Med känsla för tid

Imorse satt jag och Lille Son och åt frukost. Jag kokade pasta till min lunchlåda.

Nu borde klockan ring …” sa jag, och då ringde den. ”Vilken känsla för tid jag har” utropade jag glatt, utan att tänka på hur jag närt de rara barnen med diskussioner i olika filosofiska ämnen.

”Det tog bara en stund för signalen att nå ditt medvetande” sa Lille Son förnuftigt, och sen följde en utläggning om hur jag uppfattat ringsignalen rent fysiskt innan den nådde medvetandet. Alltså ”visste” jag att det skulle ringa precis när jag blev medveten om att det ringde. Fast jag undrar varför jag tänkte att det borde ringa, istället för det ringer, precis innan jag hörde signalen. Tänkte jag i själva verket jag borde höra att det ringer? Var det medvetandedisplayen som demonstrerade sig, i själva verket hade allting redan, rent fysikaliskt hänt? Epifenomenologin är sann, medvetandet en display och den fria viljan en illusion. Vilken värld!

Men, kul är den i alla fall. Här ser vi dagens byggbilder, Lille Son inspekterar, man ser inte mycket utifrån nu av det som händer. Och jag ska skriva examinationsuppgift i vetenskapsteori den närmsta veckan.

När det är lite roligare

Som jag visste, varar inte o-roligheter alltför länge. Redan framåt eftermiddagen/kvällen började energin återvända. Kanske var det för att Doktor T tog på sig en vederbörlig andel av mansförkylningen. Det är tungt att själv ansvara för allt. Nu vet jag egentligen inte, man kan tänka sig att när mansförkylningar hoppar på det där sättet att de liksom på något sätt växlar upp, oavsett om det beror på en inneboende förstärkningsegenskap hos viruset, eller om det beror på värddjurets (dvs mannens) konstitution. Jag vet inte.

I vilket fall som helst lyckades jag, utöver arbete, gödsla gräsmattan, jag ser en inre vision av en viss våglängd av grönt breda ut sig. Och en gräsklippare som är som ett andra husdjur, kämpandes med djungeln som kommer upp.

Och jag tog ytterligare en lagom lång promenad, precis lagom för att lyssna på ett In Our Time-avsnitt, nu slutar jag länka för det har jag redan gjort, som handlade om Mind/Body-problemet. Hur ska man kunna påverka kroppen, materien, med medvetandet. Det är förstås ett intressant problem. Och de pratade om epifenomenalismen mot slutet, och det är faktiskt inte så tokigt. Om man redan tänker sig determinismen, är det inte alls något problem att tycka att epifenomenalismen passar bra in. Dvs , medvetandet har inget som helst att säga till om vad kroppen ska göra, sådant sköter kroppen alldeles själv. Om den vill skriva ett blogginlägg är det inte för att jag medvetet bestämde mig för det, utan för att kroppen helt enkelt hade sin egen agenda att göra det. Att jag tror att jag bestämde det, beror bara på att medvetandet är kroppens och hjärnans display, som talar om för mig vad som händer och sker och får mig att tro att jag varit med på det.

Man skulle kunna tänka sig att det är en praktisk funktion som evolutionen hittat på, om det t ex skulle vara en liten läcka mellan kroppen/hjärnan och medvetandet. På så sätt att medvetandet liksom skulle kunna slöa ner kroppen, typ skruva på intensiteten, av olika skäl. Och om medvetandet tror att det inget har att säga till om, blir det ledset och håglöst och det slöar ner kroppen. Alltså måste medvetandet hållas sysselsatt medan gener och annat står i och bringar ordning på saker och ting. Därmed får vi alltså veta vad som sker, och dessutom inbillas vi att tro att vi kan påverka. Ungefär som folkomröstningar som är rådgivande. Så kanske medvetandet fungerar, som en rådgivande folkomröstning, sådär lite semi-epifenomenologiskt.

Idag kollade vi också hur solnedgången fungerar i huset. Det verkar som den kan fungera bra.

 

Påsklov

Nu är det påskledigt. Fyra dagar i fullständigt förslappat vegeterande. Nästan i alla fall, det är naturligtvis en del inlämningsuppgifter som ska lämnas in, och saker som ska läsas. Men det räknar jag i alla fall till lustfyllt vegeterande. Vädret ska dessutom bli uselt, sägs det, vilket borgar för att det ska gå bra att sitta inne och läsa utan solstress.

Kanske behöver vi göra en insats för att bestämma husets köksinredning. Men vi gjorde en räd häromdagen till IKEA, någon bygghandel och kakel&klinkerbutik. Det var inte så svårt. Jag har svårt att känna ett djupt engagemang i inredningsfrågor, eller förresten, det var fel sagt, jag känner snarare ett otroligt djupt engagemang. Att det inte är en fråga som är värd att vända världen upp och ner för. Saken är ju den att inredningen  inte ska ta över, den ska finnas där, praktisk och tidlös, så att man kan ägna sig åt andra viktigare saker.

Sista perioden för kurserna. Vetenskapsteori t ex. Väldigt intressant. Passar bra efter Kritiskt tänkande. Kursen i kritiskt tänkande, som egentligen handlar om argumentationsanalys har förstört mitt sätt att läsa. I alla fall vissa texter. Möjligen inte skönlitterära. Skribenter som faller i den fälla de just kritiserar verkar vara ohyggligt vanligt. Att använda sig av retoriska knep som inte är så trevliga. Särskilt vanligt verkar vara sluttande plan, eller falska dilemman. Det är ganska roligt ändå. Det kreativa skrivandet har varit lågkreativt, men den litterära psykologin mer intensiv.

Egentligen borde det finnas en del att säga om både det ena och det andra, men det verkar mest ligga och skvalpa och bida sin tid. Vi får vänta på att det är klart. Doktor T letade upp ett horoskop till mig som han tyckte var mycket roande: ”You’re growing too fast, but that’s fine as long as you don’t make people around you feel they’re moving too slowly.” Jag vet inte vad jag tycker om det, förutom att nästa avsnitt i vetenskapsteorikursen kommer att behandla pseudovetenskaper som astrologi.

För övrigt har plattan gjutits.

Vy från söder.

Vy från norr.

Okej, jag har glömt

… att blogga några dagar. Så kan det bli när man har mycket att tänka på. Alltså, jag har bara intressanta saker att tänka på, förstås. Men när det blir alldeles för intressant är det som att vissa saker förträngs och liksom hamnar bakom något hörn i minneslabyrinten eller så.

Men, vi ska inte hänga läpp för det. Jag har läst så intressanta saker. Den nya filosofikursen, vetenskapsteori, verkar ohyggligt spännande. Äntligen kommer vi till sanningen. Boken är jättekul, Introduktion till vetenskapsteorin heter den. Undrar om jag inte nämnt den förut, bara för att jag liksom fuskläste lite i den.

Sista avsnittet i det första text-sjoket, hm, jag tycker det är rätt korta texter att läsa, men det är väl för att man ska tänka desto mer, heter Filosofens kontra sociologens kunskapsbegrepp, och där postmodernisten Latours inställning till sanning tas upp: ”… Det betyder att man inte kan förklara resultatet av något beslut eller något beteende med att det grundar sig på en missuppfattning, eftersom föreställningen om misstag förutstter distinktionen mellan sant och falskt. Detta framstår som en i praktiken orimlig hållning.” Man anar att postmodernismen inte står högt i kurs. Jag kan för lite för att säga något om det, men jag kan ju inte påstå att intrycket är gott. För många år sen läste jag Fashionable Nonsense, som jag brukar återkomma till då och då, och där ägnas ett kapitel åt att såga Latours relativism mycket rationellt. Fö inspirerade det mig till att skaffa Science in Action, som jag tyvärr aldrig kommit mig för att läsa. Men den står där i bokhyllan, och jag tänker minsann inte avstå från att läsa förmodade galenskaper. Faktum är att ska man anse att det är galet är det bäst man har ordentliga belägg för det.

Men häromdagen, när jag hittade en jätterolig bild i en blogg, förutom att blogginlägget i sig var intressant, det handlade om argumentationsfel, fallasier, kom jag att tänka på att logiskt, rationellt tänkande ändå är väldigt … sällsynt. Alltså, sådär till vardags. Inte går de flesta omkring och är rationella av sig? Nej, just det. Det är ohyggliga mängder känslor och tyckanden som luftas. Men, världen verkar ju funka hyggligt, i det stora hela, ändå. Även om jag blir galen på obegripliga dumheter i vardagen som hur någon kan vara så ofantligt stupid så att han (det var en han igår) ställer sig och blockerar den fiffigt uttänkta upphämtningsplatsen vid tågstationen så att elva bilar får vänta.

Och det kan ju bara bero på att evolutionen insett att mänskligt förnuft inte är något att lita på, och alltså gjort mänskligheten ganska oförnuftsrobust. Att det sen skulle vara bättre på alla sätt om människor kunde vara lite rationella av sig, det verkar mest vara evolutionens önsketänkande, fromma förhoppning. Nu önskar jag att jag kunde få ett allmänt utbrott. Men det får jag förstås inte. Inte mer än att jag verbalt, och rationellt förstås, åkallar Athena.

Nu minns jag i vanlig ordning inte hur vi kom hit. Jo, det var det där med sanningen ja.

Jag ska fortsätta, jag ser fram emot nästa avsnitt som fortsätter såga de som tycker saker är sanna för dem.

Dagens husbyggebilder, nu är själva grundarbetet nästan klart. Om en vecka är det dags för gjutning.



Doktor T och köttfärssåsen

Igår hade vi köttfärssås och spaghetti till middag. Det är en rätt som förekommer ganska ofta, ity den är mycket uppskattad av särskilt hushållets unga män. Och mamman är inte den som är den.

Igår lagades köttfärssåsen av Doktor T. När Doktor T lagar köttfärssås genereras många kontrollfrågor vid matbordet. Det är inte det att Doktor T är dålig på att laga köttfärsås, det är mer så att han är förtjust i att experimentera. Alltför förtjust enligt de rara barnen. Vissa maträtter ska nämligen lagas så som de ska lagas. Inte som man har lust att prova hur de ska lagas. Som den gången Doktor T rev ner en potatis i köttfärssåsen och trodde han skulle komma undan med det. Det gjorde han inte, barnen med hyperkänsliga smaklökar detekterade den lilla skillnaden i konsistens som denna stackars potatis åstadkom, och sen var den saken avslöjad. Doktor T skyllde på andrarangspotatis. Eller den gången Doktor T fick för sig att köttfärssåsen behövde hottas upp och förstörde såväl gom som middagshögtidsstund för oss allihopa, alltså utom för sig själv.

Alltså får Doktor T finna sig i en rad frågor om huruvida några ingredienser som inte ska vara i köttfärssåsen är det, eller inte. Den första frågan är för övrigt Vem har gjort köttfärssåsen? Jag kan stolt meddela att jag helt slipper undan följdfrågor när det är jag som står för köttfärssåsen. Min köttfärsås anses nämligen vara själva referensköttfärssåsen. I alla fall, igår avslutades frågerundan med att Doktor T bedyrade: ”Jag har gjort den enligt recept, enligt konstens alla regler!” för att liksom avfärda det sista tvivlet.

Rara Dotter var inte sen att påpeka: ”Du behöver bara göra rätt.” Så var det med den saken, enkelt, gör rätt bara. Nu är det så att Rara Dotter äter veganskt, och har egentligen inga intressen i köttfärssåsen nuförtiden.

Idag har man sprängt en stor sten i många delar. Tur det inte var någon av mina filosofistenar. Nu ser man var huset kommer att stå.

Filosofiska frågor

Jag tror jag grubblar ihjäl mig över en filosofisk fråga. Den försåtligt simpla frågan: ”När kan man anse att en matematisk modell är tillräckligt validerad för att vara användbar till det jag vill använda den till?” Inte så krångligt eller hur? Att ställa frågan. Svaret är mycket, mycket värre.

Men medan jag grubblar över det, har jag ägnat en stor del av kvällen till mer lättsamma övningar, i satslogik. Det är ett så’nt område som man kan trilla ner i av förtjusning över hur tjusigt man kan formalisera språket. I alla fall när det är uttryck av en art som passar att analysera så. Förstås. Det är underhållande. I den här kursen snuddas det bara lite i det, den är en liten teaser. Jag ska läsa mer av det senare. Men nästa delkurs är vetenskapsteori, då kanske jag kommer lite längre i den första frågan.

Idag var det någon som frågade mig om jag har något mål med dessa studier. Mål? Va? Alltså jag läser ju för att det är roligt … jag vacklar mellan filosofi och idéhistoria. Jag vill läsa båda. Och det har jag ju gjort. Och tänker göra. Och sen, tja, jag kanske tar en examen eller så. Eller två. Men vad jag ska med det till, det har jag ingen aning om. Det är en filosofisk fråga.

Fö har bygget kommit ytterligare lite längre idag.

Shoppingtur

Shopping är bland det tråkigaste jag vet. Det finns inget som är kul med det. I alla fall inte när det gäller nödvändigheter som kläder och en del annat som man måste ha. Det är kul att köpa böcker, det är kul att köpa trädgårdsgrejer och sån’t. Handla mat är rätt tråkigt.

Jag behövde ett par nya, typ, promenadskor. De gamla var trasiga längs sulan, och läckte in. Men jag har helt enkelt inte prioriterat den frågan, utan lidit på med trasiga promenadskor. Lidandet att shoppa har känts större.

Men idag tog jag tag i saken. Jag tog med mig Rara Dottern till Intersport. Jag höll på vända i dörren, det var hysteriskt mycket folk. Men jag andades in och gick till skoavdelningen. Där hade de köp 3 betala för 2. Det var förklaringen. Och nu uppstod både ångest och glädje. Möjligheten att införskaffa tre par skor till priset av två innebär dels sparade pengar, det gillar jag, dels innebär det att jag inte behöver shoppa skor på tre gånger så lång tid igen. Ångesten att hitta dessa tre par skor. Det jag möjligen kunde göra var ju att köpa tre likadana par skor. Men jag kunde också tänka mig att köpa några andra som jag också kunde använda. Å ena sidan skulle det ju inte riktigt innebära tre gånger så lång tid innan jag behövde köpa nya skor, men har behov av fler än ett par, för livets skiften, som att man är på jobbet ibland, finpromenerar på kulturinrättningar ibland och då ser gore-tex trist ut, och ibland är man ute i skogen eller vid sjön och promenerar. Jag lyckades hitta ett par skogspromenadskor, och ett par kulturpromenadskor. Och sen hade jag lyckligtvis Rara Dottern som förbarmade sig över ett par Converse. Vilken tur.

Annars läser jag.

Och dagens bild från bygget. Det är ingen skillnad från igår, förutom att det är min bild, från min telefon. Det är bra att kunna gå runt och fundera över olika platser, idag kom vi på var komposten ska ligga.

Kan man sova snart?

Fredag, och veckans optimering fungerar utmärkt i vanlig ordning. Dvs jag har med lätthet hållit mig vaken både på jobbet och hemma på kvällarna till sådär midnatt. Men nu, halv nio, tycker jag det börjar bli dags att sova. Det är för att jag är för trött för att göra något vettigt. Jag orkar inte läsa något intressant, t ex. Eller räkna på något intressant. Eller planera något intressant. TV är inget kul. Det enda som händer är att jag hamnar i den oändligt meningslösa klick-loopen. Och det är kul en kvart, sen har jag klickat mig igenom allt som jag inte hunnit klicka mig igenom i veckan.

Imorgonbitti däremot, då har jag massor av saker jag vill göra! Då ska jag läsa. Och läsa. Och läsa. Och tänka. Och skriva. Och kanske baka bullar som jag halvt lovat Store Son. Och tvätta som jag lovat Rara Dotter. Och läsa mer. Och ja, göra en massa kul och intressanta saker.

Men jag är lite misstänksam mot fredagsoptimeringen. Hur kan den vara så optimal? Det är nästan så att jag tror att det är något lurt med den. Som om den liksom är lite … psykologisk! Typ att kan man däcka, så gör man. Typ betingad däckning.

Eftersom de rara barnen alla tre, eller fyra som vi nästan har nuförtiden med Rara Flickvännen, förärar Fadern med ett besök, är Doktor T och jag helt för oss själva ikväll. Det är lugnt och tyst. Jag funderar på att vara riktigt lyxig och gå och sova klockan nio. Kanske ligga och läsa något lättsamt. Kanske börja på Inferno, av Strindberg, som ingår i litteraturkursen.

Idag hann jag inte fota bygget, men det kommer ju inte hända något i helgen så jag kan fota då och ändå få med processen i dagsskala. Men Doktor T  har fotat. Det händer saker så fort, så synligt. Det är roligt.

Det som saknas med Thérèse Raquin

Nu har romanen liksom skvalpat ett litet tag, en vecka, legat lite i bakhuvudet. Och en sak som skaver med Thérèse, och för all del Laurent, är deras oförmåga att rationalisera brottet, att lägga det bakom sig. Om det nu var vad de hade tänkt sig. De fick som de ville, de röjde maken ur vägen, men när det var klart var inget mer som förut. De glömde att tänka på hur saker och ting påverkar en och förändrar en.

Allt man är med om förändrar. Det kan vara lite, eller mycket. Men jag är inte samma idag som igår, även om stora delar är lika. Det är en liten förändring varje dag, soritetsparadoxen in action. En liten skillnad varje dag, men stor skillnad från ett år till ett annat.

Thérèse och Laurent hade vissa känslor som de ville leva ut. Om bara inte om hade varit. Då eliminerar vi om. Men sen upptäckte de att de inte ville mer, men det gick inte att stoppa. De ville vilja. De hade ju bestämt det. Men något kom emellan, symboliserad som den påtagliga bilden av den döde maken. Den som de inbillade de hade i sovrummet om nätterna. Men det var egentligen deras egen förändring.

Det är ganska lustigt hur det går till. Ganska fascinerande. Kommer jag att vilja samma sak imorgon som idag? Troligen, ungefär. Om inga nya fakta tillkommer, förstås.

Och så dagens bild. Nu är ännu mer bortschaktat, man ser var huset ska stå. Tomten är på drygt 2000 kvm. Och mina filosofistenar till vänster. Jag tror jag hittat stenen som jag kan fota från varje dag.

Höstens kurser och mera grävning

Nu har jag ju alla inlägg klara i bloggen för flera månader framåt. Några bilder om dagen av bygget bara. Perfekt. Man kan se stenhögar flyttas och väggar komma upp och sånt. Jättespännande. Eller inte. Jag måste hitta en plats att stå på bara, för fotona. Ska leta upp en imorgon.

Nu tittar vi på dagens bilder. Den första är från skogen, nästan längst bort på tomten. Det finns två grannfastigheter, en till höger och en till vänster. Gatan är norrut, rakt fram i bilden, och söderut är det ett skogsparti till nästa område, ett gammalt sommarstugeområde.

Och här ser vi hur det ser ut nästan från gatan, mot skogen. Där borta vid träden är den första bilden tagen. Man undrar hur det kommer att se ut imorgon.

Och när vi ändå tittar på bilder kan vi titta på hur höstens ansökan till kurser ser ut idag. Jag har inte bestämt mig om den kommer att se ut så slutgiltigt, förutom de två första kurserna. Kul va?!