Dags för sommar

Jag hade en väl uttänkt planering. Naturligtvis. De sista inlämningarna i vårens kurser, exakt koll på dagar, exakt koll på var jag var någonstans. Som om jag äntligen fått kontroll över min tendens till prokrastinering. Perfekt koll på vad som behövde göras på jobbet och när. Aldrig har väl en början av juni sett så kontrollerad ut. Efter 27 år vet jag äntligen hur man balanserar arbete och fritid.

Naturligtvis predikterade jag inte det opredikterbara. Helt plötsligt var det jobb 24/7, och hela studieplanering liksom bara löstes upp i ett tomrum av inte vet jag. Kaos.

Men, sen var jobbet klart vid midnatt natten till lördagen, och jag kunde stuva om och greja lite med min text till kreativt skrivande som fick lämnas in sådär 40 minuter för sent. Men tentan i vetenskapsteori lyckades jag få in flera timmar i förväg i går kväll. Och sen tittade jag på Rocket Leauge World Championship (det är e-sport) med Store Son, och allt var frid och fröjd.

Jag har en uppgift som eftersläntrare, en läsrapport som jag ska skriva klart så snart jag kommit över hur bedrövlig Drömfakulteten var att läsa. Och idag började en superrolig sommarkurs i Teknikens idéhistoria. Och hur kul är inte det?

Och ja, det är mindre än två månader kvar tills vi ska flytta till temporärt boende innan huset blir klart, och husbygget rullar på fint. Och det är två veckor till midsommar och sen vänder det igen, med ljuset. Men mot slutet av sommaren ska vi kunna flytta till vårt hus, och sen ska jag äntligen slappna av. Och då ska jag läsa böcker och kurser i evighet. Dessutom tänker jag att jag ska skriva om alla viktiga saker som jag tänker på emellanåt när jag inte tänker på hur köket ska se ut, vilket egentligen är ganska oviktigt, i alla fall om det fungerar bra. Så om det ska fungera bra måste man göra en insats och tänka ut det först. Och det jag skulle vilja ha är en generator där man liksom bara matade in alla sina behov, eller ännu hellre skulle den läsa av min hjärna. Alltså inte gissa utan verkligen läsa av just mig, och tala om för mig vad som bäst uppfyller mina behov. I form av köksinredning, placering av belysning och placering av handdukstork i badrummet. Men elektrikern som vi träffade idag tyckte jag för all del var mycket vettig och det är trevligt med vettiga yrkesmänniskor, det uppskattar jag extremt mycket, men han kan ju inte läsa tankar och prediktera vad vi vill ha var. Tyvärr. Och istället för att larva sig med spektakulära saker som elbilar tycker jag att Elon Musk kunde ägna sig åt vardagspraktiska saker som var eluttag ska sitta och var man ska tända lampor. Hur svårt kan det vara liksom, med tanke på att människor säkert är mer lika när det gäller sådant än vad det gäller huruvida de är intresserade av att läsa filosofi eller om Kim Kardashian.

Eftersom innerväggarna nu börjar komma upp, och taket ännu inte börjat läggas blir det ingen bild, eftersom det ser ut ungefär likadant som innan. På ytan. Men det blir väldigt bra i alla fall.

Ingenjörska vardagsproblem

Av någon anledning tyckte jag att jag skulle baka bullar. Det var länge sen jag bakade något som i första hand varit avsett för familjen. Oftast brukar det vara avsett för jobb-fika, eller födelsedagsfika, eller något annat tillställningsartat. Vilket innebär att familjen oftast får nöja sig med resterna. Stackars familjen. Men det tänkte jag kompensera. Alltså gjorde jag repris på vaniljbullarna jag hade med till jobbet för några veckor sen. Jag gick till och med så långt att jag köpte nytt, fräscht marsanpulver!

Och så skulle jag dosera det. 3 dl skulle det vara enligt bullreceptet. Men marsanförpackningen medgav dosering för 2 dl mjölk, och för 4 dl. Men att interpolera till 3 dl är naturligtvis ingen match för en ingenjör. Så’nt gör man i sömnen. Jag skred till verket. På förpackningen fanns följande information:

I köket använder jag visserligen både vikt- och volymmått, men det är bekvämt med matskedar. Mitt första antagande är att marsanpulvret har ett linjärt förhållande till mjölken. 1,5 msk delat på 2 dl är 0,75 msk/dl. Men … om 2,5 msk delat med 4 dl är 0,625 msk! Hur ska de ha det? Ska jag lägga till 0,75 eller 0,625 msk till de 1,5 msk som 2 dl kräver? 6 msk till 10 dl, det verkar ju som 0,6 msk/dl. Okej, kanske kan man tänka sig en olinjäritet i förhållandet mellan mjölken och pulvret, Men förhållandet mellan marsanpulvrets vikt och volym bara måste vara linjär! Så 1,5 msk väger 9 gram, det är 6 gram/msk. Så 2,5 msk skulle väga 15 gram, men väger 18 enligt tabellen.

Till slut tittar ingenjören på de stora mängderna, 6 msk väger 44 gram, det betyder 7,33 gram per msk. Eller 1 dl mjölk behöver 4,4 gram marsanpulver. Och om 1 dl mjölk behöver 4,4 gram marsanpulver, behöver 2 dl 8,8 gram. Och det är typ nästan 9 gram. Så där har vi en avrundning. Men det skulle bara vara 1,23 msk marsanpulver, som inte avrundas till 1,5 msk. Så varför har man skrivit det? Kanske för att marsankrämen gör sig bättre som lite tjockare än rinnig?

Till slut höftade jag i drygt 2 msk, men så kom jag på att det ju skulle vara lite tjockare till bullarna så jag hade i lite till. Och det blev bra. Men ett himla sjå var det innan det blev rätsida på mätningarna.

Och nu är bullarna nästan uppätna. Tonåringar är som svarta hål för bullar. Kanske bakar jag hallongrottor imorgon. Om jag inte ska läsa hela dagen.

När godhet blir ondska

Pesten skriver Camus ”… att man genom att tillskriva goda handlingar alltför stor betydelse sist och slutligen indirekt och kraftigt hyllar det onda.” Godheten slår över i ondska. Att tro att godhet är en ovanlig handling, och att anta att människor är onda, innan man vet. Ett exempel är när Svenska Institutet tar krafttag för det fria ordet, och befriar några från att använda det. De tar inte ens krafttag, utan till och med över-krafttag, predikterar vilka som skulle kunna uttrycka sig fritt på ett sådant sätt så att det inte blir fritt, antar jag. Att i förväg misstänka någon för något måste betraktas som godhet som gått över i ondska.

Denna form av åsiktspådyvling tycks ibland vara en favoritsyssla för extrema godhetskämpar. Man förstår naturligtvis hur de tänker. Men om de bara tänkte ett yttepyttelitet steg längre, kan man undra hur de tänker kring frågan om de en dag skulle vakna upp till en värld där deras godhetstankar blir misstänkta. De tycks inte tänka på att ivrande för avstängning av de för dem tänkta otäcka tankarna, en dag gör det möjligt att frånta dem det de vill frånta de tänkta icke-goda. Glidningen är omärklig. Det är ondskan i i den enögda godheten.

Med känsla för tid

Imorse satt jag och Lille Son och åt frukost. Jag kokade pasta till min lunchlåda.

Nu borde klockan ring …” sa jag, och då ringde den. ”Vilken känsla för tid jag har” utropade jag glatt, utan att tänka på hur jag närt de rara barnen med diskussioner i olika filosofiska ämnen.

”Det tog bara en stund för signalen att nå ditt medvetande” sa Lille Son förnuftigt, och sen följde en utläggning om hur jag uppfattat ringsignalen rent fysiskt innan den nådde medvetandet. Alltså ”visste” jag att det skulle ringa precis när jag blev medveten om att det ringde. Fast jag undrar varför jag tänkte att det borde ringa, istället för det ringer, precis innan jag hörde signalen. Tänkte jag i själva verket jag borde höra att det ringer? Var det medvetandedisplayen som demonstrerade sig, i själva verket hade allting redan, rent fysikaliskt hänt? Epifenomenologin är sann, medvetandet en display och den fria viljan en illusion. Vilken värld!

Men, kul är den i alla fall. Här ser vi dagens byggbilder, Lille Son inspekterar, man ser inte mycket utifrån nu av det som händer. Och jag ska skriva examinationsuppgift i vetenskapsteori den närmsta veckan.

Studieskador

I lördags började jag läsa Liane Moriartys Andras vänner. Nu vet jag inte hur det kom sig att jag kom på att jag skulle läsa den, men jag tror det var för att jag såg något om den någonstans och jag tänkte att jag borde läsa lite samtida och normala böcker också utöver alla gamla klassiker och annan mer studielämpad litteratur. Särskilt som jag försöker få ihop en skönlitterär text i skrivkursen. Det vore ju illa om bulkläsandet bestod av bara en massa Madame Bovary, Röda Rummet och Främlingen, liksom. Och så tänkte jag att jag ville läsa hur någon skriver. Och Andras vänner var inte så tokig på det sättet får man säga.

Jag antar att det är ganska naturligt att bli lite studieskadad, särskilt när man är mitt inne i det. Det är lite svårt att läsa utan att tänka på hur, just nu, psykologiska skeenden gestaltas, vilka typer av komplexa problem alla personer har, hur de uttrycker dem. Vilken typ av frågor som tas upp, och precis hur intrigen byggs upp. I Andras vänner var själva intrigbygget fruktansvärt utstuderat, hela historien nystades upp, förgrenades. Alla har hemligheter. Nästan alla i alla fall.

Det fungerade bra till mitten av boken ungefär, sen tyckte jag nästan det blev väl utdraget, nästan så att det blev lite antiklimax när själva vändningen kom, när själva kärnan i varför alla bar sig åt som de gjorde, blev uppenbar. Och alla utlöpare, var de verkligen nödvändiga?

Mycket lyckat på det sättet att jag ville fortsätta läsa hela tiden, första halvan för att få reda på vad som hade hänt, andra halvan hur de skulle klara ut det och alla andra trådar. Lättläst, underhållande. Men är det en historia att gå och tänka på? Nej, det kommer jag med största sannolikhet inte att göra. Möjligen kommer jag tänka på uppbyggnanden.

Sex vuxna, som känner varann olika mycket, och tre barn på grillfest. Och så händer något som förändrar livet för alla. Det man funderar lite över är om alla människor har den sortens hemligheter som rulllas upp. Så väldigt mycket. Som får betydelse?

Alkoholiserade föräldrar

När man bor som vi gör nu, vilket inte precis är centralt, men ändå inte mer än fem minuter med bil till stadskärnan, i en för all del mycket liten stad, med dåliga bussförbindelser, blir det mycket skjutsande av tonåringar. De yngsta tonåringarna har åtta månader kvar till sin Freedom Day, dvs då de kan ta körkort och bli lite Independent. Men tills dess är det ren jour-taxi som gäller.

Förr i tiden kunde jag ta ett glas vin en helt random kväll när jag slog mig ner och läste, men numera inskränker sig alkoholintaget till den trevliga ölen på fredagen när man kommer hem från jobbet, och den trevliga ölen när man varit ute på lång promenad eller något sen lördag eftermiddag. En trevlig öl tar några timmar att smälta avseende alkoholhalt, och man är därmed demobiliserad för bilkörning dessa timmar. Typ två timmar fredag kväll t ex, mellan klockan sex och klockan åtta. På lördagen kanske mellan klockan fem och klockan sju.

Och vad händer dessa timmar? Jo, naturligtvis ringer något av tonårsbarnen just då och vill ha skjuts. Trots att man vidtagit alla mått och steg och framförhållningsåtgärder man någonsin kan för att försäkra sig om att dessa timmar kan räknas som egentid. Men det hjälper inte. Tonåringarna ser detta som riktlinjer och eventualiteter. Detta innebär förstås, att om de ringer emedan alkoholen förbränns, medvetna om föregående varning om taxiverksamhetens uppehåll, så får de vänta. Eller vända sig till annan skjutsverksamhet. Ibland förbarmar sig deras storebror över dem, men han har en mycket hårdare attityd än  jag, den mjuka modern, och anser oftast att det man sagt har sagts, det som överenskommits är överenskommet.

Men vad gör då detta, det är väl ingen katastrof om de rara barnen får vänta någon timme? Det fick minsann vi göra på kottdjurens tid. Eller så kan de väl gå, fem kilometer är ju löjligt att prata om. Det är bara att sätta fart på benen. Så fungerar naturligtvis inte verkligheten. Det som händer är i själva verket att jag, modern, kommer att känna mig alkoholiserad, omoralisk, karaktärslös och svårt samvetstyngd av mitt svåra alkoholbruk på ett par öl i veckan. För att inte tala om de gånger jag försöker kompensera denna störning med att ta en ostörd öl en söndag eftermiddag.

Undrar om de, barnen, är sponsrade av nykterhetsrörelsen?

Den stora smällen

Eftersom jag är utsatt för århundradets förkylning, nu kryddad med bråkande bihålor och tillhörande övertryck i hjärnan blir det inte många knop gjorda av Viktigt Arbete. Den stackars hjärnan har inte samma flow, det är trafikstockning på den sexfiliga motorvägen, som den brukar ha. Vägarbete förmodligen. Rensning av vägrenen.

Det är bara att gilla läget och ägna sig åt lättsmälta sysselsättningar, även om det gör mig ohyggligt rastlös. Jag menar, i vanliga fall kan jag roa mig själv med att tänka på olika intressanta saker, men nu måste jag lita på den opålitliga yttervärlden för detta ändamål. Frustrerande. Nåja. Det är inte det som är Den Stora Smällen, även om den är stor nog. Jag tänkte nämligen lite på det här med determinism och fri vilja igen. Jag kan inte låta bli. Jag tänker att här finns en hund begraven, eller möjligen en katt i en låda, eftersom jag tycker att determinism verkar vara det enda rimliga som princip för universums dynamik. Samtidigt som jag sitter här och är frusterad för att jag inte kan göra det jag vill välja att göra. Nu har människor naturligtvis tänkt och disktuerat detta i en evighet, men det hjälper inte mig, för jag tänker på det i alla fall. Så jag tänkte börja från början, från Big Bang, och när jag läste lite om det på Wikipedia, stod det

Big Bang (eller Stora smällen[1]) är den mest vedertagna kosmologiska teorin …

Stora Smällen? Vem säger det? Och så kollade jag NE, och där vill de också använda Stora Smällen (eller stora smällen). Och det tycker jag var så roligt, så jag kom av mig i mina filosofiska tankar. Stora smällen.

Hur ska man tänka på ingenting. Det finns ingenting, men så plötsligt exploderar det och alllting som finns, finns. Och från det ögonblicket finns ingeting som inte är bestämt, det är bara att vänta på att det ska inträffa. I alla fall för oss, som verkar se något slags tidsberoende. Antag nu, antag alltså, tänk en sekund, strunta i rimligheter eller orimligheter, tänk en sekund eller några fler, att vårt universum är deterministiskt. Att jag skriver detta nu bestämdes redan i universums första mikrosekund, nanosekund eller ännu mindre infinitesimala sekund. Hur kommer det sig då att jag trodde jag valde att sätta mig ner och skriva, jämfört med att gå ut och pyssla med gräsklipparroboten som återigen fastnat på sitt favoritställe? Och hur fungerar gräsklipparrobotens slumpgenerator? Sannolikheter tycks för oss ganska icke-deterministiska, hur ska vi pressa in dem i den deterministiska världen?

Jag kan köpa att jag sitter här och är trög och inte har överblick över hela det gigantiska ekvationssystemet som bestämmer mig nu, att jag har en illusion av frihet. Slumpen kanske bara verkar slump av samma anledning förresten? Men, ytterligare en fråga uppstår och det är varför jag är medveten om det, och grubblar över dessa frågor, om det inte finns någon poäng med det. Nu ska man naturligtvis inte lura sig till någon teleologisk världssyn här, och tro det finns syfte och mening, istället får man se det som att det har visat sig vara den mest praktiska lösningen, alternativt som vi var inne på häromdagen, en bieffekt. Om det nu inte finns någon mening, kan man väl tänka sig att medvetandet också bara råkade bli, utan mening. Men om något ”råkade” bli, verkar det ju inte vidare deterministiskt. Alltså är medvetandet en deterministisk grej. Det blir så helt enkelt, precis som de här predator-prey ekvationerna.

Och nu tänkte jag lite snyggt knyta ihop säcken, innan det blir alltför långa förvirrade, oavslutade tankekedjor, men se där kom bihåleslemmet in och trögade ner alltihopa (undrar hur länge jag kommer kunna skylla på det?) så tankarna får helt enkelt stanna av där. Vi kan se det som att det finns en massa lösa trådar som på något sätt hänger ihop. Och jag känner i kroppen hur fruktansvärt irriterande det är att inte se dem sitta ihop ordentligt.För på något sätt tycker jag ju att jag i viss mån styr upp tillvaron. Igår till exempel, hade jag tänkt laga en god soppa till middag, men jag glömde baka bröd i tid, så jag fick göra snabb rokad och ta torsdagspannkakorna på onsdagen. Vad sa determinismen om det, kan man undra?

När det är lite roligare

Som jag visste, varar inte o-roligheter alltför länge. Redan framåt eftermiddagen/kvällen började energin återvända. Kanske var det för att Doktor T tog på sig en vederbörlig andel av mansförkylningen. Det är tungt att själv ansvara för allt. Nu vet jag egentligen inte, man kan tänka sig att när mansförkylningar hoppar på det där sättet att de liksom på något sätt växlar upp, oavsett om det beror på en inneboende förstärkningsegenskap hos viruset, eller om det beror på värddjurets (dvs mannens) konstitution. Jag vet inte.

I vilket fall som helst lyckades jag, utöver arbete, gödsla gräsmattan, jag ser en inre vision av en viss våglängd av grönt breda ut sig. Och en gräsklippare som är som ett andra husdjur, kämpandes med djungeln som kommer upp.

Och jag tog ytterligare en lagom lång promenad, precis lagom för att lyssna på ett In Our Time-avsnitt, nu slutar jag länka för det har jag redan gjort, som handlade om Mind/Body-problemet. Hur ska man kunna påverka kroppen, materien, med medvetandet. Det är förstås ett intressant problem. Och de pratade om epifenomenalismen mot slutet, och det är faktiskt inte så tokigt. Om man redan tänker sig determinismen, är det inte alls något problem att tycka att epifenomenalismen passar bra in. Dvs , medvetandet har inget som helst att säga till om vad kroppen ska göra, sådant sköter kroppen alldeles själv. Om den vill skriva ett blogginlägg är det inte för att jag medvetet bestämde mig för det, utan för att kroppen helt enkelt hade sin egen agenda att göra det. Att jag tror att jag bestämde det, beror bara på att medvetandet är kroppens och hjärnans display, som talar om för mig vad som händer och sker och får mig att tro att jag varit med på det.

Man skulle kunna tänka sig att det är en praktisk funktion som evolutionen hittat på, om det t ex skulle vara en liten läcka mellan kroppen/hjärnan och medvetandet. På så sätt att medvetandet liksom skulle kunna slöa ner kroppen, typ skruva på intensiteten, av olika skäl. Och om medvetandet tror att det inget har att säga till om, blir det ledset och håglöst och det slöar ner kroppen. Alltså måste medvetandet hållas sysselsatt medan gener och annat står i och bringar ordning på saker och ting. Därmed får vi alltså veta vad som sker, och dessutom inbillas vi att tro att vi kan påverka. Ungefär som folkomröstningar som är rådgivande. Så kanske medvetandet fungerar, som en rådgivande folkomröstning, sådär lite semi-epifenomenologiskt.

Idag kollade vi också hur solnedgången fungerar i huset. Det verkar som den kan fungera bra.

 

När ingenting är roligt

När man vaknar en morgon, en ny vecka, och inget känns roligt eller spännande, så känns det lite segt. Man släpar sig ändå upp, eftersom alarmet sagt det, och hoppar in i duschen. Hoppar är kanske att ta i. Sen gör man kaffe och sätter sig och läser. Som en vanlig morgon. Så kommer barnen upp, och det blir lite stoj och stök och prat, och sen skjutsar man dem till tåget, och åker hem igen. Eftersom man redan igårkväll bestämt att man förmodligen ska jobba hemifrån, eftersom man inte vill sprida sin mansförkylning på kontoret.

Så sätter man sig vid datorn och sätter lite håglöst igång några beräkningar. Och det känns jobbigt att svara på mail, och jobbigt att tänka på saker som ska göras. Och det är inte så vanligt. Och så nyser man några gånger, snörvlar och snorar. Och då kommer man på vad som är problemet. Det är förkylningen. Det kan antagligen vara så att förkylningen också påverkar den mentala energin, så att sådant som normalt är intressant och roligt och spännande känns trist, och saker som man annars gör och inte tänker på särskilt känns oöverstigligt jobbiga.

Ju mer man tänker på saken, desto troligare verkar det. Och den tanken gör att man blir lite piggare, och aningens mer energisk, eftersom man vet att håglösheten inte kommer att vara en livstid, utan kanhända är slut imorgon. Så det gäller bara att hålla ut idag. Det är görbart.

För övrigt tyckte jag att det var bra att Macron vann franska presidentvalet. Men sen tänkte jag, att man ska nog inte vara så säker på att allt blir frid och fröjd trots det. Men lite mindre av mindre frid och fröjd än om Le Pen vunnit måste det i alla fall bli. För det hade varit absurdt, om hon vann, tänkte jag.

I övrigt lyssnade jag på The Ontological Argument imorse, och det är naturligtvis intressant att fundera över olika sätt man logiskt argumenterat/argumenterar för Guds existens, även om den (existensen) är ungefär lika absurd som att Le Pen skulle bli Frankrikes president.

Förresten tror jag att man skulle kunna tänka sig universum som ett servo-system, med visst processbrus. Det skulle tillfredsställa den rimliga tanken att systemet är deterministiskt men att det samtidigt är viktigt att tro på en fri vilja. Även om det nu bara är processbruset och vår oförmåga att se helheten som åstadkommer den illusionen. Sen när jag piggnat till ska jag utveckla tanken lite mer. Nu ska jag tycka synd om mig själv och fortsätta snörvla.

Mansförkyld

I flera dagar har den lurpassat, mansförkylningen. Redan i slutet av veckan började ett oroande halsont svagt insistera på sin existens. Det ignorerade jag naturligtvis. Inget är mer effektivt mot en förkylning som att låtsas att den inte finns. Jag promenerade, lyssnade på poddar och sov så lite jag kunde. Som vanligt.

Men, det gick inte så bra. Den bröt ut. Det är mycket frusterande. Och vad värre är, är det bara är jag i familjen som är förkyld. Ingen annan! Skulle möjligen vara katten, som rapporterades droppa en snuvdroppe idag. Det är alltid någon annan som drar hem förkylningar. Inte jag. Det är väldigt osolidariskt av resten av familjen att inte vara förkylda. Men det kommer nog. Denna förkylning sackade ner mina studier, men det ordnar sig.

Lyckligtvis kom det lite tröst på posten. Ett antal böcker, det var tur, detta hus har lidit svår brist på inflöde av böcker de senaste månaderna. Nu har jag bättrat på det. Dessutom hämtade jag en liten trevlig beställning på systembolaget, Andechser Doppelbock Dunkel, en fantastiskt god öl. Prova den!

Nu har jag lagt mig för att sova okristligt tidigt, så kanske mansförkylningen går över. Att den kallas mansförkylning är bara för att Doktor T föreslog att det var en sådan som drabbat mig. Och honom lyssnar vi naturligtvis på.

När jag läst lite mer ska jag skriva vad jag egentligen tycker.

 

 

Zeitgeist

Store Son hade en period när han såg på samtal, på YouTube, med ateismens fyra ryttare. Framförallt var han förtjust i den nu avlidne Christopher Hitchens. För ett tag sen, när jag letade poddar, såg jag att hans kollega Sam Harris har en podd med hysteriskt långa konversationer, flera timmar långa. Jag la till den till mitt flöde, men har hittills inte lyssnat. Men på kort tid nu har man på både svenska och utländska bloggar tipsat om den här podden. Så jag tog mig samman idag och började lyssna på ett avsnitt, ett samtal om den fria viljan mellan Sam Harris och Daniel Dennett. Trots att min promenad var nästan en timme lång hann jag bara halvvägs genom samtalet. Det är en timme och fyrtiofyra minuter långt. Tyvärr tyckte jag de var lite pladdriga och långrandiga och ägnade alltför stor del av början åt att rekapitulera händelseförloppet med Harris bok om den fria viljan och Dennetts negativa recension av dem samt den skriftväxling som sedan följde. De kom inte, i den första halvan, fram till så mycket om den fria viljan, utöver att de uppenbarligen ser på den på olika sätt. Och ja, det kan man väl göra. Jag ska lyssna klart, men inte ikväll, och jag hoppas naturligtvis de kommer längre i hur de ser på saken.

En sak som slog mig, med tanke på rekommendationerna att lyssna på dessa poddavsnitt, är att tid på något sätt får status. Intellektuell status kanske. Den som har tid att lägga ner på att lyssna på dessa mastodontavsnitt, och kanske dessutom kommentera dem, den personen, den har något som andra inte har.

Tiden som status-fenomen. Det ligger i tiden. Men, jag hoppas att jag får tid att lyssna klart, och något tillfälle att lyssna på det där över 2 timmar långa avsnittet som verkar vara det senast inspelade, om Forbidden Knowledge, det är det rekommendationerna jag läst främst handlat om.

Och dagens byggbild. Takläkten kommer på plats.

Nya kurser

En enda sommarkurs sökte jag. Jag kunde inte låta bli. Fast sommaren kommer att gå åt till vissa praktiska insatser som att bygga altan och måla fasad. Men en liten kurs kan man väl läsa, tänkte jag, eftersom jag ändå kommer vilja läsa något. Idag kom antagningsbeskedet. Och det blir Teknikens idéhistoria, väldigt skojigt ska det bli.

Förresten kom vi hem från Gotland idag, man vill alltid stanna kvar fler dagar. Men, det finns ett vardagsliv att sköta, man kan inte ägna sig åt att läsa och skriva och promenera och fotografera hela dagarna i all evighet. Eller kan man det kanske? Vi hade så gott om tid på oss till färjan att det blev stressigt, de hade stängt grindarna när vi kom fram. Men vi blev insläppta och påsläppta. Lite edge där.

Nu tittar vi på solnedgången från igår, nära Hoburgen.

Läsdagar

Vi åkte till Gotland några dagar. Jag packade i vanlig ordning en liten väska med böcker. Naturligtvis kommer jag inte hinna läsa allt, men det är roligt att ha att välja på om jag skulle vilja ströbläddra och tänka på något. Det jag ska läsa är några avsnitt av Heliga Birgittas Uppenbarelser, och fortsätta med vetenskapsteorin. Men det kanhända jag vill läsa lite mer, jag är särskilt sugen på Voltaires Traktat om toleransen.

Nu kommer det mest bli frågan om att slappa, läsa, promenera och fota under några dagar. Det är ganska skönt.

Det är väldigt tyst här, det tycker jag är bra. Och väldigt tomt.

Allting gick bra tills vi skulle elda. Det såg inte ut som om några fåglar byggt bo i skorstenen, men när röken vällde in i stugan i stället för att ta vägen genom skorstenen insåg vi att de nog smugit ner pinnar i skorstenen i alla fall. Imorgon får vi åtgärda saken. Imorgon får vi åka runt och orientera oss om vad som hänt sen i november.

Sa jag att jag ska läsa?

Om att fastna

Nästan varje kväll, sådär runt midnatt, en halvtimme eller en timme, skriver jag lite på texten som hör till sista delen av process-skrivandet i skrivkursen. Vissa kvällar blir det bara några rader, vissa kvällar blir det flera sidor. Ibland fortsätter jag på en påbörjad tanke eller händelse, ibland skriver jag enskilda små stycken nästan som minnesanteckningar avsedda att passas in någonstans. De små styckena kommer ofta till när jag påminns om någon viss händelse eller samtal som jag antingen själv deltagit i, eller hört. Jag skriver dem för att de innehåller något som är viktigt i just den här berättelsen, något som hör till.

En sak som jag ska skriva om ikväll, tänkte jag, är att fastna. Jag har tänkt på det i flera dagar. Alla människor, eller i alla fall många, verkar ha en bestämd tankesfär där allting rör sig.  När man lär känna en ny människa kan man tycka det är många nya infallsvinklar, många nya idéer, mycket nytt, intellektuellt, att ta del av och fundera över. En ny stimulerande källa. Men när man varit bekanta ett tag märker man att samma idéer, samma slutsatser, samma resonemang och till och med samma återberättade händelser återkommer hela tiden. Man förstår att det är en uppsättning händelser som varit betydelsefulla, formande. Man förstår att det är en idémängd, tankevärld som liksom bildar hela personens värderings- och åsiktsram. Många människor pratar om samma saker hela tiden. Drar samma slutsatser, ältar samma problem, föreslår samma lösningar. Det är en fruktansvärd insikt. Jag undrar vilken min snäva tankesfär är, jag måste genast vidta åtgärder för att spränga den.

Och idag tittar vi på bilder inifrån huset som håller på att bli.

 

Om fri vilja

Igår var en sådan haiku-dag, 5 timmars bilkörning, 7 timmar tillbringade på Linnéuniversitetet, skrivkursen, och sen 5 timmars bilkörning hem igen. Man kan tycka det låter drygt, men jag tycker inte alls det är särskilt besvärligt att köra så långt. Tre timmar till Brahehus, kort fika, och två timmars körning till. Jag hann lyssna på tio podd-avsnitt av In Our Time, otroligt intressant och bra. Många av ämnena som jag valde att lyssna på har avhandlats på kurserna i idéhistoria och filosofi, det vill säga bra repetition och fördjupning.

Diskussioner om den fria viljan tycker jag är intressant. Själv lutar jag, rätt givet, åt determinismen. Det finns väl, vad man kan se, inget som talar för något annat precis. Det stora problemet om determinismen är sann är förstås frågan om ansvar. Skuld och ansvar. Vilket en del människor skulle tycka vore opraktiskt om vi förlorade. Men antag att determinismen är sann, allt vi gör är bestämt sedan Big Bang, ofrånkomligt. Till att med att fundera över determinismen och skriva det här blogginlägget är ofrånkomligt. Jag tycker att diskussioner om den fria viljan, när man pratar om determinismen, så verkar man fortfarande som om man tror att determinismen verkar under fri vilja på något sätt. Man drar inte konsekvenserna av det fullt ut. Om vår existens är deterministisk finns inga verkliga val, vi kan inte välja om vi vill prata om determinism eller inte, vi gör det. Under determinismen kan man inte tycka någonting. Inte ändra åsikt. Såvida det inte är förutbestämt. Ett skäl som brukar användas för att motivera behovet av en fri vilja, dvs att determinismen är falsk (jag tycker synen på determinism som inte motsäger fri vilja är rätt fånig, så jag avstår från den varianten, i alla fall med definitionen av fri vilja som vanliga människor uppfattar den), är att om determinismen är sann skulle människor tycka livet är meningslöst och sluta anstränga sig. Men det är ju ett helt meningslöst påstående, och det är bl a där jag tycker det brukar gå lite slarvigt till. För om determinismen är sann är det ju ingen som ”tappar sugen”. Om den tappas är det redan bestämt så, inget att göra, annars händer absolut ingenting vid insikten om determinismens existens. (Kul sammansättning, determinismens existens). Vad som händer vid en insikt är att det är bestämt att insikten ska komma, och det som händer därefter är också en följd av det som tidigare hände.

Men, en sak de diskuterade tyckte jag var en ny syn på saken, som i alla fall inte jag hört diskuteras förut, men som egentligen är mycket uppenbart. Och det är ju att vi upplever att vi har fri vilja och gör val baserat på känslor och funderingar. Vi upplever det.

Man kan fundera över varför man upplever det om det inte är så. Varför har evolutionen maskerat determinismen för oss? Kanske för att vi inte är optimerade än? (Det var mitt eget påhitt, det där senaste). Dvs vi har inte konvergerat. Konvergens märker man på att förändringar slutar ske. Och varför verkar vi så upptagna med ansvar och skuld, är osäkerheten om den fria viljan en del av intellektets evolution, som ligger lite efter kroppens? Och om determinismen är sann, kan man naturligtvis inte ägna sig åt något teleologiskt spekulerande. Som att ställa frågan ”varför”, ity ofta handlar den om något syfte. Vilken fråga ska man istället ställa? Hur kommer det sig att? Vad är orsaken till detta?

Så är det nog.

Förresten har väggarna kommit upp nu.

Jupiter

Ikväll lyser Jupiter stark utanför mitt sovrumsfönster som vetter mot söder. Jupiter är min planet, enligt alla astrologiska konster. En mycket trevlig planet. Men astrologi är som vi känner till en pseudovetenskap, och vi nöjer oss med att konstatera att astronomiskt lyser i alla fall Jupiter över mig.

Idag besökte jag, Lille Son och Doktor T Ångströmlaboratoriet som hade Öppet Hus. Vi lyssnade bland annat på en föreläsning om Universums Begynnelse. Jag gick omkring och kände mig nostalgisk. Inte för att Ångströmlaboratoriet var byggt när jag pluggade de ämnen som huserar där, men ändå. Jag tänkte att det ändå är väldigt trevligt att ha studerat den sortens ämnen, och att arbeta med det tillämpat. Det är trevligt att begripa vad spektrallinjer är, och att förstå vad superposition innebär, liksom att fundera över frågan om varför något finns istället för ingenting, och hur man kan se ljus som färdats i miljarder år. När vi kom hem diskuterade jag dubbel-slit experiment och rummets expansion i det som är ingenting med Store Son.

Och jag tänkte att det var himla tur att jag valde att läsa matematik, fysik och teknik när jag var ung, och humaniora nu. Tänk om jag valt att plugga franska då, som jag hade kunnat få för mig? Då skulle jag knappast sätta igång och läsa Teknisk Fysik nu. Och tänk vad mycket jag skulle ha missat att förstå då! Om nu multiversum-teorin någon gång visar sig vara en bra beskrivning av verkligheten, så förstår man att Jupiters inverkan var lyckosam på valet som gjordes då. Och att inget kunnat vara på något annat sätt än som det är nu. Eller så fabulerade jag i de senaste meningarna jag just skrev.