Doktor T och köttfärssåsen

Igår hade vi köttfärssås och spaghetti till middag. Det är en rätt som förekommer ganska ofta, ity den är mycket uppskattad av särskilt hushållets unga män. Och mamman är inte den som är den.

Igår lagades köttfärssåsen av Doktor T. När Doktor T lagar köttfärssås genereras många kontrollfrågor vid matbordet. Det är inte det att Doktor T är dålig på att laga köttfärsås, det är mer så att han är förtjust i att experimentera. Alltför förtjust enligt de rara barnen. Vissa maträtter ska nämligen lagas så som de ska lagas. Inte som man har lust att prova hur de ska lagas. Som den gången Doktor T rev ner en potatis i köttfärssåsen och trodde han skulle komma undan med det. Det gjorde han inte, barnen med hyperkänsliga smaklökar detekterade den lilla skillnaden i konsistens som denna stackars potatis åstadkom, och sen var den saken avslöjad. Doktor T skyllde på andrarangspotatis. Eller den gången Doktor T fick för sig att köttfärssåsen behövde hottas upp och förstörde såväl gom som middagshögtidsstund för oss allihopa, alltså utom för sig själv.

Alltså får Doktor T finna sig i en rad frågor om huruvida några ingredienser som inte ska vara i köttfärssåsen är det, eller inte. Den första frågan är för övrigt Vem har gjort köttfärssåsen? Jag kan stolt meddela att jag helt slipper undan följdfrågor när det är jag som står för köttfärssåsen. Min köttfärsås anses nämligen vara själva referensköttfärssåsen. I alla fall, igår avslutades frågerundan med att Doktor T bedyrade: ”Jag har gjort den enligt recept, enligt konstens alla regler!” för att liksom avfärda det sista tvivlet.

Rara Dotter var inte sen att påpeka: ”Du behöver bara göra rätt.” Så var det med den saken, enkelt, gör rätt bara. Nu är det så att Rara Dotter äter veganskt, och har egentligen inga intressen i köttfärssåsen nuförtiden.

Idag har man sprängt en stor sten i många delar. Tur det inte var någon av mina filosofistenar. Nu ser man var huset kommer att stå.

Filosofiska frågor

Jag tror jag grubblar ihjäl mig över en filosofisk fråga. Den försåtligt simpla frågan: ”När kan man anse att en matematisk modell är tillräckligt validerad för att vara användbar till det jag vill använda den till?” Inte så krångligt eller hur? Att ställa frågan. Svaret är mycket, mycket värre.

Men medan jag grubblar över det, har jag ägnat en stor del av kvällen till mer lättsamma övningar, i satslogik. Det är ett så’nt område som man kan trilla ner i av förtjusning över hur tjusigt man kan formalisera språket. I alla fall när det är uttryck av en art som passar att analysera så. Förstås. Det är underhållande. I den här kursen snuddas det bara lite i det, den är en liten teaser. Jag ska läsa mer av det senare. Men nästa delkurs är vetenskapsteori, då kanske jag kommer lite längre i den första frågan.

Idag var det någon som frågade mig om jag har något mål med dessa studier. Mål? Va? Alltså jag läser ju för att det är roligt … jag vacklar mellan filosofi och idéhistoria. Jag vill läsa båda. Och det har jag ju gjort. Och tänker göra. Och sen, tja, jag kanske tar en examen eller så. Eller två. Men vad jag ska med det till, det har jag ingen aning om. Det är en filosofisk fråga.

Fö har bygget kommit ytterligare lite längre idag.

Shoppingtur

Shopping är bland det tråkigaste jag vet. Det finns inget som är kul med det. I alla fall inte när det gäller nödvändigheter som kläder och en del annat som man måste ha. Det är kul att köpa böcker, det är kul att köpa trädgårdsgrejer och sån’t. Handla mat är rätt tråkigt.

Jag behövde ett par nya, typ, promenadskor. De gamla var trasiga längs sulan, och läckte in. Men jag har helt enkelt inte prioriterat den frågan, utan lidit på med trasiga promenadskor. Lidandet att shoppa har känts större.

Men idag tog jag tag i saken. Jag tog med mig Rara Dottern till Intersport. Jag höll på vända i dörren, det var hysteriskt mycket folk. Men jag andades in och gick till skoavdelningen. Där hade de köp 3 betala för 2. Det var förklaringen. Och nu uppstod både ångest och glädje. Möjligheten att införskaffa tre par skor till priset av två innebär dels sparade pengar, det gillar jag, dels innebär det att jag inte behöver shoppa skor på tre gånger så lång tid igen. Ångesten att hitta dessa tre par skor. Det jag möjligen kunde göra var ju att köpa tre likadana par skor. Men jag kunde också tänka mig att köpa några andra som jag också kunde använda. Å ena sidan skulle det ju inte riktigt innebära tre gånger så lång tid innan jag behövde köpa nya skor, men har behov av fler än ett par, för livets skiften, som att man är på jobbet ibland, finpromenerar på kulturinrättningar ibland och då ser gore-tex trist ut, och ibland är man ute i skogen eller vid sjön och promenerar. Jag lyckades hitta ett par skogspromenadskor, och ett par kulturpromenadskor. Och sen hade jag lyckligtvis Rara Dottern som förbarmade sig över ett par Converse. Vilken tur.

Annars läser jag.

Och dagens bild från bygget. Det är ingen skillnad från igår, förutom att det är min bild, från min telefon. Det är bra att kunna gå runt och fundera över olika platser, idag kom vi på var komposten ska ligga.

Kan man sova snart?

Fredag, och veckans optimering fungerar utmärkt i vanlig ordning. Dvs jag har med lätthet hållit mig vaken både på jobbet och hemma på kvällarna till sådär midnatt. Men nu, halv nio, tycker jag det börjar bli dags att sova. Det är för att jag är för trött för att göra något vettigt. Jag orkar inte läsa något intressant, t ex. Eller räkna på något intressant. Eller planera något intressant. TV är inget kul. Det enda som händer är att jag hamnar i den oändligt meningslösa klick-loopen. Och det är kul en kvart, sen har jag klickat mig igenom allt som jag inte hunnit klicka mig igenom i veckan.

Imorgonbitti däremot, då har jag massor av saker jag vill göra! Då ska jag läsa. Och läsa. Och läsa. Och tänka. Och skriva. Och kanske baka bullar som jag halvt lovat Store Son. Och tvätta som jag lovat Rara Dotter. Och läsa mer. Och ja, göra en massa kul och intressanta saker.

Men jag är lite misstänksam mot fredagsoptimeringen. Hur kan den vara så optimal? Det är nästan så att jag tror att det är något lurt med den. Som om den liksom är lite … psykologisk! Typ att kan man däcka, så gör man. Typ betingad däckning.

Eftersom de rara barnen alla tre, eller fyra som vi nästan har nuförtiden med Rara Flickvännen, förärar Fadern med ett besök, är Doktor T och jag helt för oss själva ikväll. Det är lugnt och tyst. Jag funderar på att vara riktigt lyxig och gå och sova klockan nio. Kanske ligga och läsa något lättsamt. Kanske börja på Inferno, av Strindberg, som ingår i litteraturkursen.

Idag hann jag inte fota bygget, men det kommer ju inte hända något i helgen så jag kan fota då och ändå få med processen i dagsskala. Men Doktor T  har fotat. Det händer saker så fort, så synligt. Det är roligt.

Det som saknas med Thérèse Raquin

Nu har romanen liksom skvalpat ett litet tag, en vecka, legat lite i bakhuvudet. Och en sak som skaver med Thérèse, och för all del Laurent, är deras oförmåga att rationalisera brottet, att lägga det bakom sig. Om det nu var vad de hade tänkt sig. De fick som de ville, de röjde maken ur vägen, men när det var klart var inget mer som förut. De glömde att tänka på hur saker och ting påverkar en och förändrar en.

Allt man är med om förändrar. Det kan vara lite, eller mycket. Men jag är inte samma idag som igår, även om stora delar är lika. Det är en liten förändring varje dag, soritetsparadoxen in action. En liten skillnad varje dag, men stor skillnad från ett år till ett annat.

Thérèse och Laurent hade vissa känslor som de ville leva ut. Om bara inte om hade varit. Då eliminerar vi om. Men sen upptäckte de att de inte ville mer, men det gick inte att stoppa. De ville vilja. De hade ju bestämt det. Men något kom emellan, symboliserad som den påtagliga bilden av den döde maken. Den som de inbillade de hade i sovrummet om nätterna. Men det var egentligen deras egen förändring.

Det är ganska lustigt hur det går till. Ganska fascinerande. Kommer jag att vilja samma sak imorgon som idag? Troligen, ungefär. Om inga nya fakta tillkommer, förstås.

Och så dagens bild. Nu är ännu mer bortschaktat, man ser var huset ska stå. Tomten är på drygt 2000 kvm. Och mina filosofistenar till vänster. Jag tror jag hittat stenen som jag kan fota från varje dag.

Höstens kurser och mera grävning

Nu har jag ju alla inlägg klara i bloggen för flera månader framåt. Några bilder om dagen av bygget bara. Perfekt. Man kan se stenhögar flyttas och väggar komma upp och sånt. Jättespännande. Eller inte. Jag måste hitta en plats att stå på bara, för fotona. Ska leta upp en imorgon.

Nu tittar vi på dagens bilder. Den första är från skogen, nästan längst bort på tomten. Det finns två grannfastigheter, en till höger och en till vänster. Gatan är norrut, rakt fram i bilden, och söderut är det ett skogsparti till nästa område, ett gammalt sommarstugeområde.

Och här ser vi hur det ser ut nästan från gatan, mot skogen. Där borta vid träden är den första bilden tagen. Man undrar hur det kommer att se ut imorgon.

Och när vi ändå tittar på bilder kan vi titta på hur höstens ansökan till kurser ser ut idag. Jag har inte bestämt mig om den kommer att se ut så slutgiltigt, förutom de två första kurserna. Kul va?!