När allting saktar ner

Det är nästan inga bilar på parkeringen på jobbet. Många har börjat sin semester. Det är lugnt på kontoret också. Om man räknar i ljudnivå, aktivitet och spring. Jag har en ganska pressande uppgift, eller faktiskt flera, att göra till min semester börjar om en vecka. Det är inte för att jag är sen och lat som det är pressande, det är för att jag fått akuta uppdrag. Som tur är har jag många års erfarenhet och stressar inte upp mig så lätt, även om jag vill bli klar. Saker och ting tar den tid de tar att göra, och jag vet att jag inte är trög eller långsam i mig själv. Men, naturligtvis vill jag bli klar med de saker som behövs, och det betyder att det är lite svårt att ägna hela kvällar åt Iliaden eller något annat. Jag behöver tänka på att jobbet ska flyta på smidigt också. Den här helgen kommer att vara en slitning mellan böcker och hängmattan och rapportskrivning. Fördelarna med betingsartat arbete är många, och man får ta nackdelarna med det. Sådant som att till exempel helger och kvällar kan gå åt för att något behöver bli färdigt. Men det är inte så ofta det behöver bli på det sättet, så det är okej. Det märkliga är att det ofta inträffar på våren och försommaren. Eller också är det bara det jag tror.

Men, idag har jag nästan uteslutande ägnat mig åt att läsa. Jobba gör jag imorgon, det är bättre att fokusera än att vara splittrad.

Den senaste veckan har en del böcker anlänt och lagts till läshögen. De här till exempel. Varje gång jag lägger upp en bild på en liten nyinskaffad boksamling tänker jag på Intellektuella troféer. Just den här gången kan man säga att det är lite kul, eftersom jag ganska ofta springer på inlägg, t ex på facebook, som hänvisar till Montesquieu och maktdelningsprincipen. Och varje gång undrar jag om det har lästs, eller googlats, man kan aldrig vara säker. Jag själv har varken hänvisat eller läst, men jag tänkte i alla fall göra en förbättring när det gäller läsningen. De andra är jag intresserad av av olika anledningar. Aeneiden tänkte jag kunde passa att läsa efter Iliaden. Och Sofisterna en ”under-tiden”-bok tillsammans med Platons skrifter.

Så idag har jag inte gjort mycket, jag har läst och jag har varit ute och sprungit. När det gäller läsningen har den fördelat sig såhär:

Inledningen, av Stig Strömholm, till Lagarnas Anda. Och avsnittet Erinran av författaren.

Förord, Inledning och det avslutande avsnittet Kritiken som livshållning i Alla är vi kritiker. Underbart språk, insiktsfulla resonemang. Det är så trevligt att läsa sådant som är förnuftigt och eftertänksamt.

Enuma Elish har jag läst ut. Det är förstås ganska intetsägande. Marduk hade ihjäl Tiamat och skapade världen. Möjligen kan det finnas något att ta fasta på tillsammans med andra sammanhang. Men läst är den. Noterna också. Vem vet om jag får anledning att återkomma.

Två artiklar om mytologi har jag också läst. Och en artikel som reflekterar kring sommarkurser i Kreativt Skrivande. Det gjorde jag bara för att de var skrivna av samma person som håller i de terminskurser som jag har gått.

Vi har gjort en grovhuuggen uteplats i skogsbrynet, där det är skönt att sitta och läsa på morgonen.

Jag noterade att jag de senaste tre åren läst lika många poäng i olika humanistiska ämnen som jag gjorde för nästan trettio år sen till civilingenjör.  Jag vet inte vad jag ska göra av det. Antagligen fortsätta lösa matematiska, fysikaliska och tekniska problem. Och läsa tills ögonen blöder.

One down

Jag läste ut Michel Houllebecqs Kartan och Landskapet. Mycket bra. Möjligen måste jag tänka på exakt vad som var bra. För det första var det en så’n bok där man vill fortsätta läsa. Det har blivit några sena nätter när jag haft svårt att lägga ifrån mig den. Jag gillar utvikningarna om ämnen som kommer förbi, ett resonemang om vilka som väljer Mercedes A, C och E-modeller. Eller synpunkter på silikonbröst och eutanasi. Till och med en referens, inte ens en blinkning utan helt uttalad, till Wittgenstein, hans slutord i Tractatus. Där undrar jag lite om han inte hade kunnat låta bli att vara så övertydlig. Sen har vi en typ av bisatser som får en att skratta till ofrivilligt mitt i något makabert skeende, som: ”Det var alltså så doktor Petissaud tillbringade sina kvällar istället för att, som de flesta av sina kollegor, ägna sig åt beskedliga orgier med slaviska prostituerade.”

Egentligen handlar boken om konstnären Jed, som har ett hat-kärleksförhållande med sin varmvattenberedare. Det blir aldrig någon riktig ordning på Jed. Alltså ordning som att skaffa familj och barn och hus och vanligt liv, liksom. Såklart det inte blir, då skulle det knappast gått att skriva om honom, vilket är trist när man tänker efter. Såklart det måste gå att skriva om en vanlig Jed som slappar vid TV:n och inte får så mycket gjort. Det får inte bokens Jed heller, förutom ibland när han konstnärar sig som en galning, men i övrigt verkar han mest vegetera.

Jag måste antagligen fundera ett par dagar. Fast då har jag väl börjat på ytterligare någon bok. Två till Houellebecq ska jag hämta på bibilioteket imorgon, sen har jag läst deras utbud. En sak som jag funderar på är hur han skiljer sig från kvinnliga författare. Det kan ju inte vara för de psykologiskt djupa skildringarna som boken är bra t ex. Det måste vara något annat, en stiliserad verklighet, Kartan och landskapet t ex, vars skillnad illustreras direkt av texten. Kanske.

Sommarläsning

På sommaren finns det tid för mera läsning. Det hör man på ordet – sommar. Inte? Jag vet inte om det egentligen stämmer heller, semester brukar ju vara bråda tider. Långa dagar i hängmattan har hittills inte riktigt uppenbarat sig i mitt liv, trots envisa försök, men det kanske kommer. Efter bara någon kvart brukar det hända att någon stör läsfriden med  anspråk av någon sort. Under årets semester, som inte börjar förrän om två veckor, har jag själv planer på att hantverksarbeta en del. Nåja, visioner kan man ha.

Jag har redan en pågående läshög som i alla fall till viss del kommer att bli klar inom dessa två sista arbetsveckor före semestern:

Platon är ett frivilligt läsprojekt, liksom Michel Houellebecqs Kartan och Landskapet, den är ganska rolig.

Ja, sen har vi en ytterligare en frivillig pågående läsning, och det är  A contemporary introduction to Free Will av Robert Kane. Den fria viljan, vet vi, fascinerar mig. Och jag tänker det är bäst att läsa en del av vad som tänkts innan man sätter igång och tänker riktigt ordentligt själv, för att slippa transportsträckan att tänka det som redan är tänkt.

Ja, och resten är kurslitteratur. Jag har flera gånger lagt märke till att upprepning, när man läser, är bra. Kurser tvingar en ofta att läsa om sådant man läst förut, litteratvetenskap, filosofi och idéhistoria verkar ha överlappande kanon ibland. Och andra strökurser. Men det gör ingenting. Det händer saker när man läser igen, texten och innehållet framträder mer. Nu tycker jag iofs att arkeologi ofta är aningens fjantigt, tolkningsdelen alltså, när storys ska hittas på till föremålen. Den synes mig lite vidlyftig. Men den första delen, att leta fram grejer, den ter sig lite mer intressant. Så upplever jag omläsning, att flera lager dammas bort och att texten och innehållet kommer fram tydligare. Det är en intressant process. Det är (nästan) som jag tänker ibland att jag ska läsa om något bara av nyfikenhet, för att se vad som kommer framträda den gången. Ja, så det är alltså roligt att läsa om Iliaden. Ytterligare en bok kommer att komma med i kurslitteraturen Nibelungens ring, den har jag inte börjat på än.

Men, sen har vi frivillighögen! Den riktiga sommarläsningen! Här är den, jag plockade fram den nu på morgonen:

Lägg först märke till den jämna könsfördelningen, den var alldeles ofrivillig, alltså inte tänkt, det bara blev så. Jag antar alltså att både Konfucius och Ovidius var män.

Om Dora tänkte jag läsa av ett litet projektintresse, för en text som jag sitter och skriver på som framtida kursmaterial tror jag. Jag har någon svag idé där, som kanske framträder med om jag läser, tänkte jag.

Jag tyckte några klassiska texter kunde vara bra att komma ikapp med, dvs Metamorfoser och Samtalen med Konfucius.

Den banala ondskan är jag nyfiken på att läsa med tanke på att det skrivits en del om den, på flera sätt. Simone de Beauvoir är intressant, bland de pågående böckerna som inte fick plats på bilden är Mandarinerna, och nyligen läste jag Misstag i Moskva. Och några essäer ur Brigitte Bardot och Lolitasyndromet. Det är förresten möjligt att de senare passar med Dora, vi får se. Ja, så memoarerna där kan vara spännande att läsa. Sen är ju Mary Wollstonecraft också intressant, det slår mig att jag nog inte läst hela Till försvar för kvinnans rättigheter. Jag ser att jag bara har märkflikar i första halvan av boken. Jag lägger till den. Sådär.

Vad har vi sen då … Vetenskapens mening, det får man alltid fråga sig. Jag har läst ett antal böcker i vetenskapsteori, och som jag skrev om ovan, upprepning är bra, när det gäller den egna läsningen, alltså, det verkar som om jag har en motsägelsefull syn på det där med upprepning. Att läsa en annan bok i samma ämne, är nästan som att läsa om samma bok, fast man liksom mer börja damma av saken från en annan vinkel. Det bidrar i alla fall också till bilden.

Testosteron Rex skaffade jag av misstag, jag hade glömt avbeställa en bok Daidalos medlemsutskick. Om jag nu hade varit lagd åt ödet, vilket jag inte är fast jag är ganska övertygad determinist, så hade jag sagt att det var meningen. Det var det förstås inte, det var mer bara tur (och då kan man fråga sig vad tur har i den deterministiska världsuppfattningen att göra, det har jag inte tänkt klart om, möjligen får man omdefiniera tur som begrepp, men det tar vi en annan gång, nu är vi sommarförslappade i tankesättet en stund). Den verkar helt enkelt intressant, så den vill jag läsa. Det är ju lite populärt det där att försöka hävda något om kvinnor och män. Av någon anledning.

Kursen i Politisk filosofi som jag läste i vintras gav uppslag till en hel del böcker som jag vill läsa, jag har faktiskt en liten läshög som blev till av den kursen, jag skaffade en del referensltteratur och extraläsning. Till sommarläshögen väljer jag Essäer om frihet av Isaiah Berlin. Jag hade kunnat välja Locke eller Hobbes eller Mill eller Rawls eller något annat, men nu blir det såhär. Om jag inte ändrar mig.

Sommarläshögen är en underbar vision, en utopi. Jag kommer osannolikt att hinna igenom den. Men den är mysig att gå och titta på och längta till.

Upprepning

Jag läser Iliaden igen. Jag läste den för två år sen på sommarkursen Trojanska krigetNu ingår den igen i årets sommarkurs om Mytologins värld. Nu kommer jag att komma ihåg första raden, sådant där som är ytligt trevligt, antar jag, att minnas: ”Vreden, gudinna, besjung som brann hos Peliden Achillevs” (översättningen av Ingvar Björkeson). Andra upprepningar är Platons skrifter, som jag länge tänkt läsa igenom. Jag har läst många av dialogerna, men inte alla, och inte i någon ordning. Sokrates försvarstal läste jag igår. ” … – skäms du då inte att sträva efter så mycket pengar, rykte och ära som möjligt, men varken ägna möda eller intresse åt insikt, sanning och själens största tänkbara förbättring?” Det är sådant som fascinerar mig, hur kan människor lägga så mycket intresse och möda på ytan, på att få det att se ut som någonting, jag vet inte vad, utan någon märkbar täckning? Blir inte livet väldigt tomt om man bara strävar efter att byta till en ny bilmodell eller att bygga en pool? Kanke inte, jag vet inte. Jag vill bara ha mera bokhyllor.

Men jag byggde en blomlåda, och där planterade jag en ros och en klematis. Tanken är att de ska växa och ge liv åt entrén. Innan dess hade DoktorT gjort fundamentet till ett entrédäck, och jag och Lille Son skruvat ihop själva däcket. Det blev rätt bra, faktiskt. Trevligt. Jag satt där och läste igårkväll när jag väntade på att Lille Son skulle komma farande in sin gamla Volvo som hörs över hela området. Rosen är en röd klängros, Sympathie, och klematisen vit, Huldine. Jag har tänkt att de ska göra sig bra mot den svarta väggen. Vit som snö, röd som blod och svart som ebenholts tänkte jag.

Annars är det mest upprepning. Vår och försommar brukar försvinna i en jobbdimma. Det händer nästan varje år. Varje år tänker jag att nästa vår och sommar kommer jag vara närvarande och riktigt se våren och sommaren. Men det har snart gått trettio år. Det har gått upp för mig att det nog kommer att vara såhär. Kanske är det inte jobbet, kanske är det jag. Men jag har skruvat entrédäck, och jag har byggt en blomlåda. Och jag har planterat en massa, och planerat också. Och jag har legat i hängmattan som jag skaffade, och läst. Och jag har Iliaden, Platons skrifter och Enuma Elish under läsning. Och Michel Houellebecqs Kartan och Landskapet. Jag har fotat de fyra rävungarna som busar på vår tomt och fågelungarna som äter solrosfrön. Två veckor till semester, det är ganska mycket som ska göras, men det hinns med det som hinns med helt enkelt. Sen. Sen. Då har jag tänkt skruva altan, läsa och skriva. Det verkar väl bra?

Grannen har semester låter det som, de var relativt högljudda ikväll när de tog avsked av gäster, och nu hörde jag städningen, flaskorna klirrar. Semester nu? Är inte det lite tidigt det, sommaren har knappt börjat. När jag var mycket grön hade jag semester efter midsommar. Men det betyder att man får börja jobba igen runt 20:e juli, om man tar fyra veckors semester vilket är normalt för blåbär utan barn. Och det var inte roligt. När andra gick på semester. Så de senaste mer än tjugo åren har jag förlagt semestern  de två sista veckorna i juli och de två första i augusti. Då är det mer fart när man kommer tillbaka och det är stimulerande.

Nu var det där med upprepning. Jag läser nästan inte bloggar mer, jag skummar rubriker. De flesta människor har sina käpphästar och upprepar dem hela tiden. Det är trist när man vet vad som ska skrivas. Ingen idé att läsa. Det fascinerande är att det innebär att jag också gör så, men i mitt eget fall kan jag naturligtvis inte se det lika lätt. Det grubblar jag på.

Underbar midsommar

Ahhh, så härligt att köra hem från jobbet idag i svalka och småregn. Det har varit en intensiv arbetsvecka. Jag vet inte hur andra har det, men när jag kliver in på kontoret på morgonen glömmer jag bort omvärlden och alla måsten och åtaganden jag möjligen har – i omvärlden. Så kliver jag ut på eftermiddagen, sätter mig i bilen och kommer på tusen saker som jag borde gjort under dagen. Inte tusen kanske, men en eller två. Som att ringa ett samtal eller skicka ett mail eller göra ett ärende på lunchen. Sådant glömmer jag helt. Under en längre tid har vi ägnat oss åt svår problemlösning, vilket är mycket stimulerande men också ganska tröttande. Och så är vädret såhär perfekt underbart med löfte om loja dagar i läsfåtöljen utan stress att vara ute i det vackra vädret när man väl lyfter blicken! Nåja, jag kan väl läsa i hängmattan också, men när det är varmt blir man så himla seg och det är så trist.

Men som det ser ut nu, är utsikterna goda för en uppbyggelig läshelg!

Världen är praktisk

Med det menar jag att egentligen skulle jag vilja ägna mycket mer tid åt att fundera över viktiga funderingar, än att ägna mig åt världsliga ingenjörsfrågor som jag ägnat mig väldigt mycket åt den senaste tiden.

Vi kan se på några bilder från de viktigaste ingenjörsgärningarna. Vi ser allting i reversed engineering notation, alltså egentligen går tiden nerifrån och upp. Man kan notera att det finns både antydningar om diverse tjänsteaktiviteter, samt vila däremellan. Man kan också notera att från själva hardcore tjänsteutövandet finns naturligtvis ingen dokumentation.

Men, nu ska jag i alla fall läsa en yttepytteliten ynka liten sommarkurs, Mytologins värld, samtidigt som jag förväntar mig arbetsro efter denna explosion som varit den senaste månaden i krav på presentationer att prestera av arbete som är pågående och ännu inte riktigt fastlagt. Sådant är alltid en utmaning. Men nu blir det lugnt. Typ. Så jag har fortfarande förhoppningar om en mindre praktisk värld från hängmattan.

Målning och elementarpartiklar

Färg, får man anta, består i grund och botten av elementarpartiklar. Som jag. Fast på ett annat sätt, så att jag blir jag och färgen färg. Nu har hostan nått en sådan nivå att aktivitet är möjligt. Uttråkningen också. Fy sjutton vad det är trist att sitta still. Även om man kan läsa. Så igår och idag har jag målat. Fasaden ska få en andra omgång färg. Och vi bestämde oss för att foder och vindskivor ska få en annan färg än de hade från början. Samma färg som fasaden. Det är mycket att måla, men det är bara att ligga i så blir det klart.

Men elementarpartiklarna, jag läste Michel Houellebecqs Elementarpartiklarna. Två bröder som är lite distanserade från vanligt liv kan man säga. Vad jag har läst om den, ska den ha skapat en del debatt med sitt kontroversiella innehåll, som jag letade mig fördärvad efter. Kanske var det några otrevliga beskrivningar av tortyr som någon avart till sekt ägnar sig åt. Men det är ju fiktion, och inte precis så att det påbjuds. Sen är det bröderna, den ene är patetiskt och ständigt kåt och tänker inte på annat än hur han ska lyckas skaffa sig sex. Den andre tycker samma ämne är meningslöst och ointressant. Men det är många som dör i romanen. Ändå tycker jag den är rätt bra, faktiskt. En del intressanta filosofiska diskussioner. Och så är den bitvis lite absurdt kul. Man måste säga att det är lite i Camus anda, det mest är lite meningslöst, även om det finns små överraskande öar av mening här och där.

Ett världsligt mysterium

Eftersom jag just gått, eller går, igenom en traumatisk sjukdomsperiod, dvs jag har kraftig hosta och drabbades till och med av plötslig feber och andningsbesvär som föranledde besök på vårdinrättning, så aktualiserades vissa funderingar jag haft till och från. Dvs funderingen på läkemedelsförpackningsstrategien. Såklart.

Alltså, hur tänker läkemedelsföretagen när de stoppar in följesedeln, som man ändå slänger, med all ändlös information i förpackningen. Finns det en branschstandard för hur man packar den till exempel? Jag tycker alltid att jag får upp den sablarns följesedeln istället för Iprenen som jag är ute efter. Så måste jag mecka bort den och sen kan jag klicka ut min Ipren. Det är ett störningsmoment tycker jag.

Doktor T  hade ett förslag, att följesedeln ligger till vänster om man har förpackningen läsbar framför sig. På Ipren och Alvedon verkar det stämma. Men sen kommer Strepsil och bryter mönstret. Har branschen kommit överens om att göra det slumpartat så att man inte riktigt ska kunna välja bort det?

Ja, inte vet jag. Men nu har jag besegrat Ipren, Alvedon och Strepsil i alla fall. En förpackning vardera. Men, tänk om de är slumpartade inom sin egen sort? Då blir jag galen.

Detta ska passera

Min helt plötsligt uppkommande hysteriska förkylning till exempel, ska passera. Förkylningen gör mig på dåligt humör, jag kan inte göra något alls. I alla fall inget som kräver kroppsansträngning. Målning t ex. Eller släpa grenar. Eller springa som jag kom igång med så bra förra helgen. Det började krypande med lätt ont i halsen i måndags och tisdags. Hosta i onsdags och torsdags. Då tänkte jag att det höll på gå över. Sedan smög den sig på värre under fredagen, nysningar, ännu värre hosta, snörvel. Och sen kom feber och pip i lungorna och tungt att andas. Fy tusan vad irriterande. Och ingenting smakar gott. Ingenting smakar något alls.

Så nu får jag sitta här och göra ingenting. Jag kan inte göra något annat än läsa. Läsa … hm, vänta nu, det här är kanske inte så tokigt. Förkylning med benefits.

Igår, mellan hostattackerna, läste jag ut Cecilia Davidssons Detta ska passera. Ja, men den var väl bra? Lättläst utan att vara lättsam. Det är rätt många spretiga trådar som inte riktigt löses upp. Den unga Sara som bara är, och den äldre, som också bara är. En sak är upprörande, och det är att hon bosätter sig på ett ställe där ett av barnen inte vill bo. Fast annars verkar det ganska mysigt. Det är många oavslutade historier, det tycker jag är ganska bra. Tänk om vi är alldeles för upptagna med kausalitet, med orsak och verkan och det ena följer på det andra och ekvationen ska lösas. Man vill ju veta hur det går. Undrar varför man vill det? Det mesta i livet pågår ju bara, ändrar riktning, vilar och sätter fart igen. Fast till slut dör man förstås. Men då kan man inte läsa romaner.

Av någon anledning, utan orsak, verkar det vara äktenskapstema på det jag läser nu, nästa halvlästa bok, som jag började läsa lite före Detta ska passera, är Berättelser om ett äktenskap (Geir Gulliksen). Lite mer … postmodernistisk på något sätt, det handlar mycket om kropparna, och den andre, i alla fall mellan raderna. Eller är den lite mer dualistisk kanske? Kropp och medvetande. Eller så kanske jag tungotalar, eftersom jag förbereder en uppsats i metafysik. I alla fall i det undermedvetna. Den ska trilla ut vilken dag som helst.

Det man vet mest

Idag på jobbet gjorde jag i princip tre olika saker. Alla sakerna gjorde jag i rollen som specialist, vilket är min roll på jobbet. Det finns saker jag kan rätt mycket om, och som jag ständigt lär mig mer om och liksom breddar. Jag tycker det är kul att se helheter, både fördjupningarna och helheterna. Man får lov att byta perspektiv, ibland handlar det om att lösa specifika tekniska problem, för det mesta begripa varför något blev som det blev och om det är fysikaliskt riktigt att det blir så. Ibland handlar det om att begripa om något är viktigt eller inte, och vad som gjorts och hur det ska fortsätta och hur det passar in i en allmän strategi. Det är ganska varierat.

Men, någon gång under dagen, det var nog vid något tillfälle när jag tog en paus och läste en del annat, som det slog mig att jag aldrig någonsin skriver här på bloggen om det jag egentligen kan mest om. Jag skriver om en massa andra saker, men inte det jag jobbat med i snart trettio år.

Det är ganska lustigt.

Eller inte.

Jag läser en bok

För övrigt ser jag att jag inte börjat göra en lista över årets läsning, jag ska ta tag i den saken. Jag har i vanlig ordning läst en del tyngre kurslitteratur, många artiklar och andra texter, och inte jättemycket skönlitteratur, än så länge, i år. Jag har tänkt ägna sommaren åt en del skönlitteratur, följa Stephen Kings råd att läsa mycket helt enkelt.

Men jag började läsa en bok igår, som jag nästan läst ut, kanske hinner jag läsa ut den ikväll, Cecilia Davidssons Detta ska passera. Den är mycket lättläst, och som kvinna i passande ålder hittar jag ganska mycket att känna igen mig i. Inte allt förstås, och jag tycker kanske att hon tar lite för lätt på barnens vilja, men då är ju jag ganska blödig när det gäller mina egna, numera faktiskt unga vuxna, barn. Jag har en fjärdedel av boken kvar att läsa, så jag tänkte inte göra en sammanfattning av den, det är alltid speciellt intressant att se hur författare knyter ihop sin historia. Det ska bli roligt att läsa. En sak jag tänkt speciellt på är de många detaljer som huvudpersonen, Sara, reflekterar över. Och hur skissartade en del personer är utan att det egentligen blir konstigt.

Men, anledningen till att jag överhuvudtaget tyckte jag skulle skriva om detta istället för att ägna hela kvällen åt mind-body-problemet som egentligen hade varit det normala, är att jag råkade läsa en recension av boken. Jag läste nämligen Svenska Dagbladets litteraturlista, dit romanen tagit sig in. Och där läser jag om en recensent som skriver om ”blodfattig vuxenprosa”. Då blir man ju nyfiken. Så jag läste den recensionen. Och jag tänker att egentligen skulle tidningarna skriva ut åldern på sina recensenter, naturligtvis kan inte en person som nyss gått ut skolan ha en chans att begripa något om livet med sin begränsade livserfarenhet. Jag måste komma ihåg det, jag måste komma ihåg att fråga vem recensenten är innan jag läser. Inte för att jag inte skulle läsa, men för att jag mer ska få en bakgrund till den idévärld som boken läses ifrån. Då kan man nämligen, i luckorna, se en sak, man kan se livserfarenheten. Och den är intressant.

Nu måste jag nog läsa klart å det snaraste.

Att skriva

Stephen Kings skrivhandbok Att Skriva. En hantverkares memoarer har stått på min läslista länge. Den fanns på litteraturlistan redan i den första kursen i Kreativt Skrivande, men jag lyckades inte läsa den då. En anledning är att jag inte läst någon av Stephen Kings böcker, och jag har aldrig känt mig lockad till det. De verkar helt enkelt inte vara den typ av litteratur jag uppskattar. En annan anledning är att jag har ett motstånd mot att läsa creative writing-böcker. De associerar till självhjälpsböcker, och alla tips och råd är nog i all välmening, och kanske ger insikter, men jag vill ändå hellre ägna tiden åt att göra. Alltså antingen läsa, eller skriva. Och då menar jag läsa skönlitterärt eller kurslitteratur. Okej, nu var ju de här skrivhandböckerna kurslitteratur, och jag har läst flera stycken, jag lovar. Men jag känner i alla fall motstånd.

I vilket fall som helst föll det sig som så att jag började läsa Stephen Kings Att Skriva. Den visade sig vara både hysteriskt rolig och innehöll några handfasta, praktiska tankar om skrivande. ”Om du vill bli författare” skriver han ”är det två saker du måste göra hela tiden: läsa mycket och skriva mycket.” Det påminner mig om vad jag någon gång läst om löpning, jag trodde det var i James F Fixx legandariska bok Löpning, som jag lusläste från pärm till pärm när jag var femton år, men jag hittar i alla fall inte stället nu när jag letar efter det. Det han, eller någon annan, skrev var i alla fall att om man vill bli bra på att springa ska man träna det. Man ska träna det man vill bli bra på helt enkelt. Jag vill bli bra på att tänka. Så jag antar att jag får träna på det. Men jag fuskar lite med att läsa och skriva också.

Men om vi återgår till Att Skriva. Vad ska man säga om de viktigaste insikterna? En är ”bort med adverben”. Jag håller med. Sen om miljöbeskrivningar. Det tycker jag är ganska trist att läsa, och jag skriver inte gärna hur mycket som helst, och eftersom jag får medhåll av King är jag nöjd: ”Det höves oss icke att förlora oss i beskrivandets djungler bara för att vi kan.” Första utkastet skrives med arbetsrumsdörren stängd, den andra med dörren öppen. Det är väl en ganska bra bild.

Sen skriver han något som påminner om Söderberg i Doktor Glas. Han skriver att det han vill är att framkalla resonans. Doktor Glas ville framkalla något slags känsla. Det verkar ligga något i det. Det kan man tänka på.

När det gäller skrivarkurser är King lagom entusiastisk över deras nytta. I alla fall som avgörande för skrivandet. Det är kanske trevligt att få åka på skrivarkurs (han verkar mena en sådan där man under en viss tid helt ägnar sig åt skrivande): ”Men sanningen är att vardagens alla små avbrott och störande inslag inte tycks ha någon särskild negativ inverkan på vad man skriver, utan rentav kan vara till hjälp. Det är ju faktiskt det lilla gruskornet som hamnat innanför ostronskalet som får pärlan att växa, inte att ostronet åker på ostronkonferens.” Och det kan väl rent generellt vara till tröst för alla oss som sliter med att förstå något här i världen och hallucinerar om den där sammanhängande tiden att läsa och tänka. Det kanske helt enkelt funkar ändå.

När det gäller att veta när ens text är färdig, skriver King något i stil med att man bara vet det när den är färdig. Jag har harvat med min text under två år nu, Kreativt Skrivande I och II. Och den har växt, och personerna går på tomgång, och det känns som jag skriver allting gång på gång. Inga nya händelser, inga nya insikter. Men så igår helt plötsligt, skrev jag några rader. Och när jag skrivit dem tänkte jag ”Men oj, det där var ju slutet.” Det verkade stämma! Så nu finns det ett utkast till någon slags historia. Och nu ska jag nog ägna sommaren åt att skriva om den en gång till, strama upp, balansera, korrigera felaktigheter i tider och andra ologiskheter. Ta bort meningslösa personer och utveckla några andra. Och ja, temat dök upp av sig själv också, precis som King påstår. Kanske tycker jag boken var bra, eftersom den stämmer med min upplevelse och mina tankesätt. Och jag känner mig fortfarande inte sugen på att läsa Stephen Kings romaner. Men, den är skrivboken var ju bra. Och läsa mer ska jag.

Och kanske läser jag ingen sommarkurs, utan läser annat istället. Till exempel ett par böcker om fri vilja, som jag tycker är ett extremt intressant fenomen.

Sol ute, sol inne

Man vaknar på morgonen. Solen tittar in i köket på morgonen och sen går den runt huset och tittar in här och var. Men träden står praktiskt utplacerade och takutsprånget där solen är hetast är stort så den slickar bara golvet litegrann. Vitsipporna översvämmar skogsbacken och blåmesarna har flyttat in i holken jag satt upp. Att läsa och skriva har hög prioritet idag.

Det finns många intressanta metafysiska frågor att fundera över. I kursen snuddar vi mest över alla begrepp. Som vanligt slår det mig att många föreställningar tycks finnas för att försöka hantera svåra matematiska begrepp. Om man bara använde sig av lite matematiskt tänkande skulle flera svårigheter kunna undvikas. Men, i vanlig ordning tycks matematiken stängd för de flesta. Undrar egentligen varför det är så? Det kan man grubbla sig fördärvad på.

En annan sak man kan grubbla sig, kanske inte precis fördärvad, på är några av samtidens skandaler. De jag tänker på är Svenska Akademien och den jävsartade tjänstetillsättningen vid Centret för rasismforskning i Uppsala. Om vi tar den första, finns det säkert mycket att säga om den, men en sak som jag tycker är extra lustig är de tre kvinnor som försvarar en av männen som liksom blivit symbol för Akademiens tröghet. Eller vad man ska kalla den. Varför försvarar han sig inte själv? Om han inte försvarar sig själv, kanske inte kvinnor med uppenbar personkoppling borde göra det, vilken trovärdighet har det? För all del finns ju en kvinna med uppenbar personkoppling som gör sitt bästa för att misskreditera honom också, men den trovärdigheten har också bias. Mannen säger kryptiska saker, och sen tolkar kvinnorna. Åt det håll som deras personliga relation pekar. Det är himla märkligt.

Jag vet inte hur man kan förstå det. Men nu har jag äntligen kommit till den fria viljan i metafysiken.

Allt detta skrivande

En anledning, av flera, till att jag började läsa distanskurser i humaniora var att jag tänkte att övning i skrivande, genom inlämningsuppgifter, essäer, uppsatser, skulle vara bra. Jag tyckte jag behövde bli bättre på att skriva. Jag tyckte nämligen det gick ganska trögt att skriva tekniska rapporter på jobbet. Det var själva känslan jag egentligen ville förändra. Det gick inte trögt i själva verket, i meningen producerad text, det blev och blir en massa text. Men det har nästan alltid känts trögt. Kanhända är det lite långsökt att kurser i humaniora skulle förändra känslan av att skriva tekniska rapporter, men jag tänkte väl helt enkelt att mängdträning var bra. Typ som att konditionsträning alltid är bra oavsett vilken sport man vill ägna sig åt.

Och nu är det verkligen ett evigt skrivande. Och läsande förstås.

I alla fall idéhistoriker verkar ha ett intressant sätt att jobba på, där själva skrivprocessen ses som forsknings-/analysprocessen! Inte som vi vanliga ingenjörer, som räknar och löser problem, och antecknar under tiden, och sen skriver rapport. Eventuellt har vi skrivit vissa obligatoriska avsnitt, som en inledning, och förutsättningar och metod eller metodik, och sådant, ganska tidigt, men de tunga avsnitten med analysen och resultaten och slutsatserna, de kommer när arbetet är klart. Då skriver man. Tänka och räkna och tänka först, skriva sen. I idéhistoria är det läs och skriv samtidigt. Jag säger inte att det är tokigt. Bara ovant.

En annan sak som är ovan för en stackars ingenjör är den slapphänta hanteringen av det här med metoder och metodik, något man för övrigt inte verkar göra någon ansträngning att skilja åt. I en text, Lennart Olaussons Från text till text, inser jag varför man ser så lätt på saken: ”använd vilka metoder du vill bara du kommer fram till något spännande och intresseväckande!” Där ser man! Dessutom kan man läsa vad jag redan noterat när det gäller ämnet: ”Man behöver läsa stora mängder litteratur […]”. Så var det med den saken. Man kan se en skillnad mellan idéhistoria och filosofi, i alla fall om man jämför de båda B-kurserna sådär subjektivt, det är mindre i mängd att läsa i filosofi, men det kräver långsammare läsning och omläsning. Idéhistoria kör helt på bulk-träning, men det är en smart idé att markera det man tycker är intressant, annars hittar man aldrig tillbaka till det.

Idag har jag börjat läsa en bok som jag tipsades om, hittat på antikvariat: Svindlande perspektiv. En kritik av populärvetenskapen. Den verkar behandla en fråga som jag grubblar på, eller ett område, hur kan vetenskapliga resultat förstås av icke-experter? Själv blir jag ofta frustrerad av att läsa populärvetenskap, det är för översiktligt, lösryckt och för många påståenden som inte motiveras. Jag tycker inte jag förstår något mer alls. Inte ens när jag vet att jag egentligen vet något om området. Det är som om den populärvetenkapliga texten beskriver något helt annat, lösryckt, ytligt. Och det verkar som om den här boken ger mig stöd för den synpunkten …

Jamen, det var ett nedslag i vardagen, för övrigt har jag konstruerat ett myggfönster, som jag just håller på att bygga också.

Ett löst mysterium

Vi bestämde oss för att trotsa långfredagsfisken och göra lasagne till middag idag. De senaste sju åren har lasagnen nästan alltid lagats av Doktor T, men idag tog jag tag i saken. En sak som alltid förbryllat mig är åtgången av lasagneplattor när Doktor T lagar lasagne. Av någon anledning går det åt  många fler än när jag gör, och det är ändå lika stora formar och jag tycker nog att jag täcker köttfärssåsen, och inte gör jag färre varv heller. Så när köttfärssåsen var gjord och ostsåsen kokad, Doktor T rev faktiskt osten, skred jag till verket; ett lager köttfärsås, ett lager plattor, ett lager ostsås. Sen började jag om med köttfärssåsen, men då ropade Doktor T till; ”Men, ska du inte ha ett lager plattor till?

Det var då, i den sekunden, allting uppenbarade sig. Jag insåg hur det hängde ihop med plattåtgången, och Doktor Ts livslånga lasagnetillverkningserfarenhet fick sig en törn: kunde det vara möjligt att plattorna skulle läggas på annorlunda sätt? Doktor T hävdade att Bonniers kokbok förordade hans sätt att lägga plattorna. Jag hävdade det jag bergssäkert vet, att jag alltid lagt plattorna som jag gjorde nu och att det sannolikt kom från första gången jag läste receptet, sen dess har jag nämligen inte använt recept när jag lagat lasagne. Men jag vet inte varifrån mitt förstagångsrecept härstammar.

Osäkerheten var enorm, hur ska lasagneplattor egentligen läggas?

Vi har två exemplar av Bonniers kokbok, vi konsulterade den, Doktor T kände ett behov av upprättelse och jag kände ett behov av bevis ety jag tyckte det var märkligt att lägga dubbla lager på det där sättet med bara lite ostsås emellan, och dessutom blir det osymmetriskt på översta lagret då som ska vara ostsås, det var vi båda överens om. Och asymmetrier måste alltid motiveras väl enligt min ingenjörska uppfattning.

Nåja, Bonniers kokbok säger, vi tar det ordagrant: ”Varva köttfärssås, lasagneplattor och ostsås i en smord ugnssäker form. Avsluta med ostsås.”  (s. 70 i upplagan från 2002). Enligt min uppfattning kan detta inte tolkas på annat sätt än köttfärssås, plattor, ostsås, köttfärssås, plattor, ostsås … Jag gör bara en repetition av mönstret. Jag kan inte göra tolkningen köttfärsås, plattor, ostsås, plattor, köttfärsås, plattor, ostsås … som DoktorT har gjort i hela sitt liv. Nu finns det för all del inget som hindrar att man tänker utanför boxen och åstadkommer sin egen varvning, men i vilket fall som helst fick jag enförklaring till varför det går åt många fler plattor när DoktorT gör lasange än när jag gör det. Mysteriet är löst. Och även om man nu kan göra lasange på DoktorTs sätt, så är vi överens om att min tolkningen förmodligen är mer rätt, i meningen vad receptupphovsmakaren hade tänkt sig.