Mål för 2018

Det är inget fel på att fortsätta med förra årets mål:

  • Läsa mer
  • Tänka mer
  • Lära mig mer

Men jag ska lägga till ett:

  • Skriva mer

Sådärja.

Jag har inte påbörjat någon ny bok sedan häromdagen, utan jobbar på med samma böcker. Men nu är julens plikter överstökade, liksom nyårsaftonens, så nu ska läsningen kunna eskaleras. Om man ville kunde man fundera över varför man läser. Men man måste inte fundera över det.

Juldokumentet

Eftersom jag är ingenjör och därför kvicktänkt, effektiv, stabil, rationell och förnuftig på alla sätt. Eller om det möjligen förhåller sig som så att jag är ingenjör pga det. Men det spelar ingen roll just nu, eftersom det handlar om julen. Juldokumentet. Med all säkerhet har jag vid minst några tillfällen sjungit rutinernas lov. Och jul är ju vad man skulle kunna kalla en rutin. Den infaller varje år. Man gör ungefär samma saker. Alltså bör man kunna göra det som ska göras på ett effektivt sätt för att frigöra så mycket tid som möjligt för fritt tänkande. Alltså, när det började torna upp sig här och närma sig jul började jag leta på min hårddisk efter Juldokumentet. För alla rutiner har man givetvis listor och procedurer som förenklar livet. Och nu har ju julen konvergerat såpass mycket att det borde finnas ett juldokument. Men, döm om min förvåning, det gjorde det inte alls. Jag har inte skrivit något Juldokument tidigare! En fadäs av stora mått.

Nu gick det ändå ganska bra, eftersom man kan lita till sitt minne i viss utsträckning, och till ICA. På ICA, när Doktor T och jag var och julhandlade, låg allting som man kan tänkas vilja ha snyggt upplagt sida vid sida i kyldiskar, det var bara att ta skinkan, lammfiolen, revbensspjällen, gröten, laxen och sillen efter varann. Så det gick ganska bra faktiskt, vi glömde ingenting. Till och med brysselkål lyckades vi få med. Brysselkål är fantastiskt gott för övrigt.

Men, eftersom jag inte vill drabbas av samma haveri nästa år har jag nu följt processen och gjort en jullista. Den är skriven för hand. Jag ska skriva in den i ett eget juldokument vilken dag som helst. Tänk vad det ska underlätta nästa jul! Bara att ta fram schemat och köra på. Det kommer knappt att märkas att det blir jul! Och tänk vad mycket lästid jag ska få!

Idag har det inte blivit jättemycket läsning, jag har varit ganska upptagen av mina rara barn av någon anledning. Himla skumt. Lille Son och jag tittade på två fjantiga filmer, Ett päron till farsa-flmer. I pauserna gjorde man i tio snuttar reklam för olika on-line-casinon! Tio snuttar! Och i den elfte snutten gjorde man reklam för någon informationssajt för casinon. Mycket fascinerande. Päronfilmernas huvudbudskap är förstås i bästa amerikanska still Familjen framför allt. Men man kan inte säga att djupet är överraskande. Nåja, det behöver det inte alltid vara.

Läsningen

Jag hade tänkt läsa 50 böcker i år, det ställde jag in i Goodreads årsutmaning. En bok i veckan, ungefär, det är ju inte så mycket med tanke på hur mycket jag läser. Men, jag läser väldigt mycket som inte är böcker, artiklar till exempel, och utdrag ur essäsamlingar, antologier, kurslitteratur där inte hela böckerna ingår och liknande. Sådant som inte direkt lätt går att kryssa av i en bokläslista. Så min Goodreads-lista ser lite tragisk ut, hälften ungefär kommer jag upp i. Det är inte så mycket skönlitteratur i listan heller, som det var när jag läste litteraturvetenskap. Fast hm, det var det kanske inte då heller, det var mycket annan litteraturteori också. Nåja. Det är jullov och jag läser. Det här läser jag nu:

Liv 3.0 – Max Tegmark. Lättläst, jag håller på med kapitel 2 som heter ”Materia blir intelligent”. Jag har redan nämnt inledningen och första kapitlet. I mitt interna läsbeting ska jag läsa till och med kapitel 3 idag, vi får ser hur det går med den saken. Det står både frisörbesök och social sammankomst på programmet för dagen, och ett läsbeting till.

Comparative Media History – Jane Chapman. Ingår i idéhistoriakursen i medier, teknik och idéer. På programmet idag står tredje kapitlet Commercialization, Consumerism and Technology. En uppgift ska nämligen göras till på tisdag, så den läsningen är prioriterad. De båda kurserna i idéhistoria i höst har varit lästunga, i meningen mycket att läsa, stor skillnad mot tidigare. Inte mig emot, det är väldigt trevligt, men just i höst krockade det lite med husbygget. Men det ska nog ordna sig, jag är strax i fas med läsning.

Mandarinerna – Simone de Beauvoir. På min litteraturlista till kursen i kreativt skrivande. Har precis börjat läsa. Konstaterar att det är ganska många sidor.

Ja, och sen har jag just läst färdigt Causing Death and Saving Lives – Jonathan Glover, som är kursbok i The ethics of killing, delkurs i Filosof B. Och den var intressant, och jag har markerat i den för nu ska jag skriva inlämningsuppgiften de närmsta veckorna. Och så införskaffade jag Samtalen med Konfucius eftersom jag inte kunde låna den längre på biblioteket, och jag tänkte skriva om Konfucianismen i en annan uppgift, så jag läser den också. Den är ganska lättläst, men man får lov att tänka en del på vad som egentligen menas och hur det hänger ihop och vad det betyder.

I en tidigare kurs i höstas ingick delar av Edward Saids Orientalism. Eller rättare sagt Del 1 ingick. Men av någon anledning, antagligen bara för att jag just läst lite, så ser jag referenser till den överallt, den diskuteras på olika sätt. Så jag känner att jag nog måste läsa de resterande delarna också. Och nu har jag 11 dagar kvar av ledigheten, så allt detta ska väl gå ihop sig?

Det var något barn, eller om det var flera, som uttryckte någon önskan om något också, hörde inte så noga (jo, det gjorde jag), så jag får räkna med ett visst svinn på dagar. Ska jag räkna bort … två? Nio dagar alltså. Nyårsafton kan räknas som läsdag. Och om jag inte översover borde jag kunna riktigt vältra mig i läsande. Det ser ganska bra ut.

Om populärvetenskap

Jag fortsatte läsningen av Liv 3.0kapitel 1 som heter ”Välkommen till vår tids viktigaste samtal” (jag läser den svenska översättningen). Och jag mindes återigen varför jag ibland tycker det är jobbigt att läsa populärvetenskap. I inledningsavsnittet hängde jag upp mig på luckorna i resonemanget, och man kan väl säga att det fortsätter. I första delen av första kapitlet finns en kort historisk översikt över universum och livets uppkomst. Det säger sig självt att det inte kan vara särskilt djupt och heltäckande på två sidor, men jag fastnar ändå: ”Vårt universum expanderade och svalnade av och blev allt intressantare när partiklarna började kombineras till alltmer komplexa objekt. Under den första bråkdelen av en sekund såg den starka kärnkraften till att gruppera kvarkarna i protoner (vätekärnor) och neutroner, […]”  Det finns mycket man kan undra över, oändligt mycket, som ”det svalnade av”, jamen varför då, hurdå? Och det värsta av allt, det fanns visst inte bara partiklar utan den starka kärnkraften också, och varifrån kom den helt plötsligt i den här soppan? Så jag får kämpa vidare, jag vet att det viktiga i boken inte handlar om universums begynnelse, och om jag vill läsa om det, antar jag att jag får spendera ett antal år på det för att få en någorlunda bild av det. Och det vill jag inte heller riktigt. Jag tänker att det måste vara ett elände att välja hur man ska formulera sig för att optimera så att de flesta helt enkelt klarar av att ta sig förbi till väsentligheterna, med en hygglig bild av en bakgrund. Lagom för det man egentligen vill berätta. Men, jag tycker i alla fall det är lite jobbigt.

Och sen ger kapitlet mest en bakgrund till de frågor som ska diskuteras senare, om artificiell intelligens, hur vi ska förhålla oss till den och hur vi ska kontrollera den. En liten kul grej i kapitlet är när Tegmark beskriver en konferens som han och några andra tog initiativ till och genomförde i januari 2015. Det finns bilder på gruppen, alla är namngivna, det ska vara de viktigaste, mest framstående AI-forskarna från olika ämnes-områden*. Man undrar lite om man vill efterlikna Solvay-konferenserna, där den första hölls 1911 med bara inbjudna deltagare, t ex Albert Einstein och Marie Curie.

Såhär långt är boken lättläst och roande. Definitionen av intelligens är bred: ”Förmåga att nå komplexa mål.” Genom att definiera det så behöver man inte hamna i diskussioner om huruvida medvetande behövs för intelligens eller inte, och vad medvetandet i så fall är. Det är praktiskt. Medvetande definierar Tegmark fö med ”subjektiv upplevelse”, vilket nästan känns som en cirkeldefininition, subjektiv måste väl nästan förklaras med medvetande? Men det kanske klarnar senare.

Som en utvikning kom jag att tänka på deskriptivism och Kripkes Naming and Necessity när jag läste avsnittet om Kontroversiella myter. Och det beror bara på att jag nyss läst det i filosofi-kursen Medvetande och Språk. Det handlar om hur man refererar till namn, med begränsad kännedom om sakförhållanden. Och det är precis det Tegmark skriver om, missuppfattningar som kommer sig av felaktig, eller vinklad, information. Nu gjorde jag bara den kopplingen utan att direkt inse vad det skulle kunna innebära, och resten av dagen kommer jag att grubbla ihjäl mig över hur det, om det, hänger ihop på ett mer robust sätt, och hur man isåfall skulle kunna använda sig av de här språkfilosofiska övervägandena. Jag vill ju gärna att världen ska hänga ihop. Och när jag har tröttnat på att tänka på det, läser jag väl nästa kapitel i Liv 3.0.

*) Saknar vi förresten inte vår svenske AI-alarmist, jag tror han skulle platsa i gränsområdet mellan ”Bakåtsträvare och Rörelsen för välvillig AI”, professor Häggström? Fast jag skulle egentligen inte precis säga bakåtsträvare, men som jag uppfattat betydligt mer ”varnande” än vanliga, every day teknikoptimister.

Liv 3.0 – I

Nu när julfirandet är avklarat, vidtar det verkliga jullugnet. Jag har en fantasi om det eviga läsandet; långa dagar i läsfåtöljen. Men hela tiden avbryts läsandet av annat som behöver göras. Det är barn som ska skjutsas, det är internet som ska fixas, det är middag som ska lagas, mat ska handlas, det ska promeneras och pratas. Ibland verkar andra, mot min vilja, tycka att jag är ett lika trevligt sällskap som jag själv tycker att jag är. Eller så har de bara långtråkigt. Det är ju ibland mindre trevligt för mig, eftersom jag då får tillbringa mindre tid med mig själv. Nåja, det är trevligt när barnen kräver ens sällskap, även om det skulle råka vara på reservplats.

Jag började i alla fall läsa Max Tegmarks Liv 3.0 idag. Jag läste första avsnittet som handlar om Omegateamet, några ingenjörer, får man förmoda, som utvecklar en AI som fortsätter utveckla sig själv och så småningom tar över världen. Bland det första den gör i denna mission, är att producera TV-serier och filmer med simulerade skådespelare. Världen jublar men förstår inte att det ligger en världsherraväldestanke bakom. Ja, och så eskalerar det, och till slut styrs regeringar upp och rikedomar fördelas och hej och hå. Det är inte helt klart om denna AI är ond eller god, eller hur den kan utvecklas med en viss strategi när den nu ska programmera sig själv. Om det nu är Omegateamet som ligger bakom det hela, och styr AI:n (den släpps t ex inte ut på internet) så är det ju egentligen inte en AI. I alla fall inte en som är ”medveten” och självständig, utan bara en extremt bra programmerad regeringsalgoritm, som kan reglera hela samhället via input, output och snabba beräkningar.

Det stör mig att den här berättelsen lämnar så många luckor. Jag kommer ifrån huvudpoängen, fast jag förstår den, och grubblar mer på varför människorna, i den tänkta situationen, inte frågar sig varifrån dessa simulerade skådespelare kommer. Det är inte helt klart att de ska uppfattas som simulerade, t ex. AI:n skulle ju behöva operera utan att synas, och att helt öppet använda simuleringar, betyder ju bara att man vet att det finns någon som är duktig på simuleringar. T ex ett datorprogram. Och med den hastighet de spottas ut måste det antingen vara hundratusentals programmakare, samspelta, eller en dator. Och då borde folk vara AI:n på spåren. Men för att de inte ska vara det måste ju de simulerade skådespelarna verka inte simulerade, och med tanke på hur nyfikna folk är på kändisar av det slaget, kommer de snart att räkna ut att de helt enkelt inte existerar, och så var AI:n avslöjad igen.

Jag grubblar på det här, jag tycker inte berättelsen om Omegateamet är en tillräckligt intrikat historia om AI. Det bekymrar mig lite inför fortsättningen av boken. Vilka är den egentligen skriven för? De som inte ser luckor och hopp i resonemang, eller?

För övrigt såg jag just att inlämningar börjar trilla in i skrivkursen, jag trodde första inlämningen av text var i februari, men det var det ju inte alls, det är om en vecka. Så nu måste jag sluta ströskriva och skruva till min egen text. Jag ska försöka undvika de där luckorna.

Julafton snart

På förmiddagen däckade Lilla Dotter i soffan, hon var alldeles varm. Ont i huvudet, ont i huden och ont i kroppen. Till slut hittade jag termometern. Och medan jag gick till henne med den fick jag för mig att testa på mig själv. 38.3. Vad i helvete! Det förklarade kanske den konstiga huvudvärken jag hade, ont i öronen och den konstiga känslan i kroppen. Som jag inte brytt mig så mycket om, eftersom saker och ting fungerade ändå. Influensa får vänta till efter jul i alla fall. Jag hade just berättat för Doktor T, medan jag gjorde några lussekatter på förmiddagen, om den gången för mer än tjugo år sen som jag hade influensa. I fyra timmar. Det är enda gången jag haft det. Men där fick jag direkt. Kanske. Jag stoppade i mig en Ipren, sen fortsatte jag med julstöket. Det är inte så stökigt, lite grejer som ska fixas till imorgon bara, då Doktor T-släkten kommer.

Jag behövde ta en sväng till IKEA. Det kändes inte som världens bästa dag för det, men jag listade ut att om jag åkte lite senare på eftermiddagen skulle det nog vara ganska lugnt, då skulle de flesta vara hemma och griljera skinka, tänkte jag. Det visade sig att jag faktiskt tänkt rätt. När Lilla Dotter, som inte heller vill kännas av någon sjukdom, och jag kom till köpcentrat, var det väldigt lugnt. Vi fick gjort det vi skulle.

Sen har jag förstås också griljerat skinka, gjort köttbullar, ischoklad, bakat ut några pepparkakor och sett till att granen kläddes. Doktor T däckade redan före nio, mansvarianter av influensor tar hårt. Vi får se om jag får äta upp den utsagan imorgon eller någon dag senare. Själv räknar jag givetvis med att en god natts sömn ska ordna saken.

De här juldagarna är visserligen rätt mysiga, men det är inte utan att man längtar tills det hela är över så att läsfåtöljen kan frekventeras utan begränsning. Det kommer bli från juldagens eftermiddag och framåt.

Innan Doktor T däckade fick han in julgranen. Lille Son och Rara Flickvännen skötte dekorationerna. Granen är inte så liten som den ser ut, det är Lille Son som är ganska stor.

Problemet med det inre livet

Det här har slagit mig då och då, jag borde ha skrivit om det tidigare, men jag skriver först och letar sen så får vi se om den ändrat sig något. Tanken.

Det som slagit mig och som jag funderat lite på är problemet med att ha ett rikt inre liv. Naturligtvis är det svårt att göra en skala här, men jag har lärt mig av erfarenhet att alla människor liksom inte verkar ha en värld inuti, eller fler. En parallell värld där det händer en massa saker och där man liksom kan diskutera och fundera och så. Det verkar som om en del människor liksom stängs av om inte den yttre världen är igång hela tiden, som om det inte finns något att göra om de inte kan interagera. Jag trodde ända tills jag var nästan fyrtio att alla andra människor också plågades när de skulle umgås och bara gjorde det för att de måste, inte för att de verkligen ville! Men jag hade visst fel, det finns en massa människor som verkligen vill umgås och inte gör det som uppoffring. Nu händer det ju som så att även om jag nu ofta råkar se det som uppoffring initialt så händer det ändå att jag tycker det kan vara värt det, och till och med vara trevligt bara man kommer igång. Så det är inte så illa. Men det är inte poängen, utan poängen är helt enkelt att jag fattade att en del människor interagerar helst med den yttre världen och en del med den inre.

Nu har jag varit med så länge så jag klarar båda, men jag har väldigt roligt med den inre. Man är liksom aldrig ensam om man har en värld, eller två, inuti. Men, jag har insett att det också är ett problem. Eftersom man är så himla van vid att den yttre världen oftast inte erbjuder något som är särskilt intressant, så tänker man inte så mycket på den. Den bara existerar och man interagerar utan att fundera så himla mycket.

Det betyder till exempel att man är ganska trög när det gäller saker som man faktiskt inte gillar i den yttre världen. Man är ändå van vid att den är lite si och så, liksom, och att det mest intressanta sker inuti. Så det kan gå ganska lång tid innan man upptäcker den yttre världen. Jag insåg det just, och det förklarar både det ena och det andra. Därför ska jag förbereda ett nyårslöfte som går ut på att den yttre världen ska mätas och vägas lite oftare. Och så måste jag förstås göra en regleralgoritm som får den på spår om den spårar ur. Men då måste jag fundera ut vad jag vill med den yttre världen också, det tror jag aldrig att jag har gjort egentligen.

Vad sjutton kan man vilja med den yttre världen? Skaffa en bokhylla till kanske? Jag ska bada på saken. Men en bok. De sista kapitlen av Causing Death and Saving Lives. Om dödsstraff och krig. Lite makabert.

Det som händer

Man kan tro att ingenting händer. Eller att det händer väldigt mycket kanske. Man kan säga både det ena och det andra, faktiskt. Men låt oss inte gå in på detaljer. Det har fallit en del snö, det är trevligt att bo i skogskanten, eftersom en del djur hälsar på. Fåglar förstås, i mängder. Och rådjur. Men också lite mer udda gäster som räv och vildsvin.

Räven hälsar på.

En av de små grisarna.

Vildsvinen var som mörka skuggor först, innan jag fick syn på dem. De var 5-6 stycken. När jag knackade på fönstret försvann de i rasande fart. Skygga.

Det är Doktor T som ordnat belysningen, strålkastare mot skogen. Det är faktiskt byggstrålkastararna vi använde när vi målade som får tjänstgöra som utebelysning nu. Djuren verkar inte bry sig om ljuset. Det fungerar nog som vägg, de ser inte huset, och inte oss i det starka lampskenet. Men vi kan betrakta dem.

De sex veckorna med målning kväll, helger, dag och natt känns avlägsna redan. I början av veckan fick vi äntligen fiber installerat. Man kan ana hur lycklig Store Son är.

Och nu stundar en liten period med avslutande uppgifter i alla kurser. Det var inte världens bästa idé att jobba heltid och plugga 150 % och måla på all fritid. Inte världens bästa idé på det sättet att det blev lite svårt att hinna med allting, rent praktiskt. Men, jag har nästan kommit ifatt. Nästa termin bör funka. I sommar ska jag inte läsa sommarkurser, påminn mig om det, jag ska bygga altan och fixa iordning trädgård. Och läsa lite annat. Det ska jag.

Det finns förresten mycket man kan säga om både #metoo och annat, men jag tror jag spar det till en annan gång. Eftersom jag egentligen håller på att skriva en hemtenta just nu. Fast jag har bakat också, ikväll, eftersom jag har fika på jobbet imorgon. Längd, och saffranskaka och småkakor. Det var lite överdrivet. Men det är roligt att baka i nytt kök.

Julfixat.

Gardinstänger och gardiner har kommit upp, och några julgrejer. Men det saknas en del än. Och trumsetet atår tillfälligt för försäljning. Jag tror granen ska få stå där sen.

När Doktor T har tänkt

Då kan man drabbas av ett tillstånd nära hjärtinfarkt. I alla fall ibland. I alla fall idag. Doktor T tycker inte att ordningen i köket är optimal. Det tycker inte jag heller, det blev lite som det blev när vi packade in grejer, vi gjorde ett första preliminärt försök. Saker och ting behöver omorganiseras.  Doktor T har tydligen tänkt. Så han hade ett förslag. En del av förslagen tyckte jag inte var direkt tokiga, så de kan vi prova. Det är ju bara att ändra igen om det blir väldigt tokigt. Inget att oja sig över. Andra förslag var så outrageous så jag nästan drabbades av andnöd. Till exempel förslaget att täcka de fina fönsterbrädorna i köket med något som skydd för att använda att ställa kaffebryggare och soda-streamer på. Där gick min gräns. Täcka fönsterbrädorna?! Doktor T måste ha drabbats av, eventuellt tillfällig, sinnesförvirring. Det tog tio minuter och ett glas vin innan pulsen gått ner. Köksfönstren är enligt en objektiv, dvs min, absolut(a) sanning och idé tänkta till att odla för köket trevliga växter på de vackra fönsterbrädorna. Av natursten. De tillför en dimension till huset som inte kan åstadkommas på annat sätt. Och när jag, som är en rationell och funktionell lagd ingenjör påstår det, då är det banne mig på allvar och på riktigt och inget esoteriskt trams. Punkt. Det blir ingen kaffebryggare i fönstret.

Lilla Dotter har fotat Lille Sons trumset, som ska säljas. Lille Son har många idéer och har passerat många intressen i sitt snart artonåriga liv. Vi är alla glada att trumperioden har ersatts av annat.

Förberedelser

Imorgon är det Amaryllisens dag. Det kommer jag ihåg sen förra året, eftersom det är internationella mansdagen samtidigt, och internationella toalettdagen. Idag får vi alltså förbereda firandet. Jag har två amaryllislökar jag tänkte plantera. Det andra firandet vet jag inte riktigt hur jag ska hantera; i min läsplanering står det att jag ska läsa ett antal kapitel i Saving Lives and Causing Death. Men jag lider lite av splittring.  Tankesplittring. Min stackars hjärna springer och skuttar åt alla håll, det är sexfilig motorväg där det går i hundraåttio i alla filer, och de har olika mål. Det är synd om mig. Nej, det är det väl inte.

Tre saker måste jag notera, bara för att fortsätta tänka på senare kanske.

Kvartal, nättidskriften, den gillade jag. Långa artiklar, essäer, om intressanta ämnen. Skribenter som man känner igen från olika mindre nätsammanhang sen ganska lång tid tillbaka, t ex från den tidiga bloggeran för 10-15 år sen, eller aktiva akademiker. Seriösa. Bortom mainstream-media. Men, helt plötsligt håller den, Kvartal, på att mainstreamifieras med rekryteringen av kändisar i redaktionen. Och helt plötsligt poddar med och artiklar av gamla politiker. Otroligt boring helt enkelt. Har de inte hörts nog? Så, tja, jag får väl se, men plötsligt tappade jag intresset. Det var synd. Men det dyker säkert upp något annat intressant någonstans.

Poesi som komprimeringsteknologi tänkte jag också på när jag var ute och promenerade längs stranden idag. Jag har nämligen läst en del texter om talspråket och skriftspråket och hur de påverkat, och påverkar, tänkandet. Och minnet. Och då tänkte jag att poesi, där är bilderna, symbolerna, fulla med innehåll. Man ska liksom associera till en hel värld av bara några ord, som är bilder, som är … Och vad är det, om inte komprimering av innehållet, av informationen? Poesi är alltså att betrakta som en komprimeringsteknologi. Och det tyckte jag var rätt intressant tänkt av mig.

Bildning och humanisters aversion mot matematik. Det tänkte jag också på. Eftersom vissa politiker verkar tycka att bildning är viktigt, förutom för dem själva, alltså litterär bildning, så kom frågan upp i veckan. I media. Och då tänkte jag på de gånger jag diskuterat bildning med folk. Och det handlar ofelbart om humaniora, att försöka påvisa nyttan med litterturvetenskap, filosofi och annat. När man då påpekar att humaniora, som ämne, ju bara är en del av det som skulle kunna kallas bildning, blir det tyst. Naturvetare och ingenjörer ägnar sig lätt och ledigt åt humaniora, men humanister verkar inte ha det minsta intresse av att försöka tillägna sig några kunskaper i matematik och fysik, eller ve och fasa, ingenjörsvetenskaper ska vi antagligen inte ens nämna viskande. Och jag undrar lite varför. Är det för att de inte förstår nyttan med det? De tror inte de ska få ut något av det? Om det nu skulle ligga till på det viset, skulle jag nog tycka att det skulle ge viss insikt till den egna frustrationen kring frågan om nyttan.

Sedär, det var några av dagens tankekast. Nu tittar vi på några bilder.

Några lampor har kommit upp.

Här är det frågan om vad som ska läsas.

Googlings-koma

Delkursen i idéhistoria handlar om medier. Veckans läsning, om skriftspråk, talspråk och institutioners (bibliotekens) framväxt gav rika tillfällen till omvägar. Det går till som så att jag sitter och läser en text, och så dyker det upp något ord eller uttryck som jag inte har riktig koll på, så jag googlar det. Och så läser jag, och så klickar jag vidare på ytterligare en länk och läser mer, och så klickar jag vidare på ytterligare en länk och … Och så har det gått en halvtimme på ett ord. Stigmergi är t ex ett ord som jag spenderat ansenlig tid på idag.

Sen råkade jag läsa någon rubrik om Mugabe och andra afrikanska ledare, och då hamnade jag naturligtvis i googlings-koma ytterligare en stund.

En sak som jag inte precis hamnat i googlings-koma kring utan mer bara allmänt tänkt på, är det här med alla kvinnor som rapporterar övergrepp. Ja, det är inte kvinnorna jag tänker på, utan männen. Jag tänker rent generellt. Hur tänker de egentligen? Hur har de tänkt? Hur kommer det sig att de inte tycker de är pinsamma till döds som kommer dragandes med sina drifter och sina könsorgan i tid och otid? Hur kommer det sig att de inte skäms ihjäl över att inte kunna hålla sina drifter i schack? Jag fattar inte det. De är så himla patetiska och pinsamma. Men det har de väl upptäckt nu. Jag tänker mig bara hur det skulle se ut på vårt kontor om en kollega helt plötsligt satt och dreglade och inte kunde fokusera på uppgiften, utan bara på sina drifter. Alla skulle skratta åt honom. Ingen gör så.

Jag menar, vill de verkligen ertappas med sådan brist på professionalitet? De borde ju skämmas ihjäl för sina tillkortakommanden helt enkelt. Man kan inte ha män med i arbetsgrupper, de är alltför emotionella och labila, kan inte hålla ordning på sina drifter alls. Det är ju faktiskt precis som den hysteri som man anklagade kvinnor för typ … hundra år sen. Männen är styrda av sina hormoner helt enkelt.

 

När barnen talar

Jag och de rara barnen kommunicerar på olika sätt. T ex pratar vi med varann på helt vanligt sätt. Träffas t ex i köket till frukosten, eller så pratar vi vid middagen eller när jag skjutsar och hämtar. Eller så kommer de och slår sig ner i mitt rum och pratar en stund. Eller så använder vi oss av någon käck liten app. T ex sms, Messenger, Snapchat, Steam eller WhatsApp. Ibland skickar vi mail till varandra. Ibland kan man säga att vi talar i länkar.

Häromdagen skickade Lille Son en länk till mig. Det var en pdf med rubriken ”Ansökan om tillstånd för djurhållning inom område med detaljplan”. Det var varken katten eller undulaterna han tänkte söka tillstånd för. ”Men man kan ha fem hönor utan tillstånd”, sa jag. ”Men jag tänkte mig trettio”, sa han, ”de behöver bara fyra kvadratmeter.”

Jag ser framför mig hur vi ska jaga de där hönsen i kvarteret. Och hur de kommer att skräpa ner poolerna för grannarna. Eller ännu värre, drunkna där. Men … de kommer säkert att fungera bättre än vilket trist farthinder som helst.

Apropå farthinder tycker jag det är en märklig grej. I vårt område åker tre typer av bilister. Det är de som bor här, det är besökare till de som bor här och det är människor som är ute på en tur och tittar på hus. Och ändå har vi farthinder! De som tittar på hus kan inte köra fort, de tittar ju. De kryper fram, tre kilometer i timmen. Återstår alltså de som bor här och de som kommer på besök. Av det inser man att de som mest trafikerar området är de som bor här. Samfälligheten har alltså bestämt att vi inte litar på oss själva, vi kan inte köra lugnt i vårt eget område, vi behöver hindra oss själva från att köra över våra egna barn. Det tycker jag är ganska intressant.

Beting

Nu är det nästan ordning och reda. I mitt rum är det i alla fall ganska färdigt. Det är bara en massa tråkiga papper som ska röjas upp och struktureras litegrann. Och så några hyllor till kanske. Det var för lite bokhylla kvar när det fanns böcker kvar, jag vet inte riktigt hur jag ska kunna expandera. Men det löser sig nog.

Nu är det mycket att läsa, jag var tvungen att göra en planering, har man hört något så märkligt?! Planering för hur jag ska läsa olika texter för att hinna i tid till de olika seminarier och skrivuppgifter som ingår i kurserna! Ikväll har jag några sidor mediehistoria kvar att läsa, innan det blir fri läsning. Tur jag får hjälp av katten.

När Doktor T skriker i köket

Jag har burit in alla bokkartonger idag. Mitt rum är fullt. Men inga bokhyllor än. De får komma in i morgon, när det är ljust ute och jag kan ägna hela härliga dagen åt att arrangera böckerna.

Till middag gjorde jag pizza, det går snabbt och lätt. Och är gott. Efter middagen stökade Doktor T runt i köket, medan jag pysslade med undulaterna, för att senare slå mig ner vid mitt skrivbord. Jag tänkte nämligen fortsätta läsa Occidentalism av Mohammad Fazlhashemi, en väldigt intressant bok. Jag har några sidor kvar. Helst plötsligt när jag satt där i godan ro hörde jag ett skrik från köket. Jag minns inte exakt orden, men det var något i stil med Vad är detta? Detta är ohyggligt? Var kommer det här ifrån? Så jag såg framför mig att det låg en död, gigantisk stor, råtta på köksgolvet. Eller något i den stilen. Men sen kom Doktor T in till mig med en liten plastback. I den platsbacken ligger tre bruna glasflaskor. Sådana med gammeldags kork, som jag köpt för länge sedan på någon rustik butik. I avsikt att förvara hemmagjord fläderblomssaft, eller något. Sådana flaskor hade jag just ställt in i den där plastbacken i en låda i köket där de fick plats. Men, det visade sig att Doktor T tyckte det var helt outrageous att ha sådana flaskor där i en vanlig låda. Han föreslog att jag skulle lägga dem någonstans i min garderob. Ett helt horribelt förslag, naturligtvis.

Till slut fick flaskorna bo högst upp i ett skåp, dit ändå ingen når. Sen tog jag fram en flaska som Doktor T sparat på, någon gammal äppeljuiceflaska från Kiviks musteri tror jag det var. Den flaskan placerade jag tillsammans med mina fläderblomssaftsflaskor in spe. Rätt ska vara rätt och ingen flaska har större värde än någon annan i vårt hushåll.

Men jag har fortfarande svårt att förstå hur det kunde bli ett sådant skrik. Jag skrek minsann inte när jag placerade in Doktor Ts juiceflaska bland bakpulvret och blockchokladen.

Tråkigaste månaden på året

November. Man hör hur trist och grått det är. Inget är egentligen trevligt med november. En värdelös månad som kunde plockas ur almanackan. Men, nu är ju inte jag lagd åt det negativa hållet så låt oss hitta på i alla fall något som är positivt med november.

Vi tänker.

Hm.

Jomen, jag vet! Efter november kommer december! Och om inte november fanns, hur tacksam skulle man då vara för december? Inte lika mycket i alla fall. December är ljus, det är då det vänder, det är julledighet och mys, och nyår och i början av januari kan man känna doft av vår i luften. Så december är bra. Men om man eliminerade november och gick direkt från oktober till december, då skulle man inte riktigt hänga med, och vara riktigt less på mörkret. Nej, november behövs trots allt, helt perifert, som en riktig gråsugge-månad.

Tur att jag har mycket intressant att läsa.

Nya familjemedlemmar

Katten har fått sällskap av fyra undulater. De är sju veckor gamla och kommer från två kullar. Förhoppningsvis visar det sig vara två hanar och två honor, korsvis från kullarna då. Vi planerar nämligen undulatbebisar. Och eftersom husbyggprojektet i stort sett är slutfört nu, kan nästa planeras. Snart i alla fall. Utevoljär. Och undulathus.

Ordningen är i övrigt ganska återställd, Store Son är återbördad till hemmet för den här gången, från sina tre veckor långa sejour i gaming house. Det är kul att bo med spelkompisar, men lite paus och normalisering verkar behövas också. Det är modern glad för.

Och jag ska skriva en tenta i filosofi senare i eftermiddag. Allting är precis som vanligt.

Smarta älgar

Häromdagen när vi åkte hem från jobb- och skolstaden, Lille Son övningskörde, jag har en idé om att bulk-körande är bra för att skaffa sig trafikvana, så det blir mycket vardagskörande för de rara tvillingarna. Men när vi åkte hem såg vi, vid viltstaketet vid motorvägen, tre älgar som stod och tryckte. De var på rätt sida om stängslet, så det var ingen fara för trafiken. Men jag tänkte att det var ju riktigt smarta älgar. Om de står där, i alla fall på dagen, under tider när motorvägen är mycket trafikerad, borde de kunna minska sannolikheten att drabbas av för dem oförutsedda händelser vid älgjakt. Om de står där vid stängslet och trycker borde sannolikheten att de skjuts vara mindre än om de lufsar omkring helt random i skogen. För det vore ju mycket olämpligt av jägarna att skjuta mot motorvägen och trafiken.

Smarta älgar, helt enkelt.

Fö råkade både Lille Son och Lilla Dotter  ut för vildsvin idag. När Lille Son körde fick han stanna och släppa över sådär tio stycken över vägen. När Lilla Dotter körde fick hon tvärnita för att inte köra på en. Det gick bra. Tänker att vildsvinen har en del att lära av älgarna, eller så gillar de att leva farligt.