Nitton dagar

Så lång tid tog det att bygga altanen. Nu är det klart. Sånär som på lite finsnickeri kring dörrar och fasad som jag kommer att ägna några timmar i veckan som kommer. Men alla konstruktioner, all trall, alla avslutningar. Helt klart. Precis som jag tänkt, att min sista semestervecka skulle kunna ägnas åt … typ semester. Nu blir det kanske inte riktigt så i alla fall, eftersom en grävmaskinist kommer att börja iordningsställa ytorna imorgonbitti kl 7. Men det enda jag behöver göra då är att ta beslut och dirigera, jag kommer inte att behöva jobba själv. Tror jag. Jag ska sitta på altanen och läsa och se på när han gräver och grejar. Kanske behöver jag flexa några fysiska skills med att skyffla igen grus kring plintarna. Men annars.

Förändringen på dessa nitton dagar kan vi se nedan.

 

Den 18:e juli.

 

Den 5:e augusti. Inte exakt samma vy, men man ser samma stenar där i i bortre änden, till höger, i alla fall.

Så. Vad ska vi läsa imorgon då?

Makita och jag

Jag vet inte vilken dag det är på altanbygget nu, jag har tappat räkningen. Vi har byggt stomme, och lagt på trall. Och skruvat. Och firat Store Son som fyllt år. Och sett på blodmåne och kört i åskregn. Och jag har läst litegrann. I mytologikursen skulle King Arthur, filmen analyseras, så jag spenderade en tidig natt att titta på den. Den var rätt spännande. Sen började jag tänka, och skriva. Men filmen var ju ganska amerikaniserad, tänkte jag. Och man såg ju drag av andra filmer och myter. Naturligtvis Sagan om ringen, fast det kanske egentligen är tvärtom. Sen har vi ju Mose i vassen, och vi har Askungen. Minst. Och en motsträvig hjälte, och jag tänkte att var det verkligen tanken, och vilken var moralen då? Att Arthur tar ansvar först när det sanna händelseförloppet vid hans fars och mors död går upp för honom? Verkar märkligt. Så jag kollade uppgiften igen och insåg att jag kollat fel version av filmen. Inte för att jag vet om de skiljer så mycket, jag är inte detaljerat bekant med den ”klassiska” myten heller. Men resultatet blev att jag får vänta med att lämna in min uppgift till kompletteringstillfället, så jag hinner se rätt version av filmen. Så kan det gå när man är halv-engagerad i sommarstudierna. Men, egentligen är det strunt samma, jag läser det som ingår i kursen och något antar jag fastnar även om jag får lämna in senare.

Men Makitan, skruvdragaren, vilken fantastisk maskin. Och nu har jag använt den så mycket att jag lätt kan balansera till och med långa skruvar på spetsen av biten och skruva dem med enhandsgrepp. Oj vad jag ser fram emot allt jag ska bygga! Cirkelsågen och jag har också blivit ordentliga vänner, fast vi har jobbat tidigare när jag byggde blomlådan till klätterväxterna vid entrén. Och så har vi sticksågen. Och vinkelslipen. Snart ska jag pröva klyvsågen, jag vet inte riktigt vad den heter, men det är ett sågbord som är gjort så att man lätt kan klyva brädor på längden. Förutom möjligen till altanen, kan jag behöva använda den för att göra de sista överliggarna till min blomlåda.

Idag har jag skruvat den andra sektionen, en tredjedel av den. DoktorT håller på med sektionen på södersidan. Och vi har satt upp ett solsegel. Eftersom altanen är ganska stor, ser det rättså ynkligt ut. Imorgon tänker jag bli klar med de återstående två tredjedelarna av sektion två, och lägga upp trallen för tredje sektionen, och kanske hinna börja skruva på den. Men det ska bli trettio grader varmt och luftfuktigheten är ett elände. Vi får se.

Cirkelsåg. Rak kant fixas.

Trallen i andra sektionen utlagd. Och ett segel uppsatt.

Pustar ut på kvällen. Sen kommer förstås inte bordet vara fullt med skruvar och verktyg. Och inte stå där heller förresten.

Och så har vi klätterrosen Sympathie och klematisen Huldine (vit). Ett armeringsnät ska bli klätterstöd.

Man måste säga att praktiskt arbete är bra för att vila tanken. Eller det är ett påstående som inte är helt sant. Byggarbete kräver ganska mycket spatiellt tänkande. Men som jag just sa till DoktorT ikväll; Trust me, I’m an engineer.

Altan #11

Jag vaknade strax före åtta. Kastade mig upp, solen stod redan högt, och det var 25 grader varmt inne trots öppna fönster i skuggläge. Skulle det bli något arbete idag var det bäst att raska på. En halvtimme spenderades på juice, kaffe, smörgås och Plattform. Sen bytte jag om till arbetskläder och satte igång att bära trall till första sektionen av altanen. Tanken var att vi skulle hinna börja skruva idag.  Men DoktorT kände sig sliten och kom inte ut förrän strax efter elva. Och redan då brände solen starkt. Så vi förberedde bara för att såga. Resten av dagen ägnade jag åt att skruva balkskor och såga reglar till en annan del av altanen. Och flytta om balkskor som hamnat fel. Och skruva fast dem, och skruva skarvar. Och när det här bygget är klart kommer jag att vara virtuos med skruvdragaren, det går redan bra. Sa jag förresten att jag skaffat en egen? Den är mycket trevlig.

Store Son som börjat ägna sig åt styrketräning och är av samma sort som jag, dvs läser på om det som är av intresse för stunden, informerade mig häromdagen om att vi afrikaner klarar av att sitta på huk med hela foten i marken. Det lustiga är att om jag är afrikan borde han också vara det, jag kan sitta på huk med hela fötterna i marken, men inte han. Något är skumt här. Antagligen hans research. Icke desto mindre är denna egenskap väldigt praktisk när man ska skruva ihop saker på låg höjd. Visar det sig. Det är inte lika jobbigt för mig som för de som inte är afrikaner, kan man säga.

Om det verkar som om jag snöar in, så stämmer det. Det gör jag med det mesta. Just nu är det fullt fokus på bygget några veckor, tills det är klart. Läsning och studier sker i pauser. Om några veckor kommer det att vara annorlunda.

Nu ser vi på dagens bilder.

Jag har burit ut all trall till första sektionen, 37 stycken 34×145-plankor, 420 cm långa. Man är berättigad en paus.

Där ser man dem från ett annat håll. Två sektioner återstår. Reglarna är klara till en av dem Förresten ser man en del av mina böcker i fönstret närmast.

Och här har vi vinkeldelen mot söder, och skogen. Där ligger alla reglar på plats nu. Vi kom på, eller mest DoktorT faktiskt men jag tyckte det var en bra idé, att en badtunna skulle kunna placeras där i skogen, nära, vid tillfälle.

 

Fortskridandet

I den intressanta serien ”Altanbygget” har vi nu kommit fram till avsnitt, inte vet jag, #10 kanske, vi har nog hållit på i tio dagar. Det går bra. Förutom att det är varmt. Idag tog vi paus mellan 13 och 18. Några reglar till har kommit till, efter att jag satte några fler plattor på morgonen. Jag är verkligen förtjust i skruvdragare och cirkelsåg. Och lasermätare. Fantastiska verktyg. Jag har nästan lust att kolla på ett Ernst-avsnitt, det måste finnas något sådant att identifiera sig med.

Under pausen passade jag på att besöka biblioteket och lämna tillbaka böcker, och hämta ett fjärrlån; Plattform av Houellebecq, den sista på svenska som jag har kvar att läsa. Förutom essän om H.P. Lovecraft.

Här ser man då vinkeldelen av altanen. Den som vetter mot söder och skog. Några reglar till ska sågas och hängas i balkskor, sen är den delen klar. Hela förmiddagen svettades jag med att lägga några plattor på rätt höjd. Jag kanske blir plattsättare i nästa liv. Eller så var jag det i förra. Där under takutsprånget har jag redan planerat en läsplats, min hängstol. Imorgon är planen att börja skruva trall på en del av den tidigare lagda stommen.

Jag hallucinerar om när jag kan sitta där och läsa i lugn och ro. Den tanken är en stark motivation och energigivare för arbetet.

Acklimatisering

Det är plågsamt varmt varenda dag. Vi kommer att komma ihåg den här sommaren som den där vi byggde altanen i trettio graders värme. Nu har vi hållit på i en vecka. Det jobbigaste arbetet är att kärra grus, fylla skottkärran och fylla alla grävhål för plintar och göra grund för plattor. Högen med grus som kom var ungefär 16 ton tung. Vi har nog kärrat ut ungefär hälften. Det arbetet syns inte heller, att väga av alla höjder, fylla med grus, lägga i våg, modifiera till rätt höjd, är arbete som tar tid men inte syns. Men effekten av bygget är olinjär, för nästa steg att lägga ut reglar och bygga stomme går både snabbare och syns mer. Idag kom resten av virket, allt trallvirke. Nu kan vi börja lägga den första delen.

På söndag fyller Store Son 21 år, och vi har som mål att någon del av altanen ska vara klar då, så vi kan sitta ute. Även om prognosen säger regn. Men hur ofta har den prognosen infriats den senaste tiden? Inte alls. Jag kommer ihåg när Store Son fyllde 6 år, då regnade det. Annars har det väl nästan alltid varit fint väder och mängder av getingar.

Idag har jag nästan inte hunnit läsa något alls. Men jag har slitit fysiskt hela dagen och svettats som en tok. Konstigt nog verkar inte kroppen protestera, tvärtom verkar den jubla över ansträngningen, konstig människa man är. Nu återstår bara två höjdavvägningar, sen är det mest synligt arbete, dvs fler reglar och trall. Det är trevligt.

Framåtskridande

Eftersom det finns två fenomen, eller aktiviteter, eller ”grejer”, som upptar min tankevärld just nu, den nära tankevärlden. Altanbygget och läsandet/studier. Perifert är det naturligtvis fler saker, som bränder och politik.

Jag fokuserar på att läsa färdigt Iliaden och Berättelsen om O. Men idag har mesta tiden gått åt till altanbygget. Nu syns det i alla fall att vi kommer någon vart. Ungefär fyrtio procent av stommen är klar, 50 kvadratmeter. Den tredje bilden är kl 18, då är den vandrande skuggan lagom skön. Det var då vi avslutade dagens arbete. Nivåmätning tar vid imorgon för resten av altanen, den som går i vinkel. Det är inte utan att jag ser fram emot att kunna slå mig ner med en bok någonstans.

Men när det är möjligt har jag antagligen redan läst ut både Iliaden och Berättelsen om O. Men det finns en ambition, att någon del ska vara användbar när Store Son  fyller år om en vecka.

Kroppsarbete

Det har dagen i huvudsak ägnats åt. Mer slit med plintar och plattor och grus och reglar och höjder. Det ser inte ut som om det händer så mycket, men det gör det förstås. Det är det osynliga och tidsödande grundarbetet som sker. Samma sorts arbete som man gör innan man skriver en rapport, som blir det synliga resultatet.

Men i pauserna läste jag ut Konkurrens till döds, den var ju inte så himla kul, jag har nästan glömt den direkt. Visst är temat detsamma, i stort, om i de senare böckerna, men språket, om det nu inte bara är översättningen, är annorlunda. Lite mer cyniskt, utstuderat, killaktigt. Outvecklat och lite upprepande. Inte som de senare böckerna där språket, eller översättningen, är skarpare, mindre utstuderat, mer ”flytande”. I den här första boken är huvudpersonen 30 år, i den senaste närmare 50. Ändå är det samma person, samma ensamma man som lever ett meningslöst liv och funderar på självmord som lösning på eländet. Och värmer tråkig mat. Och är deprimerad. Ja, nu har jag bara Plattform kvar att läsa, ska hämta på bibilioteket på måndag. Under tiden fortsätter jag med Iliaden, som fick ta en liten paus, och Berättelsen om O. Den senare är verkligen märklig, jag förväntar mig att man någon gång ska förstå beveklsegrunderna. Men jag är inte säker på att någon förklaring dyker upp, ens implicit. Nåja, då har jag den läst i alla fall.

Här nedan ser vi bilder på den begynnande altanen, och detalj av arbete med mätning och plintar. Och i mitten en pausbild, i detta fall var det nog en morgon, det är så morgonen börjar, innan kroppsarbetet tar fart.

Berättelsen om O

Jag har läst fyrtiosju sidor.

Den började in medias res som vilken porrfilm som helst. Nu återstår att förstå varför. Men det kommer kanske. Altanbygget har nått en etapp, vi blev klara med plintar och stödjande plattor och kunde lägga ut de första bärlinorna idag. Det är ett sjå att mäta höjder och avstånd. Eller inte mäta, det kan man ju göra, men att lägga nivåerna rätt. Att fylla med lagom mycket grus så att höjder blir rätt, och avstånd. Och att allt ligger i våg. Det tog tid. Och det var varmt. Men sen kunde vi lägga ut de första bärlinorna som sagt. Det tar nog några dagar att lägga ut stommen, innan vi kan börja skruva dit trallen. Men sen, sen … ska vi sitta där och … läsa. Och sen finns fler projekt, idag diskuterade vi preliminära planer för utekök och eldgrop. Vi har en sådär två meter djup stenkista, säkert 20 kvadrameter stor, eller mer, som är perfekt för eldstad. Fast inte över hela förstås. Men i mitten.

Jag har nästan läst ut Konkurrens till döds också, i pauserna i bygget. Man måste dricka ordentligt med vätska. Och man måste vila emellanåt. När det är trettio grader varmt. Då kan man läsa.

Ett problem jag har är att jag har väldigt lätt för att göra sådant som bara måste göras. Utan att fundera på om det är roligt eller inte. Det är till fördel när saker behöver göras till hemmet, som att bygga altan. Det bara behövs. Det är varken roligt eller tråkigt. Det är roligt att det blir klart. Det är bara att göra. Det är resultatet som är viktigt. Jag vet egentligen inte när det är till nackdel, kanske att det tar tid att upptäcka saker som man inte måste längre.

Hettan

Imorse vaknade jag tjugo i sju, mindes plötsligt att en lastbil med grus skulle komma och att våra bilar förmodligen stod i vägen. Så jag kastade mig upp och kastade mig ut och flyttade på bilarna.

Efter det var jag klarvaken. Men det gjorde inte så mycket, när det är semester kan dygnet få bli lite som det blir och om det blir tidigt någon dag och sent någon annan är det ingen katastrof. Dessutom är det ganska svalt och skönt på morgonen. Värre blev det redan efter några timmar. I solen, där huset vetter mot öster.

Och gruset kom. Drygt sexton ton. Visst ser det förrädiskt lätt ut? Imorgon påbörjar vi arbetet att fördela ut det för altanbygget. Den där sträckan där, som inte ser så himla lång ut, är ändå arton meter.

Men från det ena till det andra, från de praktiska, hantverksmässiga delarna av tillvaron till de av annat slag, jag har väl läst den första tredjedelen av Refug. Jag blev ganska irriterad först, det är samma visa igen och igen. Män, kul att generalisera, har verkligen en förmåga att älta samma sak om och om igen, vi ser det i böcker, vi ser det i bloggar, vi hör det överallt. Tröttsamt. Jag gillar ändå temat i Refug, eller ett av dem, ramberättelsen, framtidsvisionen, med kloner. Det finns mycket att tänka på där. Men, det tröttsamma, redan efter några kapitel konstaterar jaget att det var när prostitution förbjöds som allting gick åt skogen. Det är inte helt klart hur och varför. Men sen beskriver han en nedåtgående spiral av ensamhet och åldrande, Lolitor och livets meningslöshet. Naturligtvis har jag skrattat högt emellanåt: ”Vad hade två män egentligen att prata om efter en viss ålder? Varför skulle två män umgås, såvida de inte hade en intressekonflikt eller ett gemensamt projekt av något slag (störta en regering, bygga en motorväg, skriva manus till en tecknad serie, utrota judarna).” Absurt. Jag undrar hela tiden när jag läser hur det skulle vara om man bara bytte kön på jaget.

I vilket fall som helst börjar jag känna lite empati för det stackars jaget som vet att han är fången i en tid där hans kropp inte hör hemma, han har inte lyckats skaffa sitt liv någon mening, nu springer det förbi och vad tusan ska han göra. Men sen verkar ju klonerna komma in, och hur transporteras minnet och vad betyder det, det är sådant jag förväntar mig att få läsa några resonemang kring.

Ytterligare en reservation från biblioteket plingade in idag: Konkurrens till döds, sen har jag fått lov att göra fjärrlån på Plattform, inget av ”mina” bibliotek har den. Och sen har jag essän om H. P. Lovecraft kvar att läsa. Efter det tror jag att jag läst hela utgivningen på svenska. Jag får väl putsa upp franskan för att läsa resten. Det hade jag ändå tänkt, putsa upp franskan, men inte förrän jag blir pensionär, vilket ju kommer ta ett hyggligt antal år.

Äntligen

Efter mycket motstånd, många krångligheter, bedrövelser och andra onödigheter under flera år; inflyttning.

Det är mycket som ska bäras och ordnas och fixas, men det finns inga andra tidskrav på det än vår egen önskan att det ska bli bekvämt beboeligt snabbt. Nytt boende kräver uppdatering av gardiner, mattor och lampor t ex. Det tar lite tid.

Men nu går det att ta paus och läsa. Jag har lyckats klämma in alla inlämningar i kurserna mitt i allt, men det ska bli ohyggligt roligt att kunna fokusera mer på läsning igen. Få alla böcker på plats. Permanent arbetsplats, inte temporär i husvagn. Skönt.

Nu läser jag Gottlob Freges ”On Sense and Reference” noggrannt ytterligare en gång. Lyssnar på föreläsningar. Går ut i köket och packar upp en kartong. Laga mat … det har vi inte gjort på flera veckor, inte på riktigt. Jag har specialiserat mig på att värma soppor i micron. Frege skriver om sense, som åtskilt från referens och idé (uppfattning). Det är svårt att rikgtigt definiera vad det är, men preliminärt tycks det mig som ett vektorrum, uppsättningen av objektiva egenskaper som skiljer en beskrivning eller företeelse från en annan.

Studieplats.

Som man kanske anar av bilden finns det en del att göra i trädgården. Men snart är det vinter och det mesta får bero till våren. Tid att läsa, tid att tänka.

Upprepning

Jobba, spackla och måla, studera. Jobba, måla och spackla, studera. Jobba, spackla och måla, studera. Jobba, måla och spackla, studera. Och så är det fredag, och det ser likadant ut sånär som på att studierna ikväll, en föreläsning om mental representation tror jag att jag ska lyssna på, kommer att förhöjas av en St Peter’s. Man kan tycka det är lite enahanda, det mesta just nu. Och det är det väl. Men studierna är intressanta. Jobbet är väl si och så, det är aldrig roligt när ett stort jobb är på sluttampen, när säcken ska knytas ihop, den sista meningen finputsas och allt administrativt ska klaras av. Och spacklingen och målningen fortsätter. Tur att uthållighet är en paradgren. Det är som att simma längd efter längd för en långsimning, eller springa varv på varv på bana i ett långlopp.

Under veckan har filosofiska zombies diskuterats. Jag håller för troligt att medvetandet inte är icke-fysikaliskt. Att det skulle vara icke-fysikaliskt synes mig helt osannolikt, helt märkligt. Att vi inte listat ut allt är en sak, men att det skulle finnas något som inte finns verkar som en logisk kullerbytta. Men jag byter ståndpunkt den dagen någon gör det troligt. En sak man kan grubbla över är naturligtvis hur man ska mäta det omätbara.

Idéhistorien behandlar just nu Indiens och Kinas idéhistoria, eller egentligen mest så långt deras historia. Idéhistoria behöver historia för att det ska bli någon ordning på idéerna.

Lite av veckan i bilder.

Plattsättaren har börjat med badrummet. Spännande.

I Lilla Dotters rum står torktumlare och tvättmaskin temporärt. Och jag ska måla tak och väggar. Och allt behöver täckas. När man känner sig som fem år och upptäcker tejp.

Lille Sons rum är färdigmålat. Han gick runt med lampa och synade allt i släpljus: ”Om du målar en gång till blir det nog bra.” sa han och for iväg på äventyr.

Emellanåt behöver man slappna av med uppbyggliga studier.

Och mer avslappning.

Standard

Nu börjar vi komma upp i tempo, och uthållighet. Spacklingen och målningen flyter på, de senaste två dagarna har jag spacklat Lille Sons och Lilla Dotters rum första omgången, både tak och väggar. Tio skarvar tar en timme. Det är ungefär ett rums väggar. Runt fönster och vissa tvärskarvar måste behandlas separat. Imorgon förmiddag spacklar jag andra omgången, och sen blir det första målningen på eftermiddagen. Det är inte bara det att man ska lära sig hantverket ordentligt, det är det att man ska planera också. Därför spacklade jag tvärskarvar i alla barnens rum på morgonen innan jag åkte till jobbet. Eller i två av rummen, det tredje hade inga skarvar av den sorten.

Sen blir man mer uthållig också, rent muskulärt. Det är helt ok att ägna sex timmar, efter det mer milda kontorsjobbet, åt att spackla och måla, tak och väggar. Man tränar upp musklerna för det. Och det är ändå begränsat, det är en vill som är 176 kvm som ska spacklas och målas. Det är inte hela universum. Det är bara att jobba på så blir det klart. Ganska enkelt, egentligen.

Och nästan varje kväll skapar solnedgången ett skådespel i det som kommer att vara vardagsrum.

Persistence

När man ska spackla och måla tak och väggar i ett hus som är 176 kvm. Det kräver en viss uthållighet. Vi tyckte att vi skulle måla, eftersom det är det som vi möjligen kan göra. Det är ett bra sätt att lära känna varje kvadratmeter av huset. Men det kräver förstås en viss uthållighet. Spackla och måla, spackla och måla, dag efter dag, kväll efter kväll. Men ibland dyker det upp vyer värda att betrakta. Som solnedgången genom vardagsrumsfönstren. Med köket som spegling.

När Doktor T är praktisk

Det var kanske en något felsyftande rubrik, men det kommer snart att framgå vad jag menar.

Det jag menar är att det är väldigt praktiskt att Doktor T är så praktisk. När världen fungerar, när alla gör vad de ska, och allt rullar på är det lätt att glömma bort att det kan finnas världar där allting inte rullar på och fungerar som man förväntar sig. Man tänker oftast inte på det som fungerar, man bara tar det för helt naturligt.

Men idag, när allting i vanlig ordning bara fungerade, jag spacklade och målade och Doktor T spacklade och målade, och sen körde jag Store Son  till Arlanda, eftersom han skulle åka till Köln. Och så körde jag hem och fortsatte med spacklingen, och senare på kvällen fyllde Doktor T på vattnet i husvagnen, och han har ordnat så att gasolvärmen funkar och tja, att tvättmaskinen kan köras och torktumlaren fast huset inte är färdigt, och många sådana praktiska saker. Såna saker som jag för all del också kan göra, men det är väldigt praktiskt när man är två som kan göra praktiska saker. Det är väldigt praktiskt när man inte måste göra allting själv, eller vara nervös för att man ska behöva ordna någon katastrof som den andre åstadkommer, eller så.

Jag behöver t ex inte tänka att det bara är jag som ska spackla och måla huset, utan det räcker om jag gör hälften, eftersom Doktor T är kompetent på området och kan göra saker utan att jag behöver kontrollera det. I alla fall inte så mycket. Och även om Doktor T inte har bott i husvagn förut så greppade han direkt alla praktiska saker man behöver hantera. T ex behöver man vara ganska noggrann av sig med både det ena och det andra för att det inte ska bli kaos och elände, och man behöver fixa små detaljer så att saker och ting flyter smidigt. Doktor T grävde t ex en kanal runt tältet för att det skulle bli dränering och inte rinna in på tältgolvet vid regn, och det verkar fungera. Och sen fixade han avloppsavrinningen så att det inte luktar gammal sill precis utanför min sovalkov, där avloppet annars rinner ut (fast under husvagnen såklart). Och så fixade han strukturen för alla el-sladds-dragningar nu när vi spacklar, så att vi kan ha bygglampor precis där vi är. Och så’na saker. Så det slog mig idag att jag är väldigt glad, fast jag inte alltid tänker på det, att det är Doktor T jag bygger hus med. Det är väldigt praktiskt att ha en praktisk man. Även om man är praktisk själv. Eller kanske särskilt då, förresten.

Den oumbärlige mannen

Vi är ganska bra på att få saker och ting att fungera, sådär praktiskt, till vardags och närsomhelst, Doktor T och jag. Vårt husvagnsboende fungerar, det regnar inte in, handdukarna torkar, det går att laga mat, vi har ordnat så att vi kan cykla ner till campingen och duscha. Idag köpte Doktor T en tvättmaskin som vi kan koppla in vid behov i det icke färdiga husets tvättstuga, och koppla bort och köra iväg när byggarna bygger, eftersom det finns el, vatten och avlopp i alla fall. Dessa praktiskt vardagstekniska system som lever sitt liv i skymundan. De flesta bryr sig bara om dem när de inte fungerar. Då märks de.

I alla fall, ikväll, efter middagen, ägnade jag mig åt att studera Teknikens idéhistoria, jag håller på med hemtentan och ströläser annat än kurslitteraturen, man måste ju skapa sig en ordentlig bild, och Doktor T meckade med tvättmaskin och torktumlare och körde en första tvätt. Ren idyll, om man frågar mig. Särskilt som jag satt ute i den ljumma kvällssolen, och samtidigt som jag läste ohyggligt intressanta texter, såg grannarna stressa förbi i sina blanka bilar förmodligen på olika hämtuppdrag.

Sen cyklade vi iväg till campingen för kvällens dusch. Det mörknade över sjön, men var fortfarande ganska varmt i luften. Doktor T tyckte det kunde räknas som 25 % Gotland. Men på Gotland regnar det nu, och vi ska inte åka dit förrän senare i höst, efter inflyttningen i huset. Det känns lite jobbigt när man får alla påminnelser på Facebook om vad man gjorde för ett år sen, två år sen, tre år sen … Den här veckan har varit Gotlandsveckan ett antal år. För tre år sen var det ohyggligt fint väder, och Lille Son och Lilla Dotter var med, och vi cyklade och badade och eldade hela tiden. Idylliskt. Men det blir flera år.

Det jag egentligen tänkte skriva om, var det jag tänkte på i duschen. Av någon anledning drabbades jag av en insikt. Det gäller inte Doktor T specifikt, särskilt inte som han just hällde ut öl över sitt tangentbord, men sådär generellt män tänker jag. Män brukar vilja känna sig viktiga. De brukar ha någon slags tanke om att de är så viktiga så att inte ens en stackars kvinna som jag, som ändå har rätt bra koll på saker och ting och inte haft några särskilda problem med praktiskt vardagsliv, inte skulle klara mig utan deras insatser. Det har förbryllat mig. Hur kan någon tro att han gör något som jag inte skulle klarat av? Varför måste han göra helt unika saker som jag inte skulle fått gjort om det inte vore för honom? Varför tror Män sån’t? Insikten jag fick för att åtgärda detta problem, i den mån det skulle behöva åtgärdas, handlar förstås om reciprocitet. Tycker han att jag gör något som han inte skulle klarat sig utan, som han inte själv skulle klarat av om jag inte fanns i hans liv? Nej, förmodligen inte. Så varför skulle han vara praktiskt oumbärlig för mig?

Där fick vi allt ordning på torpet.

För övrigt är nästan allting gipsat nu, så nu ska vi börja måla tak i helgen, det blir ju roligt.

Vardagsrum.

Kök.

Tillbaka till verkligheten

Från och med imorgon är det ordning och reda i livet igen. Semestern är slut. Nu kan hösten börja. Visst är det ganska mysigt? Loja sommardagar till ända. I princip alltså. Om det inte varit för flytt och så’nt hade det varit loja sommardagar. Kanske.

Vi har ordning i husvagnsboendet, katten verkar trivas, skrivaren är installerad och böckerna översvämningssäkrade. Allt är som det ska. Det är mörkt och tyst. Studierna funkar. Kursen i Teknikens idéhistoria är ohyggligt intressant, jag läste ett par texter om teknik, politik och samhälle. Komplexa tekniska system är sådant man kan fundera över.

Återkoppling och tidsfördröjning är fenomen som många verkar ha svårt att förstå. Varför har man det? Något påverkar något som i sin tur påverkar det första något. Och så går det runt med viss tidskonstant. En fördröjning i systemet. Dvs tekniken påverkar hur vi tänker, som i sin tur går tillbaka till hur vi ser tekniken och förändrar den. Teknik är inte en sak för sig, och mänsklighet en sak för sig. De är sammanlänkade och påverkar varandra. Orsak och verkan förlorar sin betydelse i ett slutet system. Orsak och verkan fungerar bara i öppna system, men insignal och utsignal och ingen koppling emellan dem. Om man läser lite matematik, differentialekvationer, förstår man det där lättare. Det borde alla göra. Hur tänker man om man inte förstår återkoppling och tidsfördröjning?Hur ser man på det systemet då? Det undrar jag.

Nu ska vi titta på lite bilder.

Studier.

Katten har installerat sig.

Det är 200 meter till bad.