Om någon hittar min gamla, handskrivna, dagböcker från tonåren och utan att fråga mig, eller mot min vilja, publicerar texten, får jag skylla mig själv då? För att jag skrev dem? Får jag skylla mig själv om någon rotar bland mina grejer, med vilken rätt kan man fråga sig, och hittar mina högst privata saker. Mina högst privata tankar. Förlorade jag rätten till integritet och ett privatliv när jag skrev ner mina tankar på papper? Eller kanske i filer i datorn, hur väl låsta och dolda de än är. Är det som är dokumenterat på papper/filer ämnat för alla? Tillåtet för vem som helst att stjäla och publicera? Är det samma sak med journalen på sjukhuset, där min sjukdomshistoria kanske finns kvar. Mina bihåleinflammationer och min blindtarmsoperation. Journalerna från mina förlossningar, hur stygn lades och vilka smärtstillande medel jag fick. Är de också, eftersom de finns på papper, allmänt publicerbara utan vidare? Får jag skylla mig själv för att de finns?
Får man skylla sig själv om man blir angripen för att man skriver något för sin egen skull, privat, för att någon annan får tag på det? Är det rätt att gräva bland andras privata saker för att hitta något att publicera, t ex på facebook, och mobba den personen för?
Det är sådant jag funderar på när jag läser ”artikeln” (jag har ingen lust att länka, sök själv) som beskriver ett händelseförlopp på facebook. Jag häpnar. Expressenjournalisten skriver om flickan som fått sin sexuella erövringslista utlagd på facebook. Av brodern, som en hämnd för att hon avslöjat hans gömda öl för föräldrarna (inte för facebook-användarna). Expressenjournalisten återger händelseförloppet utan kommentar, utan analys, utan att reflektera eller dra några slutsatser över t ex privat och offentligt. Det finns en liten enkät, huruvida läsarna tycker att man får skylla sig själv när sådant händer, om det beror på, eller om det är riktigt illa. Enkäten och kommentarerna till artikeln ska tydligen stå för ”analysen”.
Och jag häpnar ännu mer när det är så många som svarar att man får skylla sig själv om man skriver en sådan lista, och den publiceras! Men ännu mer bestört blir jag när jag läser kommentarerna till artikeln. Några kommentatorer ifrågasätter, med rätta anser jag, journalistiken i artikeln. Men de flesta verkar tycka att det är rätt åt flickan att få sin högst privata text utlagd på nätet! Hon borde inte ha skrivit den listan över huvud taget (man anar också visst moralisk indignation i en del kommentarer). När hon nu gjort det, skrivit sin privata, gömda, lista, är det, i kommentatorernas ögon, rätt att lägga ut den!
Var är respekten för människors privatliv och integritet? Är andra människors privata, innersta tankar och drömmar, okej att publicera, bara för att man hittat dem? Får man skylla sig själv när man skriver för sig själv och någon använder sig av det? Vad är det man ska skylla sig själv för? För att man skrivit ner sina tankar? Enbart ämnat för en själv att läsa.
Och det spelar ingen roll om själva händelsen är sann eller inte, om den där listan är en bluff eller ej, om den är ett påhitt som cirkulerar på nätet likt katthistorier och annat trams. Det spelar ingen roll. Kommentarerna till artikeln avslöjar en människosyn som är fullständigt skrämmande vidrig. Jag hoppas de är bluffen isåfall.
