En vanlig dag

På eftermiddagen någon gång, när jag gick för att pudra näsan efter en lång sejour med den i en rapport jag håller på att skriva, tittade jag av någon anledning i spegeln. Då la jag märke till två saker. Dels att jag glömt att ta på mascara idag. Dels att jag hade en brun fläck vid ena mungipan. Jag slickade på fläcken. Den var kvar. Jag tog vatten på en servett och gned. Då gick den bort. Det var alltså något intorkat som satt där. Som man kan förstå uppstod en kaskad av tankar. För det första; när kom fläcken dit? Men det var kanske egentligen den andra tanken, eller samtidigt två andra, som var mer angelägna: ”Varför har ingen sagt något?” och ”Har alla sett det hela dagen?” Vanliga personer kanske tänker, när de läser det här, att jag har diskreta och hänsynsfulla kollegor som inte generar mig med att tala om sådana pinsamheter. Men så är det naturligtvis inte alls. Den mest sannolika förklaringen är att de inte sa något för att de inte såg något. Min arbetsplats är trots allt ett ingenjörskontor. Lyckligtvis. Tänk hur det skulle vara på andra arbetsplatser när man kommer med kläderna ut och in, eller råkar ha glömt vissa detaljer i klädseln? Jag har skrivit om det förut, men det är alltid aktuellt. Man är en lyckans ost.

Men, det löste inte problemet med vad det var för fläck som satt där i mungipan. Kan det ha varit så att jag dreglat choklad kvällen innan? Men jag hade ju borstat tänder två gånger sedan dess. Och duschat. Vissa saker är rutin, annars skulle jag glömma dem. Kanske inte att duscha, eller borsta tänderna förresten, det vill jag inte tro. Men det händer att jag glömmer att äta frukost för att jag suttit och läst något intressant, och sen rusar iväg.

Man kanske tänker att det skulle lösa sig om jag bara tittade mig i spegeln lite oftare. Men det glömmer jag också.  Jag sätter min lit till ny teknik. En detektor monterad i ytterdörrens karm. Då kommer man inte undan. Den kommer att upptäcka allt!

Stereotyper

På facebook dyker det upp länkar till ”tester” av olika slag då och då. Någon slumpgenerator ”analyserar” ens profil och vips får man reda på både det ena och det andra. Det är ingen ände på vad man kan få reda på, NSA kunde inte göra det bättre. Nu är det rätt sällan jag känner mig lockad att veta vem av mina FB-vänner som ska bli gravid nästa år, eller vilken hemlig beundrare som ska kyssa mig på nyårsafton. Men självklart kunde jag inte motstå att undersöka hur jag är som hustru. Jag kunde ju diskutera saken med Doktor T, i den mån den måste diskuteras. Men det känns ju lite som att det finns risk för bias i en sådan diskussion. Som om det blir en fråga om subjektiva bedömningar. Antingen har jag glömt att plocka ur diskmaskinen, så att han känner att han alltid gör det. Och omdömet blir onödigt negativt. Eller så har jag torkat alla golv, som Doktor T skulle ha gjort, och han liksom flyger på små moln av lycka över hur företagsam och förekommande jag är. Och då kan omdömet bli en liten smula för positivt.

Jag vänder mig till facebooks test. Och se där, som man kunde vänta, lite överraskande kanske för en del, särskilt Doktor T. Jag är ju alldeles förträfflig! Ingen kunde vara mer perfekt. En prydnad bland hustrur, helt enkelt. Nu är Doktor T alldeles förträfflig själv i att tala om det. Då och då. Hans mantra är ju ”Happy wife, happy life”, vilket är praktiskt på många sätt. Faktum är att jag tror Kant kan stå bakom just den tanken. Om en man ser det som sin plikt att hålla hustrun nöjd är han moraliskt högstående, och åstadkommer därmed lycksalighet. Så allt det verkar rätt och rimligt, även om jag möjligen tycker att man kunde normera testen något bättre. Vad betyder 131 % tålmodig till exempel?

fru1

Naturligtvis blev jag nyfiken på hur fantastisk Doktor T är, och facebook-testen ger svar på det också. Det är svårt att veta hur testet normeras, men över 100 % låter i alla fall inte dåligt fantastiskt.

fru2

Om man nu ska dra några slutsatser från dessa tester, ser man att kriterierna som en hustru förväntas uppfylla är att vara söt, stöttande, tålmodig och älskvärd. Med tanke på att mina paradgrenar mer är på förnuftets område än på omvårdnadens kan vi ana hur siffrorna skulle ha skjutit i taket. Inte illa.

Sen har vi mannen då. Det finns alltid rum för förbättringar, hur perfekt han än må vara. Av någon märklig anledning var det faktiskt Doktor T som torkade golv idag. Så det blir väl romantisk dejt vilken dag som helst då.

Optimeringsparameter

De här snubbarna i Iliaden, de är ganska labila. Agamemnon blir sur över att han av Apollon tvingas lämna tillbaka sin krigsbonus, sin slavinna, och då snor han Akilles bonus-slavinna. Akilles blir sur över det och slutar kriga. Och så går det tokigt för hellenerna ett tag.

Då skyller de på gudarna när de själva inte beter sig rationellt. Det är Zeus fel att Glaukos byter bort sin rustning i guld, mot Diomedes i brons. Vems annars liksom, när han beter sig så dumt?

Det är som om de använder gudarna som hjälpmodeller för att få livets alla konstigheter att gå ihop. När man inte begriper hur man beter sig, skyll på en gud. När saker och ting händer som man inte begriper, skyll på en gud.

Saker och ting måste helst ha både orsak och syfte, mål. För snubbarna i Iliaden verkar gudarna i alla fall vara orsak till mycket, men de verkar inte höra till målet så himla mycket. Inte som den ackumulerade guden i nutida stora religioner, som mer verkar vara en del av målet också.

Men Akilles och hans kompisar optimerade mot odödlig ära. Rikedom och sån’t, och krigsstrategier följde av det. Jag tänkte på vad människor optimerar mot nuförtiden. Företag t ex, optimerar  väl inte precis mot odödlig ära, utan mer direkt mot rikedom. Om man tänker sig en formel:

{Ära, rikedom, vänskap, visdom, hälsa, …} = a*krig + b*arbete + c*studier + d*socialt liv + e*träning + …

Ja, då kan vi medelst införandet av referensvärden, till exempel visdomref derivera hela alltet och liksom optimera hela alltet mot ett minimerandet av skillnaden mellan verklig visdom och referensvisdom, och på det sättet se var vi ska satsa i ekvationen. Typ lite förenklat kanske man kan säga att vidsomsoptimering kräver lite fokusering på t ex studier, arbete, iakttagelser, analys, reflektion. Inte så mycket krig kanske, och kanske inte så himla mycket att härma andras attribut. Nu inser var och en att ovanstående ekvation är en förenklad representation. Optimeringsrummet är mångdimensionellt och olinjärt, och det finns förmodligen vissa korskorrelationer här och där. Men ändå, principen!

Vi inser med denna enkla modell att det finns fler problem, utöver att ekvationen är synnerligen besvärlig. Den är förstås inte helt känd. Men det kan vi lösa genom att lägga till en parameter på slutet epsilon, som är stokastiskt brus. Saker som bara händer, Akilles skulle ha ha satt epsilon = Zeus, men det gör inte vi. Vi låter helt enkelt epsilon vara det vi ännu inte känner till. Men det finns minst ett problem till, och det är att vissa variabler kanske vi inte kan mäta i ett mätbart universum, eller så mäter vi fel. Och där har jag just nu inga svar på hur situationen generellt ska hanteras. Jag tänker mig en pragmatisk ingenjörslösning på slutet. En erfarenhetsbedömning, av arten vi kanske inte kan mäta hur glad du är, men vi vet att det är bra för optimeringen att vara glad, så vi sätter ett högt värde på den parametern. Ungefär.

En finess är att man kan göra en mångdimensionell optimering också, man kan t ex optimera visdom och hälsa samtidigt, okej, vi får ju hitta på en liten optimeringsekvation då, men det är ju inte svårt. Det är bara en dimension till, visdoms-hälso-planet.

Nu tror jag vi har det mesta för att kunna välja strategi för bästa optimering. Kom bara ihåg att använda formeln på ett förnuftigt, ingenjörsmässigt sätt, så kommer det gå bra. Dvs använd den inte som projektledare, ekonomer och annat löst folk tenderar att göra så fort de får lägga vantarna på en formel. Dvs utan eftertanke.

Inte folkomröstning men hearing

Vad har vi nu? En mängd olika fragment. Ett oväntat, i alla fall jämfört med opinionsmätningar, röstningsresultat. Domedagsartiklar, domedagskrönikor, domedagsuttalanden. Fallande börskurser. Några röster som säger att de röstade fel, och aldrig skulle ha röstat fel om de inte trott att alla andra skulle rösta rätt. I alla fall enligt tidningsartiklar. Argument som spelar på känslor, men inte förnuft. Faktalögner. Maktelit.

Andra fragment. Facebook satsar på mer rörliga bilder, mindre text. Det blir mer TV i de digitala tidningarna. Mindre text. Fallande PISA-resultat. Politiker som tycks sakna både utbildning och bildning.

Men vi har demokrati.

Antag nu att människor, i största allmänhet, de flesta alltså, är mer benägna att glo på bilder än att läsa. Att de flesta inte vill anstränga sig och tänka efter så mycket. Att de flesta vill tro på det som sägs i de rörliga bilderna. De flesta vill ha den fina bilen, det fina huset och den fina semesterresan. Titta på fotboll och grilla. Utan att behöva bekymra sig så mycket. Ha det lugnt och trevligt. Låta några kloka personer ta hand om allt besvär och styra upp det till allas bästa. Vem kan klandra dem för det?

Då inser vi förstås att utrymmet för manipulationer och dolda agendor i ostördhet kan bli … väldigt stort.

Sen finns det naturligtvis människor av andra sorter också, men låt oss fokusera på de flesta. Medel-av-de-flesta-personen finns kanske inte, det är en statistisk människa, men den här personen i alla fall kommer att bestämma hur det ska bli för oss alla.

Så vad ska vi göra? Ska vi tvinga henom till eftertanke, kritisk tänkande. Påbud att läsa viktig litteratur en timme om dagen, förbud att titta på rörliga bilder (inkluderar sport, nyheter, film, TV-serier samt gulliga bebisar, katter och folk som klantar sig och gör illa sig på facebook) mer än två timmar per dag? Ska henom gå en kurs i att tänka först och handla sen, att ifrågasätta känslomässiga rus och tvingas ta reda på fakta? Ska vi kanske tvinga henom att gå på medborgarkurs, och ta medborgarmärke i reflektion och kritiskt tänkande? Det senare tycker jag iofs vore en lysande idé för precis alla, fast det är väl egentligen en del av vad skolan borde syssla med när den slutar vara euforiska av entreprenörsskap, cykelhjälmar, processdagböcker och hållbar utveckling.

Men i största allmänhet tycker jag vi ska ge oss på den andra änden. De som sprider budskap medelst rörliga bilder och känsloargument, till exempel. Borde inte de få rättfärdiga sig på något sätt? Visa upp ett certifierat dokument som tillåter dem att yttra sig i viktiga frågor som kan påverkar människor. Jo jag vet, yttrandefrihet, alla ska få yttra sig och sen är det upp till henom att avgöra om det är bra eller inte. Men de som är i dokumenterad maktposition, i alla fall, av dem kunde vi kräva någon form av certifiering. De har ju fått lov att yttra sig hela vägen innan maktpositionen liksom, så sen kunde man väl ändå kräva en viss nivå.

Jag tänkte faktiskt att man i en demokrati borde införa auditering, offentliga hearing. Nej, det är inte som valrörelsen, det här är seriösa utfrågningar, om utbildning, bildning, förmåga att resonera, värderingsgrund, bevis för att man följer värderingsgrunden, referenser helt enkelt, en processdagbok som talar om hur man tänker sig att man ska agera i politiken.  Fyra gånger om året har vi utvecklingssamtal och avstämning, är vi på rätt väg, behöver något ändras för att målen ska nås? Floskler duger inte, det ska vara hårda fakta. Faktum är att det nog inte ska ske muntligt, det ska ske skriftligt. Politiker och andra makthavare kan, om de vill, få spela in en film, om de nu har svårt för att läsa och skriva. Men de får inte framföra budskapet själva, det ska nämligen gå igenom en floskelkommittée, som rensar det från oväsentliga känsloargument och tomt prat, och tar fram den fakta som finns. Och framför den. Man kan för all del låta skickliga skådespelare framföra de floskelrensade texterna. Det viktiga är att de är rensade från allt som inte är fakta och rationell argumentation.

Det kan ju gå så illa så att Gustav Fridolins film, t ex, bara blir 0 sekunder lång då, men han har chansen igen om några månader. Några försök kan man få. Kanske ett år. Blir det F då, är man ute.

Nu är detta naturligtvis bara en skiss, ett förslag, en tanke.

Men poängen är att låta henom vara som henom är, och ordna världen som den verkligen är. Inte som man möjligen vill att den ska vara. Eller ja, det vill jag ju, egentligen, men jag tänker man kan göra det på mer …manipulativa sätt. Och nog borde henom också tycka att auditering av maktpersoner är en bra idé?

Den självtillräckliga kvinnan

På fredag får ensamstående kvinnor i Sverige samma rätt till assisterad befruktning som par. Om nu slumpen fallit sig annorlunda, hade jag säkert kunnat vara en av de kvinnor som skaffar barn utan man. Nu ser jag förvisso livet, vårt mänskliga liv, som utan mening, dvs utan orsak och utan ändamål, men det innebär inte att det är meningslöst, eller att man inte ska göra det man möjligen kan och vill göra. Att skaffa barn ser jag nog inte som en mänsklig rättighet, men det är en mänsklig möjlighet.

Jag tänker inte bli allvarligare än så, jag läste i Svenska Dagbladets nätupplaga om fem skäl att skaffa barn utan att ha en man. Och jag tänker att två av skälen verkar rimliga, dels att det helt enkelt är möjligt, dels att det kan vara brist på jämställda och utbildade män. Det där senare har jag själv tyckt varit en svårighet. Jag har faktiskt varit helt fördomsfri i den senare frågan. Men inte längre. Och, handen på hjärtat, du som kvinna, visst fixar du det mesta? Det är inte för försörjning, fixande och donande med bil och garage, eller elen i huset du behöver en man till, eller hur? Jag menar om det är det man vill ha, är ju utbudet gott, såklart. Eller vänta, jag tar kanske tillbaka det … om man vill ha en man i huset, men typ … bara vill ha en man i huset. Då är utbudet gott. För försörjning är det inte vidare gott, det fixar man bäst själv. El, bil och garage och annat i huset, tja, det finns yrkesmänniskor man kan ringa och boka in för sådant. Det går faktiskt alldeles utmärkt. Om man inte vill vara lite piffig och fixa en del enksla elinstallationer själv, det går rätt bra, det med. Byta däck på bilen är inte principiellt svårt.

Faktum är att jag funderat lite i dessa banor tidigare, faktum är att jag redan löst problemet, tillåt polyandri! Kvinnor med hög inkomst och hög utbildning borde få gifta sig med flera män, det skulle vara en win-win-situation på många sätt!

Nej, jag vill såklart inte ha det så. Dels har jag redan skaffat mina tre rara barn, dels är Doktor T av mycket sällsynt sort, som helt uppfyller en kvinnas, av min sort, behov. Dels har jag varken tid eller lust att styra upp fler män. Men jag tänker naturligtvis på mina medkvinnor i denna fråga!

Assisterad befruktning för ensamstående kvinnor i Sverige är hemma. Polyandri måste därmed vara nästa stora politiska fråga att ta tag i! Vilket skulle kunna göra assisterad befruktning onödig … en ren samhällsbesparing!

Hm, jag kom också att tänka på landets mansöverskott … vilket ytterligare talar för godheten i min polyandriska tanke!

Så många frågor

Varför måste det finnas en pensionsålder? Det är en sak om människor vill gå i pension, det är praktiskt med en ålder där systemen kan börja ”falla ut”. Men om man inte vill, då kunde man väl bara jobba på. Och sen ringer man till pensionsmyndigheten en dag och säger ”Äh, nu får det vara nog, nu går jag i pension” när man är typ 87. Och så får man pension då. Enkelt om man frågar mig.

Varför sänder P1 Väder- och sjörapport? Har inte den som vill kolla Doggers bankar minutuppdatering via sin iPhone? Det är olika meteorologerna som håller sjövädersmonologen (eller är Väder- och Sjörapport att betrakta som en Soliloquy?) har gått samma sjövädertonarts-kurs. Vilket gör att jag funderar på om det handlar om bön kanske? En eftermiddagsbön där före fyra. Innan Studio Ett drar igång med godhetsradio.

Godhetsmänniskor kan också matematik. De lever efter ett sk godhetsindex, G = 1/d. Där d är avståndet mellan deras bostadsort och deras godhetsfokus (vilken del av världen som Studio Ett rapporterar om). Man inser lätt vad som händer i godhetens nära, fysiska, omgivning.

När man tänker på godhetsmänniskor ligger astrologi nära till hands. Så jag kollade vad Expressen hade att säga i frågan. Rappakalja. Men jag undrar varför astrologen spottar ur sig lyckotal? När ska man använda dem?

Lyckotal: 4, 11, 19, 35, 36, 40, 43
Bästa lyckotal: 35

Och när ska man använda det bästa, spara till bästa lyckotalstillfället? När Doktor T säger att han älskar mig, ska jag svara Och jag dig. 35! Eller?

Förresten kollade jag hur astrologiskt lyckotalen var gissade. Jag gissar att de är slumpade från en rektangelfördelning, tal mellan 1 och 50. Varför kan inte lyckotal vara större än 50?

lyckotal

En människas yta

För ett antal år sen förklarade jag både mannen och sanningen om dinosauriernas storlek.

Nu såg jag i statistiken att ca 4 % av mina läsare faktiskt funderar över en människas area. I frågan om det är bättre för en dinosaurie att vara skapt som en köttbulle gjorde jag en människoyt-analys i en bisats. Den analysen utnyttjade cylinderapproximationen. Och så kan man ju göra.

Men man skulle också kunna göra på följande vis …

Man tar och flår skinnet av den person vars yta man vill mäta. Och så spänner man upp skinnet på ett papper, t ex, som man vet storleken på. Och sen kastar man pil. Många pilar. Och sen räknar man hur stor andel av pilarna som hamnar på skinnet, och hur stor andel som hamnat på pappret utanför. Och voilá så vet man arean!

pilkastning

Det kan ju vara praktiskt att veta arean om man t ex vill räkna på värmeförluster. Eller om man tänkte sig en helkroppstatuering, så man vet hur mycket färg som går åt. Eller som skulle ha gått åt.

Om jag var en godhetsmänniska

Då skulle jag inte ta bilen, trots att det faktiskt är en Volvo V70 Drive som drar 0.55 l diesel per mil, och åka till Stockholm på en utflykt, bara för att fota. Som Doktor T och jag tänker göra idag.

Nej om jag vore godhetsmänniska … då skulle jag sitta här och göra ingenting. Eller jag skulle antagligen läsa en massa artiklar, på nätet, om hur hemsk världen är. På alla möjliga godtyckliga sätt. Jag skulle antagligen bli upprörd över någon koldioxid någonstans. En soda streamer kanske. Sen skulle jag gå och sopsortera. Och cykla till återbruket med alla väl ursköljda plastflaskor och kartonger. I efterhand skulle jag läsa på platsflaskan och se att den innehöll bisfenol och förbanna mig för att jag inte kollade när jag handlade. Skulle sätta det på listan att göra det nästa gång.

Sen skulle jag läsa på Amnestys, Naturskyddsföreningen och FNs klimatpanels hemsidor och förfasa mig en aning. Eller mycket. Innan jag satte mig på cykeln igen och cyklade till den afrikanska fairtrade-butiken för att köpa stora träsmycken gjorda av kvinnor med sju barn var boendes i en afrikansk lerby.

På eftermiddagen skulle jag sätta in tio kronor till vardera Amnesty, Läkare utan gränser och UNICEFs barnfond. Om jag bodde på Södermalm skulle jag nog gå på café och dricka ekologisk latte och äta ekologiska choclate chip cookies innan jag på vägen hem gick in på Coops Änglamarksbutik och köpte vegetariska och biodynamiskt odlade produkter till middagen.

Problemet med middagen är ju att man måste använda el. Men om den kommer från kärnkraft, som är grönt och miljövänligt, så är det ok. Om jag inte står ut med tanken på avfallet, så kanske jag måste äta kall mat. Men det finns ju ekologiska nötter. De är jättenyttiga.

Jag vet inte vad man gör på kvällen när man är godhetsmänniska? Kanske dricker man ekologiskt vin och samlar tio godhetsvänner för samtal om Feyerabends anarkistiska vetenskapsteori? Man måste ju hålla värmen liksom. För godhetsmänniskor glor väl inte på Melodifestivalen. Väl?

Vilket påminner mig om att vi nog ska stanna till på Saltå kvarns butik på Södermalm innan vi åker hem idag. Trots risken att godhetsstämplas.

Jag tror jag lider av ett förträngt godhetstrauma.

Nu måste alla högutbildade ta sitt ansvar

”Högutbildade kvinnor och män kan nu räkna med fem år längre liv än lågutbildade kvinnor och män.”

Och

”Vi är oroade och efterlyser en diskussion om vilka åtgärder samhället bör vidta för att bromsa utvecklingen mot ojämlikhet.”

Skriver fyra, får man förmoda, ålderstigna professorer. (Jag kollade en av dem, han med udda namn, på Birthday.se, han fyller 69 i år. Skorpion är han också, dvs extra känslig för allt.) Man får anta att de drabbats av insikten om sin egen dödlighet på något sätt.

Jaha. Ja så kan vi naturligtvis inte ha det. Att högutbildade människor lever längre än lågutbildade. Det är dags för oss med högre utbildning tar vårt ansvar. Det gör jag nu, jag har nämligen några idéer för att lösa det här problemet. En enkel lösning är förstås att införa en maximal livslängd och eliminera folk som passerar den. Pragmatiskt och praktisk lösning. Förmodligen inte särskilt dyr att införa. Men lite vulgär och burdus om man frågar mig.

Min lösning är faktiskt fiffigare än så. Den löser två problem samtidigt. Eller kanske till och med tre! Den är mycket enkel, lösningen finns faktiskt i debatt-texten ovan:

”… i dag vet vi att mäns överlevnadschanser sammanhänger med deras kvinnliga partners utbildning.”

Vi tillåter alltså bara kvinnor att skaffa en hög utbildning (och om jag inte missminner mig är vi på god väg om man ser till könsfördelning på det som definieras som högskoleutbildningar nu). Sen inför man resonemangsäktenskap där man matchar kvinnans utbildning mot mannens hälsa, för optimal effekt. Vi vet ju att kvinnor även med hög utbildning tjänar mindre än män, så på det sättet jämnar vi dessutom ut inkomstklyftorna kraftigt.

Två flugor i en smäll. De lågutbildade männen får längre livslängd och inkomstklyftorna jämnas ut!

Som grädde på moset kommer då det trejde förslaget. Kvinnor som trots detta har hög inkomst, får gifta sig med flera män! Det blir lite kompensation för henne (vi vill inte ha motståndsrörelser och revolutioner) att s a s säkra tillgången, med tanke på att öldrickande och kick-boxningstittande (jag beklagar, men vi måste nog hänge oss åt generaliserande fördomar, för att se de stora dragen i denna fråga) män kanske inte är så, ehrm … virila.

På det sättet löser vi dessutom problemet med hustru-import i glesbygder. Dessa män kan helt enkelt istället för att importera en hustru bli upptagna till ett harem hos en framgångsrik yrkeskvinna.

Både män och kvinnor ska kunna ansöka om en speciell äktenskapspartner naturligtvis, men det kommer att behövas en myndighet som utfärdar godkännande. Myndigheten kommer också att ha till uppgift att, om man inte ansökt innan en viss ålder, säg 27 år, anvisa en partner.

Sådärja, problemet löst.

En interimslösning på kort sikt, för att klara av nuvarande ojämna fördelning i äktenskapen, blir att kvinnor åläggs skaffa sig en högre utbildning än sin partner. Jag ska genast ta mitt ansvar, igen, och färdigställa min forskarutbildning genom att börja skriva på en doktorsavhandling. Det kommer inte att kompensera Doktor T helt, tyvärr, men det är så långt det går i alla fall.

(Som en fotnot beklagar jag heteronormativiteten här, men vi får se det som ett första utkast, ungefär som att man börjar med studier på råttor innan man generaliserar till människor i medicinska studier.)

När vi snöar in

Det är lätt att snöa in på något. Gräva ner sig, vilja testa allt, undersöka alla extremer. Göra parameterstudier och utreda frågor. Förstå. Driva världen framåt. Det är förstås den egenskapen som gör oss ingenjörer till outstanding problemlösare. Experter i kreativitet och innovation.

Det är den egenskapen som gör att när man satt igång ett experiment med vildjäst, kan man förstås inte sluta där. Man får lov att fortsätta med nya surdegsexperiment. Den förra surdegen glömde jag att mata, så den kröp ur burken och orsakade svartmögel i kylskåpet i sin vilja att överleva. Men den fick sluta sina dagar när Doktor T tog tag i saken med kemisk sanering. Eller det var nog mekanisk sanering med vanligt diskmedel förresten.

I alla fall har två olika surdegar initierats idag. Som en jämförande test. I den ena finns äpple, rågmjöl, vatten och, hör och häpna, det innovativa tillägget Actimel (jag är ute efter mjölksyrabakterierna). I den andra burken bara några matskedar rågmjöl och vatten. Nu står alla experimentet på det varma badrumsgolvet för att få en lättare start i livet.

Om några dagar vet vi hur det gått …

Naturligtvis kan inga experiment ske utan att man njuter av livet. Alltså testades även en ny öl under kvällen. Courage Imperial Russian Stout. Jodå, den var god. Men Yeti och Hibernation Ale är godare.

Ingenjören bakar

Ingenjörer tycker om att göra saker på ingenjörskt vis. Som att mäta, väga och räkna t ex. Saker som innebär något som är tekniskt, matematiskt eller fysikaliskt. Eller alltihopa.

Som foto t ex. Eller att baka. Baka är kul. Särskilt när man går noggrannt tillväga. Idag har det tillverkats vildjäst i det ingenjörska hemmet. Receptet rekommenderas av kollega, också ingenjör förstås, och kan hittas här.

Och här ser vi de ingenjörska hobbiesarna tillsammans, foto av den initierade vildjästen. Doktor T misstänker mig för att ha hemliga drömmar om kemi. Eller biologiska processer. Det är förstås inte alls sant. Jag har räknat på saken.

Jämställdhetstabellen

Doktor T och jag har ett mycket jämställt äktenskap. Vi gör båda det som behöver göras när det behövs. Som att gå ut med soporna, tvätta, laga mat eller städa. T ex. Utan att egentligen fundera över det, verkar det som om det är balans i de sysslorna. Ingen energi behöver slösas på meningslösa diskussioner om hur man trivs till vardags.

Men häromveckan, precis innan det blev kallt och kom en massa snö, bytte Doktor T till vinterhjul på min bil. En syssla jag hade tänkt överlåta till en däckverkstad annars. Det tyckte han var en mycket stor syssla, som skulle rendera många poäng och befrielse från hushållssysslor en tid framåt.

Nu är frågan om han kan komma med sådana krav, egentligen, rent filosofiskt. Jag hade faktiskt bokat tid på verkstad dagen efter. Och det var faktiskt han själv som påstridigt tyckte att han skulle göra arbetet. Har jag då en skyldighet att betala? I säg, x antal utbärningar av sopor, eller x antal extra middagstillverkningar?

Det tycks som om John Stuart Mill, eller var det någon annan filosof, tvingades betala en oefterfrågad renovering av sitt hus som han hyrt ut. Vilket tyder på att även oefterfrågaden tjänster som någon gör bör betalas. Rent moraliskt.

Så nu är frågan hur bytet till vinterdäck ska betalas. För att inte tala om snöskottningen som har utförst under min tjänsteresa i veckan. Jag tror att jag måste upprätta en jämställdhetstabell över uppgifter med poäng. Ungefär som stjärnor man ger till barnen när de städat sina rum. Vilket får mig att inse att jag nog kan köpa mig fri. Hur många Hibernation Ale är en snöskottning värd, t ex? Jag tror man bör kunna använda sig av ett relativt antal, ett delta. Om Doktor T får en mer än vad jag får måste det kunna dras av i balansräkningen. Till exempel.

Miljöpartiet är antifeminister

Idag noterade jag i ögonvrån en artikel, på färjan till Gotland, om att miljöpartiet ville slopa moms på cykelreparationer. Man kan hitta något liknande här. Ekonomisk styrning för att folk ska cykla till jobbet istället för att ta bilen några mil. Och då tänkte jag att i konsekvensens namn borde det ju faktiskt vara momsbefrielse på skor också. Så man kan promenera till jobbet. Hur mycket miljöutsläpp blir det inte av aluminiumramar och gummidäck till cyklar liksom, som man undviker om man istället promenerar.

Sen kom jag på att i vissa skor kommer det att bli svårt att gå till jobbet, så man kanske får ta bilen i alla fall. Alltså bör momsen vara en funktion av klackhöjden. Men … den funktionen bör rimligen vara en andragradskurva, eftersom om klackarna är för höga kommer man inte att kunna ta sig någonstans alls. Och det är ju extremt miljövänligt att vegetera hemma. Som kvinnor med snörda fötter. De bör ju inte bidra till några extra koldioxidutsläpp alls, utöver utandningen då. Men de kanske har snörda korsetter också, så det minskar andningen.

Alltså, miljöpartiets ekonomiska politik, som att slopa moms på cykelreparationer, visar i själva verket att man vill befrämja snörda kvinnor i hemmet. Földaktligen kan man sluta sig till att miljöpartiet har en antifeministisk grundsyn, är ett antifeministiskt parti. Men det brukar de ju inte erkänna, eller?

QED

Broken heart

Ja, alltså, om Dagens Industri kan vara dramatiska med sina rubriker, i rena faktafrågor, så kan väl jag.

Förra veckan läste jag en dramatisk utfästelse:

Summon the courage to allow your heart to be broken by a blessed catharsis that will ultimately heal your heart so it’s even stronger and smarter than it was before the breaking.

Nu är det inte många timmar kvar innan det utlovade katarsis bör ha skett. Jag tänker inte meddela huruvida det har skett, eller förmodas ske. Det är inte intressant här. Det som är intressant är hur man ska förhålla sig till drama. Oavsett om det är börskaos eller krossade hjärtan. Kanske till och med sammanfaller.

Jag kan tänka mig ett antal approacher.

En är att helt enkelt stå där i stormen och face it. Come what may. Det kan vara en ganska tilltalande tanke ibland. Dels om man är lat och inte orkar fundera. Dels om man är lite kaxig och tycker att det inte spelar så stor roll, det som trillar över en fixar man. Jag är lite svag för den senare vinklingen måste jag säga.

Men man kan också tänka sig andra angreppssätt. T ex kan man ju dra undan mattan för det som öht skulle kunna orsaka broken heart, eller katastrof pga börskaos. Man kan helt enkelt sälja hjärtat. Eller aktierna. Bort. Väck. Finns inte mer. Också en relativt konstruktiv approach skulle jag säga.

Sen har vi den ultimata lösningen. Den man får ta till när inget annat står till buds. Den sista utvägen. Ingenjörens bäste vän; Definitionen!

Hjärta? Nää, nä, det där är inget hjärta, det är en fysikalisk kroppsdel som pumpar och ventilerar blod. Typ. Muskel. Du vet, en så’n man tränar. Går så bra så. Jaså, du tänkte på känslor? Alltså, du vet, det var många år sen jag ledde om de där nerverna, de går nu både via hjärnan och alla andra muskler. Funkar himla bra faktiskt. Filter. Lågpass. Hur bra som helst. Kan rekommendera det.

Börskaos? Njae, lite dynamik är nyttigt. Inte alls bra med monotona funktioner. Liksom inget liv i dem. Bara tråkigt.

Osv.

Så gör man.

Den mystiske mannen

Emedan jag ägnat dagen åt att fundera över vad som är verkligt intressant och verkligt ointressant, uppenbarade sig ett intressant samband vars giltighet jag avser att i verkligheten undersöka. Vid tillfälle. Jag funderade nämligen helt slumpmässigt på Män, rent generellt, bara för att män är en så intressant människosort, som gör märkliga saker som man (jag) skulle vilja förstå. Som att gärna glo på när andra män slåss, visst är det obegripligt mystiskt?

Ja så jag tänkte att jag försöker hitta ett samband som förklarar mannen!

Man kan se mannen som en fraktal, alltså ”ett självsimulerande mönster med struktur i alla skalor”. Mönstret för mannen kan approximeras som en cylinder. Omkretsen och längden på mannens minsta cylinder är det mått som definierar den, mannen alltså. Vi måste skaffa dessa mått. Även om IQ är ett grovt mått, kan vi välja det för att definiera mannens mer esoteriska egenskaper. Nu har vi alltså ett fysiskt mått, omkrets och längd för mannens skaldelar, samt ett icke-fysiskt mått, intelligens. Kan vi med dessa mått finna ett samband, helst linjärt i någon dimension, som förklarar mannen?

mansrelation.jpg

Jag vet inte, jag är ingenjör och öppen för alla alternativ. Men det är en första hypotes. Jag tänkte mig, såhär, att jag kommer att skicka ut en enkät till tusen män och be dem fylla i dessa mått. Jag är medveten om att måtten förmodligen alla kommer att ges med positiv bias, vilket gör att en riktig normering blir viktig. Exempelvis förväntar jag mig att medelvärdet för efterfrågat IQ kommer att vara ca 150, vilket inte är rimligt på något vis, alltså kommer jag att normera detta och de andra måtten med populationens medelvärde, kanske på ett inverterat vis eftersom man kan tänka sig en omvänd proportionalitet, s k överkompensatoriska effekter, på subjektiva och objektiva mått.

Vad jag ska göra med resultaten?! Herregud, inte vet jag! Detta är grundforskning och då kan man faktiskt inte kräva tillämpning på en gång!

I natt jag drömde – om kunglig förlovning

I natt analyserade jag, i drömformat, den under gårdagen kungjorda kungliga förlovningen. Vilket får anses vara en smula udda med tanke på att jag känner mig neutral och oengagerad i frågan. När jag hörde nyheten igår lyfte jag blicken från det jag höll på med, vilket var några smärre funderingar i tekniska frågor, tänkte Go for it, Good for them, och sen tänkte jag vidare på neutroner och säkerhetssystem.

Och inatt drömde jag om dem! Victoria och Daniel. De svävade omkring i min dröm, hysteriskt leende som Faidros noterade igår. Förskräckligt! Och jag minns att jag drömde ”Sju år, sju år, sju år, sju år … och så sitter reportrarna på TV och pratar om förälskat par, som om det var en nylig upptäckt!” Victoria säger att det inte sa klick, vilket jag tycker är aningens tragiskt, alla är värda ett förälskat, omtumlande, klick, hur mycket kärleken än sen växer. I alla fall ett klick någon gång, vem vet, de kanske skällde på varann första gången de sågs, för att Danne råkade trampa på Vickans veckade kjolkant i kön på något venetianskt inneställe? Så ett klick var omöjligt just då.

Det där klicket bekymrade mig i drömmen. Jag tänkte att förlovningen och bröllopet är en panikhandling. Nu har de varit tillsammans i sju år, och först nu får de tillstånd att bli officiellt ekivoka, fastän de säkert hunnit med både det ena och det andra på det området inofficiellt, om man får tro den insatte och allvetande Riddar Blogge. Och Victoria fyller 32 i år, den biologiska klockan tickar förmodligen, och skulle hon dumpa Daniel nu hinner hon nästan fylla fyrtio innan nästa chans dyker upp, om man ska extrapolera den utkrävda uppvaktnings-tiden.

Summasummarum, rationella resonemang fick regenten att resignera och råda Reinfeldts rekommendera alliansen för reinkarnationens skull. Drömde jag.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,