Den alldeles för korta helgen

Helgen är en relativistisk historia.

På fredag eftermiddag, på jobbet, när intellektet håller på att förbereda helg (bara roliga, och intressanta, beräkningar kan bli gjorda, eller spännande tankar tänkta) känns lördagen och söndagen som oceaner av tid. Fast jag kan räkna ut att det bara rör sig om typ 48 timmar. Men det är då jag särskilt ska ha tid att läsa. Och att träna. Och övningsköra med de rara barnen. Tvätta, göra matlista till nästa vecka, göra utflykter med DoktorT, kolla något intressant TV-program. Laga mat. Slappa.

Men allt går ju inte att pressa in förstås. Dagen har ägnats åt en inlämningsuppgift i idéhistoria. Och träning. Och övningskörning. Och skjuts av barn. Och nu är jag jättetrött och borde sova. Det är egentligen nästa dag. Men jag vill inte, jag vill vara uppe. Jag vill en massa saker.

Hur kommer det sig att man vill så mycket, och har så lite tid?

Den grå föräldern

Jag har gjort en revolutionerande upptäckt. Kommit till en epokgörande insikt. Det var nämligen såhär, att jag gick och köpte en ny träningströja. Jag var ute efter en långärmad, i tunt material. Att ha på gymmet. Till slut hittade jag en på Stadiums herravdelning. När jag kom hem visade jag mitt genomtänkta köp för dottern. Hennes min går inte att beskriva. När vi sen åkte till gymmet, påpekade hon min brist på färgmatchning. Tröjan är nämligen blå. Under den hade jag ett skrikorange linne. Och mina strumpor var skrikrosa. Det är svårt att hitta träningskläder utan skrikfärg kan jag tala om.

I alla fall, när jag tränar fokuserar jag på träning. Kläderna ska vara praktiska och sköna. Färger är ju trevligt, jag gillar färg, men att matcha är inte första prioritet. Inte ens tionde. Jag ser ingen mening i det. Men det gör dottern. För det första matchar man. För det andra bör inte damer i min ålder ha den typen av träningskläder som jag har. Problemet är bara att det faktiskt är svårt att hitta något annat än det som finns i affärernas utbud. Men visst finns det grått och svart i otympliga material, det gör det.

Lille Sons reaktion var inte lika utstuderad som Lilla Dotterns, men han kunde inte låta bli att nämna det coola trycket på tröjan. Flera gånger.

Och det var då jag insåg kausaliteten i frågan om föräldrars tristhet. Det är inte det att föräldrarna själva väljer kläder i trista färger, eller trista material. Det är det att de manipuleras, via hån och menande blickar, att avstå från det praktiska och ändamålsenliga. Med aningens för klatschig färg. Av sina känsliga tonåringar som tror att alla världens förfasade blickar är riktade mot deras Mamma. Jag känner mig smickrad. Men jag kan berätta en hemlighet … Ingen bryr sig om vilka träningskläder jag har. Ingen.

Utom möjligen mina rara barn.

Man måste röra på kroppen för att orka med knoppen

Det, eller något liknande, var slagordet när barnen gick på dagis. Ett dagis med fokus på uteverksamhet som var så populärt då för 10-15 år sen. Det kanske det är fortfarande, förresten, men jag har lyckligtvis kommit ifrån overaller, vantar och regnkläder.

Nu kanske man kan ha synpunkter på formuleringen, på vad som egentligen, egentligen, sägs. Men tanken är alltså att man behöver röra på sig fysiskt för att orka med mentala prestationer. Det är varken revolutionerande eller obekant, men det är värt att praktisera. Och det ska finnas i alla fall en korrelation mellan konditionsträning och ökning av IQ (Google is your friend).

Alltså avbryter vi läsningen med träning då och då. Nu har det för tillfället inte varit så mycket konditionsträning, det är ju så himla kallt ute! Fast det är en usel ursäkt, ity jag glatt har sprungit i minus 20 grader förr. Men nu är det ett val att göra, en optimering mellan aktiviteter och tid. Orsaken är i själva verket ganska intrikat.

Man vill umgås med sina rara barn. Man vill träna. Man vill läsa. OK, man vill umgås med Doktor T också, men han är just nu på tjänsteresa, så honom räknar vi bort den här veckan. Sen är det en massa saker som man inte vill, men måste, som att handla, laga mat, hålla någorlunda ordning i huset. Gå till frisören. Handla nya träningskläder, eftersom de gamla slitits ut.

Man tränar alltså på gymmet, styrketräning. Med de rara barnen. Och när man har gjort det nästan varje dag sen jullovet börjar har man fått en nästan kronisk träningsvärk.

Trots detta har jag har öppnat fyra nya böcker för parallelläsning. Jag förstår att nyfikenheten knappt är bärbar. Men vi kommer med stor sannolikhet till den upplysningen senare. Nu är jag mycket förtjänt av en läs-session i skön fåtölj.

Premiär för Rask Morgonpromenad

Jag gillar inte PowerWalk, PW. Ordet alltså, det låter mest som om man vill hotta upp och maskera den rekorderliga Raska PromenadenDoktor T lanserade raskt begreppet Fettpromenaden, men det tycker jag inte heller är bra. Det speglar mest hans inherenta motvilja mot raska rörelser. Tror jag.

I alla fall, inspirerad av helgens tränings-excesser, tyckte jag det kunde vara en bra idé med en Rask Morgonpromenad idag. Det är ju bara att gå upp 45 minuter tidigare än vanligt och gå ut och gå, liksom. Jätteskönt är det. Sta’n vaknar, och morgonluften är frisk. Och man blir pigg för dagen. Kvart i sex stod klockan på. Lilla Dottern som sajnat upp som frivillig medpromenerare, var inte alls så positivt inställd när jag väckte henne. Jag fick gå ensam. RunKeepern och jag. Det var en vacker morgon. Nästan ljust där vid sex när jag kom ut. Drygt 30 minuter senare var jag hemma och allt var som vanligt igen. Pojkarna hade inte märkt att jag varit borta, och knappt Doktor T heller för den delen.

Faktiskt vet jag inte riktigt varför jag fick för mig att gå ut och gå, men är man i farten med träning så är man, då kan man bara inte vara still.

Jag hade tänkt mig ett löppass på kvällen också … men jag har dragit på mig en alldeles ohemul träningsvärk, så motvilligt fick det bli vila idag. Jag hade kunnat köra över träningsvärken och gett mig ut ändå, vanligen tycker jag det är bäst när jag själv bestämmer, och inte kroppen. Men jag såg hemska bilder flasha förbi mitt inre av söndertrasade muskler utan chans till vila och uppbyggelse … då veknade jag. Det blir en dag imorgon också, med chans på gymmet.

morgonpromenad

 

Intervaller och formel

Doktor T går omkring och mumlar 105 kg, 105 kg sådär lite då och då. Oftast inträffar det när jag kommer hem från gymmet och skryter informerar om nya viktrekord. Han vill på något sätt hävda att absolutbelopp är den rättvisa jämförelsen, men så är det förstås inte alls. Nu tänkte jag en gång för alla reda ut begreppen här, och ta fram en metod för att rätt och riktigt jämföra våra prestationer. Man kan naturligtvis tänka sig flera approacher. Men jag väljer en som är rimlig. För det första kan man konstatera att konsensus i branschen tycks vara att 60 kg för kvinnor, i bänkpress talar vi förstås om, motsvarar 100 kg för män. Sen vill jag lägga på en åldersfaktor, som beror på att Doktor T faktiskt haft 18.75 % längre tid på sig att träna än jag, eftersom han är 18.75 % fler år än jag. Så en enkel, approximativ formel för jämförbara vikter skulle kunna se ut såhär:

BP(IngenjörC) = BP(DoktorT)*0.6/1.1875.

Om vi sätter in siffror i denna formel får vi alltså BP(IngenjörC) = 105*0.6/1.1875 = 53.05.

Dvs DoktorTs 105 kg i bänkpress motsvarar för mig 53.05 kg, vilket är mindre än de 57.5 kg jag informerade om som nuvarande max, i gårdagens inlägg. Alltså är jag starkast.

QED.

Men, det vi egentligen skulle prata om är dagens träning. Ett intervallpass. Lilla Dottern och jag sprang först åtta minuters uppvärmning (den tid det tar att springa till vår intervallsträcka), sen sprang vi tio intervaller 30 sekunder med 90 sekunders vila mellan varje. Jag är mycket nöjd, det kändes bra. När det gäller springandet har jag inga egentliga mål just nu, jag ser det mest som komplement till styrketräningen. Man behöver, enligt min uppfattning, lite kondition sådär för att orka till vardags. Vilka olika uppfattningar som än florerar kring konditionsträningens vara eller inte vara när det gäller att öka styrka.

runda_20150302

Fördel Tant

En fördel med att öka på sin aktningsvärda ålder, det som oundvikligen sker varje år, är att man blir avtrubbad i fråga om känsla för pinsamheter.

Möjligen kan man diskutera i vilket perspektiv det är en fördel. Tonårsdottern skulle förmodligen beskriva det som en nackdel. Men hon kommer att ändra sig.

Jag tycker till exempel inte det är pinsamt alls att kliva in bland gymmets Arnar och fråga om en uppställning är ledig, eller snart ledig. Jag tycker inte heller det är ett dugg pinsamt att träna på tekniker med, relativt, låga vikter. Vem ska ha åsikter om en dam i min ålder, liksom? Ingen alls, förmodligen. Jag tror faktiskt att jag i stort sett är osynlig på gymmet.

Mycket praktiskt. Eftersom det innebär att jag kan träna på det jag vill utan att bry mig om hur det ser ut runtomkring mig. Egentligen tror jag att detta inte bara gäller damer som jag, utan de allra flesta. Jag lägger bara märke till folk om de är i vägen. Dvs använder den uppställning som jag har i sinnet att använda. Det brukar dock lösas, ity de flesta blir klara relativt snabbt. Utom idag. Hur kan man träna marklyft i en timme? Jag bara frågar. Nej, jag dundrar.

Spegel, spegel, på väggen där

Vårt gym har en våning med fria vikter. Där finns också många speglar. Så att man ska se att man gör rätt. Antar jag. Viktigt att få de rätta rörelserna för att inte skada sig.

Utrymmet är organiserat så att längs ena kortväggen finns lättare hantlar och skivstänger. Och vid andra kortväggen finns tyngre hantlar och skivstänger.

Det medför också en generell könsuppdelning vid de olika kortväggarna. Det finns tjejer som tränar vid den tunga väggen, och killar som tränar vid den lätta, men det är vanligare att killarna tränar i Arne-hörnan, och tjejerna i Piff-Piff-hörnanArne är alltså uppkallad efter Arnold Schwarzenegger och Piff-Piff efter vår subjektiva insikt om att tjejernas träning i hörnan med alldeles för lätta vikter har avsikten att göra dem piffiga. Generellt alltså.

Jag började i Piff-Piff-hörnan, det är ju genant om man inte orkar vikterna. Men jag upptäckte snabbt att vikterna i Piff-Piff-hörnan inte riktigt svarade upp mot mina behov, gick jag över till Arne-hörnan. Döm om min förvåning när jag upptäckte att det var som att transformeras till ett annat fysikaliskt universum! Speglarna fungerar annorlunda där! Det måste vara strålgången, reflektionerna, ja faktiskt atomfysiken som lyder olika lagar för Arne och Piff-Piff.

Bilderna nedan illustrerar, med en schematisk människa, en cylinder, vad som händer i gymmets olika universum.

Speglar i Piff-Piff-hörnan:

piffpiff2

Speglar i Arne-hörnan:

arne2

Visst är det lustigt!

Nu är det vår och jag kan springa igen

Vårdagjämningen är passerad. USA har sommartid. Solen värmer. Vi ställer om till sommartid i helgen. Det är påsk då tror jag.

Och jag har varit ute och sprungit för första gången på flera månader. Såhär långt vinteruppehåll var det länge sen jag hade. Det roliga med att springa är, förutom alla präktiga positiva hälsoeffekter, är att det inte tar mer än typ tre rundor innan man känner ett ordentligt uppsving i kondition och styrka. Instant gratification kan man säga. Inte många aktiviteter som kan skrya med sådant.

Utöver instant gratification, skjuts i hjärnan och allt annat. Är det en enkel motionsform att ägna sig åt. När man kommer hem från jobbet byter man bara om och så sticker man ut och springer. Ingen packning, inte åka iväg, inte boka tid någonstans. Bara att sticka ut. Hur svårt kan det vara? Om inte gatorna är istäckta förstås (och man inte skaffat de där dubbskorna eftersom man trodde att vintern skulle vara som vanligt, dvs typ två dagar man skulle behövt dem).