Ja så jag tänkte att jag försöker hitta ett samband som förklarar mannen!

Man kan se mannen som en fraktal, alltså “ett självsimulerande mönster med struktur i alla skalor“. Mönstret för mannen kan approximeras som en cylinder. Omkretsen och längden på mannens minsta cylinder är det mått som definierar den, mannen alltså. Vi måste skaffa dessa mått. Även om IQ är ett grovt mått, kan vi välja det för att definiera mannens mer esoteriska egenskaper. Nu har vi alltså ett fysiskt mått, omkrets och längd för mannens skaldelar, samt ett icke-fysiskt mått, intelligens. Kan vi med dessa mått finna ett samband, helst linjärt i någon dimension, som förklarar mannen?

Jag vet inte, jag är ingenjör och öppen för alla alternativ. Men det är en första hypotes. Jag tänkte mig, såhär, att jag kommer att skicka ut en enkät till tusen män och be dem fylla i dessa mått. Jag är medveten om att måtten förmodligen alla kommer att ges med positiv bias, vilket gör att en riktig normering blir viktig. Exempelvis förväntar jag mig att medelvärdet för efterfrågat IQ kommer att vara ca 150, vilket inte är rimligt på något vis, alltså kommer jag att normera detta och de andra måtten med populationens medelvärde, kanske på ett inverterat vis eftersom man kan tänka sig en omvänd proportionalitet, s k överkompensatoriska effekter, på subjektiva och objektiva mått.

Vad jag ska göra med resultaten?! Herregud, inte vet jag! Detta är grundforskning och då kan man faktiskt inte kräva tillämpning på en gång!

Mina första tio år på min enhet på min arbetsplats var jag ensam kvinna. Sedan dess, ytterligare tio år, har det blivit många fler, skulle tro vi är i alla fall 25 % kvinnor på min enhet. Dvs ca 5 stycken (jag har faktiskt inte full koll måste jag erkänna). Jag har inget emot mina kvinnliga kollegor. I den mån vi arbetat tillsammans har det funkat precis som med mina manliga kollegor. Dvs bra. Det är trevligt med lite jämvikt i samtalsämnena vid fikat. Generellt tycker jag det är bra med en blandning av olika sorters människor. Oavsett om det gäller kön, intressen, nördighet, ursprung (och då menar jag såväl världsdelar som landsändar) eller vad det nu kan tänkas vara. Eftersom det är roligt.

Men, när någon tycker att det krävs åtgärder för att locka fler tjejer att bli ingenjörer tänker jag två saker:

1) Om man inte vill ska man inte.

2) Löneutveckling. Vad har hänt med läraryrkets löner sedan det blivit många kvinnliga lärare? Och banktjänstemännens löner (nu talar jag inte värdepappershandlare och finanshajar, som mestadels är män, utan de som sitter i kassan på banken).

När lönerna i kvinnliga yrken som lärare, sjuksköterskor, barnmorskor m fl blir jämförbara med byggarbetares och industriarbetares (om det nu krävs privatisering för att det ska hända). Den dagen ska jag också försöka hjälpa tjejer att inse ingenjörsyrkets fantastiska förträfflighet. Men inte förrän dess.

Får man skylla sig själv om man blir angripen för att man skriver något för sin egen skull, privat, för att någon annan får tag på det? Är det rätt att gräva bland andras privata saker för att hitta något att publicera, t ex på facebook, och mobba den personen för?

Det är sådant jag funderar på när jag läser “artikeln” (jag har ingen lust att länka, sök själv)  som beskriver ett händelseförlopp på facebook. Jag häpnar. Expressenjournalisten skriver om flickan som fått sin sexuella erövringslista utlagd på facebook. Av brodern, som en hämnd för att hon avslöjat hans gömda öl för föräldrarna (inte för facebook-användarna). Expressenjournalisten återger händelseförloppet utan kommentar, utan analys, utan att reflektera eller dra några slutsatser över t ex privat och offentligt. Det finns en liten enkät, huruvida läsarna tycker att man får skylla sig själv när sådant händer, om det beror på, eller om det är riktigt illa. Enkäten och kommentarerna till artikeln ska tydligen stå för “analysen”.

Och jag häpnar ännu mer när det är så många som svarar att man får skylla sig själv om man skriver en sådan lista, och den publiceras! Men ännu mer bestört blir jag när jag läser kommentarerna till artikeln. Några kommentatorer ifrågasätter, med rätta anser jag, journalistiken i artikeln. Men de flesta verkar tycka att det är rätt åt flickan att få sin högst privata text utlagd på nätet! Hon borde inte ha skrivit den listan över huvud taget (man anar också visst moralisk indignation i en del kommentarer). När hon nu gjort det, skrivit sin privata, gömda, lista, är det, i kommentatorernas ögon, rätt att lägga ut den!

Var är respekten för människors privatliv och integritet?  Är andra människors privata, innersta tankar och drömmar, okej att publicera, bara för att man hittat dem? Får man skylla sig själv när man skriver för sig själv och någon använder sig av det? Vad är det man ska skylla sig själv för? För att man skrivit ner sina tankar? Enbart ämnat för en själv att läsa.

Och det spelar ingen roll om själva händelsen är sann eller inte, om den där listan är en bluff eller ej, om den är ett påhitt som cirkulerar på nätet likt katthistorier och annat trams. Det spelar ingen roll. Kommentarerna till artikeln avslöjar en människosyn som är fullständigt skrämmande vidrig. Jag hoppas de är bluffen isåfall.

Genom att ägna sig åt njutningsfokuserat sex kan man förutom att upptäcka nya sätt att beröra varandra, känna sig mer bekväm med fysisk närhet och få en större kunskap om både partners och sin egen kropp.

Heureka! Man häpnar! Änlgatrumpeter och svandun trillar från himlen. Molnen är fluffiga. Sex ska vara en njutning! Det hade man aldrig trott. Revolutionerande, Expressen!

Och beroende på dagsform kommer givetvis olika formeringar ge njutning på olika vis, ja, när man kommit dit i njutningsfokuseringen. Men det får vi nog reda på i en annan artikel!

Själva tanken med ett smart hem, att kunna sköta många sådant som ljus, värme, ventilation, larm mm via en display och förprogrammerade funktioner är förstås tilltalande, i teorin. Men i praktiken, när systemet hängt sig en fredag kväll när det är snöstorm och tjugo grader kallt ute, när det elektroniska låset slutat funka, inga lampor tänts och cirkulationen stannar. Då tror jag inte det är så roligt. Då vore man glad för en simpel nyckel och en vanlig strömbrytare.

Min entusiasm för ett KNX-system är alltså ytterst begränsad. Icke desto mindre talade vi med en försäljare på Hem- och Villamässan idag. Han gjorde det vanliga misstaget att med hjälp av sina fördomar göra en felaktig bedömning om särskilt mina tekniska kunskaper och förmåga att förstå. Är man van, eller är man van?

Han visade fantastiska funktioner, som att det är jättebekvämt att läsa sin tre mail på displayen när man kommer innanför dörren. Jag är inte helt övertygad om att jag vill läsa mina hundra mail när jag står innanför dörren med fyra matkassar och tre hungriga barn. Att programmera om systemet själv är heller inte att tänka på, det är alltför komplicerat. Det tar tre dagar för en erfaren elektriker att programmera om ljussekvenserna i huset. Enligt försäljaren. Då skulle jag vilja föreslå en förbättring av programvaran, om det är så komplicerat. Hur svårt kan det vara? Det är varken rocket science eller kärnkraftsanläggningar vi talar om här.

Men det som förbryllar mig mest är varför han tyckte att han behövde tala om hur fantastiskt det var att kunna tända alla lampor samtidigt eller släcka alla samtidigt, eller fyra med en knapp och tre andra med en annan. Han till och med visade på displayen vilken knapp det skulle vara. Jag undrar fortfarande varför han inte kunde berätta något som inte gick att räkna ut själv?

Det var en gång 130 köttbullar som var ute och gick. Då träffade de 72 andra köttbullar och så promenerade 202 köttbullar vidare.

Sara stekte 50 köttbullar. Då kom Erik och åt upp 7 köttbullar, så det fanns bara 43 köttbullar kvar.

175 köttbullar var ute och körde bil. De körde över 17 köttbullar. Det fanns 158 levande köttbullar kvar.

Rationellt.

Han skriver “Jag har förstått de senaste åtta åren (min tid som förälder) att det inte är en alldeles rumsren känsla.” alltså att han trivs med arrangemanget, att middagen står på bordet när han kommer hem och att huset är städat. Klart som fan att han trivs! Det gör jag också, extra mycket, de dagar maten är färdig när jag kommer hem! Men det är inte det som är det intressanta. Det intressanta är att han skriver att han varit förälder i åtta år!

De åtta åren har ingen relevans för den artikeln, den är information bara, hans äldsta barn är åtta år, han har känt detta i åtta år. Men det blir relevant i nästa artikel, där han bubblor över av förtjusning över de informationsmanipulationer han nyttjade för att försöka provocera. Där skriver han “Roland har dessutom varit hemma med barnen sammanlagt i nästan sju år“. Drömde han alltså om sin icke rumsrena känsla i sju år först, innan han förverkligade den?! Det är väl inte särskilt ovanligt att en familj sammanlagt är hemma med små barn under säg sammanlagt fem-tio år? Han var hemma sju år, hans fru i ett år hittills, och hon är fortfarande hemma. So what?

Alltså, Roland vill diskutera hur man väljer att leva sina liv, och att det är upp till varje familj att bestämma. Ett tradigt budskap som låter ungefär som “Om man är törstig ska man få dricka vatten om man vill, så-det-så“, ganska icke-kontroversiellt skulle jag vilja påstå. Han försöker provocera lite för att få fart på diskussionen, så han använder det dynamitladdade ordet hemmafru.

Men hans artikel är ändå inte tillräckligt provocerande, så han skriver den nya och hakar på Anna Ankas artikel. Han påstår att hon blir påhoppad för det liv hon valt. Men det är givetvis inte sant. Hon blir inte utskälld för det liv hon valt. Hon blir utskälld för att hon uttryckligen säger att alla andra borde göra som hon,  att hon vet något ingen annan vet “Jag önskar att fler svenskor gjorde som jag. Ni skulle bli mycket lyckligare.”

Hon gör precis det som hon och Roland anklagar alla andra för att göra när de kritiserar deras artiklar: Hon accepterar inte det liv som människor valt att leva! Hon säger sig sitta inne med ett bättre sätt att leva.

Vilket man väl även får säga att Roland därmed gör. Att han var katolik hade jag missat. Men det är väl ännu mindre intressant. Jag gillar matematik.

Den som sa’t han va’t. 

“Hösten 2006, när jag just börjat på Konstfack, cyklade jag en kväll hem i skymningen. På Liljeholmsbron mötte jag en ung kvinna i samma situation, på samma bro, som jag tio år tidigare själv befunnit mig på. En man hade stannat sin cykel och vandrade sakta vid hennes sida, han berättade för mig att han ringt polisen och tänkte stanna med henne tills de kom. Det var som om jag mötte mig själv där den kvällen på Liljeholmsbron. Jag klarade inte av att stanna utan cyklade därifrån. ”

Den händelsen ledde så småningom fram till att hon tyckte hon skulle spela psyksjuk som ett konstverk. Jag kan förstå om man tycker att man behöver göra saker för att bearbeta sina egna upplevelser. Och kanske är sanningen som skulle avslöjas den  att det var gräsligt att hon fick en spruta i rumpan. Men varför i helvete ska hela landet vara med i den terapin? Den sanningen finns fortfarande inget svar på. Och varför måste man helt medvetet lura en massa människor för att komma dit man vill. Varför tycker hon att hennes egna upplevelse av psykisk sjukdom är mellanmänskligt viktig för andra att delta i? Det är nästan magstarkt egocentrerat, även om hennes uppsåt inte är att vara egoist, utan mera mellanhuman. Påstår hon.

Det som upprör åtminstone mig mest har jag kommit fram till efter att ha tänkt mycket på detta och undrat varför jag blir så arg, är inte huruvida resultatet är konst eller ej. Egentligen. Jag har heller ingen åsikt om man ska eller inte ska gräva i psykvården, jag har ingen som helst erfarenhet av psykoser eller vården av desamma. Psykvården behöver säkert granskas och kvalitetssäkras mellan varven.

Men det är det där med att luras! Att utnyttja människors empati och vilja att hjälpa varandra! Manipulera. Krokodiltårarna. Ingen gillar att bli lurad. Ingen gillar att avslöjas som lurad. Som en som inte har förmåga att skilja på det som är sant och det som är falskt.

Anna Odell gjorde något falskt för att visa något hon tycker är sant. Hur ska vi veta att vi inte blir lurade på den sanningen också? Vilka lögner är sanningar, och vilka är inte sanningar? Om Anna Odell kan ljuga en gång, kan hon väl ljuga en gång till. Det fanns kanske ingen spruta i rumpan?

Jag vill gärna att människor ser skönheten i och vikten av fysik och matematik. Jag tror jag ska spraya vackra, sinnliga, formler. Eulers ekvationer eller så. På Hötorgsskraporna. Roligt? Det är åtminstone ingen lögn.

Tips till alla kärlekskranka
alla blonda, unga, slanka
lär att käckt på ryggen svanka
rida, rida gammal Anka
Håller er från att bli panka,
enligt Newsmills tidningsanka.

Läs även andra bloggares åsikter om Anna Anka, lycka, jantelag

Du sitter i fikarummet på jobbet och refererar till en undersökning som visar att manliga bilförare är sopor på ett smidigt beteende i trafiken. Till exempel. Vad händer då? Jo, det blir en storm av protester. Du får höra bedyrande berättelser som motsäger generaliseringen, från kollega A som inte alls är ett pucko bakom ratten, och kollega B refererar till sin fru som har uppmärksamhetsnivå noll (som ett något bakvänt bevis på sin egen höga uppmärksamhetsnivå får man förmoda). Och så vidare.

Och då tänker jag … jag undrar varför de blir så upprörda? Jag har ju inte påstått att någon av dem, personligen, besitter just den egenskapen som en medelvärdesbildad undersökning visar, att just de skulle vara sopor i trafiken. Spannet är stort, och att något gäller generellt, betyder inte att det nödvändigtvis gäller dig eller mig, personligen.

Alltså måste det vara så att de ser sig själva som medelpersonen! Medelmåtta, som alla andra, en i mängden, en som inte sticker ut. Annars fanns det väl ingen anledning att bli upprörd? För det är väl inte så att de tror att de är solen i allas galax? Den som allting kretsar kring, “Jag är mallen för alla“? Nä?