Det gick raskt

Att komma tillbaka till jobbet efter semestern brukar nuförtiden inte vara några problem. Eller ja, det beror på hur man ser det. Det tar i alla fall inte dagar i segt tempo innan jag minns vad som ska göras och har kommit upp i tempo. Det tar några timmar. Det kanske är dåligt, vad vet jag, men jag har inte ägnat jobbet en tanke de här veckorna, det har jag inte haft tid med. Jag tycker egentligen det är ganska skönt att det inte blir en stor grej att komma tillbaka till jobbet. Man jobbar helt enkelt på jobbet, och hemma gör man andra saker, eller ibland jobbar man om det behövs. Enkelt.

Det är tentavecka i Teknikens Idéhistoria, och så ska jag skriva klart den eftersläpande läsrapporten jag har i kursen i Kreativt Skrivande. Sen tror jag det blir ungefär två veckor av fri läsning tills höstens kurser drar igång.

Varför ägnar man sig åt studier? Svaret är faktiskt mycket enkelt: för att man vill. Att man vill kan det finnas många skäl till; att man vill skaffa sig ett yrke och ett jobb, till exempel, som man tänker att man kan trivas med, eller för att man helt enkelt bara vill lära sig mer. I båda fallen väljer man antagligen något som intresserar en.

Då har vi det klart för oss; man studerar för att man vill studera (även om vill kommer sig av ett mer tvingande behov av försörjning). Om man inte vill studera, ska man inte göra det.

När jag slutade gymnasiet för rätt många år sen, visste jag att jag skulle fortsätta med matte och fysik på högskolan. När det gällde matten funderade jag på vad det rimligen kunde vara man skulle lära sig. Jag kunde ju allt, redan! Alltså, jag hade en viss föraning om att jag inte kunde allt, att det fanns mer att lära, annars borde det ju inte finnas matematik på högskolan, tänkte jag helt rimligt. Men, jag kunde inte tänka ut vilken sorts matte det skulle kunna vara. Nu var detta före internets tid och det lilla stadsbiblioteket i staden jag bodde i var inte välsorterat i den frågan, så jag avvaktade hösten och matematiken. En avgrund öppnade sig. En intressant och spännande avgrund.

Det är en av de saker högskoleutbildning gör; talar om för en att det finns oändligt många saker att lära sig. Talar om för en att världen inte är orsak och verkan från ett till ett annat, utan att det finns förgreningar och återkopplingar och tidsfördröjningar. En högskoleutbildning talar om, bör tala om, att världen är ett system av olinjära, partiella differentialekvationer, kanske med stokastiska inslag, och inte en första ordningens linjär ekvation. Typ.

Men om man inte gått någon högskoleutbildning, som de flesta mininstrar inte har, så kan man inte räknas förstå det. Det är därför ministern för den högre utbildningen kommer med de mest korkade idéer för att försöka sätta högskoleetikett på så många människor som möjligt, utan urskiljning. Hon tror att högskolan ska bestå studenter med examensetikett. Hon vet inte att den där examensetiketten har innehåll, bör ha innehåll i form av kunskap som man införskaffat. Som ingen annan än man själv kan införskaffa. Jag handledde, tidigt i min yrkeskarriär, några examensarbetare med den mest märkliga inställning till sitt sitt examens-arbete: Det är din uppgift att se till att jag blir klar-inställning hade det. Det var inte särskilt många av de jag handledde, ett par. De fick det lite jobbigt när de insåg att det inte fungerar på det viset. Sån’t är livet.

Jag tänker att man nog måste ha bildning för att förstå vad bildning är, och utbildning för att förstå vad utbildning är. Och för att nå från det ena till det andra behöver man drivas av någon form av nyfikenhet till vad man kan lära sig, inte till vilken etikett man ska få.

Jag tänker att ministrar förmodligen inte förstår sådant. Och det beror ju på att de är mest intresserade av etiketterna, de tror att det är etiketterna som gör jobb. Ministrar tror att hela livet är lajv och cargo cult.

Nu ska jag åka till mitt synnerligen intressanta jobb, jag kommer att lära mig något nytt idag också. Det tar inte slut trots etiketten. I alla fall inte om man vet vad den egentligen betyder.

Alarmism, skräckscenarion och elitens svek

Visst blir man lite misstänksam när hela flödet består av skräckscenarion, alarmism och domedagsprofetior? Inte för att jag inte delar den negativa synen på utfallet i det amerikanska presidentvalet. Trump synes som en pajas, det kan ingen betvivla. Och hur en person med så stora brister i viktiga dygder (de måste vara viktiga på något sätt, eftersom de varit uppe till allmän beskådan) kan vinna, är besynnerligt. Rent obegripligt. Det finns förstås en massa spekulationer i den frågan. Det återstår att se vad som händer när demagogin ska omsättas i handling. Det blir ju … intressant.

Men, ett av de skäl som florerar, som ska förklara Trumps seger, är att folk ville rösta bort eliten. Med eliten ska förstås etablissemanget, de styrande politikerna, medier och andra med inflytande. Och det jag tänker på är hela tiden Men det är ju inte en elit. De politikerbroilers som vi har i Sverige t ex. De har på något sätt lyckats ta sig till makten, men det är ju inte för deras överlägsna tankeförmåga, utbildning och bildning skull som de kommit dit. Det är ju inte för visdoms skull. De har väl kommit dit av två anledningar, för att de vill och för att den verkliga eliten inte vill ha med dem att göra. Den verkliga eliten, alltså de som faktiskt besitter tankeförmåga, utbildning, bildning och visdom, de är ju någon annanstans. Långt borta från den pinsamma sörja som styr landet.

Kanske är vi där vi är för att den verkliga eliten i själva verket inte tar sitt ansvar? Kanske måste Platons Staten dammas av, och hans urgamla förslag att filosoferna ska styra tas till heder?

De som är bäst intellektuellt lämpade för uppdraget att styra får helt enkelt tvingas till det. Du ska vara med och styra landet, vare sig du vill det eller inte, hör sen! Nu lyssnar vi till Platons ord, genom Sokrates (Staten 473d-e): ”Om inte filosoferna blir kungar i staterna, sa jag, eller de som nu kallas kungar och härskare blir filosofer i ordets sanna och fulla betydelse – om inte politisk makt och filosofi går samman och alla de naturer som nu enbart strävar efter ettdera utestängs med våld – då blir det aldrig något slut på olyckorna för staterna, käre Glaukon, inte heller för människosläktet, tror jag.”

(Vilket fö anknyter till förra posten, allt går igen, determinismen är sann.)

Sådärja, nu har vi koll på saker och ting. Vi vet vad som ska göras. Enklast i nuläget måste väl vara att tvinga Trump att läsa sig igenom filosofins historia, samt tänka till mycket, väldigt mycket. Vilket borde hålla honom sysselsatt och borta från praktiskt arbete bra många år.

Inte folkomröstning men hearing

Vad har vi nu? En mängd olika fragment. Ett oväntat, i alla fall jämfört med opinionsmätningar, röstningsresultat. Domedagsartiklar, domedagskrönikor, domedagsuttalanden. Fallande börskurser. Några röster som säger att de röstade fel, och aldrig skulle ha röstat fel om de inte trott att alla andra skulle rösta rätt. I alla fall enligt tidningsartiklar. Argument som spelar på känslor, men inte förnuft. Faktalögner. Maktelit.

Andra fragment. Facebook satsar på mer rörliga bilder, mindre text. Det blir mer TV i de digitala tidningarna. Mindre text. Fallande PISA-resultat. Politiker som tycks sakna både utbildning och bildning.

Men vi har demokrati.

Antag nu att människor, i största allmänhet, de flesta alltså, är mer benägna att glo på bilder än att läsa. Att de flesta inte vill anstränga sig och tänka efter så mycket. Att de flesta vill tro på det som sägs i de rörliga bilderna. De flesta vill ha den fina bilen, det fina huset och den fina semesterresan. Titta på fotboll och grilla. Utan att behöva bekymra sig så mycket. Ha det lugnt och trevligt. Låta några kloka personer ta hand om allt besvär och styra upp det till allas bästa. Vem kan klandra dem för det?

Då inser vi förstås att utrymmet för manipulationer och dolda agendor i ostördhet kan bli … väldigt stort.

Sen finns det naturligtvis människor av andra sorter också, men låt oss fokusera på de flesta. Medel-av-de-flesta-personen finns kanske inte, det är en statistisk människa, men den här personen i alla fall kommer att bestämma hur det ska bli för oss alla.

Så vad ska vi göra? Ska vi tvinga henom till eftertanke, kritisk tänkande. Påbud att läsa viktig litteratur en timme om dagen, förbud att titta på rörliga bilder (inkluderar sport, nyheter, film, TV-serier samt gulliga bebisar, katter och folk som klantar sig och gör illa sig på facebook) mer än två timmar per dag? Ska henom gå en kurs i att tänka först och handla sen, att ifrågasätta känslomässiga rus och tvingas ta reda på fakta? Ska vi kanske tvinga henom att gå på medborgarkurs, och ta medborgarmärke i reflektion och kritiskt tänkande? Det senare tycker jag iofs vore en lysande idé för precis alla, fast det är väl egentligen en del av vad skolan borde syssla med när den slutar vara euforiska av entreprenörsskap, cykelhjälmar, processdagböcker och hållbar utveckling.

Men i största allmänhet tycker jag vi ska ge oss på den andra änden. De som sprider budskap medelst rörliga bilder och känsloargument, till exempel. Borde inte de få rättfärdiga sig på något sätt? Visa upp ett certifierat dokument som tillåter dem att yttra sig i viktiga frågor som kan påverkar människor. Jo jag vet, yttrandefrihet, alla ska få yttra sig och sen är det upp till henom att avgöra om det är bra eller inte. Men de som är i dokumenterad maktposition, i alla fall, av dem kunde vi kräva någon form av certifiering. De har ju fått lov att yttra sig hela vägen innan maktpositionen liksom, så sen kunde man väl ändå kräva en viss nivå.

Jag tänkte faktiskt att man i en demokrati borde införa auditering, offentliga hearing. Nej, det är inte som valrörelsen, det här är seriösa utfrågningar, om utbildning, bildning, förmåga att resonera, värderingsgrund, bevis för att man följer värderingsgrunden, referenser helt enkelt, en processdagbok som talar om hur man tänker sig att man ska agera i politiken.  Fyra gånger om året har vi utvecklingssamtal och avstämning, är vi på rätt väg, behöver något ändras för att målen ska nås? Floskler duger inte, det ska vara hårda fakta. Faktum är att det nog inte ska ske muntligt, det ska ske skriftligt. Politiker och andra makthavare kan, om de vill, få spela in en film, om de nu har svårt för att läsa och skriva. Men de får inte framföra budskapet själva, det ska nämligen gå igenom en floskelkommittée, som rensar det från oväsentliga känsloargument och tomt prat, och tar fram den fakta som finns. Och framför den. Man kan för all del låta skickliga skådespelare framföra de floskelrensade texterna. Det viktiga är att de är rensade från allt som inte är fakta och rationell argumentation.

Det kan ju gå så illa så att Gustav Fridolins film, t ex, bara blir 0 sekunder lång då, men han har chansen igen om några månader. Några försök kan man få. Kanske ett år. Blir det F då, är man ute.

Nu är detta naturligtvis bara en skiss, ett förslag, en tanke.

Men poängen är att låta henom vara som henom är, och ordna världen som den verkligen är. Inte som man möjligen vill att den ska vara. Eller ja, det vill jag ju, egentligen, men jag tänker man kan göra det på mer …manipulativa sätt. Och nog borde henom också tycka att auditering av maktpersoner är en bra idé?

Nu går vi mot mörkare tider

Egentligen är det sommarsolståndet för några dagar sen jag tänker på. Men det är många som tror det om Storbritanniens vilja att lämna EU också. Katastrofstämningen i tidningsrubrikerna är överväldigande. Min tanke har hela tiden varit ungefär de flesta vill fortsätta i tangentens riktning, man vet vad man har men inte vad man får, de kommer att rösta för att vara kvar. Förändringar är alltid stökigt, osäkerheter. Och det var ändå inte många fler som ville gå ur än de som ville vara kvar. 52% mot 48% är inte precis en förkrossande majoritet. Faktum är att det borde krävas en större majoritet för beslut som rör en hel befolkning.

Jaha, så blir det en katastrof då? Om man läser tidningsrubriker är det förstås det. Men vilka skriver, och vad ville de som skriver? Det är väl inte en alltför vågad gissning att de ville och räknade med ett annat resultat. Det är inte alltför vågat att gissa att det är remain-anhängare som kommenterar exit. Men ingen vet hur det kommer att bli. Uppenbarligen var det många som ville exit, och de etablerade politikerna klarade tydligen inte av att hantera det.

Min personliga åsikt? Utan att ha följt processen tycker jag naturligtvis det varit mest trevligt om Storbritannien röstat för att stanna kvar, minst turbulens. Å andra sidan kan det vara nyttigt för självtillräckliga karriärpolitiker att få sig en påminnelse om vad de borde ägna sig åt. Att lösa de problem som uppkommer i ett samhälle. Uppenbarligen är man inte vidare bra på det.

Vem vet, det kanske visar sig vara det bästa som hänt på åratal.

Om det som är och det som borde vara

När jag pluggade på Teknisk Högskola för hundra år sen hände det sig att vi ordnade fester av olika slag. Det man visste var att överförfriskning medelst alkoholhaltiga drycker var vanligt förekommande. Följderna av sådan överförfriskning kunde vara både det ena och det andra. Det visste man erfarenhetsmässigt, eftersom man, när man varit med ett tag, sett det vid så många tillfällen att det i alla fall tycktes lite rimligt att förmoda att sannolikheten för överförfriskning helt plötsligt inte skulle gå mot noll, i ett slag. Det syntes rimligare att överförfriskning vs nummer-fest skulle följa den röda kurvan snarare än den blå.

antagande

Så vad gör man då? Det brukade bli två läger vid festarrangerandet. Det ena lägret ansåg att man fick vidta åtgärder efter hur man förmodade att folk skulle bete sig, hur verkligheten förmodades se ut, baserat på erfarenhet. Den andra falangen ville ändra verkligheten och ansåg, uppbragt dessutom, ”Men så får de ju inte göra, de får helt enkelt låta bli att bli överförfriskade!”

Jag bekände mig naturligtvis till den första halvan, den som såg pragmantiskt på saken och ansåg att svårigheten att få teknologer att undvika överförfriskning förmodligen vida översteg svårigheten i att vidtaga mått och steg för att så gott det gick underlätta följderna. Jag säger inte att man alltid ska göra så, men just i det här fallet tycktes det vettigt.

Dessa båda synsätt skulle man kunna tillämpa även på samhällsvetenskap/humaniora, vars existensberättigande tycks vara i farozonen. På y-axeln sätter vi helt enkelt verkligheten, den håller sig runt 1.0 kan man säga. Avvikelser från 1 är avvikelser från verkligheten. På x-axeln sätter vi nummer-humanistiskt forskningsprojekt.

Som vi ser rör sig forskningsprojekt 1-9 runt verkligheten, men sen går det åt skogen. Och det är ungefär där jag tycker diskussionen ganska mycket rör sig när humanisterna säger att humaniora behövs. Man kan se det i Sverker Sörlins kulturartikel i DN, t ex. En mycket eftertänksam och förnuftig genomgång, men där man ser längtan ner till nollan i en formulering som: ”Att finna samhällsforskning att förlöjliga ingår i brutaliseringen av amerikansk politik, som även inkluderar forskningspolitik.”

Här pläderar Sörlin för humanistisk kunskap, men inte på något sätt berör han varför samhällsforskningen förlöjligas. Det är ju verkligheten, att humaniora har svårt att hävda sig. Och artikel efter artikel dyker upp som påstår att det behövs, men ingen bemödar sig om att fundera över varför. Jo, ekonomi och nytta brukar skyllas för att vara de onda värdena. Men hur kommer det sig att människor väljer det? Det måste ju bero på att de är … mindre vetande, på något sätt. Kollektiva dumskallar som inte begriper att isen har ett feministiskrt perspektiv. Jag antar att det finns en konflikt där, i att se verkligheten, folk är inte intresserade, inte ens som kittlande kuriosa som i alla fall LHC kan vara, även om inte alla är superintresserade av detaljer kring elementarpartiklar, eller tycker de är särskilt viktiga.

Humanisterna försöker indignerat och frustrerat banka in vett i allas huvud om att humaniora är viktigt, men det räcker inte att påstå det. Man måste visa det, men jag ser inga som helst insatser för att visa det. Ska vi bara tro på forskare, för att de är forskare?

Och man måste förstå varför människor, makthavare, inte verkar tycka det är jätteviktigt. Vore inte det ett humanistiskt forskningsprojekt, att studera verkligheten, och förstå varför samhällsforskning förlöjligas? Egentligen antar jag att det finns något sådant, det borde det göra.

Förbanna inte verkligheten för att den följer den röda linjen och inte humanistforskarens blå vilja. Följ med i den röda istället och försök begripa den. Det är mitt förslag till den rene humanisten.

Fö kom jag att tänka på en annan sak, och det vore ju att försöka införa lite krav på både humanistisk och naturvetenskaplig bildning och utbildning för politiker med makt. Om man börjar med att prångla in politiker som besitter dessa kunskaper, lite infiltrationsverksamhet, så kommer de om ett antal år att driva igenom det som krav. Voilá problemet löst! För det är väl vad det går ut på, att humaniora behövs? Och då kan det ju inte bara vara forskningsanslag det är frågan om, och forskning, utan i hela samhället.

(Jag antar att analogin mellan teknologerna överförfriskning och humanisternas verklighetsuppfattning inte är helt självklar … men jag tror bara man behöver tänka två varv så klarnar det nog!)

Vem känner Clara Zetkin?

Clara_ZetkinHär kan man tro att vi ska fira kvinnodagen i dagarna tre. Det var lite oväntat. Men jag kom att tänka på Clara Zetkin, som jag borde ha tänkt på igår. När politiska ideologier avhandlades i kursen i idéhistoria var det naturligtvis gubbar i långa rader. Det var Hegel, Mill, Marx, Engels, Kropotkin, Smith, Bentham, Burke och fler och ännu fler. Ingen ände var det på dem. Jag blev lite sådär – otålig – kan man säga. Det var som masspsykos i män. Så jag gjorde en liten ansträngning för att hitta någon kvinna. Tyvärr kunde jag inte leta i mitt eget minne, ity politik inte alltid stått överst på min intresselista. Men, google is my friend och skam den som ger sig.

 

Så nu tänkte jag att vi alla skulle lära oss mer om denna kvinna.

Clara Zetkin föddes 1857, och fick tack vare sin mors kontakter utbilda sig till lärarinna. Alltid något. Redan som ung såg hon arbetarnas usla villkor och 1878 blev hon medlem i Socialdemokratiska arbetarpartiet. Det här var alltså i Tyskland. Under sina studieår tillhörde hon en radikal studentgrupp och träffade där marxisten Ossip Zetkin, som hon levde med till hans död. Modernt nog var de inte gifta, fast de hade två barn tillsammans och hon tog hans namn. En eftergift får man förmoda.

Först några ord om socialismen, för att liksom få oss på banan. Utgångspunkten för socialismen är synen på verklighetens missförhållanden som bestämmer individens plats i samhället. Socialismens mål är därmed att utplåna ojämlikheten mellan människorna, att utplåna förtryck och missförhållanden. Marx såg, som vi vet, framför sig ett klasslöst samhälle där alla får vad de behöver. I ett klasslöst samhälle ägs produktionsmedlen kollektivt. Internationalism och solidaritet är viktigt, liksom demokrati och folkstyre, jämlikhet och rättvisa. Genom socialismen antogs människan kunna återerövra sin natur när hon inte längre måste sälja sitt arbete till kapitalet. Att erövra sin mänskliga natur tycktes alltså vara en bra sak. Det tyckte förresten Rousseau också. Socialismen tror på kollektivet och massornas förmåga att lösa ekonomiska och politiska problem. Och nu kommer det:

Ojämlikhet mellan könen är en biprodukt av klassamhället, och enligt Marx skulle denna ojämlikhet mellan könen upplösas i det framtida klasslösa samhället. Här tycks Marx vara oense med andra, bland annat Rousseau, som tvärtom tyckte att allt var i sin ordning mellan könen. Om kvinnan skulle ha utbildning var det för att behaga mannen ännu mer. Visst dunkar det i tinningarna när man läser så’nt? Åter till Marx, han tyckte inte man behövde bemöda sig särskilt om den här temporära ojämlikheten (det är oklart vad han ansåg som orsak till tidigare ojämlikhet, före arbetarklassens uppkomst), eftersom det skulle lösa sig automatiskt. Sen. Clara Zetkin ville inte vänta på sen. Och det var ju tur, annars hade vi väntat än.

Zetkin höll med Marx om att utarmning och förtryck av kvinnorna berodde på kapitalismen och ansåg att kvinnornas frigörelse var kopplad till arbetarklassens frigörelse. Där tycktes hon och Marx i alla fall vara överens. Men alla socialister höll inte med henne om att kvinnornas frigörelse var viktig, tvärtom fanns det strömningar som ansåg att t ex anställning av kvinnor i industrin underminerade männens arbete och löner. Arbete var förkastligt för kvinnors moral, och förstörde familjen. Det är lite svårt att förstå den där tanken på hur arbetet skulle vara förkastligt för moralen. Jag måste nog läsa mer om det. Om det överhuvudtaget skulle vara intressant att veta. Brukar man inte tvärtom tycka att arbete är bra för moralen? Men det är kanske bara för den manliga moralen, vem vet.

Clara Zetkin var naturligtvis medveten om att kvinnofrågan berörde alla samhällsklasser, men hennes huvudintresse var förhållandet för arbetarklasskvinnorna. Eftersom arbetarklassens kvinnor var del av produktionen hade de bäst möjligheter att vinna kvinnors frigörelse. Hon ansåg att frigörelsen för alla kvinnor berodde på arbetarklassens kvinnors kollektiva makt som arbetare. Naturligtvis argumenterade Zetkin för lika lön för lika arbete, och kvinnlig rösträtt.

Och det vi skulle komma till är att Internationella kvinnodagen kom till på hennes förslag. Så var det med den saken!

Och några länkar för den som vill läsa mer, utan att googla:

En biografi (Göteborgs universitet)
Clara Zetkin, socialism and women’s liberation
Ett porträtt (d@dalos)

(Och den här texten har jag snott av mig själv, från en inlämningsuppgift, och arbetat om något, dvs bloggifierat)

Katten och Rosseau

Egentligen har väl inte katten så mycket med Rosseau att göra. Vad jag vet. Men det täcker liksom in dagens aktiviteter kan man väl säga.

Eftersom det är kallt ute, vill katten vara inne. Eller egentligen vill han inte alls vara inne, men han vill i alla fall inte gå ut. Och då blir han rastlös. Han har rivit på möbler, mattor, sprungit som en tok överallt, bollat med granens kulor (som han aldrig brytt sig om tidigare) och spytt i Lille Sons säng. Och läst kurstexter med mig.

Spip laser

Han var kanske inte väldigt mycket till nytta enligt min uppfattning, men han är rar. Rar katt.

Mellan katten och Rosseau idkades styrketräning. Man är matt. Men … sen läste jag ytterligare några sidor i Kulturen och människan, närmare bestämt Avhandling om ojämlikheten mellan människorna. Den är intressant. Det jag mycket funderar på när jag läser texter som denna, är om det finns liknande tänkare idag. Det kan hända att det gör det, fast jag bara har råkat ignorera dem. Och kanske är det sådant som inte kommer att märkas förrän om många, många år, vad som egentligen sades bland allt brus. Men, Rosseau verkar vara medveten om lobbyismen:

”Akta er framför allt för, och detta är mitt sista råd, att någonsin lyssna på olycksbådande utläggningar och förgiftade tal vilkas dolda motiv ofta är farligare än själva den verksamhet som är föremål för dem.”

Rosseau tycks aningens romantiskt lagd, och man förstår Mary Wollstonecrafts irritation över hans syn på vad kvinnorna ska göra. Trots att han är mycket är uppskattande och beundrande inför deras viktiga uppgift. I hemmet.

Vi får se vad han säger fortsättningsvis, och sammanfattningsvis.

Är miljöpartiet mitt parti?

I Svenska Dagbladets valkompass blir jag till 46 % miljöpartist. Först blev jag lite upprörd, miljöpartiet är verkligen inte något jag normalt associerar med mina värderingar. Jag ser medelmiljöpartisten som fanatiker med begränsad förmåga till helhetstänkande.

Men … sen tänkte jag efter. Tänk om miljöpartiet tänkt om? Tänk om jag bara har slentrianmässiga tankar om dem? Jag menar, som jag svarade på frågorna, som att jag inte vill ha skatt på köttkonsumtion, jag vill inte ha höjd bensinskatt och jag vill bygga ut kärnkraften. Om nu miljöpartiet håller med i dessa frågor, som det tycks. Varför inte?

 

Behövliga avskaffanden

Vi tänkte såhär, Doktor T och jag, att vissa institutioner skulle behöva avskaffas. Vi har ett konkret förslag för en bra start i avvecklingen:

– Radiotjänst
– Systembolaget
– Sosse-Sverige (dvs förmynderiet)
– Kronofogdemyndigheten
– Skattemyndigheten
– Arbetsförmedlingen
– Försäkringskassan

Sådärja, det var några goda idéer för de sinneslöa politikerna att ta tag. Äntligen.

Vad heter din mupp?

Idag strölyssnade jag på budgetdebatten när jag körde hem från jobbet. Med sedvanlig irriterande oförmåga att resonera logiskt pratade de om skolan. Hur den måste förbättras och att fler måste utbilda sig mer. Ett himla sjå har de att få skolan att fungera, de där politikerna. Och jag funderade på varför det är så? Hur svårt kan det vara, liksom? Varför sjunker svenska elevers prestationer jämfört med andra länder (brukar det ju påstås)?

Och då kom jag på den där enkla barnuppfostringssanningen Barn gör inte som du säger, de gör som du gör. Nu säger regeringen att barnen ska gå i skolan, lära sig duktigt och att det är viktigt att utbilda sig. Det säger så. Men hur gör de själva?

Ja, en enkel liten undersökning av ministrarnas CV förklarar allt.

I regeringen sitter 24 ministrar. Av dessa 24 ministrar har tio stycken en högskoleexamen. En har examen från polishögskolan och en från journalisthögskolan. Om vi är generösa har alltså 50 % av ministrarna högskoleexamen. En är disputerad. Och 12 stycken har alltså gymnasieexamen, eller grundskoleexamen.

Det verkar alltså som om tillståndet i utbildningsväsendet helt speglar regeringens göranden och låtanden. Nu är inte detta ett inlägg om huruvida alliansen eller oppositionen bör styra, ingen tror väl att det ser bättre ut på den andra sidan. Hur kan något barn inbillas att tro att utbildning är en bra idé, när politikerna visar att det går att skaffa sig makt och lön och pension genom att plugga ingenting.

Men Doktor T är lite optimistisk i alla fall, han tror att det finns statstjänstemän bakom de här kasperdockorna som regisserar alltihopa, och som är välutbildade och smarta. Han påstår att de skämtar i korridorerna på regeringskansliet. Statstjänstemännen alltså. Vad heter din mupp? Min heter Fredrik. Vem av mupparna sköter du? Jag är försteskötare på Annie och backup på Anders.

Jag vet inte. Om de skämtar. Men för ovanlighets skull passar ett töntigt, käckt uttryck i sammanhanget:
Be the change you want to see

Mitt förslag är alltså att vi byter ut hela rasket. Meritokrati istället för den nuvarande muppokratin. In med välutbildade, kompetenta och smarta människor. Så ordnar det sig nog helt automatiskt.

Kunskapen, kompetensen, erfarenheten. Och amatöriseringen.

Undrar vad de tänkte när de tillsatte Annie Lööf som partiledare för Centern? Egentligen. Och finns det verkligen någon som är förvånad över att det inte verkade bli så himla bra?

Att tillsätta någon med mycket liten erfarenhet, av livet, av politiken, yrkeslivet. Det är en skymf mot väljarna, och det är en skymf mot Annie Lööf.

Ivrare för ”föryngring” brukar påstridigt påpeka hur oviktig tiden är för erfarenhet. Vilket mest avslöjar deras egen begränsade matematiska förmåga. Eller vilka förmågor det nu är som är begränsade. Jag säger det igen Det spelar ingen roll hur många saker man har gjort under sina första tjugofem år (t ex) i livet, man har fortfarande inte varit med om samhällets utveckling, tid, historia, skeenden, händelser, under mer än dessa 25 år.

50 år av väl förvaltad livserfarenhet kan inte slås av 25 års väl förvaltad livserfarenhet. T ex. Det är en fysikalisk omöjlighet. Att det sen finns ett antal omogna 50-åringar, såväl som 25-åringar, är en annan sak. Ett instabilt omoget pucko vill vi inte välja till något viktigt i alla fall.

Efter ingående analys i frågan, har jag kommit fram till följande slutsats när det gäller Centerns partiledarval. Att valet av Annie Lööf till partiledarposten kan ha fyra orsaker:

1. Ingen erfaren, kompetent person med förnuftet i behåll ville ha jobbet.
2. Spridd inkompetens i hela partiet.
3. Någon Cargo Cult, eller guilt by association, att föryngring av partiledare skulle leda till vitalisering av partiet (varför det?)
4. Planerat och iscensatt för att utrota partiet.

Faktum är att jag börjar se ett mönster. Denna föryngringsiver och ungdomsvurm … den är bara ett uttryck för den allmänna och allt mer spridda amatörisering vi ser i samhället. Rädslan för kompetens och kunskap. Jag tror att den rädslan också handlar om tid. Det tar att skaffa sig kunskap. Tid, envishet och uthållighet. Och vem har tid, när allting på nätet förändrar sig inom loppet av några dagar.

Feminismens kärna och andra kärnkraftsfrågor

Jösses.

Åsa Moberg anlägger ett genusperspektiv på kärnkraftsfrågan. Det är visserligen en ganska liten del av artikeln som handlar om kvinnors syn på kärnkraft, det mesta är en historisk återblick över motståndsrörelsen samt mycket svaga argument emot kärnkraft, men ändock finns den där, genustanken. Och det är ju lite roligt, och lite tröttsamt i sammanhanget.

Jag har en känsla (!) av att många som debatterar kärnkraft, försöker ta till rationella argument för att rättfärdiga sitt emotionella motstånd. Det är därför debatten blir så märklig, när den på ett otydligt, svårgenomskådligt vis, haltar mellan det rationella och det emotionella. Hur debatterar man med sina känslor? Hur ska emotionella argument värderas? Hur ska människors, rationella eller irrationella, rädsla tas på allvar?

Häromdagen skrev Christermagister ett inlägg om sin rädsla för kärnkraft: ”Att bygga ut kärnkraften, rätt eller fel? Jag vet inte, men jag vet att jag är emot! Jag vet också att jag är emot av känslomässiga skäl och inte logiska…om nu sådana finns…”. 

Vad ska väga tyngst? Ekonomi, vetenskap, känslor?

Jag tycker förstås allt ska vägas ihop på ett rationellt (!) vis. Stoppa in alla argument i en matris, värdera, och på slutet trillar en siffra ut som säger ”go for it” eller ”stop right now!” Men innan tabellen är gjord ser vi inte sammanhanget. Det finns bara bra argument för och bra emot, rationella argument och emotionella argument. Problemet med matrisen är förstås att hitta alla (eller i alla fall tillräckligt många) argument, samt att värdera dem. Fortfarande.

Ett kärnkraftverk är ett gigantiskt stort betongbygge, och där inne finns det otäckt bränsle, det vet man. Och vill det sig illa kan alltihopa smälta ner och sprida radioaktivitet som förgiftar stora områden i åratal. Konsekvenserna är stora, men sannolikheten för härdsmälta är liten, vilket gör risken ganska liten, matematiskt. Men om det händer så händer det förstås.

En sak som gör kärnkraften speciell, till skillnad från t ex FRA-frågan, är att tekniken är svår att förstå i detalj för folk i största allmänhet. Vad händer egentligen därinne i betongbunkern, hur får man ut energin? Hur funkar det? Hur styr man, hur håller man alla krafter under kontroll? Hur ser man till att inget händer? Hur svårt blir det inte att värdera något man inte kan något om?

Det är lite samma mekanism som flygrädsla. Det är mindre farligt att flyga, i risk, än att köra bil. Vi kastar oss gladeligen ut i trafiken varje dag utan att tänka så mycket på risken, men när vi ska flyga kanske vi skruvar lite olustigt på oss. En orsak till denna olust är, enligt min uppfattning, att om något händer när vi flyger är det betydligt mer definitivt än om något händer när vi kör bil. Upplösningen på skalan ”liv – död” är mycket mindre, nästan binär, när det gäller att flyga. När vi kör bil är skalan mer graderad. Samma sak gäller kärnkraft, om vi talar om det värsta som kan hända, jämfört med andra energislag. Ska vi ta den risken eller inte? Tänk om vi nästan kan bygga bort den?

Avfallet, som egentligen är en mycket svårare fråga än härdsmältor, tycks inte vara lika känslomässigt infekterad.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Kärnkraft är dyrt och farligt?

Jag fick förslag på en svår rubrik idag Kärnkraft är dyrt och farligt. En utmaning, får jag säga, men jag prövar.

Plutonium och bomber
är värre än tromber.
Att räkna i romber

på flödet i härden
ger hyggliga värden
att ta med på färden.

Det här med klimatet
en stor vikt i fatet
ska vi lyssna på pratet?

Alla som tycker
argumenten förrycker
vilka gruvliga nycker!

Kärnkraften vann!

Tänk när man kan
transmutera uran.

Om vi lägger de svåra frågorna åt sidan, kan man konstatera att reaktorteknologi är ohyggligt spännande, isolerat, fysikaliskt. Ett mecka för den fysik- och matematikintresserade ingenjören. High-tech. Safe-tech. Sen finns de svåra frågorna. Det ska bli intressant att följa de politiska frågorna också. Lite kul om Mona och marionetterna blir griniga också, även om industrin visar glada miner.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Lysande idé!

”Teve behöver inte bara vara underhållning. Teve kan också vara kunskap!”

Utropas på DN-debatt.

”Utbildningsradion bör få ett utvidgat uppdrag och en egen tevekanal på bästa sändningstid”

Ja tack, säger jag. Jag är så ohyggligt trött på alla dessa lek- och spelprogram som översvämmar TV. Det finns helt enkelt inget att kolla på. Om det någon gång är något intressant, är det på fel sändningstid, för tidigt eller för sent. Eller så är det så ytligt att man blir förbannad, information som tar tio minuter att förmedla fördelas på en timmes upprepning, ältande och onödigt dramatiserande. Jag tycker det är en lysande idé att ägna en kanal åt aktuell forskning, mycket naturvetenskap hoppas jag, och samhällsdebatt.

Det enda som inte är lysande med förslaget är att kalla det IQ-TV. Har dessa politiker inte uppfattat hur oerhört provocerade människor tenderar att bli så fort de hör bokstavskombinationen ”IQ”? Innan man vet ordet av, om man råkar nämna den i något sammanhang, får man en föreläsning om att IQ är minsann inget att ha, EQ ska det vara bla bla bla. Och den lika oändliga som fruktlösa diskussionen kunde vi kanske slippa.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Dekadens?

Det börjar mörkna och jag ska snart tända ljus. Efter förmiddagens simning och helgens måsten, i den mån de funnits, avklarade, ägnar jag eftermiddagen åt att läsa. Att halvsitta i soffan med laptopen i knä’t är min nyaste lilla slapparlyx.

Men det kan knappast kallas dekadens, eller hur, att njuta av den sköna känslan i kroppen efter träning, ens om det sker med tända ljus i huset, och datorn i knä’t? Jag läser intressanta texter, men jag har, tyvärr, inget glas vin på soffbordet, men väl en kopp kaffe.

När jag skummade The New York Times på jakt efter intressanta artiklar att läsa, hittade jag denna lilla statistikfunktion, Most Popular. Det närmaste jag kunde komma i svensk motsvarighet var Bloggportalens lista över mesta sökorden.

Om man jämför dessa två listor, ser de innehållsmässigt ganska olika ut.

bloggportalensearch.jpgnytsearch.jpg
Förklaringen till olikheter i söktermer kan förstås ha flera orsaker, t ex förväntat innehåll i underlaget, moderering av söktermer, eller sökarens intressen.

Eller är det, liksom det romerska rikets fall som anses ha orsakats av moralisk dekadens, det svenska samhället (för)fall vi ser aningslöst ådagaläggas i Bloggportalens söktermslista? En lista där sex och kändisskvaller tycks vara människors huvudsakliga intressen (varför finns inte sport med?).

dekadens.jpg

Misstolka nu inte detta inlägg som ett agiterande för patriarken Hägglunds politiska propåer, för det är det nämligen inte alls.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Lönedags

Lite mindre att betala i skatt denna månad. Det är förstås välkommet. Jag läser till min förvåning många negativa kommentarer till denna minskning av skatteinbetalningen. Varför det? Alla får ju mera kvar, då borde man väl vara glad och nöjd. Jo, jag vet förstås att det finns många behjärtansvärda ändamål för användning av skattepengarna. Men det jag inte förstår är missnöje som uppkommer för att någon person får betala 1000 kronor mindre i skatt, medans någon annan får betala 300 kronor mindre i skatt. Man glömmer att den här personen som får 1000 kronor mindre i skatt redan betalar enormt mycket mer än den som får betala 300 kronor mindre.

Detta är en tänkvärd historia analog med att betala skatt efter förmåga. Och också, när skatten sänks, på samma vis få en större skattelättnad i absoluta tal om man från början betalat mer.

Alla är lika goda gissare när det gäller att prediktera vad som kommer att hända. Om intentionerna uppfylls, eller inte. Men personligen undrar jag hur någon kan tycka det är rimligt att man inte ens får behålla hälften av en inkomstökning om man skulle jobba lite extra.

Om man tycker det är opedagogiskt att t ex arbetslösa får mindre skattelättnad än andra, skulle man ju helt enkelt kunna skippa skatten på arbetslöshetsersättning, och bara betala ut det som det är, ett bidrag. Då skulle det bli mycket mera tydligt vad det faktiskt handlar om. Det är inget fel med det, tvärtom är det bra att det finns ett skyddsnät om man har otur och blir av med sitt jobb för ett tag. Men det rimliga är ju att försörja sig själv, och det är rimligt att det är bättre betalt att jobba än att inte göra det.

Det var en sidan av saken. Det finns förstås fler. Ge mig gärna dem!

UPPDATERING: Det har kommit till min kännedom att arbetslöshetsersättning inte är ett bidrag, utan någon form av försäkring som arbetsgivaren betalar. Och A-kassa och så’nt vi själva betalar. Men ändå! Det förtar inte alls den politiska poängen i resonemanget ovan, även om påståendet inte var helt sant. Eller hur? 😉

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Den liberala tanken

En bild kom för mig en dag.

liberala.jpg

Den översta delen av bilden illustrerar ett samhälle med jämnstarka (stark definieras här något luddigt som har med självkänsla, självförtroende och personlig integritet att göra) individer. De tar eget ansvar, tänker och agerar fritt, och utövar inte tvång mot någon annan.

Den nedre delen av bilden illustrerar samma sak,alla tar eget ansvar, tänker och agerar fritt, och utövar inte tvång mot varann. Förutom att de turkosa personerna har något lägre självkänsla, eller självförtroende, eller liten personlig integritet, eller något annat personlighetsdrag som gör dem mjuka i kanterna, jämfört med de lila.

När de lila interagerar med varandra i den övre delen av bilden, studsar de alla omkring glada och nöjda med sig själva och världens tillstånd. Allt funkar bra.

När det finns både lila och turkosa människor i världen, som i den nedre delen av bilden, så studsar de lila omkring glada och nöjda med sig själva och världens tillstånd. Men när de råkar studsa mot en turkos person, studsar den turkosa inte säkert tillbaka i samma form, för den har av någon för de lila obegriplig anledning en så tunn gräns till sin egna personliga kärna, den är så mjuk på ett odefinierat sätt. Den lila kanske inte ens menar att inkräkta på den turkosas form, men den gör det med sin blotta existens, sitt lila agerande.

Det tycker jag är en komplikation med den mycket tilltalande tanken om att tänka, agera och handla fritt så länge man inte använder tvång mot andra. Eftersom det är så svårt att veta vad upplevs som ”tvång”, eller skadar, någon annan. Åtminstone är det en komplikation när det gäller att agera och handla ”fritt”, i ett samhälle. Tänka fritt är jag övertygad om är en bra sak.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,