Trilog

Emedan jag ägnat dagen åt att fundera över vad som är verkligt intressant och verkligt ointressant, uppenbarade sig ett intressant samband vars giltighet jag avser att i verkligheten undersöka. Vid tillfälle. Jag funderade nämligen helt slumpmässigt på Män, rent generellt, bara för att män är en så intressant människosort, som gör märkliga saker som man (jag) skulle vilja förstå. Som att gärna glo på när andra män slåss, visst är det obegripligt mystiskt?

Ja så jag tänkte att jag försöker hitta ett samband som förklarar mannen!

Man kan se mannen som en fraktal, alltsÃ¥ “ett självsimulerande mönster med struktur i alla skalor“. Mönstret för mannen kan approximeras som en cylinder. Omkretsen och längden pÃ¥ mannens minsta cylinder är det mÃ¥tt som definierar den, mannen alltsÃ¥. Vi mÃ¥ste skaffa dessa mÃ¥tt. Även om IQ är ett grovt mÃ¥tt, kan vi välja det för att definiera mannens mer esoteriska egenskaper. Nu har vi alltsÃ¥ ett fysiskt mÃ¥tt, omkrets och längd för mannens skaldelar, samt ett icke-fysiskt mÃ¥tt, intelligens. Kan vi med dessa mÃ¥tt finna ett samband, helst linjärt i nÃ¥gon dimension, som förklarar mannen?

Jag vet inte, jag är ingenjör och öppen för alla alternativ. Men det är en första hypotes. Jag tänkte mig, såhär, att jag kommer att skicka ut en enkät till tusen män och be dem fylla i dessa mått. Jag är medveten om att måtten förmodligen alla kommer att ges med positiv bias, vilket gör att en riktig normering blir viktig. Exempelvis förväntar jag mig att medelvärdet för efterfrågat IQ kommer att vara ca 150, vilket inte är rimligt på något vis, alltså kommer jag att normera detta och de andra måtten med populationens medelvärde, kanske på ett inverterat vis eftersom man kan tänka sig en omvänd proportionalitet, s k överkompensatoriska effekter, på subjektiva och objektiva mått.

Vad jag ska göra med resultaten?! Herregud, inte vet jag! Detta är grundforskning och då kan man faktiskt inte kräva tillämpning på en gång!

Bilden på den lille fete bedagade mannen, fick mig först att börja skratta.

Jag känner inte alls till sammanhanget, det ska tydligen vara ett TV-program, Diplomaterna, där man får följa de hårt festande arbetande svenska diplomaternas nattliv vardag. Det ser väldigt jobbigt ut.

Tänk bara att behöva stå på två ben, kolla igen! Det är faktiskt en prestation.

Skämt Ã¥sido, Ambassadör Cecilia Julin läxar upp ambassadrÃ¥det Klas “GT” (?) Ljungberg, eller snarare berättar hon, i en illa radbruten text, om hur hon vill att bilden av diplomaterna ska förmedlas.

Det vore väl synd om deras festande på svenska skattebetalares bekostnad skulle bli allmänt känt, och ve och fasa, dras in, förmodar jag?

Men, när man är med pÃ¥ en sÃ¥dan arrangerad bild som den som GT här intill ställt upp pÃ¥ … hur tänker man dÃ¥? Tänkte han inte pÃ¥ hur den skulle kunna uppfattas? Som möjligen nÃ¥got yttepytelite löjeväckande och patetiskt? Eller är det bara skojigt, folkligt och fräckt, och visar diplomaterna som “vanliga människor“? Han kanske var ute pÃ¥ diplomatiskt uppdrag, det handlade om att försöka locka unga kvinnor till de tekniska högskolorna? Eller sÃ¥ var han bara sÃ¥ fÃ¥fäng som män(niskor) är, och gillade bilden av sig själv som kvinnomagnet, hur osannolik den än tycks vara (man vet aldrig)? Möjligheterna är antagligen mÃ¥nga. Och även om det inte var den här sidan av diplomatyrket som UD ville skylta med, kan man misstänka att det är en del av det. Det är väl därför GT är ambassadörsrÃ¥d, för tusan!

Läs även andra bloggares åsikter om diplomater, ambassadörsråd, ambassadör, Julin, Ljungberg, UD

I natt analyserade jag, i drömformat, den under gårdagen kungjorda kungliga förlovningen. Vilket får anses vara en smula udda med tanke på att jag känner mig neutral och oengagerad i frågan. När jag hörde nyheten igår lyfte jag blicken från det jag höll på med, vilket var några smärre funderingar i tekniska frågor, tänkte Go for it, Good for them, och sen tänkte jag vidare på neutroner och säkerhetssystem.

Och inatt drömde jag om dem! Victoria och Daniel. De svävade omkring i min dröm, hysteriskt leende som Faidros noterade igÃ¥r. Förskräckligt! Och jag minns att jag drömde “Sju Ã¥r, sju Ã¥r, sju Ã¥r, sju Ã¥r … och sÃ¥ sitter reportrarna pÃ¥ TV och pratar om förälskat par, som om det var en nylig upptäckt!” Victoria säger att det inte sa klick, vilket jag tycker är aningens tragiskt, alla är värda ett förälskat, omtumlande, klick, hur mycket kärleken än sen växer. I alla fall ett klick nÃ¥gon gÃ¥ng, vem vet, de kanske skällde pÃ¥ varann första gÃ¥ngen de sÃ¥gs, för att Danne rÃ¥kade trampa pÃ¥ Vickans veckade kjolkant i kön pÃ¥ nÃ¥got venetianskt inneställe? SÃ¥ ett klick var omöjligt just dÃ¥.

Det där klicket bekymrade mig i drömmen. Jag tänkte att förlovningen och bröllopet är en panikhandling. Nu har de varit tillsammans i sju år, och först nu får de tillstånd att bli officiellt ekivoka, fastän de säkert hunnit med både det ena och det andra på det området inofficiellt, om man får tro den insatte och allvetande Riddar Blogge. Och Victoria fyller 32 i år, den biologiska klockan tickar förmodligen, och skulle hon dumpa Daniel nu hinner hon nästan fylla fyrtio innan nästa chans dyker upp, om man ska extrapolera den utkrävda uppvaktnings-tiden.

Summasummarum, rationella resonemang fick regenten att resignera och råda Reinfeldts rekommendera alliansen för reinkarnationens skull. Drömde jag.

Läs även andra bloggares åsikter om kunglig förlovning, Victoria, Daniel, klick, bröllop

Dagens rubrik hittar vi här. Ett mycket intetsägande inlägg om ni frågar mig. Bäst att råda bot på det. Här kommer det upphottade inlägget som porrbloggaren egentligen ville skriva, men inte vågade.

Det här med porr. Ã… ena sidan … , men Ã¥ andra sidan … Och kanske kunde man se det pÃ¥ sÃ¥ sätt att … Fast egentligen bör man ju ta avstamp i teorier om … Huruvida det är en frÃ¥ga om …, eller om … kan man faktiskt inte vara helt säker pÃ¥. Rätten till … bör vara inskriven i … men i samhället, som vi skapat, tvingas vi självklart till … Och hur är det egentligen med rätten för de … grupperna? Min egen Ã¥sikt i frÃ¥gan är självklar, jag tycker givetvis att …

Jag anser att hela frÃ¥gan är … och bör behandlas som … DÃ¥ och endast dÃ¥ kommer vi att fÃ¥ en sammahÃ¥llen gemensam syn pÃ¥ frÃ¥gan och kunna lösa problemet för all framtid. Problemet med …., alltsÃ¥.

Uppdatering: Det enda bilden har gemensamt med … är att vid en bildsökning pÃ¥ just ordet …, dyker den upp. Ctail informerar i kommentaren att bilden kommer frÃ¥n filmen Zardoz, som sägs vara mer filosofiskt intressant än bilden antyder.)

Läs även andra bloggares åsikter om sex, porr, fantasi, spekulationer, roligheter

Dagens slumptitel råkade återfinnas hos en bloggare som skriver om FRA-lagen.

Det slår mig att jag inte delgivit Er mina åsikter i frågan om FRA-lagen. Jag har inte ansett det nödvändigt, eftersom det självklart är så befängt och dumt att man inte kan ta det på allvar. I princip.

Alltså, FRA -lagen. Lagen om Frenetisk Radio Avlyssning (jag särskriver enbart av skälet att det ser mer estetiskt ut).

Såhär är det. Signalbehandling är ett ytterst intressant och spännande tekniskt område, framförallt på ett matematiskt vis. Det är mången god matematisk formel som fått sätta livet till när signalanalytikern misshandlat, förvrängt, utnyttjat den, på ett förvisso liberalt, men icke desto mindre utstuderat vis, för att söka information i synbarligen hopplösa signaler.

Försvarets Radioanstalt har i dessa tider av naturlig militär nedrustning, blivit bekymrade för sin existens. Man får tänka på att de är vana vid att vara hemliga, så hemliga att vi knappast vet att de existerar. Och nu när försvaret alltså rustar ner, är de oroliga att deras osynliga existens helt ska strykas och inte bara bli osynlig, utan helt icke existerande. Under en blöt pubkväll när man satt och spånade kom man därför på vad man skulle kunna göra, eftersom man inte har något att göra, för att rättfärdiga sin existens.

Gud är en svår existens, och det alla ingenjörer vill, är att komma på nya spännande grejer, göra nya intressanta upptäckter. Så även FRA-ingenjörerna. Deras passion är hitta den ultimata matematiska algoritmen som genom ett trollslag förklarar allt. Varför inte ge sig på Gud? Helst från en enda mätning av syremolekylernas täthet utanför fikarummet på anstalten (försvarets alltså, radio). Det är nämligen så att klarhet i denna fråga kommer att stoppa alla krig i världen. Sa jag att en del ingenjörer lider av megalomani, förresten? Även om rädslan att ett slut på krig och terror kommer att förgöra deras arbetsplats, är storhetsvansinnet större.

För detta goda syfte behöver man samla information. Och med tanke på hur folk mailar, skickar sms, surfar och står i, är självklart datatrafiken en guldgruva för att utvärdera olika algoritmer. Man kan tänka sig att signalerna bär sig åt ungefär på samma sätt i en fiberkabel som i luft. Som en första approximation. Den där skillnaden i luft och kabel är ändå bara ett filter, som man kan hitta på senare.

Alltså, för att hitta Gud tänker man nu bearbeta alla signaler som florerar. Man måste ta med allt, eftersom en begränsning skulle kunna äventyra uppdraget.

Nu tycker jag personligen att det är lite onödigt att leta efter Guds existens i just min mail, jag garanterar att där inte finns någon att finna. Besväret att leta igenom mina ordmängder kunde de bespara sig, det är onödigt arbete.

Men, jag tänker såhär, om de nu ändå ska göra det här, vore det väl läge för en motståndsrörelse? Även ingenjörer som arbetar med kryptografi behöver utmanande arbetsuppgifter. Varför inte göra det lite utmanande för anstalten? Utveckla chiffer som svårligen kan lösas! Vem har sagt att de behöver samla på vettig, i meningen lättolkad, information?

På det viset kommer vi dessutom att få en kår av de bästa signalanalytikerna i världen. Och det kan nog behövas om det ska bli ordning på finanskrisen. Lurar bäst som lägger på sin lur sist!

Aftonbladet luras också.

Läs även andra bloggares åsikter om FRA, signaler, fiberkabel, Gud, finanskris, signalanalys, kryptografi, chiffer

Först ut i månadens tema, sno rubrik och fabulera, är mycket passande Ikväll avgörs stora bloggpriset.

Ikväll har alltså avgjorts vilka bloggare som är de bästa, de viktigaste, de som utför en gärning utöver det vanliga, de som tar spott och spe men oförtrutet bloggar vidare om vad-de-nu-skriver. De som förändrar villkoren för journalistiken, förvrider människors tankar och därmed faktiskt ändrar världsordningen. De vi alla kan se upp till och ha som mål, nej vision, nej utopi, att vara lika, eller kanske olika. De har fått pris ikväll.

Festiviteterna utspelas på Nalen.
Guldet skimrande i salen.
Men där är ingen galen.

Som Odellskan, ve och fasa.
Vars demoner rasa’.
Hon torkar nog med trasa.

Sina nya fina färger
emedan hon besvärjer.

Dem som inget fattar
att alla är vi blattar.

Vi bor i Rosengård
där realityn är hård
Kanske någon kräver vård,

I Nyamkos fina värld?
Och KD tycker härd
numera är guld värd.

För att fÃ¥ bloggpriset gick man (lite odefinierat vilka “man” är, men vi fÃ¥r tänka oss en grÃ¥ bloggmaffia pÃ¥ nÃ¥got sätt) tillväga pÃ¥ det sättet, att man skrev alla bloggar man kunde komma pÃ¥, pÃ¥ rosa lappar. Dessa rosa lappar lades i en stor hatt. SÃ¥ drog man nÃ¥gra namn. Dessa placerades sedan i kategorier som passade till innehÃ¥llet. Det blev sju kategorier. Av detta kan man sluta sig till att upplösningen i bloggosfären är sju. Det heliga talet sju. 7. Sju är ett blÃ¥tt tal, liksom mÃ¥naden januari, emedan mÃ¥ndagen är grön (info för oss synestetiker). Om man drar 9 frÃ¥n 2, som är de enda nollskilda siffrorna i Ã¥rtalet 2009, fÃ¥r man sju. QED.

Dessa rosa lappar gjorde man en omröstning om, folket skulle rösta. Det har jag gjort, varje dag, när jag kommit ihåg. Tänk om man fick göra det i riksdagsvalet också. Det vore himla bra, eftersom man kan tycka lite olika lite olika dagar, och lite olika i olika frågor. Då vore det bra om man fick vikta sin röst litegrann och slapp lägga alla ägg i en korg. För om sanningen ska fram, finns det faktiskt ingen som matchar mig till hundra procent. Det skulle vara Blogge Bloggelito-partiet i såfall, han den gamle riddaren som gräver ner sig i sina käpphästar, men han vill väl, den rackartussen. Tror jag.

Men han vann ju inte den politiska kategorin. Vilket jag nu ska förklara. Det var nämligen såhär, att förutom att folket skulle säga sitt, hade man ett slags Vi i Femman, nämligen Vi i Bloggo, för kandidaterna under eftermiddagen idag. Det har talats mycket tyst om det. Men jag har wallraffat, så jag vet. Där hade man några olika moment, bl a

1. bullbakning medans man bloggar,
2. packa barnens ryggsäckar medans man bloggar
3. titta på American Chopper medans man bloggar
4. tänka ut ett blogginlägg medans man tränar

och den sista utslagsgivande tävlingen

1. pricka in namnen på kända opinionsbildare från bilder.

Och det var där Blogge föll, på mållinjen, han kände nämligen inte igen ärkefeministen Tiina Rosenberg på bild. Han trodde det var en asiatisk babe på 19 vårar. Men bilden var från en maskerad, och Tiina hade spenderat en förmiddag hos sminkösen. Så tokigt kan det gå.

Men nu är alla glada och skrattar och sjunger och dansar. Och festen kommer att pågå till småtimmarna, och vem vet vilka nya konstellationer vi kommer att få se i bloggosfären i fortsättningen! Spännande!

Eller ligger det nÃ¥got i det Ola Larsmo skriver pÃ¥ DN-debatt idag om de kulturnominerade: “Det som till sist kommer att synas och höras är naturligtvis det som inte finns nÃ¥gon annanstans - men jag har svÃ¥rt att hitta en sÃ¥dan röst bland de nominerade.”  Är de “bästa” bloggarna de som är mest lika traditionell media? Ja, jag vet inte. Ibland, ibland inte?

Läs även andra bloggares åsikter om stora bloggpriset, Nyamko, KD, kärnkraft, Rosengård, Anna Odell

Januari 2009 är för evigt passerad. Aldrig mer återkommande, i alla fall inte förrän tideräkningen börjar om, rent tekniskt.

Denna första månad av året med siffersumma 2, ägnade jag åt ett bloggiskt experiment. Man måste hitta på små uppgifter till sig själv för att utvecklas, bidra med goda saker - och då menar jag inte mina vida berömda kanelbullar - och visdom till samhället. För att inte tala om vikten av att provocera.

Således tänkte jag att jag intensivt skulle ägna mig åt samhällsdebatt i januari, företrädesvis sådan där jag upprörs, eller roas, av argumentationen, eller bristen på den. Föresatsen var också att skriva minst ett inlägg om dagen, vilket uppfylldes.

SÃ¥ vad har mÃ¥naden inneburit? I huvudsak tvÃ¥ stora rabalder, Gömda-debatten samt konstnärspsykot pÃ¥ psykakuten. NÃ¥gra mindre kommentarer kring hemmaporr, blondinbella, gubbsjuka, jätteteleskop och mikrobloggande. Jag föreslog lyckligt ovetatande att nästa grej, efter mikroblogg, är nanobloggen, för en vecka sen. Vad jag dÃ¥ inte visste var att den sedan en mÃ¥nad redan finns. Min oberoende uppfinning av den var alltsÃ¥ en mÃ¥nad för sen. Men vad gör en mÃ¥nad hit eller dit om hundra Ã¥r. Om Priestly och Scheele oberoende av varann upptäckte syret, med Ã¥r emellan, tänker jag utan dÃ¥ligt samvete ta Ã¥t mig äran för nanobloggandet ocksÃ¥. Fast jag har inte för avsikt att göra nÃ¥got mer än sÃ¥ … jag tänker minsann inte starta nÃ¥gon tjänst eller sÃ¥, jag är inte programmerare.

För övrigt tröttnade jag på mikrobloggande innan jag testat ens en vecka. Kanske är det som att lära sig uppskatta vin, man måste kämpa länge?

I siffror innebar januari månad ett uppsving i antal sidvisningar, som var sex gånger större än i december. Detta beror förstås till största delen på Twingley.

Som februari månads tema tänker jag välja fabulering, ett fabuleringsinlägg om dagen. Fabuleringen kommer att gå till så att jag väljer (snor) en bloggrubrik på godtyckligt vis från en annan blogg, eller kanske tidningsrubrik, och fabulerar i ämnet (som kanske inte alls överensstämmer med inspirationsinläggets fabulering). Man kan säga att temat är en variant av de gamla grekernas övning i retorik.

Vi får se hur det går.

Läs även andra bloggares åsikter om blogg, retorik, fabulering, samhällsdebatt

Dyskalkyli, kan man förstå, är en besvärlig åkomma.

Till exempel kan det göra kaffet alldeles blaskigt om den diskalkyska personen inte koncentrerar sig ordentligt på räknandet vid kaffekokandet. Och blaskigt kaffe är inte gott.

Men, jag har givetvis en idé för hur man hjälper upp livet och kommer förbi denna lilla förtretlighet. Man tillverkar helt enkelt kaffefilter med iso-kopp-linjer i, se innovationsskissen här bredvid.

VarsÃ¥god och börja tillverka nu. Jag ser fram emot att finna dess kaffefilter pÃ¥ ICA Maxi nästa gÃ¥ng vi behöver fylla pÃ¥ förrÃ¥det. När ni ändÃ¥ är igÃ¥ng att tillverka dessa, kan ni vänligen göra dem elastiska ocksÃ¥? Det skulle vara mycket enklare om det bara fanns en storlek av kaffefilter att välja pÃ¥ …

På Newsmill är det högt och lågt, tankeväckande och tramsigt. En av de mindre tankeväckande artiklarna, eller kåserierna, handlar om den svenske gentlemannen. Utan att gå på djupet, anar man Maries frustration över att män inte är män, och kvinnor inte får vara kvinnor. Den svenske mannen är feminiserad och bejakar inte sin manlighet.

Jag kan inte riktigt med den käcka plumpheten i kåseriet, men jag tänkte att man ska vara positiv och kreativ. Så jag gjorde ett mansförslag. Är detta mannen vi vill se, kanske?

Ibland tar han av den gula velourdressen … och dÃ¥ drar kvinnoförsamlingen efter andan.

Läs även andra bloggares åsikter om Män, velourman, superman, feminisering, gentleman

Som förälder är det viktigt att hänga med i sina barns intressen. Allra helst bör man ligga steget före, gÃ¥ med macheten och hugga ner sly sÃ¥ att stigen blir lättare att trampa, kunna vara till hands när de snubblar i mossan. Även om jag antar att vid en viss Ã¥lder hos barnen fÃ¥r man skärpa sig, eftersom det är meningen att de ska trampa även andra stigar …

Att installera drivrutiner och konfiguera router och brandväggar är varje förälders plikt att lära sig. Likaså att leta efter program-crackar och tillhandahålla en skräpmailadress de kan använda varje gång de behöver registrera sig för något på nätet.

Nu har turen kommit till bloggandet. Mina två minstingar, Lille Son och Lilla Dotter, har startat varsin blogg, vi får se vad det blir av dem (bloggar och barn). Som den moderna mamma jag är, inser jag, eftersom jag måste ligga steget före, att det därmed är dags för mig att titta på mikrobloggande. Jag tror inte det kommer att ersätta vanligt bloggande, i alla fall inte för mig, ety jag skrivit mer eller mindre långa texter i olika former i hela mitt liv. Hur ska jag kunna sluta med det?

Jag förutser också nanobloggandet: ett ord som sammanlänkas med andra ord någonannanstans ifrån, från andra människor, till en helhet. Mark my words.

Läs även andra bloggares åsikter om mikrobloggande, barn, modernt, föräldraskap

Jag har funderat på meningen med gubbsjuka, det verkar vara en så väldigt omodern, och oss emellan lite löjeväckande, egenskap. Finns den verkligen, och isåfall varför? Givetvis kom jag på hur det hänger ihop, och här skall jag sprida ljus över fenomenet. Som en bieffekt av resonemanget kommer man också att inse att det är en defekt i nutida samhället, och därmed på utdöende!

Såhär ligger det nämligen till:

Våra gener förändras ganska långsamt. Endel hävdar att vår kropp fortfarande är som en stenåldersmänniska avseende t ex vilken näring vi behöver. Det verkar rimligt att anta att våra drifter är ungefär som på stenåldern i största allmänhet. Att åstadkomma avkomma var en viktig sysselsättning på stenåldern, tur att det tar nio månader för en bebis att mogna, så att det var någon som hann ut och jaga mammutar emellanåt också. Man levde inte så himla länge, det var stort ganska stort manfall. Medellivslängden var ca 30 år, men det beror delvis på ganska stor barnadödlighet. Säg att folk var vid god vigör till 35 i alla fall, i medel. Sen blev de nog både halta, lytta och blinda av snedsteg vid jakten. Några hade tur och blev riktigt gamla, men sannolikheten var inte så stor för det.

För att skaffa barn var det lämpligt för männen att ha ganska stor bandbredd i sitt val av kvinna. Ju yngre, desto fler barn kunde hon producera till just honom (man får tänka på energiförlusten i att försöka tillskansa sig en ny kvinna). För kvinnan var det nog lämpligt med en man som lärt sig att jaga och som kunde vara en säker och stabil omhändertagare. Men han skulle helst leva några år, så för gammal borde han inte vara. Säg 5 år äldre.

För männen var det alltså optimalt att satsa på 15-åringarna, medans det för kvinnorna var mest optimalt att satsa på 20-åringar (i 15-årsåldern).

Nu, i dagens samhälle, blir männen äldre och äldre och de har fortfarande kvar den där genen, som i vårt samhälle blir till gubbsjuka med ålder, eftersom vi helt enkelt inte behöver jaga mammutar. Kvinnorna har också kvar generna och tycker det är lagom med en man som är något äldre. När kvinnorna blir äldre följer alltså mannens ålder med. I alla fall till en viss ålder. Det är nog som ett tak, kan man säga. Sen är det inte fullt så noga, det går att ta någon som är lite yngre också.

Jag ställer bara frÃ¥gan, hur stor andel av dagens 18-Ã¥ringa tjejer är intresserade av 40-Ã¥riga gubbar? Tja, jag drar till med en siffra … 3 promille (jag är kvinna, jag vet sÃ¥’nt där). Nej, vi avrundar till 1 %. Hur stor del av dagens 40-Ã¥riga gubbar är intresserade av 18-Ã¥riga tjejer? Ja, enligt vissa källor (som jag inte kan röja) är det alla (har jag för mig). Men det tror jag inte pÃ¥. Vi säger 50 %. Kolla obalansen 1 % - 50 %! Evolutionen har redan jobbat.

Vilka egenskaper kommer vi att behöva i framtiden? Förmodligen inte karlar som kan jaga mammutar, eller försörja oss. Det fixar vi kvinnor nämligen synnerligen bra själva. Barnen överlever nuförtiden, vi behöver inte vara gravida på heltid, vi väljer det där med barn i relativt stor utsträckning. Det vi kräver av mannen är intellektuell stimulans, intelligens, händighet är alltid trevlig, samarbetsförmåga, lite driftighet. Och bra sex. Resten fixar vi själva. Evolutionen är dynamisk, annars vore det inte evolution. Den kommer att skapa de här männen åt oss.

Är gubbsjuka karlar attraktiva? Nej, det är de inte. Kommer de att nå framgång bland självgående kvinnor i framtiden? Nej, det kommer de därmed inte. Det är den mentalt starke, intellektuellt utmanande, fysiska attraktive och driftige mannen som dyrkar sin kvinna i alla tider som är på frammarsch.

Därmed inses varför den gubbsjuke mannen fortfarande existerar (pga genernas tröghet), men att han är av ett utdöende släkte. Det krävs bara lite tålamod.

QED.

Läs även andra bloggares åsikter om gubbsjuka, gener, evolution, intelligens

Då jag känner en obändig lust att delge omvärlden några små noteringar såhär till lunckaffet, så gör jag det.

För det första känner jag, att jag vill berätta, för den som eventuellt till äventyrs är nyfiken, om den nya bloggordningen här pÃ¥ Trilog. JasÃ¥, ingen har lagt märke till nÃ¥gon bloggordning? NÃ¥ja. Sedan nyÃ¥r genomför jag ett experiment, ett sk bloggeriment, vars antaganden, metoder, genomförande samt resultat och slutsatser eventuellt kommer att presenteras sÃ¥ smÃ¥ningom, i det kommande storverket “Magnum Opus Tractatus Bloggosophicus“, första gÃ¥ngen omnämnt här.

För det tredje undrade jag imorse hur det kommer sig att det känns som att man alltid har bilnycklarna i fel ficka när man står där, överlastad med grejer, vid bilen på morgonen? Det är i det läget man önskar sig längre armar, alternativt mindre grejer att bära på. Slump, tänkte jag först, i meningen att sannolikheten för att smidiga morgnar är lika stor som sannolikheten för o-smidiga morgnar med avseende på bilnycklarnas fickplacering, fifty-fifty. Men när jag tänkte lite till, det är nästan så jag är besatt av tänka på tänkandet idag, insåg jag att här föreligger ingen rättvisa alls, det är nämligen mycket troligt att sannolikheten för felficka är mycket större än rättficka.

Det beror nämligen dels på häntheten, dels på var tändningslåset i bilen sitter. Tändningslåset i min bil sitter till höger, och jag är högerhänt. Det är mycket troligt att jag för det mesta har bilnyckeln i höger hand, och därmed stoppar den i höger ficka. Det är också mycket troligt att jag bär min tunga datorväska, med alla rapporter jag tror att jag ska läsa på kvällen till en god kopp thé när barnen sussar sött i sina sängar, i höger hand. Därmed inses att sannolikheten för felficka är mycket hög.

Jag undrar hur det är för vänsterhänta personer med tändningslåset på höger sida? Deras problem torde vara betydligt mindre, då de troligen låser bilen med höger hand, stoppar nycklarna i höger ficka, och bär sin datorväska i vänster hand. Gud vad lätt deras liv är!

För det fjärde satte jag lunchkaffet i vrångstrupen när jag läste att jag kommer att giftas bort den 1 maj. Vi kommer, vare sig vi vill det eller ej, ingå äktenskap då, allihopa. Det kan man läsa i tidningen, Äktenskap för alla från den 1 maj. Jag måste nog, i tidens anda, fundera över konsekvenserna av det där. Som jag ser det kan de vara allvarliga. För de som gifter sig. Vilken balk det är under, bör däremot vara fullständigt ointressant. Jag måste läsa på varför någon anser att äktenskap inte kan vidgas som begrepp. Tänk nästa grej, när polyamorösa förhållanden ska lagvigas! Då kommer kristdemokraterna få spader. Och juristerna ett helvete! Det blir roligt.

“Ehhh, ja, hej … det är frÃ¥n Dagens Industri“, sa rösten, som sjöng lite norrländskt, när jag hade svarat.

Varför ringer de mig, tänkte jag. Det jag haft med DI att göra är att jag en gång för många år sen råkade hålla ett föredrag som gjorde att jag hamnade på deras förstasidan (de tänkte väl inte ställa den typen av frågor?), och att jag prenumererat på den i tre månader för ett tag sen i ett anfall av att utöka min tidningsinsamling. Men de ringde på min jobbtelefon, vilket gjorde mig något förvirrad.

Det var i egenskap av fd tidningsprenumerant jag blev uppringd. Han lät sÃ¥ himla tveksam ändÃ¥, till att erbjuda mig en ny prenumeration … tills det kröp fram.

“Är du student?”
“Nej” skrattade jag.

Han var fortfarande tveksam.

“SÃ¥ du jobbar?”
“Ja” sa jag “men jag är inte intresserad. Jag gillar DI, men jag har inte tid att läsa den varje dag” (dessutom läser jag den pÃ¥ nätet och den finns pÃ¥ jobbet).

Inte ens fredags-lördagsprenumeration inklusive den mycket hotta Weekend-bilagan kunde locka till det fantastiska priset av 1552 kr per år.

Varför trodde han att jag var student? Jag blir allvarligt bekymrad för min telefonröst. Jag får ringa en talpedagog.

Idag har vi stora deppardagen, det har en psykolog räknat ut via sin egenhändigt ihopsnickrade Blue Monday Depression Formula. Att en psykolog utarbetar egna matematiska formler gör mig synnerligen misstänksam, nästan lika misstänksam som jag blir av att läsa statistik tolkad av politiker eller journalister. Att de använder sanningar som de vill, både politiker och journalister, har vi sett tydligt de senaste dagarna.

Men, när folket får säga sitt blir resultatet häpnadsväckande! Man kan tolka det (och jag är varken journalist eller politiker) som att faktiskt bara en fjärdedel av befolkningen anser sig vara glad idag! Bara var fjärde människa! En per norm-familj! Det är fruktansvärda siffror. Vi glada människor drar ett tungt lass för att försöka hålla samhället på rätt köl.

Och vad har vi för det? Jo, 75% sura eller semisura miner!

NÃ¥ja, det verkar som det är nyttigt att ha ett litet depp dÃ¥ och dÃ¥. Man behöver stanna till och vila litegrann. Vilket innebär att jag blir riktigt orolig för mig själv, jag hoppas mina enstaka nedstämda dagar dÃ¥ och dÃ¥ är tillräckliga för att hÃ¥lla hälsan pÃ¥ topp. Nästa gÃ¥ng det är en sÃ¥’n dag, ska jag försöka att inte bli sÃ¥ himla arg och frustrerad över nedstämdhetskänslan som jag brukar bli. Jag ska ha tÃ¥lamod med mig själv, riktigt tillÃ¥ta deppet att svämma över sinnena och skölja bort det som nu ska sköljas bort. Ja, det ska jag göra. Bara jag fÃ¥r bestämma dag själv. FÃ¥ se, de närmsta veckorna har jag ingen lust med olust, vi kanske kan ta det framÃ¥t vÃ¥ren? En dag när man kan sitta ute och dricka kaffe och läsa trevliga tidskrifter eller en sinnesvidgande liten bok, i vÃ¥rsolens sken? SÃ¥ att man i alla fall känner att man har glädje av deppen.

Sammanfattningsvis kan man säga att vi alltså ska vara glada över att bara en fjärdedel av befolkningen är glad idag. Om de vore glada hela bunten skulle de snart kollapsa, och då blir det riktigt jobbigt för oss default-glada människor!

(Och givetvis förstår till och med jag att en riktig depression inte passar in i trivialiteterna ovan).

Läs även andra bloggares åsikter om Depression, blue monday, matematik, sanning, statistik

Det var dags. Vi kunde inte vänta längre. Det var så svårt att hålla fingrarna i styr, den glänsande röda klädseln skulle falla. Glitter och glamour falla till golvet. Det blev mer naket än någon kunnat föreställa sig.Hur många barr sitter på en gran egentligen? Cirka 95 % av dem hamnade i alla fall på golvet. Men nu doftar det gott om dammsugaren, som fått en inbyggd Wunderbaum till nästa påsbyte.

Jag är kulturradikal. Faktum är att jag nog faktiskt är så fantastiskt radikal att jag inte vet vad kulturradikal precis och megadikto kan antas innebära och hur det uttrycker sig. Är inte det radikalt så det skriker om det? Nästan utopiskt neo-radikalt skulle man kunna säga.

När man är kulturradikal utmanar man inte bara den traditionella normen inom konst, musik litteratur och andra kulturyttringar, utan även de sociala normerna. Säger Wikipedia. Då får man anta att det är så. Men politiskt? Ånä, jag är inte politisk i några uttryck alls. Min åsikt är att alla ska göra som det deras hjärtan vill, utan att vara taskiga mot andra. Anti-oginismen alltså, ansluter jag mig till. Det är kanske också radikalt, vem vet.

Undrar vad jag ska hitta på för social icke-normativ grej imorgon då?

Idag gick jag förbi pressbyrån-med-en-massa-tidsskrifter och gick in och tänkte köpa något kul. Neo hade en vacker framsida. Men så bläddrade jag lite i den, och redaktionen såg ut som tonåringarna som hänger utanför köpcentrat i jobbstaden. De som frenetiskt knappar på sina mobiler hela tiden. Så jag lät bli. Kanske kan jag tvinga mig att köpa den en dag i alla fall, man ska ju inte vara konservativ.

Häromdagen köpte jag söndagsutgåvan av det stock-konservativa pressorganet Svenska Dagbladet. Påpekades det här bredvid mig. Jag erkänner att jag är superradikal.

Läs även andra bloggares åsikter om Kultur, kulturradikal, Neo

Nu är det dags att gnugga en annan sida av hjärnan (välj själv vilken)! Två gåtor. Den första bilden föreställer en del av min dator. Något är märkligt med den. Vad?

Den andra bilden är några till synes udda prylar. Men, de har något gemensamt. Vad har de gemensamt?

Det är fritt fram att fabulera, spekulera, teoretisera! Bara fantasin sätter gränserna. Vilken är din sanning, och vilken är den sanna sanningen?

Priset som utlovas är odödlighet och oöverskådlig ära och berömmelse. I en viss referensram i alla fall.