Trilog
Reflektioner

Trilog

Nej till fler kvinnliga ingenjörer!

fredag 25 december, 2009 klockan 18:44 av thebe |

För nÄgra veckor sen, jag har inte hunnit skriva om det bara, lÀste jag med stigande Ängest SvD:s artiklar om kvinnliga ingenjörer och teknologistuderande.

Mina första tio Är pÄ min enhet pÄ min arbetsplats var jag ensam kvinna. Sedan dess, ytterligare tio Är, har det blivit mÄnga fler, skulle tro vi Àr i alla fall 25 % kvinnor pÄ min enhet. Dvs ca 5 stycken (jag har faktiskt inte full koll mÄste jag erkÀnna). Jag har inget emot mina kvinnliga kollegor. I den mÄn vi arbetat tillsammans har det funkat precis som med mina manliga kollegor. Dvs bra. Det Àr trevligt med lite jÀmvikt i samtalsÀmnena vid fikat. Generellt tycker jag det Àr bra med en blandning av olika sorters mÀnniskor. Oavsett om det gÀller kön, intressen, nördighet, ursprung (och dÄ menar jag sÄvÀl vÀrldsdelar som landsÀndar) eller vad det nu kan tÀnkas vara. Eftersom det Àr roligt.

Men, nÀr nÄgon tycker att det krÀvs ÄtgÀrder för att locka fler tjejer att bli ingenjörer tÀnker jag tvÄ saker:

1) Om man inte vill ska man inte.

2) Löneutveckling. Vad har hÀnt med lÀraryrkets löner sedan det blivit mÄnga kvinnliga lÀrare? Och banktjÀnstemÀnnens löner (nu talar jag inte vÀrdepappershandlare och finanshajar, som mestadels Àr mÀn, utan de som sitter i kassan pÄ banken).

NÀr lönerna i kvinnliga yrken som lÀrare, sjuksköterskor, barnmorskor m fl blir jÀmförbara med byggarbetares och industriarbetares (om det nu krÀvs privatisering för att det ska hÀnda). Den dagen ska jag ocksÄ försöka hjÀlpa tjejer att inse ingenjörsyrkets fantastiska förtrÀfflighet. Men inte förrÀn dess.


Gör man nÄgot mobbningsbart fÄr man skylla sig sjÀlv?

fredag 25 december, 2009 klockan 14:38 av thebe |

Om nĂ„gon hittar min gamla, handskrivna, dagböcker frĂ„n tonĂ„ren och utan att frĂ„ga mig, eller mot min vilja, publicerar texten, fĂ„r jag skylla mig sjĂ€lv dĂ„? För att jag skrev dem? FĂ„r jag skylla mig sjĂ€lv om nĂ„gon rotar bland mina grejer, med vilken rĂ€tt kan man frĂ„ga sig, och hittar mina högst privata saker. Mina högst privata tankar. Förlorade jag rĂ€tten till integritet och ett privatliv nĂ€r jag skrev ner mina tankar pĂ„ papper? Eller kanske i filer i datorn, hur vĂ€l lĂ„sta och dolda de Ă€n Ă€r. Är det som Ă€r dokumenterat pĂ„ papper/filer Ă€mnat för alla? TillĂ„tet för vem som helst att stjĂ€la och publicera? Är det samma sak med journalen pĂ„ sjukhuset, dĂ€r min sjukdomshistoria kanske finns kvar. Mina bihĂ„leinflammationer och min blindtarmsoperation. Journalerna frĂ„n mina förlossningar, hur stygn lades och vilka smĂ€rtstillande medel jag fick. Är de ocksĂ„, eftersom de finns pĂ„ papper, allmĂ€nt publicerbara utan vidare? FĂ„r jag skylla mig sjĂ€lv för att de finns?

FĂ„r man skylla sig sjĂ€lv om man blir angripen för att man skriver nĂ„got för sin egen skull, privat, för att nĂ„gon annan fĂ„r tag pĂ„ det? Är det rĂ€tt att grĂ€va bland andras privata saker för att hitta nĂ„got att publicera, t ex pĂ„ facebook, och mobba den personen för?

Det Ă€r sĂ„dant jag funderar pĂ„ nĂ€r jag lĂ€ser ”artikeln” (jag har ingen lust att lĂ€nka, sök sjĂ€lv)  som beskriver ett hĂ€ndelseförlopp pĂ„ facebook. Jag hĂ€pnar. Expressenjournalisten skriver om flickan som fĂ„tt sin sexuella erövringslista utlagd pĂ„ facebook. Av brodern, som en hĂ€mnd för att hon avslöjat hans gömda öl för förĂ€ldrarna (inte för facebook-anvĂ€ndarna). Expressenjournalisten Ă„terger hĂ€ndelseförloppet utan kommentar, utan analys, utan att reflektera eller dra nĂ„gra slutsatser över t ex privat och offentligt. Det finns en liten enkĂ€t, huruvida lĂ€sarna tycker att man fĂ„r skylla sig sjĂ€lv nĂ€r sĂ„dant hĂ€nder, om det beror pĂ„, eller om det Ă€r riktigt illa. EnkĂ€ten och kommentarerna till artikeln ska tydligen stĂ„ för ”analysen”.

Och jag hÀpnar Ànnu mer nÀr det Àr sÄ mÄnga som svarar att man fÄr skylla sig sjÀlv om man skriver en sÄdan lista, och den publiceras! Men Ànnu mer bestört blir jag nÀr jag lÀser kommentarerna till artikeln. NÄgra kommentatorer ifrÄgasÀtter, med rÀtta anser jag, journalistiken i artikeln. Men de flesta verkar tycka att det Àr rÀtt Ät flickan att fÄ sin högst privata text utlagd pÄ nÀtet! Hon borde inte ha skrivit den listan över huvud taget (man anar ocksÄ visst moralisk indignation i en del kommentarer). NÀr hon nu gjort det, skrivit sin privata, gömda, lista, Àr det, i kommentatorernas ögon, rÀtt att lÀgga ut den!

Var Ă€r respekten för mĂ€nniskors privatliv och integritet?  Är andra mĂ€nniskors privata, innersta tankar och drömmar, okej att publicera, bara för att man hittat dem? FĂ„r man skylla sig sjĂ€lv nĂ€r man skriver för sig sjĂ€lv och nĂ„gon anvĂ€nder sig av det? Vad Ă€r det man ska skylla sig sjĂ€lv för? För att man skrivit ner sina tankar? Enbart Ă€mnat för en sjĂ€lv att lĂ€sa.

Och det spelar ingen roll om sjÀlva hÀndelsen Àr sann eller inte, om den dÀr listan Àr en bluff eller ej, om den Àr ett pÄhitt som cirkulerar pÄ nÀtet likt katthistorier och annat trams. Det spelar ingen roll. Kommentarerna till artikeln avslöjar en mÀnniskosyn som Àr fullstÀndigt skrÀmmande vidrig. Jag hoppas de Àr bluffen isÄfall.


Sexrevolution i mÄnens sken

söndag 4 oktober, 2009 klockan 13:27 av thebe |

NÀr mÄnen Àr full, kokar blodet som aldrig annars. Lusten kryper och ÄtrÄn dryper i kÀrl och leder. DÄ kan det var pÄ sin plats att ta del av Expressens artikel om det nya sexet.

Genom att Àgna sig Ät njutningsfokuserat sex kan man förutom att upptÀcka nya sÀtt att beröra varandra, kÀnna sig mer bekvÀm med fysisk nÀrhet och fÄ en större kunskap om bÄde partners och sin egen kropp.

Heureka! Man hĂ€pnar! Änlgatrumpeter och svandun trillar frĂ„n himlen. Molnen Ă€r fluffiga. Sex ska vara en njutning! Det hade man aldrig trott. Revolutionerande, Expressen!

Och beroende pÄ dagsform kommer givetvis olika formeringar ge njutning pÄ olika vis, ja, nÀr man kommit dit i njutningsfokuseringen. Men det fÄr vi nog reda pÄ i en annan artikel!


Det Àr svÄrt att vara sÀljare

lördag 3 oktober, 2009 klockan 19:33 av thebe |

Jag Àr inte teknikfientlig. TvÀrtom. Men jag gillar inte touch-knappar och displayer för att de ser coola ut, utan för att de tillför nÄgot extra och underlÀttar tillvaron. I ett hem behöver man robusta saker som fungerar. Och nÀr de inte fungerar ska man kunna felsöka och avhjÀlpa felet i alla fall nÄgorlunda tills man fÄr tag i en professionell fixare.

SjÀlva tanken med ett smart hem, att kunna sköta mÄnga sÄdant som ljus, vÀrme, ventilation, larm mm via en display och förprogrammerade funktioner Àr förstÄs tilltalande, i teorin. Men i praktiken, nÀr systemet hÀngt sig en fredag kvÀll nÀr det Àr snöstorm och tjugo grader kallt ute, nÀr det elektroniska lÄset slutat funka, inga lampor tÀnts och cirkulationen stannar. DÄ tror jag inte det Àr sÄ roligt. DÄ vore man glad för en simpel nyckel och en vanlig strömbrytare.

Min entusiasm för ett KNX-system Ă€r alltsĂ„ ytterst begrĂ€nsad. Icke desto mindre talade vi med en försĂ€ljare pĂ„ Hem- och VillamĂ€ssan idag. Han gjorde det vanliga misstaget att med hjĂ€lp av sina fördomar göra en felaktig bedömning om sĂ€rskilt mina tekniska kunskaper och förmĂ„ga att förstĂ„. Är man van, eller Ă€r man van?

Han visade fantastiska funktioner, som att det Àr jÀttebekvÀmt att lÀsa sin tre mail pÄ displayen nÀr man kommer innanför dörren. Jag Àr inte helt övertygad om att jag vill lÀsa mina hundra mail nÀr jag stÄr innanför dörren med fyra matkassar och tre hungriga barn. Att programmera om systemet sjÀlv Àr heller inte att tÀnka pÄ, det Àr alltför komplicerat. Det tar tre dagar för en erfaren elektriker att programmera om ljussekvenserna i huset. Enligt försÀljaren. DÄ skulle jag vilja föreslÄ en förbÀttring av programvaran, om det Àr sÄ komplicerat. Hur svÄrt kan det vara? Det Àr varken rocket science eller kÀrnkraftsanlÀggningar vi talar om hÀr.

Men det som förbryllar mig mest Àr varför han tyckte att han behövde tala om hur fantastiskt det var att kunna tÀnda alla lampor samtidigt eller slÀcka alla samtidigt, eller fyra med en knapp och tre andra med en annan. Han till och med visade pÄ displayen vilken knapp det skulle vara. Jag undrar fortfarande varför han inte kunde berÀtta nÄgot som inte gick att rÀkna ut sjÀlv?


Rationella köttbullar

lördag 3 oktober, 2009 klockan 8:29 av thebe |

Lille Son gÄr i tredje klass och Àr en ambitiös elev. TyvÀrr tycker han matten Àr trÄkig, eftersom den Àr enformig och alltför lÀtt. Varje vecka skriver de rÀknesagor som lÀxa. De fÄr ett uttryck, t ex 130+72 = 202, som de ska skriva som en saga. Lille Son tycker det Àr meningslöst (jag kan inte sÀga att jag inte förstÄr honom). Men vi har kommit fram till att trÄkiga saker ser man till att göra snabbt, sÄ blir man av med dem och kan Àgna sig Ät det som Àr roligt. Lille Son har bÄde anammat och systematiserat det synsÀttet. NÀr jag tittade igenom hans rÀknesagebok visade det sig att alla hans rÀknesagor handlar om köttbullar.

Det var en gÄng 130 köttbullar som var ute och gick. DÄ trÀffade de 72 andra köttbullar och sÄ promenerade 202 köttbullar vidare.

Sara stekte 50 köttbullar. DÄ kom Erik och Ät upp 7 köttbullar, sÄ det fanns bara 43 köttbullar kvar.

175 köttbullar var ute och körde bil. De körde över 17 köttbullar. Det fanns 158 levande köttbullar kvar.

Rationellt.


Den som sa’t han va’t

onsdag 23 september, 2009 klockan 9:15 av thebe |

Roland informerar om att han trivs med hemmafru. Varför skriver han det pÄ Newsmill? Vad vill han med det? Jag förmodar att han vill ha nÄgon form av reaktion, han vill sÀga nÄgot med det. Annars hade han vÀl inte skrivit? Men vad ska man sÀga? Jag kan inte sÀga sÄ mycket, hur skulle jag kunna det? Om han och hans familj trivs, dÄ Àr det ju bra!

Han skriver ”Jag har förstĂ„tt de senaste Ă„tta Ă„ren (min tid som förĂ€lder) att det inte Ă€r en alldeles rumsren kĂ€nsla.” alltsĂ„ att han trivs med arrangemanget, att middagen stĂ„r pĂ„ bordet nĂ€r han kommer hem och att huset Ă€r stĂ€dat. Klart som fan att han trivs! Det gör jag ocksĂ„, extra mycket, de dagar maten Ă€r fĂ€rdig nĂ€r jag kommer hem! Men det Ă€r inte det som Ă€r det intressanta. Det intressanta Ă€r att han skriver att han varit förĂ€lder i Ă„tta Ă„r!

De Ă„tta Ă„ren har ingen relevans för den artikeln, den Ă€r information bara, hans Ă€ldsta barn Ă€r Ă„tta Ă„r, han har kĂ€nt detta i Ă„tta Ă„r. Men det blir relevant i nĂ€sta artikel, dĂ€r han bubblor över av förtjusning över de informationsmanipulationer han nyttjade för att försöka provocera. DĂ€r skriver han ”Roland har dessutom varit hemma med barnen sammanlagt i nĂ€stan sju Ă„r”. Drömde han alltsĂ„ om sin icke rumsrena kĂ€nsla i sju Ă„r först, innan han förverkligade den?! Det Ă€r vĂ€l inte sĂ€rskilt ovanligt att en familj sammanlagt Ă€r hemma med smĂ„ barn under sĂ€g sammanlagt fem-tio Ă„r? Han var hemma sju Ă„r, hans fru i ett Ă„r hittills, och hon Ă€r fortfarande hemma. So what?

AlltsĂ„, Roland vill diskutera hur man vĂ€ljer att leva sina liv, och att det Ă€r upp till varje familj att bestĂ€mma. Ett tradigt budskap som lĂ„ter ungefĂ€r som ”Om man Ă€r törstig ska man fĂ„ dricka vatten om man vill, sĂ„-det-sĂ„”, ganska icke-kontroversiellt skulle jag vilja pĂ„stĂ„. Han försöker provocera lite för att fĂ„ fart pĂ„ diskussionen, sĂ„ han anvĂ€nder det dynamitladdade ordet hemmafru.

Men hans artikel Ă€r Ă€ndĂ„ inte tillrĂ€ckligt provocerande, sĂ„ han skriver den nya och hakar pÄ Anna Ankas artikel. Han pĂ„stĂ„r att hon blir pĂ„hoppad för det liv hon valt. Men det Ă€r givetvis inte sant. Hon blir inte utskĂ€lld för det liv hon valt. Hon blir utskĂ€lld för att hon uttryckligen sĂ€ger att alla andra borde göra som hon,  att hon vet nĂ„got ingen annan vet ”Jag önskar att fler svenskor gjorde som jag. Ni skulle bli mycket lyckligare.

Hon gör precis det som hon och Roland anklagar alla andra för att göra nÀr de kritiserar deras artiklar: Hon accepterar inte det liv som mÀnniskor valt att leva! Hon sÀger sig sitta inne med ett bÀttre sÀtt att leva.

Vilket man vÀl Àven fÄr sÀga att Roland dÀrmed gör. Att han var katolik hade jag missat. Men det Àr vÀl Ànnu mindre intressant. Jag gillar matematik.

Den som sa’t han va’t. 


En spruta i rumpan

mÄndag 21 september, 2009 klockan 11:57 av thebe |

Egentligen, Àr det ett lovvÀrt syfte, att vilja visa fram, skapa uppmÀrksamhet kring, avslöja, nÄgot som man tycker Àr viktigt och upprörs av. NÄgot man vill att andra ska se, uppmÀrksamma och förfÀras av. NÄgot man vill göra nÄgot Ät. NÄgot man verkligen tror pÄ.Lögnen behövdes för att visa sanningen. skriver Anna Odell i DN, utan att berÀtta vilket, eller vad, hon precis ser som sanningen.

”Hösten 2006, nĂ€r jag just börjat pĂ„ Konstfack, cyklade jag en kvĂ€ll hem i skymningen. PĂ„ Liljeholmsbron mötte jag en ung kvinna i samma situation, pĂ„ samma bro, som jag tio Ă„r tidigare sjĂ€lv befunnit mig pĂ„. En man hade stannat sin cykel och vandrade sakta vid hennes sida, han berĂ€ttade för mig att han ringt polisen och tĂ€nkte stanna med henne tills de kom. Det var som om jag mötte mig sjĂ€lv dĂ€r den kvĂ€llen pĂ„ Liljeholmsbron. Jag klarade inte av att stanna utan cyklade dĂ€rifrĂ„n. ”

Den hÀndelsen ledde sÄ smÄningom fram till att hon tyckte hon skulle spela psyksjuk som ett konstverk. Jag kan förstÄ om man tycker att man behöver göra saker för att bearbeta sina egna upplevelser. Och kanske Àr sanningen som skulle avslöjas den  att det var grÀsligt att hon fick en spruta i rumpan. Men varför i helvete ska hela landet vara med i den terapin? Den sanningen finns fortfarande inget svar pÄ. Och varför mÄste man helt medvetet lura en massa mÀnniskor för att komma dit man vill. Varför tycker hon att hennes egna upplevelse av psykisk sjukdom Àr mellanmÀnskligt viktig för andra att delta i? Det Àr nÀstan magstarkt egocentrerat, Àven om hennes uppsÄt inte Àr att vara egoist, utan mera mellanhuman. PÄstÄr hon.

Det som upprör Ätminstone mig mest har jag kommit fram till efter att ha tÀnkt mycket pÄ detta och undrat varför jag blir sÄ arg, Àr inte huruvida resultatet Àr konst eller ej. Egentligen. Jag har heller ingen Äsikt om man ska eller inte ska grÀva i psykvÄrden, jag har ingen som helst erfarenhet av psykoser eller vÄrden av desamma. PsykvÄrden behöver sÀkert granskas och kvalitetssÀkras mellan varven.

Men det Àr det dÀr med att luras! Att utnyttja mÀnniskors empati och vilja att hjÀlpa varandra! Manipulera. KrokodiltÄrarna. Ingen gillar att bli lurad. Ingen gillar att avslöjas som lurad. Som en som inte har förmÄga att skilja pÄ det som Àr sant och det som Àr falskt.

Anna Odell gjorde nÄgot falskt för att visa nÄgot hon tycker Àr sant. Hur ska vi veta att vi inte blir lurade pÄ den sanningen ocksÄ? Vilka lögner Àr sanningar, och vilka Àr inte sanningar? Om Anna Odell kan ljuga en gÄng, kan hon vÀl ljuga en gÄng till. Det fanns kanske ingen spruta i rumpan?

Jag vill gÀrna att mÀnniskor ser skönheten i och vikten av fysik och matematik. Jag tror jag ska spraya vackra, sinnliga, formler. Eulers ekvationer eller sÄ. PÄ Hötorgsskraporna. Roligt? Det Àr Ätminstone ingen lögn.


Att fÄnga lyckan

söndag 20 september, 2009 klockan 10:38 av thebe |

Tips till alla kÀrlekskranka
alla blonda, unga, slanka
lÀr att kÀckt pÄ ryggen svanka
rida, rida gammal Anka
HÄller er frÄn att bli panka,
enligt Newsmills tidningsanka.


LÀs Àven andra bloggares Äsikter om , ,


MedelmÄttor

lördag 5 september, 2009 klockan 9:06 av thebe |

Att klaga pÄ generaliseringar tycks vara en ryggmÀrgsreaktion hos mÀnniskor.

Du sitter i fikarummet pÄ jobbet och refererar till en undersökning som visar att manliga bilförare Àr sopor pÄ ett smidigt beteende i trafiken. Till exempel. Vad hÀnder dÄ? Jo, det blir en storm av protester. Du fÄr höra bedyrande berÀttelser som motsÀger generaliseringen, frÄn kollega A som inte alls Àr ett pucko bakom ratten, och kollega B refererar till sin fru som har uppmÀrksamhetsnivÄ noll (som ett nÄgot bakvÀnt bevis pÄ sin egen höga uppmÀrksamhetsnivÄ fÄr man förmoda). Och sÄ vidare.

Och dĂ„ tĂ€nker jag … jag undrar varför de blir sĂ„ upprörda? Jag har ju inte pĂ„stĂ„tt att nĂ„gon av dem, personligen, besitter just den egenskapen som en medelvĂ€rdesbildad undersökning visar, att just de skulle vara sopor i trafiken. Spannet Ă€r stort, och att nĂ„got gĂ€ller generellt, betyder inte att det nödvĂ€ndigtvis gĂ€ller dig eller mig, personligen.

AlltsĂ„ mĂ„ste det vara sĂ„ att de ser sig sjĂ€lva som medelpersonen! MedelmĂ„tta, som alla andra, en i mĂ€ngden, en som inte sticker ut. Annars fanns det vĂ€l ingen anledning att bli upprörd? För det Ă€r vĂ€l inte sĂ„ att de tror att de Ă€r solen i allas galax? Den som allting kretsar kring, ”Jag Ă€r mallen för alla”? NĂ€?


Fejkat allvar-paradoxen

onsdag 2 september, 2009 klockan 10:38 av thebe |

Det Àr meningslöst och en skymf mot alla konstnÀrer att man inte blir tagen pÄ allvar.pÄstÄs Carl Johan de Geer ha sagt angÄende domen mot Anna Odell.

LĂ€s det dĂ€r en gĂ„ng till … det Ă€r en skymf att man inte blir tagen pĂ„ allvar.

Men hur ska man kunna bli tagen pÄ allvar nÀr man uppvisar dokument som sÀger att det man gör Àr fejk?

LÀs Àven andra bloggares Äsikter om , ,


En tredjedel Àr rÀdd för zombier

lördag 22 augusti, 2009 klockan 10:00 av thebe |

Man hÀpnar. En tredjedel av den svenska befolkningen, eller nÄja, de som hade svarat pÄ SvD:s zombiefrÄga dÄ, tvÄ grupper som kanske inte helt sammanfaller rent statistiskt, Àr rÀdd för zombier! Jag undrar om det Àr för att zombier tycks vara pÄ modet, eller om det beror pÄ ctails filosofiska betraktelse i Àmnet? Vem som helst kan vara zombie, och vi skulle aldrig mÀrka det! Det Àr vÀl lÀskigt?

zombi.jpg

Jag undrar förresten vad de som tror att zombier finns, men inte Àr rÀdda för dem har svarat?

Personligen tycker jag att varulvar Àr lÀskigare.


Om anonymitet och pseudonymer

fredag 14 augusti, 2009 klockan 18:36 av thebe |

Anonymitet, alias, pseudonymer kan vara provocerande för mĂ„nga. Pseudonym-motstĂ„ndarna brukar vanligen prestera en gissning ”Om man anvĂ€nder pseudonym/alias/anonymitet Ă€r det för att man inte kan stĂ„ för det man sĂ€ger”. De rasar och demonstrerar sina egna Ă„sikter, hur korkade de Ă€n Ă€r, i eget namn, utan eftertanke. Och det Ă€r fint. Men, jag tycker de borde tĂ€nka en gĂ„ng till.

IfrÄgasÀttandet av orsaken till pseudonymer Àr ju i sig förklaringen till varför de kan vara nödvÀndiga! Om folk inte kan förstÄ varför man vill anvÀnda ett alias, en pseudonym eller vara anonym pÄ nÀtet, hur ska de dÄ förstÄ att skilja pÄ ens olika roller i livet? Hur ska de dÄ förstÄ att skilja pÄ en mÀnniskas privata roll och yrkesroll, till exempel? Om de inte klarar av att ha respekt för att man gör anonymitets-valet av en vÀl genomtÀnkt orsak, hur ska de dÄ ha klara av att ha respekt för nÄgot annat man uttrycker?

LÀs Àven andra bloggares Äsikter om , ,


En saga i tiden

onsdag 12 augusti, 2009 klockan 17:35 av thebe |

Jag kan inte lĂ„ta bli att tycka pseudonym-kuppen Ă€r lite intressant. Författarna bakom pseudonymen Kepler kĂ€nner jag inte till, och jag kommer antagligen inte att lĂ€sa boken. Inte av nĂ„gon annan anledning Ă€n att spĂ€nningsromaner aldrig har intresserat mig. Och sĂ„ lĂ€ser jag redan böcker med hypnotisörer – Molly Moon! Men sjĂ€lva grejen, upptĂ„get, plojen! SjĂ€lva konstruktionen av pseudonym-kuppen Ă€r som en saga i sig.

LÄt oss anta att sjÀlva boken Àr ungefÀr som alla andra. Det finns nÀmligen ingen anledning att tro, pÄ rent realistiska, sannolika grunder att den skulle vara nÄgot makalöst, enastÄende, extraordinÀrt, sÄ skilt frÄn alla andra texter sÄ att den i sig bÀr hela framgÄngssagan. Inte ens pÄ hundra meter springer den mest fantastiske löparen, det nya stjÀrnskottet, mer Àn nÄgra hundradelar snabbare Àn den som hade vÀrldsrekordet innan, sÄvida han inte Àr dopad.

Det finns alltsÄ ingen anledning att tro att sjÀlva texten skulle vara sÄ mycket mer fantastisk Àn alla andra texter som förlagen fÄr in. Texten i sig, antar vi, motiverar inte spektakulÀr behandling och försÀljning. Om den inte Àr dopad! Dopad med en myt, en saga. Omsorgsfullt iscensatt och genomförd.Ett manus, antaget on the fly, direkt sÄlt till en massa lÀnder utan att vara helt översatt. Entusiastiskt berÀttat av den hÀnförde förlÀggaren. Vi stÄr med gapande munnar. Fantastiskt!

Varför det funkar? För att vi behöver sagor, sĂ„klart! Vi behöver hoppas att fantastiska saker kan hĂ€nda. Även om de Ă€r aldrig sĂ„ osannolika, behöver vi tro att de finns. En dopad saga, en iscensatt kupp. Det Ă€r precis vad som behövs dĂ„ och dĂ„. Som att nĂ„gon dĂ„ och dĂ„ springer 100 meter pĂ„ 9,50 s eller sĂ„, Ă€ven om han sen visar sig vara dopad, sĂ„ sprang han ju i alla fall pĂ„ den tiden! Och vi förundras. NĂ„got utöver det vanliga. Även om det egentligen Ă€r en illusion. Vid rĂ€tt tid, pĂ„ rĂ€tt plats.

Kanske kan nÄgon, nÄgon gÄng, göra det pÄ riktigt!

Observera att jag spekulerar. Jag vet inte. Kanske Ă€r det pĂ„ riktigt …

Åsa har lĂ€st boken i alla fall.

LÀs Àven andra bloggares Äsikter om , , , ,


Kampen om luftrummet

lördag 8 augusti, 2009 klockan 9:39 av thebe |

Folk som förpestar det gemensamma luftrummet med vidrig rök, eller vidriga ljud Ă€r … vidriga. Jag antar att ledamöterna i miljödomstolen bĂ„de smygröker och Ă€r YouTube-fascister.


Äta pĂ„ restaurang

mÄndag 3 augusti, 2009 klockan 21:40 av thebe |

Det har slagit mig ett antal gÄnger, att det ofta inte Àr vÀrt att Àta ute pÄ restaurang. I alla fall inte om man vill ha riktigt god mat och riktigt gott vin till icke ohemula kostnader (gÀller sÀrskilt vin). Det Àr lite trÄkigt, eftersom det Àr sÄ mysigt att Àta ute.


Kvinnlig egoism

lördag 1 augusti, 2009 klockan 15:51 av thebe |

NÀr en kvinna anklagas för egoism, undrar jag om det inte snarare Àr frÄgan om att den, av anklagaren, förvÀntade sjÀlvuppoffringen och sjÀlvutplÄningen har uteblivit.


Vad Àr konst?

lördag 1 augusti, 2009 klockan 15:30 av thebe |

En del tycker att det Àr snudd pÄ helgerÄn att vika hundöron i biblioteksböcker, men jag tycker man kan inordna det under begreppet konst, det Àr en viktig konst, eftersom hundöronen Àr essensen av det man lÀst.

Vad Àr konst, boken alltsÄ, av Ernst Billgren, lÀste jag nÄgra loja dagar pÄ stranden. Fyndigt, iakttagande och skarpsinnigt. Och motsÀgelsefullt ibland. Till 117 frÄgor om konst finns 117 korta svar och 117 lÄnga svar.

Varför har mĂ„nga svĂ„rt att förstĂ„ konst? För att det sĂ€llan finns nĂ„got att förstĂ„.” Ă€r en riktig favorit, liksom ”Vilken politisk instĂ€llning bör en konstnĂ€r ha? En enkel, gĂ€rna extrem.”

GÄrdagens spenderades pÄ tre olika konstmuséer. Mycket trevligt, och inte konstigt alls. Konstens vÀrld Àr mitt liv sa Store Son passionerat medan han flitigt nyttjade sin kamera.


« Previous Entries Next Entries »