När det ena leder till det andra

Så har det varit idag.

Först var det helt naturligt, jag höll på med några härledningar på jobbet. Det var integraler som skulle leda till något som kan programmeras och räknas på. Integral till differensekvation. Så’nt är rätt kul.

På lunchen läste jag lite, bloggar. Jag brukar läsa en blogg som jag tycker är ganska kul emellanåt, Manier och poesi. Poesi är, som vi vet, inte riktigt min grej. Men det är inte så mycket poesi i bloggen, jag tror faktiskt inte jag har sett någon alls. Eller så har jag glömt det. Men, idag läste jag några inlägg om böcker som bloggaren inte gillade, Rich boy och Vardagar. Och då blev jag såklart nyfiken, vad kan vara så uselt? Inte för att jag går omkring och tycker allt är bra, inte alls, nästan tvärtom förstås. Men om någon annan tycker att något är särskilt bra eller särskilt dåligt, visst blir man väl nyfiken på vad man själv tycker då? Detta har alltså resulterat i att jag reserverat ännu fler böcker på biblioteket. Det är ju inte så att jag tänker köpa dem, precis. Inte än i alla fall. Om de är bra. Kanske. Den första av dem, förresten, hade jag redan ratat efter att ha läst några recensioner på rekorderliga kultursidor, men nu har alltså ett kort negativt utlåtande fått mig att tänka om. Eller i alla fall bli nyfiken. Visst är världen konstig?

Sen har jag ägnat mig åt korrespondens. Igår mailade jag till ett företag och klagade på deras aggressiva och otrevliga försäljare som inte ens borde ha ringt upp mig. Jag fick en ursäkt. Det kostade ju ingenting. Förra veckan mailade jag till Adlibris och frågade om de möjligen hade någon idé om när min försenade bok kommer. Idag, en vecka senare, fick jag svar. Med ungefär samma ordalydelse som det mail jag fick som talade om att min bok var försenad. Jag fick alltså ett mail från Adlibris kundtjänst som talade om att min försenade bok var försenad för att den var försenad. Att jag inte tänkte på det. Jag blir trött på sådant meningslöst nonsens. Sen skulle jag visst vara glad över att de gjorde mig tjänsten att skicka den andra boken jag beställde samtidigt, separat. Samma effekt hade det blivit om jag gjort två separata beställningar också, de framställde alltså en icke-tjänst som en tjänst. Undrar vilka de tror de lurar med sådant nonsens och icke-service? Ja, och sen var det ytterligare en liten mailkorrespondens som jag helst inte vill kännas vid. Jag mailade ett antikvariat och begärde faktura på den bok jag köpt och fått, men inte fått faktura på. Jag vill ju inte ha påminnelseavgifter och inkasso och betalningsanmärkning, liksom. Två gånger mailade jag. Och så fick jag svar. Att jag ju redan betalat boken, med kreditkort, direkt, när jag köpte den. Det hade jag glömt.

Så var det med den saken. Och nu ska jag läsa ut Alla är vi kritiker, och det slog mig att jag har en Filosofisk Tidsskrift liggande, den senaste, som innehåller en artikel som verkar intressant Den svårfångade konsten. Det ena leder till det andra. Vad det har lett till tänker jag inte tala om.

Varannan dag

Jag har bestämt mig för ett skrivprojekt till kursen. En text jag började skriva på tidigt i somras. Helt plötsligt tog texten stopp och jag la den i träda. Men för ett par veckor sen tog jag fram den igen, dammade av och modifierade några detaljer, en ganska central detalj faktiskt, tyngdpunkten förskjöts en aning. Och vips verkar det utvecklingsbart, i alla fall tillräckligt för kursen. Men, ett problem har uppstått. Varannan dag tycker jag projektet är genialiskt, utvecklingsbart, djupsinnigt, förträffligt, etcetera, etcetera. Varannan dag, eller oftare, tycker jag det är helt dumt. Meningslös upprepning. Allt har sagts förut, på samma sätt, gäsp. Inte en sådan text till, man dör. Och så vidare.

Ganska jobbigt.

Men jag har ju varit med förr. Långa rapporter att mota i uppförsbacke, ändlöst träning för något mål långt bort. Det går upp och ner, platåer, och sen händer något. Ibland blir det förstås inte bra i alla fall, där på slutet. Det är som en blomma man rycker kronbladen av, älskar, älskar inte. Jag vet inte vad det sista kronbladet kommer att säga.

Jag har börjat läsa Anita Desais Dagens klara ljus och är drygt halvvägs genom Thomas Anderbergs Alla är vi kritiker. Den förra börjar jag komma in i, så att läsningen får eget inre driv snarare än ett yttre. Den senare är riktigt, riktigt bra. Luddiga begrepp som äkthet, originalitet, komplexitet och skönhet. Från vems perspektiv, och hur ska man veta? Jag tycker det kommer så nära medvetandefilosofiska reflektioner, alltså när jag själv tänker på det jag läser. Men det är inte konstigt, Anderberg var filosof utöver kritiker.

Man kanske blir orolig över att ingenjören ska förvandlas till något icke-ingenjörskt. Men jag kan komma med lugnande besked. Jag ägnar just nu en stor del av tiden, dvs den på jobbet, åt diskretisering av momentekvationen, samt olika korrelationer för värmeledning. Så det finns ingen akut anledning till oro.

Fördelen med tjänsteresor

Taxi, hyrbilar, flygplatser, trånga flygplan, hotell, konferensrum, restauranger. Eviga möten. Och sällan hinner man riktigt se var man är. Så ser tjänsteresor ut. Jag erkänner att det inte är det roligaste jag vet.

Men ibland blir de ganska bra. Flygresan är inte alltför lång, planet är inte alltför trångt, man slipper vara social på kvällen. Då hinner man läsa, om man nu inte måste förbereda arbetsdagen. Men ibland hinner man båda. Två böcker läste jag på den 1,25 dygn långa tjänsteresa jag just kommit hem från. Förutom förberedelser. Mycket lyckat.

Först satt jag en timme och läste på en indisk restaurang. Och åt. Det var åratal sen jag var på någon indisk restaurang. Det var gott. Och lite för mycket. Men innan dess hade jag förstås läst på planet.

India House Chicken Sizzler, Naan-bröd (vitlök).

Sen gick jag tillbaka till hotellet, 150 meter. Och läste. Och jobbade. Och läste. Och så läste jag ut boken; Du tror du vet allting, av Marie Peterson. Jag tänker nog inte skriva så mycket om den, inte just nu i alla fall. Men nu har jag läst Marie Petersons tre romaner. Och det är på samma sätt som med Houellebecqs böcker. Igen. Det finns ett övergripande tema, en övergripande stämning, samma personer, fast på olika sätt.

Morgonutsikt från åttonde våningen.

På morgonen såg det ut såhär. Då blev det inte mycket läst, för då var det möte hela dagen. Men på flygplatsen, på planet och sista resten i hängstolen hemma blev Finna sig, av Agnes Lidbeck, läst. Nu har vi ett antal kvinnohistorier, vi har Therese Bohmans, Lena Anderssons och så har vi Agnes Lidbecks kvinnor. Det ska jag tänka på. I Finna sig hade alla vuxna personer fyrbokstaviga namn, Anna, Jens, Ivan, Siri. Och barnen fembokstavs, allitterationer. Bara en sån sak. Jag blev ju lite sur på Anna, precis som jag blir sur på Ester och Marina/jag/Karolina. Det är väl förtusan bara att skärpa sig! Nehej, inte det … Och Anna, sluta att spegla dig så himla mycket, andra människor bryr sig inte om hur du ter dig.

Morgonutsikt från altanen, med ett ”dagens urval”, det är från i lördags morse tror jag. Jag hade ”Du tror du vet allting” på lut redan då, men annat kom före.

Och idag förväntar jag mig leverans av två bokpaket med böcker som ska läsas i kurserna. Precis on time.

Annars har jag problem med äggen i äggkartongen, ibland är det svårt att få fullständiga symmetrier i den.

Naturligtvis finns det ett antal andra val för olika sorters semi-symmetrier här, men den här var väl en av de snyggaste i alla fall.

Och allt är som vanligt igen

En jobb-vecka har gått och semestern känns avlägsen, allting är som vanligt igen. Nästan i alla fall. Jag börjar fjärde året med distans-studier. Förra gången jag började fjärde året med universitetsstudier var det sista året. I alla fall om vi talar grundutbildning, civilingenjörsutbildningens kunskapsmassa läste man på den tiden på fyra år. Den här gången lär det inte vara det sista året, det finns så mycket intressant att läsa och jag har inget särskilt mål. Jag läser planlöst. Eller det gör jag egentligen inte, men stigen vecklar ut sig efterhand. Det blir det som verkar kul att läsa. Det dröjer ytterligare en vecka innan man kan registera sig, och sen en vecka till innan kurserna kommer igång. Jag kan knappt vänta! Fast det behöver jag inte heller, jag har skaffat litteraturen och börjat bläddra. Skrivandet kan man alltid ägna sig åt, det är praktiskt, för delar av det går sen att använda.

Idag hämtade jag det jag reserverat på biblioteket, några H P Lovecraft, hur jag nu ska klara av att läsa det. Inte för att jag är rädd att skräcken är skräckig, utan mer att jag är rädd att den blir tråkig. Men texterna är inte alltför långa.

Vad kan man säga mer, gräsmattan har kommit igång och vi har planterat två äppelträd och några hallonbuskar. Allt är som vanligt. Och jag har läst en udda bok, Undersökning i en bassäng, av Marie Peterson. Hon var en av handledarna på förra kursen, och naturligtvis blev jag nyfiken. Det är inte en bok man glömmer direkt, samtidigt som personerna fortsatte att vara otydliga boken igenom, lika otydliga som deras egna diffusa och hemliga problem, kanske. Intressant bok. Nu har jag fortsatt med Harriet av samma författare. Verkar lovande.

Det är över

Väntan.

Väntan på beskedet. Antagningbeskedet. Lyckan är lokalt total, eftersom jag kom in på de tre kurser jag hade satt högst och vill läsa. Eller skriva. I år blir det mest skrivkurser, Kreativt Skrivande III och Att skriva kritik och essäistik. Och ytterligare en kurs i filosofi, den tredje trettiopoängskursen, påbyggnadskursen. Så nu vet jag vad jag ska göra i höst och i vinter och nästa vår. Ha jätteroligt. Skrivkurserna innebär en hel del läsande också förstås, det ingår både lite mer teoretiska delar och en del skönläsande, men inte på samma sätt som kurser i filosofi eller idéhistoria, vad jag hittills erfarit. Så jag hoppas jag ska få tid att läsa mer av det insamlade som ligger på hög och längtar efter läsning.

Jag har stora förhoppningar på kritik- och essäistik-kursen, den ska bli så himla kul. En oroande sak är bara att en del av kurslitteraturen handlar om musik. Musik? Jag och musik är en historia för sig. Jag lyssnar nästan aldrig på musik, eller i perioder gör jag det, men jag har inga medvetna, avancerade reflektioner i frågan. Genom mina bröder har jag tvångslärt mig saker jag inte velat veta. Man inser lätt hur genant det var för en teoretiskt insnöad tonårsflicka att till allas förvåning excellera i quizzerna som hölls på musiklektionerna i nian (på gymnasiet såg jag till att slippa musiken), bara för att man råkade känna igen och känna till allsköns märkliga hårdrockare och andra, på grund av det där ofrivilliga lyssnandet. Nu verkar det som om Store Son tagit upp morbrödernas mantel, helt plötsligt kan jag saker om rappare som jag aldrig skulle lära mig frivilligt. Men, ändå. Musikkritik? Det blir garanterat roligt, på ett o-roligt sätt, om jag ska försöka mig på det.

Men, jag har naturligtvis en teori om varför jag är avogt inställd till musik. Det är nämligen så att jag hör väldigt bra. Jag hör lätt när det skär sig nämligen, så jag har kommit fram till att jag har sådan känsla för toner, eller om vi ska snacka fysik, eller musik, för frekvenser, amplituder och fasvridningar, att det mesta låter rätt illa. Om det inte är perfekt. Det är alltså min precisa känsla för musik som gör att jag har svårt att lyssna på det mesta. Det har jag kommit fram till. Det finns bara en räddning. Och det är texterna. Där har ju många rappare något att komma med. Om de bara inte hade så embarliga ljudspektrum tillsammans med texterna.

Filosofi, förresten, blir naturligtvis skojigt det också, det är en självklarhet. Jag hoppas att årets utbud av delkurser kommer att passa mig. Jag vill läsa mer politisk filosofi, mer filosofihistoria, mer metafysik, och ja … en del moralfilosofi kanske?

Att skriva

Stephen Kings skrivhandbok Att Skriva. En hantverkares memoarer har stått på min läslista länge. Den fanns på litteraturlistan redan i den första kursen i Kreativt Skrivande, men jag lyckades inte läsa den då. En anledning är att jag inte läst någon av Stephen Kings böcker, och jag har aldrig känt mig lockad till det. De verkar helt enkelt inte vara den typ av litteratur jag uppskattar. En annan anledning är att jag har ett motstånd mot att läsa creative writing-böcker. De associerar till självhjälpsböcker, och alla tips och råd är nog i all välmening, och kanske ger insikter, men jag vill ändå hellre ägna tiden åt att göra. Alltså antingen läsa, eller skriva. Och då menar jag läsa skönlitterärt eller kurslitteratur. Okej, nu var ju de här skrivhandböckerna kurslitteratur, och jag har läst flera stycken, jag lovar. Men jag känner i alla fall motstånd.

I vilket fall som helst föll det sig som så att jag började läsa Stephen Kings Att Skriva. Den visade sig vara både hysteriskt rolig och innehöll några handfasta, praktiska tankar om skrivande. ”Om du vill bli författare” skriver han ”är det två saker du måste göra hela tiden: läsa mycket och skriva mycket.” Det påminner mig om vad jag någon gång läst om löpning, jag trodde det var i James F Fixx legandariska bok Löpning, som jag lusläste från pärm till pärm när jag var femton år, men jag hittar i alla fall inte stället nu när jag letar efter det. Det han, eller någon annan, skrev var i alla fall att om man vill bli bra på att springa ska man träna det. Man ska träna det man vill bli bra på helt enkelt. Jag vill bli bra på att tänka. Så jag antar att jag får träna på det. Men jag fuskar lite med att läsa och skriva också.

Men om vi återgår till Att Skriva. Vad ska man säga om de viktigaste insikterna? En är ”bort med adverben”. Jag håller med. Sen om miljöbeskrivningar. Det tycker jag är ganska trist att läsa, och jag skriver inte gärna hur mycket som helst, och eftersom jag får medhåll av King är jag nöjd: ”Det höves oss icke att förlora oss i beskrivandets djungler bara för att vi kan.” Första utkastet skrives med arbetsrumsdörren stängd, den andra med dörren öppen. Det är väl en ganska bra bild.

Sen skriver han något som påminner om Söderberg i Doktor Glas. Han skriver att det han vill är att framkalla resonans. Doktor Glas ville framkalla något slags känsla. Det verkar ligga något i det. Det kan man tänka på.

När det gäller skrivarkurser är King lagom entusiastisk över deras nytta. I alla fall som avgörande för skrivandet. Det är kanske trevligt att få åka på skrivarkurs (han verkar mena en sådan där man under en viss tid helt ägnar sig åt skrivande): ”Men sanningen är att vardagens alla små avbrott och störande inslag inte tycks ha någon särskild negativ inverkan på vad man skriver, utan rentav kan vara till hjälp. Det är ju faktiskt det lilla gruskornet som hamnat innanför ostronskalet som får pärlan att växa, inte att ostronet åker på ostronkonferens.” Och det kan väl rent generellt vara till tröst för alla oss som sliter med att förstå något här i världen och hallucinerar om den där sammanhängande tiden att läsa och tänka. Det kanske helt enkelt funkar ändå.

När det gäller att veta när ens text är färdig, skriver King något i stil med att man bara vet det när den är färdig. Jag har harvat med min text under två år nu, Kreativt Skrivande I och II. Och den har växt, och personerna går på tomgång, och det känns som jag skriver allting gång på gång. Inga nya händelser, inga nya insikter. Men så igår helt plötsligt, skrev jag några rader. Och när jag skrivit dem tänkte jag ”Men oj, det där var ju slutet.” Det verkade stämma! Så nu finns det ett utkast till någon slags historia. Och nu ska jag nog ägna sommaren åt att skriva om den en gång till, strama upp, balansera, korrigera felaktigheter i tider och andra ologiskheter. Ta bort meningslösa personer och utveckla några andra. Och ja, temat dök upp av sig själv också, precis som King påstår. Kanske tycker jag boken var bra, eftersom den stämmer med min upplevelse och mina tankesätt. Och jag känner mig fortfarande inte sugen på att läsa Stephen Kings romaner. Men, den är skrivboken var ju bra. Och läsa mer ska jag.

Och kanske läser jag ingen sommarkurs, utan läser annat istället. Till exempel ett par böcker om fri vilja, som jag tycker är ett extremt intressant fenomen.

Allt detta skrivande

En anledning, av flera, till att jag började läsa distanskurser i humaniora var att jag tänkte att övning i skrivande, genom inlämningsuppgifter, essäer, uppsatser, skulle vara bra. Jag tyckte jag behövde bli bättre på att skriva. Jag tyckte nämligen det gick ganska trögt att skriva tekniska rapporter på jobbet. Det var själva känslan jag egentligen ville förändra. Det gick inte trögt i själva verket, i meningen producerad text, det blev och blir en massa text. Men det har nästan alltid känts trögt. Kanhända är det lite långsökt att kurser i humaniora skulle förändra känslan av att skriva tekniska rapporter, men jag tänkte väl helt enkelt att mängdträning var bra. Typ som att konditionsträning alltid är bra oavsett vilken sport man vill ägna sig åt.

Och nu är det verkligen ett evigt skrivande. Och läsande förstås.

I alla fall idéhistoriker verkar ha ett intressant sätt att jobba på, där själva skrivprocessen ses som forsknings-/analysprocessen! Inte som vi vanliga ingenjörer, som räknar och löser problem, och antecknar under tiden, och sen skriver rapport. Eventuellt har vi skrivit vissa obligatoriska avsnitt, som en inledning, och förutsättningar och metod eller metodik, och sådant, ganska tidigt, men de tunga avsnitten med analysen och resultaten och slutsatserna, de kommer när arbetet är klart. Då skriver man. Tänka och räkna och tänka först, skriva sen. I idéhistoria är det läs och skriv samtidigt. Jag säger inte att det är tokigt. Bara ovant.

En annan sak som är ovan för en stackars ingenjör är den slapphänta hanteringen av det här med metoder och metodik, något man för övrigt inte verkar göra någon ansträngning att skilja åt. I en text, Lennart Olaussons Från text till text, inser jag varför man ser så lätt på saken: ”använd vilka metoder du vill bara du kommer fram till något spännande och intresseväckande!” Där ser man! Dessutom kan man läsa vad jag redan noterat när det gäller ämnet: ”Man behöver läsa stora mängder litteratur […]”. Så var det med den saken. Man kan se en skillnad mellan idéhistoria och filosofi, i alla fall om man jämför de båda B-kurserna sådär subjektivt, det är mindre i mängd att läsa i filosofi, men det kräver långsammare läsning och omläsning. Idéhistoria kör helt på bulk-träning, men det är en smart idé att markera det man tycker är intressant, annars hittar man aldrig tillbaka till det.

Idag har jag börjat läsa en bok som jag tipsades om, hittat på antikvariat: Svindlande perspektiv. En kritik av populärvetenskapen. Den verkar behandla en fråga som jag grubblar på, eller ett område, hur kan vetenskapliga resultat förstås av icke-experter? Själv blir jag ofta frustrerad av att läsa populärvetenskap, det är för översiktligt, lösryckt och för många påståenden som inte motiveras. Jag tycker inte jag förstår något mer alls. Inte ens när jag vet att jag egentligen vet något om området. Det är som om den populärvetenkapliga texten beskriver något helt annat, lösryckt, ytligt. Och det verkar som om den här boken ger mig stöd för den synpunkten …

Jamen, det var ett nedslag i vardagen, för övrigt har jag konstruerat ett myggfönster, som jag just håller på att bygga också.

Intellektuella troféer och fascinerande män

Det var ett nytt begrepp, som introducerades i kommentarerna till förra inlägget, Intellektuella Troféer! Ska vi ta och titta på de senaste då? Till halva reapriset kapade jag åt mig Guteberggalaxens nova och två böcker till som ligger under där i högen. Sen har vi två stycken som hör till kurslitteraturen i idéhistoria, de två översta. Jag tycks ha en viss fallenhet för att ramla in på det som har med (natur-)vetenskap att göra. Testosteron Rex råkade jag glömma att avbeställa från Daidalos. 

Och vem har inte en åsikt om Jordan B Peterson? Jag skulle nog inte skriva fascinerande män i rubriken, utan snarare ska det vara fascinerande åsikter om män. Och det är speciellt två stycken som jag ägnar lite extra uppmärksamhet att studera nu. Sen jag såg den beryktade Channel 4 intervjun (sök på YouTube och kolla, den är spännande!) har jag läst en del om honom, och sett några fler klipp. Åsikterna är som sagt var fascinerande. Alla känslor upprörs på olika sätt, anklagelserna haglar. Naturligtvis måste jag undersöka saken, därför tänkte jag läsa den där boken som tydligen är grunden för turbulensen. Man kan inte tycka något innan man undersökt saken ordentligt.

Den andra fascinerande mannen är James Clerk Maxwell. Eller kanske inte han som person heller egentligen, utan snarare hans matematiska behandling av elektromagnetismen. Jag läste en essä som Einstein skrivit till hundraårsjubiléet (1931) av Maxwells födelse, där han skriver om hur Physical Reality har förändrats från Newton via Maxwell, hans egna varianter av relativitetsteorin och sen kvantmekaniken. Från en materialistisk uppfattning till en baserad på fält och sannolikheter. Och jag funderade på hur det egentligen ligger till. Det är ju fysikernas uppfattning av verkligheten (jag ansluter mig till den uppfattning), men hur uppfattar vardagsmänniskor verkligheten? När jag tänkt en stund insåg jag att de flesta nog är kvar hos Descartes, på 1600-talet! En dualistiska uppfattning, där det finns två substanser, materia och ande! Stort glapp kan man säga. Nåja.

Utöver det är metafysiken riktigt trevlig och lättsam såhär i början, med lite repetition av predikatlogik.

Det var väl dagens vältrande med utgångspunkt i de intellektuella troféerna. Men det är väl bäst att kasta i brasklappen på en gång, de två översta böckerna kommer att ingå direkt i den krets som läses just nu, de andra kommer få vänta på sin tur. Petersons måste jag antagligen ta itu med ganska snart, kanske över påsk, annars kommer jag att avlida av nyfikenhet.

Högarna

Inte de Svenska alltså. Utan Mina Högar. Helt plötsligt en dag insåg jag att det låg Högar överallt. Igen. Men Viktiga Böcker. Sådana som används av olika anledningar, som olika kurser. Sådana som inhandlats av olika anledningar, som olika kurser. Och kanske någon annan anledning också, som Bra Att HaKommer Säkert Till Användning I Någon Kurs Snart, och liknande. Och sådant som är av rent nöje. Vi kan titta på en liten film om Högarna.

Några har faktiskt redan kommit till använding. Och jag läste Jenny Offills Avd. för Grubblerier. Den var ju bra, men lite besviken blev jag allt, den skulle ju vara så fruktansvärt lärd och intelligent. Jag är kanske för dum, men jag tycker inte det är jätteintelligent och jättelärt att bara lägga in citat här och där. Och jag tyckte kanske inte reflektionerna var jättedjupa heller. Men, tja, underhållande. Och mycket lättläst. Och, faktiskt, ett hyfsat originellt format. Som fragment, men med sammanhang. Det gillade jag. Men jag gillar inte riktigt det där när romaner är som horoskop med triggerord och så allmänt hållet att man kan fylla i sig själv i det, och luras att tro att det är fantastiskt insiktsfullt. Gillar inte det.

Härnäst vet jag inte riktigt vad jag ska ta tag i. Jag har läst halva A Clockwork Orange, men den är ganska tråkig. Men jag ska läsa klart. Och så har jag börjat på Misstag i Moskva, och den verkar lovande. Och sen har jag läst ut An Introduction to Political Philosophy, och den tyckte jag vara fantastiskt bra. Mycket klar, välskriven och pedagogisk. Den skulle jag vilja skicka till Stefan Löfvén och Magdalena Andersson och de andra, för jag tänker att, om de skulle läsa den, kunna läsa den, och förstå något, så skulle det vara väldigt bra. Jag tycker nämligen de skulle behöva tänka efter vad de egentligen har att göra där de är, och det kan vara bra att reflektera över några grunder till staten och demokratin, som är så populär, då. Jag menar, det är naturligtvis inte heltäckande på något vis, men det vore kanske bra att börja någonstans? Få lite rätsida på prioriteringarna?

Sen har vi haft slutseminarium om romantiken, och Frankenstein, och till slut kom jag på att monstret respresenterar kvinnorna. Rousseaus romantiska förtryck av kvinnorna. Man ser Hedvig Charlotta Nordenflychts försvar. Eller rättare sagt ser man en illustration av hur det går när man gör som man gör. Så är det. Men jag tror inte jag lyckades övertyga mina kurskamrater om likheten. Det är frustrerande när man så klart ser samband och sen kan man inte få någon annan att se det. Jag vet inte vad det är med folk, hur tänker de egentligen? Men det är ju därför jag läser idéhistoria, för att försöka förstå det. Det går sådär. Alltså, jag förstår hur tankar hängde ihop då. Men det säger ju inget om varför folk gör som de gör nu. Tyvärr.

Förresten öppnade antagning.se för höstens kurser igår och jag fortsätter väl. Efter detta läsår kommer jag ha lika många poäng i humaniora som jag har från Teknisk Fysik. Men, med skalningen av poäng som var när jag pluggade , måste jag läsa dubbelt så många humaniorapoäng för att det ska bli jämlikt med tekniska poäng. Orättvist, eller hur? Fast kanske inte, jag känner mig fortfarande som ingenjör liksom, som läser lite humaniora för att det är roligt. Den tanken är ganska märklig.

 

Läsningen

Jag hade tänkt läsa 50 böcker i år, det ställde jag in i Goodreads årsutmaning. En bok i veckan, ungefär, det är ju inte så mycket med tanke på hur mycket jag läser. Men, jag läser väldigt mycket som inte är böcker, artiklar till exempel, och utdrag ur essäsamlingar, antologier, kurslitteratur där inte hela böckerna ingår och liknande. Sådant som inte direkt lätt går att kryssa av i en bokläslista. Så min Goodreads-lista ser lite tragisk ut, hälften ungefär kommer jag upp i. Det är inte så mycket skönlitteratur i listan heller, som det var när jag läste litteraturvetenskap. Fast hm, det var det kanske inte då heller, det var mycket annan litteraturteori också. Nåja. Det är jullov och jag läser. Det här läser jag nu:

Liv 3.0 – Max Tegmark. Lättläst, jag håller på med kapitel 2 som heter ”Materia blir intelligent”. Jag har redan nämnt inledningen och första kapitlet. I mitt interna läsbeting ska jag läsa till och med kapitel 3 idag, vi får ser hur det går med den saken. Det står både frisörbesök och social sammankomst på programmet för dagen, och ett läsbeting till.

Comparative Media History – Jane Chapman. Ingår i idéhistoriakursen i medier, teknik och idéer. På programmet idag står tredje kapitlet Commercialization, Consumerism and Technology. En uppgift ska nämligen göras till på tisdag, så den läsningen är prioriterad. De båda kurserna i idéhistoria i höst har varit lästunga, i meningen mycket att läsa, stor skillnad mot tidigare. Inte mig emot, det är väldigt trevligt, men just i höst krockade det lite med husbygget. Men det ska nog ordna sig, jag är strax i fas med läsning.

Mandarinerna – Simone de Beauvoir. På min litteraturlista till kursen i kreativt skrivande. Har precis börjat läsa. Konstaterar att det är ganska många sidor.

Ja, och sen har jag just läst färdigt Causing Death and Saving Lives – Jonathan Glover, som är kursbok i The ethics of killing, delkurs i Filosof B. Och den var intressant, och jag har markerat i den för nu ska jag skriva inlämningsuppgiften de närmsta veckorna. Och så införskaffade jag Samtalen med Konfucius eftersom jag inte kunde låna den längre på biblioteket, och jag tänkte skriva om Konfucianismen i en annan uppgift, så jag läser den också. Den är ganska lättläst, men man får lov att tänka en del på vad som egentligen menas och hur det hänger ihop och vad det betyder.

I en tidigare kurs i höstas ingick delar av Edward Saids Orientalism. Eller rättare sagt Del 1 ingick. Men av någon anledning, antagligen bara för att jag just läst lite, så ser jag referenser till den överallt, den diskuteras på olika sätt. Så jag känner att jag nog måste läsa de resterande delarna också. Och nu har jag 11 dagar kvar av ledigheten, så allt detta ska väl gå ihop sig?

Det var något barn, eller om det var flera, som uttryckte någon önskan om något också, hörde inte så noga (jo, det gjorde jag), så jag får räkna med ett visst svinn på dagar. Ska jag räkna bort … två? Nio dagar alltså. Nyårsafton kan räknas som läsdag. Och om jag inte översover borde jag kunna riktigt vältra mig i läsande. Det ser ganska bra ut.

Beting

Nu är det nästan ordning och reda. I mitt rum är det i alla fall ganska färdigt. Det är bara en massa tråkiga papper som ska röjas upp och struktureras litegrann. Och så några hyllor till kanske. Det var för lite bokhylla kvar när det fanns böcker kvar, jag vet inte riktigt hur jag ska kunna expandera. Men det löser sig nog.

Nu är det mycket att läsa, jag var tvungen att göra en planering, har man hört något så märkligt?! Planering för hur jag ska läsa olika texter för att hinna i tid till de olika seminarier och skrivuppgifter som ingår i kurserna! Ikväll har jag några sidor mediehistoria kvar att läsa, innan det blir fri läsning. Tur jag får hjälp av katten.

Upprepning

Jobba, spackla och måla, studera. Jobba, måla och spackla, studera. Jobba, spackla och måla, studera. Jobba, måla och spackla, studera. Och så är det fredag, och det ser likadant ut sånär som på att studierna ikväll, en föreläsning om mental representation tror jag att jag ska lyssna på, kommer att förhöjas av en St Peter’s. Man kan tycka det är lite enahanda, det mesta just nu. Och det är det väl. Men studierna är intressanta. Jobbet är väl si och så, det är aldrig roligt när ett stort jobb är på sluttampen, när säcken ska knytas ihop, den sista meningen finputsas och allt administrativt ska klaras av. Och spacklingen och målningen fortsätter. Tur att uthållighet är en paradgren. Det är som att simma längd efter längd för en långsimning, eller springa varv på varv på bana i ett långlopp.

Under veckan har filosofiska zombies diskuterats. Jag håller för troligt att medvetandet inte är icke-fysikaliskt. Att det skulle vara icke-fysikaliskt synes mig helt osannolikt, helt märkligt. Att vi inte listat ut allt är en sak, men att det skulle finnas något som inte finns verkar som en logisk kullerbytta. Men jag byter ståndpunkt den dagen någon gör det troligt. En sak man kan grubbla över är naturligtvis hur man ska mäta det omätbara.

Idéhistorien behandlar just nu Indiens och Kinas idéhistoria, eller egentligen mest så långt deras historia. Idéhistoria behöver historia för att det ska bli någon ordning på idéerna.

Lite av veckan i bilder.

Plattsättaren har börjat med badrummet. Spännande.

I Lilla Dotters rum står torktumlare och tvättmaskin temporärt. Och jag ska måla tak och väggar. Och allt behöver täckas. När man känner sig som fem år och upptäcker tejp.

Lille Sons rum är färdigmålat. Han gick runt med lampa och synade allt i släpljus: ”Om du målar en gång till blir det nog bra.” sa han och for iväg på äventyr.

Emellanåt behöver man slappna av med uppbyggliga studier.

Och mer avslappning.

Dagsrutinen

Det ordnar sig nog, brukar jag tänka om det mesta. Eller i alla fall om mycket. Det är både bra och dåligt att tänka så. Det är bra, eftersom det innebär att man (jag) vågar pröva det som är oprövat, funderar inte i all oändlighet på möjliga utfall och lägger inte störst vikt vid de dåliga. Det är mer att jag gör det jag egentligen vill göra, även om det skulle verka vara mindre genomtänkt. Det brukar ordna sig, och ordnar det sig inte får man ta tag i det och ändra något. Denna ogenomtänkthet har t ex varit bra såhär långt, eftersom det visar sig att det faktiskt går utmärkt bra att jobba heltid och läsa distanskurser i lagom takt. På de två år jag ägnat mig åt den här hobbyn nu har jag läst 172,5 hp. Det bekymrar mig något. Det bekymrar mig att man kan läsa i en takt som är mer än heltidstudier, fast man jobbar heltid. Eller ja, det kan betyda två saker, det ena är att det inte är särskilt höga krav, inte särskilt hög nivå, och det andra är förstås att  jag är ganska effektiv. Sanningen, eller verkligheten, ligger kanske någonstans mitt emellan.

Det som är dåligt med att tänka att det ordnar sig är förstås att det kan tänka sig att man hoppar på något som inte ordnar sig, och så tar det tid och energi att återställa livet. Sånt är irriterande. Kanske blir den totala optimeringen i alla fall positiv, jag hoppas det.

Men, när jag nu fått för mig, efter två års testande, att det ska gå bra att läsa 90 hp det här läsåret så behövs ju i alla fall lite struktur på det. Särskilt som mycket tid nu går åt till att spackla och måla, några veckor till. Ja, och sen är det andra saker som ska fixas, typ tomten ska göras i ordning, altan ska byggas. T ex. Och så ska det jobbas också. Alltså behövs en rutin, en effektiv rutin. Effektiva rutiner är det bästa som finns, de frigör nämligen tid. Det visar sig nämligen att morgonen är utmärkt studietid. Och sen kväll. Förutom när jag skriver blogginlägg om effektiv studietid. Och lunchtid. Om man bara ser till att man läser då, när det finns tid, så hinns det faktiskt med, det där läsandet. Verkar det som.

Dagsrutinen är alltså: gå upp, ägna en timme åt studier, åka till jobbet, jobba hela dagen förutom lunchen när det också går att läsa, åka hem, spackla och måla till halv tio, duscha, läsa en timme till eller lyssna på en föreläsning, eller så. Sov som en stock. Börja om.

Det finns en stor skillnad mellan idéhistoria och filosofi. Idéhistorian är mycket mer textmassa att läsa. Men det är klart, filosofin erbjuder mer att grubbla över: ”What is it for a mind to represent anything at all? What is it for anything (whether a mind or not) to represent anything else?”

En liten tröst

Efter gårdagens traumatiska upplevelse med de inpackade och borttransporterade böckerna, nåja, de har bara transporterats några hundra meter, kom en liten tröst igår. Min beställning till höstens kurser. Kursböckerna till den första delkursen i filosofi tror jag att jag redan har, men till idéhistoria och kreativt skrivande införskaffades en del litteratur. Det ska vara ytterligare några böcker till kreativt skrivande, men de tänker jag mig låna på biblioteket. Tror jag.

Min rare äldste son hade omdömet klart för sig: ”Är du helt efterbliven som köper så många böcker och släpar hem nu när vi ska flytta?” Så var det med den saken. Han förstår helt enkelt inte.

Nu hoppas jag på mycket lästid. En intressant sak med idéhistoria är att det också är mycket historia. Man behöver veta i vilken tid idéerna uppstod och levde, för att se hur de kunde uppstå. Självklart naturligtvis. Men jag tänker på det nu, i kursen i Teknikens idéhistoria, det är lika mycket teknikhistoria. Passar mig bra förstås. Men Doktor T blev upprörd häromdagen, när jag tänkte förpassa Karlebo handbok till bokhimlen, den eviga lagringen. Han beskyllde mitt läsande i humaniora för en sådan ohygglighet. Men, så är det såklart inte. Jag minns inte hur Karlebo handbok kommit i min ägo, för jag är ju inte en ingenjör som håller på med skruvar och muttrar i alla fall. I själva verket är hela min ingenjörsgärning ett stort undvikande av att smutsa ner mig med maskindelar. Jag räknar och tänker hellre, det är jag mycket bättre på. Men Karlebo handbok fick bo kvar av nostalgiska skäl.

Vilken bok ska jag börja fuskläsa, tro? Det där med islam tycks ju ligga i tiden, jag kanske börjar med det.

Höstens studier

Jaha, då kan jag inte ändra ordning, lägga till och ta bort mer. Vid midnatt stängde ansökan. Men de två första alternativen var givna, Filosofi B och Idéhistoria B. Resten flyttade jag runt i det sista. Man kan ju tydligen bara läsa 90 poäng utan att ta till extraordinära åtgärder. Nåja, nästa år kan det väl passa med tanke på att hus ska flyttas in i och det tar väl lite uppmärksamhet att fixa med gissar jag. Men sen, sen när vi kommit till ro ordentligt, då ska jag se om det inte går att få in lite mer. Saken är den att jag vill läsa allting nu på en gång, det finns så mycket som är fruktansvärt spännande. Men, naturligtvis vill jag mer än det finns tid till, så det är lika bra. Ett alternativ är faktiskt att läsa i långsammare tempo, det är ju inte precis som att jag behöver jäkta till en examen. Jag skulle kunna läsa mer i samma ämne istället. Kanske gör det senare. Just nu vill jag ha bredare överblick. Senare kanske jag fokuserar mer, vi får se.

Nu kan jag glömma det ett tag, och fokusera på slutet av den här terminen. Två uppgifter kvar i litteraturkursen, en sista inlämning i kreativt skrivande och en examination i vetenskapshistoria utöver två seminarieuppgifter. Det är inte så blodigt.

Och nästa vecka börjar väggarna byggas upp på huset.

Bild från kvällspromenaden. Lugn kväll.

När jag klarat av det jag tänkt klara av

Idag skulle jag klara av saker och ting. Analysera en av Karin Boyes dikter från psykoanalytiskt perspektiv. Hur bra kan man gissa att jag är på det? Förmodligen kan man gissa sig till att det inte ligger för mig alls. Det är därför jag går den här kursen, eftersom det inte ligger för mig alls, på naturligt vis. Det är inte det att jag är ointresserad, för om jag vore det skulle jag inte gå kursen. Tvärtom är jag mycket intresserad av det som ligger långt ifrån det som normalt är jag. Så jag har läst. Och läst. Och tänkt. Och tyckt, och läst lite till. Och sen föll det på plats och då skrev jag det.

Sen tänkte jag ta hand om tvättstugan. Det blir väldigt mycket tvätt av fem personer. Att stoppa in i tvättmaskinen är inget att oja sig över. Men sen ska man ta hand om den rena tvätten, sortera upp den och leverera ut till de rätta skåpen. Det finns oftast rena kläder till alla. I tvättstugan. Den där processen att vika ihop och leverara ut i huset fungerar inte vidare bra. Undrar om man kan anlita en konsult att titta på den? Eller ännu hellre ordna upp tvätten.

Idag kom Lille Son och sa att det behövde dammsugas. Och då talade jag om för honom var dammsugaren just då hamnat. Men han menade inte att han skulle dammsuga. Han hade bara noterat att det var dammtussar i trappen och lite smuligt på golvet i köket. Han tyckte det var bäst att tala om det för mig, eftersom jag uppenbarligen inte märkt det. Till slut såg jag det också, och då tyckte jag det var bäst att dammsuga, så det gjorde jag. I mitt arbetsrum också. Och där hade konstiga saker hänt, det var jättemycket damm på golvet. Hur kan det bli damm av bara böcker? En gåta.

Dessutom planterade jag vårblommor, solade med katten och tog ner julbelysningen, den känns som den spelat ut sin roll för den här gången.

Kanske hinner jag läsa om hypoteser och hypotesprövning innan jag somnar. Jag känner att jag har tänkt lite för lite. Jag har bara tänkt på psykoanalys, och så jobbade jag visst en halvtimme också. Producerade en slide till en powerpointpresentation. Det var den 46:e sliden i den presentationen. Inte illa.

På det stora hela en bra dag.

Filosofiska frågor

Jag tror jag grubblar ihjäl mig över en filosofisk fråga. Den försåtligt simpla frågan: ”När kan man anse att en matematisk modell är tillräckligt validerad för att vara användbar till det jag vill använda den till?” Inte så krångligt eller hur? Att ställa frågan. Svaret är mycket, mycket värre.

Men medan jag grubblar över det, har jag ägnat en stor del av kvällen till mer lättsamma övningar, i satslogik. Det är ett så’nt område som man kan trilla ner i av förtjusning över hur tjusigt man kan formalisera språket. I alla fall när det är uttryck av en art som passar att analysera så. Förstås. Det är underhållande. I den här kursen snuddas det bara lite i det, den är en liten teaser. Jag ska läsa mer av det senare. Men nästa delkurs är vetenskapsteori, då kanske jag kommer lite längre i den första frågan.

Idag var det någon som frågade mig om jag har något mål med dessa studier. Mål? Va? Alltså jag läser ju för att det är roligt … jag vacklar mellan filosofi och idéhistoria. Jag vill läsa båda. Och det har jag ju gjort. Och tänker göra. Och sen, tja, jag kanske tar en examen eller så. Eller två. Men vad jag ska med det till, det har jag ingen aning om. Det är en filosofisk fråga.

Fö har bygget kommit ytterligare lite längre idag.