Dagen till ära

Då är frågan hur detta hanteras på bästa sätt, detta med internationella kvinnodagen.

Jag tycker ju om att göra. Fast vänta, jag tycker om att tänka också. Jag tycker inte så mycket om att prata. Det beror på att prata går långsamt och det är slöseri med tid. Det går fortare att tänka, läsa och skriva. Nu ska vi ser hur internationella kvinnodagen hittills spenderats, kan det möjligen vara på ett sätt som kan tilltala vilken människa som helst? Alltså jag menar, sådant som vem som helst kan tänka sig att det skulle funka?

På jobbet har jag förstås räknat och skrivit. Granskat grejer, och tänkt. Det verkar vara aktiviteter som kan passa alla. Eller som inte passar någon särskild.

Sen har jag sett över mina aktiedepåer, sålt lite och köpt lite annat. Det verkar också vara en aktivitet som kan passa alla, eller inte någon särskild.

Jag har läst ritningar och granskat fönsterbeställning till huset, upprättat excelblad för det och kommunicerat med byggaren. Det verkar också vara sådant som vem som helst, eller ingen särskild kan göra.

Lagat middag har jag gjort. Könsneutral aktivitet. Kollat över odlingarna tillsammans med Lille Son.

Dagen är inte slut än, jag ska åka till återbruket, och jag ska handla lite mjölk till morgondagen. Sen ska jag sätta mig och göra en del ekonomiska beräkningar. Och börja delta i kursens retorikövning.

Om någon undrar varför inte Doktor T förekommer i den här bloggposten, och gör sin del av hushållsarbetet, så beror det på att han är bortrest några dagar.

Jag har ju min egna privata mission att genom exempel illustrera för mina rara barn att Kvinnor kan allt … från yrke till att handla mjölk. Meningen är att de helt enkelt ska förutsätta sådant. Och att de ska bli förvånade på ett jämlikt sätt inför människor som inte kan hantera vardag. Ojdå, nu fick visst de Vardagsmiserabla sig en släng av sleven. Det beror på att jag tycker vardagskompetens är viktigt, och jag kom att tänka på dejter som varit vardagsinkompetenta. Vardagsinkompetenta män borde levereras med varningstext. Men det är en helt annan historia. Och nu spårade inlägget ur, så nu avslutas det. Här. Hm, förresten, när jag tänker mer på saken, verkar det ju ojämlikt att kvinnor ska vara vardagskompetenta och män inte … åh andra sidan vill ingen ha vardgsinkompetens. På några generationer utrotar vi den genen. Sådärja.

En obra dag

Måndagar brukar inte vara särskilt dåliga dagar. Tvärtom, det brukar vara kul att sätta igång veckan igen. Särskilt om man har roliga saker att se fram emot, speciellt roliga problem att lösa, eller något annat intressant och stimulerande som ska hända.

Men idag var det ingen särskilt rolig dag. Inga stora dåliga händelser, men flera små trista. Ackumulerad förtret. Det är faktiskt inte roligt alls. Undrar hur det kan vara så, drar man till sig motgångar, eller upplever man bara integralen extra mycket när dagen börjar bli dålig?

Eller är det den första motgången som är viktig? Eller spelar det ingen roll att det ackumuleras motgångar om dagen till exempel börjar med en medgång? Hur stor måste medgången vara för att den ska tåla ackumulering av motgångar?

Det finns ett par små trix för att öka motgångstoleransen, det vet jag. Det viktigaste trixet är sömn. Om man är pigg är motgångstoleransen större. Det är kanske samma motgång, men den känns inte lite motgångig om man är pigg jämfört med om man är trött. Eller på allmänt dåligt humör.

Det kan vara en förklaring, eftersom jag sov lite lite natten till måndagen. Eftersom jag lämnade in min inlämningsuppgift sju minuter och femtiotre sekunder före midnatt. Och efter det belönade jag mig med att titta på ett avsnitt av Star Trek tillsammans med Store Son. Och sen gick jag upp klockan sex i morse. En positiv sak var att det faktiskt var nästan lite ljust då. Väldigt trevligt. En negativ sak var att jag kanske hade sovit max fem timmar då. Och när man sovit fem timmar har inte motgångslagret blivit tillräckligt tjockt. Även om man tror det.

Ja, det verkar vara en rimlig förklaring till dagens motgångstoleransdipp. Men, det förklarar inte på något sätt varför det bildades ett motgångskluster just runt mig idag. En hypotes kring det får jag fundera lite mer över. Jag hoppas morgondagen erbjuder en något större tolerans. Eller om man inte kan hoppas på medgång, så i alla fall lite mindre motgång. Kanske.

Spontanitet

Igår var vi lite wild and crazy, Doktor T och jag. Vi åkte till Stockholm och gick på Antikvariska bokmässan på Konstakademien. Det var roligt. Av outgrundlig anledning köpte jag inte en enda bok, jag stod och tummade på ett ex av Sigmund Freuds Vitsar, men skärpte till mig.

Det fanns förstås många ohyggligt gamla böcker av speciella upplagor och utgåvor, original hit och original dit. Blandat med vilka böcker som helst, som någon lämnat till antikvariat. Jag är inte samlare. Än. Jag är inte ute efter att hitta en speciell utgåva av något. När jag köper böcker på antikvariat är det antingen för att jag råkar hitta något kul, eller för att det är en utgången bok som jag letar efter. Kursböcker hittas ofta på antikvariat.net t ex.

Nu hittade jag för all del några kul böcker, en om ångmaskinen till exempel. En liten avhandling om kvinnan och mannen, minns inte titeln riktigt, särskilt om hygienen. Små skrifter om kolhantering och allehanda obskyra områden. Tänk vad många ord människor skrivit, om allt möjligt.

Tyvärr var jag för uppslukad av böckerna, jag tog inte en enda bild.

På vägen hem körde vi förbi det skräckinjagande Mall of Scandinavia, jag hade nämligen under dagen fått i uppdrag av Lille Son att införskaffa en miniräknare. Ett fruktansvärt ställe, Mallen. Jag har inte varit där förut. Jag tänker inte åka dit igen om jag inte måste. Men det är onekligen praktiskt när flera saker behöver klaras av samtidigt. Jag tror vi kunnat hitta allt där. Jag köpte Thérèse Raquin på bokrean. Den ska jag läsa nu.

Ja, annars skrev jag klart hemuppgiften till litteraturkursen, det var slutuppgiften för första delkursen. Och så glömde jag att blogga.

Tonåringar

Jag har kanske skrivit det förut, jag vet inte, men isåfall gör jag det igen. Jag vill slå ett slag för tonårstiden. Nej, alltså inte min egen, det var en tråkig tid. Bara evig väntan på att bli vuxen. Nej, men att vara förälder till tonåringar, det är det roligaste som finns i föräldraväg enligt min uppfattning.

Bebisar är söta, såklart. I alla fall var mina bebisar söta. Men jag skulle inte precis säga att bebistiden var rolig, den var som ett fängelse av omvårdnad. Småbarnstiden likaså. Visst fick man sitta ibland och läsa och tänka och njuta av att barnen sysselsatte sig med glada lekar, men rätt ofta krävdes det insatser av olika slag. Dagis, lågstadium, mellanstadium … ett evigt fixande med än det ena än det andra. Men, till slut är grundskolan över och man behöver inte baka bullar mer. Skolarbetet sköts av respektive tonåring, man får vara diskussionspartner ibland. Man får förstås skjutsa hit och dit. Man får övningsköra och lida med de rara tonåringarna att de inte kan ta körkort än. Man får vara uppe sena kvällar för att hämta eller köra någonstans.

Men … de är så roligt. Det är så roligt att se dem bli självständiga och förnuftiga. Det är så roligt när de undersöker världen och kommer hem med reflektioner. Det är så roligt att höra dem erövra världen, höra reflektionerna, diskutera. Det är skönt att ha mycket egentid, det är skönt att få sova på nätterna (förutom när man undrar när det är dags att komma hem för någon).

Jag misstänkte, eller hoppades kanske, när jag led i småbarnsträsket, att tonårstiden skulle vara lön för mödan. Och hittills verkar det så. Kanske är min förslappade livsinställning mest passande för tonårstiden, vad vet jag. Men kan man bli annat än glad när man hör sönerna vråla av skratt när de spelar datorspel, eller ser dottern fixa med foton från en session hon planerat och arrangerat. Eller vad de nu än gör när jag läser och tänker. Men om en stund har vi gathering. Jag har lovat att delta i filmbildningen. Fight Club behövde vi visst se. Enligt Store Son.

Rousseau den lille masochisten

Rousseaus Bekännelser, Bok I, har förekommit i flera av kurserna jag läst, främst i litteraturvetenskap. I idéhistoria lästes Om samhällsfördraget och Avhandling om ojämlikheten mellan människorna t ex. I filosofikursen har han inte förekommit än, mer än genom Wollstonecraft.

Så, nu läste jag alltså Bok I av Bekännelser igen. Hans sätt att beskriva de lyckliga åren av sin uppväxt, och människorna omkring honom, det låter precis som både Goetes Werther och Shelleys Frankenstein. Men Rousseau var före; ”Huru skulle jag för resten kunna bliva elak, när jag icke hade för ögonen annat än föredömen av mildhet och saktmod och omkring mig hade de bästa människor, som tänkas kunde?”

Sen berättar han om hur han tillsammans med sin kusin sattes i skola, eller uppfostran, eller något hos herr och fröken Lambercier. Och det var där han upptäckte sin förtjusning i att bli bestraffad: ”Vem skulle tro, att denna kroppsliga aga, som en flicka på trettio år tilldelade mig vid en ålder av åtta, blivit bestämmande över mina böjelser, mina begär; mina lidelser, mitt hela jag för återstoden av mitt liv och detta just i en riktning alldeles motsatt den, som naturenligt kunde ha väntats?” Han tänkte sig alltså att det var han som skulle ha böjelse att utdela kroppslig aga. Egentligen.

Ja, sen förföll han till att stjäla, ljuga och vara lat i arbete. Och besatt av att läsa. Samt ha några synnerligen förvirrade förtjusningar i damer. Jag är inte helt förtjust i Rousseau, jag tycker han låter sig överväldigas av känslor alldeles för mycket, det är som om han gillar att dväljas i det. Trots att han dessutom tycks ha förnuft att se det. Ganska märkligt om man frågar mig.

Mot slutet av Bok I skriver han, i lite romantiska ordalag, om vilken, lyckligare, vändning, hans liv skulle ha tagit om omstädnigheterna varit bättre, om man råkat i händerna på en bättre mästare. Liten offerkofta där, Rousseau?

Alltså, vad har vi av Bok I, vi har Rousseau med masochistiska böjelser, han ser sig som ett offer för omständigheterna. Men om han inte varit offer för detta skulle det kanske aldrig blivit några bekännelser? Avslutningen på Bok I är kul: ”Men i stället [för det där lyckliga, obemärkta livet han skulle levt om han haft bättre tur] … Vilken tavla jag blir nödsakad att upprulla! Dock, låt oss vänta med mitt livs olyckor, tills vi hinna dit; endast alltför mycket kommer jag att uppta mina läsare med detta bedrövliga ämne.”

Masochist. Och självplågare.

Visst blir man lite nyfiken på hur det ska gå, egentligen, hur det hänger ihop? Inledningen till Om Samhällsfördraget t ex: ”Människan föds fri och överallt är hon o bojor. Den som tror sig vara herre över andra är mera slav än de.”  Och i avhandlingen om ojämlikheten mellan människorna skriver han om kvinnans position: ”Älskliga och dygdiga medborgarinnor, ert köns öde blir att styra vårt. Lyckliga är vi, när den kyska makt ni utövar endast inom det äktenskapliga förbundet inte blir något annat än ett uttryck för statens ära och allmänhetens lycka.”

Han vill inte, men han vill, bli styrd och om man förpassar kvinnorna till hemmet kanske man kan få både ock? Han verkar liksom romantisera och försöka oskadliggöra makten på något sätt.

Tänk om Freud har rätt, allting går tillbaka till (den förträngda) sexualiteten. Så förfärligt, Rousseau föreslår en samhällsordning baserad på att han inte kan hålla sina böjelser i styr, på grund av sitt relativt böjelserna svaga förnuft. Hm, känner man igen det?

 

Lidandets förträfflighet

Häromdagen kollade jag på Idévärlden, om lidandet. Det var rätt intressant. Jag blev glad över att man så förnuftigt resonerade över lidandet nödvändighet*. Om alla människor bara satt och var nöjda och glada, så skulle inget framåtskridande ske, ingen utveckling, ingenting. Och det har nog inte evolutionen tänkt sig. (Okej, nu implicerade jag den slarviga och felaktiga bilden om att evolutionen skulle ha en tanke, det har den naturligtvis inte alls, den blir, men det låter mer effektivt att uttrycka sig så).

Alltså, lidandet. Det är klart man måste känna lite olust, lite oro, det är det som får en att ta tag i saker och göra något. Förbättra situationen. Det är alltså en fråga om att gilla läget, acceptera lidandet helt enkelt. Det finns där, det kommer inte att försvinna, det är som en irriterande granne, man får försöka parera så gott det går. Apropå granne, förresten, tänk om grannarna inte led, liksom, då skulle det inte bli många nya pooler byggda!

Utan lidande hade människor inte uppfunnit Jesus, t ex. Det var innovativt, låta en person ta hand om allt. Det är dessutom win-win, med tanke på att religionen både tar hand om och skapar lidande. För säkerhets skull, så världen inte stannar.

Men, nu uppstår ett bekymmer här. När nu alla vet att lidandet liksom är en tråkig kusin från landet man får dras med, bryr man sig om det då? Om man vet att man inte kan bli av med det, att om man gör sig av med ett lidande, står genast ett nytt runt hörnet som går till anfall, bryr man sig om att ordna lidandets lindring då? Eller tänker man att detta lidande känner jag i alla fall igen, jag behåller det, det är hanterligt, så slipper jag annat?

Jag vet inte, räddningen är nog två av människans paradgrenar:

  1. att inte tänka så himla mycket
  2. vi måste ändå byta kök i år

*I textens resonemang, observera, behandlas enbart det existentiella lidandet.

Om förnuftet fått råda

… skulle jag naturligtvis inte delta i Blogg100, att skriva ett blogginlägg om dagen i hundra dagar. Man kan se att jag möjligen skulle delta i Blogg14,3 som då är ett blogginlägg var sjunde dag i hundra dagar. Det tycks vara den ungefärliga bloggfrekvensen här sedan en tid.

Men, sen tänkte jag, vad menar jag med förnuftet här egentligen? Varför skulle det inte vara förnuftigt att delta i Blogg100 bara för att det varit Blogg14,3 den senaste tiden? Hur tänkte förnuftet då? Jo, förnuftet tänkte förstås att Blogg100 innebär att fler blogginlägg ska skrivas, och förnuftet frågar mig om jag har planerat för den tiden. Vilket jag självklart inte har. Om man planerar för den tid man har, får man ingenting gjort. Alltså planerar jag inte den, utan jag tänker översiktligt ”nu ska vi se, jomen det ska nog funka”, och sen är det klart. Med det menar jag inte att jag inte planerar någonting, någon gång, det gör jag visst. Jag planerar många saker, särskilt sådant där det är praktiskt att planera. Som veckomiddag och översiktlig veckoöversyn, så man vet att man inte glömmer något man inte vill glömma. Vilket händer i alla fall.

Och nu är det ju också så att jag skriver oerhört många ord varenda dag, många fler än jag pratar. Mångamånga fler faktiskt. Så nog borde jag kunna avdela vissa ord att samlas här på bloggen? Denna vecka innehåller, förutom jobb vilket jag skriver mycket lite om, om något, ett retorikavsnitt i filosofikursen, och i litteraturkursen läses Nordenflycht och Rousseau, visst synes det rafflande?

Förresten köpte jag några böcker på bokrean igår. Brott och Straff har jag läst, den gav mersmak, så nu ser jag fram emot de andra två.

 

Kritiskt tänkande

Det heter delkursen i filosofi nu. Den är mycket intressant. Och inte helt lätt. Att analysera argument och värdera dem. Världen är full av osakligt argumenterande, kan man konstatera. Det visste jag i och för sig redan tidigare, men nu ännu mer. När jag brottats med särskilt fallasierna ser jag dem överallt. Världen är full av dem, alla texter. Enligt argumentationsanalysen är deras beviskraft mycket låg, man kan säga obefintlig. Så det är bara att förkasta argumentet.

Man kan ha det lite som hobby, tänkte jag, finns X argumentationsfel. Jag vet att jag läste en blogg ett tag som roade sig med att plocka sönder argument, det var ganska intressant. Men, sen tänkte jag, att det nog finns de som faktiskt inte bryr sig om att de använder sig av osakliga argument. De vill ha fram sina ord oavsett sakligheten i dem, och bryr sig inte om såna petitesser som saklighet. So what, liksom.

Och se där vad jag gjorde mig skyldig till nu då!

Det var det. Jag funderar på att delta i Blogg100 i år också. Förra året har jag för mig att det gick bra. Alltså, med bra menar jag att jag skrev ett blogginlägg varje dag i hundra dagar. Nu har jag inte varit så flitig på sista tiden, vilket beror på, som jag skrev någon gång tidigare, på att jag är trött på same-same.Oerhört många bloggare har oerhört smalt område, de skriver samma sak i blogginlägg efter blogginlägg, men med olika ord. Så enligt den argumentationstekniska fallasin guilt by association, gör väl jag det också. Och eftersom jag inte vill det skriver jag osynliga blogginlägg.

Utöver att ägna dagen åt kritiskt tänkande, har jag för avsikt att ägna den åt Jung i litteraturen, ta en promenad och titta på avloppsrören som ligger på vår tomt inför den alldeles snart stundande byggstarten, titta på en text som jag och mina kollegor åstadkommit under veckan. Dessutom tror jag att kameran vill ut och rasta sig lite i detta vackra vårväder. Vi får se vad det blir av smörgåsbordet av möjligheter en dag som denna. Kanske hinner jag med veckans inkomna läsning, som jag sparat till ett lugnare tillfälle? (Nåja, Ingenjören går ju fort att bläddra igenom).

Blogg100-tråden tappade jag visst bort. Får ta upp den senare.

De rara barnen

De brukar inte få så mycket plats här. Man kan få intrycket av att jag mest ägnar mig åt att läsa. Det gör jag också. Men jag ägnar mig åt mina rara barn också. Jag har någon idé om att det är min uppgift att liksom gå bakom och räta upp dem när de är på väg att trilla i diket, stå i ringhörnan med vattenflaska och handduk, säga några kärnfulla ord ibland. Och så. Utan att lägga mig i för mycket. Det beror antagligen på ren lathet och allmän tankspriddhet att jag aldrig kan sätta upp stränga regler. Om man ska ha regler måste man följa upp dem, annars är de meningslösa. Och eftersom uppföljningen fallerar i mitt fall, låter jag bli.

Då och då får jag indikationer på att det kan vara en vettig föräldraväg. Som häromdagen när Rara Dottern skrev en liten not. Visst blir man lite tårögd i hjärtat?

Bullbak

Imorgon är det fredag. Tur att jag berättade det, annars hade du minsann inte kommit ihåg det. Jag kommer ihåg det, eftersom det är min tur att ha fredagsfikat på jobbet. Dvs det är min tur att fixa fikabröd. Som engagerad kollega ska man givetvis baka. Det gör jag ibland, men de senaste gångerna när det varit min tur har jag helt enkelt insett att det går alldeles utmärkt bra att köpa fikabröd också. Det finns människor som är fruktansvärt bra på att baka. Det finns de som har det som yrke, till och med. Och varför inte anamma Platons tanke där att var och en ska ägna sig åt sin grej. Några ska styra och andra skulle ägna sig åt jordbruk och så’nt. Och några skulle vara soldater.

Och vi ser ju hur det går när de som inte borde styra styr, analogt kan man anta att det inte är bra att de som inte ska baka, bakar. Icke desto mindre har jag bakat ikväll. Jag hittade ett förträffligt recept på vetelängd. Man bara slänger ihop alla ingredienser till en längd i en matberedare, rullar ut, smetar ut fyllning, rullar ihop, jäser, gräddar och klart. Rationellt och helt i min smak som procedur. När jag gjort den första slog kreativiteten till. Så jag gjorde en till, med en annan fyllning. Och sen en till, med en fyllning till. Den står i ugnen nu. Jag hoppas nougaten håller sig kvar. Ja, så nu har jag spenderat tre timmar ikväll på bakning. Timmar som jag hade kunnat ägna åt tillfredsställande läsning istället.

Men, om jag hade gjort det, hade jag inte haft något annat att skriva om här än same same. Och jag är så trött på att läsa same, same, så det borde alla andra också vara. Alltså vill jag inte skriva det. Jag tror jag skrivit om bakning tidigare, när jag hade min surdegsperiod för några år sen. Förresten bakade jag bröd till middagen ikväll också. Jag brukar, präktigt husmoderlig som jag är, slänga ihop en deg på morgonen som får stå och jäsa över dagen, och sen när man kommer hem med sjuttielva tonåringar, gör man baguettformer av degen och slänger in i ugnen, och så kokar man en soppa på morötter, potatis och lök och lite mer . Och steker baconbitar. Och på det sättet kan både veganer, vegetarianer och vanliga omnivorer plocka ihop sin alldeles egna preferensmiddag.

Nu längtar jag väldigt mycket efter något intressant att läsa.

Frustration

Man kan konstatera att det börjar bli vår, det är ljust klockan fyra till exempel. Man kan konstatera att talgoxarna kvittrar som tokar. Och man kan konstatera att det liksom luktar ”vår på väg”. Fast det är minusgrader och lite snö fortfarande. Och snart börjar vårt bygge. Och jag har massor av jobb, men det är ändå överblickbart, jag har gjort mig av med ett par riktiga surdegar, dvs skrivit klart rapporter. Det där sista, skriva klart rapporter, fixa så att referenserna stämmer, att allting hänger ihop, det är så plågsamt. Riktigt tungt arbete.

Och så är det kurserna. Det är verkligen skillnad på tekniskt arbete, tillämpad matematik och fysik, naturvetenskap och humaniora. Det är en skillnad i spekulationsgraden. När det gäller den fysikaliska verkligheten, så finns den. Om vi ni lämnar de filosofiska spekulationerna om verklighetens beskaffenhet därhän. Det finns vatten som värms och kokar och åstadkommer tryckförändringar och andra fenomen i ett slutet system. Man kan mäta det. Man har till och med vissa grundläggande matematiska samband för konkreta saker som hur massan förflyttar sig och energin. OK, det var lite förenklat, det finns andra typer av samband också, men de baseras på mätdata, och en metodik som kan återupprepas. Och det är inte jättesjälvklart hur det ska modelleras, men man kan i alla fall härleda en metodik om man är lite om sig och kring sig och begriper fenomenen.

Så är det inte med spekulationer inom humaniora. Spannet mellan rätt och fel när något ska tolkas är … tokstort. Nu behöver man för all del inte alltid tänka i ”rätt” och ”fel”, men det är som ett gungfly, man kan analysera, och diskutera och spekulera. Men det är som att stampa på samma plats, man kommer liksom inte framåt. Det kan vara intressant, och man kan se saker från olika håll. Men det finns också stor risk för ren rappakalja. Jag blir fruktansvärt frustrerad av texter som inte säger något alls, till mig alltså. Jag undrar om de säger något till någon. Jag antar det. Men detta: ”Vad som ovan sagts torde ha klargjort att Imaginärt och Symboliskt inte kan tänkas som topografiska rum som exkluderar varandra […]”. Vaddå? Topografiska rum, vad är det? För mig är det som är imaginärt ett tal z = x+iy. Jag tror det är något annat för humanisten, vad, exakt, är oklart. Topografi, det är typ kartor och höjdskillnader, former.

Rappakalja. Jag blir ohyggligt irriterad och frustrerad. Men, jag ska väl kunna brotta ner detta också, antar jag.

Det prövade vi för trettio år sen

Visst är det en fruktansvärd utsaga? Den implicerar ”det fungerade inte då, och det kommer inte att fungera nu”.

När jag var nyutexaminerad civilingenjör och med stor entusiasm tog mig an alla spännande uppgifter när jag började jobba var det inget som fick mig argare än det påståendet från någon gammal, i mina ögon seg, stofil. Nu när jag själv jobbat i nästan trettio år aktar jag mig noga för att uttala den frasen, men det händer att jag tänker den ibland när någon yngre förmåga framkastar de mest outrageous förslag som jag vet inte kommer att fungera (och kan argumentera mot). Inte för att vi provade det för trettio år sen och slutade tänka, utan för att jag förstår komplexiteten i problemet och svårigheten med en lösning.

Idag såg jag ett sådant förslag. Och då slog det mig vad ska vi göra åt det som inte går att göras?  Speciellt populärt att försöka lösa är förstås stora system-problem, alla data på samma ställe. Det är en fantastisk vision, och det vore underbart om det fungerade. Bara leta med rätt sökord och vips kommer de data man vill ha fram, i rätt format, kvalitetssäkrade, bara att stoppa in i min modell och använda. Jag skulle gilla det. Problemet är att det inte fungerat hittills. Det är inte en anledning till att det inte kan fungera framåt i tiden, men det är en anledning att fundera över varför det inte fungerat. Är det för att ny teknik skulle ge möjligheter man inte haft förut? Fine, gå vidare. Men finns det andra anledningar, som svårigheter att definiera, mäta, få enhetlighet … eller något. Ja då kanske man ska gilla läget i att det kommer att se olika ut på olika ställen, och man får göra sig omaket att erövra allt igen. Varje gång. Det känns ju ineffektivt. Eller är det kanske inte det? Varför ska det vara ”effektivt” och vad betyder egentligen det? Om man måste erövra något varje gång man ska göra det, måste man lära sig något också. Om man har gjort det några gånger blir man bättre på det.

Det går kanske inte att komma ifrån att det är en ansträngning att lära sig något, att det kostar. Varför vill man egentligen undvika kostnaden att lära sig?

Rapport från läsveckan

Jaha, ska vi ta en liten läsrapport kanske? Häromdagen bevisade jag att man bör läsa okända författare för att optimera sin läslycka. Men nu kanske det inte alltid är läslyckan, vari nu den består, som ska optimeras. För det mesta handlar det faktiskt om att optimera kunskapslyckan. Det är en annan sorts läsupplevelse.

Sista tentadelen i Filosofins Historia gick utmärkt också. Jag vill verkligen, verkligen, verkligen ha koll på historien. När man läser blandar allt ihop sig och det är svårt att se någon struktur och få ordning på det. Man får läsa många gånger. Varje gång man läser ser man något nytt. Det talar faktiskt emot mitt bevis.

Men, vi kan säga att beviset bara gäller sådant man läser en gång, för förströelse och nöje. Om man läser för att lära, ska man förvisso inte läsa favoritförfattare, men man ska absolut läsa om texter. Ett bra sätt att läsa om, har jag insett fast det var inte uträknat, irriterande nog. Ett bra sätt att läsa om är att läsa kurser från olika discipliner. Det visar sig nämligen att man läser en ganska liknande uppsättning i filosofi, idéhistoria och litteraturvetenskap. Inte helt förstås, men vissa personer dyker upp överallt. Och de dyker upp på olika sätt, med olika vinkling. Augustinus t ex, har dykt upp överallt. Descartes är en god kandidat. Spinoza. Sen rör de sig under samma tidsavsnitt, vilket gör att man får läsa om dem från olika håll också. Det är mycket effektivt, enligt min uppfattning. Mycket trevligt.

Efter, nu ska vi räkna ihop, 115 poäng av denna blandning sen förra hösten, tycker jag att jag börjar ana en viss ordning och struktur i alltihopa. Mönster börjar framträda. Det är ohyggligt roligt.

Ja, och vad händer nu då? Kritiskt tänkande är delkursen i filosofi, den är rätt intressant, att ordna argument. Och sen ska det väl läsas och skrivas en del. Jag måste läsa poesi. Jag har faktiskt hittat en som jag överraskande nog begrep mig på, som sa något, Lars Gustafsson. Men det var ju inte så konstigt, visade det sig sen. Igår somnade jag av Gunnar Ekelöf. Undrar vem som ska få den äran ikväll? Eller ska jag tänka på några handfasta differentialekvationer istället?

Bokbloggsjerka 27-30 januari

Nejmen så roligt, bokbloggsjerkan är tillbaka. Och med en jätterolig fråga:

Om du skulle tvingas välja mellan en hög med böcker av för dig okända författare, eller en med dina favoriter, vilken hög skulle du välja och varför?

Jag skulle självklart välja en hög med okända författare! Man kan faktiskt mycket enkelt resonera sig fram till att det till och med är det bästa valet!

En hög med kända favoritförfattare är en bestämd hög med kända favoritförfattare. Antalet favoritförfattar kan inte öka om jag läser den högen. Även en hög med favoritförfattare kan innehålla dåliga böcker.

En hög med okända författare kan innehålla bara dåliga böcker, och därmed kommer antalet favoritförfattare inte att öka. Antalet favoritförfattare är alltså i det fallet detsamma efter att jag läst högen med okända böcker, som det var innan (favoritförfattare konstitueras ju av tidigare erfarenheter och de har jag ju kvar oavsett vilken hög jag väljer). Meeeeen, högen med okända författare kan faktiskt innehålla något riktigt bra, alltså kan jag få nya favoritförfattare. Att läsa högen med okända författare kommer att ge som sämsta resultat att jag har kvar alla mina tidigare favoritförfattare, och i alla andra fall kommer antalet favoritförfattare att öka.

Inte nog med det! Man inser också att enda sättet för antalet favoritförfattare att minska är att läsa högen med favoritförfattare!

Okej, resonemangets svaghet är möjligen att favoritförfattare inte nödvändigtvis korresponderar med ”bra bok”. Men, för att ta beslut i frågan om högen tycker jag ändå det är en hyggligt rimligt antagande.

Alltså har här bevisats att läsa högen med okända författare är det bästa för att maximera den integrala (dvs under livet totala) läslyckan!

QED

Faktum är att jag har en sådan hög. Inte bara en förresten, men denna lilla hög anlände i veckan:

hobsbawn

Att vara som en gris

Nu går jag igenom föreläsningarna i Filosofins Historia en gång, eftersom jag ska göra andra tentadelen idag eller imorgon. Men mina läsplaner hackas upp av allehanda verklighetsanknytna aktiviteter och företeelser. Som familj och jobb och allmän vardagshantering. Inom några veckor kommer husbygge att tränga sig in också och pocka på uppmärksamhet. Igår och i förrgår firades Lille Son och Lilla Dotter som just fyllt sjutton år, och idag är jag tydligen uppbokad som transporthjälp för Lille Sons förehavanden. Men eftersom jag är ingrodd optimist, eller verklighetsförnekare beroende på hur man ser saken, så tror jag förstås att jag ska kunna snika åt mig några stunder här och där in i den där andra världen, den där man läser och tänker mest hela tiden. Mitt eget holo-däck.

Nåja, när jag var i holo-däck igår förmiddag innan allt drog igång lyssnade jag på föreläsningen om utilitarismen igen, och läste två intressanta  artiklar, den ena om turens inverkan på framgång, den andra om misstron mot statistik. Båda anknyter, på sätt och vis, till utilitarismen. Nyttomoral, nytta som maximering av lycka.

Statistik som metod att maximera ett samhällets lycka, att undersöka hur det egentligen står till med olika saker, och hur åtgärder faller ut. Det verkar väl bra? Det borde det vara, om man använde det som det kan användas. Det måste finnas minst två saker som kan gå fel, det ena är vilken undersökning man gör. Hur man ställer frågan och hur man mäter svaret. Hur väl täcker mätetalet in frågeställningen, kan man fråga sig. Om man lyckats med det, så att mätetalet faktiskt säger något om det man vill säga något om, så kommer nästa problem. Det där med att det som gäller den statistiska människan inte gäller den individuella människan. Hur många gånger har man hört ”den där statistiken stämmer inte med mig” när någon ser att han/hon inte är i medelvärdet. T ex tvillingmamman som fått tvillingar utan att vara tvilling själv. Chansen att få tvillingar, tvåäggs, ökar lite, men bara lite, om man är tvilling själv. Vilket innebär att människor kan få tvillingar utan att vara tvillingar, och inte förstöra statistiken ett dugg. Men de tycker att de gör det. Eller att lönerna stigit och folk fått det bättre, utom jag. Då blir statistiken ett hån, och ”fel”. Det finns helt enkelt pedagogiska problem med statistiska metoder.

Och nu kommer jag inte längre ihåg vilken poäng jag hade tänkt göra, eftersom jag i tankarna är på väg någon annanstans. I alla fall inte resonemangen fram till dem. Så jag hoppar helt enkelt till dem direkt.

Nu ska vi se. Det var två. Den ena var att om man tillämpar statistiska metoder för att mäta lyckan i samhället, på något sätt, eller någon indikation på lycka, så kan man förstås få ett ”bra värde” om några få är superlyckliga och många är olyckliga. Eller om många är medellyckliga och några är superolyckliga. Så hur stora ”olycksöar” kan man egentligen tolerera innan mätetalet går åt skogen. Man skulle kunna lägga till spridning också, för att få en bättre bild av den frågan. Men många mätetal verkar inte vara fördelningar, utan bara … mätetal. Inte bra, helt enkelt. Slutsatsen blir att fler människor måste förstå matematik, för att vi ska få ordning på statistik och mätetal.

Den andra poängen som jag tänkte mig, som bara har lite beröring med statistiken, det är Mills tanke om kvalitét på lyckorna. Högre former av lycka är bättre än lägre, och vilka det är som är bättre ska avgöras av de som har erfarenhet av många olika slags njutningar. Men det betyder ju att det bara finns relativa njutningar. Om hela gruppen av människor bara tittar på olika TV-program som njutningar kommer läsning av intressanta böcker aldrig i fråga som njutning. Om ingen människa längre kan matematik, kommer matematisk problemlösning aldrig ifråga som en högre form av njutning, inte som njutning över huvud taget. Och det är ju rent förfärligt. Vi måste helt enkelt instifta Absoluta Njutningar innan det är för sent.

Vad ska man göra med alla gubbar?

Nu har första arbetsveckan efter julledigheten avverkats. Det visade sig att julledigheten hade gjort god verkan. Första dagen på jobbet kallades jag till ett möte, och jag gick dit och trodde att ett nytt problem skulle presenteras som jag skulle förfrågas om att lösa. Men, det visade sig att man förväntade sig en redovisning av den förra förfrågan, som jag glömt bort. Nåja, jag räknade snabbt ut den lösningen, och en lösning till på det som jag tänkte också borde ha förfrågats. Det blev ganska intressant.

Sen blev det fredag och slut på den första veckan. Mitt i veckan lämnade jag in en hemtenta i filosofikursen, Filosofins historia, det är faktiskt väldigt intressant tycker jag. Det blev mycket att läsa. Hela soffan i mitt arbetsrum blev full med böcker. Och golvet. Nu funderar jag lite på vad jag ska göra med alla dessa gubbar? Det retar mig liksom att jag läst ganska många dialoger av Platon, men långt i från alla. Jag har läst kanske halva Staten, men inte hela. Det retar mig storligen. Så nu tänkte jag att jag nog måste läsa alla Platons skrifter helt enkelt. Jag införskaffade mig ju hela uppsättningen på sex böcker så lyckligt under bokrean förra året, översättningen av Jan Stolpe. Ja, sen läste jag mer än halva Nikomachiska etiken, det är väl fyra böcker kvar. Och några små avsnitt ur Kants Kritik av det rena förnuftet. När jag skaffade den, retade det mig att jag inte skaffade de andra ”Kritik …” också. Så det gjorde jag nyligen, de kom i veckan också. Alltså måste jag läsa Kritik av det rena förnuftet, Kritik av det praktiska förnuftet, Kritik av omdömeskraften samt Prolegomena också. Jag har två avsnitt kvar att läsa i Grundläggning av sedernas metafysik förstås. Kant skriver aningens … kantigt, men det verkar som om man vänjer sig när man läst ett tag. Ja, och så var det ju Descartes då, Betraktelse över den första filosofien  har jag läst, med hans rara gudsbevis. Jag kan säga att gudsbevisen inte gick hem hos Store Son. 

Jaha, vad är mer halvläst … Spinozas Etiken. Där läste jag en del förra året i idéhistoriakursen, och en del i år. Men allt är inte läst. Så det måste läsas. Och sen har vi Hume också, Avhandling av den mänskliga naturen. Moralen, förståndet och passionerna. Snuttar lästa.

Man kan inte läsa snuttar, man måste läsa allt. Ja, och det finns mer … hur ska jag hinna med?

I fredags när jag kom hem, visade det sig i alla fall att den Vardagslycka, som jag delvis nämnt i förra blogginlägget, blev självuppfyllande. Badrummen var städade och det hade dammsugits och torkats golv. Och Doktor T hade inte ens läst mitt blogginlägg (vilket man väl kan ha åsikter om också, men det är prioriterat med städning, i alla fall just nu).

Men, sen när jag läst alla gubbar. Vad ska jag göra med dem då? Jag menar, flera av deras filosofiska bekymmer beror ju på de inte vet hur medvetandet funkar, eller att kunskapen om världens fysikaliska beskaffenhet är torftig. Det här med själen t ex. Finns det en enda människa som tror att det finns något immateriellt som svävar omkring som extra, nuförtiden? Ja, det gör det säkert, förresten. Icke desto mindre har jag en känsla (!) av att man måste förstå det som tänkts för att förstå det som eventuellt tänks nu. Eller för att förstå hur det blev som det blivit. Varför det är som det är.

Liten vardagslycka

Naturligtvis är det när Doktor T gjort något hushållsarbete när man kommer hem från sitt viktiga arbete. Dvs när han tagit paus i sitt viktiga arbete och t ex städat badrummet, eller dammsugit, eller plockat ur diskmaskinen, eller börjat laga middag eller så. Självklart.

Men nu tänkte jag på en annan sorts vardagslycka. Vardagslyckan när man hittar något intressant att läsa, när man helt random sitter och slöklickar i rss-flödet och hittar intressanta texter, som den här, om logik. Jag bara tyckte den var trevlig att läsa, helt enkelt.

För övrigt lämnade jag in hemtentan i filosofins historia igår. Den var rolig. Alltså rolig på det sättet att det finns så mycket man vill veta. Problemet med korta frågor är att de går så bra att göra långa. Det är svårt att inte gräva ner sig för att ta reda på alla möjliga aspekter av något, för att verkligen göra det klart för sig att man förstår alla definitioner och nyanser. Sen inser man att det kan vara en tolkningsfråga det där med nyanserna, menas detta eller detta? Och Bentham, hans ytterst torra redogörelse för hur man ska beräkna lyckan, det var banne mig han som sådde tanken på att mäta. Om man bara mäter och räknar på lyckan kan man göra rätt.

Mill verkade vilja nyansera hans utilitarism en aning. Han var fortfarande begeistrad i dygden. Att njutningen beror av kvalitet och inte bara kvantitet.

Men nu är vi så indoktrinerade i att optimera, vara nyttiga, åstadkomma ”värde” av något slag.Om man får poäng för godhet så kan man tillämpa den. Men hur skulle goda gärningar fungera om ingen såg dem? Om ingen mätte dem?

Det är de lösryckta frågorna jag tänker på nu,