Trilog

Lille Son går i tredje klass och är en ambitiös elev. Tyvärr tycker han matten är tråkig, eftersom den är enformig och alltför lätt. Varje vecka skriver de räknesagor som läxa. De får ett uttryck, t ex 130+72 = 202, som de ska skriva som en saga. Lille Son tycker det är meningslöst (jag kan inte säga att jag inte förstår honom). Men vi har kommit fram till att tråkiga saker ser man till att göra snabbt, så blir man av med dem och kan ägna sig åt det som är roligt. Lille Son har både anammat och systematiserat det synsättet. När jag tittade igenom hans räknesagebok visade det sig att alla hans räknesagor handlar om köttbullar.

Det var en gång 130 köttbullar som var ute och gick. Då träffade de 72 andra köttbullar och så promenerade 202 köttbullar vidare.

Sara stekte 50 köttbullar. Då kom Erik och åt upp 7 köttbullar, så det fanns bara 43 köttbullar kvar.

175 köttbullar var ute och körde bil. De körde över 17 köttbullar. Det fanns 158 levande köttbullar kvar.

Rationellt.

Ahh, dessa rart provokativa, kaxiga tonårskillar! Små sötnosar är vad de är! Man har lust att gå fram och nypa dem i kinden, sådär som gamla tanter gör på bebisar.

Nu är de förnärmade och indignerade över att deras fräcka T-shirtar inte fick vara med i skolkatalogen! Står där förevigade på foto, fjuniga och finniga och hävdar att de gillar heta mammor och sex på flera (delad sex är halverad sex?). Eller i alla fall att de absolut måste ha T-shirtar där det står så. I skolkatalogen (undrar varför frågan Mycket snack och lite verkstad? flashade förbi i min hjärna).

Vem vet, kanske blir de glada om fem år, att de retuscherades i skolkatalogen, trots allt? Å andra sidan fick de ju något som var mycket coolare, en bild i Aftonbladet! För evigt förevigade, lätt framplockade av flashiga finansfirman eller trendiga teknikföretaget, när dessa googlar för att kolla personerna bakom ansökningarna till attraktiva tjänsten.

Jag har faktiskt ingen egentlig åsikt i frågan, tonåringar är tonåringar, och det är väl meningen att de ska försöka provocera, och stånga huvudet i gränser. Det verkar alltså som en normal händelse, helt enkelt, kunde gå endera vägen.

“Elitidrotten är en positiv kraft i samhället. Detta uppmärksammar samhället genom att ge unga flickor och pojkar förutsättningar att utveckla sin talang till att kombinera studier och elitidrott. Riksdagen beslutade därför i början av 1980-talet att acceptera specialidrott som eget ämne för elever på idrottsgymnasierna. Ungdomar får här möjlighet att i konkurrens utveckla sina idrottsliga färdigheter med en intensiv satsning på specialidrotten, får tillgång till bra anläggningar och högt kvalificerade tränare i kombination med gymnasiestudier.” 

(ur ett informationshäfte om Riksidrottsgymnasier) 

Tänk att det tagit närmare trettio år innan samma satsning har kunnat genomföras för teoretiskt begåvade elever. Jag är ganska säker på att någon som inte provoceras av den första meningen i citatet ovan, provoceras av följande mening “Teoretisk begåvade människor är en positiv kraft i samhället.” men jag hoppas jag har fel. Och nu är det äntligen dags, tio skolor får starta spetsutbildningar till hösten. Det är fantastiskt bra att även teoretiskt begåvade barn och ungdomar kan få den stimulansen som idrottsbegåvade barn haft i nästan trettio år!

Tio skolor är inte många, men det är bättre än inga. Och ytterligare tio ska startas nästa höst. Försöksperioden är bara fem år, vilket man väl får säga är lite kort tid att både etablera utbildningarna och att urskilja något resultat (det behövs statistik för säkra uttalanden). Men, vi får hoppas att man inser vikten av att genomföra detta och permanentar spetsutbildningarna. 

Förutom att det är positivt för de begåvade, borde det vara ett lyft för hela lärarkåren, både stimulerande och statusmässigt. Spetsutbildningar kräver spetskompetens bland lärarna. Duktiga lärare blir synliga, och det kan inte vara annat än positivt för alla.

Artiklar om spetsutbildningarna: DN, SvD, AB  

“Matematik handlar om att vara smart, det handlar om intuition, det handlar om att vara kreativ.” 

Det påstås (min översättning) i artikeln Math Skills Suffer in U.S., Study Finds. Jag tycker påståendet beskriver matematik väl. I artikeln diskuteras varför ungdomar drar sig för att ägna sig åt matematik. Det påstås att det är socialt förödandet att ägna sig åt, och ännu värre excellera i, matematik såvida man inte är nörd eller asiat. Tydligast begränsning är det för tjejerna. För killar finns det i alla fall en social grupp att höra till, just nördarna. Resonemanget gäller USA, men förefaller applicerbart även i Sverige.

Av sociala skäl avhåller sig alltså ungdomar från att ägna sig åt matematik, fastän de har talang för det!

“There is something about the culture in American society today which doesn’t really seem to encourage men or women in mathematics,” said Michael Sipser, the head of M.I.T.’s math department. “Sports achievement gets lots of coverage in the media. Academic achievement gets almost none.”

Artikeln visar exempel på andra länder, där matematik har en annan ställning än i USA (och Sverige), där ägnar sig t ex fler tjejer åt matematik också. Jag antar att den sociala domen är hårdare mot tjejer än killar. Ramarna är snävare. I alla fall om man också vill vara med på den där tjejmiddagen.

Det påminner mig om hur min egen mamma var bekymrad över mina provresultat och betyg i skolan och varnade mig för att vara alltför duktig “Det är inte bra att vara ett geni, det blir synd om dig då“. Med hennes mått mätt var jag ett geni, och passerade i tidig ålder alla gränser för vad som var socialt acceptabelt, jag var ohjälpligt en nörd även om begreppet inte förekom allmänt på åttiotalet. Nu uppfattade jag mina klasskamrater i stor grad som insnöade och självcentrerade modedockor och jag hade ingen som helst önskan om att vara likadan, som tur var antar jag. Jag uppfattade att de accepterade min udda existens i alla fall. Men hur gör man om man både vill passa in bland sina kamrater och samtidigt ägna sig åt det man är intresserad av? När det man är intresserad av inte faller inom sociala ramar.

Det är förödande för samhällets utveckling och framåtskridande om matematik och naturvetenskap anses som udda nörd-intressen, som få därför vill ägna sig åt. Det måste finnas en gräns för hur många programledare och mediamänniskor som behövs. Om ingen vågar ägna sig åt naturvetenskap kommer det för övrigt inte finnas några tekniska plattformar för dessa mediamänniskor heller. Så småningom.

Men även om man i undersökningar konstaterar att matematik inte är lika socialt accepterat som sport, så återstår frågan, varför, varför är det så? Det är fullständigt obegripligt.

Läs även andra bloggares åsikter om matematik, utbildning

Flera gångar har jag haft anledning att konstatera att skolan, i alla fall på låg- och mellanstadiet, inte är en skola för pojkar. Det är en skola för flickor, med nästan uteslutande kvinnliga lärare som uppmuntrar flickornas ordningssamma pysselkreativitet och fördömer pojkarnas mer spretiga och bullriga experimentkreativitet.

Bara för att fröken tycker det är roligt att pyssla är det inte säkert att alla barnen tycker det är roligt att klippa ut och måla siffror i tre delar, för att sedan klistra in dem i en bok och se att “ooooh det blev en sjua“. Det är inte säkert att alla barn tycker det är roligt att rita och klippa ut pappersglasögon som sedan målas för att använda dem som illustration för att se kemi, när glasögonen inte ens är riktiga.

Jag är visserligen inte pojke, men jag skulle ha avlidit av tristess om skolan varit så när jag gick där. Jag hade velat skriva de där siffrorna på stört, hur många gånger behöver man pyssla fram en sjua för att veta att det är en sjua? Såvida man inte tycker själva pysslet är skojigt. Och varför ska man rita meningslösa pappersglasögon, istället för att få se en liten knallgasexplosion som exempel på kemi? Eller ett magnesiumband som brinner? Det är väl tusen gånger roligare?

Alla barn är inte lika, och det finns självklart de som klarar och föredrar pysslet, särskilt flickorna (generaliserat). Och skolan ska vara en skola för alla. Just det, alla. Men av någon konstig anledning gäller det bara om alla är som den förhärskande pedagogiska riktningen. Som att pyssla, öva sociala samspel och med alla medel försöka få tjejer intresserade av teknik.

Men pojkarna då? I dagens DN skriver fem professorer, både kvinnor och män, om att skolan riskerar att skapa ett lågutbildat manligt proletariat. De pedagogiska metoderna som används i skolan idag, klarar inte av att utbilda pojkarna! Det är faktiskt en katastrof utan dess like!

Jag undrar hur mycket resultaten av skolans pedagogik har med strävan för jämställdhet att göra? Jag läste nämligen en annan artikel häromdagen: As Barriers Dissappear, Some Gender Gaps Widen, där man förvånat konstaterar att skillnader (resultat personlighetstester) mellan män och kvinnor i jämställda kulturer är större än i kulturer med traditionella könsroller. Ju mer lika rättigheter, desto större skillnader i personlighetsdrag mellan män och kvinnor, alltså.

“The biggest changes recorded by the researchers involve the personalities of men, not women. Men in traditional agricultural societies and poorer countries seem more cautious and anxious, less assertive and less competitive than men in the most progressive and rich countries of Europe and North America..”

En hypotes för att förklara detta är t ex att stress, umbäranden för överlevnad minskar biologiska skillnader. Om man inte har mat för dagen, är det inte högsta prioritet att visa sin excellenta förmåga att våghalsigt kasta sig utför något stup, så att säga.

Är det så att vårt rika samhälle, där män och kvinnor har samma rättigheter och möjligheter, där kvinnor gör intrång på fler och fler traditionellt manliga områden, gör att pojkarna inte längre på det sättet, genom utbildning och yrke, kan visa sin särart, utan måste hitta andra vägar? I skolan är det kört nu, där har kvinnorna tagit över. Anders B Westin var inne på samma tankegångar för några dagar sen. Hans slutsatser är mycket dramatiska.

Nu är självklart inte lösningen att skapa ett mellan könen icke jämlikt samhälle, men problemet är kanske inte att få flickor som inte vill att läsa teknik, utan att få pojkarna att fortsätta vilja det. Dvs låta skolan vara en skola för alla.

Dubblera lärarnas löner och ställ höga kunskapskrav i skolan! Sluta pyssla (inget ont om pyssel, det är skoj, men inte på den värdefulla skoltiden)! Då visar man att skolan viktig. Och konkurrensen på lärarutbildningarna blir en annan, vilket säkert bara skulle vara till fördel.

Läs även andra bloggares åsikter om Skolan, utbildning, jämställdhet

Mina yngsta barn går på fritids. Fritids är inte enbart en förvaringsplats för barn vars föräldrar arbetar mer än halvtid (eller ja, mer än skoltid i alla fall). Fritids har liksom skolan egna mål, nuförtiden. Fritids uppdrag är att

komplettera skolan, erbjuda en meningsfull fritid samt ge stöd i utvecklingen

står det i det papper jag fick hem häromdagen. Det låter vid första genomläsning bra, tycker jag. Barnen gillar fritids, de har massor av kompisar där och det finns jättemycket att göra både ute och inne för barn i lågstadiet. Det är bara bra att de får uttalade tydliga mål på fritids. Personalen är engagerad och jag tror att de också tycker det är bra att det blir tydligt att de inte bara vaktar barn, utan faktiskt gör ett mätbart utvecklande arbete. Nåja, mätbart och mätbart, men de får uttalade mål i alla fall. Och det ska dokumenteras.

Sen läser jag vidare i papperet;

Detta innebär i praktiken fokus på det sociala samspelet, alltså kommer vi inte att sitta med matteböcker och dylikt, utan mycket krut kommer att ligga på leken som vi anser är mycket viktig.

När jag läst så långt surnar jag till. Hur subtilt (nåja) det än är, sätter man matematik som motsats till det sociala samspelet! Mina barn präglas av skolan (fritids), redan, att tycka att matematik är något för enstöringar, något som är motsats till socialt samspel, motsats till lek!

Det visar bara en sak, de vet inte vad de pratar om på fritids! Matematik är kanske inte nödvändigtvis en social aktivitet, det kan vara det, men ofta behöver man ha lite lugn och ro och koncentration. Och den vilan kanske man också kunde behöva på fritids. Alla människor laddar inte batterierna av sociala aktiviteter, endel behöver lite ensamhet för att göra det. Jag blir upprörd över att fritids vill stöpa alla i samma sociala form, och talar om att aktiviteter som matematik inte hör till det önskade för ett socialt liv! (De har aldrig fattat hur oerhört roligt det kan vara att sitta på en pub och diskutera matematiska teorier tillsammans med andra under ölets inflytande, snacka om socialt!).

Om man välkomnade aktiviteter som matematik också, och inte försökte skrämma barnen, både för själva kunskapen och för de sociala följderna av matematikintresse, kanske man inte skulle behöva ha sommarskolor för flickor för att försöka väcka deras intresse i tonåren …

Läs även andra bloggares åsikter om Matematik, sociala samspel, fritidshem, läroplan

Läser en krönika i SvD, Tjejer ta för er av tekniken (varför är det så svårt att ange källor tydligt, eller ännu hellre länka till dem?), som hyllar några “teknik- och entreprenörs-kvinnor”, och talar varmt för nätverk och mentorskap för att få fler tjejer att välja tekniska utbildningar. Krönikans slutkläm, jokern i rockärmen, motivet när inget annat hjälper, för att få kvinnor att satsa på teknik är, att om inget annat har man ju i alla fall nytta av utbildningen i vardagslivets logistik med hem och barn (?!)

Jag tänkte just nu bortse från den intressanta slutsatsen, och fokusera på krönikans budskap, hur man får tjejer att satsa på teknik. Det vill säga, jag undrar varför tjejer nödvändigtvis måste plugga teknik? Varför måste man hitta på alla möjliga konstruktioner för att få dem att välja något de inte naturligt tycks intresserade av? För om de vore naturligt intresserade skulle de ju självklart välja en teknisk utbildning (det finns trots allt endel tjejer som är naturligt intresserade och väljer teknik oavsett könsståhej). Varför måste man skapa sommarkurser och bara-för-tjejer-seminarier för att få veliga tjejer att välja teknisk utbildning. Är det verkligen värt det?

Förebilder, det behövs kvinnliga förebilder för att få kvinnor att väja teknik, eller för att vilja bli chefer, sägs det.

Men, är det verkligen dem vi behöver som kreativa innovatörer, eller bara vanliga skrivbordsingenjörer … de som behöver pushas och övertygas i tjejgrupp, för att välja teknik, de som inte kan gå själva oavsett miljö? Behöver vi dem som chefer, de som behöver förebilder av samma kön, de som inte klarar att gå sin egen väg?

Jag är inte helt övertygad om att det är just dem vi behöver.

Läs även andra bloggares åsikter om civilingenjörsutbildning, kvinnor och teknik, mentorskap