Studieskador

I lördags började jag läsa Liane Moriartys Andras vänner. Nu vet jag inte hur det kom sig att jag kom på att jag skulle läsa den, men jag tror det var för att jag såg något om den någonstans och jag tänkte att jag borde läsa lite samtida och normala böcker också utöver alla gamla klassiker och annan mer studielämpad litteratur. Särskilt som jag försöker få ihop en skönlitterär text i skrivkursen. Det vore ju illa om bulkläsandet bestod av bara en massa Madame Bovary, Röda Rummet och Främlingen, liksom. Och så tänkte jag att jag ville läsa hur någon skriver. Och Andras vänner var inte så tokig på det sättet får man säga.

Jag antar att det är ganska naturligt att bli lite studieskadad, särskilt när man är mitt inne i det. Det är lite svårt att läsa utan att tänka på hur, just nu, psykologiska skeenden gestaltas, vilka typer av komplexa problem alla personer har, hur de uttrycker dem. Vilken typ av frågor som tas upp, och precis hur intrigen byggs upp. I Andras vänner var själva intrigbygget fruktansvärt utstuderat, hela historien nystades upp, förgrenades. Alla har hemligheter. Nästan alla i alla fall.

Det fungerade bra till mitten av boken ungefär, sen tyckte jag nästan det blev väl utdraget, nästan så att det blev lite antiklimax när själva vändningen kom, när själva kärnan i varför alla bar sig åt som de gjorde, blev uppenbar. Och alla utlöpare, var de verkligen nödvändiga?

Mycket lyckat på det sättet att jag ville fortsätta läsa hela tiden, första halvan för att få reda på vad som hade hänt, andra halvan hur de skulle klara ut det och alla andra trådar. Lättläst, underhållande. Men är det en historia att gå och tänka på? Nej, det kommer jag med största sannolikhet inte att göra. Möjligen kommer jag tänka på uppbyggnanden.

Sex vuxna, som känner varann olika mycket, och tre barn på grillfest. Och så händer något som förändrar livet för alla. Det man funderar lite över är om alla människor har den sortens hemligheter som rulllas upp. Så väldigt mycket. Som får betydelse?

Den stora smällen

Eftersom jag är utsatt för århundradets förkylning, nu kryddad med bråkande bihålor och tillhörande övertryck i hjärnan blir det inte många knop gjorda av Viktigt Arbete. Den stackars hjärnan har inte samma flow, det är trafikstockning på den sexfiliga motorvägen, som den brukar ha. Vägarbete förmodligen. Rensning av vägrenen.

Det är bara att gilla läget och ägna sig åt lättsmälta sysselsättningar, även om det gör mig ohyggligt rastlös. Jag menar, i vanliga fall kan jag roa mig själv med att tänka på olika intressanta saker, men nu måste jag lita på den opålitliga yttervärlden för detta ändamål. Frustrerande. Nåja. Det är inte det som är Den Stora Smällen, även om den är stor nog. Jag tänkte nämligen lite på det här med determinism och fri vilja igen. Jag kan inte låta bli. Jag tänker att här finns en hund begraven, eller möjligen en katt i en låda, eftersom jag tycker att determinism verkar vara det enda rimliga som princip för universums dynamik. Samtidigt som jag sitter här och är frusterad för att jag inte kan göra det jag vill välja att göra. Nu har människor naturligtvis tänkt och disktuerat detta i en evighet, men det hjälper inte mig, för jag tänker på det i alla fall. Så jag tänkte börja från början, från Big Bang, och när jag läste lite om det på Wikipedia, stod det

Big Bang (eller Stora smällen[1]) är den mest vedertagna kosmologiska teorin …

Stora Smällen? Vem säger det? Och så kollade jag NE, och där vill de också använda Stora Smällen (eller stora smällen). Och det tycker jag var så roligt, så jag kom av mig i mina filosofiska tankar. Stora smällen.

Hur ska man tänka på ingenting. Det finns ingenting, men så plötsligt exploderar det och alllting som finns, finns. Och från det ögonblicket finns ingeting som inte är bestämt, det är bara att vänta på att det ska inträffa. I alla fall för oss, som verkar se något slags tidsberoende. Antag nu, antag alltså, tänk en sekund, strunta i rimligheter eller orimligheter, tänk en sekund eller några fler, att vårt universum är deterministiskt. Att jag skriver detta nu bestämdes redan i universums första mikrosekund, nanosekund eller ännu mindre infinitesimala sekund. Hur kommer det sig då att jag trodde jag valde att sätta mig ner och skriva, jämfört med att gå ut och pyssla med gräsklipparroboten som återigen fastnat på sitt favoritställe? Och hur fungerar gräsklipparrobotens slumpgenerator? Sannolikheter tycks för oss ganska icke-deterministiska, hur ska vi pressa in dem i den deterministiska världen?

Jag kan köpa att jag sitter här och är trög och inte har överblick över hela det gigantiska ekvationssystemet som bestämmer mig nu, att jag har en illusion av frihet. Slumpen kanske bara verkar slump av samma anledning förresten? Men, ytterligare en fråga uppstår och det är varför jag är medveten om det, och grubblar över dessa frågor, om det inte finns någon poäng med det. Nu ska man naturligtvis inte lura sig till någon teleologisk världssyn här, och tro det finns syfte och mening, istället får man se det som att det har visat sig vara den mest praktiska lösningen, alternativt som vi var inne på häromdagen, en bieffekt. Om det nu inte finns någon mening, kan man väl tänka sig att medvetandet också bara råkade bli, utan mening. Men om något ”råkade” bli, verkar det ju inte vidare deterministiskt. Alltså är medvetandet en deterministisk grej. Det blir så helt enkelt, precis som de här predator-prey ekvationerna.

Och nu tänkte jag lite snyggt knyta ihop säcken, innan det blir alltför långa förvirrade, oavslutade tankekedjor, men se där kom bihåleslemmet in och trögade ner alltihopa (undrar hur länge jag kommer kunna skylla på det?) så tankarna får helt enkelt stanna av där. Vi kan se det som att det finns en massa lösa trådar som på något sätt hänger ihop. Och jag känner i kroppen hur fruktansvärt irriterande det är att inte se dem sitta ihop ordentligt.För på något sätt tycker jag ju att jag i viss mån styr upp tillvaron. Igår till exempel, hade jag tänkt laga en god soppa till middag, men jag glömde baka bröd i tid, så jag fick göra snabb rokad och ta torsdagspannkakorna på onsdagen. Vad sa determinismen om det, kan man undra?

När det är lite roligare

Som jag visste, varar inte o-roligheter alltför länge. Redan framåt eftermiddagen/kvällen började energin återvända. Kanske var det för att Doktor T tog på sig en vederbörlig andel av mansförkylningen. Det är tungt att själv ansvara för allt. Nu vet jag egentligen inte, man kan tänka sig att när mansförkylningar hoppar på det där sättet att de liksom på något sätt växlar upp, oavsett om det beror på en inneboende förstärkningsegenskap hos viruset, eller om det beror på värddjurets (dvs mannens) konstitution. Jag vet inte.

I vilket fall som helst lyckades jag, utöver arbete, gödsla gräsmattan, jag ser en inre vision av en viss våglängd av grönt breda ut sig. Och en gräsklippare som är som ett andra husdjur, kämpandes med djungeln som kommer upp.

Och jag tog ytterligare en lagom lång promenad, precis lagom för att lyssna på ett In Our Time-avsnitt, nu slutar jag länka för det har jag redan gjort, som handlade om Mind/Body-problemet. Hur ska man kunna påverka kroppen, materien, med medvetandet. Det är förstås ett intressant problem. Och de pratade om epifenomenalismen mot slutet, och det är faktiskt inte så tokigt. Om man redan tänker sig determinismen, är det inte alls något problem att tycka att epifenomenalismen passar bra in. Dvs , medvetandet har inget som helst att säga till om vad kroppen ska göra, sådant sköter kroppen alldeles själv. Om den vill skriva ett blogginlägg är det inte för att jag medvetet bestämde mig för det, utan för att kroppen helt enkelt hade sin egen agenda att göra det. Att jag tror att jag bestämde det, beror bara på att medvetandet är kroppens och hjärnans display, som talar om för mig vad som händer och sker och får mig att tro att jag varit med på det.

Man skulle kunna tänka sig att det är en praktisk funktion som evolutionen hittat på, om det t ex skulle vara en liten läcka mellan kroppen/hjärnan och medvetandet. På så sätt att medvetandet liksom skulle kunna slöa ner kroppen, typ skruva på intensiteten, av olika skäl. Och om medvetandet tror att det inget har att säga till om, blir det ledset och håglöst och det slöar ner kroppen. Alltså måste medvetandet hållas sysselsatt medan gener och annat står i och bringar ordning på saker och ting. Därmed får vi alltså veta vad som sker, och dessutom inbillas vi att tro att vi kan påverka. Ungefär som folkomröstningar som är rådgivande. Så kanske medvetandet fungerar, som en rådgivande folkomröstning, sådär lite semi-epifenomenologiskt.

Idag kollade vi också hur solnedgången fungerar i huset. Det verkar som den kan fungera bra.

 

När ingenting är roligt

När man vaknar en morgon, en ny vecka, och inget känns roligt eller spännande, så känns det lite segt. Man släpar sig ändå upp, eftersom alarmet sagt det, och hoppar in i duschen. Hoppar är kanske att ta i. Sen gör man kaffe och sätter sig och läser. Som en vanlig morgon. Så kommer barnen upp, och det blir lite stoj och stök och prat, och sen skjutsar man dem till tåget, och åker hem igen. Eftersom man redan igårkväll bestämt att man förmodligen ska jobba hemifrån, eftersom man inte vill sprida sin mansförkylning på kontoret.

Så sätter man sig vid datorn och sätter lite håglöst igång några beräkningar. Och det känns jobbigt att svara på mail, och jobbigt att tänka på saker som ska göras. Och det är inte så vanligt. Och så nyser man några gånger, snörvlar och snorar. Och då kommer man på vad som är problemet. Det är förkylningen. Det kan antagligen vara så att förkylningen också påverkar den mentala energin, så att sådant som normalt är intressant och roligt och spännande känns trist, och saker som man annars gör och inte tänker på särskilt känns oöverstigligt jobbiga.

Ju mer man tänker på saken, desto troligare verkar det. Och den tanken gör att man blir lite piggare, och aningens mer energisk, eftersom man vet att håglösheten inte kommer att vara en livstid, utan kanhända är slut imorgon. Så det gäller bara att hålla ut idag. Det är görbart.

För övrigt tyckte jag att det var bra att Macron vann franska presidentvalet. Men sen tänkte jag, att man ska nog inte vara så säker på att allt blir frid och fröjd trots det. Men lite mindre av mindre frid och fröjd än om Le Pen vunnit måste det i alla fall bli. För det hade varit absurdt, om hon vann, tänkte jag.

I övrigt lyssnade jag på The Ontological Argument imorse, och det är naturligtvis intressant att fundera över olika sätt man logiskt argumenterat/argumenterar för Guds existens, även om den (existensen) är ungefär lika absurd som att Le Pen skulle bli Frankrikes president.

Förresten tror jag att man skulle kunna tänka sig universum som ett servo-system, med visst processbrus. Det skulle tillfredsställa den rimliga tanken att systemet är deterministiskt men att det samtidigt är viktigt att tro på en fri vilja. Även om det nu bara är processbruset och vår oförmåga att se helheten som åstadkommer den illusionen. Sen när jag piggnat till ska jag utveckla tanken lite mer. Nu ska jag tycka synd om mig själv och fortsätta snörvla.

Mansförkyld

I flera dagar har den lurpassat, mansförkylningen. Redan i slutet av veckan började ett oroande halsont svagt insistera på sin existens. Det ignorerade jag naturligtvis. Inget är mer effektivt mot en förkylning som att låtsas att den inte finns. Jag promenerade, lyssnade på poddar och sov så lite jag kunde. Som vanligt.

Men, det gick inte så bra. Den bröt ut. Det är mycket frusterande. Och vad värre är, är det bara är jag i familjen som är förkyld. Ingen annan! Skulle möjligen vara katten, som rapporterades droppa en snuvdroppe idag. Det är alltid någon annan som drar hem förkylningar. Inte jag. Det är väldigt osolidariskt av resten av familjen att inte vara förkylda. Men det kommer nog. Denna förkylning sackade ner mina studier, men det ordnar sig.

Lyckligtvis kom det lite tröst på posten. Ett antal böcker, det var tur, detta hus har lidit svår brist på inflöde av böcker de senaste månaderna. Nu har jag bättrat på det. Dessutom hämtade jag en liten trevlig beställning på systembolaget, Andechser Doppelbock Dunkel, en fantastiskt god öl. Prova den!

Nu har jag lagt mig för att sova okristligt tidigt, så kanske mansförkylningen går över. Att den kallas mansförkylning är bara för att Doktor T föreslog att det var en sådan som drabbat mig. Och honom lyssnar vi naturligtvis på.

När jag läst lite mer ska jag skriva vad jag egentligen tycker.

 

 

Zeitgeist

Store Son hade en period när han såg på samtal, på YouTube, med ateismens fyra ryttare. Framförallt var han förtjust i den nu avlidne Christopher Hitchens. För ett tag sen, när jag letade poddar, såg jag att hans kollega Sam Harris har en podd med hysteriskt långa konversationer, flera timmar långa. Jag la till den till mitt flöde, men har hittills inte lyssnat. Men på kort tid nu har man på både svenska och utländska bloggar tipsat om den här podden. Så jag tog mig samman idag och började lyssna på ett avsnitt, ett samtal om den fria viljan mellan Sam Harris och Daniel Dennett. Trots att min promenad var nästan en timme lång hann jag bara halvvägs genom samtalet. Det är en timme och fyrtiofyra minuter långt. Tyvärr tyckte jag de var lite pladdriga och långrandiga och ägnade alltför stor del av början åt att rekapitulera händelseförloppet med Harris bok om den fria viljan och Dennetts negativa recension av dem samt den skriftväxling som sedan följde. De kom inte, i den första halvan, fram till så mycket om den fria viljan, utöver att de uppenbarligen ser på den på olika sätt. Och ja, det kan man väl göra. Jag ska lyssna klart, men inte ikväll, och jag hoppas naturligtvis de kommer längre i hur de ser på saken.

En sak som slog mig, med tanke på rekommendationerna att lyssna på dessa poddavsnitt, är att tid på något sätt får status. Intellektuell status kanske. Den som har tid att lägga ner på att lyssna på dessa mastodontavsnitt, och kanske dessutom kommentera dem, den personen, den har något som andra inte har.

Tiden som status-fenomen. Det ligger i tiden. Men, jag hoppas att jag får tid att lyssna klart, och något tillfälle att lyssna på det där över 2 timmar långa avsnittet som verkar vara det senast inspelade, om Forbidden Knowledge, det är det rekommendationerna jag läst främst handlat om.

Och dagens byggbild. Takläkten kommer på plats.

Nya kurser

En enda sommarkurs sökte jag. Jag kunde inte låta bli. Fast sommaren kommer att gå åt till vissa praktiska insatser som att bygga altan och måla fasad. Men en liten kurs kan man väl läsa, tänkte jag, eftersom jag ändå kommer vilja läsa något. Idag kom antagningsbeskedet. Och det blir Teknikens idéhistoria, väldigt skojigt ska det bli.

Förresten kom vi hem från Gotland idag, man vill alltid stanna kvar fler dagar. Men, det finns ett vardagsliv att sköta, man kan inte ägna sig åt att läsa och skriva och promenera och fotografera hela dagarna i all evighet. Eller kan man det kanske? Vi hade så gott om tid på oss till färjan att det blev stressigt, de hade stängt grindarna när vi kom fram. Men vi blev insläppta och påsläppta. Lite edge där.

Nu tittar vi på solnedgången från igår, nära Hoburgen.

Semesterinsikt

Insikten är att det är skönt att komma iväg några dagar och inte tänka på husbygge eller andra vardagsgrejer. Trots att de egentligen är roliga saker att tänka på. Men det är skönt att vara i en annan miljö, att ägna sig åt ingenting. Dvs läsa, elda och fota.

Jag har börjat läsa Voltaires Traktat om toleransen.

Läsdagar

Vi åkte till Gotland några dagar. Jag packade i vanlig ordning en liten väska med böcker. Naturligtvis kommer jag inte hinna läsa allt, men det är roligt att ha att välja på om jag skulle vilja ströbläddra och tänka på något. Det jag ska läsa är några avsnitt av Heliga Birgittas Uppenbarelser, och fortsätta med vetenskapsteorin. Men det kanhända jag vill läsa lite mer, jag är särskilt sugen på Voltaires Traktat om toleransen.

Nu kommer det mest bli frågan om att slappa, läsa, promenera och fota under några dagar. Det är ganska skönt.

Det är väldigt tyst här, det tycker jag är bra. Och väldigt tomt.

Allting gick bra tills vi skulle elda. Det såg inte ut som om några fåglar byggt bo i skorstenen, men när röken vällde in i stugan i stället för att ta vägen genom skorstenen insåg vi att de nog smugit ner pinnar i skorstenen i alla fall. Imorgon får vi åtgärda saken. Imorgon får vi åka runt och orientera oss om vad som hänt sen i november.

Sa jag att jag ska läsa?

Om att fastna

Nästan varje kväll, sådär runt midnatt, en halvtimme eller en timme, skriver jag lite på texten som hör till sista delen av process-skrivandet i skrivkursen. Vissa kvällar blir det bara några rader, vissa kvällar blir det flera sidor. Ibland fortsätter jag på en påbörjad tanke eller händelse, ibland skriver jag enskilda små stycken nästan som minnesanteckningar avsedda att passas in någonstans. De små styckena kommer ofta till när jag påminns om någon viss händelse eller samtal som jag antingen själv deltagit i, eller hört. Jag skriver dem för att de innehåller något som är viktigt i just den här berättelsen, något som hör till.

En sak som jag ska skriva om ikväll, tänkte jag, är att fastna. Jag har tänkt på det i flera dagar. Alla människor, eller i alla fall många, verkar ha en bestämd tankesfär där allting rör sig.  När man lär känna en ny människa kan man tycka det är många nya infallsvinklar, många nya idéer, mycket nytt, intellektuellt, att ta del av och fundera över. En ny stimulerande källa. Men när man varit bekanta ett tag märker man att samma idéer, samma slutsatser, samma resonemang och till och med samma återberättade händelser återkommer hela tiden. Man förstår att det är en uppsättning händelser som varit betydelsefulla, formande. Man förstår att det är en idémängd, tankevärld som liksom bildar hela personens värderings- och åsiktsram. Många människor pratar om samma saker hela tiden. Drar samma slutsatser, ältar samma problem, föreslår samma lösningar. Det är en fruktansvärd insikt. Jag undrar vilken min snäva tankesfär är, jag måste genast vidta åtgärder för att spränga den.

Och idag tittar vi på bilder inifrån huset som håller på att bli.

 

Jupiter

Ikväll lyser Jupiter stark utanför mitt sovrumsfönster som vetter mot söder. Jupiter är min planet, enligt alla astrologiska konster. En mycket trevlig planet. Men astrologi är som vi känner till en pseudovetenskap, och vi nöjer oss med att konstatera att astronomiskt lyser i alla fall Jupiter över mig.

Idag besökte jag, Lille Son och Doktor T Ångströmlaboratoriet som hade Öppet Hus. Vi lyssnade bland annat på en föreläsning om Universums Begynnelse. Jag gick omkring och kände mig nostalgisk. Inte för att Ångströmlaboratoriet var byggt när jag pluggade de ämnen som huserar där, men ändå. Jag tänkte att det ändå är väldigt trevligt att ha studerat den sortens ämnen, och att arbeta med det tillämpat. Det är trevligt att begripa vad spektrallinjer är, och att förstå vad superposition innebär, liksom att fundera över frågan om varför något finns istället för ingenting, och hur man kan se ljus som färdats i miljarder år. När vi kom hem diskuterade jag dubbel-slit experiment och rummets expansion i det som är ingenting med Store Son.

Och jag tänkte att det var himla tur att jag valde att läsa matematik, fysik och teknik när jag var ung, och humaniora nu. Tänk om jag valt att plugga franska då, som jag hade kunnat få för mig? Då skulle jag knappast sätta igång och läsa Teknisk Fysik nu. Och tänk vad mycket jag skulle ha missat att förstå då! Om nu multiversum-teorin någon gång visar sig vara en bra beskrivning av verkligheten, så förstår man att Jupiters inverkan var lyckosam på valet som gjordes då. Och att inget kunnat vara på något annat sätt än som det är nu. Eller så fabulerade jag i de senaste meningarna jag just skrev.

Höstens studier

Jaha, då kan jag inte ändra ordning, lägga till och ta bort mer. Vid midnatt stängde ansökan. Men de två första alternativen var givna, Filosofi B och Idéhistoria B. Resten flyttade jag runt i det sista. Man kan ju tydligen bara läsa 90 poäng utan att ta till extraordinära åtgärder. Nåja, nästa år kan det väl passa med tanke på att hus ska flyttas in i och det tar väl lite uppmärksamhet att fixa med gissar jag. Men sen, sen när vi kommit till ro ordentligt, då ska jag se om det inte går att få in lite mer. Saken är den att jag vill läsa allting nu på en gång, det finns så mycket som är fruktansvärt spännande. Men, naturligtvis vill jag mer än det finns tid till, så det är lika bra. Ett alternativ är faktiskt att läsa i långsammare tempo, det är ju inte precis som att jag behöver jäkta till en examen. Jag skulle kunna läsa mer i samma ämne istället. Kanske gör det senare. Just nu vill jag ha bredare överblick. Senare kanske jag fokuserar mer, vi får se.

Nu kan jag glömma det ett tag, och fokusera på slutet av den här terminen. Två uppgifter kvar i litteraturkursen, en sista inlämning i kreativt skrivande och en examination i vetenskapshistoria utöver två seminarieuppgifter. Det är inte så blodigt.

Och nästa vecka börjar väggarna byggas upp på huset.

Bild från kvällspromenaden. Lugn kväll.

Godis overload

Mellan ålder och godistycke finns ett negativt samband. Ju äldre jag blir desto mindre faller mig sött i smaken. Litelite är gott ibland, men om jag äter bara litelite för mycket mår jag illa. Påsk är en sådan tid när man köper godis för att ha till påskutklädda barn som ringer på. Men det är klart man måste smaka en bit eller två. Men dessa få bitar, tillsammans med lite mer omsorgsfull mat blir lätt för mycket för en dam i min ålder, som dessutom helst spenderar tiden med näsan i böcker. Inte för att jag inte tycker om att vara ute och röra på mig, det gör jag visst. Men om man fastnar i något att läsa är det lätt att bli kvar.

Imorse var jag fortfarande mätt när jag vaknade, och det var ohyggligt fint väder, så jag drog på min walking-stället (jag är inte säker på att någon annan skulle ha definierat det så, särskilt inte Rara Dotter om hon sett det, men nu sov hon sött), laddade ner ett avsnitt av Filosofiska Rummet och promenerade iväg. När jag kom hem hade Doktor T lagom vaknat och det doftade nybryggt kaffe i huset. Kan en morgon vara bättre?

Middagen idag lagades av Doktor T och den var extremt försåtlig, dvs mättande. Jag hade fått blodad tand för filosofi-promenader, så jag letade upp en ny podcast, BBC Radio 4 – In Our Time, och promenerade ett avsnitt, The Continental-Analytical Split. Intressant. Det tycks finnas oerhört många avsnitt, vilket borgar för en trevlig promenadsommar. Man konstaterade slutligen att det finns några ”fundamental worries about differences of method, differences of style and different conceptions of what the rigor of a philosophical investigation ought to look like.” Den kontinentala filosofin har letat sig mer mot litteratur än vetenskap, mot en tolkning snarare än logik, och det förklarar väl till viss del den kritik som t ex postmodernister får utstå. Jag antar dess berättigande beror på vilka anspråk respektive företrädare har i fråga om stringens.

Och nu några bilder från dagen.

Mättande pajer.

Lugn under kvällspromenaden.

Solnedgång och filosofisk podd.

Städning

Igår städade jag mitt lilla krypin, mitt arbetsrum. Det var nämligen som så att jag sedan ett par dagar nyst mycket, blivit täppt, rinnande ögon när jag suttit där och läst speciellt. Inte så mycket vid skrivbordet. Jag är inte allergisk, om jag inte blivit det helt platsberoende helt plötsligt, så det måste vara något annat. Alltför mycket damm, helt enkelt. Hur det nu kan bli damm av så stillsamma tingestar som böcker och papper.

Utöver detta har jag nog tyckt att det blivit lite stökigt, lite för mycket som bara ligger på soffor och bord och stolar och skrivbord. För all del i prydliga högar, men ändå. Och jag borde kunna sortera undan kurslitteratur som är överspelad. Ställa in i bokhylla igen.

Jag la upp böckerna på köksbordet. Och tittade på bokhyllorna. Och insåg att böckerna förökat sig när de legat och tumlat i soffan. Eftersom vi ska flytta inom några månader, tänker jag inte köpa någon ny bokhylla. Jag vill vänta tills vi är på plats så det blir ordentligt gjort. Alltså kommer böckerna att få ligga kvar i högar.

När jag la upp min städbild på facebook, var det en som frågade efter tio bästa lästipsen i den bokhögen. Och eftersom det är mycket roligare att skriva om vad man läst, gjorde jag en sådan lista istället för att städa. Jag tänkte att den listan kunde vara ett lämpligt blogginlägg.

Här har vi först den hopsamlade bokhögen. Vi känner nog igen några gamla godingar som hängt med då och då. Böcker jag återkommer till.

Bokhög.

Om man sen ska plocka ut några böcker som är särskilt intressanta, vore det dessa.

Särskilt intressanta böcker ur bokhögen.

1. The Moral Philosophers av Richard Norman (analyserar olika källtexter av olika filosofer ur historiskt/moraliskt perspektiv, och är särskilt givande om man samtidigt läst källtexterna (typ delar av Staten, Nikomachiska etiken, Utilitarism etc) den analyserar).

2. Västerlandets filosofi av Anthony Kenny. Bra översiktsverk helt enkelt över filosofins historia. Kan med fördel kombineras med Svante Nordins Filosofins Historia och Bertrand Russells Västerlandets filosofi.

3. Till försvar för kvinnans rättigheter av Mary Wollstonecraft. Given. Och en rätt bra påminnelse om vad det egentligen från början var frågan om, och varför, om man känner sig förvirrad i dagens överflöd av feministisk applikation.

4. Framstegets arvtagare Nils Runeby (redaktör). Översikt över 1900-talets idéhistoria (samma serie som Ambjörnssons Människors undran och Tankens pilgrimer som man kan läsa före). Mycket om människan och den tekniska utvecklingen.

5. Staten av Platon. Given. Alla referenser går till Platon.

6. Betraktelser över den första filosofien av René Descartes (i Valda Skrifter). Om Gud och själen. Descartes presenterar två gudsbevis som ju är bra att känna till.

7. Etiken av Spinoza. Ytterligare en av rationalisterna. Om Gud och själen och affekterna. Både Descartes och Spinoza hade bekymmer med själens natur i den materialistiska världen. Intressant.

8. Doktor Glas av Hjalmar Söderberg. Tillsammans med Camus Främlingen världens bästa skönlitterära bok. Ohyggligt många intressanta filosofiska frågor och etiska problem. Och språket!

9. Flatland av Edwin A Abbott. En del säger att det är en allegori om det Viktorianska England. Man kan också läsa det som en tanke om parallella världar, rent matematiskt. Och kanske också psykologiskt.

10. Fashionable Nonsense av Alan Sokal och Jean Bricsmont. Med undertiteln ”Postmodern intellectuals’ abuse of Science”. Postmodernismen får sig en känga, helt enkelt. På ett rationellt och metodiskt sätt.

Sen städade jag faktiskt färdigt. Det var ganska mycket damm som försvann.

Påsklov

Nu är det påskledigt. Fyra dagar i fullständigt förslappat vegeterande. Nästan i alla fall, det är naturligtvis en del inlämningsuppgifter som ska lämnas in, och saker som ska läsas. Men det räknar jag i alla fall till lustfyllt vegeterande. Vädret ska dessutom bli uselt, sägs det, vilket borgar för att det ska gå bra att sitta inne och läsa utan solstress.

Kanske behöver vi göra en insats för att bestämma husets köksinredning. Men vi gjorde en räd häromdagen till IKEA, någon bygghandel och kakel&klinkerbutik. Det var inte så svårt. Jag har svårt att känna ett djupt engagemang i inredningsfrågor, eller förresten, det var fel sagt, jag känner snarare ett otroligt djupt engagemang. Att det inte är en fråga som är värd att vända världen upp och ner för. Saken är ju den att inredningen  inte ska ta över, den ska finnas där, praktisk och tidlös, så att man kan ägna sig åt andra viktigare saker.

Sista perioden för kurserna. Vetenskapsteori t ex. Väldigt intressant. Passar bra efter Kritiskt tänkande. Kursen i kritiskt tänkande, som egentligen handlar om argumentationsanalys har förstört mitt sätt att läsa. I alla fall vissa texter. Möjligen inte skönlitterära. Skribenter som faller i den fälla de just kritiserar verkar vara ohyggligt vanligt. Att använda sig av retoriska knep som inte är så trevliga. Särskilt vanligt verkar vara sluttande plan, eller falska dilemman. Det är ganska roligt ändå. Det kreativa skrivandet har varit lågkreativt, men den litterära psykologin mer intensiv.

Egentligen borde det finnas en del att säga om både det ena och det andra, men det verkar mest ligga och skvalpa och bida sin tid. Vi får vänta på att det är klart. Doktor T letade upp ett horoskop till mig som han tyckte var mycket roande: ”You’re growing too fast, but that’s fine as long as you don’t make people around you feel they’re moving too slowly.” Jag vet inte vad jag tycker om det, förutom att nästa avsnitt i vetenskapsteorikursen kommer att behandla pseudovetenskaper som astrologi.

För övrigt har plattan gjutits.

Vy från söder.

Vy från norr.

Feministisk vetenskap

Jag har varit på tjänsteresa, två dagar, i ett land som inte är med i EU men där våren är som den kommer att vara här om en månad. Trevligt. Jag har hållit låda flera timmar idag. Egentligen är jag trött, men eftersom jag inte har varvat ner än tänkte jag passa på att skriva ett blogginlägg.

För att pussla ihop arbete och studier och allt annat är det praktiskt att utnyttja ställtider. T ex kan man läsa på flyget. Jag läste alltså Feminist Epistemology and Philosophy of Science. Det tog ett tag innan jag förstod att när det talades om vetenskap så var det allt annat än naturvetenskap och teknologi som menades. Det är lite, lite svårt att tänka sig hur ”kvinnligt tänkande” skulle förändra naturlagar t ex.

Nu var den här artikeln ändå rätt intressant, efter ett tag förstår man att vad som behandlas är stereotypt ”kvinnligt tänkande”, dvs artikeln gör, enligt min (feministiska) tolkning, inga anspråk när det gäller att definiera kvinnligt tänkande. Det tycker jag är ett positivt drag. Däremot argumenterar den rätt tydligt för hur olika perspektiv gör skillnad i vilka frågor som är intressant, hur man ser på olika frågor, och hur man värderar dem. Och där måste man väl säga att det finns en poäng. När de gäller samhällsvetenskaper och humaniora, där man ägnar sig mer åt tolkning som metod.

Men nu ska jag äta choklad.

När jag klarat av det jag tänkt klara av

Idag skulle jag klara av saker och ting. Analysera en av Karin Boyes dikter från psykoanalytiskt perspektiv. Hur bra kan man gissa att jag är på det? Förmodligen kan man gissa sig till att det inte ligger för mig alls. Det är därför jag går den här kursen, eftersom det inte ligger för mig alls, på naturligt vis. Det är inte det att jag är ointresserad, för om jag vore det skulle jag inte gå kursen. Tvärtom är jag mycket intresserad av det som ligger långt ifrån det som normalt är jag. Så jag har läst. Och läst. Och tänkt. Och tyckt, och läst lite till. Och sen föll det på plats och då skrev jag det.

Sen tänkte jag ta hand om tvättstugan. Det blir väldigt mycket tvätt av fem personer. Att stoppa in i tvättmaskinen är inget att oja sig över. Men sen ska man ta hand om den rena tvätten, sortera upp den och leverera ut till de rätta skåpen. Det finns oftast rena kläder till alla. I tvättstugan. Den där processen att vika ihop och leverara ut i huset fungerar inte vidare bra. Undrar om man kan anlita en konsult att titta på den? Eller ännu hellre ordna upp tvätten.

Idag kom Lille Son och sa att det behövde dammsugas. Och då talade jag om för honom var dammsugaren just då hamnat. Men han menade inte att han skulle dammsuga. Han hade bara noterat att det var dammtussar i trappen och lite smuligt på golvet i köket. Han tyckte det var bäst att tala om det för mig, eftersom jag uppenbarligen inte märkt det. Till slut såg jag det också, och då tyckte jag det var bäst att dammsuga, så det gjorde jag. I mitt arbetsrum också. Och där hade konstiga saker hänt, det var jättemycket damm på golvet. Hur kan det bli damm av bara böcker? En gåta.

Dessutom planterade jag vårblommor, solade med katten och tog ner julbelysningen, den känns som den spelat ut sin roll för den här gången.

Kanske hinner jag läsa om hypoteser och hypotesprövning innan jag somnar. Jag känner att jag har tänkt lite för lite. Jag har bara tänkt på psykoanalys, och så jobbade jag visst en halvtimme också. Producerade en slide till en powerpointpresentation. Det var den 46:e sliden i den presentationen. Inte illa.

På det stora hela en bra dag.