Galton och intelligensen

Nu ska vi ta oss en titt på Francis Galton, vars kusin var Charles Darwin, tänkte jag. Han är lite spännande, eftersom han systematiskt försökte förstå sig på hur det står till med intelligensen.

Galton (1822-1911) var en mångsysslare och verkade bland annat som statistiker, antropolog, psykolog, upptäcksresande, geograf, kan man läsa på Wikipedia. Han ansågs vara ett underbarn och lärde sig läsa redan som tvååring. Trots det, eller kanske just därför, blev hans utbildningsväg senare kaotisk med byten mellan olika områden, t ex medicin och matematik, nervösa sammanbrott och en krånglig väg till någon form av examen. När hans far dog blev han ekonomiskt oberoende. Han gifte sig sent men fick inga barn. En ironi med tanke på att han ville undersöka intelligensens ärftlighet.

Galton hade själv lidit av nervösa sammanbrott, och lär ha föreslagit tanken på ett samband mellan genialitet och galenskap. Det är inte svårt att anta att hans egna erfarenheter, både som begåvning, svårigheter vid skolgången och via sina mentala kollapser, gjorde honom intresserad av människans mentala förmåga, intellektet och intelligensen. Darwins arbete om evolutionen inspirerade honom till att börja studera variationer hos människor och vilka implikationer det hade. Speciellt ägnade han sig åt intelligensens ärftlighet. Han var övertygad om att den var en biologisk egenskap och därmed ärftlig. Han ville se samband mellan intellektuell förmåga och framgång i livet.

Kanske kan man se Galton som en tidig anhängare av Big Data, han hade en idé om ett samband som han ville visa, som dels krävde ett stort dataunderlag (människors egenskaper), dels statistiska kunskaper. Galton hade kunskaperna i statistik och utvecklade dessutom fler statistiska metoder (regression, korrelationer), och han gick metodiskt tillväga och samlade in stora mängder data om människor, fysiska såväl som intellektuella, för att kunna ställa upp sina statistiska samband.

Även om Darwins evolutionsteori kunde besvara frågan hur när det gällde människans utveckling, kunde den inte användas för prediktioner, som Newtons lagar kunde när det gällde planetrörelserna (som kunde besvara både frågan hur och hur blir det sen). Men, med statistiska metoder skulle Galton kunna ta fram ett samband mellan intelligens och ärftlighet användbart för att förädla människan.

Det snabbt framväxande industrisamhällets optimistiska tro på vetenskapen och dess möjligheter tycktes inte känna några gränser. Vi vet vilka avarterna blev. Och kanske lider vi av det än, t ex i den hysteriska rädslan för intellektuell begåvning, som yttrar sig i skolans likriktning i allt utom idrott och musik.

(Texten har jag snott från mig själv, från en inlämningsuppgift i idéhistoria. Något modifierad, utökad och bloggifierad)

Ska det vara disciplin, eller inte?

Jag läser en bok. Nej, jag läser flera böcker. Men en av de böcker jag läser nu heter Svenska Bildningstraditioner. Den lånade jag på den förträffliga inrättningen kommunbiblioteket. Det är en antologi med ett antal texter som illuminerar begreppet bildning, skrivna av ett antal, får man vid första anblicken anta, bildade personer. Jag har bara kommit till andra texten, men så långt är den intressant. Det finns texter som behandlar skolan, och det finns texter som behandlar biblioteken.

Vänta nu, skolan och biblioteken! Två företeelser som varit mycket i fokus på senare tid. Och så tänkte jag, det är himla lustigt att det känns som att disciplinförspråkarna slagit klorna i skolan, medan de stök-toleranta tycks ha skaffat greppet om biblioteken. Det är som att det råder totalt kaos i frågan om bildning. Men så kan det väl inte vara? Eller?

Andra förpliktelser

Jag visste att jag inte skulle hinna träna idag, på grund av andra förpliktelser, föräldramöte i skolan. Enligt plan hade jag istället tänkt skriva ett filosofiskt inlägg om träningens eviga varande. Men jag har istället ägnat kvällen åt att försöka ta reda på huruvida skolan egentligen har rätt att göra vissa saker som de tycker sig behöva göra och reglera för de rara barnen. Alltmedan cykelhjälmsföräldrarna applåderar frenetiskt.

Föräldramöten är nämligen lustiga tillställningar där präktiga föräldrar gör sitt bästa för att styra upp livet för sin avkomma på de mest irriterande vis. De tycks inte ha något emot att behandla sina femtonåringar som femåringar utan förmåga att ta eget ansvar.

Självklart är jag det svarta fåret, den obstinata och hemska föräldern som ifrågasätter och försöker så split i denna illustra församling.

So what?

Med darr på stämman, får man förmoda, säger Gunther Mårder ”Man är beredd att dö med miljoner i skuld”. Och då undrar jag So What? Tyvärr ger inte artikeln någon som helst argument eller resonemang som underbygger det katastrofala med att dö med miljoner i skuld. Och de där bolånen … jag hade för mig att bankerna lånar ut med huset som säkerhet, vilket därmed i stort sett alltid innebär att de får tillbaka sina pengar när folk dör, och ytterst få vanliga människor faktiskt dör med miljoner i skuld. Så vad kommer det där påståendet ifrån? Ropar Mårder på vargen? Och varför gör han isåfall det?

Varför hörs röster i tid och otid om bolånen? Och vilka är det som är upprörda? Vilka har anledning att vara upprörda? Nu ska vi se … jo, de som har ärvda förmögenheter naturligtvis. De har stor anledning att vara upprörda över detta system med räntor och inflation och bolån som vi har nu. Ett system som Mårder och hans gelikar hittat på, märk väl. Och nu när de upptäcker nackdelarna för dem själva i systemet, så ska de som använder systemet straffas. Istället för upphovsmännen.

Så varför är bolån, låga räntor och låg inflation dålig för Mårder? Men det är väl uppenbart! Låga räntor innebär låg avkastning på hans kapital. Han kan inte investera någonstans och få hög avkastning på sina pengar. Särskilt inte nu när tillväten är låg, och han inte får så god avkastning på sina aktier heller. Hans pengar arbetar dåligt för honom, helt enkelt. Låg inflation höjer inte heller värdet på hans lånefria villa så bra.

Och kanske det värsta av allt, hans ärvda pengar differentierar honom inte från de som utbildat sig och jobbat sig till höga löner som kan betala bolån i samma villaområde där han själv bor.

Hög ränta och hög inflation är bättre för Mårder.

Så har vi Hemberg, sparekonomen på Avanza, varför säger han som han säger? Ja, hans exempel, med paret i Umeå som kommer få äta fläskkotlett om några år när räntan stiger … Om nu räntorna varit högre, hade de aldrig kunnat skaffa det där huset i alla fall, de hade kanske aldrig kunnat skaffa ett hus. Men spara lite kunde de ju göra … i Avanza. Så Avanza kan tjäna pengarna istället.

Och så tycker jag vi ska ha ordning på kausalitet och korrelationer här.

”Orsaken till lånefesten står enligt Mårder att finna i en förändrad inställning till pengars värde. 70- och 80-talisterna är den första generationen som skuldsätter sig utan några som helst skrupler. För dem är det ingen dygd att vara skuldfri.”

Då ska vi se, här har vi två saker. För det första dyker den gamla kristna värderingen upp om att man ska vara skuldfri. Det handlar alltså om moral, inte någon praktisk anledning. För det andra, var det väl så att Mårder&Co ordnade systemet? Var det inte så? Och 70- och 80-talisterna anpassar sig därmed snällt till det.

Sådärja, nu när vi har rett ut saker och ting här, egenintressen och dolda agendor, ser jag fram emot att Mårder&Co slutar skylla på andra för den obehagliga situation (med dålig avkastning på sina egna pengar) som de försatt sig i. Så kan vi alla fokusera på arbete istället.

Vad heter din mupp?

Idag strölyssnade jag på budgetdebatten när jag körde hem från jobbet. Med sedvanlig irriterande oförmåga att resonera logiskt pratade de om skolan. Hur den måste förbättras och att fler måste utbilda sig mer. Ett himla sjå har de att få skolan att fungera, de där politikerna. Och jag funderade på varför det är så? Hur svårt kan det vara, liksom? Varför sjunker svenska elevers prestationer jämfört med andra länder (brukar det ju påstås)?

Och då kom jag på den där enkla barnuppfostringssanningen Barn gör inte som du säger, de gör som du gör. Nu säger regeringen att barnen ska gå i skolan, lära sig duktigt och att det är viktigt att utbilda sig. Det säger så. Men hur gör de själva?

Ja, en enkel liten undersökning av ministrarnas CV förklarar allt.

I regeringen sitter 24 ministrar. Av dessa 24 ministrar har tio stycken en högskoleexamen. En har examen från polishögskolan och en från journalisthögskolan. Om vi är generösa har alltså 50 % av ministrarna högskoleexamen. En är disputerad. Och 12 stycken har alltså gymnasieexamen, eller grundskoleexamen.

Det verkar alltså som om tillståndet i utbildningsväsendet helt speglar regeringens göranden och låtanden. Nu är inte detta ett inlägg om huruvida alliansen eller oppositionen bör styra, ingen tror väl att det ser bättre ut på den andra sidan. Hur kan något barn inbillas att tro att utbildning är en bra idé, när politikerna visar att det går att skaffa sig makt och lön och pension genom att plugga ingenting.

Men Doktor T är lite optimistisk i alla fall, han tror att det finns statstjänstemän bakom de här kasperdockorna som regisserar alltihopa, och som är välutbildade och smarta. Han påstår att de skämtar i korridorerna på regeringskansliet. Statstjänstemännen alltså. Vad heter din mupp? Min heter Fredrik. Vem av mupparna sköter du? Jag är försteskötare på Annie och backup på Anders.

Jag vet inte. Om de skämtar. Men för ovanlighets skull passar ett töntigt, käckt uttryck i sammanhanget:
Be the change you want to see

Mitt förslag är alltså att vi byter ut hela rasket. Meritokrati istället för den nuvarande muppokratin. In med välutbildade, kompetenta och smarta människor. Så ordnar det sig nog helt automatiskt.

Matematiken och trafiken

Den gode professorn har ändrat sig. Nu är det inte matematiken som är tokig, utan det mekaniska räknandet, vilket är något helt annat. Om han haft ordning på sig från början hade han inte behövt göra stor sak av en icke-fråga. Men han är ju humanist och man kan inte förvänta sig någon djupare förståelse i frågan. Vi har överseende.

Nu ska vi se vilka praktiska effekter matematiskt tänkande (med vissa inslag av räknande) har i trafiken. Och vilka effekter frånvaro av ett kritiskt och rationellt (dvs matematiskt) tänkande har.

Situation 1

Du kör i godan ro på en 2-1-väg. Massor av trafik, det är fredag eftermiddag. Det är bara att följa trafikens rytm. Då får plötsligt någon längre bak i kön för sig att han ska köra om, för hastigheten är 99 km/h och inte 100 km/h som det står på skyltarna att man ska köra. Han ska visa alla hur det ska gå till. Så han kör om (svarta bilen). Och så kommer han till övergången till en väg. Ojdå, blev det stopp där. Ja, nu får de bromsa för att släppa in mig. Rätt åt dem, för att de kör så sakta.

Och så stoppas hela kön för att en person inte lyckades tänka längre än fem centimeter kring sin egen bil. Om han hade lyckats lära sig åtminstone att räkna hade han kanske klarat av att räkna ut att han skulle tjäna tre millisekunder på manövern och ökat risken för olyckor typ 1000 gånger, eller så, för sig själv också.

bilar

Situation två

En parkering vid ett köpcentrum runt jul. Massor av trafik. Många ska ut från parkeringen, många vill in. Någon tycker att han absolut måste in på parkeringen, han har bråttom och ska köpa lampa till svärmor. Så han tränger sig in.

Om han varit lite skolad i matematiskt tänkande. Eller åtminstone kunnat räkna lite på saken hade han insett att det varit bättre att släppa ut bilar innan han körde in på parkeringen. Dels hade det inte blivit kaos, trångt och nästan omöjligt att ta sig fram. För alla. Dels hade han fått en parkering så att han kunde handla den där förbaskade lampan. Antagligen snabbare än när samtliga icke matematiskt skolade hönshjärnor människor på parkeringen ska räkna om hur de ska agera.

Bristen på räkneförmåga leder i detta fall antagligen bara till handgemäng och plåtskador.

bilar2

Slutsats: Matematiskt (kritiskt och rationellt) tänkande är en absolut nödvändighet för att agera i vardagliga situationer. T ex trafiken. En viss utvecklad räkneförmåga likaså.

Just idag känner jag mig inte alls säker på att alla människor har förmåga att lära sig tänka. Det är väl ett verkligt problem att fundera över. Men det skadar inte att försöka, med matematik, för säkerhets skull.

Vi löser problemen med skolan

Nu blir alla uttråkade skolelever glada! Lycka på sportlovet, för de som har det nu, när de inser att de inte behöver komma tillbaka till skolan, ity skolan är till för att lära dem det de behöver till vardags!

Matematikens onödighet var redan avklarad i artikeln, nu ska vi se att vi verkligen kan plocka bort resten.

Musik … vem behöver analysera tonarter eller traggla fram en trudelutt på gitarr dagligdags?
Bild … det finns utmärkta ritprogram till både datorer och telefoner.
Kemi … herregud, då gör de bomber. Och lär de sig inte det i skolan, lär de sig det på nätet.
Fysik … äsch, Day after Tomorrow och 2012 lär alla allt om mekanik och termodynamik som de någonsin kan behöva.
Samhällskunskap … spelar ingen roll, vem som helst kommer in i riksdagen, det är bara att prata på.
Geografi … jag säger bara google maps.
Historia … gamla krig, Napoleon kommer inte tillbaka.
Religion … usch, de bara bråkar.
Engelska … vad är det för fel på google translate?
Hemkunskap … när det finns färdiga Billy-pizzor att köpa?
Svenska … internet svämmar över av webb-tv, det är bara att prata på. Läsa? Orka!
Idrott … om man inte orkar knappa på datorn eller telefonen längre går det säkert att röststyra.

Ja, i stort sett allt går att avvara. Möjligen kan man behöva lära sig hantera sin personliga hygien för att inte bli en olägenhet för omgivningen.

Då ordnar vi stora anläggningar, typ biltvättar, dit alla människor bussas på morgonen för den dagliga saneringen. Och så får de medborgarlön, så har vi av bara farten löst problemet med arbetslösheten.

Sådärja. Inte illa. Det blir väl bra?

Förbjud datorer. Inför tristess.

Det finns bara ett sätt. Att göra skolan till något att föredra. Framför datorspel, sociala medier och alltför många fritidsaktiviteter. Eller i alla fall till en av sakerna att föredra.

Betyg i trean. Ja, hm. Jag fick betyg i trean. Jag hade absolut ingen aning om hur jag låg till i något ämne alls. Min fröken sa att jag var bra på matte. Men jag borde prata mer. Båda uttalandena förföljde mig hela skoltiden. Kanske blev det självuppfyllande. Jag fortsatte att vara bra på matte, och jag fortsatte att inte prata så mycket.

Jag undrar hur det hade blivit, om det haft någon betydelse, om jag fått något annat omdöme? Om jag inte fått det där utstickande betyget i matematik. Det visar sig ju trots allt ganska praktiskt att vara bra på så’nt som har med matematik att göra. Och prata behöver man ju inte göra så mycket. Man kan ju skriva.

När jag kom hem från skolan, då på sjuttiotalet och åttiotalet, var jag uttråkad, vad skulle man göra? Det mest stimulerande man kunde göra var att läsa. Där fanns de där andra världarna. Bläddra sida upp och sida ner i uppslagsböcker. Läsa varenda ord som fanns. Tänka.

Att skaffa kunskap blev som enda alternativet till att tråkas ihjäl. Man kan förmoda att det är samma sak nu. De, barnen, ungdomarna, vill göra, drivs till att göra, det som är mest stimulerande. Vilket oftast inte är att lösa ekvationer för att allt annat är så förbaskat tråkigt. Eller skriva en recension av en bok de inte ville läsa, för att det är så roligt jämfört med något annat som finns att göra.

Lösningen är alltså lika enkel som den kommer att vara effektiv.

Förbjud alla datorspel, alla smartphones, surfplattor, sociala medier. Så kommer barnen/ungdomarna av ren tristess att dras till matematik och läsning.

Eller kanske vi får försöka se på kunskap på något annat sätt. Även om det tar emot också för mig, när folk inte förstår skönheten i en matematisk härledning, eller tillfredsställelsen i att behärska och förstå de där ekvationerna som ligger bakom pälsrörelserna på monstrena i Monsters Inc. T ex.

Rationella köttbullar

Lille Son går i tredje klass och är en ambitiös elev. Tyvärr tycker han matten är tråkig, eftersom den är enformig och alltför lätt. Varje vecka skriver de räknesagor som läxa. De får ett uttryck, t ex 130+72 = 202, som de ska skriva som en saga. Lille Son tycker det är meningslöst (jag kan inte säga att jag inte förstår honom). Men vi har kommit fram till att tråkiga saker ser man till att göra snabbt, så blir man av med dem och kan ägna sig åt det som är roligt. Lille Son har både anammat och systematiserat det synsättet. När jag tittade igenom hans räknesagebok visade det sig att alla hans räknesagor handlar om köttbullar.

Det var en gång 130 köttbullar som var ute och gick. Då träffade de 72 andra köttbullar och så promenerade 202 köttbullar vidare.

Sara stekte 50 köttbullar. Då kom Erik och åt upp 7 köttbullar, så det fanns bara 43 köttbullar kvar.

175 köttbullar var ute och körde bil. De körde över 17 köttbullar. Det fanns 158 levande köttbullar kvar.

Rationellt.

Dosi-dosi

Ahh, dessa rart provokativa, kaxiga tonårskillar! Små sötnosar är vad de är! Man har lust att gå fram och nypa dem i kinden, sådär som gamla tanter gör på bebisar.

Nu är de förnärmade och indignerade över att deras fräcka T-shirtar inte fick vara med i skolkatalogen! Står där förevigade på foto, fjuniga och finniga och hävdar att de gillar heta mammor och sex på flera (delad sex är halverad sex?). Eller i alla fall att de absolut måste ha T-shirtar där det står så. I skolkatalogen (undrar varför frågan Mycket snack och lite verkstad? flashade förbi i min hjärna).

Vem vet, kanske blir de glada om fem år, att de retuscherades i skolkatalogen, trots allt? Å andra sidan fick de ju något som var mycket coolare, en bild i Aftonbladet! För evigt förevigade, lätt framplockade av flashiga finansfirman eller trendiga teknikföretaget, när dessa googlar för att kolla personerna bakom ansökningarna till attraktiva tjänsten.

Jag har faktiskt ingen egentlig åsikt i frågan, tonåringar är tonåringar, och det är väl meningen att de ska försöka provocera, och stånga huvudet i gränser. Det verkar alltså som en normal händelse, helt enkelt, kunde gå endera vägen.

Äntligen elitklasser!

”Elitidrotten är en positiv kraft i samhället. Detta uppmärksammar samhället genom att ge unga flickor och pojkar förutsättningar att utveckla sin talang till att kombinera studier och elitidrott. Riksdagen beslutade därför i början av 1980-talet att acceptera specialidrott som eget ämne för elever på idrottsgymnasierna. Ungdomar får här möjlighet att i konkurrens utveckla sina idrottsliga färdigheter med en intensiv satsning på specialidrotten, får tillgång till bra anläggningar och högt kvalificerade tränare i kombination med gymnasiestudier.” 

(ur ett informationshäfte om Riksidrottsgymnasier) 

Tänk att det tagit närmare trettio år innan samma satsning har kunnat genomföras för teoretiskt begåvade elever. Jag är ganska säker på att någon som inte provoceras av den första meningen i citatet ovan, provoceras av följande mening ”Teoretisk begåvade människor är en positiv kraft i samhället.” men jag hoppas jag har fel. Och nu är det äntligen dags, tio skolor får starta spetsutbildningar till hösten. Det är fantastiskt bra att även teoretiskt begåvade barn och ungdomar kan få den stimulansen som idrottsbegåvade barn haft i nästan trettio år!

Tio skolor är inte många, men det är bättre än inga. Och ytterligare tio ska startas nästa höst. Försöksperioden är bara fem år, vilket man väl får säga är lite kort tid att både etablera utbildningarna och att urskilja något resultat (det behövs statistik för säkra uttalanden). Men, vi får hoppas att man inser vikten av att genomföra detta och permanentar spetsutbildningarna. 

Förutom att det är positivt för de begåvade, borde det vara ett lyft för hela lärarkåren, både stimulerande och statusmässigt. Spetsutbildningar kräver spetskompetens bland lärarna. Duktiga lärare blir synliga, och det kan inte vara annat än positivt för alla.

Artiklar om spetsutbildningarna: DNSvDAB  

Nördar

”Matematik handlar om att vara smart, det handlar om intuition, det handlar om att vara kreativ.” 

Det påstås (min översättning) i artikeln Math Skills Suffer in U.S., Study Finds. Jag tycker påståendet beskriver matematik väl. I artikeln diskuteras varför ungdomar drar sig för att ägna sig åt matematik. Det påstås att det är socialt förödandet att ägna sig åt, och ännu värre excellera i, matematik såvida man inte är nörd eller asiat. Tydligast begränsning är det för tjejerna. För killar finns det i alla fall en social grupp att höra till, just nördarna. Resonemanget gäller USA, men förefaller applicerbart även i Sverige.

Av sociala skäl avhåller sig alltså ungdomar från att ägna sig åt matematik, fastän de har talang för det!

“There is something about the culture in American society today which doesn’t really seem to encourage men or women in mathematics,” said Michael Sipser, the head of M.I.T.’s math department. “Sports achievement gets lots of coverage in the media. Academic achievement gets almost none.”

Artikeln visar exempel på andra länder, där matematik har en annan ställning än i USA (och Sverige), där ägnar sig t ex fler tjejer åt matematik också. Jag antar att den sociala domen är hårdare mot tjejer än killar. Ramarna är snävare. I alla fall om man också vill vara med på den där tjejmiddagen.

Det påminner mig om hur min egen mamma var bekymrad över mina provresultat och betyg i skolan och varnade mig för att vara alltför duktig ”Det är inte bra att vara ett geni, det blir synd om dig då”. Med hennes mått mätt var jag ett geni, och passerade i tidig ålder alla gränser för vad som var socialt acceptabelt, jag var ohjälpligt en nörd även om begreppet inte förekom allmänt på åttiotalet. Nu uppfattade jag mina klasskamrater i stor grad som insnöade och självcentrerade modedockor och jag hade ingen som helst önskan om att vara likadan, som tur var antar jag. Jag uppfattade att de accepterade min udda existens i alla fall. Men hur gör man om man både vill passa in bland sina kamrater och samtidigt ägna sig åt det man är intresserad av? När det man är intresserad av inte faller inom sociala ramar.

Det är förödande för samhällets utveckling och framåtskridande om matematik och naturvetenskap anses som udda nörd-intressen, som få därför vill ägna sig åt. Det måste finnas en gräns för hur många programledare och mediamänniskor som behövs. Om ingen vågar ägna sig åt naturvetenskap kommer det för övrigt inte finnas några tekniska plattformar för dessa mediamänniskor heller. Så småningom.

Men även om man i undersökningar konstaterar att matematik inte är lika socialt accepterat som sport, så återstår frågan, varför, varför är det så? Det är fullständigt obegripligt.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Ingen skola för pojkar

Flera gångar har jag haft anledning att konstatera att skolan, i alla fall på låg- och mellanstadiet, inte är en skola för pojkar. Det är en skola för flickor, med nästan uteslutande kvinnliga lärare som uppmuntrar flickornas ordningssamma pysselkreativitet och fördömer pojkarnas mer spretiga och bullriga experimentkreativitet.

Bara för att fröken tycker det är roligt att pyssla är det inte säkert att alla barnen tycker det är roligt att klippa ut och måla siffror i tre delar, för att sedan klistra in dem i en bok och se att ”ooooh det blev en sjua”. Det är inte säkert att alla barn tycker det är roligt att rita och klippa ut pappersglasögon som sedan målas för att använda dem som illustration för att se kemi, när glasögonen inte ens är riktiga.

Jag är visserligen inte pojke, men jag skulle ha avlidit av tristess om skolan varit så när jag gick där. Jag hade velat skriva de där siffrorna på stört, hur många gånger behöver man pyssla fram en sjua för att veta att det är en sjua? Såvida man inte tycker själva pysslet är skojigt. Och varför ska man rita meningslösa pappersglasögon, istället för att få se en liten knallgasexplosion som exempel på kemi? Eller ett magnesiumband som brinner? Det är väl tusen gånger roligare?

Alla barn är inte lika, och det finns självklart de som klarar och föredrar pysslet, särskilt flickorna (generaliserat). Och skolan ska vara en skola för alla. Just det, alla. Men av någon konstig anledning gäller det bara om alla är som den förhärskande pedagogiska riktningen. Som att pyssla, öva sociala samspel och med alla medel försöka få tjejer intresserade av teknik.

Men pojkarna då? I dagens DN skriver fem professorer, både kvinnor och män, om att skolan riskerar att skapa ett lågutbildat manligt proletariat. De pedagogiska metoderna som används i skolan idag, klarar inte av att utbilda pojkarna! Det är faktiskt en katastrof utan dess like!

Jag undrar hur mycket resultaten av skolans pedagogik har med strävan för jämställdhet att göra? Jag läste nämligen en annan artikel häromdagen: As Barriers Dissappear, Some Gender Gaps Widen, där man förvånat konstaterar att skillnader (resultat personlighetstester) mellan män och kvinnor i jämställda kulturer är större än i kulturer med traditionella könsroller. Ju mer lika rättigheter, desto större skillnader i personlighetsdrag mellan män och kvinnor, alltså.

”The biggest changes recorded by the researchers involve the personalities of men, not women. Men in traditional agricultural societies and poorer countries seem more cautious and anxious, less assertive and less competitive than men in the most progressive and rich countries of Europe and North America..”

En hypotes för att förklara detta är t ex att stress, umbäranden för överlevnad minskar biologiska skillnader. Om man inte har mat för dagen, är det inte högsta prioritet att visa sin excellenta förmåga att våghalsigt kasta sig utför något stup, så att säga.

Är det så att vårt rika samhälle, där män och kvinnor har samma rättigheter och möjligheter, där kvinnor gör intrång på fler och fler traditionellt manliga områden, gör att pojkarna inte längre på det sättet, genom utbildning och yrke, kan visa sin särart, utan måste hitta andra vägar? I skolan är det kört nu, där har kvinnorna tagit över. Anders B Westin var inne på samma tankegångar för några dagar sen. Hans slutsatser är mycket dramatiska.

Nu är självklart inte lösningen att skapa ett mellan könen icke jämlikt samhälle, men problemet är kanske inte att få flickor som inte vill att läsa teknik, utan att få pojkarna att fortsätta vilja det. Dvs låta skolan vara en skola för alla.

Dubblera lärarnas löner och ställ höga kunskapskrav i skolan! Sluta pyssla (inget ont om pyssel, det är skoj, men inte på den värdefulla skoltiden)! Då visar man att skolan viktig. Och konkurrensen på lärarutbildningarna blir en annan, vilket säkert bara skulle vara till fördel.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Matematik vs social förmåga

Mina yngsta barn går på fritids. Fritids är inte enbart en förvaringsplats för barn vars föräldrar arbetar mer än halvtid (eller ja, mer än skoltid i alla fall). Fritids har liksom skolan egna mål, nuförtiden. Fritids uppdrag är att

komplettera skolan, erbjuda en meningsfull fritid samt ge stöd i utvecklingen

står det i det papper jag fick hem häromdagen. Det låter vid första genomläsning bra, tycker jag. Barnen gillar fritids, de har massor av kompisar där och det finns jättemycket att göra både ute och inne för barn i lågstadiet. Det är bara bra att de får uttalade tydliga mål på fritids. Personalen är engagerad och jag tror att de också tycker det är bra att det blir tydligt att de inte bara vaktar barn, utan faktiskt gör ett mätbart utvecklande arbete. Nåja, mätbart och mätbart, men de får uttalade mål i alla fall. Och det ska dokumenteras.

Sen läser jag vidare i papperet;

Detta innebär i praktiken fokus på det sociala samspelet, alltså kommer vi inte att sitta med matteböcker och dylikt, utan mycket krut kommer att ligga på leken som vi anser är mycket viktig.

När jag läst så långt surnar jag till. Hur subtilt (nåja) det än är, sätter man matematik som motsats till det sociala samspelet! Mina barn präglas av skolan (fritids), redan, att tycka att matematik är något för enstöringar, något som är motsats till socialt samspel, motsats till lek!

Det visar bara en sak, de vet inte vad de pratar om på fritids! Matematik är kanske inte nödvändigtvis en social aktivitet, det kan vara det, men ofta behöver man ha lite lugn och ro och koncentration. Och den vilan kanske man också kunde behöva på fritids. Alla människor laddar inte batterierna av sociala aktiviteter, endel behöver lite ensamhet för att göra det. Jag blir upprörd över att fritids vill stöpa alla i samma sociala form, och talar om att aktiviteter som matematik inte hör till det önskade för ett socialt liv! (De har aldrig fattat hur oerhört roligt det kan vara att sitta på en pub och diskutera matematiska teorier tillsammans med andra under ölets inflytande, snacka om socialt!).

Om man välkomnade aktiviteter som matematik också, och inte försökte skrämma barnen, både för själva kunskapen och för de sociala följderna av matematikintresse, kanske man inte skulle behöva ha sommarskolor för flickor för att försöka väcka deras intresse i tonåren …

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Varför måste tjejer plugga teknik?

Läser en krönika i SvD, Tjejer ta för er av tekniken (varför är det så svårt att ange källor tydligt, eller ännu hellre länka till dem?), som hyllar några ”teknik- och entreprenörs-kvinnor”, och talar varmt för nätverk och mentorskap för att få fler tjejer att välja tekniska utbildningar. Krönikans slutkläm, jokern i rockärmen, motivet när inget annat hjälper, för att få kvinnor att satsa på teknik är, att om inget annat har man ju i alla fall nytta av utbildningen i vardagslivets logistik med hem och barn (?!)

Jag tänkte just nu bortse från den intressanta slutsatsen, och fokusera på krönikans budskap, hur man får tjejer att satsa på teknik. Det vill säga, jag undrar varför tjejer nödvändigtvis måste plugga teknik? Varför måste man hitta på alla möjliga konstruktioner för att få dem att välja något de inte naturligt tycks intresserade av? För om de vore naturligt intresserade skulle de ju självklart välja en teknisk utbildning (det finns trots allt endel tjejer som är naturligt intresserade och väljer teknik oavsett könsståhej). Varför måste man skapa sommarkurser och bara-för-tjejer-seminarier för att få veliga tjejer att välja teknisk utbildning. Är det verkligen värt det?

Förebilder, det behövs kvinnliga förebilder för att få kvinnor att väja teknik, eller för att vilja bli chefer, sägs det.

Men, är det verkligen dem vi behöver som kreativa innovatörer, eller bara vanliga skrivbordsingenjörer … de som behöver pushas och övertygas i tjejgrupp, för att välja teknik, de som inte kan gå själva oavsett miljö? Behöver vi dem som chefer, de som behöver förebilder av samma kön, de som inte klarar att gå sin egen väg?

Jag är inte helt övertygad om att det är just dem vi behöver.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,