigt med att vara jag är nämligen att det finns så mycket jag vill göra och lära mig, och så lite tid. Det är jobbigt. För jag villvillvillIbland tänker jag det skulle vara trevligt om allt jag ville var att kliva upp på morgonen, fundera över god mat att laga, jobba på något jobb som inte krävde fullt intellektuellt pådrag som är svårt att stänga av, städa och göra fint hemma, glo på TV-serier, träna lite och umgås med folk. Det är alltså sån’t jag tror att människor som inte vill så mycket gör. De som bara lever liksom. Fast jag har antagligen fel. Och egentligen vill jag inte ha det så. Men det är jobbigt att vilja så mycket och hinna så lite. Man blir inte klar med saker och ting. Så fort man är klar med något vill man nämligen något annat.

Jag skulle inte kalla det rastlöshet, eller oförmåga att njuta av nuet, eller oförmåga att göra ingenting. Men även i nuet behöver jag minst tänka på något intressant, annars dör jag av tristess. Det behöver inte alls vara något som måste göras senare. Det syftar inte framåt, förutom på annat sätt än att jag vill lära mig något. Vad jag ska göra med det sen, det jag lärt mig, det vet jag inte. Jag vill bara veta. Läsa är bra, det gör man nu  utan något sen. Men ibland vill jag göra praktiska saker, som att bygga något.

Nu har jag t ex spenderat några timmar på att kolla instruktionsfilmer på YouTube till maskinen som jag införskaffade till oss, eftersom vi ska fixa en del med huset själva. Bygga altan till exempel. Doktor T och jag är inte överens om konstruktionen än, men en cirkelsåg kommer i vilket fall som helst att behövas. Såklart.

Och imorgon kommer antagningsbeskedet till höstens kurser. Några kurser bör jag väl kunna bli antagen till tycker jag. Det blir roligt.

Som om inget hade hänt

Då var vi tillbaka igen efter en vecka av sol, bad, mat, sömn och läsning. Tyvärr fick jag inte med mig de rara tonåringarna på några direkt vidlyftiga äventyr. Nåja, vi var på fisk-spa, det var ganska kul. De har blivit så misstänksamma. Store Son berättar då och då en skräckhistoria för sina syskon, som för att hålla liv i Berättelsen om Mamma. Såhär går den:

”Mamma och jag var ute och körde bil, och så skulle vi stanna och gå en mysig skogspromenad. Så vi gick. Och helt plötsligt hamnade vi vid en hällristning. Typiskt mamma-style.”

Nu är väl inte just hällristningar min stil, det tycker jag är ganska trist egentligen. Det var bara det att just den promenadvägen, den gången, passade så bra. Men i princip har han nog rätt, ändå. Det finns ofta en tanke att man ska se något av något slag. Jag hade t ex gärna åkt till Lindos en dag och gått upp till Akropolosklippan, men jag vet inte, det verkar ju vara lite turistigt. Och fruktansvärt varmt. Å andra sidan var ju hela resan fruktansvärt turistig. Men avslappnande. Jag hann t ex läsa tre hela böcker och en halv:

Kallocain av Karin Boye. Intressant, även om slutet var något konstlat och ofärdigt.

Öst och Väst av Ronny Ambjörnsson. En så’n bok som jag nog behöver läsa igen, det blev mycket att tänka på, många trådar och idéhistoriska förlopp om Europa, Amerika och Asien, hur européer ser sig själva i förhållande till andra. Idén om att relatera till något för att få syn på sig själv drivs, men det verkar inte alltför underligt, det stämmer i alla fall med det jag alltid hävdar, att den man främst lär känna när man interagerar med andra människor är inte de andra, utan en själv. Intressant i alla fall.

Och till sist läste jag Voltaires Traktat om toleransen med anledning av Jean Calas död. Vad ska man säga om den, jag tror inte jag förstod tanken överallt. Jag hade fått för mig att Voltaire i alla fall var smyg-ateist, men det verkade det inte som här. Kan det verkligen stämma att han försvarade religionerna och visade deras stora tolerans egentligen, och hur de här domarna i Toulouse felat i sin tolkning av religionen när de steglade Jean Calas? Jag måste väl läsa igen, men boken är en orgie i exempel på dumheter som görs i religionens namn, fast man inte borde. Typ. Tror jag.

Och nu är jag tillbaka till jobbet, och det är som om inget har hänt. Jag var uppe i speed på nolltid. Det såg själva arbetsuppgifterna till. Under veckan hade det hänt lite på huset, takpannor hade kommit på, och ställningar försvunnit. Nu ska vi ägna semestern åt att måla en andra omgång. Men, jag undrar om vi inte skulle måla fönsterfoderna svarta också. Svårt att riktigt veta innan man gjort det. Och tänkt en smula.

Den halva boken, förresten, är Technology: A world history av Daniel R. Headrick, jag är framme vid renässansen nu. Den är också spännande. Jag har för mig att jag läste om ingenjören som det kompletta geniet i den. Det tyckte jag kändes så trevligt. Men när jag skulle leta upp det för att kunna citera på ett rätt och riktigt sätt hittade jag inte stället. Kan jag ha drömt? Det tror jag inte.

Soluppgång från hotellbalkongen.

Och så framskridandet.

Garageuppfarten. Än så länge utan garage.

Och från trädgårdssidan. Stenarna, som finns i mängd, ska förstås arrangeras så småningom.

Om man skulle läsa mindre

Världen är full av nonsens. Det kan väl ingen säga emot.

Den är full av tvivelaktiga antaganden, ogrundade påståenden och undermåliga resonemang. Och det påstår jag utan att anföra minsta lilla bevis för det. Utöver påståendet i sig. Man skulle kunna se det rent matematiskt. Rent matematiskt finns det oändligt många påståenden. Några påståenden är ogrundade. Eftersom det finns oändligt många påståenden, måste det därmed finnas oändligt många ogrundade påståenden. QED. Tänk bara på oändligt stora primtalsöknar, så är den saken klar.

Men jag tycker det är jobbigt när saker och ting påstås som naturligtvis är avsett att göra en poäng, och dessutom är uttryck för den subjektiva åsikten hos den som påstår det den påstår. I kursen i vetenskapsteori läste vi en intressant text om objektivitet, det handlade främst om objektivitet inom samhällsvetenskaperna. Texten resonerade kring frågan om forskarens objektivitet, och förde fram argument för att det är omöjligt att vara objektiv. Frågor som anses viktiga är subjektiva, det finns inga objektiva kriterier som bedömer det. Och vinklingen är också en fråga om subjektivt intresse. Man har en uppfattning och sen jobbar man på att rationalisera den. Den som rationaliserar bäst vinner. Eller vinner inte alls, eftersom andra rationaliserar på andra sätt, och sen kan de smutskasta varandra i evighet. Det var ett ogrundat påstående.

Ändrar någon någonsin uppfattning om något? Jag ändrade uppfattning i en fråga idag. En av mina kollegor anförde goda skäl för att det borde vara på ett visst sätt i ett visst projekt. Och jag tyckte det verkade vettigt, så jag ändrade mig mot vad jag tyckt tidigare. Det är mycket enkelt. Om man fokuserar på att göra rätt istället för att ha rätt tycker jag det brukar lösa sig. Men det finns säkert frågor jag aldrig ändrar uppfattning i, jag kan inte komma på någon nu, det är antagligen för att det inte är en fråga när man har en bestämd uppfattning.

Det jag tänkte när jag började skriva var att världen är så full av pladder och nonsens att man slösar bort tiden med att läsa sådant. Å ena sidan vill jag läsa det för att liksom flexa skillsen i att identifiera det. Å andra sidan är tiden begränsad och kanske borde jag ägna mig mer riktat åt sådant som har verklig substans. Problemet är att man måste läsa för att avgöra om man ska läsa det. Kanske gör jag en testperiod med mindre allmän läsning, men mer fokuserad av det som verkar viktigt. Hur det ska gå till rent praktiskt vet jag inte än.

Nu kommer snart takteglet att läggas på plats.

Vila

Ingen Buber idag. Jag har 64 sidor kvar, de tar jag väl över midsommar. Naturligtvis läser jag på ren vilja, som när man sprungit långt och egentligen inte orkar de sista kilometrarna men springer av ren envishet. Så är det med den här boken också. Vem vet, allting kanske framstår i ett förklarat ljus just sista sidan, och det vore väl dumt att missa det.

Jag har en tendens till självskadebeteende. Mentalt och intellektuellt självskadebeteende. Jag ägnar mig delvis åt sådant jag tycker är intellektuellt plågsamt, som Buber t ex. Eller ja, ren rappakalja till och med ibland. Jag läser sådant där jag tycker argumentationen har luckor, eller antagandena är felaktiga, eller slutsatserna sprungna ur värderingar snarare än hållbara argument. Det är för att försöka förstå hur människor som inte tänker som jag tänker. Det är klart det är trevligt att läsa sådant där man nickar och håller med och tycker resonemangen är briljanta och lärorika, slutsatserna oklanderliga. Det är jättetrevligt. Men, om man vill ha något att fundera över är det ju bättre att läsa sådant som inte är så.

Vänsterdocenten har jag läst idag, några avsnitt. Det är en lättnad att läsa en sådan text efter Buber. Den är glasklar och dessutom bitvis rätt rolig. Tännsjö har en politisk åskådning jag inte delar, men han beskriver och argumenterar för hur han tänkt i olika frågor, också där han ändrat uppfattning med tiden. Det är ohyggligt intressant.

Och idag är längsta dagen, tänk, sen blir det mörkare igen. Idag har jag inte besökt bygget, och det var visst några dagar sen jag fotade. Alla fönster är på plats nu, och snart är el och rör dragna. Vi kan se hur det ser ut inifrån vid kök/vardagsrum, hur det såg ut för någon vecka sen alltså.

Sommarlov

Det är sommarlov. Ja, inte för mig då. Men för de som går i skolan. Men när de rara barnen har sommarlov känner jag mig lite sommarledig också. Fast jag jobbar. Lyckligtvis kan jag jobba hemifrån ibland; dagar när jag bara sitter vid skrivbordet och stirrar på beräkningar eller skriver rapporter. Då går det att kombinera med skjutstjänst och byggtjänst. Det finns oändligt många saker man kan bestämma när det gäller hus. Små detaljer som på millimetern när, eller i alla fall centimetern, man ska placera ett uttag till en lampa. Hur köksskåp och badrumsskåp och tvättmaskin och det ena och det andra ska placeras. I helgen samlade vi in broschyrer för badrumsinredning. Bara en bråkdel av allt som finns. Alla broschyrer är upplagda på samma sätt; fina foton med litet skärpedjup som ska tjäna som stämningsinspiration, man ser nämligen inte alls hur något ser ut eller vilka mått det har.

Senare i katalogen finns ritningar och tabeller med artikelnummer, mått och priser. Oändligt mycket. Väldigt mycket som är snarlikt. Tänk att det finns så mycket att välja på! Jag har kommit på vilken inställning man behöver ha för att inte drunkna i val. Som om vi hade ett val. Vilekn badrumsinredning vi väljer är naturligtvis ett deterministiskt val, förutom att vi inte vet om det. I alla fall, grejen är den att det finns mycket man tycker är fint, det finns mycket som fungerar. Alltså måste man fokusera på vad man inte vill ha. Bara man ser till att navigera från det, kan mycket funka. Man ska inte välja bland de tjuttioelva fasadbelysningar man kan tänka sig, utan bara försäkra sig om att inte välja den man inte vill ha. Om man gör valen på det sättet, verkar det funka ganska bra. Doktor T och jag tar beslut på löpande band. Hittills går det ganska bra.

Nu ser man inte stora förändringar längre, väggarna byggs upp inne, elen dras. Fönstrena kommer på plats.

Förutom det läser jag min lilla halvfartskurs i Teknikens Idéhistoria, det är verkligen intressant.

I-landsproblem

Idag, på självaste nationaldagen, bokade vi tid på IKEA för att rita upp köket till huset. Man kan spendera hur mycket tid som helst på att välja köksinredning, maskiner, blandare, kakel, golvklinker, badkar, handdukstorkar och gud vet allt. Om Gud fanns. Men vi har bestämt oss för att vara rationella. Alltså kök från IKEA. Det kändes passande att köpa kök från ett svenskt, praktiskt, företag en dag som denna.

Doktor T hade redan förberett det hela med en preliminär skiss och mått. Så på två timmar hade vi bestämt allt. Under den tiden hade vi dessutom lyckats byta material på bänkskivan en gång, byta fläkt och byta diskbänk. När vi stod där i valet och kvalet om bänkskiva, vi var inte helt överens i frågan från början, poängterade Doktor T att frågan egentligen är rätt fånig. Det är ett I-landsproblem. Det är inte världens viktigaste fråga vilket material man har som bänkskiva. Det viktiga är att huset blir klart och vi har någonstans att bo. Det är viktigt. Det som är viktigt är att grundkonstruktionen blir bra. Allt annat kan vi byta. Om vi skulle vilja. Men ingen av oss, särskilt inte jag faktiskt, är särskilt intresserade av spendera timmar på inredningsdetaljer. Vi hyr hus nu, det fungerar hur bra som helst. Vi behövde bestämma oss för något. Så det gjorde vi. Det blir bra.

Sen gick vi till huset och mätte lite. Store Son var med och tittade på sitt rum, och planerade lite inredning. Hans rum måste vara väl ljudisolerat och svalt. Och det blir det. Det är svårt att hålla alla detaljer i huvudet samtidigt, och alla mått. Några saker måste ändras vartefter bygget framskrider. Några behov ändras, några idéer mognar.

Det ska bli roligt när det blir klart. När det går att flytta in. Då ska vi bo, äntligen.

För övrigt känner jag mig nästan sysslolös nu med bara en halvfarts sommarkurs att läsa och tänka på. Väldigt konstigt. Men, med tanke på att huset ska målas invändigt och utvändigt, och altan ska skruvas och vi ska mellanlanda, och allt ska hända under sommaren, antar jag att det är ganska bra.

Och såhär ser det ut från Lille Sons rum, när reglarna sitter uppe.

Dags för sommar

Jag hade en väl uttänkt planering. Naturligtvis. De sista inlämningarna i vårens kurser, exakt koll på dagar, exakt koll på var jag var någonstans. Som om jag äntligen fått kontroll över min tendens till prokrastinering. Perfekt koll på vad som behövde göras på jobbet och när. Aldrig har väl en början av juni sett så kontrollerad ut. Efter 27 år vet jag äntligen hur man balanserar arbete och fritid.

Naturligtvis predikterade jag inte det opredikterbara. Helt plötsligt var det jobb 24/7, och hela studieplanering liksom bara löstes upp i ett tomrum av inte vet jag. Kaos.

Men, sen var jobbet klart vid midnatt natten till lördagen, och jag kunde stuva om och greja lite med min text till kreativt skrivande som fick lämnas in sådär 40 minuter för sent. Men tentan i vetenskapsteori lyckades jag få in flera timmar i förväg i går kväll. Och sen tittade jag på Rocket Leauge World Championship (det är e-sport) med Store Son, och allt var frid och fröjd.

Jag har en uppgift som eftersläntrare, en läsrapport som jag ska skriva klart så snart jag kommit över hur bedrövlig Drömfakulteten var att läsa. Och idag började en superrolig sommarkurs i Teknikens idéhistoria. Och hur kul är inte det?

Och ja, det är mindre än två månader kvar tills vi ska flytta till temporärt boende innan huset blir klart, och husbygget rullar på fint. Och det är två veckor till midsommar och sen vänder det igen, med ljuset. Men mot slutet av sommaren ska vi kunna flytta till vårt hus, och sen ska jag äntligen slappna av. Och då ska jag läsa böcker och kurser i evighet. Dessutom tänker jag att jag ska skriva om alla viktiga saker som jag tänker på emellanåt när jag inte tänker på hur köket ska se ut, vilket egentligen är ganska oviktigt, i alla fall om det fungerar bra. Så om det ska fungera bra måste man göra en insats och tänka ut det först. Och det jag skulle vilja ha är en generator där man liksom bara matade in alla sina behov, eller ännu hellre skulle den läsa av min hjärna. Alltså inte gissa utan verkligen läsa av just mig, och tala om för mig vad som bäst uppfyller mina behov. I form av köksinredning, placering av belysning och placering av handdukstork i badrummet. Men elektrikern som vi träffade idag tyckte jag för all del var mycket vettig och det är trevligt med vettiga yrkesmänniskor, det uppskattar jag extremt mycket, men han kan ju inte läsa tankar och prediktera vad vi vill ha var. Tyvärr. Och istället för att larva sig med spektakulära saker som elbilar tycker jag att Elon Musk kunde ägna sig åt vardagspraktiska saker som var eluttag ska sitta och var man ska tända lampor. Hur svårt kan det vara liksom, med tanke på att människor säkert är mer lika när det gäller sådant än vad det gäller huruvida de är intresserade av att läsa filosofi eller om Kim Kardashian.

Eftersom innerväggarna nu börjar komma upp, och taket ännu inte börjat läggas blir det ingen bild, eftersom det ser ut ungefär likadant som innan. På ytan. Men det blir väldigt bra i alla fall.

Med känsla för tid

Imorse satt jag och Lille Son och åt frukost. Jag kokade pasta till min lunchlåda.

Nu borde klockan ring …” sa jag, och då ringde den. ”Vilken känsla för tid jag har” utropade jag glatt, utan att tänka på hur jag närt de rara barnen med diskussioner i olika filosofiska ämnen.

”Det tog bara en stund för signalen att nå ditt medvetande” sa Lille Son förnuftigt, och sen följde en utläggning om hur jag uppfattat ringsignalen rent fysiskt innan den nådde medvetandet. Alltså ”visste” jag att det skulle ringa precis när jag blev medveten om att det ringde. Fast jag undrar varför jag tänkte att det borde ringa, istället för det ringer, precis innan jag hörde signalen. Tänkte jag i själva verket jag borde höra att det ringer? Var det medvetandedisplayen som demonstrerade sig, i själva verket hade allting redan, rent fysikaliskt hänt? Epifenomenologin är sann, medvetandet en display och den fria viljan en illusion. Vilken värld!

Men, kul är den i alla fall. Här ser vi dagens byggbilder, Lille Son inspekterar, man ser inte mycket utifrån nu av det som händer. Och jag ska skriva examinationsuppgift i vetenskapsteori den närmsta veckan.

När det är lite roligare

Som jag visste, varar inte o-roligheter alltför länge. Redan framåt eftermiddagen/kvällen började energin återvända. Kanske var det för att Doktor T tog på sig en vederbörlig andel av mansförkylningen. Det är tungt att själv ansvara för allt. Nu vet jag egentligen inte, man kan tänka sig att när mansförkylningar hoppar på det där sättet att de liksom på något sätt växlar upp, oavsett om det beror på en inneboende förstärkningsegenskap hos viruset, eller om det beror på värddjurets (dvs mannens) konstitution. Jag vet inte.

I vilket fall som helst lyckades jag, utöver arbete, gödsla gräsmattan, jag ser en inre vision av en viss våglängd av grönt breda ut sig. Och en gräsklippare som är som ett andra husdjur, kämpandes med djungeln som kommer upp.

Och jag tog ytterligare en lagom lång promenad, precis lagom för att lyssna på ett In Our Time-avsnitt, nu slutar jag länka för det har jag redan gjort, som handlade om Mind/Body-problemet. Hur ska man kunna påverka kroppen, materien, med medvetandet. Det är förstås ett intressant problem. Och de pratade om epifenomenalismen mot slutet, och det är faktiskt inte så tokigt. Om man redan tänker sig determinismen, är det inte alls något problem att tycka att epifenomenalismen passar bra in. Dvs , medvetandet har inget som helst att säga till om vad kroppen ska göra, sådant sköter kroppen alldeles själv. Om den vill skriva ett blogginlägg är det inte för att jag medvetet bestämde mig för det, utan för att kroppen helt enkelt hade sin egen agenda att göra det. Att jag tror att jag bestämde det, beror bara på att medvetandet är kroppens och hjärnans display, som talar om för mig vad som händer och sker och får mig att tro att jag varit med på det.

Man skulle kunna tänka sig att det är en praktisk funktion som evolutionen hittat på, om det t ex skulle vara en liten läcka mellan kroppen/hjärnan och medvetandet. På så sätt att medvetandet liksom skulle kunna slöa ner kroppen, typ skruva på intensiteten, av olika skäl. Och om medvetandet tror att det inget har att säga till om, blir det ledset och håglöst och det slöar ner kroppen. Alltså måste medvetandet hållas sysselsatt medan gener och annat står i och bringar ordning på saker och ting. Därmed får vi alltså veta vad som sker, och dessutom inbillas vi att tro att vi kan påverka. Ungefär som folkomröstningar som är rådgivande. Så kanske medvetandet fungerar, som en rådgivande folkomröstning, sådär lite semi-epifenomenologiskt.

Idag kollade vi också hur solnedgången fungerar i huset. Det verkar som den kan fungera bra.

 

Påsklov

Nu är det påskledigt. Fyra dagar i fullständigt förslappat vegeterande. Nästan i alla fall, det är naturligtvis en del inlämningsuppgifter som ska lämnas in, och saker som ska läsas. Men det räknar jag i alla fall till lustfyllt vegeterande. Vädret ska dessutom bli uselt, sägs det, vilket borgar för att det ska gå bra att sitta inne och läsa utan solstress.

Kanske behöver vi göra en insats för att bestämma husets köksinredning. Men vi gjorde en räd häromdagen till IKEA, någon bygghandel och kakel&klinkerbutik. Det var inte så svårt. Jag har svårt att känna ett djupt engagemang i inredningsfrågor, eller förresten, det var fel sagt, jag känner snarare ett otroligt djupt engagemang. Att det inte är en fråga som är värd att vända världen upp och ner för. Saken är ju den att inredningen  inte ska ta över, den ska finnas där, praktisk och tidlös, så att man kan ägna sig åt andra viktigare saker.

Sista perioden för kurserna. Vetenskapsteori t ex. Väldigt intressant. Passar bra efter Kritiskt tänkande. Kursen i kritiskt tänkande, som egentligen handlar om argumentationsanalys har förstört mitt sätt att läsa. I alla fall vissa texter. Möjligen inte skönlitterära. Skribenter som faller i den fälla de just kritiserar verkar vara ohyggligt vanligt. Att använda sig av retoriska knep som inte är så trevliga. Särskilt vanligt verkar vara sluttande plan, eller falska dilemman. Det är ganska roligt ändå. Det kreativa skrivandet har varit lågkreativt, men den litterära psykologin mer intensiv.

Egentligen borde det finnas en del att säga om både det ena och det andra, men det verkar mest ligga och skvalpa och bida sin tid. Vi får vänta på att det är klart. Doktor T letade upp ett horoskop till mig som han tyckte var mycket roande: ”You’re growing too fast, but that’s fine as long as you don’t make people around you feel they’re moving too slowly.” Jag vet inte vad jag tycker om det, förutom att nästa avsnitt i vetenskapsteorikursen kommer att behandla pseudovetenskaper som astrologi.

För övrigt har plattan gjutits.

Vy från söder.

Vy från norr.

Okej, jag har glömt

… att blogga några dagar. Så kan det bli när man har mycket att tänka på. Alltså, jag har bara intressanta saker att tänka på, förstås. Men när det blir alldeles för intressant är det som att vissa saker förträngs och liksom hamnar bakom något hörn i minneslabyrinten eller så.

Men, vi ska inte hänga läpp för det. Jag har läst så intressanta saker. Den nya filosofikursen, vetenskapsteori, verkar ohyggligt spännande. Äntligen kommer vi till sanningen. Boken är jättekul, Introduktion till vetenskapsteorin heter den. Undrar om jag inte nämnt den förut, bara för att jag liksom fuskläste lite i den.

Sista avsnittet i det första text-sjoket, hm, jag tycker det är rätt korta texter att läsa, men det är väl för att man ska tänka desto mer, heter Filosofens kontra sociologens kunskapsbegrepp, och där postmodernisten Latours inställning till sanning tas upp: ”… Det betyder att man inte kan förklara resultatet av något beslut eller något beteende med att det grundar sig på en missuppfattning, eftersom föreställningen om misstag förutstter distinktionen mellan sant och falskt. Detta framstår som en i praktiken orimlig hållning.” Man anar att postmodernismen inte står högt i kurs. Jag kan för lite för att säga något om det, men jag kan ju inte påstå att intrycket är gott. För många år sen läste jag Fashionable Nonsense, som jag brukar återkomma till då och då, och där ägnas ett kapitel åt att såga Latours relativism mycket rationellt. Fö inspirerade det mig till att skaffa Science in Action, som jag tyvärr aldrig kommit mig för att läsa. Men den står där i bokhyllan, och jag tänker minsann inte avstå från att läsa förmodade galenskaper. Faktum är att ska man anse att det är galet är det bäst man har ordentliga belägg för det.

Men häromdagen, när jag hittade en jätterolig bild i en blogg, förutom att blogginlägget i sig var intressant, det handlade om argumentationsfel, fallasier, kom jag att tänka på att logiskt, rationellt tänkande ändå är väldigt … sällsynt. Alltså, sådär till vardags. Inte går de flesta omkring och är rationella av sig? Nej, just det. Det är ohyggliga mängder känslor och tyckanden som luftas. Men, världen verkar ju funka hyggligt, i det stora hela, ändå. Även om jag blir galen på obegripliga dumheter i vardagen som hur någon kan vara så ofantligt stupid så att han (det var en han igår) ställer sig och blockerar den fiffigt uttänkta upphämtningsplatsen vid tågstationen så att elva bilar får vänta.

Och det kan ju bara bero på att evolutionen insett att mänskligt förnuft inte är något att lita på, och alltså gjort mänskligheten ganska oförnuftsrobust. Att det sen skulle vara bättre på alla sätt om människor kunde vara lite rationella av sig, det verkar mest vara evolutionens önsketänkande, fromma förhoppning. Nu önskar jag att jag kunde få ett allmänt utbrott. Men det får jag förstås inte. Inte mer än att jag verbalt, och rationellt förstås, åkallar Athena.

Nu minns jag i vanlig ordning inte hur vi kom hit. Jo, det var det där med sanningen ja.

Jag ska fortsätta, jag ser fram emot nästa avsnitt som fortsätter såga de som tycker saker är sanna för dem.

Dagens husbyggebilder, nu är själva grundarbetet nästan klart. Om en vecka är det dags för gjutning.



Doktor T och köttfärssåsen

Igår hade vi köttfärssås och spaghetti till middag. Det är en rätt som förekommer ganska ofta, ity den är mycket uppskattad av särskilt hushållets unga män. Och mamman är inte den som är den.

Igår lagades köttfärssåsen av Doktor T. När Doktor T lagar köttfärssås genereras många kontrollfrågor vid matbordet. Det är inte det att Doktor T är dålig på att laga köttfärsås, det är mer så att han är förtjust i att experimentera. Alltför förtjust enligt de rara barnen. Vissa maträtter ska nämligen lagas så som de ska lagas. Inte som man har lust att prova hur de ska lagas. Som den gången Doktor T rev ner en potatis i köttfärssåsen och trodde han skulle komma undan med det. Det gjorde han inte, barnen med hyperkänsliga smaklökar detekterade den lilla skillnaden i konsistens som denna stackars potatis åstadkom, och sen var den saken avslöjad. Doktor T skyllde på andrarangspotatis. Eller den gången Doktor T fick för sig att köttfärssåsen behövde hottas upp och förstörde såväl gom som middagshögtidsstund för oss allihopa, alltså utom för sig själv.

Alltså får Doktor T finna sig i en rad frågor om huruvida några ingredienser som inte ska vara i köttfärssåsen är det, eller inte. Den första frågan är för övrigt Vem har gjort köttfärssåsen? Jag kan stolt meddela att jag helt slipper undan följdfrågor när det är jag som står för köttfärssåsen. Min köttfärsås anses nämligen vara själva referensköttfärssåsen. I alla fall, igår avslutades frågerundan med att Doktor T bedyrade: ”Jag har gjort den enligt recept, enligt konstens alla regler!” för att liksom avfärda det sista tvivlet.

Rara Dotter var inte sen att påpeka: ”Du behöver bara göra rätt.” Så var det med den saken, enkelt, gör rätt bara. Nu är det så att Rara Dotter äter veganskt, och har egentligen inga intressen i köttfärssåsen nuförtiden.

Idag har man sprängt en stor sten i många delar. Tur det inte var någon av mina filosofistenar. Nu ser man var huset kommer att stå.

Filosofiska frågor

Jag tror jag grubblar ihjäl mig över en filosofisk fråga. Den försåtligt simpla frågan: ”När kan man anse att en matematisk modell är tillräckligt validerad för att vara användbar till det jag vill använda den till?” Inte så krångligt eller hur? Att ställa frågan. Svaret är mycket, mycket värre.

Men medan jag grubblar över det, har jag ägnat en stor del av kvällen till mer lättsamma övningar, i satslogik. Det är ett så’nt område som man kan trilla ner i av förtjusning över hur tjusigt man kan formalisera språket. I alla fall när det är uttryck av en art som passar att analysera så. Förstås. Det är underhållande. I den här kursen snuddas det bara lite i det, den är en liten teaser. Jag ska läsa mer av det senare. Men nästa delkurs är vetenskapsteori, då kanske jag kommer lite längre i den första frågan.

Idag var det någon som frågade mig om jag har något mål med dessa studier. Mål? Va? Alltså jag läser ju för att det är roligt … jag vacklar mellan filosofi och idéhistoria. Jag vill läsa båda. Och det har jag ju gjort. Och tänker göra. Och sen, tja, jag kanske tar en examen eller så. Eller två. Men vad jag ska med det till, det har jag ingen aning om. Det är en filosofisk fråga.

Fö har bygget kommit ytterligare lite längre idag.

Shoppingtur

Shopping är bland det tråkigaste jag vet. Det finns inget som är kul med det. I alla fall inte när det gäller nödvändigheter som kläder och en del annat som man måste ha. Det är kul att köpa böcker, det är kul att köpa trädgårdsgrejer och sån’t. Handla mat är rätt tråkigt.

Jag behövde ett par nya, typ, promenadskor. De gamla var trasiga längs sulan, och läckte in. Men jag har helt enkelt inte prioriterat den frågan, utan lidit på med trasiga promenadskor. Lidandet att shoppa har känts större.

Men idag tog jag tag i saken. Jag tog med mig Rara Dottern till Intersport. Jag höll på vända i dörren, det var hysteriskt mycket folk. Men jag andades in och gick till skoavdelningen. Där hade de köp 3 betala för 2. Det var förklaringen. Och nu uppstod både ångest och glädje. Möjligheten att införskaffa tre par skor till priset av två innebär dels sparade pengar, det gillar jag, dels innebär det att jag inte behöver shoppa skor på tre gånger så lång tid igen. Ångesten att hitta dessa tre par skor. Det jag möjligen kunde göra var ju att köpa tre likadana par skor. Men jag kunde också tänka mig att köpa några andra som jag också kunde använda. Å ena sidan skulle det ju inte riktigt innebära tre gånger så lång tid innan jag behövde köpa nya skor, men har behov av fler än ett par, för livets skiften, som att man är på jobbet ibland, finpromenerar på kulturinrättningar ibland och då ser gore-tex trist ut, och ibland är man ute i skogen eller vid sjön och promenerar. Jag lyckades hitta ett par skogspromenadskor, och ett par kulturpromenadskor. Och sen hade jag lyckligtvis Rara Dottern som förbarmade sig över ett par Converse. Vilken tur.

Annars läser jag.

Och dagens bild från bygget. Det är ingen skillnad från igår, förutom att det är min bild, från min telefon. Det är bra att kunna gå runt och fundera över olika platser, idag kom vi på var komposten ska ligga.

Kan man sova snart?

Fredag, och veckans optimering fungerar utmärkt i vanlig ordning. Dvs jag har med lätthet hållit mig vaken både på jobbet och hemma på kvällarna till sådär midnatt. Men nu, halv nio, tycker jag det börjar bli dags att sova. Det är för att jag är för trött för att göra något vettigt. Jag orkar inte läsa något intressant, t ex. Eller räkna på något intressant. Eller planera något intressant. TV är inget kul. Det enda som händer är att jag hamnar i den oändligt meningslösa klick-loopen. Och det är kul en kvart, sen har jag klickat mig igenom allt som jag inte hunnit klicka mig igenom i veckan.

Imorgonbitti däremot, då har jag massor av saker jag vill göra! Då ska jag läsa. Och läsa. Och läsa. Och tänka. Och skriva. Och kanske baka bullar som jag halvt lovat Store Son. Och tvätta som jag lovat Rara Dotter. Och läsa mer. Och ja, göra en massa kul och intressanta saker.

Men jag är lite misstänksam mot fredagsoptimeringen. Hur kan den vara så optimal? Det är nästan så att jag tror att det är något lurt med den. Som om den liksom är lite … psykologisk! Typ att kan man däcka, så gör man. Typ betingad däckning.

Eftersom de rara barnen alla tre, eller fyra som vi nästan har nuförtiden med Rara Flickvännen, förärar Fadern med ett besök, är Doktor T och jag helt för oss själva ikväll. Det är lugnt och tyst. Jag funderar på att vara riktigt lyxig och gå och sova klockan nio. Kanske ligga och läsa något lättsamt. Kanske börja på Inferno, av Strindberg, som ingår i litteraturkursen.

Idag hann jag inte fota bygget, men det kommer ju inte hända något i helgen så jag kan fota då och ändå få med processen i dagsskala. Men Doktor T  har fotat. Det händer saker så fort, så synligt. Det är roligt.