Trilog

Den ena professorn in spé drar sig tillbaka efter anklagelser om omoraliska handlingar. Sedan avgår den andra professorn när hon inte längre är in spé på grund av anklagelser om att de anonyma anklagelserna var hennes. Sedan påstår hon att anklagelserna är konstruerade för att se ut som hennes för att få bort henne. Och den tredje professorn in spé vill kanske inte ens ha jobbet. Så nu måste man göra om alltihopa.

Vilken ytterligt pinsam soppa. Människor är för roliga djur.

Inatt drömde jag att jag satt i ett rum, på jobbet, och skrev på en rapport. Då kom en man i vit prästskrud in i rummet (nej, du kan sluta tänka kinky story redan nu) och sa till mig att flytta på mig eftersom han ville sitta där jag satt, och han var man och därmed mera värd än jag, och hade rätt att bestämma det. Det kan du glömma, sa jag, och anvisade honom en annan plats. Han gjorde ytterligare ett försök att övertyga om sin överlägsenhet, men det misslyckades, han var visst inte överlägsen. Han fick ta den andra platsen.

Jag undrar vad den drömmen betydde? Att jag ska rösta på FI i Europaparlamentsvalet, på såpastjärnan Gudrun? Tur att det är några nätter kvar att räta upp drömmarna på.

Läs även andra bloggares åsikter om Walcott, Padel, poesi, Oxford, feminister, Schyman, EU-valet

Bilden på den lille fete bedagade mannen, fick mig först att börja skratta.

Jag känner inte alls till sammanhanget, det ska tydligen vara ett TV-program, Diplomaterna, där man får följa de hårt festande arbetande svenska diplomaternas nattliv vardag. Det ser väldigt jobbigt ut.

Tänk bara att behöva stå på två ben, kolla igen! Det är faktiskt en prestation.

Skämt Ã¥sido, Ambassadör Cecilia Julin läxar upp ambassadrÃ¥det Klas “GT” (?) Ljungberg, eller snarare berättar hon, i en illa radbruten text, om hur hon vill att bilden av diplomaterna ska förmedlas.

Det vore väl synd om deras festande på svenska skattebetalares bekostnad skulle bli allmänt känt, och ve och fasa, dras in, förmodar jag?

Men, när man är med pÃ¥ en sÃ¥dan arrangerad bild som den som GT här intill ställt upp pÃ¥ … hur tänker man dÃ¥? Tänkte han inte pÃ¥ hur den skulle kunna uppfattas? Som möjligen nÃ¥got yttepytelite löjeväckande och patetiskt? Eller är det bara skojigt, folkligt och fräckt, och visar diplomaterna som “vanliga människor“? Han kanske var ute pÃ¥ diplomatiskt uppdrag, det handlade om att försöka locka unga kvinnor till de tekniska högskolorna? Eller sÃ¥ var han bara sÃ¥ fÃ¥fäng som män(niskor) är, och gillade bilden av sig själv som kvinnomagnet, hur osannolik den än tycks vara (man vet aldrig)? Möjligheterna är antagligen mÃ¥nga. Och även om det inte var den här sidan av diplomatyrket som UD ville skylta med, kan man misstänka att det är en del av det. Det är väl därför GT är ambassadörsrÃ¥d, för tusan!

Läs även andra bloggares åsikter om diplomater, ambassadörsråd, ambassadör, Julin, Ljungberg, UD

Jösses.

Åsa Moberg anlägger ett genusperspektiv på kärnkraftsfrågan. Det är visserligen en ganska liten del av artikeln som handlar om kvinnors syn på kärnkraft, det mesta är en historisk återblick över motståndsrörelsen samt mycket svaga argument emot kärnkraft, men ändock finns den där, genustanken. Och det är ju lite roligt, och lite tröttsamt i sammanhanget.

Jag har en känsla (!) av att många som debatterar kärnkraft, försöker ta till rationella argument för att rättfärdiga sitt emotionella motstånd. Det är därför debatten blir så märklig, när den på ett otydligt, svårgenomskådligt vis, haltar mellan det rationella och det emotionella. Hur debatterar man med sina känslor? Hur ska emotionella argument värderas? Hur ska människors, rationella eller irrationella, rädsla tas på allvar?

Häromdagen skrev Christermagister ett inlägg om sin rädsla för kärnkraft: “Att bygga ut kärnkraften, rätt eller fel? Jag vet inte, men jag vet att jag är emot! Jag vet ocksÃ¥ att jag är emot av känslomässiga skäl och inte logiska…om nu sÃ¥dana finns…”. 

Vad ska väga tyngst? Ekonomi, vetenskap, känslor?

Jag tycker förstÃ¥s allt ska vägas ihop pÃ¥ ett rationellt (!) vis. Stoppa in alla argument i en matris, värdera, och pÃ¥ slutet trillar en siffra ut som säger “go for it” eller “stop right now!” Men innan tabellen är gjord ser vi inte sammanhanget. Det finns bara bra argument för och bra emot, rationella argument och emotionella argument. Problemet med matrisen är förstÃ¥s att hitta alla (eller i alla fall tillräckligt mÃ¥nga) argument, samt att värdera dem. Fortfarande.

Ett kärnkraftverk är ett gigantiskt stort betongbygge, och där inne finns det otäckt bränsle, det vet man. Och vill det sig illa kan alltihopa smälta ner och sprida radioaktivitet som förgiftar stora områden i åratal. Konsekvenserna är stora, men sannolikheten för härdsmälta är liten, vilket gör risken ganska liten, matematiskt. Men om det händer så händer det förstås.

En sak som gör kärnkraften speciell, till skillnad från t ex FRA-frågan, är att tekniken är svår att förstå i detalj för folk i största allmänhet. Vad händer egentligen därinne i betongbunkern, hur får man ut energin? Hur funkar det? Hur styr man, hur håller man alla krafter under kontroll? Hur ser man till att inget händer? Hur svårt blir det inte att värdera något man inte kan något om?

Det är lite samma mekanism som flygrädsla. Det är mindre farligt att flyga, i risk, än att köra bil. Vi kastar oss gladeligen ut i trafiken varje dag utan att tänka sÃ¥ mycket pÃ¥ risken, men när vi ska flyga kanske vi skruvar lite olustigt pÃ¥ oss. En orsak till denna olust är, enligt min uppfattning, att om nÃ¥got händer när vi flyger är det betydligt mer definitivt än om nÃ¥got händer när vi kör bil. Upplösningen pÃ¥ skalan “liv - död” är mycket mindre, nästan binär, när det gäller att flyga. När vi kör bil är skalan mer graderad. Samma sak gäller kärnkraft, om vi talar om det värsta som kan hända, jämfört med andra energislag. Ska vi ta den risken eller inte? Tänk om vi nästan kan bygga bort den?

Avfallet, som egentligen är en mycket svårare fråga än härdsmältor, tycks inte vara lika känslomässigt infekterad.

Läs även andra bloggares åsikter om kärnkraft, härdsmälta, risk, sannolikhet, konsekvens, teknik

Jag fick förslag på en svår rubrik idag Kärnkraft är dyrt och farligt. En utmaning, får jag säga, men jag prövar.

Plutonium och bomber
är värre än tromber.
Att räkna i romber

på flödet i härden
ger hyggliga värden
att ta med på färden.

Det här med klimatet
en stor vikt i fatet
ska vi lyssna på pratet?

Alla som tycker
argumenten förrycker
vilka gruvliga nycker!

Kärnkraften vann!

Tänk när man kan
transmutera uran.

Om vi lägger de svåra frågorna åt sidan, kan man konstatera att reaktorteknologi är ohyggligt spännande, isolerat, fysikaliskt. Ett mecka för den fysik- och matematikintresserade ingenjören. High-tech. Safe-tech. Sen finns de svåra frågorna. Det ska bli intressant att följa de politiska frågorna också. Lite kul om Mona och marionetterna blir griniga också, även om industrin visar glada miner.

Läs även andra bloggares åsikter om kärnkraft, politik, avfall, säkerhet

“Teve behöver inte bara vara underhÃ¥llning. Teve kan ocksÃ¥ vara kunskap!”

Utropas på DN-debatt.

“Utbildningsradion bör fÃ¥ ett utvidgat uppdrag och en egen tevekanal pÃ¥ bästa sändningstid”

Ja tack, säger jag. Jag är så ohyggligt trött på alla dessa lek- och spelprogram som översvämmar TV. Det finns helt enkelt inget att kolla på. Om det någon gång är något intressant, är det på fel sändningstid, för tidigt eller för sent. Eller så är det så ytligt att man blir förbannad, information som tar tio minuter att förmedla fördelas på en timmes upprepning, ältande och onödigt dramatiserande. Jag tycker det är en lysande idé att ägna en kanal åt aktuell forskning, mycket naturvetenskap hoppas jag, och samhällsdebatt.

Det enda som inte är lysande med förslaget är att kalla det IQ-TV. Har dessa politiker inte uppfattat hur oerhört provocerade människor tenderar att bli sÃ¥ fort de hör bokstavskombinationen “IQ“? Innan man vet ordet av, om man rÃ¥kar nämna den i nÃ¥got sammanhang, fÃ¥r man en föreläsning om att IQ är minsann inget att ha, EQ ska det vara bla bla bla. Och den lika oändliga som fruktlösa diskussionen kunde vi kanske slippa.

Läs även andra bloggares åsikter om kunskaps-tv, vetenskap, samhällsdebatt, IQ, public service

Det börjar mörkna och jag ska snart tända ljus. Efter förmiddagens simning och helgens mÃ¥sten, i den mÃ¥n de funnits, avklarade, ägnar jag eftermiddagen Ã¥t att läsa. Att halvsitta i soffan med laptopen i knä’t är min nyaste lilla slapparlyx.

Men det kan knappast kallas dekadens, eller hur, att njuta av den sköna känslan i kroppen efter träning, ens om det sker med tända ljus i huset, och datorn i knä’t? Jag läser intressanta texter, men jag har, tyvärr, inget glas vin pÃ¥ soffbordet, men väl en kopp kaffe.

När jag skummade The New York Times på jakt efter intressanta artiklar att läsa, hittade jag denna lilla statistikfunktion, Most Popular. Det närmaste jag kunde komma i svensk motsvarighet var Bloggportalens lista över mesta sökorden.

Om man jämför dessa två listor, ser de innehållsmässigt ganska olika ut.

Förklaringen till olikheter i söktermer kan förstås ha flera orsaker, t ex förväntat innehåll i underlaget, moderering av söktermer, eller sökarens intressen.

Eller är det, liksom det romerska rikets fall som anses ha orsakats av moralisk dekadens, det svenska samhället (för)fall vi ser aningslöst ådagaläggas i Bloggportalens söktermslista? En lista där sex och kändisskvaller tycks vara människors huvudsakliga intressen (varför finns inte sport med?).

Misstolka nu inte detta inlägg som ett agiterande för patriarken Hägglunds politiska propåer, för det är det nämligen inte alls.

Läs även andra bloggares åsikter om dekandens, romerska riket, förfall, skvaller, sex

Lite mindre att betala i skatt denna månad. Det är förstås välkommet. Jag läser till min förvåning många negativa kommentarer till denna minskning av skatteinbetalningen. Varför det? Alla får ju mera kvar, då borde man väl vara glad och nöjd. Jo, jag vet förstås att det finns många behjärtansvärda ändamål för användning av skattepengarna. Men det jag inte förstår är missnöje som uppkommer för att någon person får betala 1000 kronor mindre i skatt, medans någon annan får betala 300 kronor mindre i skatt. Man glömmer att den här personen som får 1000 kronor mindre i skatt redan betalar enormt mycket mer än den som får betala 300 kronor mindre.

Detta är en tänkvärd historia analog med att betala skatt efter förmåga. Och också, när skatten sänks, på samma vis få en större skattelättnad i absoluta tal om man från början betalat mer.

Alla är lika goda gissare när det gäller att prediktera vad som kommer att hända. Om intentionerna uppfylls, eller inte. Men personligen undrar jag hur någon kan tycka det är rimligt att man inte ens får behålla hälften av en inkomstökning om man skulle jobba lite extra.

Om man tycker det är opedagogiskt att t ex arbetslösa får mindre skattelättnad än andra, skulle man ju helt enkelt kunna skippa skatten på arbetslöshetsersättning, och bara betala ut det som det är, ett bidrag. Då skulle det bli mycket mera tydligt vad det faktiskt handlar om. Det är inget fel med det, tvärtom är det bra att det finns ett skyddsnät om man har otur och blir av med sitt jobb för ett tag. Men det rimliga är ju att försörja sig själv, och det är rimligt att det är bättre betalt att jobba än att inte göra det.

Det var en sidan av saken. Det finns förstås fler. Ge mig gärna dem!

UPPDATERING: Det har kommit till min kännedom att arbetslöshetsersättning inte är ett bidrag, utan nÃ¥gon form av försäkring som arbetsgivaren betalar. Och A-kassa och sÃ¥’nt vi själva betalar. Men ändÃ¥! Det förtar inte alls den politiska poängen i resonemanget ovan, även om pÃ¥stÃ¥endet inte var helt sant. Eller hur?

Läs även andra bloggares åsikter om skatter, jobbskatteavdrag, bidrag, lön

Å ena sidan, är föräldraförsäkringen en himla bra grej. Ett system som gör att man kan vara hemma med sina små bebisar utan att förlora alla pengar, fast handen på hjärtat kan det tära rätt hårt på familjens kassa. Det bästa med den är förmodligen andra regler som följer i kölvattnet, t ex att man inte ska förlora jobbet för att man skaffar familj.

I vilket fall som helst får man en liten peng, en liten kompensation för den uteblivna lönen. Och eftersom det är staten som betalar, med våra skattepengar, är det rimligt att staten bestämmer. Vi bestämmer. Det är så många som ska vara med och bestämma. En del tycker att likriktning av alla är att föredra, andra tror mer på olikheter, på individens val.

Det är inte alls orimligt att staten, vi, vill bestämma att vi får faktiskt ta och dela på de där uttagen av dagar. Det är bra för alla om man delar mer på föräldraledigheten. Å andra sidan kunde man tycka det är rimligt att familjer får bestämma själva hur de vill leva sina liv.

Svår fråga, läs gärna Lövets synnerligen insiktsfulla kommentarer kring det där med kollektivet eller individens val. Är jämställdheten överordnad människors, familjers, livsval?

Man kunde förstås tänka sig några olika sätt att åstadkomma den där ökade jämställdheten, som alla politiker suktar efter, politiskt, i uttag av föräldradagar. Det billigaste sättet är förstås att lagstifta om delning. Ett dyrare sätt, som ger människor rätt att bestämma mer själva, vore att bara höja taket i föräldraförsäkringen, vilket är löjligt lågt, och ge familjen dagarna (vi håller oss till mainstream just nu för enkelhetens skull, familj). Motståndet mot att höja taket tycks vara stort.

För moderaterna blir det en paradox. Deras iver att spara in på skattekronorna, vilket vi förstås är glada för på ett vis, tvingar dem att tumma på sin vana att vilja välja lösningar som ökar individers valfrihet. Är det inte otroligt intressant? Vilken pina i den moderata politiska själen.

I SvD beskrivs moderaternas förslag, och kristdemokraternas protest mot detsamma.

Läs även andra bloggares åsikter om föräldraförsäkringen, pappamånad

“Det är oerhört obehagligt att bli utsatt för det här massiva hatet, men jag har valt att inte läsa det. Jag har inte läst tidningarna heller för dÃ¥ tror jag man gÃ¥r sönder, säger hon.”

säger Liza i SvD idag.

Jag undrar hur Liza kan veta att/om hon är utsatt för hat, när hon inte har läst? Vem har matat henne med den uppfattningen?

Är det sÃ¥ att när det överlägsna pratet om illiterata människor som inte förstÃ¥r skillnaden mellan “sann historia” och “baserad pÃ¥ sann historia“ inte fungerade för att tysta rösterna, fick man (jag Ã¥terkommer till vilka “man” är senare) övergÃ¥ till andra överdrifter, t ex att kalla denna diskussion för “drev”, “mobbning” och nu till och med “hat“! Det är starka ord …

Faktum är att jag uppfattat väldigt lite i debatten handla om Liza Marklund som person, förutom media-etablissemangets påståenden om det. Jag tror jag måste göra en ordentlig genomgång, för uppenbarligen har jag missat endel isåfall.

Det vore mycket, mycket bättre om Marklund kastade sig in och diskuterade sakfrÃ¥gorna, diskuterade konsekvenserna av att använda Gömda som “referens”, eller underlag, till lagförslag, diskuterade frÃ¥gan som endel väcker om rasism. Diskuterade problemet med källskydd för referensmaterial. Det skulle kunna bli riktigt givande och riktigt intressant!

Läs även andra bloggares åsikter om Marklund, Gömda, drev, media

En bild kom för mig en dag.

Den översta delen av bilden illustrerar ett samhälle med jämnstarka (stark definieras här något luddigt som har med självkänsla, självförtroende och personlig integritet att göra) individer. De tar eget ansvar, tänker och agerar fritt, och utövar inte tvång mot någon annan.

Den nedre delen av bilden illustrerar samma sak,alla tar eget ansvar, tänker och agerar fritt, och utövar inte tvång mot varann. Förutom att de turkosa personerna har något lägre självkänsla, eller självförtroende, eller liten personlig integritet, eller något annat personlighetsdrag som gör dem mjuka i kanterna, jämfört med de lila.

När de lila interagerar med varandra i den övre delen av bilden, studsar de alla omkring glada och nöjda med sig själva och världens tillstånd. Allt funkar bra.

När det finns både lila och turkosa människor i världen, som i den nedre delen av bilden, så studsar de lila omkring glada och nöjda med sig själva och världens tillstånd. Men när de råkar studsa mot en turkos person, studsar den turkosa inte säkert tillbaka i samma form, för den har av någon för de lila obegriplig anledning en så tunn gräns till sin egna personliga kärna, den är så mjuk på ett odefinierat sätt. Den lila kanske inte ens menar att inkräkta på den turkosas form, men den gör det med sin blotta existens, sitt lila agerande.

Det tycker jag är en komplikation med den mycket tilltalande tanken om att tänka, agera och handla fritt sÃ¥ länge man inte använder tvÃ¥ng mot andra. Eftersom det är sÃ¥ svÃ¥rt att veta vad upplevs som “tvÃ¥ng”, eller skadar, nÃ¥gon annan. Ã…tminstone är det en komplikation när det gäller att agera och handla “fritt”, i ett samhälle. Tänka fritt är jag övertygad om är en bra sak.

Läs även andra bloggares åsikter om Liberalism, självkänsla, självförtroende, personlig integritet, samhälle