Städning

Igår städade jag mitt lilla krypin, mitt arbetsrum. Det var nämligen som så att jag sedan ett par dagar nyst mycket, blivit täppt, rinnande ögon när jag suttit där och läst speciellt. Inte så mycket vid skrivbordet. Jag är inte allergisk, om jag inte blivit det helt platsberoende helt plötsligt, så det måste vara något annat. Alltför mycket damm, helt enkelt. Hur det nu kan bli damm av så stillsamma tingestar som böcker och papper.

Utöver detta har jag nog tyckt att det blivit lite stökigt, lite för mycket som bara ligger på soffor och bord och stolar och skrivbord. För all del i prydliga högar, men ändå. Och jag borde kunna sortera undan kurslitteratur som är överspelad. Ställa in i bokhylla igen.

Jag la upp böckerna på köksbordet. Och tittade på bokhyllorna. Och insåg att böckerna förökat sig när de legat och tumlat i soffan. Eftersom vi ska flytta inom några månader, tänker jag inte köpa någon ny bokhylla. Jag vill vänta tills vi är på plats så det blir ordentligt gjort. Alltså kommer böckerna att få ligga kvar i högar.

När jag la upp min städbild på facebook, var det en som frågade efter tio bästa lästipsen i den bokhögen. Och eftersom det är mycket roligare att skriva om vad man läst, gjorde jag en sådan lista istället för att städa. Jag tänkte att den listan kunde vara ett lämpligt blogginlägg.

Här har vi först den hopsamlade bokhögen. Vi känner nog igen några gamla godingar som hängt med då och då. Böcker jag återkommer till.

Bokhög.

Om man sen ska plocka ut några böcker som är särskilt intressanta, vore det dessa.

Särskilt intressanta böcker ur bokhögen.

1. The Moral Philosophers av Richard Norman (analyserar olika källtexter av olika filosofer ur historiskt/moraliskt perspektiv, och är särskilt givande om man samtidigt läst källtexterna (typ delar av Staten, Nikomachiska etiken, Utilitarism etc) den analyserar).

2. Västerlandets filosofi av Anthony Kenny. Bra översiktsverk helt enkelt över filosofins historia. Kan med fördel kombineras med Svante Nordins Filosofins Historia och Bertrand Russells Västerlandets filosofi.

3. Till försvar för kvinnans rättigheter av Mary Wollstonecraft. Given. Och en rätt bra påminnelse om vad det egentligen från början var frågan om, och varför, om man känner sig förvirrad i dagens överflöd av feministisk applikation.

4. Framstegets arvtagare Nils Runeby (redaktör). Översikt över 1900-talets idéhistoria (samma serie som Ambjörnssons Människors undran och Tankens pilgrimer som man kan läsa före). Mycket om människan och den tekniska utvecklingen.

5. Staten av Platon. Given. Alla referenser går till Platon.

6. Betraktelser över den första filosofien av René Descartes (i Valda Skrifter). Om Gud och själen. Descartes presenterar två gudsbevis som ju är bra att känna till.

7. Etiken av Spinoza. Ytterligare en av rationalisterna. Om Gud och själen och affekterna. Både Descartes och Spinoza hade bekymmer med själens natur i den materialistiska världen. Intressant.

8. Doktor Glas av Hjalmar Söderberg. Tillsammans med Camus Främlingen världens bästa skönlitterära bok. Ohyggligt många intressanta filosofiska frågor och etiska problem. Och språket!

9. Flatland av Edwin A Abbott. En del säger att det är en allegori om det Viktorianska England. Man kan också läsa det som en tanke om parallella världar, rent matematiskt. Och kanske också psykologiskt.

10. Fashionable Nonsense av Alan Sokal och Jean Bricsmont. Med undertiteln ”Postmodern intellectuals’ abuse of Science”. Postmodernismen får sig en känga, helt enkelt. På ett rationellt och metodiskt sätt.

Sen städade jag faktiskt färdigt. Det var ganska mycket damm som försvann.

Påsklov

Nu är det påskledigt. Fyra dagar i fullständigt förslappat vegeterande. Nästan i alla fall, det är naturligtvis en del inlämningsuppgifter som ska lämnas in, och saker som ska läsas. Men det räknar jag i alla fall till lustfyllt vegeterande. Vädret ska dessutom bli uselt, sägs det, vilket borgar för att det ska gå bra att sitta inne och läsa utan solstress.

Kanske behöver vi göra en insats för att bestämma husets köksinredning. Men vi gjorde en räd häromdagen till IKEA, någon bygghandel och kakel&klinkerbutik. Det var inte så svårt. Jag har svårt att känna ett djupt engagemang i inredningsfrågor, eller förresten, det var fel sagt, jag känner snarare ett otroligt djupt engagemang. Att det inte är en fråga som är värd att vända världen upp och ner för. Saken är ju den att inredningen  inte ska ta över, den ska finnas där, praktisk och tidlös, så att man kan ägna sig åt andra viktigare saker.

Sista perioden för kurserna. Vetenskapsteori t ex. Väldigt intressant. Passar bra efter Kritiskt tänkande. Kursen i kritiskt tänkande, som egentligen handlar om argumentationsanalys har förstört mitt sätt att läsa. I alla fall vissa texter. Möjligen inte skönlitterära. Skribenter som faller i den fälla de just kritiserar verkar vara ohyggligt vanligt. Att använda sig av retoriska knep som inte är så trevliga. Särskilt vanligt verkar vara sluttande plan, eller falska dilemman. Det är ganska roligt ändå. Det kreativa skrivandet har varit lågkreativt, men den litterära psykologin mer intensiv.

Egentligen borde det finnas en del att säga om både det ena och det andra, men det verkar mest ligga och skvalpa och bida sin tid. Vi får vänta på att det är klart. Doktor T letade upp ett horoskop till mig som han tyckte var mycket roande: ”You’re growing too fast, but that’s fine as long as you don’t make people around you feel they’re moving too slowly.” Jag vet inte vad jag tycker om det, förutom att nästa avsnitt i vetenskapsteorikursen kommer att behandla pseudovetenskaper som astrologi.

För övrigt har plattan gjutits.

Vy från söder.

Vy från norr.

Feministisk vetenskap

Jag har varit på tjänsteresa, två dagar, i ett land som inte är med i EU men där våren är som den kommer att vara här om en månad. Trevligt. Jag har hållit låda flera timmar idag. Egentligen är jag trött, men eftersom jag inte har varvat ner än tänkte jag passa på att skriva ett blogginlägg.

För att pussla ihop arbete och studier och allt annat är det praktiskt att utnyttja ställtider. T ex kan man läsa på flyget. Jag läste alltså Feminist Epistemology and Philosophy of Science. Det tog ett tag innan jag förstod att när det talades om vetenskap så var det allt annat än naturvetenskap och teknologi som menades. Det är lite, lite svårt att tänka sig hur ”kvinnligt tänkande” skulle förändra naturlagar t ex.

Nu var den här artikeln ändå rätt intressant, efter ett tag förstår man att vad som behandlas är stereotypt ”kvinnligt tänkande”, dvs artikeln gör, enligt min (feministiska) tolkning, inga anspråk när det gäller att definiera kvinnligt tänkande. Det tycker jag är ett positivt drag. Däremot argumenterar den rätt tydligt för hur olika perspektiv gör skillnad i vilka frågor som är intressant, hur man ser på olika frågor, och hur man värderar dem. Och där måste man väl säga att det finns en poäng. När de gäller samhällsvetenskaper och humaniora, där man ägnar sig mer åt tolkning som metod.

Men nu ska jag äta choklad.

När jag klarat av det jag tänkt klara av

Idag skulle jag klara av saker och ting. Analysera en av Karin Boyes dikter från psykoanalytiskt perspektiv. Hur bra kan man gissa att jag är på det? Förmodligen kan man gissa sig till att det inte ligger för mig alls. Det är därför jag går den här kursen, eftersom det inte ligger för mig alls, på naturligt vis. Det är inte det att jag är ointresserad, för om jag vore det skulle jag inte gå kursen. Tvärtom är jag mycket intresserad av det som ligger långt ifrån det som normalt är jag. Så jag har läst. Och läst. Och tänkt. Och tyckt, och läst lite till. Och sen föll det på plats och då skrev jag det.

Sen tänkte jag ta hand om tvättstugan. Det blir väldigt mycket tvätt av fem personer. Att stoppa in i tvättmaskinen är inget att oja sig över. Men sen ska man ta hand om den rena tvätten, sortera upp den och leverera ut till de rätta skåpen. Det finns oftast rena kläder till alla. I tvättstugan. Den där processen att vika ihop och leverara ut i huset fungerar inte vidare bra. Undrar om man kan anlita en konsult att titta på den? Eller ännu hellre ordna upp tvätten.

Idag kom Lille Son och sa att det behövde dammsugas. Och då talade jag om för honom var dammsugaren just då hamnat. Men han menade inte att han skulle dammsuga. Han hade bara noterat att det var dammtussar i trappen och lite smuligt på golvet i köket. Han tyckte det var bäst att tala om det för mig, eftersom jag uppenbarligen inte märkt det. Till slut såg jag det också, och då tyckte jag det var bäst att dammsuga, så det gjorde jag. I mitt arbetsrum också. Och där hade konstiga saker hänt, det var jättemycket damm på golvet. Hur kan det bli damm av bara böcker? En gåta.

Dessutom planterade jag vårblommor, solade med katten och tog ner julbelysningen, den känns som den spelat ut sin roll för den här gången.

Kanske hinner jag läsa om hypoteser och hypotesprövning innan jag somnar. Jag känner att jag har tänkt lite för lite. Jag har bara tänkt på psykoanalys, och så jobbade jag visst en halvtimme också. Producerade en slide till en powerpointpresentation. Det var den 46:e sliden i den presentationen. Inte illa.

På det stora hela en bra dag.

Kunskapen

Jag vet att katten står utanför fönstret därför att
– jag tror att katten står utanför fönstret
– det är sant att katten står utanför fönstret
– jag är berättigad att tro att katten står utanför fönstret

Japp, jag kan säga att jag har kunskap i frågan. I alla fall enligt en traditionell uppfattning om vad kunskap är. Sen kom tydligen Gettier och förstörde alltihopa, även om han nu inte var först med att nosa på det. Man skulle kunna säga att han påtalade de icke observerbara tillstånden i systemet, det som har betydelse men är dolt. Gettierproblemet har likheter med det kinesiska rummet, det är också icke observerbara tillstånd som pågår där inne. Och det där med icke observerbara tillstånd borde man kunna ge sig på matematiskt, räta upp rummet för Gettiers problem och lösa alltihopa. Jag tycker ett värre problem med den uppställningen ovan är att det andra påståendet, ”det är sant att katten står utanför fönstret”. Om man ska lyckas med den måste man överge föreställningen om hjärnor i näringslösning och liksom acceptera en verklighet med katter. Jag måste acceptera att det faktiskt finns en verklig katt som verkligen står där i verkligheten utanför det verkliga fönstret. Att det är sant. Vilket för övrigt får mig att fundera hur man ser på kunskap när det gäller t ex datorspel. Kan man ha kunskap inne i spelvärlden?

Men nu var det sanningen om katten och kunskapen det var frågan om. Det är förstås lättast att tro det är en katt därutanför fönstret. Tro kräver liksom bara att tro, det kan man slösa med utan alltför stort engagemang. Att något är sant det kan man inte göra så mycket åt, det kan det vara oavsett vad man tror. Men sen ska jag ha skäl att tro att det finns en katt därutanför fönstret. Det brukar finnas mycket som tyder på det. Katten är t ex inte inne. Jag hör jamande därute och dessutom står katten på en stolsrygg precis utanför fönstret och knackar med tassarna på rutan. När jag går runt huset och ropar kommer dessutom katten springande för att få komma in. Och när jag går tillbaka till mitt skrivbord, vid vars fönster katten brukar göra sig påmind, finns ingen katt kvar. Alltså fanns det väldigt mycket som talade för att det var en katt där. Den katten.

Ja, det verkar väl rimligt ändå. Jag måste tänka mer på det.

Ett litet problem med kurserna, fast det är nog ett lyxproblem skulle man kunna säga, är att lyssna på föreläsningar. Det är inte det att de är dåliga. Men, det är så svårt att lyssna. Lyssna är konsekutivt. Det är inte som att läsa. När jag läser, läser jag snabbt, och här och där och sen byggs allt ihop. Det kan man inte göra när man lyssnar. Det är lite plågsamt.

Har jag skrattat mig fördärvad idag?

Ja, vid ett par tillfällen idag i alla fall. Det brukar ju bli några varje dag. Jag tror aldrig det går en dag utan att något roande händer. Utöver det har jag spenderat dagen vid skrivbordet. Gjort det mest ansträngande man kan göra, slutredigeringen av en rapport. När referenser ska stämma, figurnummer och hänvisningar av olika slag. Förutom att allting ska vara logiskt, klart och hänga ihop. Det går väl rätt bra, det går alltid att få ihop. Och det är inte direkt tråkigt, men det är jobbigt.

Och hemma … om jag inte var så rationell av mig som jag är skulle jag antagligen påstå att det fanns en gudomlig mening med att läsa alla dessa kurser. Meningen var att jag skulle kunna hjälpa de rara barnen med deras skolarbete. Matte och fysik går ju bra alldeles automatiskt, även om jag till mitt stora förtret anlade en överlägsen attityd i en knepfråga, och därmed bara halvtänkte och fick se mig överlistad av Lille Son. Vilken  nesa. Nåja, jag reser mig nog. Men den gudomliga ordningen. Av olika anledningar har jag läst Doktor Glas fyra gånger. Och idag kunde jag dela med mig, som diskussionspartner, av de visdomarna när detta eminenta stycke litteratur skulle analyseras av Lille Son. Igen. Vilken tur.

När jag skjutsat honom till Rara Flickvännen, kunde jag äntligen sätta mig att läsa. Men tiden gick för fort, och nu måste jag visst sova. Men först ska jag läsa några dikter av Karin Boye.

Så går en dag.

Okej, jag har glömt

… att blogga några dagar. Så kan det bli när man har mycket att tänka på. Alltså, jag har bara intressanta saker att tänka på, förstås. Men när det blir alldeles för intressant är det som att vissa saker förträngs och liksom hamnar bakom något hörn i minneslabyrinten eller så.

Men, vi ska inte hänga läpp för det. Jag har läst så intressanta saker. Den nya filosofikursen, vetenskapsteori, verkar ohyggligt spännande. Äntligen kommer vi till sanningen. Boken är jättekul, Introduktion till vetenskapsteorin heter den. Undrar om jag inte nämnt den förut, bara för att jag liksom fuskläste lite i den.

Sista avsnittet i det första text-sjoket, hm, jag tycker det är rätt korta texter att läsa, men det är väl för att man ska tänka desto mer, heter Filosofens kontra sociologens kunskapsbegrepp, och där postmodernisten Latours inställning till sanning tas upp: ”… Det betyder att man inte kan förklara resultatet av något beslut eller något beteende med att det grundar sig på en missuppfattning, eftersom föreställningen om misstag förutstter distinktionen mellan sant och falskt. Detta framstår som en i praktiken orimlig hållning.” Man anar att postmodernismen inte står högt i kurs. Jag kan för lite för att säga något om det, men jag kan ju inte påstå att intrycket är gott. För många år sen läste jag Fashionable Nonsense, som jag brukar återkomma till då och då, och där ägnas ett kapitel åt att såga Latours relativism mycket rationellt. Fö inspirerade det mig till att skaffa Science in Action, som jag tyvärr aldrig kommit mig för att läsa. Men den står där i bokhyllan, och jag tänker minsann inte avstå från att läsa förmodade galenskaper. Faktum är att ska man anse att det är galet är det bäst man har ordentliga belägg för det.

Men häromdagen, när jag hittade en jätterolig bild i en blogg, förutom att blogginlägget i sig var intressant, det handlade om argumentationsfel, fallasier, kom jag att tänka på att logiskt, rationellt tänkande ändå är väldigt … sällsynt. Alltså, sådär till vardags. Inte går de flesta omkring och är rationella av sig? Nej, just det. Det är ohyggliga mängder känslor och tyckanden som luftas. Men, världen verkar ju funka hyggligt, i det stora hela, ändå. Även om jag blir galen på obegripliga dumheter i vardagen som hur någon kan vara så ofantligt stupid så att han (det var en han igår) ställer sig och blockerar den fiffigt uttänkta upphämtningsplatsen vid tågstationen så att elva bilar får vänta.

Och det kan ju bara bero på att evolutionen insett att mänskligt förnuft inte är något att lita på, och alltså gjort mänskligheten ganska oförnuftsrobust. Att det sen skulle vara bättre på alla sätt om människor kunde vara lite rationella av sig, det verkar mest vara evolutionens önsketänkande, fromma förhoppning. Nu önskar jag att jag kunde få ett allmänt utbrott. Men det får jag förstås inte. Inte mer än att jag verbalt, och rationellt förstås, åkallar Athena.

Nu minns jag i vanlig ordning inte hur vi kom hit. Jo, det var det där med sanningen ja.

Jag ska fortsätta, jag ser fram emot nästa avsnitt som fortsätter såga de som tycker saker är sanna för dem.

Dagens husbyggebilder, nu är själva grundarbetet nästan klart. Om en vecka är det dags för gjutning.



Inferno

Vad ska man säga om den då. En paranoid medelålders man som insett att döden är en realitet och att han inte ordnat upp livet ägnar sig åt alkemi och new age-aktiga sammanträffanden.

Varför har jag läst den? Vad säger den? Tja, den ingår i kursen. Intressant att ha läst. Ibland är Strindberg kul, ibland verkar han ju ha lite distans till saker och ting: ”Andarne ha blivit positivister liksom den innevarande tiden och nöja sig ej med att ställa till visioner.”

Han har ekonomiska problem, gör kemiska experiment, tror att någon försöker mörda honom, hans fru begär skilsmässa, han gör sig ovän med alla. Jag kan känna sympati med honom när han tycker det blir för mycket ljud, när grannarna spelar piano samtidigt dag efter dag. Oavsett om det nu är vanföreställning eller inte. Men man vill ju ta honom i kragen och skaka om honom och säga ”Skärp dig, det finns ingen konspiration”. Och sen blir han religiös.

En helvetesvandring. Stress kanske? Fast han verkar ju inte skylla så mycket på andra, egentligen, utan mer liksom bli trött på sig själv. Det verkar lite omöjligt.

Den kommer nog inte att stanna kvar. Fast trots att man blir irriterad av bristen på förnuft, måste man ju säga att språket flyter på väl, det är lätt att läsa, som om ändå rätt ord är valda för att beskriva allt.

Bra att den blev läst, nu ska jag smälta den, den blir kanske roligare om några dagar.

För övrigt gjorde jag våfflor idag.

Romantiska problem

De rara barnen lyssnar mycket på musik. Och vi åker ofta bil tillsammans. Och då är det slagsmål om att få koppla sin Spotify till bilens mediasystem. Ibland tvingar jag dem att lyssna på min lista som innehåller mycket Bruce Springsteen, Ulf Lundell, Asia, Meat Loaf och sån’t åttiotalsaktigt. Soundtrack från en del filmer också. Eftersom det ändå inte är tyst i bilen just när vi alla åker kan man lika gärna lyssna på musik. Annars gillar jag förstås o-musik.

Men som sagt, ibland tvingas jag lyssna på deras listor. Det är ganska okej. Men jag tänkte på det där med romantik. Det är massor med texter som är verklighetsfrånvända romantiska katastrofer. Både på deras listor och min faktiskt. Eternal love och krav på villkorslös kärlek. Är det inte så man spyr? Alltså, förstå mig rätt, det är ju jättetrevligt och humant och allting. Eller förresten det är inte alls humant att förvänta sig villkorslös kärlek, det är tvärtom ohyggligt egoistiskt. Göra ingenting för allting, liksom. Tänk efter.

Men allvarligt, The Search is Over och I want to know what love isTake my breath away och You raise me up? Det är ju precis som vilken religion som helst, lägg ditt liv i Herrens händer, liksom. Erkänn att det faktiskt är skumt och overkill. Visst undrar man vad det handlar om, varför är det så? Vad gör Mitt hjärta i din hand? Vad är det människor är ute efter egentligen? Vem lämnade vemKärleken förde oss samman och I’d do anything for love?

Nu tycker du förstås synd om Doktor T, men det här har inte med honom att göra alls, det här är intellektuella funderingar över kärlekens förmodade villkorslösa väsen och dess uttryck i populärmusiken. Jag blir inte klok på det.

Be real.

Narcissism och så

Jag läser en kurs i Litteratur och psykologi. Fast mest verkar det vara psykologi tycker jag. Fast lite litteratur, eller en del. Men nu har jag läst om narcissism, och falsk jaguppfattning och både det ena och det andra. Det är ganska intressant. Men jag tänker lite såhär att är det inte lite för mycket? Nu är det naturligt på något vis, eftersom kursen har den här inriktningen, men jag får känslan av, eftersom jag inte hör något annat, att det är ohyggligt känsligt hur allting går till. Ett enda felsteg från en person, föräldrar under uppväxt eller bemötande från vuxen och vips trillar man i ett mentalt träsk. Är det verkligen så? Eller tror vi att det är så?

Jag vet inte.

Men jag tänker att om människans mentala funktioner vore så känsliga som man får intrycket att de är, skulle vi ha dött ut för länge sen. Den här mentala känsligheten måste vara en evolutionär fördel i en stor skala, när stora saker ska avgöras, som att jag ska springa från den sabeltandade tigern eller inte. Men när det gäller mindre saker, som att en förälder inte var den perfekta, eller så. Livet kan inte vara så känsligt, då skulle mänskligheten ha dött ut för länge sen. Det måste finnas en viss robusthet i mentala funktioner, liksom i fysiska.

Luras moderna människor till att tro att livet inte är helt perfekt, men borde vara det? Inte levs helt ut, inte levs nu, inte levs med alla sinnena öppna, inte levs medvetet? Och isåfall varför? Tja, det är kanske inte så konstigt, det måste vara inbyggt att vilja optimera.

Vi har kanske för mycket tid att tänka. Om överlevnaden, rent fysiskt, stod på spel skulle vi inte ha tid att tänka efter, känna efter. Kanske har inte de mentala förmågorna följt med den tekniska utvecklingen, i livsvillkorsförbättringarna. Evolutionen har inte haft behov av att anpassa de mentala funktionerna, eftersom vi haft fullt sjå att överleva, rent praktiskt. Men nu när vi inte har fullt sjå att överleva, nu när vi har en massa tid över att fundera över både det ena och det andra, så hackar det mentala. Det är inte konstigt att det psykologiska löper amok.

Fast, jag vet inte vad man ska göra åt det, förstås. Förutom att jag tycker det är trevligt att tänka just så, så att jag med gott samvete kan köra över brus från de mentala, jag menar emotionella, regionerna.

Idag blir det ingen byggbild. Jag hann inte innan det blev mörkt. Men det gör inget, för imorgon kommer det att stå still, så jag kan ta en bild imorgonkväll istället.

 

Doktor T och köttfärssåsen

Igår hade vi köttfärssås och spaghetti till middag. Det är en rätt som förekommer ganska ofta, ity den är mycket uppskattad av särskilt hushållets unga män. Och mamman är inte den som är den.

Igår lagades köttfärssåsen av Doktor T. När Doktor T lagar köttfärssås genereras många kontrollfrågor vid matbordet. Det är inte det att Doktor T är dålig på att laga köttfärsås, det är mer så att han är förtjust i att experimentera. Alltför förtjust enligt de rara barnen. Vissa maträtter ska nämligen lagas så som de ska lagas. Inte som man har lust att prova hur de ska lagas. Som den gången Doktor T rev ner en potatis i köttfärssåsen och trodde han skulle komma undan med det. Det gjorde han inte, barnen med hyperkänsliga smaklökar detekterade den lilla skillnaden i konsistens som denna stackars potatis åstadkom, och sen var den saken avslöjad. Doktor T skyllde på andrarangspotatis. Eller den gången Doktor T fick för sig att köttfärssåsen behövde hottas upp och förstörde såväl gom som middagshögtidsstund för oss allihopa, alltså utom för sig själv.

Alltså får Doktor T finna sig i en rad frågor om huruvida några ingredienser som inte ska vara i köttfärssåsen är det, eller inte. Den första frågan är för övrigt Vem har gjort köttfärssåsen? Jag kan stolt meddela att jag helt slipper undan följdfrågor när det är jag som står för köttfärssåsen. Min köttfärsås anses nämligen vara själva referensköttfärssåsen. I alla fall, igår avslutades frågerundan med att Doktor T bedyrade: ”Jag har gjort den enligt recept, enligt konstens alla regler!” för att liksom avfärda det sista tvivlet.

Rara Dotter var inte sen att påpeka: ”Du behöver bara göra rätt.” Så var det med den saken, enkelt, gör rätt bara. Nu är det så att Rara Dotter äter veganskt, och har egentligen inga intressen i köttfärssåsen nuförtiden.

Idag har man sprängt en stor sten i många delar. Tur det inte var någon av mina filosofistenar. Nu ser man var huset kommer att stå.

Filosofiska frågor

Jag tror jag grubblar ihjäl mig över en filosofisk fråga. Den försåtligt simpla frågan: ”När kan man anse att en matematisk modell är tillräckligt validerad för att vara användbar till det jag vill använda den till?” Inte så krångligt eller hur? Att ställa frågan. Svaret är mycket, mycket värre.

Men medan jag grubblar över det, har jag ägnat en stor del av kvällen till mer lättsamma övningar, i satslogik. Det är ett så’nt område som man kan trilla ner i av förtjusning över hur tjusigt man kan formalisera språket. I alla fall när det är uttryck av en art som passar att analysera så. Förstås. Det är underhållande. I den här kursen snuddas det bara lite i det, den är en liten teaser. Jag ska läsa mer av det senare. Men nästa delkurs är vetenskapsteori, då kanske jag kommer lite längre i den första frågan.

Idag var det någon som frågade mig om jag har något mål med dessa studier. Mål? Va? Alltså jag läser ju för att det är roligt … jag vacklar mellan filosofi och idéhistoria. Jag vill läsa båda. Och det har jag ju gjort. Och tänker göra. Och sen, tja, jag kanske tar en examen eller så. Eller två. Men vad jag ska med det till, det har jag ingen aning om. Det är en filosofisk fråga.

Fö har bygget kommit ytterligare lite längre idag.

Pekpinnar

Jag blir upprörd över tvättmaskinen som vill ha 2 timmar och 45 minuter på sig att tvätta en vittvätt. Och jag blir upprörd på torktumlaren som tycker över fyra timmar är lagom tid att torka samma tvätt på. Jag är upprörd över att tvättmaskinen och torktumlaren tycker att de ska bestämma hur mycket energi jag använder på tvätten. Det är ju ändå jag som betalar. Och ja, jag vet att pekpinnarna tycker att vi ska spara på energi. Särskilt om den är fossil. Undrar hur det blir den dagen den inte är det längre. Kommer tvättmaskinen fortfarande att kräva samma tid, eller längre, som när man stod vid ån och tvättade? Jag misstänker nämligen att det inte bara är energin det handlar om. Hur var det nu med RUT-avdraget, hur lätt var och är det att få acceptans för det? Justdet, tvätta och städa och så’nt det ska man göra i sitt anletes svett.

Tvätt är en fråga om moral. Det är en fråga om plikt. Det får minsann inte var smidigt det inte.

Nu råkar jag vara av uppfattningen att jag tycker själva grundtanken för denna hysteri med energi, dvs människans överlevnad, är en fånig fråga. Människan behöver väl inte överleva? Varför ska människan som art leva i all oändlighet? Jorden kommer inte att gå under av vår livsstil, men vi kommer kanske att göra det. Och än sen då? Är inte det höjden av megalomani att tycka att mänskligheten måste överleva till varje pris för mänskligheten?

Nåja, det var de filosofiska frågor som energihysteriska tvättmaskiner och torktumlare (vet inte de att människor arbetar och inte kan ägna sjuttioelva timmar varje kväll åt att få igenom en maskin tvätt, by the way?) ger upphov till.

Dagen har ägnats åt … tvätt, och foto, och satslogik. Man måste älska satslogik. Det är så himla … logiskt.

Några vårbilder. Inte långt från islossning. Och inte jättelångt från lövsprickning.

Förresten satt jag i solen en timme senare på eftermiddagen och lyssnade på Filosofiska rummet, om människovärde. Det var ytterst intressant. Om man anser att alla människor har lika värde, som människor, en tanke jag ansluter mig till, kan man faktiskt skippa begreppet människovärde. Det tillför ingenting om det är lika för alla. Då kan man prata om annat, verkliga skillnader, och som rimligen föranleder olika behandling (t ex skillnaden i hur man ser på en brottsling respektive ett brottsoffer). Att tänka igenom det, och strukturera frågan, är ingen dum tanke alls.

Klart vi ska bygga robotar!

Något som brukar uppröra mig storligen är när människor vill begränsa människans kreativitet, nyfikenhet, föreställningsförmåga och uppfinningsförmåga. Jag finner det outsägligt enfaldigt, eftersom de är, måste vara, de egenskaper som allra mest definierar människan. Istället för att ägna oss åt teknisk utveckling t ex, borde vi ägna oss att förstå människan. Men misstaget man gör med den attityden är, enligt min uppfattning, att teknisk utveckling i väldigt stor utsträckning handlar om att förstå människan. Det gör man genom att försöka leta efter våra gränser, försöka se vad som sträcker på dessa gränser. Jag brukar t ex hävda att utveckling av robotar, av AI, inte är något annat än försök att förstå oss själva.

Detta sätt att se på saken tycks dock inte vara vanligt alls, istället står rädslan och vidskepelsen som spön i backen. Därför blev jag mycket glad i dag när jag röjde undan gamla tidningar, och satt och slöbläddrade, och fick upp följande uppslag:

Här kan man ladda ner och läsa hela artikeln, och ännu mer om robotar. Och annat. Om man vågar.

Lägg märke till att jag inte påstår att det är det enda sättet som finns; jag är ju ingenjör, så jag vill inte förbjuda några tankar, någon kreativitet, några idéer eller något sätt att lösa problem. De filosofiska problem som kan uppstå om (verkliga eller förmodade) intressen ställs mot varann får man ta ställning till och diskutera längs vägen.

Shoppingtur

Shopping är bland det tråkigaste jag vet. Det finns inget som är kul med det. I alla fall inte när det gäller nödvändigheter som kläder och en del annat som man måste ha. Det är kul att köpa böcker, det är kul att köpa trädgårdsgrejer och sån’t. Handla mat är rätt tråkigt.

Jag behövde ett par nya, typ, promenadskor. De gamla var trasiga längs sulan, och läckte in. Men jag har helt enkelt inte prioriterat den frågan, utan lidit på med trasiga promenadskor. Lidandet att shoppa har känts större.

Men idag tog jag tag i saken. Jag tog med mig Rara Dottern till Intersport. Jag höll på vända i dörren, det var hysteriskt mycket folk. Men jag andades in och gick till skoavdelningen. Där hade de köp 3 betala för 2. Det var förklaringen. Och nu uppstod både ångest och glädje. Möjligheten att införskaffa tre par skor till priset av två innebär dels sparade pengar, det gillar jag, dels innebär det att jag inte behöver shoppa skor på tre gånger så lång tid igen. Ångesten att hitta dessa tre par skor. Det jag möjligen kunde göra var ju att köpa tre likadana par skor. Men jag kunde också tänka mig att köpa några andra som jag också kunde använda. Å ena sidan skulle det ju inte riktigt innebära tre gånger så lång tid innan jag behövde köpa nya skor, men har behov av fler än ett par, för livets skiften, som att man är på jobbet ibland, finpromenerar på kulturinrättningar ibland och då ser gore-tex trist ut, och ibland är man ute i skogen eller vid sjön och promenerar. Jag lyckades hitta ett par skogspromenadskor, och ett par kulturpromenadskor. Och sen hade jag lyckligtvis Rara Dottern som förbarmade sig över ett par Converse. Vilken tur.

Annars läser jag.

Och dagens bild från bygget. Det är ingen skillnad från igår, förutom att det är min bild, från min telefon. Det är bra att kunna gå runt och fundera över olika platser, idag kom vi på var komposten ska ligga.

Kan man sova snart?

Fredag, och veckans optimering fungerar utmärkt i vanlig ordning. Dvs jag har med lätthet hållit mig vaken både på jobbet och hemma på kvällarna till sådär midnatt. Men nu, halv nio, tycker jag det börjar bli dags att sova. Det är för att jag är för trött för att göra något vettigt. Jag orkar inte läsa något intressant, t ex. Eller räkna på något intressant. Eller planera något intressant. TV är inget kul. Det enda som händer är att jag hamnar i den oändligt meningslösa klick-loopen. Och det är kul en kvart, sen har jag klickat mig igenom allt som jag inte hunnit klicka mig igenom i veckan.

Imorgonbitti däremot, då har jag massor av saker jag vill göra! Då ska jag läsa. Och läsa. Och läsa. Och tänka. Och skriva. Och kanske baka bullar som jag halvt lovat Store Son. Och tvätta som jag lovat Rara Dotter. Och läsa mer. Och ja, göra en massa kul och intressanta saker.

Men jag är lite misstänksam mot fredagsoptimeringen. Hur kan den vara så optimal? Det är nästan så att jag tror att det är något lurt med den. Som om den liksom är lite … psykologisk! Typ att kan man däcka, så gör man. Typ betingad däckning.

Eftersom de rara barnen alla tre, eller fyra som vi nästan har nuförtiden med Rara Flickvännen, förärar Fadern med ett besök, är Doktor T och jag helt för oss själva ikväll. Det är lugnt och tyst. Jag funderar på att vara riktigt lyxig och gå och sova klockan nio. Kanske ligga och läsa något lättsamt. Kanske börja på Inferno, av Strindberg, som ingår i litteraturkursen.

Idag hann jag inte fota bygget, men det kommer ju inte hända något i helgen så jag kan fota då och ändå få med processen i dagsskala. Men Doktor T  har fotat. Det händer saker så fort, så synligt. Det är roligt.

Det som saknas med Thérèse Raquin

Nu har romanen liksom skvalpat ett litet tag, en vecka, legat lite i bakhuvudet. Och en sak som skaver med Thérèse, och för all del Laurent, är deras oförmåga att rationalisera brottet, att lägga det bakom sig. Om det nu var vad de hade tänkt sig. De fick som de ville, de röjde maken ur vägen, men när det var klart var inget mer som förut. De glömde att tänka på hur saker och ting påverkar en och förändrar en.

Allt man är med om förändrar. Det kan vara lite, eller mycket. Men jag är inte samma idag som igår, även om stora delar är lika. Det är en liten förändring varje dag, soritetsparadoxen in action. En liten skillnad varje dag, men stor skillnad från ett år till ett annat.

Thérèse och Laurent hade vissa känslor som de ville leva ut. Om bara inte om hade varit. Då eliminerar vi om. Men sen upptäckte de att de inte ville mer, men det gick inte att stoppa. De ville vilja. De hade ju bestämt det. Men något kom emellan, symboliserad som den påtagliga bilden av den döde maken. Den som de inbillade de hade i sovrummet om nätterna. Men det var egentligen deras egen förändring.

Det är ganska lustigt hur det går till. Ganska fascinerande. Kommer jag att vilja samma sak imorgon som idag? Troligen, ungefär. Om inga nya fakta tillkommer, förstås.

Och så dagens bild. Nu är ännu mer bortschaktat, man ser var huset ska stå. Tomten är på drygt 2000 kvm. Och mina filosofistenar till vänster. Jag tror jag hittat stenen som jag kan fota från varje dag.