Sen kom jag på att i vissa skor kommer det att bli svårt att gå till jobbet, så man kanske får ta bilen i alla fall. Alltså bör momsen vara en funktion av klackhöjden. Men … den funktionen bör rimligen vara en andragradskurva, eftersom om klackarna är för höga kommer man inte att kunna ta sig någonstans alls. Och det är ju extremt miljövänligt att vegetera hemma. Som kvinnor med snörda fötter. De bör ju inte bidra till några extra koldioxidutsläpp alls, utöver utandningen då. Men de kanske har snörda korsetter också, så det minskar andningen.

Alltså, miljöpartiets ekonomiska politik, som att slopa moms på cykelreparationer, visar i själva verket att man vill befrämja snörda kvinnor i hemmet. Földaktligen kan man sluta sig till att miljöpartiet har en antifeministisk grundsyn, är ett antifeministiskt parti. Men det brukar de ju inte erkänna, eller?

QED

Finns verkligheten på riktigt? En intressant fråga förstås. T ex visades det paradoxala Double Slit-experimentet, där observationen kommer att, synbart, påverkar resultatet.

Men jag kom att tänka på ett experiment vi gjorde i söndags morse. Vi kollade på ett mjölkpaket från sidan. Det finns en kossa på varje sida. Om man fokuserade och kollade från paketets ena kant, kunde man faktiskt få de två kossorna att bli en kossa.

Det är alltså ganska lätt att lura verkligheten. Man ser helt enkelt det man vill se.

Och jag tänkte att det finns ju även vuxna som beter sig otroligt märkligt, ohyggligt inkonsekvent, och faktiskt både korkat, korttänkt och rent elakt. Jag tänkte på den gyllene regeln, t ex, formulerad som ”Gör intet mot andra vad du inte vill att de skall göra mot dig.”

Alltså, ska man anta att de inte förstår den regeln? Eller har de bara helt andra värderingar om vad som är ok att göra mot andra? Eller har de omogna frontallober?

I vilket fall som helst ska jag sluta irritera mig på korkade människor och helt enkelt faktiskt anta att de vet vad de gör. Det är ju respektfullt. Och behandla dem som de behandlar andra. För man får förmoda att det är vad de vill. Helt konsekvent.

Detta anser skribenten vara orsaker till denna brist:

”Ett problem är ungas ovilja att söka sig till ledande positioner. Ett annat är att kvalificerade personer ofta kan tänka sig att jobba i andra länder, med ett betydligt högre löneläge och lägre marginalskatter än i Sverige.”

Lustigt nog kan jag tänka mig minst ytterligare ett mycket viktigt skäl. Kompetens och erfarenhet. Utöver bra utbildning måste ju folk skaffa sig erfarenhet. Man utbildar inte människor till ledare och specialister. Sådana människor skaffar sig nödvändiga erfarenheter själva.

Man får anta att det är någon som har svårt att begripa det.

Under tiden kan vi fundera över orättvisa istället. Ett närbesläktat begrepp. Ibland springer man på människor som tycker att världen är orättvis. Om man tycker att något är orättvist, måste det ju innebära att man utgår från att något ska och bör vara rättvist. Man anser alltså att världen bör vara rättvis. I alla fall om man inte bara konstaterar orättvisan, utan faktiskt verkar tycka illa om orättvisan som man uppfattar. Och då är vi tillbaka på att definiera rättvisa. Vi gör inte det just nu.

Man kan fundera över saker som kan tänkas vara orättvisa. T ex har jag hört ett antal gånger att det är orättvist att jag har så lätt att förstå matematik, fysik och andra med naturvetenskapligt tankesätt närbesläktade ämnen. Det bygger förstås på tanken att alla har rätt att ha lika lätt för det. En ganska absurd tanke även om den är trevlig och skulle bespara mig både den ena och den andra frustrationen över grumliga tankegångar som jag tvingas utstå bara för att andra människor har lättare för att … tja, vad vet jag, sjunga kanske, än förstå matematik.

Personligen tycker jag isåfall det är en stor orättvisa i att de flesta människor inte har någon känslighet för ljud. De står ut med vadsomhelst som stör deras tankegångar. Det är kanske för att de inte har några tankegångar de står ut med ljudet, för det är inget som störs. Det kan vara så. Men jag störs mycket av ljud. Eller snarare oljud. Jag fattar inte varför man säger ljud, när nästan allt ljud faktiskt är oljud. Men, ibland kan man använda matematiska principer för att få grannen att förstå att det är mer lämpligt att ställa subwofern en meter från väggen, än just emot väggen. Det blir nämligen rättvist. Han får en glad granne som inte klagar på honom, och han får glo på sina tankedödande filmer ifred. Win-win.

Det var en ren riskkalkyl. Det garanterar naturligtvis inte klartänkthet, sunt förnuft och vuxet beteende, som jag vill ha, men det ökar i alla fall chansen att hitta det. Och motsatsen minskar chansen (även om den existerar). En optimeringsfråga bara. Jag hade varken tid eller lust att dejta mig igenom Sveriges manliga befolkning i lämplig ålder och lämpligt civilstånd.

Detta var tydligen kontroversiellt, det upprörde många män. Jag fick mail om att inte ge folk chansen, att sortera bort, vara elitistisk. Etcetc. Och så var det naturligtvis. Jag är elitistisk ibland. När min erfarenhet säger att jag har fog för det (vad ska jag göra annat än ge erfarenheten ganska hög vikt? Det kallas att lära sig av sin livserfarenhet). Jag sorterade bort. Det var ju jag som skulle dejta. Jag får ställa upp vilka kriterier jag vill. Det är inte en mänsklig rättighet att dejta mig. ”Rättvisa” är inte ett tillämpbart begrepp när det gäller vem jag vill träffa. Inte alls.

Nu var det ju så, att de som anförde argument av den typen, av rättvisetypen, genast diskvalificerade sig själva, de uppfyllde inte grundkravet på att tänka klart. Helt klart. Väldigt praktiskt sållningsverktyg alltså.

Men rättvisa är ett lustigt begrepp. Ibland verkar det som om människor tycker att de ska ha saker utan att göra något för det. Att man bara ska få. Att alla har rätt till precis allt, utan motprestation. På andras bekostnad till och med. Varifrån kommer de tankarna? Ville, Valle och Viktor?

Idag var det ganska många där. Alla var par, eller små grupper, utom jag förstås, jag gjorde ju studier, i olika åldrar. Mest runt 60 naturligtvis. Ett yngre par som såg ut som de kommit fel, de såg ganska oroliga ut. Sen var det ett par i min ålder, ganska långt från 60 trots allt, som drack saft. Ett par med sin vuxna dotter som hade vita ben, orange kjol med volang och nylonstrumpor, alltså vi talar inte stay ups här, utan mer stay downs. Så’na som bara sitter på fötterna. De syntes i de breda skorna. Det såg ganska obekvämt ut.

I nästan alla fall gick kvinnan i paren ut och satte sig vid ett bord, i trädgården, och efter en stund kom mannen med en bricka med kaffe och chokladtårta med massor av grädde. Jag hörde samtalen mellan några par. De diskuterade, eller rättare sagt kvinnan berättade, om hur några olika människor hängde i hop släktvis. Eller om det var på något annat sätt. Och vem som fått barn och i vilken skola barnet gick och vilken lärare barnet hade. Det kändes mer som att de aspirerade på att vara kulturmänniskor. På något vis. Lite för högljudda, lite för vulgärt samtalsämne. Enligt mina studier på området.

Ett par satt och läste varsin tidning. Varsin del av DN. Såg rätt avkopplande ut. Såg ut som drivna kulturmänniskor.

Ett perfekt kulturmedelpar såg sig omkring. Kvinnan gick till slut iväg, medan mannen satt kvar. Hon tittade på stramaljbroderierna som var utställda. Hon fick uppenbarligen inte med honom på det. En liten schism. Mannen bör givetvis följa med även om inga motorsågar är broderade. Och även om han avlider av tristess. Ett mått på mental styrka.

Och jag undrade vad de tänkte. Vad de gjorde där. Alla människor. Var de där för fikat? Bra ställe att åka till, spendera en timme eller två en söndag eftermiddag. Innan kantarellsoppan och söndagssteken. Var de där för att kolla på lammfällar och färgat silke och importerade tvålar som doftar magnolia? Eller stramaljbroderierna? För de hade inga kameror, så de var väl inte där i studiesyfte, som jag?

Förra veckan läste jag en dramatisk utfästelse:

Summon the courage to allow your heart to be broken by a blessed catharsis that will ultimately heal your heart so it’s even stronger and smarter than it was before the breaking.

Nu är det inte många timmar kvar innan det utlovade katarsis bör ha skett. Jag tänker inte meddela huruvida det har skett, eller förmodas ske. Det är inte intressant här. Det som är intressant är hur man ska förhålla sig till drama. Oavsett om det är börskaos eller krossade hjärtan. Kanske till och med sammanfaller.

Jag kan tänka mig ett antal approacher.

En är att helt enkelt stå där i stormen och face it. Come what may. Det kan vara en ganska tilltalande tanke ibland. Dels om man är lat och inte orkar fundera. Dels om man är lite kaxig och tycker att det inte spelar så stor roll, det som trillar över en fixar man. Jag är lite svag för den senare vinklingen måste jag säga.

Men man kan också tänka sig andra angreppssätt. T ex kan man ju dra undan mattan för det som öht skulle kunna orsaka broken heart, eller katastrof pga börskaos. Man kan helt enkelt sälja hjärtat. Eller aktierna. Bort. Väck. Finns inte mer. Också en relativt konstruktiv approach skulle jag säga.

Sen har vi den ultimata lösningen. Den man får ta till när inget annat står till buds. Den sista utvägen. Ingenjörens bäste vän; Definitionen!

Hjärta? Nää, nä, det där är inget hjärta, det är en fysikalisk kroppsdel som pumpar och ventilerar blod. Typ. Muskel. Du vet, en så’n man tränar. Går så bra så. Jaså, du tänkte på känslor? Alltså, du vet, det var många år sen jag ledde om de där nerverna, de går nu både via hjärnan och alla andra muskler. Funkar himla bra faktiskt. Filter. Lågpass. Hur bra som helst. Kan rekommendera det.

Börskaos? Njae, lite dynamik är nyttigt. Inte alls bra med monotona funktioner. Liksom inget liv i dem. Bara tråkigt.

Osv.

Så gör man.