Beting

Nu är det nästan ordning och reda. I mitt rum är det i alla fall ganska färdigt. Det är bara en massa tråkiga papper som ska röjas upp och struktureras litegrann. Och så några hyllor till kanske. Det var för lite bokhylla kvar när det fanns böcker kvar, jag vet inte riktigt hur jag ska kunna expandera. Men det löser sig nog.

Nu är det mycket att läsa, jag var tvungen att göra en planering, har man hört något så märkligt?! Planering för hur jag ska läsa olika texter för att hinna i tid till de olika seminarier och skrivuppgifter som ingår i kurserna! Ikväll har jag några sidor mediehistoria kvar att läsa, innan det blir fri läsning. Tur jag får hjälp av katten.

Upprepning

Jobba, spackla och måla, studera. Jobba, måla och spackla, studera. Jobba, spackla och måla, studera. Jobba, måla och spackla, studera. Och så är det fredag, och det ser likadant ut sånär som på att studierna ikväll, en föreläsning om mental representation tror jag att jag ska lyssna på, kommer att förhöjas av en St Peter’s. Man kan tycka det är lite enahanda, det mesta just nu. Och det är det väl. Men studierna är intressanta. Jobbet är väl si och så, det är aldrig roligt när ett stort jobb är på sluttampen, när säcken ska knytas ihop, den sista meningen finputsas och allt administrativt ska klaras av. Och spacklingen och målningen fortsätter. Tur att uthållighet är en paradgren. Det är som att simma längd efter längd för en långsimning, eller springa varv på varv på bana i ett långlopp.

Under veckan har filosofiska zombies diskuterats. Jag håller för troligt att medvetandet inte är icke-fysikaliskt. Att det skulle vara icke-fysikaliskt synes mig helt osannolikt, helt märkligt. Att vi inte listat ut allt är en sak, men att det skulle finnas något som inte finns verkar som en logisk kullerbytta. Men jag byter ståndpunkt den dagen någon gör det troligt. En sak man kan grubbla över är naturligtvis hur man ska mäta det omätbara.

Idéhistorien behandlar just nu Indiens och Kinas idéhistoria, eller egentligen mest så långt deras historia. Idéhistoria behöver historia för att det ska bli någon ordning på idéerna.

Lite av veckan i bilder.

Plattsättaren har börjat med badrummet. Spännande.

I Lilla Dotters rum står torktumlare och tvättmaskin temporärt. Och jag ska måla tak och väggar. Och allt behöver täckas. När man känner sig som fem år och upptäcker tejp.

Lille Sons rum är färdigmålat. Han gick runt med lampa och synade allt i släpljus: ”Om du målar en gång till blir det nog bra.” sa han och for iväg på äventyr.

Emellanåt behöver man slappna av med uppbyggliga studier.

Och mer avslappning.

Dagsrutinen

Det ordnar sig nog, brukar jag tänka om det mesta. Eller i alla fall om mycket. Det är både bra och dåligt att tänka så. Det är bra, eftersom det innebär att man (jag) vågar pröva det som är oprövat, funderar inte i all oändlighet på möjliga utfall och lägger inte störst vikt vid de dåliga. Det är mer att jag gör det jag egentligen vill göra, även om det skulle verka vara mindre genomtänkt. Det brukar ordna sig, och ordnar det sig inte får man ta tag i det och ändra något. Denna ogenomtänkthet har t ex varit bra såhär långt, eftersom det visar sig att det faktiskt går utmärkt bra att jobba heltid och läsa distanskurser i lagom takt. På de två år jag ägnat mig åt den här hobbyn nu har jag läst 172,5 hp. Det bekymrar mig något. Det bekymrar mig att man kan läsa i en takt som är mer än heltidstudier, fast man jobbar heltid. Eller ja, det kan betyda två saker, det ena är att det inte är särskilt höga krav, inte särskilt hög nivå, och det andra är förstås att  jag är ganska effektiv. Sanningen, eller verkligheten, ligger kanske någonstans mitt emellan.

Det som är dåligt med att tänka att det ordnar sig är förstås att det kan tänka sig att man hoppar på något som inte ordnar sig, och så tar det tid och energi att återställa livet. Sånt är irriterande. Kanske blir den totala optimeringen i alla fall positiv, jag hoppas det.

Men, när jag nu fått för mig, efter två års testande, att det ska gå bra att läsa 90 hp det här läsåret så behövs ju i alla fall lite struktur på det. Särskilt som mycket tid nu går åt till att spackla och måla, några veckor till. Ja, och sen är det andra saker som ska fixas, typ tomten ska göras i ordning, altan ska byggas. T ex. Och så ska det jobbas också. Alltså behövs en rutin, en effektiv rutin. Effektiva rutiner är det bästa som finns, de frigör nämligen tid. Det visar sig nämligen att morgonen är utmärkt studietid. Och sen kväll. Förutom när jag skriver blogginlägg om effektiv studietid. Och lunchtid. Om man bara ser till att man läser då, när det finns tid, så hinns det faktiskt med, det där läsandet. Verkar det som.

Dagsrutinen är alltså: gå upp, ägna en timme åt studier, åka till jobbet, jobba hela dagen förutom lunchen när det också går att läsa, åka hem, spackla och måla till halv tio, duscha, läsa en timme till eller lyssna på en föreläsning, eller så. Sov som en stock. Börja om.

Det finns en stor skillnad mellan idéhistoria och filosofi. Idéhistorian är mycket mer textmassa att läsa. Men det är klart, filosofin erbjuder mer att grubbla över: ”What is it for a mind to represent anything at all? What is it for anything (whether a mind or not) to represent anything else?”

En liten tröst

Efter gårdagens traumatiska upplevelse med de inpackade och borttransporterade böckerna, nåja, de har bara transporterats några hundra meter, kom en liten tröst igår. Min beställning till höstens kurser. Kursböckerna till den första delkursen i filosofi tror jag att jag redan har, men till idéhistoria och kreativt skrivande införskaffades en del litteratur. Det ska vara ytterligare några böcker till kreativt skrivande, men de tänker jag mig låna på biblioteket. Tror jag.

Min rare äldste son hade omdömet klart för sig: ”Är du helt efterbliven som köper så många böcker och släpar hem nu när vi ska flytta?” Så var det med den saken. Han förstår helt enkelt inte.

Nu hoppas jag på mycket lästid. En intressant sak med idéhistoria är att det också är mycket historia. Man behöver veta i vilken tid idéerna uppstod och levde, för att se hur de kunde uppstå. Självklart naturligtvis. Men jag tänker på det nu, i kursen i Teknikens idéhistoria, det är lika mycket teknikhistoria. Passar mig bra förstås. Men Doktor T blev upprörd häromdagen, när jag tänkte förpassa Karlebo handbok till bokhimlen, den eviga lagringen. Han beskyllde mitt läsande i humaniora för en sådan ohygglighet. Men, så är det såklart inte. Jag minns inte hur Karlebo handbok kommit i min ägo, för jag är ju inte en ingenjör som håller på med skruvar och muttrar i alla fall. I själva verket är hela min ingenjörsgärning ett stort undvikande av att smutsa ner mig med maskindelar. Jag räknar och tänker hellre, det är jag mycket bättre på. Men Karlebo handbok fick bo kvar av nostalgiska skäl.

Vilken bok ska jag börja fuskläsa, tro? Det där med islam tycks ju ligga i tiden, jag kanske börjar med det.

Höstens studier

Jaha, då kan jag inte ändra ordning, lägga till och ta bort mer. Vid midnatt stängde ansökan. Men de två första alternativen var givna, Filosofi B och Idéhistoria B. Resten flyttade jag runt i det sista. Man kan ju tydligen bara läsa 90 poäng utan att ta till extraordinära åtgärder. Nåja, nästa år kan det väl passa med tanke på att hus ska flyttas in i och det tar väl lite uppmärksamhet att fixa med gissar jag. Men sen, sen när vi kommit till ro ordentligt, då ska jag se om det inte går att få in lite mer. Saken är den att jag vill läsa allting nu på en gång, det finns så mycket som är fruktansvärt spännande. Men, naturligtvis vill jag mer än det finns tid till, så det är lika bra. Ett alternativ är faktiskt att läsa i långsammare tempo, det är ju inte precis som att jag behöver jäkta till en examen. Jag skulle kunna läsa mer i samma ämne istället. Kanske gör det senare. Just nu vill jag ha bredare överblick. Senare kanske jag fokuserar mer, vi får se.

Nu kan jag glömma det ett tag, och fokusera på slutet av den här terminen. Två uppgifter kvar i litteraturkursen, en sista inlämning i kreativt skrivande och en examination i vetenskapshistoria utöver två seminarieuppgifter. Det är inte så blodigt.

Och nästa vecka börjar väggarna byggas upp på huset.

Bild från kvällspromenaden. Lugn kväll.

När jag klarat av det jag tänkt klara av

Idag skulle jag klara av saker och ting. Analysera en av Karin Boyes dikter från psykoanalytiskt perspektiv. Hur bra kan man gissa att jag är på det? Förmodligen kan man gissa sig till att det inte ligger för mig alls. Det är därför jag går den här kursen, eftersom det inte ligger för mig alls, på naturligt vis. Det är inte det att jag är ointresserad, för om jag vore det skulle jag inte gå kursen. Tvärtom är jag mycket intresserad av det som ligger långt ifrån det som normalt är jag. Så jag har läst. Och läst. Och tänkt. Och tyckt, och läst lite till. Och sen föll det på plats och då skrev jag det.

Sen tänkte jag ta hand om tvättstugan. Det blir väldigt mycket tvätt av fem personer. Att stoppa in i tvättmaskinen är inget att oja sig över. Men sen ska man ta hand om den rena tvätten, sortera upp den och leverera ut till de rätta skåpen. Det finns oftast rena kläder till alla. I tvättstugan. Den där processen att vika ihop och leverara ut i huset fungerar inte vidare bra. Undrar om man kan anlita en konsult att titta på den? Eller ännu hellre ordna upp tvätten.

Idag kom Lille Son och sa att det behövde dammsugas. Och då talade jag om för honom var dammsugaren just då hamnat. Men han menade inte att han skulle dammsuga. Han hade bara noterat att det var dammtussar i trappen och lite smuligt på golvet i köket. Han tyckte det var bäst att tala om det för mig, eftersom jag uppenbarligen inte märkt det. Till slut såg jag det också, och då tyckte jag det var bäst att dammsuga, så det gjorde jag. I mitt arbetsrum också. Och där hade konstiga saker hänt, det var jättemycket damm på golvet. Hur kan det bli damm av bara böcker? En gåta.

Dessutom planterade jag vårblommor, solade med katten och tog ner julbelysningen, den känns som den spelat ut sin roll för den här gången.

Kanske hinner jag läsa om hypoteser och hypotesprövning innan jag somnar. Jag känner att jag har tänkt lite för lite. Jag har bara tänkt på psykoanalys, och så jobbade jag visst en halvtimme också. Producerade en slide till en powerpointpresentation. Det var den 46:e sliden i den presentationen. Inte illa.

På det stora hela en bra dag.

Filosofiska frågor

Jag tror jag grubblar ihjäl mig över en filosofisk fråga. Den försåtligt simpla frågan: ”När kan man anse att en matematisk modell är tillräckligt validerad för att vara användbar till det jag vill använda den till?” Inte så krångligt eller hur? Att ställa frågan. Svaret är mycket, mycket värre.

Men medan jag grubblar över det, har jag ägnat en stor del av kvällen till mer lättsamma övningar, i satslogik. Det är ett så’nt område som man kan trilla ner i av förtjusning över hur tjusigt man kan formalisera språket. I alla fall när det är uttryck av en art som passar att analysera så. Förstås. Det är underhållande. I den här kursen snuddas det bara lite i det, den är en liten teaser. Jag ska läsa mer av det senare. Men nästa delkurs är vetenskapsteori, då kanske jag kommer lite längre i den första frågan.

Idag var det någon som frågade mig om jag har något mål med dessa studier. Mål? Va? Alltså jag läser ju för att det är roligt … jag vacklar mellan filosofi och idéhistoria. Jag vill läsa båda. Och det har jag ju gjort. Och tänker göra. Och sen, tja, jag kanske tar en examen eller så. Eller två. Men vad jag ska med det till, det har jag ingen aning om. Det är en filosofisk fråga.

Fö har bygget kommit ytterligare lite längre idag.

Thérèse Raquin

Imorse gjorde jag en fånig test, Engine Quiz, som handlade om motorer och hur de fungerar. Jag är trots allt ingenjör, och det vet man ju att ingenjörer kan allt om motorer. Eller? Nu är jag inte den sortens ingenjör som håller på med maskiner, jag meckar inte, och jag konstruerar inte. Jag räknar och för all del både uppfinner och utvecklar. Men inte motorer. Icke desto mindre hade jag 28 rätt av 30. Det var helt ofrivilligt. Men, det finns mycket som man kan lösa bara med hjälp av logik, sunt förnuft (eller allmänna kunskaper i fysik kanske) och slutledningsförmåga. Så var det med den saken.

Sen skrev jag om Thérèse Raquin. Väldigt modernt, tyckte jag, trots sina 150 år på nacken. Världen var väl inte precis modern, men sättet att tänka ur de bojor de stackarna ofelbart hamnat i. Det är ju en feministisk roman. På sätt och vis. En roman om särskilt kvinnans ohyggligt låsta livssituation. Hon är helt fast, hon kan inte göra något alls. Hon skulle ju förtvina och dö där. Inte konstigt att kvinnor blev hysteriska. Men, mord löser ju inga problem, i alla fall inte för den som inte är tillräckligt kallhamrad eller psykologiskt kontrollerad för att klara av att leva med det. Det är bättre med skilsmässor än med mord.

Ja, och så skulle en gruppuppgift i filosofikursen slutföras. Jag tycker ändå att jag hunnit med det och att delta i familjeuppgifter för dagen. Om några dagar kan man börja söka höstens kurser. Filosofi B och Idéhistoria B står preliminärt på programmet. Vi får se om det kan bli något mera. Nästa läsår bör bli bättre för studier, är tanken, när huset är byggt och vi kan bo där vi ska bo. Helt enkelt. Och inte behöver tänka på saken mer. Är tanken.

Rousseau den lille masochisten

Rousseaus Bekännelser, Bok I, har förekommit i flera av kurserna jag läst, främst i litteraturvetenskap. I idéhistoria lästes Om samhällsfördraget och Avhandling om ojämlikheten mellan människorna t ex. I filosofikursen har han inte förekommit än, mer än genom Wollstonecraft.

Så, nu läste jag alltså Bok I av Bekännelser igen. Hans sätt att beskriva de lyckliga åren av sin uppväxt, och människorna omkring honom, det låter precis som både Goetes Werther och Shelleys Frankenstein. Men Rousseau var före; ”Huru skulle jag för resten kunna bliva elak, när jag icke hade för ögonen annat än föredömen av mildhet och saktmod och omkring mig hade de bästa människor, som tänkas kunde?”

Sen berättar han om hur han tillsammans med sin kusin sattes i skola, eller uppfostran, eller något hos herr och fröken Lambercier. Och det var där han upptäckte sin förtjusning i att bli bestraffad: ”Vem skulle tro, att denna kroppsliga aga, som en flicka på trettio år tilldelade mig vid en ålder av åtta, blivit bestämmande över mina böjelser, mina begär; mina lidelser, mitt hela jag för återstoden av mitt liv och detta just i en riktning alldeles motsatt den, som naturenligt kunde ha väntats?” Han tänkte sig alltså att det var han som skulle ha böjelse att utdela kroppslig aga. Egentligen.

Ja, sen förföll han till att stjäla, ljuga och vara lat i arbete. Och besatt av att läsa. Samt ha några synnerligen förvirrade förtjusningar i damer. Jag är inte helt förtjust i Rousseau, jag tycker han låter sig överväldigas av känslor alldeles för mycket, det är som om han gillar att dväljas i det. Trots att han dessutom tycks ha förnuft att se det. Ganska märkligt om man frågar mig.

Mot slutet av Bok I skriver han, i lite romantiska ordalag, om vilken, lyckligare, vändning, hans liv skulle ha tagit om omstädnigheterna varit bättre, om man råkat i händerna på en bättre mästare. Liten offerkofta där, Rousseau?

Alltså, vad har vi av Bok I, vi har Rousseau med masochistiska böjelser, han ser sig som ett offer för omständigheterna. Men om han inte varit offer för detta skulle det kanske aldrig blivit några bekännelser? Avslutningen på Bok I är kul: ”Men i stället [för det där lyckliga, obemärkta livet han skulle levt om han haft bättre tur] … Vilken tavla jag blir nödsakad att upprulla! Dock, låt oss vänta med mitt livs olyckor, tills vi hinna dit; endast alltför mycket kommer jag att uppta mina läsare med detta bedrövliga ämne.”

Masochist. Och självplågare.

Visst blir man lite nyfiken på hur det ska gå, egentligen, hur det hänger ihop? Inledningen till Om Samhällsfördraget t ex: ”Människan föds fri och överallt är hon o bojor. Den som tror sig vara herre över andra är mera slav än de.”  Och i avhandlingen om ojämlikheten mellan människorna skriver han om kvinnans position: ”Älskliga och dygdiga medborgarinnor, ert köns öde blir att styra vårt. Lyckliga är vi, när den kyska makt ni utövar endast inom det äktenskapliga förbundet inte blir något annat än ett uttryck för statens ära och allmänhetens lycka.”

Han vill inte, men han vill, bli styrd och om man förpassar kvinnorna till hemmet kanske man kan få både ock? Han verkar liksom romantisera och försöka oskadliggöra makten på något sätt.

Tänk om Freud har rätt, allting går tillbaka till (den förträngda) sexualiteten. Så förfärligt, Rousseau föreslår en samhällsordning baserad på att han inte kan hålla sina böjelser i styr, på grund av sitt relativt böjelserna svaga förnuft. Hm, känner man igen det?

 

Frustration

Man kan konstatera att det börjar bli vår, det är ljust klockan fyra till exempel. Man kan konstatera att talgoxarna kvittrar som tokar. Och man kan konstatera att det liksom luktar ”vår på väg”. Fast det är minusgrader och lite snö fortfarande. Och snart börjar vårt bygge. Och jag har massor av jobb, men det är ändå överblickbart, jag har gjort mig av med ett par riktiga surdegar, dvs skrivit klart rapporter. Det där sista, skriva klart rapporter, fixa så att referenserna stämmer, att allting hänger ihop, det är så plågsamt. Riktigt tungt arbete.

Och så är det kurserna. Det är verkligen skillnad på tekniskt arbete, tillämpad matematik och fysik, naturvetenskap och humaniora. Det är en skillnad i spekulationsgraden. När det gäller den fysikaliska verkligheten, så finns den. Om vi ni lämnar de filosofiska spekulationerna om verklighetens beskaffenhet därhän. Det finns vatten som värms och kokar och åstadkommer tryckförändringar och andra fenomen i ett slutet system. Man kan mäta det. Man har till och med vissa grundläggande matematiska samband för konkreta saker som hur massan förflyttar sig och energin. OK, det var lite förenklat, det finns andra typer av samband också, men de baseras på mätdata, och en metodik som kan återupprepas. Och det är inte jättesjälvklart hur det ska modelleras, men man kan i alla fall härleda en metodik om man är lite om sig och kring sig och begriper fenomenen.

Så är det inte med spekulationer inom humaniora. Spannet mellan rätt och fel när något ska tolkas är … tokstort. Nu behöver man för all del inte alltid tänka i ”rätt” och ”fel”, men det är som ett gungfly, man kan analysera, och diskutera och spekulera. Men det är som att stampa på samma plats, man kommer liksom inte framåt. Det kan vara intressant, och man kan se saker från olika håll. Men det finns också stor risk för ren rappakalja. Jag blir fruktansvärt frustrerad av texter som inte säger något alls, till mig alltså. Jag undrar om de säger något till någon. Jag antar det. Men detta: ”Vad som ovan sagts torde ha klargjort att Imaginärt och Symboliskt inte kan tänkas som topografiska rum som exkluderar varandra […]”. Vaddå? Topografiska rum, vad är det? För mig är det som är imaginärt ett tal z = x+iy. Jag tror det är något annat för humanisten, vad, exakt, är oklart. Topografi, det är typ kartor och höjdskillnader, former.

Rappakalja. Jag blir ohyggligt irriterad och frustrerad. Men, jag ska väl kunna brotta ner detta också, antar jag.

Rapport från läsveckan

Jaha, ska vi ta en liten läsrapport kanske? Häromdagen bevisade jag att man bör läsa okända författare för att optimera sin läslycka. Men nu kanske det inte alltid är läslyckan, vari nu den består, som ska optimeras. För det mesta handlar det faktiskt om att optimera kunskapslyckan. Det är en annan sorts läsupplevelse.

Sista tentadelen i Filosofins Historia gick utmärkt också. Jag vill verkligen, verkligen, verkligen ha koll på historien. När man läser blandar allt ihop sig och det är svårt att se någon struktur och få ordning på det. Man får läsa många gånger. Varje gång man läser ser man något nytt. Det talar faktiskt emot mitt bevis.

Men, vi kan säga att beviset bara gäller sådant man läser en gång, för förströelse och nöje. Om man läser för att lära, ska man förvisso inte läsa favoritförfattare, men man ska absolut läsa om texter. Ett bra sätt att läsa om, har jag insett fast det var inte uträknat, irriterande nog. Ett bra sätt att läsa om är att läsa kurser från olika discipliner. Det visar sig nämligen att man läser en ganska liknande uppsättning i filosofi, idéhistoria och litteraturvetenskap. Inte helt förstås, men vissa personer dyker upp överallt. Och de dyker upp på olika sätt, med olika vinkling. Augustinus t ex, har dykt upp överallt. Descartes är en god kandidat. Spinoza. Sen rör de sig under samma tidsavsnitt, vilket gör att man får läsa om dem från olika håll också. Det är mycket effektivt, enligt min uppfattning. Mycket trevligt.

Efter, nu ska vi räkna ihop, 115 poäng av denna blandning sen förra hösten, tycker jag att jag börjar ana en viss ordning och struktur i alltihopa. Mönster börjar framträda. Det är ohyggligt roligt.

Ja, och vad händer nu då? Kritiskt tänkande är delkursen i filosofi, den är rätt intressant, att ordna argument. Och sen ska det väl läsas och skrivas en del. Jag måste läsa poesi. Jag har faktiskt hittat en som jag överraskande nog begrep mig på, som sa något, Lars Gustafsson. Men det var ju inte så konstigt, visade det sig sen. Igår somnade jag av Gunnar Ekelöf. Undrar vem som ska få den äran ikväll? Eller ska jag tänka på några handfasta differentialekvationer istället?

Godheten som plikt

kantHur mysigt är det inte att vakna medan det ännu är mörkt, kliva upp, tända ljus, dricka kaffe och läsa? Särskilt när man vet att det faktiskt inte är något särskilt som måste göras under dagen. Det är njutning gigantus enligt mig.

På juldagen snuvade jag mig själv på denna njutning eftersom jag sov till nästan nio! Men igår och idag har jag kommit upp mellan sju och halv åtta, och det är precis lagom. Jag läser färdigt, för den här gången, Kant. Enligt Kenny, i Västerlandets filosofi, har Kant åsikter om godhet. Godhet är att vilja göra gott. En god vilja är det enda absolut goda. Att handla gott i egenintresse, eller böjelse, är inte moraliskt. Att göra gott av plikt, av princip, är värdighet.

Jag tycker den synen på godhet är tilltalande. Det är civiliserat att välja, snarare än att ha en böjelse att handla gott, för att det får en att må bra. Nu inser man förstås att det är lätt att säga så, om man håller på och funderar över moral, när man tänker sig att man ska definiera vad som har moraliskt värde. Jag menar, när man sen kommer till handling, och ska handla moraliskt. Antag nu att man känner genuin glädje av att göra goda handlingar. Helt plötsligt har de inget moraliskt värde, för att man inte gör dem av plikt. Fast, kanske kan man göra dem ändå, om man mer är ute efter resultatet än att att få poäng i moraldimensionen? Faktiskt är det en ganska bra tanke, eftersom den synen på moral skulle filtrera bort de som göra godheter med syftet att samla moraliska poäng. Men de som är genuingenuin goda, som dels känner glädje i att göra goda handlingar, dels struntar i om det ger moralpoäng eller inte, de skulle inte drabbas av den synen på moral.

Displaygodhet är svårt. Jag tycker genuint illa om de som gör goda gärningar i syfte att framstå som goda. Som en statusmarkering, eller vad det nu är. Det är inte deras ”goda gärningar” i sig, om vi nu antar att de faktiskt har ett gott utfall, som är problemet. Det är det oäkta som är problemet. Man kan ju fundera över varför man ska bekymra sig om det, om nu resultatet blir bra. Jag håller på att jobba på argumenten där. Men instabiliteten i oäkta handlingar är ett problem. Det som anses gott idag, kanske inte anses vara det imorgon och vips måste displaymänniskan byta kurs. Men jag har inte tänkt klart, jag tänker fläckvis på frågan. Under tiden kanske jag skulle anamma Kants syn på saken, det är helt enkelt moraliskt värdigt att handla enligt plikten. Och värdighet är en viktig fråga för det som är mänskligt.

Ja, att jag funderar över denna fråga beror förstås på traumatisk upplevelse av displaygoda människors displaygodhet. Den är inte vacker i närbild. Därför måste det helt enkelt finnas argument som talar emot den.

Meningen med jul

Meningen med juldagarna är att man ska ta det lugnt, inte göra något av nytta, utan mer nytta. Alltså ska man ägna sig åt promender och läsning. Egentligen hade jag velat ägna mig åt träning och läsning, men på något sätt har de övre luftvägarna fått för sig att det är lämpligt med en liten virus-fest, dvs förkylning. Den har varit smygig. Först fick jag lite ont i halsen, för en och en halv vecka sen, sen tappade jag rösten, sen fick jag hosta och nu har vi övergått till bihålorna. Även om jag inte känner mig det minsta sjuk i själva kroppen, är nog träning en dålig idé. Det blir promenader. Läsa kan jag alltid.

juldagen

På julaftonskvällen börjande jag alltså på Lina Wolffs De polyglotta älskarna. Och igår läste jag klart den. Ja, hm, vad ska man säga om den då?

Först tyckte jag det var uppfriskande att huvudpersonen inte är författare med intellektuella intressen. Eller huvudperson och huvudperson, den första huvudpersonen, kvinnan som dejtar. Hon glor på TV-serier, men tycker att hon lär sig något av dem. Hon framstår nästan som lite dum till och med. Sen är det författaren som skrivit De polyglotta älskarna, och så är det ytterligare en kvinna från en gammal italiensk adelsfamilj. Berättelserna går i varann, men ingen person blir särskilt tydlig och händelserna är både osammanhängande och oavslutade. Språket är sakligt, och det blir inte tråkigt att läsa. Efter tre fjärdedelar undrade jag när allt skulle knytas ihop och själva berättelsen börja. Men det gjorde den aldrig.

Antagligen har jag läst för lite feministisk teori för att förstå vad som är feministiskt över den, utöver att den sista delen handlade om en familj med tre kvinnor, ur tre generationer.

En sak jag tänkte på när jag läste och Matilda dök upp med sitt röda hår, är att författarinnan nog är rödhårig själv. Och det tycks stämma.

Jag läste inte recensioner innan jag började läsa, man blir så lätt påverkad i vilken riktning man ska titta, eller läsa. Om älskarnas hjärtskärande tillstånd, läser jag t ex i DN:s recension. Älskarna … Calisto, Lamas och så den där assistenten som dyker upp helt osammanhängande i sista delen. Det är speglar, någon ska ta livet av sig, är en usel älskarinna, någon har mask i huvudet. Och var tar Calisto vägen, egentligen, han liksom bara försvinner i romanen. Alltså inte försvinner som i kidnappas, utan försvinner som om han glöms bort. Och hur kommer det sig att Ellinor stannar kvar, det verkar vara ganska lång tid. Man kan inte precis säga att personerna beter sig på något trovärdigt sätt. Eller gör de? En annan sak man kan lägga märke till är att det inte förekommer några barn i berättelsen. De gifta paren har inga barn. Eller ja, förresten, i den sista historien, den om den italienska adelsätten, förekommer den yngsta kvinnan som barn i en återblick. Det kanske förklarar varför de är så upptagna av sig själva, romanen igenom.

Å andra sidan, vad ska egentligen förklaras? Det är ju som i verkligheten, allting hänger ihop, men helt fläckvis, fragmentariskt och oavslutat.

Romanen var inte tråkig, det var nog mer en besvikelse på slutet att jag inte fick något att tänka på riktigt. Och det, i sig, var en intressant insikt. Det var tydligen det jag ville ha.

Men om jag tänker mer då … Tre berättelser som går ihop. Människor som agerar på märkliga sätt. Ellinor som stannar kvar hos Calisto vecka ut och vecka in. Hur försörjer hon sig, försörjer han henne. Går hon aldrig ut, varifrån kommer maten som hon lagar varje dag tydligen. Hon ser på serier och läser Michel Houellebecq, vars böcker Calisto har gömt. Varför det?

Sen har vi Max Lamas, som är gift med en kvinna som jobbar på verket och läser filosofi på fritiden (hon verkar som jag, förutom att jag inte snöat in på Nietzsche). Den älskarinna, eller snarare One Night Stand, som han skaffar sig i romanen verkar han mest ta för att hon kan tänka sig honom.

Och så hon, Lucrezia, som behöver pengar till sitt gods.

Så’nt man undrar över är förstås, vilken är avsikten, vad är det som ska berättas? Det är kanske inte underhållning, isåfall skulle det varit en avslutad berättelse. Kanske. Inte en berättelse om en persons utveckling, eller bildning. Inte en sedelärande historia. Kanske om relationer, fast människorna verkar mest vara som biljardbollar som studsar i varann. Elastiska stötar. Människorna verkar inte ha någon medveten vilja. De verkar mest leta efter något.

Den fråga boken mest väcker är nog Vad vill jag egentligen läsa? och det är ju intressant.

Bevis för determinismen

Jag insåg idag, när jag lätt bedrövad tänkte att inget jag tänker har inte tänkts av någon annan förut. Jag tänkte det eftersom jag började skissa på den där planen som hör till skrivkursen. Planen för vad jag tänker skriva i vår. Under våren går nämligen hela kursen ut på ett skrivprojekt. Naturligtvis var det ingen djup insikt, att det jag tänker sannolikt har tänkts av någon annan. Det har ju också tänkts av någon annan. Men det var just det, att det tycks som om inget är nytt, det är faktiskt ett bevis för att determinismen är sann. Eller i alla fall en stark indikation.

Det skulle vara alltför osannolikt att många människor tänker samma saker, man kan antagligen räkna på sannolikheten, om det vore av en slump. Utifrån sett kan vi se den fria viljan som slump, även om den internt är (eller snarare skulle vara) en följd av överväganden mellan olika alternativ.

Nu har naturligtvis frågan om originalitet varit uppe på skrivkursen, det var den första uppgiften, och jag antar det var av förutseende, pedagogiska skäl. Att tänka igenom den frågan. Ity, vi alla kommer att drabbas av den. Den stora meningslösheten. Varför ska jag skriva detta, när det redan skrivits hundra gånger. Det är därför det är så bra med tekniska rapporter, att redovisa undersökningar man gjort, enär de inte är skrivna förut. Om de vore skrivna förut skulle de nämligen inte skrivas alls. Det är bara det som inte skrivits förut som skrivs. Nu gäller det ju ofta resultat, vilka kan variera i det oändliga. Men också nya metoder att göra saker och ting.

Samma sak drabbar väl iofs foton och liknande också. Samma foto är redan taget. Men när det gäller foto är det lättare att tänka, men inte från min vinkel, i mitt ljus.

Nu har vi ju också den existentiella frågan om skrivkursens berättigande. Varför går jag den, egentligen? För att jag tycker det är roligt. För att jag tycker det är kul att fylla tomma ytor med ord. Alltså skulle jag kunna ha ett projekt att skriva randomord bara. Om det handlar om att fylla sidor med ord. Det kanske jag skulle ha? Det blir ju rent av poetiskt. Ingenjören goes poetry. Det verkar inte vara jag. Och själva knäckfrågan om varför det som skrivs måste vara tidigare oskrivet är också obesvarad. Av nödvändighet blir det bara något i mitt ljus. Helt meningslöst. Men jag är inte främmande för det. Vad är det för larv att saker och ting ska ha mening hela tiden?

För övrigt slog det mig att Thales och grabbarna hade det bra, dels fanns inte så mycket skrivet, dels var det fritt fram att spekulera över både det ena och det andra som ännu inte var fastslaget. Som månen och solen och stjärnor och så’nt. Fast de hade det mindre bra på andra sätt, varken internet eller datorer.

Och nu när jag har bevisat att determinismen är sann, tänker jag helt bestämt äta frukost. Och sen tänker jag åka till jobbet. Det där med skriverier får jag tänka på en annan dag.

Benägenheten att krångla till livet

Jag har för mig att Nietzsche i Avgudaskymning skrev om att trivas i sitt eget sällskap. Det tycker jag rent generellt är ett trevligt uttalande, jag tog till mig det, som bekräftelse på min egen läggning. Om man nu inte har något annat trevligt sällskap ibland, är det åtminstone väldigt praktiskt att trivas med att umgås med sig själv. Det gör jag. I alldeles för stor utsträckning tycks min omgivning då och då tycka. Men man får betänka att jag faktiskt är, utöver mig själv, både mamma, maka, syster, dotter, kollega och en del annat, så komma här och påstå att en egen timme då och då är för mycket, det tar jag inte särskilt hårt.

Men ibland blir jag lite trött på mig själv, ändå. Kanske inte på sällskapet, egentligen, jag får knappt nog, men på vad jag ägnar mig åt, eller fastnar på. Nu håller jag på med en inlämningsuppgift i filosofi-kursen. Om moralfilosofi. Och jag har hängt upp mig på några begrepp, som jag tycker dels är otydligt definierade, dels otydligt använda i kurslitteraturen. Och nu vet jag att avsikten med detta moment inte på något sätt är att nå något djup i moralfilosofi, egentligen går det utmärkt att läsa denna passage i kurslitteraturen utan att egentligen riktigt förstå den, man förstår på ett övergripande plan. Men jag vill förstå exakt och precis och megadikto (ett ord uppfunnet av Lille Son som betyder exaktare än exakt). Och denna passage, den är typ två sidor lång, är full av förvirring. Man kan faktiskt se det som en bedrift att få in så mycket förvirring på så lite utrymme. Begrepp som tycks användas likvärdigt, men man förstår att det ska vara skillnad, och de används omväxlande med varann. Och det värsta är att de är synonymer i normalt språkbruk, skäl och motiv. Jag blir galen. Och jag vet att det är perfekt ordning på knivarna i lådan. Vilket förmodligen är en del av problemet. Svepande förklaringar och ytliga beskrivningar, där man skippar viktiga resonemang och detaljer för att det inte ska bli för stort eller komplicerat, funkar aldrig. Aldrig. Genast kastas jag tillbaka trettiofem år i tiden, när vi skulle lära oss adverb i engelskan, och det var en hålost av information som jag inte fick ordning på, förrän efter många cykelturer i oresonlig ilska genom stan. Det är bra att tänka på den erfarenheten, för det blir ordning på detta med, när jag letat upp de resonemang som saknas, eller tänkt ut dem själv. Jag är inte orolig på det sättet.

Det är mer att jag blir trött på mig själv. Jag måste inte se djupet i allt detta just nu. Det behövs inte, det är en introduktionskurs, det är en del av en introduktionskurs, det är mer frågan om att introduceras till ämnet. Men, det hjälper ju inte mig. Jag vill ha överblick över allt. Nu. Det krävs enorm övertalning av mig själv att skärpa mig. Skärpa mig att inte nödvändigtvis lära mig allt nu. Och det är inte ens för att jag tycker jag behöver göra en prestation. Det är bara för att jag vill veta. Förstå. 

Det är faktiskt jobbigt att vilja förstå och lära, när det inte är avsikten*. Jag både trivs och inte trivs med denna besvärliga egenskap.

(* Jag vill inte påstå att det inte är meningen att man inte ska lära sig saker på kursen, det är det, men det tycks vara upplagt i lite olika nivåer, man börjar med att skrapa översiktligt på ytan på flera områden, för att senare gå djupare. Och den strategin är svår för mig …)

Undantag

I måndags ringde alarmet klockan fyra. Färden gick via dimhöljda vägar och soluppgång, mycket vackert, mot Växjö och den första av de obligatoriska träffarna i skrivkursen. En femtimmars bilresa. Nu hade jag laddat upp med Filosofiska rummet, ljudbok och föreläsningarna i Filosofikursen, så jag hade verkligen inte tråkigt. Bilkörning är ovärderlig tanketid också, det går utmärkt att köra när det är helt tyst.

Jag vet inte varför jag anmälde mig till den där kursen egentligen, eller jo det vet jag, jag tycker det är kul att skriva. Och jag vill bli bättre på det, framförallt vill jag spotta ur mig inlämningsuppgifter i kurserna jag läser snabbt och effektivt. Men, jag vet inte hur jag egentligen tänkte att en kurs inriktad på skönlitterärt skrivande skulle hjälpa mig där. Jag tänkte nog att göra skrivövningar kunde vara bra, träna flinkhet. Och så är det ju helt enkelt bara roligt. Och det är där jag har ett problem. Eller det är inte problem för mig såklart, att ha roligt. Men jag känner mig oambitiös som inte har ett skrivprojekt, något som måste komma ut. Jag har liksom inget särskilt att berätta. Jag kan visst hitta på saker att berätta, men det är inget måste. Jag förtärs inte inifrån om jag inte berättar. Eller gör jag det, utan att jag fattar det? Vad ska jag isåfall berätta. Egentligen vill jag berätta vad jag ser här utanför fönstret. Det är en skog. Några tallar lutar. Himlen är blå och det verkar inte blåsa idag. Det mest spännande som händer är när någon går förbi, det händer en gång i timmen. Det är bra med skog, då fångas man inte in att titta på något som man inte borde ägna tid åt. Som när jag satt på jobbet på ett ställe med en kontorsbyggnad mitt emot, och jag kunde se vad alla de människorna gjorde. Jag såg när de alla gick från skrivborden och gick till fika. En gång såg jag en som gick omkring med bar överkropp på sitt kontor. Han bytte skjorta. Man kan undra varför.

Men nu ska jag skaffa mig ett skrivprojekt, det behövs för kursen i vår. Då ska man nämligen skriva på en sammanhängande text. På ett projekt. Tills dess måste jag öva in mig på det. Så nu har jag tagit tag i saken, jag har bestämt mig för att gå upp en timme tidigare varje morgon och ägna den timmen åt att bara skriva en massa saker. Jag började imorse. Det var mysigt. Det var mörkt ute, ingen annan än jag var uppe, jag duschade och satt på kaffe. Och så satte jag mig vid mitt skrivbord och skrev en massa saker.

Problemet blir förstås det där med sömn. Jag har nämligen också den fiffiga idén att jag ska vara uppe lite extra länge på kvällarna så att jag får lugn och ro att läsa, både skönlitteratur och kurslitteratur. Eventuellt måste jag ordna ihop det där, så att jag får sova också. Det behövs tyvärr.

Men vi börjar komma in i de nya rutinerna efter flytt och nya skolor, det frigör en del tid. Nu är frågan vilket skrivprojekt jag ska skaffa mig. Vad behöver komma ut?

Filosofin behandlar skepticismen. Jag tänker alltså finns jag, sen blir det mer komplicerat. Hur vet jag att jag inte är en hjärna i näringslösning? Den typen av tankar. Om jag är en hjärna i näringslösning så simulerar den just nu den här texten åt mig. Fast den verkar komma ur min bottenlösa, men materiella, fantasi. Det finns 1078 atomer i universum har någon räknat ut. Ett ändligt antal, även om det är stort. Det betyder att det bara kan vara ändligt antal kombinationer av dem. Och om medvetandet är materiellt, ändligt antal tankar. Även om de är många möjligheter. Då inser man igen, att för oss, som verkar ha begränsad tid och begränsad förmåga att tänka tankar, vi har taskig bandbredd helt enkelt, verkar det ändå finnas oändliga möjligheter att tänka en massa tankar. Vi verkar ha fri vilja, men det är bara för att vi har dålig bandbredd. Och det jag skulle komma fram till är att den här taskiga bandbredden gör det svårt att tänka ut hur det skulle vara mätbart att vi är hjärnor i näringslösning. Det retar mig att jag inte direkt kan se hur det skulle gå till.

 

Tänk om jag inte alls är ingenjör

Alltså, det är jag ju, till yrket, eller mer rätt är kanske att säga till yrkesexamen. Civilingenjör. Jag har ägnat mig åt forskarstudier, och skrivit en avhandling. Teknisk licentiat. Visst borde man väl vara ganska mycket ingenjör då? Men jag är inte så ingenjörsk, även om jag naturligtvis är lagd åt det matematiskt-analytiskt-logiska.

Jag tycker jobbet är vrålkul, nästan alltid. I alla fall när det finns en massa intressanta och intrikata problem att lösa. När man måste vrida och vända på saker och ting, stirra i ekvationerna, göra beräkningar, tänka tills hjärnan glöder, läsa drivor av rapporter och artiklar för att leta efter något med anknytning till problemet som ska lösas. Det är kul att tänka ut nya sätt att göra saker och ting. Men egentligen är jag inte särskilt intresserad av teknik. Det är aldrig svårt att förstå hur tekniska prylar funkar, när man börjar titta på saken, och det är ohyggligt bra att många finns. Och det är klart jag tycker det är coolt, och ofta praktiskt, med stora komplexa system som fungerar. Flygplan, rymdfarkoster, kärnkraftverk, gruvmaskiner, processindustri. Logistiken vid väg- och brobyggen.

Matematik är vackert, och praktiskt. Och det är fysik också. Och det är roligt att kunna hantera det på hyggligt avancerad nivå.

Men ändå. Det är alltid tankar som fascinerar mest, som alltid fascinerat. Inte människor, men hur människor tänker. Inte möten med människor, verkligen inte. Skulle vara någon som är intressant då. Jag har fö just läst Den andra kvinnan av Therese Bohman, och den andra kvinnan har svårt att hitta människor som är tillräckligt intressanta. Det är en tanke att känna igen sig i.

Och nej, det är inte elitistiskt alls. Det är bara en fråga om vad man är intresserad av.

Men tänk om jag är fuskingenjör, tar upp platsen för en riktig ingenjör, bara för att jag av en händelse råkade skaffa mig det yrket. Nej, det var inte tråkigt att plugga, men det var kanske inte precis roligt heller. Det är mycket roligare att plugga nu, än det var då. Bara en så’n sak. Men jag tänkte att det var praktiskt att vara ingenjör, och jag kunde ju det. Så då blev det så. Skumt.

Nu ska jag börja på Förtvivlade människor, av Paula Fox. Jag har just lämnat in min första skrivuppgift i Kreativt skrivande. Och jag har lämnat in två uppgifter i Filosofi-kursen. Tänk om jag håller på att transformeras?