Trilog

Varenda morgon när jag kört till jobbet de senaste veckorna, och sett löven bli gulare och gulare, och röda, har jag funderat på en sak. Jag har försökt se mönster, hittat på hypoteser. Alltså, hur vet bladen på ett träd i vilken ordning de ska skifta från grönt till gult? Det verkar inte finnas någon systematik i det, som att alla löv vända mot öster blir röda först, eller att trädet gulnar uppifrån och ner, eller utifrån och in. Det enda systematiska man kan säga är att det inte verkar helt slumpmässigt, det är oftast grupper av blad som gulnar/blir röda tillsammans. Är det för att det ska se vackert ut?

Eftersom jag inte hittat någon förklaring till fenomenet, förutom lösningen på själva gåtan varför en del löv blir röda och andra gula, så har jag ställt upp en egen liten modell.

Den bygger på att färgerna bestäms av fyra parametrar, medeltemperatur  (T) (de senaste dagarna) i intervallet 0-10 grader, normerat till 1, ackumulerad soltillgång (S) normerat till 1 (där 1 är soltillgången för det mest exponerade lövet under året), vattentillgång (V) normerat på samma sätt som solltillgången, samt ålder (Å) för den gren som lövet sitter på, också normerat till 1, där 1 är trädets åldern på trädets äldsta gren. Såhär ser modellen ut:

R = ceil(255*(1-T));
G = ceil(100*S+155*V);
B = ceil(255*Ã…);

Om man inte vill behöver man inte gräva ner sig i modellens detaljer, utan kan beskåda resultatet nedan, givet av tre slumpade uppsättningar av {T, S, V, Å}. Detta är alltså de höstfärger man enligt modellen kan förvänta sig.

Att man vanligen inte ser blå blad beror helt enkelt på att de är en ytterst sällsynt kombination av indata som krävs för det.

Eventuellt behöver jag också finjustera modellen något. Ytterst lite isåfall.

Att bakgrundsprocessa och sova pÃ¥ saken är sÃ¥’nt vi ingenjörer ständigt gör, intuitivt, för att lösa problem. Ja, alltsÃ¥ ständigt och ständigt, vi sover inte dygnet runt, vi mÃ¥ste ju hinna skaffa oss uppgifterna att lösa ocksÃ¥. Och intuition, även om det finns andra typer som försökt lägga beslag pÃ¥ och hävda ensamrätt pÃ¥ begreppet intuition, hävdar jag Ã¥ det bestämdaste är en typiskt ingenjörsk egenskap. Det är bara det att ingenjörer inte rusar Ã¥stad helt vilt pÃ¥ intuitionen utan de använder den givetvis pÃ¥ ett vettigt sätt.

Då var det klarlagt. Ingenjörer använder intuitivt sova på saken som omedvetet medveten problemlösningsmetod.

Precis varför och hur det går till beskrivs i artikeln Sleep on It:How Snoozing Makes You Smarter. Tid och sömn tycks vara metoderna för att minnas rätt saker och se genvägar i problemlösning. Men det ska vara ordentligt mycket sömn.

Jag ska genast sätta artikeln i händerna på mina barn, det kommer att övertyga dem om nödvändigheten i att gå och sova i tid på kvällarna!

Läs även andra bloggares åsikter om sömn, minne, problemlösning

Ibland när jag blÃ¥ser ut ljusen efter den goda middagen med ett gott glas vin till, funderar jag pÃ¥ om inte alkoholen i utandningsluften skulle kunna skapa en eldstorm … Fast hittills har det inte hänt.

Igår, när jag egentligen skulle göra något annat, råkade jag trilla över en intressant sajt Arts and Letters Daily. I förbigående måste jag varna känsliga läsare för den, det finns bara en enda bild på sajten, och den rör sig inte, så tål man inte mycket text är den inte lämplig. I vilket fall som helst hittade jag via den väldigt många spännande saker att läsa.

Min gamla ångest, som jag lidit av sen urminnes tider, bröt ut; så mycket att läsa och så lite tid för det! Man kan förvisso ställa sig frågan om nödvändigheten i att läsa, och att lära sig nya saker, få nya insikter. Det ska jag fundera på vid tillfälle, just nu är hypotesen att det är en genetisk åkomma hos mig. En sjukdom som vilken som helst, spelmissbruk eller alkoholism, eller varför inte bihåleinflammation som biter sig fast ordentligt. (För ordningens skull vill jag påpeka att jag lider av läsmissbruk samt återkommande bihåleinflammationer, inte de andra två exemplifierade sjukdomarna).

Jag gjorde en snabb bedömning av sajten, en kvart pÃ¥ lunchen kunde jag ägna Ã¥t den, och pÃ¥ den tiden skulle jag inte hinna läsa allt. Jag valde en artikel; Gut Instinct’s surprising role in math, som bl a beskriver förvÃ¥ningen hos neuroforskaren över att ju mer formell matematik man kan, desto större förmÃ¥ga har man att göra rimlighetsbedömningar, approximationer, kvalitativa bedömningar av saker och ting. Om jag nu läst och tolkat artikeln rätt, jag tycker nämligen förvÃ¥ningen är konstig. Det verkar mycket rimligt att kvalitativ och kvantitativ matematik hör ihop.

Den första slutsatsen jag drar är alltså att det är på grund av min relativt massiva skolning i formell matematik, som jag lider av ångesten över att det finns för mycket att läsa och alltför lite tid för det. Jag skulle inte alls lida av det om min matematiska skolning vore mindre, för då skulle jag inte kunna göra bedömning av tillgänglig tid vs lästid. Den andra slutsatsen jag drar av artikeln är att jag ska sluta med vardagsmatematik med barnen, som mycket handlar om rimlighetsbedömningar, och istället sätta dem att träna på differentialkalkyl.

I övrigt bedömer jag att det kan vara lämpligt att åka till jobbet nu.

Läs även andra bloggares åsikter om matematik, approximationer, rimlighetsbedömning