Höstens studier

Jaha, då kan jag inte ändra ordning, lägga till och ta bort mer. Vid midnatt stängde ansökan. Men de två första alternativen var givna, Filosofi B och Idéhistoria B. Resten flyttade jag runt i det sista. Man kan ju tydligen bara läsa 90 poäng utan att ta till extraordinära åtgärder. Nåja, nästa år kan det väl passa med tanke på att hus ska flyttas in i och det tar väl lite uppmärksamhet att fixa med gissar jag. Men sen, sen när vi kommit till ro ordentligt, då ska jag se om det inte går att få in lite mer. Saken är den att jag vill läsa allting nu på en gång, det finns så mycket som är fruktansvärt spännande. Men, naturligtvis vill jag mer än det finns tid till, så det är lika bra. Ett alternativ är faktiskt att läsa i långsammare tempo, det är ju inte precis som att jag behöver jäkta till en examen. Jag skulle kunna läsa mer i samma ämne istället. Kanske gör det senare. Just nu vill jag ha bredare överblick. Senare kanske jag fokuserar mer, vi får se.

Nu kan jag glömma det ett tag, och fokusera på slutet av den här terminen. Två uppgifter kvar i litteraturkursen, en sista inlämning i kreativt skrivande och en examination i vetenskapshistoria utöver två seminarieuppgifter. Det är inte så blodigt.

Och nästa vecka börjar väggarna byggas upp på huset.

Bild från kvällspromenaden. Lugn kväll.

När jag klarat av det jag tänkt klara av

Idag skulle jag klara av saker och ting. Analysera en av Karin Boyes dikter från psykoanalytiskt perspektiv. Hur bra kan man gissa att jag är på det? Förmodligen kan man gissa sig till att det inte ligger för mig alls. Det är därför jag går den här kursen, eftersom det inte ligger för mig alls, på naturligt vis. Det är inte det att jag är ointresserad, för om jag vore det skulle jag inte gå kursen. Tvärtom är jag mycket intresserad av det som ligger långt ifrån det som normalt är jag. Så jag har läst. Och läst. Och tänkt. Och tyckt, och läst lite till. Och sen föll det på plats och då skrev jag det.

Sen tänkte jag ta hand om tvättstugan. Det blir väldigt mycket tvätt av fem personer. Att stoppa in i tvättmaskinen är inget att oja sig över. Men sen ska man ta hand om den rena tvätten, sortera upp den och leverera ut till de rätta skåpen. Det finns oftast rena kläder till alla. I tvättstugan. Den där processen att vika ihop och leverara ut i huset fungerar inte vidare bra. Undrar om man kan anlita en konsult att titta på den? Eller ännu hellre ordna upp tvätten.

Idag kom Lille Son och sa att det behövde dammsugas. Och då talade jag om för honom var dammsugaren just då hamnat. Men han menade inte att han skulle dammsuga. Han hade bara noterat att det var dammtussar i trappen och lite smuligt på golvet i köket. Han tyckte det var bäst att tala om det för mig, eftersom jag uppenbarligen inte märkt det. Till slut såg jag det också, och då tyckte jag det var bäst att dammsuga, så det gjorde jag. I mitt arbetsrum också. Och där hade konstiga saker hänt, det var jättemycket damm på golvet. Hur kan det bli damm av bara böcker? En gåta.

Dessutom planterade jag vårblommor, solade med katten och tog ner julbelysningen, den känns som den spelat ut sin roll för den här gången.

Kanske hinner jag läsa om hypoteser och hypotesprövning innan jag somnar. Jag känner att jag har tänkt lite för lite. Jag har bara tänkt på psykoanalys, och så jobbade jag visst en halvtimme också. Producerade en slide till en powerpointpresentation. Det var den 46:e sliden i den presentationen. Inte illa.

På det stora hela en bra dag.

Filosofiska frågor

Jag tror jag grubblar ihjäl mig över en filosofisk fråga. Den försåtligt simpla frågan: ”När kan man anse att en matematisk modell är tillräckligt validerad för att vara användbar till det jag vill använda den till?” Inte så krångligt eller hur? Att ställa frågan. Svaret är mycket, mycket värre.

Men medan jag grubblar över det, har jag ägnat en stor del av kvällen till mer lättsamma övningar, i satslogik. Det är ett så’nt område som man kan trilla ner i av förtjusning över hur tjusigt man kan formalisera språket. I alla fall när det är uttryck av en art som passar att analysera så. Förstås. Det är underhållande. I den här kursen snuddas det bara lite i det, den är en liten teaser. Jag ska läsa mer av det senare. Men nästa delkurs är vetenskapsteori, då kanske jag kommer lite längre i den första frågan.

Idag var det någon som frågade mig om jag har något mål med dessa studier. Mål? Va? Alltså jag läser ju för att det är roligt … jag vacklar mellan filosofi och idéhistoria. Jag vill läsa båda. Och det har jag ju gjort. Och tänker göra. Och sen, tja, jag kanske tar en examen eller så. Eller två. Men vad jag ska med det till, det har jag ingen aning om. Det är en filosofisk fråga.

Fö har bygget kommit ytterligare lite längre idag.

Thérèse Raquin

Imorse gjorde jag en fånig test, Engine Quiz, som handlade om motorer och hur de fungerar. Jag är trots allt ingenjör, och det vet man ju att ingenjörer kan allt om motorer. Eller? Nu är jag inte den sortens ingenjör som håller på med maskiner, jag meckar inte, och jag konstruerar inte. Jag räknar och för all del både uppfinner och utvecklar. Men inte motorer. Icke desto mindre hade jag 28 rätt av 30. Det var helt ofrivilligt. Men, det finns mycket som man kan lösa bara med hjälp av logik, sunt förnuft (eller allmänna kunskaper i fysik kanske) och slutledningsförmåga. Så var det med den saken.

Sen skrev jag om Thérèse Raquin. Väldigt modernt, tyckte jag, trots sina 150 år på nacken. Världen var väl inte precis modern, men sättet att tänka ur de bojor de stackarna ofelbart hamnat i. Det är ju en feministisk roman. På sätt och vis. En roman om särskilt kvinnans ohyggligt låsta livssituation. Hon är helt fast, hon kan inte göra något alls. Hon skulle ju förtvina och dö där. Inte konstigt att kvinnor blev hysteriska. Men, mord löser ju inga problem, i alla fall inte för den som inte är tillräckligt kallhamrad eller psykologiskt kontrollerad för att klara av att leva med det. Det är bättre med skilsmässor än med mord.

Ja, och så skulle en gruppuppgift i filosofikursen slutföras. Jag tycker ändå att jag hunnit med det och att delta i familjeuppgifter för dagen. Om några dagar kan man börja söka höstens kurser. Filosofi B och Idéhistoria B står preliminärt på programmet. Vi får se om det kan bli något mera. Nästa läsår bör bli bättre för studier, är tanken, när huset är byggt och vi kan bo där vi ska bo. Helt enkelt. Och inte behöver tänka på saken mer. Är tanken.

Rousseau den lille masochisten

Rousseaus Bekännelser, Bok I, har förekommit i flera av kurserna jag läst, främst i litteraturvetenskap. I idéhistoria lästes Om samhällsfördraget och Avhandling om ojämlikheten mellan människorna t ex. I filosofikursen har han inte förekommit än, mer än genom Wollstonecraft.

Så, nu läste jag alltså Bok I av Bekännelser igen. Hans sätt att beskriva de lyckliga åren av sin uppväxt, och människorna omkring honom, det låter precis som både Goetes Werther och Shelleys Frankenstein. Men Rousseau var före; ”Huru skulle jag för resten kunna bliva elak, när jag icke hade för ögonen annat än föredömen av mildhet och saktmod och omkring mig hade de bästa människor, som tänkas kunde?”

Sen berättar han om hur han tillsammans med sin kusin sattes i skola, eller uppfostran, eller något hos herr och fröken Lambercier. Och det var där han upptäckte sin förtjusning i att bli bestraffad: ”Vem skulle tro, att denna kroppsliga aga, som en flicka på trettio år tilldelade mig vid en ålder av åtta, blivit bestämmande över mina böjelser, mina begär; mina lidelser, mitt hela jag för återstoden av mitt liv och detta just i en riktning alldeles motsatt den, som naturenligt kunde ha väntats?” Han tänkte sig alltså att det var han som skulle ha böjelse att utdela kroppslig aga. Egentligen.

Ja, sen förföll han till att stjäla, ljuga och vara lat i arbete. Och besatt av att läsa. Samt ha några synnerligen förvirrade förtjusningar i damer. Jag är inte helt förtjust i Rousseau, jag tycker han låter sig överväldigas av känslor alldeles för mycket, det är som om han gillar att dväljas i det. Trots att han dessutom tycks ha förnuft att se det. Ganska märkligt om man frågar mig.

Mot slutet av Bok I skriver han, i lite romantiska ordalag, om vilken, lyckligare, vändning, hans liv skulle ha tagit om omstädnigheterna varit bättre, om man råkat i händerna på en bättre mästare. Liten offerkofta där, Rousseau?

Alltså, vad har vi av Bok I, vi har Rousseau med masochistiska böjelser, han ser sig som ett offer för omständigheterna. Men om han inte varit offer för detta skulle det kanske aldrig blivit några bekännelser? Avslutningen på Bok I är kul: ”Men i stället [för det där lyckliga, obemärkta livet han skulle levt om han haft bättre tur] … Vilken tavla jag blir nödsakad att upprulla! Dock, låt oss vänta med mitt livs olyckor, tills vi hinna dit; endast alltför mycket kommer jag att uppta mina läsare med detta bedrövliga ämne.”

Masochist. Och självplågare.

Visst blir man lite nyfiken på hur det ska gå, egentligen, hur det hänger ihop? Inledningen till Om Samhällsfördraget t ex: ”Människan föds fri och överallt är hon o bojor. Den som tror sig vara herre över andra är mera slav än de.”  Och i avhandlingen om ojämlikheten mellan människorna skriver han om kvinnans position: ”Älskliga och dygdiga medborgarinnor, ert köns öde blir att styra vårt. Lyckliga är vi, när den kyska makt ni utövar endast inom det äktenskapliga förbundet inte blir något annat än ett uttryck för statens ära och allmänhetens lycka.”

Han vill inte, men han vill, bli styrd och om man förpassar kvinnorna till hemmet kanske man kan få både ock? Han verkar liksom romantisera och försöka oskadliggöra makten på något sätt.

Tänk om Freud har rätt, allting går tillbaka till (den förträngda) sexualiteten. Så förfärligt, Rousseau föreslår en samhällsordning baserad på att han inte kan hålla sina böjelser i styr, på grund av sitt relativt böjelserna svaga förnuft. Hm, känner man igen det?

 

Frustration

Man kan konstatera att det börjar bli vår, det är ljust klockan fyra till exempel. Man kan konstatera att talgoxarna kvittrar som tokar. Och man kan konstatera att det liksom luktar ”vår på väg”. Fast det är minusgrader och lite snö fortfarande. Och snart börjar vårt bygge. Och jag har massor av jobb, men det är ändå överblickbart, jag har gjort mig av med ett par riktiga surdegar, dvs skrivit klart rapporter. Det där sista, skriva klart rapporter, fixa så att referenserna stämmer, att allting hänger ihop, det är så plågsamt. Riktigt tungt arbete.

Och så är det kurserna. Det är verkligen skillnad på tekniskt arbete, tillämpad matematik och fysik, naturvetenskap och humaniora. Det är en skillnad i spekulationsgraden. När det gäller den fysikaliska verkligheten, så finns den. Om vi ni lämnar de filosofiska spekulationerna om verklighetens beskaffenhet därhän. Det finns vatten som värms och kokar och åstadkommer tryckförändringar och andra fenomen i ett slutet system. Man kan mäta det. Man har till och med vissa grundläggande matematiska samband för konkreta saker som hur massan förflyttar sig och energin. OK, det var lite förenklat, det finns andra typer av samband också, men de baseras på mätdata, och en metodik som kan återupprepas. Och det är inte jättesjälvklart hur det ska modelleras, men man kan i alla fall härleda en metodik om man är lite om sig och kring sig och begriper fenomenen.

Så är det inte med spekulationer inom humaniora. Spannet mellan rätt och fel när något ska tolkas är … tokstort. Nu behöver man för all del inte alltid tänka i ”rätt” och ”fel”, men det är som ett gungfly, man kan analysera, och diskutera och spekulera. Men det är som att stampa på samma plats, man kommer liksom inte framåt. Det kan vara intressant, och man kan se saker från olika håll. Men det finns också stor risk för ren rappakalja. Jag blir fruktansvärt frustrerad av texter som inte säger något alls, till mig alltså. Jag undrar om de säger något till någon. Jag antar det. Men detta: ”Vad som ovan sagts torde ha klargjort att Imaginärt och Symboliskt inte kan tänkas som topografiska rum som exkluderar varandra […]”. Vaddå? Topografiska rum, vad är det? För mig är det som är imaginärt ett tal z = x+iy. Jag tror det är något annat för humanisten, vad, exakt, är oklart. Topografi, det är typ kartor och höjdskillnader, former.

Rappakalja. Jag blir ohyggligt irriterad och frustrerad. Men, jag ska väl kunna brotta ner detta också, antar jag.

Rapport från läsveckan

Jaha, ska vi ta en liten läsrapport kanske? Häromdagen bevisade jag att man bör läsa okända författare för att optimera sin läslycka. Men nu kanske det inte alltid är läslyckan, vari nu den består, som ska optimeras. För det mesta handlar det faktiskt om att optimera kunskapslyckan. Det är en annan sorts läsupplevelse.

Sista tentadelen i Filosofins Historia gick utmärkt också. Jag vill verkligen, verkligen, verkligen ha koll på historien. När man läser blandar allt ihop sig och det är svårt att se någon struktur och få ordning på det. Man får läsa många gånger. Varje gång man läser ser man något nytt. Det talar faktiskt emot mitt bevis.

Men, vi kan säga att beviset bara gäller sådant man läser en gång, för förströelse och nöje. Om man läser för att lära, ska man förvisso inte läsa favoritförfattare, men man ska absolut läsa om texter. Ett bra sätt att läsa om, har jag insett fast det var inte uträknat, irriterande nog. Ett bra sätt att läsa om är att läsa kurser från olika discipliner. Det visar sig nämligen att man läser en ganska liknande uppsättning i filosofi, idéhistoria och litteraturvetenskap. Inte helt förstås, men vissa personer dyker upp överallt. Och de dyker upp på olika sätt, med olika vinkling. Augustinus t ex, har dykt upp överallt. Descartes är en god kandidat. Spinoza. Sen rör de sig under samma tidsavsnitt, vilket gör att man får läsa om dem från olika håll också. Det är mycket effektivt, enligt min uppfattning. Mycket trevligt.

Efter, nu ska vi räkna ihop, 115 poäng av denna blandning sen förra hösten, tycker jag att jag börjar ana en viss ordning och struktur i alltihopa. Mönster börjar framträda. Det är ohyggligt roligt.

Ja, och vad händer nu då? Kritiskt tänkande är delkursen i filosofi, den är rätt intressant, att ordna argument. Och sen ska det väl läsas och skrivas en del. Jag måste läsa poesi. Jag har faktiskt hittat en som jag överraskande nog begrep mig på, som sa något, Lars Gustafsson. Men det var ju inte så konstigt, visade det sig sen. Igår somnade jag av Gunnar Ekelöf. Undrar vem som ska få den äran ikväll? Eller ska jag tänka på några handfasta differentialekvationer istället?

Godheten som plikt

kantHur mysigt är det inte att vakna medan det ännu är mörkt, kliva upp, tända ljus, dricka kaffe och läsa? Särskilt när man vet att det faktiskt inte är något särskilt som måste göras under dagen. Det är njutning gigantus enligt mig.

På juldagen snuvade jag mig själv på denna njutning eftersom jag sov till nästan nio! Men igår och idag har jag kommit upp mellan sju och halv åtta, och det är precis lagom. Jag läser färdigt, för den här gången, Kant. Enligt Kenny, i Västerlandets filosofi, har Kant åsikter om godhet. Godhet är att vilja göra gott. En god vilja är det enda absolut goda. Att handla gott i egenintresse, eller böjelse, är inte moraliskt. Att göra gott av plikt, av princip, är värdighet.

Jag tycker den synen på godhet är tilltalande. Det är civiliserat att välja, snarare än att ha en böjelse att handla gott, för att det får en att må bra. Nu inser man förstås att det är lätt att säga så, om man håller på och funderar över moral, när man tänker sig att man ska definiera vad som har moraliskt värde. Jag menar, när man sen kommer till handling, och ska handla moraliskt. Antag nu att man känner genuin glädje av att göra goda handlingar. Helt plötsligt har de inget moraliskt värde, för att man inte gör dem av plikt. Fast, kanske kan man göra dem ändå, om man mer är ute efter resultatet än att att få poäng i moraldimensionen? Faktiskt är det en ganska bra tanke, eftersom den synen på moral skulle filtrera bort de som göra godheter med syftet att samla moraliska poäng. Men de som är genuingenuin goda, som dels känner glädje i att göra goda handlingar, dels struntar i om det ger moralpoäng eller inte, de skulle inte drabbas av den synen på moral.

Displaygodhet är svårt. Jag tycker genuint illa om de som gör goda gärningar i syfte att framstå som goda. Som en statusmarkering, eller vad det nu är. Det är inte deras ”goda gärningar” i sig, om vi nu antar att de faktiskt har ett gott utfall, som är problemet. Det är det oäkta som är problemet. Man kan ju fundera över varför man ska bekymra sig om det, om nu resultatet blir bra. Jag håller på att jobba på argumenten där. Men instabiliteten i oäkta handlingar är ett problem. Det som anses gott idag, kanske inte anses vara det imorgon och vips måste displaymänniskan byta kurs. Men jag har inte tänkt klart, jag tänker fläckvis på frågan. Under tiden kanske jag skulle anamma Kants syn på saken, det är helt enkelt moraliskt värdigt att handla enligt plikten. Och värdighet är en viktig fråga för det som är mänskligt.

Ja, att jag funderar över denna fråga beror förstås på traumatisk upplevelse av displaygoda människors displaygodhet. Den är inte vacker i närbild. Därför måste det helt enkelt finnas argument som talar emot den.

Meningen med jul

Meningen med juldagarna är att man ska ta det lugnt, inte göra något av nytta, utan mer nytta. Alltså ska man ägna sig åt promender och läsning. Egentligen hade jag velat ägna mig åt träning och läsning, men på något sätt har de övre luftvägarna fått för sig att det är lämpligt med en liten virus-fest, dvs förkylning. Den har varit smygig. Först fick jag lite ont i halsen, för en och en halv vecka sen, sen tappade jag rösten, sen fick jag hosta och nu har vi övergått till bihålorna. Även om jag inte känner mig det minsta sjuk i själva kroppen, är nog träning en dålig idé. Det blir promenader. Läsa kan jag alltid.

juldagen

På julaftonskvällen börjande jag alltså på Lina Wolffs De polyglotta älskarna. Och igår läste jag klart den. Ja, hm, vad ska man säga om den då?

Först tyckte jag det var uppfriskande att huvudpersonen inte är författare med intellektuella intressen. Eller huvudperson och huvudperson, den första huvudpersonen, kvinnan som dejtar. Hon glor på TV-serier, men tycker att hon lär sig något av dem. Hon framstår nästan som lite dum till och med. Sen är det författaren som skrivit De polyglotta älskarna, och så är det ytterligare en kvinna från en gammal italiensk adelsfamilj. Berättelserna går i varann, men ingen person blir särskilt tydlig och händelserna är både osammanhängande och oavslutade. Språket är sakligt, och det blir inte tråkigt att läsa. Efter tre fjärdedelar undrade jag när allt skulle knytas ihop och själva berättelsen börja. Men det gjorde den aldrig.

Antagligen har jag läst för lite feministisk teori för att förstå vad som är feministiskt över den, utöver att den sista delen handlade om en familj med tre kvinnor, ur tre generationer.

En sak jag tänkte på när jag läste och Matilda dök upp med sitt röda hår, är att författarinnan nog är rödhårig själv. Och det tycks stämma.

Jag läste inte recensioner innan jag började läsa, man blir så lätt påverkad i vilken riktning man ska titta, eller läsa. Om älskarnas hjärtskärande tillstånd, läser jag t ex i DN:s recension. Älskarna … Calisto, Lamas och så den där assistenten som dyker upp helt osammanhängande i sista delen. Det är speglar, någon ska ta livet av sig, är en usel älskarinna, någon har mask i huvudet. Och var tar Calisto vägen, egentligen, han liksom bara försvinner i romanen. Alltså inte försvinner som i kidnappas, utan försvinner som om han glöms bort. Och hur kommer det sig att Ellinor stannar kvar, det verkar vara ganska lång tid. Man kan inte precis säga att personerna beter sig på något trovärdigt sätt. Eller gör de? En annan sak man kan lägga märke till är att det inte förekommer några barn i berättelsen. De gifta paren har inga barn. Eller ja, förresten, i den sista historien, den om den italienska adelsätten, förekommer den yngsta kvinnan som barn i en återblick. Det kanske förklarar varför de är så upptagna av sig själva, romanen igenom.

Å andra sidan, vad ska egentligen förklaras? Det är ju som i verkligheten, allting hänger ihop, men helt fläckvis, fragmentariskt och oavslutat.

Romanen var inte tråkig, det var nog mer en besvikelse på slutet att jag inte fick något att tänka på riktigt. Och det, i sig, var en intressant insikt. Det var tydligen det jag ville ha.

Men om jag tänker mer då … Tre berättelser som går ihop. Människor som agerar på märkliga sätt. Ellinor som stannar kvar hos Calisto vecka ut och vecka in. Hur försörjer hon sig, försörjer han henne. Går hon aldrig ut, varifrån kommer maten som hon lagar varje dag tydligen. Hon ser på serier och läser Michel Houellebecq, vars böcker Calisto har gömt. Varför det?

Sen har vi Max Lamas, som är gift med en kvinna som jobbar på verket och läser filosofi på fritiden (hon verkar som jag, förutom att jag inte snöat in på Nietzsche). Den älskarinna, eller snarare One Night Stand, som han skaffar sig i romanen verkar han mest ta för att hon kan tänka sig honom.

Och så hon, Lucrezia, som behöver pengar till sitt gods.

Så’nt man undrar över är förstås, vilken är avsikten, vad är det som ska berättas? Det är kanske inte underhållning, isåfall skulle det varit en avslutad berättelse. Kanske. Inte en berättelse om en persons utveckling, eller bildning. Inte en sedelärande historia. Kanske om relationer, fast människorna verkar mest vara som biljardbollar som studsar i varann. Elastiska stötar. Människorna verkar inte ha någon medveten vilja. De verkar mest leta efter något.

Den fråga boken mest väcker är nog Vad vill jag egentligen läsa? och det är ju intressant.

Bevis för determinismen

Jag insåg idag, när jag lätt bedrövad tänkte att inget jag tänker har inte tänkts av någon annan förut. Jag tänkte det eftersom jag började skissa på den där planen som hör till skrivkursen. Planen för vad jag tänker skriva i vår. Under våren går nämligen hela kursen ut på ett skrivprojekt. Naturligtvis var det ingen djup insikt, att det jag tänker sannolikt har tänkts av någon annan. Det har ju också tänkts av någon annan. Men det var just det, att det tycks som om inget är nytt, det är faktiskt ett bevis för att determinismen är sann. Eller i alla fall en stark indikation.

Det skulle vara alltför osannolikt att många människor tänker samma saker, man kan antagligen räkna på sannolikheten, om det vore av en slump. Utifrån sett kan vi se den fria viljan som slump, även om den internt är (eller snarare skulle vara) en följd av överväganden mellan olika alternativ.

Nu har naturligtvis frågan om originalitet varit uppe på skrivkursen, det var den första uppgiften, och jag antar det var av förutseende, pedagogiska skäl. Att tänka igenom den frågan. Ity, vi alla kommer att drabbas av den. Den stora meningslösheten. Varför ska jag skriva detta, när det redan skrivits hundra gånger. Det är därför det är så bra med tekniska rapporter, att redovisa undersökningar man gjort, enär de inte är skrivna förut. Om de vore skrivna förut skulle de nämligen inte skrivas alls. Det är bara det som inte skrivits förut som skrivs. Nu gäller det ju ofta resultat, vilka kan variera i det oändliga. Men också nya metoder att göra saker och ting.

Samma sak drabbar väl iofs foton och liknande också. Samma foto är redan taget. Men när det gäller foto är det lättare att tänka, men inte från min vinkel, i mitt ljus.

Nu har vi ju också den existentiella frågan om skrivkursens berättigande. Varför går jag den, egentligen? För att jag tycker det är roligt. För att jag tycker det är kul att fylla tomma ytor med ord. Alltså skulle jag kunna ha ett projekt att skriva randomord bara. Om det handlar om att fylla sidor med ord. Det kanske jag skulle ha? Det blir ju rent av poetiskt. Ingenjören goes poetry. Det verkar inte vara jag. Och själva knäckfrågan om varför det som skrivs måste vara tidigare oskrivet är också obesvarad. Av nödvändighet blir det bara något i mitt ljus. Helt meningslöst. Men jag är inte främmande för det. Vad är det för larv att saker och ting ska ha mening hela tiden?

För övrigt slog det mig att Thales och grabbarna hade det bra, dels fanns inte så mycket skrivet, dels var det fritt fram att spekulera över både det ena och det andra som ännu inte var fastslaget. Som månen och solen och stjärnor och så’nt. Fast de hade det mindre bra på andra sätt, varken internet eller datorer.

Och nu när jag har bevisat att determinismen är sann, tänker jag helt bestämt äta frukost. Och sen tänker jag åka till jobbet. Det där med skriverier får jag tänka på en annan dag.

Benägenheten att krångla till livet

Jag har för mig att Nietzsche i Avgudaskymning skrev om att trivas i sitt eget sällskap. Det tycker jag rent generellt är ett trevligt uttalande, jag tog till mig det, som bekräftelse på min egen läggning. Om man nu inte har något annat trevligt sällskap ibland, är det åtminstone väldigt praktiskt att trivas med att umgås med sig själv. Det gör jag. I alldeles för stor utsträckning tycks min omgivning då och då tycka. Men man får betänka att jag faktiskt är, utöver mig själv, både mamma, maka, syster, dotter, kollega och en del annat, så komma här och påstå att en egen timme då och då är för mycket, det tar jag inte särskilt hårt.

Men ibland blir jag lite trött på mig själv, ändå. Kanske inte på sällskapet, egentligen, jag får knappt nog, men på vad jag ägnar mig åt, eller fastnar på. Nu håller jag på med en inlämningsuppgift i filosofi-kursen. Om moralfilosofi. Och jag har hängt upp mig på några begrepp, som jag tycker dels är otydligt definierade, dels otydligt använda i kurslitteraturen. Och nu vet jag att avsikten med detta moment inte på något sätt är att nå något djup i moralfilosofi, egentligen går det utmärkt att läsa denna passage i kurslitteraturen utan att egentligen riktigt förstå den, man förstår på ett övergripande plan. Men jag vill förstå exakt och precis och megadikto (ett ord uppfunnet av Lille Son som betyder exaktare än exakt). Och denna passage, den är typ två sidor lång, är full av förvirring. Man kan faktiskt se det som en bedrift att få in så mycket förvirring på så lite utrymme. Begrepp som tycks användas likvärdigt, men man förstår att det ska vara skillnad, och de används omväxlande med varann. Och det värsta är att de är synonymer i normalt språkbruk, skäl och motiv. Jag blir galen. Och jag vet att det är perfekt ordning på knivarna i lådan. Vilket förmodligen är en del av problemet. Svepande förklaringar och ytliga beskrivningar, där man skippar viktiga resonemang och detaljer för att det inte ska bli för stort eller komplicerat, funkar aldrig. Aldrig. Genast kastas jag tillbaka trettiofem år i tiden, när vi skulle lära oss adverb i engelskan, och det var en hålost av information som jag inte fick ordning på, förrän efter många cykelturer i oresonlig ilska genom stan. Det är bra att tänka på den erfarenheten, för det blir ordning på detta med, när jag letat upp de resonemang som saknas, eller tänkt ut dem själv. Jag är inte orolig på det sättet.

Det är mer att jag blir trött på mig själv. Jag måste inte se djupet i allt detta just nu. Det behövs inte, det är en introduktionskurs, det är en del av en introduktionskurs, det är mer frågan om att introduceras till ämnet. Men, det hjälper ju inte mig. Jag vill ha överblick över allt. Nu. Det krävs enorm övertalning av mig själv att skärpa mig. Skärpa mig att inte nödvändigtvis lära mig allt nu. Och det är inte ens för att jag tycker jag behöver göra en prestation. Det är bara för att jag vill veta. Förstå. 

Det är faktiskt jobbigt att vilja förstå och lära, när det inte är avsikten*. Jag både trivs och inte trivs med denna besvärliga egenskap.

(* Jag vill inte påstå att det inte är meningen att man inte ska lära sig saker på kursen, det är det, men det tycks vara upplagt i lite olika nivåer, man börjar med att skrapa översiktligt på ytan på flera områden, för att senare gå djupare. Och den strategin är svår för mig …)

Undantag

I måndags ringde alarmet klockan fyra. Färden gick via dimhöljda vägar och soluppgång, mycket vackert, mot Växjö och den första av de obligatoriska träffarna i skrivkursen. En femtimmars bilresa. Nu hade jag laddat upp med Filosofiska rummet, ljudbok och föreläsningarna i Filosofikursen, så jag hade verkligen inte tråkigt. Bilkörning är ovärderlig tanketid också, det går utmärkt att köra när det är helt tyst.

Jag vet inte varför jag anmälde mig till den där kursen egentligen, eller jo det vet jag, jag tycker det är kul att skriva. Och jag vill bli bättre på det, framförallt vill jag spotta ur mig inlämningsuppgifter i kurserna jag läser snabbt och effektivt. Men, jag vet inte hur jag egentligen tänkte att en kurs inriktad på skönlitterärt skrivande skulle hjälpa mig där. Jag tänkte nog att göra skrivövningar kunde vara bra, träna flinkhet. Och så är det ju helt enkelt bara roligt. Och det är där jag har ett problem. Eller det är inte problem för mig såklart, att ha roligt. Men jag känner mig oambitiös som inte har ett skrivprojekt, något som måste komma ut. Jag har liksom inget särskilt att berätta. Jag kan visst hitta på saker att berätta, men det är inget måste. Jag förtärs inte inifrån om jag inte berättar. Eller gör jag det, utan att jag fattar det? Vad ska jag isåfall berätta. Egentligen vill jag berätta vad jag ser här utanför fönstret. Det är en skog. Några tallar lutar. Himlen är blå och det verkar inte blåsa idag. Det mest spännande som händer är när någon går förbi, det händer en gång i timmen. Det är bra med skog, då fångas man inte in att titta på något som man inte borde ägna tid åt. Som när jag satt på jobbet på ett ställe med en kontorsbyggnad mitt emot, och jag kunde se vad alla de människorna gjorde. Jag såg när de alla gick från skrivborden och gick till fika. En gång såg jag en som gick omkring med bar överkropp på sitt kontor. Han bytte skjorta. Man kan undra varför.

Men nu ska jag skaffa mig ett skrivprojekt, det behövs för kursen i vår. Då ska man nämligen skriva på en sammanhängande text. På ett projekt. Tills dess måste jag öva in mig på det. Så nu har jag tagit tag i saken, jag har bestämt mig för att gå upp en timme tidigare varje morgon och ägna den timmen åt att bara skriva en massa saker. Jag började imorse. Det var mysigt. Det var mörkt ute, ingen annan än jag var uppe, jag duschade och satt på kaffe. Och så satte jag mig vid mitt skrivbord och skrev en massa saker.

Problemet blir förstås det där med sömn. Jag har nämligen också den fiffiga idén att jag ska vara uppe lite extra länge på kvällarna så att jag får lugn och ro att läsa, både skönlitteratur och kurslitteratur. Eventuellt måste jag ordna ihop det där, så att jag får sova också. Det behövs tyvärr.

Men vi börjar komma in i de nya rutinerna efter flytt och nya skolor, det frigör en del tid. Nu är frågan vilket skrivprojekt jag ska skaffa mig. Vad behöver komma ut?

Filosofin behandlar skepticismen. Jag tänker alltså finns jag, sen blir det mer komplicerat. Hur vet jag att jag inte är en hjärna i näringslösning? Den typen av tankar. Om jag är en hjärna i näringslösning så simulerar den just nu den här texten åt mig. Fast den verkar komma ur min bottenlösa, men materiella, fantasi. Det finns 1078 atomer i universum har någon räknat ut. Ett ändligt antal, även om det är stort. Det betyder att det bara kan vara ändligt antal kombinationer av dem. Och om medvetandet är materiellt, ändligt antal tankar. Även om de är många möjligheter. Då inser man igen, att för oss, som verkar ha begränsad tid och begränsad förmåga att tänka tankar, vi har taskig bandbredd helt enkelt, verkar det ändå finnas oändliga möjligheter att tänka en massa tankar. Vi verkar ha fri vilja, men det är bara för att vi har dålig bandbredd. Och det jag skulle komma fram till är att den här taskiga bandbredden gör det svårt att tänka ut hur det skulle vara mätbart att vi är hjärnor i näringslösning. Det retar mig att jag inte direkt kan se hur det skulle gå till.

 

Tänk om jag inte alls är ingenjör

Alltså, det är jag ju, till yrket, eller mer rätt är kanske att säga till yrkesexamen. Civilingenjör. Jag har ägnat mig åt forskarstudier, och skrivit en avhandling. Teknisk licentiat. Visst borde man väl vara ganska mycket ingenjör då? Men jag är inte så ingenjörsk, även om jag naturligtvis är lagd åt det matematiskt-analytiskt-logiska.

Jag tycker jobbet är vrålkul, nästan alltid. I alla fall när det finns en massa intressanta och intrikata problem att lösa. När man måste vrida och vända på saker och ting, stirra i ekvationerna, göra beräkningar, tänka tills hjärnan glöder, läsa drivor av rapporter och artiklar för att leta efter något med anknytning till problemet som ska lösas. Det är kul att tänka ut nya sätt att göra saker och ting. Men egentligen är jag inte särskilt intresserad av teknik. Det är aldrig svårt att förstå hur tekniska prylar funkar, när man börjar titta på saken, och det är ohyggligt bra att många finns. Och det är klart jag tycker det är coolt, och ofta praktiskt, med stora komplexa system som fungerar. Flygplan, rymdfarkoster, kärnkraftverk, gruvmaskiner, processindustri. Logistiken vid väg- och brobyggen.

Matematik är vackert, och praktiskt. Och det är fysik också. Och det är roligt att kunna hantera det på hyggligt avancerad nivå.

Men ändå. Det är alltid tankar som fascinerar mest, som alltid fascinerat. Inte människor, men hur människor tänker. Inte möten med människor, verkligen inte. Skulle vara någon som är intressant då. Jag har fö just läst Den andra kvinnan av Therese Bohman, och den andra kvinnan har svårt att hitta människor som är tillräckligt intressanta. Det är en tanke att känna igen sig i.

Och nej, det är inte elitistiskt alls. Det är bara en fråga om vad man är intresserad av.

Men tänk om jag är fuskingenjör, tar upp platsen för en riktig ingenjör, bara för att jag av en händelse råkade skaffa mig det yrket. Nej, det var inte tråkigt att plugga, men det var kanske inte precis roligt heller. Det är mycket roligare att plugga nu, än det var då. Bara en så’n sak. Men jag tänkte att det var praktiskt att vara ingenjör, och jag kunde ju det. Så då blev det så. Skumt.

Nu ska jag börja på Förtvivlade människor, av Paula Fox. Jag har just lämnat in min första skrivuppgift i Kreativt skrivande. Och jag har lämnat in två uppgifter i Filosofi-kursen. Tänk om jag håller på att transformeras?

Barnens bildningsresa

Som förälder lever man med ständigt tungt ansvar. Man måste ta tag i saker och ting, och helt enkelt vara vuxen. Trots allt ska man se till att det blir lite fason på avkomman, så att de mår bra, blir självständiga och kan ta tillvara möjligheter att leva ett liv de gillar. Funkar i samhället. Och så’nt.

Jag tar naturligtvis uppdraget på allra största allvar. Därför åker vi då och då på små bildningsresor, barnen och jag. Och för att bildningsförsöket ska ha effekt, gäller självklart minutiös planering. Nu har barnen blivit så stora, så jag tänkte de skulle kunna tillgodogöra sig en liten projektplan för resan. Alltså skrev jag en sådan.

Precis innan vi lämnade vår stad åkte vi in på biltvätten, för att liksom genomgå en gemensam katarsis inför resan. Där gav jag dem alla tre varsitt sjusidigt dokument, som började såhär:

Välkomna, kära barn, till sommarens bildningsresa!

Resan kommer att gå genom delar av Västergötland och Bohuslän, och temat är historiska platser, men det finns också tid för vacker natur, svindlande vyer och salta bad om så önskas och vädret tillåter. Vi kommer att ha vår bas i Uddevalla, en liten stad några mil från kusten. Därifrån gör vi dagsetapper och studerar områdets natur och kultur.

Sen fortsätter den med en kort beskrivning av varje dags utflykt, med beskrivning av varje kulturmåls historia, det är tio stycken inkluderande Ringhals kärnkraftverk, samt en karta där alla platser var markerade.

De rara barnen blev inte så förvånade som jag hade trott de skulle bli av denna formalisering av semestrandet. De tog det hela med ro, som om det var något man kunde förvänta av mig? Nåja, här ser vi Store Son och Lille Son stötta varandra vid Vitlycke hällristningar.

image

image

Såhäääär stor är min båt!

Egentligen tycker jag inte fornlämningar är särskilt intressanta, det är väldigt mycket spekulation över tolkningarna. Jag grubblar mer över själva fascinationen över dem. Det vällde folk in över hällristningarna. Undrar varför?

Kanske samma anledning som jag har iofs … Orientering om företeelser i samhället. Ungefär.

Höstens studier

Det var väl en rekorderlig rubrik?

Igår kom antagningsbeskedet, där det gick som väntat. Dvs jag kom in på mina tre översta val, de 90 poängen.

image

Nu är bara det lilla bekymret att verkligheten, dvs den omgivning vi tror vi lever i och påverkas av, inte kommer att tillåta denna studietakt tillsammans med annat som förväntas hända under nästa läsår. Jag ska alltså begränsa mig till två av kurserna, tänkte jag. Filosofi är given. Litteraturvetenskap, där hade jag tänkt läsa en kurs till för att täcka in modern litteratur, vem vill stanna på 1800-talet liksom, eller början av 1900. Men, trots det, lutar det nu åt att den kursen kommer att få dra det kortaste strået detta år.

Kursen i kreativt skrivande krävde arbetsprov, jag vet inte hur de lades ihop med övriga meriter, men det finns bara två grupper i urvalet enligt antagningsstatistiken, och eftersom jag kom in på den känner jag nästan ett ansvar att gå den … Tillsammans med en fruktansvärd nyfikenhet. Det är som ett nytt område att upptäcka. Skriva, liksom, det gör jag ju hela tiden. Det är så’nt jag inte tänker på. Rapporter, mail, bloggar, inlämningsuppgifter i massor detta år. Men jag skriver inte så medvetet, liksom. Det vore kul att undersöka, medvetet skrivande.

Det lutar alltså åt Filosofi och Kreativt skrivande. Så får litteraturkursen anstå ett år eller så. Snart är det fö semester, och jag jobbar på läshögen. Såhär ser den ut nu:

image

Spännande, eller hur? Lite skönlitterärt tillkommer nog.

Så vilka studier ska du ägna dig åt i höst? Vilken slags förkovran?

När jag tar plats

Den här sommarkursen var det många sökanden till. En av sex som sökte kom in. Jag vet inte riktigt hur det fungerar för de som på heltid ägnar sig åt studier, men jag antar att det är viss press att behålla CSN under sommaren, om man inte har ett sommarjobb. Jag antar det är en orsak till det stora söktrycket, och inte enbart det enorma intresset för Trojanska kriget. Oavsett vilket, känner jag ett visst dåligt samvete, att ta plats bara för att jag vill lustläsa! Jag behöver inte läsa, jag bara vill och har lust och är intresserad.

Det är en annan aspekt på frågan om nyttan med högskolestudier. I alla fall inom humaniora. Inom naturvetenskap och ingenjörsvetenskap behöver man inte fundera, det är nyttigt. Nyttigt i meningen att en ingenjör, t ex, kommer att åstadkomma saker som gör att väldigt många människors levnadsstandard ökar, eller livssituation underlättas. Jag tycker inte det är att förakta, att vilja göra nytta.

Men att läsa om Trojanska kriget. Det är inte precis nyttigt. Inte direkt i alla fall. Man kan raljera vid fikabordet. Man får en pusselbit till vår tankevärld. Det senare är jag särskilt förtjust i. Jag räknar med att det ska komma till nytta, endera dagen.

Men jag tycker inte heller det är att förakta att vilja lära sig något. Vadsomhelst. På det sättet tycker jag att jag har minst lika stor rätt att ta plats på en utbildning som vem som helst, eftersom jag har en genuin törst efter att lära mig något. Men jag behöver inte det jag läser nu på ett direkt sätt. Häromdagen sa jag till min chef, att jag kommer att börja använda mig av de kunskaper jag inhämtat med de senaste årets studier i humaniora. Han uttryckte, lätt skärrad, en farhåga om att det handlade om att argumentera i löneförhandlingarna. Det var kanske inte det jag tänkte i första hand, men varför inte?

Det jag däremot tänkte på är att ännu mer sätta tekniken i ett sammanhang. Nu är det faktiskt inte så att ingenjörer inte kan tänka på annat än sin senaste utredning, vilka fördomar som än florerar, många är rätt världstillvända och allmänt reflekterande och funderar på sammanhang. Några inte så mycket. Men det är väl inte värre än vilken humanist som helst som inte kan skilja på matematik och räknekunskap. Nåja, för att liksom vara värd att ta plats tänker jag alltså studera ordentligt. Iliaden och Odysséen genomlästa, i en första omgång, på två veckor. Fyra sånger per kväll. Utöver veckobetinget i kursen. Det är min plan.

Vi får se i höst om det kommer till nytta.

Vi ingenjörer måste ta vårt ansvar

Jag läste en artikel idag, om huruvida humaniora kan rädda naturvetenskapen. För det första är det en intressant idéhistorisk översikt om humanismens utveckling. Sen diskuterar den när naturvetenskapen och humaniora separerade. Någon gång med Maxwells ekvationer har jag läst i idéhistoriakursen, där blev det för abstrakt för vanliga människor att hänga med. Sen har vi Comtes entusiasm över naturvetenskapens metoder som han ville använda på samhällsvetenskaperna. Artikeln pläderar för att humaniora behövs för naturvetenskapens skull.

Det är en ganska intressant tanke. Flera gånger har jag jämfört humanioras med naturvetenskapens och teknikens skalbarhet. Humaniora är helt enkelt inte skalbart på samma sätt. som matematik, fysik eller teknik. Det som krävs är att alla läser humaniora. Det verkar ju lite irriterande. Varför skulle man som ingenjör, t ex, måsta ägna sig åt humaniora, man kan ju faktiskt rätt mycket redan. Varför kan inte humanisterna få ändan ur vagnen och läsa lite matematik eller fysik?

Men sen tänkte jag igen. Det är faktiskt vårt ansvar. Vi måste tillägna oss humaniora! Inte för att vi är så hopplösa och okunniga, utan för att vi kan. Tänk själv, hur lätt tror du att en humanist har det att sätta sig in i, verkligen sätta sig in i och förstå, partiella differentialekvationer, endimensionell analys, flerdimensionell analys, komplexa tal, analytisk mekanik, atomfysik? Nej, just det, inte lätt alls. De kommer generellt inte att klara det alls. Jag säger inte det för att verka överlägsen, säg gärna emot mig, ge exempel (det finns säkert några). Men allvarligt talat, generellt, är det nog mycket lättare för naturvetare och ingenjörer att tillägna sig humanistiska ämnen än humanister att tillägna sig naturvetenskap.

Alltså har vi som är ingenjörer och naturvetare ett ansvar, det är vi som måste ta tag i det här, det är vi som måste sätta oss in i humaniora.

Kom igen, vi startar en folkrörelse!