Upprepning

Jobba, spackla och måla, studera. Jobba, måla och spackla, studera. Jobba, spackla och måla, studera. Jobba, måla och spackla, studera. Och så är det fredag, och det ser likadant ut sånär som på att studierna ikväll, en föreläsning om mental representation tror jag att jag ska lyssna på, kommer att förhöjas av en St Peter’s. Man kan tycka det är lite enahanda, det mesta just nu. Och det är det väl. Men studierna är intressanta. Jobbet är väl si och så, det är aldrig roligt när ett stort jobb är på sluttampen, när säcken ska knytas ihop, den sista meningen finputsas och allt administrativt ska klaras av. Och spacklingen och målningen fortsätter. Tur att uthållighet är en paradgren. Det är som att simma längd efter längd för en långsimning, eller springa varv på varv på bana i ett långlopp.

Under veckan har filosofiska zombies diskuterats. Jag håller för troligt att medvetandet inte är icke-fysikaliskt. Att det skulle vara icke-fysikaliskt synes mig helt osannolikt, helt märkligt. Att vi inte listat ut allt är en sak, men att det skulle finnas något som inte finns verkar som en logisk kullerbytta. Men jag byter ståndpunkt den dagen någon gör det troligt. En sak man kan grubbla över är naturligtvis hur man ska mäta det omätbara.

Idéhistorien behandlar just nu Indiens och Kinas idéhistoria, eller egentligen mest så långt deras historia. Idéhistoria behöver historia för att det ska bli någon ordning på idéerna.

Lite av veckan i bilder.

Plattsättaren har börjat med badrummet. Spännande.

I Lilla Dotters rum står torktumlare och tvättmaskin temporärt. Och jag ska måla tak och väggar. Och allt behöver täckas. När man känner sig som fem år och upptäcker tejp.

Lille Sons rum är färdigmålat. Han gick runt med lampa och synade allt i släpljus: ”Om du målar en gång till blir det nog bra.” sa han och for iväg på äventyr.

Emellanåt behöver man slappna av med uppbyggliga studier.

Och mer avslappning.

Standard

Nu börjar vi komma upp i tempo, och uthållighet. Spacklingen och målningen flyter på, de senaste två dagarna har jag spacklat Lille Sons och Lilla Dotters rum första omgången, både tak och väggar. Tio skarvar tar en timme. Det är ungefär ett rums väggar. Runt fönster och vissa tvärskarvar måste behandlas separat. Imorgon förmiddag spacklar jag andra omgången, och sen blir det första målningen på eftermiddagen. Det är inte bara det att man ska lära sig hantverket ordentligt, det är det att man ska planera också. Därför spacklade jag tvärskarvar i alla barnens rum på morgonen innan jag åkte till jobbet. Eller i två av rummen, det tredje hade inga skarvar av den sorten.

Sen blir man mer uthållig också, rent muskulärt. Det är helt ok att ägna sex timmar, efter det mer milda kontorsjobbet, åt att spackla och måla, tak och väggar. Man tränar upp musklerna för det. Och det är ändå begränsat, det är en vill som är 176 kvm som ska spacklas och målas. Det är inte hela universum. Det är bara att jobba på så blir det klart. Ganska enkelt, egentligen.

Och nästan varje kväll skapar solnedgången ett skådespel i det som kommer att vara vardagsrum.

Persistence

När man ska spackla och måla tak och väggar i ett hus som är 176 kvm. Det kräver en viss uthållighet. Vi tyckte att vi skulle måla, eftersom det är det som vi möjligen kan göra. Det är ett bra sätt att lära känna varje kvadratmeter av huset. Men det kräver förstås en viss uthållighet. Spackla och måla, spackla och måla, dag efter dag, kväll efter kväll. Men ibland dyker det upp vyer värda att betrakta. Som solnedgången genom vardagsrumsfönstren. Med köket som spegling.

När Doktor T är praktisk

Det var kanske en något felsyftande rubrik, men det kommer snart att framgå vad jag menar.

Det jag menar är att det är väldigt praktiskt att Doktor T är så praktisk. När världen fungerar, när alla gör vad de ska, och allt rullar på är det lätt att glömma bort att det kan finnas världar där allting inte rullar på och fungerar som man förväntar sig. Man tänker oftast inte på det som fungerar, man bara tar det för helt naturligt.

Men idag, när allting i vanlig ordning bara fungerade, jag spacklade och målade och Doktor T spacklade och målade, och sen körde jag Store Son  till Arlanda, eftersom han skulle åka till Köln. Och så körde jag hem och fortsatte med spacklingen, och senare på kvällen fyllde Doktor T på vattnet i husvagnen, och han har ordnat så att gasolvärmen funkar och tja, att tvättmaskinen kan köras och torktumlaren fast huset inte är färdigt, och många sådana praktiska saker. Såna saker som jag för all del också kan göra, men det är väldigt praktiskt när man är två som kan göra praktiska saker. Det är väldigt praktiskt när man inte måste göra allting själv, eller vara nervös för att man ska behöva ordna någon katastrof som den andre åstadkommer, eller så.

Jag behöver t ex inte tänka att det bara är jag som ska spackla och måla huset, utan det räcker om jag gör hälften, eftersom Doktor T är kompetent på området och kan göra saker utan att jag behöver kontrollera det. I alla fall inte så mycket. Och även om Doktor T inte har bott i husvagn förut så greppade han direkt alla praktiska saker man behöver hantera. T ex behöver man vara ganska noggrann av sig med både det ena och det andra för att det inte ska bli kaos och elände, och man behöver fixa små detaljer så att saker och ting flyter smidigt. Doktor T grävde t ex en kanal runt tältet för att det skulle bli dränering och inte rinna in på tältgolvet vid regn, och det verkar fungera. Och sen fixade han avloppsavrinningen så att det inte luktar gammal sill precis utanför min sovalkov, där avloppet annars rinner ut (fast under husvagnen såklart). Och så fixade han strukturen för alla el-sladds-dragningar nu när vi spacklar, så att vi kan ha bygglampor precis där vi är. Och så’na saker. Så det slog mig idag att jag är väldigt glad, fast jag inte alltid tänker på det, att det är Doktor T jag bygger hus med. Det är väldigt praktiskt att ha en praktisk man. Även om man är praktisk själv. Eller kanske särskilt då, förresten.

Den oumbärlige mannen

Vi är ganska bra på att få saker och ting att fungera, sådär praktiskt, till vardags och närsomhelst, Doktor T och jag. Vårt husvagnsboende fungerar, det regnar inte in, handdukarna torkar, det går att laga mat, vi har ordnat så att vi kan cykla ner till campingen och duscha. Idag köpte Doktor T en tvättmaskin som vi kan koppla in vid behov i det icke färdiga husets tvättstuga, och koppla bort och köra iväg när byggarna bygger, eftersom det finns el, vatten och avlopp i alla fall. Dessa praktiskt vardagstekniska system som lever sitt liv i skymundan. De flesta bryr sig bara om dem när de inte fungerar. Då märks de.

I alla fall, ikväll, efter middagen, ägnade jag mig åt att studera Teknikens idéhistoria, jag håller på med hemtentan och ströläser annat än kurslitteraturen, man måste ju skapa sig en ordentlig bild, och Doktor T meckade med tvättmaskin och torktumlare och körde en första tvätt. Ren idyll, om man frågar mig. Särskilt som jag satt ute i den ljumma kvällssolen, och samtidigt som jag läste ohyggligt intressanta texter, såg grannarna stressa förbi i sina blanka bilar förmodligen på olika hämtuppdrag.

Sen cyklade vi iväg till campingen för kvällens dusch. Det mörknade över sjön, men var fortfarande ganska varmt i luften. Doktor T tyckte det kunde räknas som 25 % Gotland. Men på Gotland regnar det nu, och vi ska inte åka dit förrän senare i höst, efter inflyttningen i huset. Det känns lite jobbigt när man får alla påminnelser på Facebook om vad man gjorde för ett år sen, två år sen, tre år sen … Den här veckan har varit Gotlandsveckan ett antal år. För tre år sen var det ohyggligt fint väder, och Lille Son och Lilla Dotter var med, och vi cyklade och badade och eldade hela tiden. Idylliskt. Men det blir flera år.

Det jag egentligen tänkte skriva om, var det jag tänkte på i duschen. Av någon anledning drabbades jag av en insikt. Det gäller inte Doktor T specifikt, särskilt inte som han just hällde ut öl över sitt tangentbord, men sådär generellt män tänker jag. Män brukar vilja känna sig viktiga. De brukar ha någon slags tanke om att de är så viktiga så att inte ens en stackars kvinna som jag, som ändå har rätt bra koll på saker och ting och inte haft några särskilda problem med praktiskt vardagsliv, inte skulle klara mig utan deras insatser. Det har förbryllat mig. Hur kan någon tro att han gör något som jag inte skulle klarat av? Varför måste han göra helt unika saker som jag inte skulle fått gjort om det inte vore för honom? Varför tror Män sån’t? Insikten jag fick för att åtgärda detta problem, i den mån det skulle behöva åtgärdas, handlar förstås om reciprocitet. Tycker han att jag gör något som han inte skulle klarat sig utan, som han inte själv skulle klarat av om jag inte fanns i hans liv? Nej, förmodligen inte. Så varför skulle han vara praktiskt oumbärlig för mig?

Där fick vi allt ordning på torpet.

För övrigt är nästan allting gipsat nu, så nu ska vi börja måla tak i helgen, det blir ju roligt.

Vardagsrum.

Kök.

Tillbaka till verkligheten

Från och med imorgon är det ordning och reda i livet igen. Semestern är slut. Nu kan hösten börja. Visst är det ganska mysigt? Loja sommardagar till ända. I princip alltså. Om det inte varit för flytt och så’nt hade det varit loja sommardagar. Kanske.

Vi har ordning i husvagnsboendet, katten verkar trivas, skrivaren är installerad och böckerna översvämningssäkrade. Allt är som det ska. Det är mörkt och tyst. Studierna funkar. Kursen i Teknikens idéhistoria är ohyggligt intressant, jag läste ett par texter om teknik, politik och samhälle. Komplexa tekniska system är sådant man kan fundera över.

Återkoppling och tidsfördröjning är fenomen som många verkar ha svårt att förstå. Varför har man det? Något påverkar något som i sin tur påverkar det första något. Och så går det runt med viss tidskonstant. En fördröjning i systemet. Dvs tekniken påverkar hur vi tänker, som i sin tur går tillbaka till hur vi ser tekniken och förändrar den. Teknik är inte en sak för sig, och mänsklighet en sak för sig. De är sammanlänkade och påverkar varandra. Orsak och verkan förlorar sin betydelse i ett slutet system. Orsak och verkan fungerar bara i öppna system, men insignal och utsignal och ingen koppling emellan dem. Om man läser lite matematik, differentialekvationer, förstår man det där lättare. Det borde alla göra. Hur tänker man om man inte förstår återkoppling och tidsfördröjning?Hur ser man på det systemet då? Det undrar jag.

Nu ska vi titta på lite bilder.

Studier.

Katten har installerat sig.

Det är 200 meter till bad.

I mörkret

Här sitter jag i mörkret och reflekterar över dagen.

Idag fyller Store Son tjugo år. Han är inte tonåring längre. Det är också första födelsedagen vi inte firar tillsammans. Han är inte hemma. Hans e-sport har tagit honom ut i världen för tävlande, som vilken idrottare som helst. När han kommer hem ska vi fira ordentligt.

Doktor T och jag har städat och flyttat ännu mer grejer. Vi är nästan klara. Det är inte roligt alls att flytta. Att packa och städa. Mot slutet blir det en massa grejer som inte kan kategoriseras och förpackas i enhetliga kartonger. De kan också vara för stora för att gå i en flyttkartong. Fruktansvärt. Jag tror inte att jag tänker flytta någon mer gång.

Mitt i alltihopa behövde jag också göra en entimmes-tenta i Teknikens idéhistoria, så det gjorde jag, sen fortsatte flytten. Det är faktiskt den tidiga människans fel att det är så jobbigt att flytta. Om de inte hade övergått från jägar- och samlarsamhälle till jordbrukssamhälle skulle vi inte ha så ohyggligt många prylar att packa. Då hade vi inte ens behövt flytta på det här sättet, eftersom vi alltid skulle ha flyttat. Med färre prylar.

Men nu har vi installerat oss för husvagnsliv ett tag. Nu har vi två dagar att städa färdigt. Sen ska vi måla fasad. Tur det inte tar slut på saker att göra.

Vi inreder arbetsrum

Som ingenjör är man van att hantera bekymmer som uppkommer under projekt. Man vet inte allt från början. Om man visste allt från början behövde man inte ingenjörer för att lösa problemet. Ingenjörer är till för att lösa okända hinder som kan uppkomma på vägen. Det är deras paradgren. Det är alltså väldigt praktiskt att ha en ingenjör till hands, fast man kanske inte tror det, i alla lägen. Ingenjörer löser nämligen dessutom ofta problem utan att de märks. Alltså det märks inte att det var ett problem, eftersom ingenjören redan löst frågan.

I vår familj har vi minst två ingenjörer. Det är jag, som har papper på saken, och sen är det Doktor T som på vissa sätt är mer ingenjörsk än jag, fast han egentligen är kemist. Jag är teoretiskt lagd, och han är praktiskt lagd. Det är väldigt behändigt. Om barnen kan vi inget veta, men jag anar ett antal ingenjörsembryon där.

Vid flytt är det t ex praktiskt med ingenjörer. Särskilt vid flytt när man inte vet var man ska bo. Som för oss. Eftersom det är två månader kvar tills vårt hus blir färdigt. Men vårt hyreskontrakt går ut på måndag. Ett problem som måste lösas. Det löstes medelst den teoretiska ingenjörens, det är jag, principiella vision ”Man skulle kunna hyra en husvagn”, min mammas praktiska ingripande ”Jag vet någon som kanske kunde hyra ut en”, min lillebrors (han är faktiskt också ingenjör) praktiska hjälp med körning och uppställning. Och Doktor T som kan ta vid en del av de praktiska frågorna. Fast det var faktiskt jag som tog spettet och grävde upp och grävde om en sten som låg tokigt idag.

I vilket fall som helst är resultatet att vi, Doktor T och jag, har för avsikt att bo i husvagn i två månader. Doktor T har aldrig sovit i husvagn, men det har jag. Hela min uppväxt är full av husvagn. Till och med på vintern, när vi åkte skidor. Jag vet precis hur man grejar för att livet ska fungera i en husvagn med begränsade utrymmen. Det ska nog gå bra.

Det kommer bli väldigt lyxigt, eftersom det bara är Doktor T och jag. De rara barnen har som sagt bosatt sig hos sin far under denna period.

Men tänk om vi tycker husvagnsliv är livet, och bestämmer oss för att det är så vi vill bo?

Det här är förtältet. Det blir arbetsrum.

Tänk om man vore sprängare

Undrar om det skulle passa sig med en liten yrkeskris såhär mitt i yrkeslivet? Kanske är det bara det att jag är i sluttampen av ett synnerligen svårt, på många sätt, projekt på jobbet. Att det alltid är jobbigt på slutet när allt ska sys ihop. Att det egentligen borde vara semester. Att jag längtar efter att huset ska bli klart. Och en massa liknande anledningar. Men, visst skulle det vara kul att vara kranförare? Eller sprängare? Eller något annat precisionsarbete med tunga grejer? Tänk att köra omkring och spränga berg och stenar, det vore ganska kul. Eller gräva, med jättestor grävmaskin. Flytta marken.

Kanske är det bara traumatiskt eftersom jag packat in alla mina böcker i banankartonger, mina bokhyllor gapar tomma. I den där blå containern finns mina böcker. De tar inte upp hela volymen, men de utgör den största delen av massan. Containern var tung och kunde inte flyttas dit vi tänkt, då skulle bilen riskerat att ha vält.

Nu ska böckerna bo där tills huset är klart för inflyttning om två månader sådär. Jag har en kartong kvar med de viktigaste böckerna, de jag förmodar jag kommer behöva till höstens kurser. Skönlitteratur kan man låna.

Jag fantiserar om hur böckerna ska få flytta in sen. Hur de ska bo och så. Då slutar jag kanske tänka på att byta yrkeskarriär igen. Det är trots allt ganska kul att vara ingenjör, framförallt för att det ofta finns så intrikata och svåra frågor att sätta tänderna i. Förutom när man vill tänka på annat och ha semester.

Framåt hösten

Kan det bli höst snart tack! Inte för att jag inte gillar sommar och semester i lagom mängd. Men den här sommaren är bara en transportsträcka. Vi ska måla fasaden på huset en andra omgång, det är för all del ganska kul. Vi ska packa och flytta temporärt innan huset blir färdigt, och det blir ingen direkt lugn och ro. Men häromdagen kom antagningsbeskedet för höstens kurser! Jag går in på tredje året med relativt, får man väl säga, seriösa studier. Alltså, tredje året den här gången, den humanistiska perioden. Med relativt seriöst menar jag bara att jag inte har en yrkeskarriär i sikte direkt baserad på dessa studier, utan att jag bara ägnar mig åt dem av oändlig lust till slumpvis förkovran. Men där är det seriöst, det är verkligen ohyggligt spännande, och jag läser nog mer än vad som ”behövs” (för examinationerna). Höstens, eller läsårets, kurser blir, som tänkt; Filosofi B, Idéhistoria B och Kreativt skrivande II. Det blir kul.

Nu kommer utmaningen att packa bokhyllorna i rätt ordning, så att jag under den temporära perioden kommer åt de böcker jag kan tänkas behöva. Det hade kanske, tänker jag nu, varit smart att inte läsa en sommarkurs just den här sommaren, med tanke på att jag fortfarande har saker kvar att göra på jobbet innan jag kan ta hel semester. Att huset ska målas, att vi ska flytta. Och att bygget helt enkelt pågår och det finns en del beslut att ta och en del saker att göra. Det är å ena sidan. Å andra sidan ska man ju ändå ha något att läsa, så varför inte? Jag gjorde samma sak förra sommaren, läste en sommarkurs, och då flyttade vi också. Nästa sommar ska vi inte flytta, är tanken. Nästa sommar ska vi anlägga trädgård. Och läsa. Tänk när det kommer en sommar när man bara kan läsa. Men det gör det inte.

Ibland är det jobbigt att vara jag

Det är inte direkt psykologiskt jobbigt att vara jag, vad jag kan förstå. Alltså jag menar, jag känner mig inte deprimerad över att vara jag. Jag menar, vad ska jag göra åt att jag är jag? Älta, det är inte min grej när det gäller sådant som är meningslöst (och det bestämmer jag mig för ganska omgående när jag tänkt på saken). Men, då och då känner jag mig lätt frustrerad. Det som är jobbigt med att vara jag är nämligen att det finns så mycket jag vill göra och lära mig, och så lite tid. Det är jobbigt. För jag villvillvillIbland tänker jag det skulle vara trevligt om allt jag ville var att kliva upp på morgonen, fundera över god mat att laga, jobba på något jobb som inte krävde fullt intellektuellt pådrag som är svårt att stänga av, städa och göra fint hemma, glo på TV-serier, träna lite och umgås med folk. Det är alltså sån’t jag tror att människor som inte vill så mycket gör. De som bara lever liksom. Fast jag har antagligen fel. Och egentligen vill jag inte ha det så. Men det är jobbigt att vilja så mycket och hinna så lite. Man blir inte klar med saker och ting. Så fort man är klar med något vill man nämligen något annat.

Jag skulle inte kalla det rastlöshet, eller oförmåga att njuta av nuet, eller oförmåga att göra ingenting. Men även i nuet behöver jag minst tänka på något intressant, annars dör jag av tristess. Det behöver inte alls vara något som måste göras senare. Det syftar inte framåt, förutom på annat sätt än att jag vill lära mig något. Vad jag ska göra med det sen, det jag lärt mig, det vet jag inte. Jag vill bara veta. Läsa är bra, det gör man nu  utan något sen. Men ibland vill jag göra praktiska saker, som att bygga något.

Nu har jag t ex spenderat några timmar på att kolla instruktionsfilmer på YouTube till maskinen som jag införskaffade till oss, eftersom vi ska fixa en del med huset själva. Bygga altan till exempel. Doktor T och jag är inte överens om konstruktionen än, men en cirkelsåg kommer i vilket fall som helst att behövas. Såklart.

Och imorgon kommer antagningsbeskedet till höstens kurser. Några kurser bör jag väl kunna bli antagen till tycker jag. Det blir roligt.

Som om inget hade hänt

Då var vi tillbaka igen efter en vecka av sol, bad, mat, sömn och läsning. Tyvärr fick jag inte med mig de rara tonåringarna på några direkt vidlyftiga äventyr. Nåja, vi var på fisk-spa, det var ganska kul. De har blivit så misstänksamma. Store Son berättar då och då en skräckhistoria för sina syskon, som för att hålla liv i Berättelsen om Mamma. Såhär går den:

”Mamma och jag var ute och körde bil, och så skulle vi stanna och gå en mysig skogspromenad. Så vi gick. Och helt plötsligt hamnade vi vid en hällristning. Typiskt mamma-style.”

Nu är väl inte just hällristningar min stil, det tycker jag är ganska trist egentligen. Det var bara det att just den promenadvägen, den gången, passade så bra. Men i princip har han nog rätt, ändå. Det finns ofta en tanke att man ska se något av något slag. Jag hade t ex gärna åkt till Lindos en dag och gått upp till Akropolosklippan, men jag vet inte, det verkar ju vara lite turistigt. Och fruktansvärt varmt. Å andra sidan var ju hela resan fruktansvärt turistig. Men avslappnande. Jag hann t ex läsa tre hela böcker och en halv:

Kallocain av Karin Boye. Intressant, även om slutet var något konstlat och ofärdigt.

Öst och Väst av Ronny Ambjörnsson. En så’n bok som jag nog behöver läsa igen, det blev mycket att tänka på, många trådar och idéhistoriska förlopp om Europa, Amerika och Asien, hur européer ser sig själva i förhållande till andra. Idén om att relatera till något för att få syn på sig själv drivs, men det verkar inte alltför underligt, det stämmer i alla fall med det jag alltid hävdar, att den man främst lär känna när man interagerar med andra människor är inte de andra, utan en själv. Intressant i alla fall.

Och till sist läste jag Voltaires Traktat om toleransen med anledning av Jean Calas död. Vad ska man säga om den, jag tror inte jag förstod tanken överallt. Jag hade fått för mig att Voltaire i alla fall var smyg-ateist, men det verkade det inte som här. Kan det verkligen stämma att han försvarade religionerna och visade deras stora tolerans egentligen, och hur de här domarna i Toulouse felat i sin tolkning av religionen när de steglade Jean Calas? Jag måste väl läsa igen, men boken är en orgie i exempel på dumheter som görs i religionens namn, fast man inte borde. Typ. Tror jag.

Och nu är jag tillbaka till jobbet, och det är som om inget har hänt. Jag var uppe i speed på nolltid. Det såg själva arbetsuppgifterna till. Under veckan hade det hänt lite på huset, takpannor hade kommit på, och ställningar försvunnit. Nu ska vi ägna semestern åt att måla en andra omgång. Men, jag undrar om vi inte skulle måla fönsterfoderna svarta också. Svårt att riktigt veta innan man gjort det. Och tänkt en smula.

Den halva boken, förresten, är Technology: A world history av Daniel R. Headrick, jag är framme vid renässansen nu. Den är också spännande. Jag har för mig att jag läste om ingenjören som det kompletta geniet i den. Det tyckte jag kändes så trevligt. Men när jag skulle leta upp det för att kunna citera på ett rätt och riktigt sätt hittade jag inte stället. Kan jag ha drömt? Det tror jag inte.

Soluppgång från hotellbalkongen.

Och så framskridandet.

Garageuppfarten. Än så länge utan garage.

Och från trädgårdssidan. Stenarna, som finns i mängd, ska förstås arrangeras så småningom.

Om man skulle läsa mindre

Världen är full av nonsens. Det kan väl ingen säga emot.

Den är full av tvivelaktiga antaganden, ogrundade påståenden och undermåliga resonemang. Och det påstår jag utan att anföra minsta lilla bevis för det. Utöver påståendet i sig. Man skulle kunna se det rent matematiskt. Rent matematiskt finns det oändligt många påståenden. Några påståenden är ogrundade. Eftersom det finns oändligt många påståenden, måste det därmed finnas oändligt många ogrundade påståenden. QED. Tänk bara på oändligt stora primtalsöknar, så är den saken klar.

Men jag tycker det är jobbigt när saker och ting påstås som naturligtvis är avsett att göra en poäng, och dessutom är uttryck för den subjektiva åsikten hos den som påstår det den påstår. I kursen i vetenskapsteori läste vi en intressant text om objektivitet, det handlade främst om objektivitet inom samhällsvetenskaperna. Texten resonerade kring frågan om forskarens objektivitet, och förde fram argument för att det är omöjligt att vara objektiv. Frågor som anses viktiga är subjektiva, det finns inga objektiva kriterier som bedömer det. Och vinklingen är också en fråga om subjektivt intresse. Man har en uppfattning och sen jobbar man på att rationalisera den. Den som rationaliserar bäst vinner. Eller vinner inte alls, eftersom andra rationaliserar på andra sätt, och sen kan de smutskasta varandra i evighet. Det var ett ogrundat påstående.

Ändrar någon någonsin uppfattning om något? Jag ändrade uppfattning i en fråga idag. En av mina kollegor anförde goda skäl för att det borde vara på ett visst sätt i ett visst projekt. Och jag tyckte det verkade vettigt, så jag ändrade mig mot vad jag tyckt tidigare. Det är mycket enkelt. Om man fokuserar på att göra rätt istället för att ha rätt tycker jag det brukar lösa sig. Men det finns säkert frågor jag aldrig ändrar uppfattning i, jag kan inte komma på någon nu, det är antagligen för att det inte är en fråga när man har en bestämd uppfattning.

Det jag tänkte när jag började skriva var att världen är så full av pladder och nonsens att man slösar bort tiden med att läsa sådant. Å ena sidan vill jag läsa det för att liksom flexa skillsen i att identifiera det. Å andra sidan är tiden begränsad och kanske borde jag ägna mig mer riktat åt sådant som har verklig substans. Problemet är att man måste läsa för att avgöra om man ska läsa det. Kanske gör jag en testperiod med mindre allmän läsning, men mer fokuserad av det som verkar viktigt. Hur det ska gå till rent praktiskt vet jag inte än.

Nu kommer snart takteglet att läggas på plats.

Vila

Ingen Buber idag. Jag har 64 sidor kvar, de tar jag väl över midsommar. Naturligtvis läser jag på ren vilja, som när man sprungit långt och egentligen inte orkar de sista kilometrarna men springer av ren envishet. Så är det med den här boken också. Vem vet, allting kanske framstår i ett förklarat ljus just sista sidan, och det vore väl dumt att missa det.

Jag har en tendens till självskadebeteende. Mentalt och intellektuellt självskadebeteende. Jag ägnar mig delvis åt sådant jag tycker är intellektuellt plågsamt, som Buber t ex. Eller ja, ren rappakalja till och med ibland. Jag läser sådant där jag tycker argumentationen har luckor, eller antagandena är felaktiga, eller slutsatserna sprungna ur värderingar snarare än hållbara argument. Det är för att försöka förstå hur människor som inte tänker som jag tänker. Det är klart det är trevligt att läsa sådant där man nickar och håller med och tycker resonemangen är briljanta och lärorika, slutsatserna oklanderliga. Det är jättetrevligt. Men, om man vill ha något att fundera över är det ju bättre att läsa sådant som inte är så.

Vänsterdocenten har jag läst idag, några avsnitt. Det är en lättnad att läsa en sådan text efter Buber. Den är glasklar och dessutom bitvis rätt rolig. Tännsjö har en politisk åskådning jag inte delar, men han beskriver och argumenterar för hur han tänkt i olika frågor, också där han ändrat uppfattning med tiden. Det är ohyggligt intressant.

Och idag är längsta dagen, tänk, sen blir det mörkare igen. Idag har jag inte besökt bygget, och det var visst några dagar sen jag fotade. Alla fönster är på plats nu, och snart är el och rör dragna. Vi kan se hur det ser ut inifrån vid kök/vardagsrum, hur det såg ut för någon vecka sen alltså.

Sommarlov

Det är sommarlov. Ja, inte för mig då. Men för de som går i skolan. Men när de rara barnen har sommarlov känner jag mig lite sommarledig också. Fast jag jobbar. Lyckligtvis kan jag jobba hemifrån ibland; dagar när jag bara sitter vid skrivbordet och stirrar på beräkningar eller skriver rapporter. Då går det att kombinera med skjutstjänst och byggtjänst. Det finns oändligt många saker man kan bestämma när det gäller hus. Små detaljer som på millimetern när, eller i alla fall centimetern, man ska placera ett uttag till en lampa. Hur köksskåp och badrumsskåp och tvättmaskin och det ena och det andra ska placeras. I helgen samlade vi in broschyrer för badrumsinredning. Bara en bråkdel av allt som finns. Alla broschyrer är upplagda på samma sätt; fina foton med litet skärpedjup som ska tjäna som stämningsinspiration, man ser nämligen inte alls hur något ser ut eller vilka mått det har.

Senare i katalogen finns ritningar och tabeller med artikelnummer, mått och priser. Oändligt mycket. Väldigt mycket som är snarlikt. Tänk att det finns så mycket att välja på! Jag har kommit på vilken inställning man behöver ha för att inte drunkna i val. Som om vi hade ett val. Vilekn badrumsinredning vi väljer är naturligtvis ett deterministiskt val, förutom att vi inte vet om det. I alla fall, grejen är den att det finns mycket man tycker är fint, det finns mycket som fungerar. Alltså måste man fokusera på vad man inte vill ha. Bara man ser till att navigera från det, kan mycket funka. Man ska inte välja bland de tjuttioelva fasadbelysningar man kan tänka sig, utan bara försäkra sig om att inte välja den man inte vill ha. Om man gör valen på det sättet, verkar det funka ganska bra. Doktor T och jag tar beslut på löpande band. Hittills går det ganska bra.

Nu ser man inte stora förändringar längre, väggarna byggs upp inne, elen dras. Fönstrena kommer på plats.

Förutom det läser jag min lilla halvfartskurs i Teknikens Idéhistoria, det är verkligen intressant.

I-landsproblem

Idag, på självaste nationaldagen, bokade vi tid på IKEA för att rita upp köket till huset. Man kan spendera hur mycket tid som helst på att välja köksinredning, maskiner, blandare, kakel, golvklinker, badkar, handdukstorkar och gud vet allt. Om Gud fanns. Men vi har bestämt oss för att vara rationella. Alltså kök från IKEA. Det kändes passande att köpa kök från ett svenskt, praktiskt, företag en dag som denna.

Doktor T hade redan förberett det hela med en preliminär skiss och mått. Så på två timmar hade vi bestämt allt. Under den tiden hade vi dessutom lyckats byta material på bänkskivan en gång, byta fläkt och byta diskbänk. När vi stod där i valet och kvalet om bänkskiva, vi var inte helt överens i frågan från början, poängterade Doktor T att frågan egentligen är rätt fånig. Det är ett I-landsproblem. Det är inte världens viktigaste fråga vilket material man har som bänkskiva. Det viktiga är att huset blir klart och vi har någonstans att bo. Det är viktigt. Det som är viktigt är att grundkonstruktionen blir bra. Allt annat kan vi byta. Om vi skulle vilja. Men ingen av oss, särskilt inte jag faktiskt, är särskilt intresserade av spendera timmar på inredningsdetaljer. Vi hyr hus nu, det fungerar hur bra som helst. Vi behövde bestämma oss för något. Så det gjorde vi. Det blir bra.

Sen gick vi till huset och mätte lite. Store Son var med och tittade på sitt rum, och planerade lite inredning. Hans rum måste vara väl ljudisolerat och svalt. Och det blir det. Det är svårt att hålla alla detaljer i huvudet samtidigt, och alla mått. Några saker måste ändras vartefter bygget framskrider. Några behov ändras, några idéer mognar.

Det ska bli roligt när det blir klart. När det går att flytta in. Då ska vi bo, äntligen.

För övrigt känner jag mig nästan sysslolös nu med bara en halvfarts sommarkurs att läsa och tänka på. Väldigt konstigt. Men, med tanke på att huset ska målas invändigt och utvändigt, och altan ska skruvas och vi ska mellanlanda, och allt ska hända under sommaren, antar jag att det är ganska bra.

Och såhär ser det ut från Lille Sons rum, när reglarna sitter uppe.

Dags för sommar

Jag hade en väl uttänkt planering. Naturligtvis. De sista inlämningarna i vårens kurser, exakt koll på dagar, exakt koll på var jag var någonstans. Som om jag äntligen fått kontroll över min tendens till prokrastinering. Perfekt koll på vad som behövde göras på jobbet och när. Aldrig har väl en början av juni sett så kontrollerad ut. Efter 27 år vet jag äntligen hur man balanserar arbete och fritid.

Naturligtvis predikterade jag inte det opredikterbara. Helt plötsligt var det jobb 24/7, och hela studieplanering liksom bara löstes upp i ett tomrum av inte vet jag. Kaos.

Men, sen var jobbet klart vid midnatt natten till lördagen, och jag kunde stuva om och greja lite med min text till kreativt skrivande som fick lämnas in sådär 40 minuter för sent. Men tentan i vetenskapsteori lyckades jag få in flera timmar i förväg i går kväll. Och sen tittade jag på Rocket Leauge World Championship (det är e-sport) med Store Son, och allt var frid och fröjd.

Jag har en uppgift som eftersläntrare, en läsrapport som jag ska skriva klart så snart jag kommit över hur bedrövlig Drömfakulteten var att läsa. Och idag började en superrolig sommarkurs i Teknikens idéhistoria. Och hur kul är inte det?

Och ja, det är mindre än två månader kvar tills vi ska flytta till temporärt boende innan huset blir klart, och husbygget rullar på fint. Och det är två veckor till midsommar och sen vänder det igen, med ljuset. Men mot slutet av sommaren ska vi kunna flytta till vårt hus, och sen ska jag äntligen slappna av. Och då ska jag läsa böcker och kurser i evighet. Dessutom tänker jag att jag ska skriva om alla viktiga saker som jag tänker på emellanåt när jag inte tänker på hur köket ska se ut, vilket egentligen är ganska oviktigt, i alla fall om det fungerar bra. Så om det ska fungera bra måste man göra en insats och tänka ut det först. Och det jag skulle vilja ha är en generator där man liksom bara matade in alla sina behov, eller ännu hellre skulle den läsa av min hjärna. Alltså inte gissa utan verkligen läsa av just mig, och tala om för mig vad som bäst uppfyller mina behov. I form av köksinredning, placering av belysning och placering av handdukstork i badrummet. Men elektrikern som vi träffade idag tyckte jag för all del var mycket vettig och det är trevligt med vettiga yrkesmänniskor, det uppskattar jag extremt mycket, men han kan ju inte läsa tankar och prediktera vad vi vill ha var. Tyvärr. Och istället för att larva sig med spektakulära saker som elbilar tycker jag att Elon Musk kunde ägna sig åt vardagspraktiska saker som var eluttag ska sitta och var man ska tända lampor. Hur svårt kan det vara liksom, med tanke på att människor säkert är mer lika när det gäller sådant än vad det gäller huruvida de är intresserade av att läsa filosofi eller om Kim Kardashian.

Eftersom innerväggarna nu börjar komma upp, och taket ännu inte börjat läggas blir det ingen bild, eftersom det ser ut ungefär likadant som innan. På ytan. Men det blir väldigt bra i alla fall.