Det dröjer några dagar till

… innan dagarna blir oändliga och utan planer denna semester. Om det alls kommer att inträffa. Administrationen när man ska flytta är visserligen inte svår, men det är ju en del att hålla reda på och försöka synkronisera. Beslut som ska tas om det ena eller det andra. Nu har jag inte svårt att ta beslut, det är bara att göra. Minsta krångel. Men ändå, det ställs frågor som är helt onödiga. Naturligtvis ställs det för att inte mista kunder. T ex om abonnemangen inte ska fortsätta, och man kan göra si eller så för att tweaka till det. Så att kunden, dvs jag, blir kvar. Några särskilda erbjudanden. Och så. Men jag kom snabbt på att det är bäst att säga nej till allt, att avsluta. Att bli kund någonstans är alltid lätt. Men ändå.

Och vardagen stannar inte upp vare sig av semester eller flytt. Och man går på bio. Ikväll såg vi Star Trek Beyond. På Store Sons önskemål. Jag är rätt förtjust i Science Fiction på film, och Star Trek är naturligtvis en mångårig favorit. Men … alltså, det är ju coolt med warp-speed och futuristiska städer och signaler hit och dit. Och okända arter som antingen är fredliga, eller inte. Och platser att utforska. Men, de existentiella frågorna är lite bleka. Här stod det mänskliga samarbetet och freden mot den ensamme starke och kriget.

Det kändes nästan pinsamt tillrättalagt. Men nu när jag tänker på saken en gång till, kanske det bara är på den ensamme starke man ska se … Han som var soldat och skulle kriga för freden, och sen när freden kom hade han ingen plats längre, utan skulle pressas in i fredsmallen, och se så tokigt det gick då … Svaret på frågan vad som händer med krigaren som inte har någon plats blev Döden, till slut. Det är ju faktiskt ganska intrikat ändå. Krigaren blev övergiven av freden, han visste inte vad han skulle göra i den världen. Som heroerna i Iliaden, som bara är ute efter äran. Vad ska de med fred till?

Jaha, den var kanske inte så tokig ändå.

Och den ständiga frågan om vi ska utforska universum. I filmen snuddas förstås den frågan eftersom det öppnar för flera filmer. Men i verkligheten måste svaret på den frågan också vara ”ja”. Av den synnerligen enkla anledningen att det inte finns något annat sätt för oss att förstå oss på mänskligheten, än att utforska vår världs gränser.

Om det som är och det som borde vara

När jag pluggade på Teknisk Högskola för hundra år sen hände det sig att vi ordnade fester av olika slag. Det man visste var att överförfriskning medelst alkoholhaltiga drycker var vanligt förekommande. Följderna av sådan överförfriskning kunde vara både det ena och det andra. Det visste man erfarenhetsmässigt, eftersom man, när man varit med ett tag, sett det vid så många tillfällen att det i alla fall tycktes lite rimligt att förmoda att sannolikheten för överförfriskning helt plötsligt inte skulle gå mot noll, i ett slag. Det syntes rimligare att överförfriskning vs nummer-fest skulle följa den röda kurvan snarare än den blå.

antagande

Så vad gör man då? Det brukade bli två läger vid festarrangerandet. Det ena lägret ansåg att man fick vidta åtgärder efter hur man förmodade att folk skulle bete sig, hur verkligheten förmodades se ut, baserat på erfarenhet. Den andra falangen ville ändra verkligheten och ansåg, uppbragt dessutom, ”Men så får de ju inte göra, de får helt enkelt låta bli att bli överförfriskade!”

Jag bekände mig naturligtvis till den första halvan, den som såg pragmantiskt på saken och ansåg att svårigheten att få teknologer att undvika överförfriskning förmodligen vida översteg svårigheten i att vidtaga mått och steg för att så gott det gick underlätta följderna. Jag säger inte att man alltid ska göra så, men just i det här fallet tycktes det vettigt.

Dessa båda synsätt skulle man kunna tillämpa även på samhällsvetenskap/humaniora, vars existensberättigande tycks vara i farozonen. På y-axeln sätter vi helt enkelt verkligheten, den håller sig runt 1.0 kan man säga. Avvikelser från 1 är avvikelser från verkligheten. På x-axeln sätter vi nummer-humanistiskt forskningsprojekt.

Som vi ser rör sig forskningsprojekt 1-9 runt verkligheten, men sen går det åt skogen. Och det är ungefär där jag tycker diskussionen ganska mycket rör sig när humanisterna säger att humaniora behövs. Man kan se det i Sverker Sörlins kulturartikel i DN, t ex. En mycket eftertänksam och förnuftig genomgång, men där man ser längtan ner till nollan i en formulering som: ”Att finna samhällsforskning att förlöjliga ingår i brutaliseringen av amerikansk politik, som även inkluderar forskningspolitik.”

Här pläderar Sörlin för humanistisk kunskap, men inte på något sätt berör han varför samhällsforskningen förlöjligas. Det är ju verkligheten, att humaniora har svårt att hävda sig. Och artikel efter artikel dyker upp som påstår att det behövs, men ingen bemödar sig om att fundera över varför. Jo, ekonomi och nytta brukar skyllas för att vara de onda värdena. Men hur kommer det sig att människor väljer det? Det måste ju bero på att de är … mindre vetande, på något sätt. Kollektiva dumskallar som inte begriper att isen har ett feministiskrt perspektiv. Jag antar att det finns en konflikt där, i att se verkligheten, folk är inte intresserade, inte ens som kittlande kuriosa som i alla fall LHC kan vara, även om inte alla är superintresserade av detaljer kring elementarpartiklar, eller tycker de är särskilt viktiga.

Humanisterna försöker indignerat och frustrerat banka in vett i allas huvud om att humaniora är viktigt, men det räcker inte att påstå det. Man måste visa det, men jag ser inga som helst insatser för att visa det. Ska vi bara tro på forskare, för att de är forskare?

Och man måste förstå varför människor, makthavare, inte verkar tycka det är jätteviktigt. Vore inte det ett humanistiskt forskningsprojekt, att studera verkligheten, och förstå varför samhällsforskning förlöjligas? Egentligen antar jag att det finns något sådant, det borde det göra.

Förbanna inte verkligheten för att den följer den röda linjen och inte humanistforskarens blå vilja. Följ med i den röda istället och försök begripa den. Det är mitt förslag till den rene humanisten.

Fö kom jag att tänka på en annan sak, och det vore ju att försöka införa lite krav på både humanistisk och naturvetenskaplig bildning och utbildning för politiker med makt. Om man börjar med att prångla in politiker som besitter dessa kunskaper, lite infiltrationsverksamhet, så kommer de om ett antal år att driva igenom det som krav. Voilá problemet löst! För det är väl vad det går ut på, att humaniora behövs? Och då kan det ju inte bara vara forskningsanslag det är frågan om, och forskning, utan i hela samhället.

(Jag antar att analogin mellan teknologerna överförfriskning och humanisternas verklighetsuppfattning inte är helt självklar … men jag tror bara man behöver tänka två varv så klarnar det nog!)

Medvetandet är matematiskt!

Ett av barnens vanligaste uttryck är Du är så weird, när de ska säga något om mig. Men det tycker jag är rent förtal.

Som jag skrev igår längtade jag efter att läsa Thomas Nagels artikel What is it like to be a bat? Jag råkade snubbla över den när jag läste om Turing någonstans. Det kan ha varit när jag kollade i referenslistan i Here be dragons för att se om Turings essä Kan en maskin tänka? fanns med, det måste den nämligen enligt min uppfattning, och om den inte skulle ha funnits med hade jag blivit upprörd och bränt boken. Eller kanske inte förresten. Men den fanns med. Och där någonstans hittade jag bat-referensen, fast kanske inte just i Here be dragons, nej ser jag, och den enda anledningen att jag liksom noterade det lite mer medvetet, var att jag just beställt Nagels bok Vad är meningen med alltihop? som jag tänker fuskläsa nu i sommar, eftersom den tycks ingå i kurslitteraturen i den kurs i filosofi som jag sökt till hösten, och som jag helt kallt räknar med att komma in på.

Ja, så när jag läst klart Turings essä, alla invändningar, där jag lätt upprört konstaterar att han tycker att invändning med hänvisning till parapsykologiska fenomen är den starkaste, särskilt telepati är han visst svag för, och en beskrivning av ett självlärande system, intressant att straff och belöning tycks vara en förstahandsinlärningsmetod, går jag över till bat-artikeln medan jag smälter Turing en stund.

Den är skriven 1974, och behandlar medvetandet och ”mind-body”-problemet och inledningsvis inser man att reducera medvetandet till atomer inte är Nagels grej. Redan i andra stycket föll jag i tankar: ”Without consciousness the mind-body problem would be much less interesting. With consciousness it seems hopeless.” Vilken situation!

Jag minns en typ av aha-upplevelse, eller snarare grubbleri, som jag hade i elva-årsåldern (jag tror jag var äldre än tio, men yngre än tolv). Jag hade en kompis, som jag tänkte om hur kan hon vara så omedvetenDet var som om allting var nu för henne. Så man skulle kunna tänka sig att medvetande är minne, att det ena hakar i det andra och man kommer ihåg vad man gjorde förut. Men, det gjorde hon förstås, mindes. Men hon tänkte inte på det hon mindes, hon reflekterade inte över det. Hon relaterade inte det ena till det andra. Hon bara var.

Jag var synnerligen konfunderad över att hon inte insåg att det här skulle innebära det där. Jag tänkte på det där igen, nu när jag läste Nagels artikel. Och helt plötsligt stod allting klart gör mig. Medvetandet är rent matematiskt. För det första krävs minne:

x(t) = a*x(t-1)+b*x(t-2)+ …

men inte bara det, utan det krävs också att man kan reflektera över minnet:

g(t) = f(x(t),x(t-1),x(t-2), ….)

och den funktionen behöver ju inte alls vara linjär, den kan vara mer eller mindre komplicerad, och det bestämmer individens intellektuella förmåga. Den kan se ut som

g(t) = x(t)*x(t-35)+a(t)*b(x(t-2))*x(t-6)*x(t-17)+ ….

osv.

a, b etc är förstås konstanter i medvetandemodellen, tidsberoende och minnesberoende eventuellt, x(t-n) är minnen. Och g(t) och f(*) är reflektioner.

Sådärja. Nu ska jag läsa vidare. Jag räknar med att resten är ren bekräftelse på min lösning ovan. Eller …?

Superintelligens

Jag vet inte om det är superintelligens jag behöver, eller möjligen något annat, men idag har jag för avsikt att skriva klart tentan i litteraturvetenskap, samt skriva en inlämningsuppgift i idéhistoria.

Det är klart det är omöjligt att veta hur en superintelligens skulle se ut, vad det ens är. Inte ens filosoferna på 1600-1700-talen, när det var populärt med naturmänniskan, kunde ju enas om henne. Rousseaus naturmänniska var god, medan Hobbes var mer pessimistisk, människan var egoistisk och livet var allas kamp mot alla. För Rousseau förstörde samhället människan, för Hobbes behövdes samhället för att hålla ordning på människan. De pratade om ett tänkt tillstånd som inte fanns, och kom via rimliga resonemang fram till olika slutsatser. Det finns ingen anledning att tro att något annat skulle hända när olika tänkare sätter igång och tänker ut superintelligensscenarion. Ingen vet. Men vi vet att utvecklingen inte kan stoppas, det går aldrig.

Alltså behöver frågan diskuteras.

Jag hävdar bestämt att en extremt viktig effekt, utan det helt synbara och praktiska, som en … ja, typ robot, är att det lär oss saker om oss själva. Forskning i artificiell intelligens lär oss vad människan är. Häromdagen fick jag medhåll i det påståendet, när jag råkade lyssna på en radioessä på väg till jobbet. Så forskning i AI kanske snarare borde ökas. Om vi vill förstå oss själva, ska vi kanske inte stirra oss blinda på hur människor interagerar, tycks vara nu, vi kommer aldrig kunna lyfta oss själva och se, vi är mitt i det. Men i den skillnad vi ser när AI utvecklas, mot människan, kommer att ge ledtrådar.

Så var det med den saken, nu blir det en dust med Ibsen igen, och sen en med naturvetenskapens utveckling under första delen av nittonhundratalet. Låter det inte som en synnerligen intressant och tillfredsställande söndag? Naturvetenskapens utveckling efter … tja, säg Maxwell, måste man säga är fruktansvärt intressant, rent idéhistoriskt. Det var med Maxwell, ungefär, folk i allmänhet got lost i fysiken, den började bli för matematiskt avancerad. Och vad händer då, när människor tappar förståelse för fysiken?

Det blir kanske som i slutet av artikeln om superintelligens, där man försöker förklara hur neurala närverk fungerar (okej, det är mer matematik) utan att egentligen säga något med substans alls.

Here be dragons – miljöhotet

Idag var vi till Hemse för att uträtta några raska ärenden. Man vill undvika storstaden så gott det går. Alltså var vi effektiva. Men jag behövde märkpluttar. Så´na små flärpar man sätter i böckerna, istället för att vika boksidorna som hundöron. Jag är storkonsument av märkpluttar. Speciellt bra är de förstås att använda i lånade böcker. I mina egna drar jag mig varken för överstrykningspenna eller anteckningar. Men märkpluttarna hos Hemse Krut och pappershandel var slut. Men jag lärde mig en sak, de heter inte märkpluttar, de heter indexmarkörer. Nu vet jag det.

Jag får återanvända mina märkpluttar indexmarkörer från andra böcker så länge. Eller göra anteckningar vartefter.

Därför tänkte jag att vi kan ta kapitel två i Here be dragons nu. Medan märkpluttarna sitter kvar. Kapitel två heter Our planet and its biosphere, och behandlar mest klimatfrågan, global uppvärmning. Kan vi hålla planeten vid liv tills vi kan flytta till någon annan?

Även om jag inte är bekant med detaljerna i klimatmodellering är jag väldigt, väldigt bekant med matematisk modellering av stora komplexa fysikaliska system. Och med validering av de modellerna. Och osäkerheterna. Och jag har stora bekymmer med klimatmodelleringen. Inte så att jag vill påstå att de bästa modellerna är fel, eller att man mätt fel, eller att man gjort fel i validering, eller använt mätdata på fel sätt. Eller att man har brister i tidskonstanter, eller mätdata. Jag känner helt enkelt inte till detaljerna. Mitt bekymmer är det som Häggström så illustrativt visar i avsnitt 2.5 The role of carbon dioxide, där han avfärdar klimatskeptikers ifrågasättande av kausaliteten mellan koldioxidhalt och temperatur, genom att säga att det inte är de data man använder för att validera modellerna. Alltså de data som tycks ha en kausalitet som pekar på att koldioxidhalten ökar med temperaturen. Men istället för att säga något om vilka data man då använder, och referera till dem, hänger han sig åt en aggression mot klimatskeptiker, drar alla över en kam och kallar dem klimatförnekare. Utan en enda referens till de data som används, eller hur. En sak som så enkelt skulle ha vederlagt kritiken. Varenda gång jag av uppriktigt intresse, har frågat någon efter dessa referenser, har jag fått till svar ”men det är bara att googla”. Och jag förstår inte varför jag ska googla efter det, om det nu är så uppenbart och enkelt. Och det kan ju inte vara jag som har bevisbördan av den modell som används är validerad på ett vettigt sätt, eller i alla fall att det finns en diskussion kring varför den kan användas, om nu data är skakiga. Eller?

Den delen i boken är fruktansvärt intellektuellt tråkig, eller så är det jag som är tråkig som inte gillar smutskastning, men jag önskar så att det hade funnits ett objektivt, pedagogiskt avsnitt som förklarar hur det verkligen ligger till, istället för den intetsägande aggression som nu finns där.

Jag lärde mig ingenting där. Synd. Faktiskt funderade jag på att sluta läsa där, jag avskyr den typen av fåniga angrepp (Häggström gör dem på sin blogg också då och då, tyvärr). Men jag höll ut och läste vidare. Kapitlet diskuterar i övrigt geoengineering och behovet att göra något för klimatet.

En sak jag undrar över, är att det påstås att den senaste stabila perioden efter istiden, 10 000 år, har varit ovanligt lång och ovanligt stabil. Så att vår civilisation har kunnat utvecklas. Och vi vill väl behålla den så? Annars har jordens historia innehållit både varmare och kallare perioder. Utan civilisationer. Men … om det nu skulle ha funnits civilisationer likt vår, och jorden täckts med is under lång tid. Hur skulle vi nu se att de isåfall funnits, hur kan vi dra slutsatsen att de inte funnits? Och om nu jorden i sin egen cykel vill göra jorden t ex mycket varmare, och vår inverkan är som en krusning på den ytan, ska vi ändå försöka behålla vår stabila tillvaro? Det blir kanske en annan bok om alla dessa frågor tas upp, men jag tycker ändå det är en viktig fråga att diskutera, den griper in i de andra, senare, hur mycket ska vi göra? Man kan ju svara ”Så mycket som möjligt, mänsklighetens överlevnad är överordnad allt” såklart. Det vore väl bara i evolutionens fortsättning att göra det. Men det är ändå en annan fråga än att bara försöka eliminera det vi kan misstänka är vår inverkan på jordens naturliga klimatcykel.

När jag gick i gymnasiet, förresten, det är drygt trettio år sen, gick jag miljövårdsteknisk variant på naturvetenskaplig linje. Vi ägnade oss åt miljöfrågor. Då var försurningen den stora frågan framför andra. Vi var till och med ute och kalkade en sjö mitt i vintern (jag hade ett helvete att reda ut mitt midjelånga hår efter den insatsen kan jag tala om). Men försurning hör man inte talas så väldigt mycket om nu. Häggström tar upp försurning av oceanerna, och hänvisar till studier som säger att vi är på den säkra sidan. Kanske var det kalket då.

Here be dragons i halvtid

Min läsplan gick åt skogen! Jag hade alltså tänkt läsa ut Here be dragons idag. Men jag har bara kommit halvvägs, istället för 60 sidor per dag har jag läst 40. Nu är det inte bara den boken jag läst iofs, måste jag säga till mitt försvar, jag parallelläser, men det går ändå långsamt eftersom jag behöver lägga ner den, tänka, anteckna något, plåga Doktor T med något resonemang och söka information om något för att läsa mer. I värsta fall hinner jag inte läsa klart innan vi åker hem, och hemma bryter helvetet löst med de Rara Barnen. Nåja, inte precis helvetet kanske, men i alla fall betydligt mer fragmentiserad lästid. Jaja.

Men jag tänkte bara kasta kasta ur mig några reflektioner om läsningen såhär långt, man ser att det finns en del små markeringar som kräver uppmärksamhet, även om vi inte behöver fundera över alla just nu.

IMG_0799

Syftet med boken är, vad jag förstår, att uppmärksamma behovet av och kanske också påbörja en slags kartläggning av den okända terräng vi behöver veta i alla fall något om för att kunna fatta rätt beslut om forskning för framtiden, för att inte stå där en dag och inte kunna göra något alls. Det kan handla om kriterier för att bevilja anslag till forskninng, det är en svårighet att jämföra forskningsgrenar, och överhuvudtaget förstå vad far off områden är ute efter, om det är bra eller mindre bra. Ett problem att ta tag i är alltså att kunna fatta verkligt välgrundade beslut. Och det är en svårighet jag verkligen kan känna för. Ibland befinner jag mig i situationer där olika utvecklingsprojekt ska prioriteras i förhållande till varann. Och hur gärna man än skulle vilja, är man inte expert på allt. Det finns alltså svårigheter i att bedöma om projekt X eller projekt Y är viktigast. När det gäller industrin handlar det förstås om business case, på kort eller lång sikt. Och vilken inverkan respektive projekt har på andra projekt, och andra framtida affärer. Om man skalar upp det till att handla om mänsklighetens framtid istället för ett företags leva eller dö på kort sikt (jämfört med mänskligheten alltså) inser man problemet.

Även om nu inte Häggström diskuterar just det, förstår man direkt att detta problem också blir svårare med tiden. Mer forskning, mer kunskap, smalare forskningsområden där man kommer djupare. Hur ska någon annan utöver specialister förstå? Och hur ska de jämföra och kommunicera med andra om vikten av det de förstår, särskilt om det handlar om inte direkt tillämpbar kunskap, utan potentiellt viktig om … femtio år. Ju längre bort i tiden eventuell praktisk nytta desto svårare att förstå och och att jämföra vikten av olika potentiella kunskaper. Det är som ett reglersystem, långa tidskonstanter gör systemet instabilt (om det tar lång tid för varmvattnet att svara i duschen, kommer du dra på ännu mer varmvatten och när det väl märks är det för varmt och du kommer överreagera och dra av det, och efter en stund får du en kallvattenchock … och så vidare).

Man inser att möjligheterna för lobbyister med egna agendor är oändliga i en värld av specialister. Och ett botemedel, enligt Häggström, är då att kartlägga territoriet, det kända och det okända. Det verkar ju inte vara en dum idé alls.

Att få ordning på alla världens hotande katastrofer, oavsett om de är åstadkomna som negativa biprodukter av kunskapssökande, eller av galna människor som vill tvinga sin livssyn på alla andra (och använder de negativa biprodukterna) kan ju tyckas som en så hopplös uppgift att det inte är mödan värt att ens börja. Men där framförs faktiskt ett ganska trevligt argument, att det i alla fall är värt att försöka skjuta upp katastrofer så långt det går, varje extra år för mänskligheten har ett värde i sig. Och man vet inte om man kan lösa något innan man verkligen försökt. I alla fall det senare argumentet är sådant en ingenjör lätt kan ta till sig.

Men en sak måste jag fundera lite mer på, det finns, förstås, ett implicit grundantagande. Annars hade boken ju aldrig blivit skriven. Och det grundantagandet är förstås att Mänskligheten bör bevaras så länge det bara går. Och där vill jag tänka mer. Tänk om mänskligheten inte bör bevaras?

Hm, det var bara första kapitlet. Men jag stannar där för tillfället.

En fundering i skuldfrågan

Det senaste momentet i kursen i idéhistoria behandlade evolutionsteorin och eugeniken. Bland annat. Tidigare skrev jag lite om Francis Galton, han undersökte intelligensen, och han utvecklade eugeniken. Under första halvan av 1800-talet ägnade man sig åt frenologi, och försökte från bedömning av kraniet säga något om mentala förmågor. Innan frenologin föll i vanrykte, kanske både pga utvecklad vetenskapsteori och det missbruk den utsattes för, ansågs den vara vetenskaplig. Och sen kom förstås Darwin, och blev ett eldorado av lämpliga idéer att tillämpa på samhället. Tyckte t ex socialdarwinisterna. I Sverige hade vi far och son Retzius som ägnade sig åt skallmätning. Och jag tänkte, hur lyckades de få det att spåra ur så fullständigt, vad tänkte de på, hur tänkte de?

Så jag lånade Oönskade i folkhemmet. Rashygien och sterilisering i Sverige. En bok skriven av Gunnar Broberg och Mattias Tydén. (Andra upplagan Dialogos 2005) för att kanske hitta någon ledtråd som länkade ihop allt det där. Men innan jag hann så långt, hittade jag något annat. Jag hittade följande lilla stycke tidigt i boken:

”Under stora delar av de senaste hundra åren har den [rasbiologin] varit en vedertagen och framgångsrik vetenskap. Många framstående naturforskare inklusive nobelpristagare har ägnat sig åt ämnet. Problemet är alltså att det riktar sig längre ut mot verkligheten än vad som ryms i provrörsvärlden. Vetenskapsmannen må vara aldrig så hemmastadd bland ärftlighetsmekanismerna men får det svårare när han uttalar sig som samhällsmaskineriet. Den officiella expertrollen i olika utredningar har ofta lockat honom att gå över gränsen för sin kompetens. Det har uppstått en osäkerhet för alla parter när han skriver i den ena eller den andra rollen.”

Vänta här, vad är det de säger? Att vetenskapsmannen, naturvetenskapsmannen, han som kan ärftlighetsmekanismerna, har gått över gränsen för sin kompetens i samhällsfrågor? Säger de att det är vetenskapsmannens fel och ansvar att det gått fel? Lägger de skulden på vetenskapsmännen?

Jag har inte läst hela boken än, vi får se om jag gör det nu, jag har en del annat att läsa, så jag vet inte hur det fortsätter i den frågan. Men hur är det egentligen, rent generellt, med ansvaret för forskningsresultat? Har inte den som tillämpar resultaten ett ansvar, för hur de tillämpas och på vilket område. Hur långt man extrapolerar från den vetenskapliga miljö man tagit fram resultaten i?

Om vi kollar på frenologin, t ex, tycks det som om Gall, som utvecklade metoden, inte alls var intresserad av den popularisering som gjordes av George Combe, som var jurist. Och Darwin ansåg inte att kampen för tillvaron nödvändigtvis innebar att svaga individer konkurrerades ut av de starkare, man kunde tänka sig andra mer komplicerade mekanismer. Men socialdarwinisterna, t ex sociologen Sumner, tyckte att staten inte skulle ägna sig åt socialpolitik, utan samhället skulle få utveckla sig ”naturligt”, de svaga skulle gå under av sig själva.

Galton är lite svårare, eftersom han själv grundade eugeniken, jag har inte klart för mig om hans idéer senare förfelades och drogs för långt, eller om han själv såg till att göra det.

Men, kontentan är, att det inte tycks säkert att det faktiskt är vetenskapsmännen som själva missbrukat sin vetenskap, utan att missbruket sker när den tas upp och tillämpas av andra, som inte är vetenskapsmän.

Auguste Comte, sociolog, ville tillämpa naturvetenskapliga metoder på samhället och människorna. Det låg väl i tiden, det övermodet, med alla vetenskapliga och tekniska landvinningar.

Det tycks snarare troligt att det är just … samhällsvetare, som inte förstår vådan av att extrapolera och tillämpa kunskaper utanför deras områden.

Jag kommer att återkomma till frågan, när jag hittar den där texten där man beskriver en vetenskapsfilosofisk tanke om hur vetenskaplig grundforskning ska bedrivas, utan att fundera över eventuella tillämpningar. Antingen är det aktuellt att revidera den uppfattningen, något som man ibland tycks anse när det gäller AI-forskning, eller så får samhället helt enkelt ta ansvar för sin tillämpning av vetenskapens framsteg. Utan att skylla på vetenskapsmännen när det blir fel.

Från det ena till det andra

Visste du att ingenjören genomgick en metamorfos under artonhundratalet? Från att ha varit en genialisk Polhemstyp, en förhistorisk MacGyver, blev han (det var en han på den här tiden) en vetenskapligt skolad problemlösare, en länk mellan den alltmer svårbegripliga naturvetenskapen och samhället. Nyttan kom till universitetet med ingenjören. Här skulle utbildas med mål och mening, inte bara med sanningen för ögonen. Ingenjörens mål och mening var att förstå problemet och lösa det, på ett metodiskt och robust vis.

Teknikens uppgift är inte att fördärva livet för mänskligheten, vilket en del människor ibland tycks få för sig. Teknikens uppgift är naturligtvis att förbättra livsvillkoren, den som vill bo i en grotta, räcker upp en hand.

Det var på artonhundratalet man ville rensa bort värderingar från vetenskapen, den skulle bara presentera fakta och resultat, inte värdera dem. Gissa vilka som mest ville det? Humanisterna. Vilket ju är ganska intressant med tanke på vilka det är som är mest rabiata när det gäller att klaga på tekniska uppfinningar som förstås kan användas av ondsinta … skurkar.

Nåja. Om vi bortser från vem som ville vad, är förstås onda och goda tillämpningar intressanta frågor. Faktum är att jag tycker man kan pröva tanken ”so what om AI blir lika intelligent som en människa, om en robot inte kan skiljas från en människa”. Svaret på den tanken avslöjar att vitalisterna, de som tror på en livskraft, bortom kemiska och fysikaliska förklaringar, lever. De som vill se det mänskliga som unikt. Utan att ha klart för sig vad det egentligen är (förstås). Men det är människor som gör alla dessa upptäckter. Alltså är robotar och AI mänskliga uppfinningar, de är mänskliga. Nej, jag säger inte att det nödvändigtvis vore en trevlig värld, jag säger bara att de argument jag hittills sett är usla. De är rationaliserade känslor. Och det är inget fel på känslor, inte alls, men jag blir irriterad när man försöker göra något rationellt av dem istället för att säga som det är: ”Jag tycker det är läskigt med maskiner, jag vill att det ska vara som det är nu, jag känner det så.

image

Spip är inte en robot. Tror vi.

Men, från det ena till det andra. Nu ska jag ta tag i Romantiken. I litteraturvetenskapen. Det är något annat än ångmaskiner, Carnot-cykeln och Maxwells demon det.

Goethe, here I come!

Oh, Västanvind, du andedräkt som strömmar
ut ur höstens bröst, till alla löv som dött
har virvlat bort och slocknat ut som drömmar.

Fast de raderna var P B Shelleys. Han som var gift med hon som skrev Frankenstein. Den ska jag också läsa. Mest skumma, för jag har nyss läst den. Men Werther får jag lida med.

Städning och fission

En ovanlig helg utan inlämningsuppgifter att göra klart. Allt som behövs är att läsa en massa. Så jag lyxade till det lite i pausarna och städade pappershögarna. Det är trots allt trevligare att läsa när det är viss ordning runtomkring.

Jag hittade en artikel, av Niels Bohr ”The Mechanism of Nuclear Fission”, den kom ut innan andra världskriget kom igång ordentligt, innan Manhattan-projektet (den kan gå att ladda ner någonstans ifrån även utanför universitetens väggar). Men den var en förutsättning. Nu var det inte Bohr som upptäckte fission, det var Lise Meitner som föreslog mekanismen.

IMG_0629

Tänk att det inte ens är hundra år sen. Tänk så mycket som hänt sen dess.

Tänk så mycket fysik, och matematik, som hänt sen dess. Eller sen relativitetsteorin, snarare. Som är svår för de flesta att förstå. Det är faktiskt bekymmersamt. Vi borde göra något åt det.

Hur man rätar ut trassel

Jag är intresserad av hur människor tänker, vad de tänker på, och varför de tänker som de tänker. Och vad det innebär.

Mina studier i idéhistoria och litteraturvetenskap ger tillfälle till många metastudier. Och jag läser gärna bloggar av särskilt humanister. Naturvetares sätt att tänka känns oftast bekant, där brukar finnas en linje, definitionen av ett problem, strukturering, diskussion och analys, och sen kommer vi fram till några slutsatser som är värda att pröva. Humanister står och trampar på samma ställe, vänder och vrider, förstår och förstår och förstår, både det ena och det andra, och sen lämnar de frågan. Utan att komma någon vart! Man kan ju bli galen!

Jag blir frustrerad så jag … jag vet inte, spricker, kanske? Men jag ger mig inte, jag ska komma åt essensen i detta, jag har en mission, en egen privat mission. Den missionen är att lära mig, att förstå, se kärnan, se var knuten sitter för att komma någon vart.

Nu har jag i alla fall kommit på hur jag ska se på saken. Här nedan ser vi tre bilder. Den översta bilden är den ursprungliga frågeställningen, problemet. Den innehåller en massa trådar, hullerombuller, men det saknas bitar här och där.

Mittenbilden illustrerar hur humanister angriper problemet. De fyller i de blanka bitarna, men själva nystanet är lika fint hoprullat som tidigare.

Sen kommer naturvetaren, eller ingenjören, och rätar ut trådarna, och hittar deras gemensamma ursprung.

Nu har jag tänkt mig att man ska kunna sammanföra mittersta och nedersta figuren på något sätt. Men jag har ännu inte riktigt listat ut hur.

Eller ja, hm, egentligen tänker jag nog mest på hur jag ska få mittenbilden att transformeras till den sista bilden … Hur ska vi få humanisterna att trassla sig ur trådarna?

nystan2nystan1nystan3

När DN excellerar i intellektuell ohederlighet

DN räknar upp fem områden där människor misstrott vetenskapen. Det är en väldigt konstig artikel, fem korta texter utan någon förklaring, utan sammanhang. Vad sjutton menar de egentligen? Vad vill de säga?

Guilt by association står som spön i backen. Här ska vi packa ihop allihopa till en trevlig liten motståndsmassa, och vi tar ingen hänsyn till graden av kritik, eller vari den består. Ett ifrågasättande av klimatmodellernas validering är att likställa med religiös fanatism i Afghanistan, eller varför inte med dålig hygien på artonhundratalet.

Inte får vi veta vad kritiken gått ut på, eller hur den bemötts, nejnej, det är alltför komplicerat, det räcker ju att påstå att Donald Trump tror på väder, så vips har all vetenskaplig kritik sopats in i pellejöns-hörnan. Och en anekdotisk historia om iKonen Steve Jobs blir bevis för cancersjukas oförmåga att följa vetenskapen. Att de kan ha egna privata skäl, och kanske till och med göra medvetna val?! Ånej, så får det inte gå till, det är direkt misstro mot DNs vetenskapsuppfattning, det.

Nänä, minsta, kanske till och med sunda, ifrågasättande så packar vi ihop dem, preseidentkandidatspajas, religösa fanatiker, nejmen vi tar alla anti-vaxxers på en gång, oaktat vaccin, homofober och new ageare. Och … hm, vad blev kvar, va, nämen ser man på! Helt plötsligt har DN igen gjort sitt bästa för att misskreditera sin favorit-nagel-i-ögat, de som inte äter ur klimatisternas händer. Nu gör man det listigt, med tempus får man det att se ut som om frågan är ovedersägligt klarlagd och historiskt vederhäftig,

Jag undrar varför DN underlåter att nämna häxprocesserna, och inkvisitionen, när människor som kritiserade de tillrättalagda åsikterna, förföljdes? Då var det tron det handlade om, men DN jämställer ju vetenskaplig kritik med religiös fanatism så man får anta att det är detsamma för dem. Det är ingen särskilt vetenskaplig inställning.

En ohedelig häxprocess är vad det är, DN.

Humanioras skalningsproblem

Detta läser jag i bloggen Flyktlinjer:

Det behövs kunskap om och förståelse för begreppet människa. Kunskaperna och kompetenserna som finns och vårdas inom humaniora och samhällsvetenskap måste uppvärderas. Vi måste sluta tala om mer eller mindre nyttiga och värdefulla vetenskaper. All kunskap är viktig.

Den sista meningen håller jag med om. Kunskap är viktig. Och man vet inte vilka som kan behövas. Jag håller inte med om att man ska sluta tala om mer eller mindre nyttiga och värdefulla vetenskaper. Det är klart det måste diskuteras hela tiden. Varför skulle det inte diskuteras? Finns det ett jämlikhetsaxiom inom vetenskapen? Är det farligt på något sätt om allt inte är lika värdefullt? Vad betyder värdefullt, i vilken mening då?

När jag kör bil till jobbet på morgonen är det extremt viktigt att vissa system fungerar, bromsarna till exempel, och styrsystemet. Det är trevligt om stolsvärmen fungerar, det höjer livskvalitén. Men jag skulle inte säga att stolsvärmen är lika viktig som styrsystemet. Hur känner stolsvärmeingenjörerna sig inför detta faktum?

Nu kanske jag inte skulle gradera humaniora som stolsvärmesingenjörer i förhålllande till naturvetenskapen som bilens styrsystem; faktum är att min personliga åsikt är att de nog mer är som … backspeglar och sidospeglar, backsensorer och liknande hjälpsystem, de hjälper till att se farorna.

Humaniora har ett skalningsproblem. När naturvetarna utvecklar läkemedel, eller ingenjörerna utvecklar kärnkraft, kommer resultatet av deras arbete att betjäna tusentals människor. När en humanist har nått en insikt, har han den själv, och kanske lyckas han förmedla den till några andra. Men i stort sett är humanioras skalbarhet obefintlig. Det innebär att många behöver utbildning i humaniora för att dess insikter ska ge någon effekt. Det behövs många speglar för att vi ska kunna se verkligheten från olika håll. Och för att många ska se det. Det hjälper inte att en ser och inte krockar, högerregeln gäller alla och alla måste se att de ska följa den för att det ska fungera.

Kontentan blir, paradoxalt nog, att alla borde vara humanister, och några få dessutom ingenjörer och naturvetare! Men det bygger förstås på att alla dessa humanister förstår sig på teknik och naturvetenskap, annars kunde de lätt få för sig att bilens styrsystem är av ondo, folk styr ju olämpligt och krockar.

Den tanken gör mig bekymrad.

Är ofrivillig miljömedvetenhet ett utslag av fri, eller ofri, vilja?

Missförstå mig inte nu, det är klart jag inte tycker att mänskligheten ska fördärva jordens resurser, men rabiat och osund miljöfanatism gillar jag inte. Och så upplever jag ofta saken. Jag är inte säker på allt som allmänt pressas in i begreppet ”miljövänligt” verkligen är det. Ibland tycks det mig handla om någons moraluppfattning snarare än miljötanke.

Icke desto mindre, idag har jag varit miljövänlig på det sättet att jag har sparat på energi. Saken var nämligen den att jag ville optimera mina korta morgontimmar så att jag hann med mesta möjliga läsning, snarare än att fixa lunchlåda och frukost. Alltså kom jag på att jag kunde koka pastan samtidigt som jag kokade äggen. I samma vatten! Alltså la jag i äggen i det kalla vattnet och startade processen. När vattnet började koka var avsikten att lägga i pastan. Då skulle nämligen koktiden på ägg och pasta sammanfalla, sex minuter. Är det inte perfekt, nästan som om naturen tänkt ut det!

Nu hände det sig så att jag råkade missa själva kokstarten, eftersom jag hade andra saker att göra. Som att väcka trötta tonåringar. Men jag fann på råd. När äggen kokat klart, återanvände jag det varma vattnet och kokade pastan i det. Jag hade kunnat lägga i pastan eftersom jag ändå approximerade äggens koktid, men man kan inte tänka ut allt sådär en stressig morgon. Efter denna godhetsgärning var jag i alla fall alldeles matt. Men det jag ville läsa mer om var förstås problemet med den fria viljan. Det irriterar mig lite att jag inte tänkt så mycket på frågan tidigare. Det är en så naturlig sak att tänka på. Undrar om jag tänker på det av fri vilja, för övrigt, eller om det är ödesbundet att jag skulle tänka på det just nu?

Och det är inte säkert jag förstått allt av gårdagens läsning. Rent fysikaliskt ifråga om naturlagarna är frågan rätt enkel, i alla fall ytligt sett. Varken determinism eller slump talar för förekomst av fri vilja. Men … detta problem måste ju ha dryftats i århundraden, årtusenden, och vad har man sagt om det då? Och vad är det i så fall nu som gör att frågan borde avgöras en gång för alla?

Ett problem med frånvaro av fri vilja är liksom att man inte kan göra experiment med den fria viljan, kontrollera dess existens, eftersom det i en deterministisk värld inte går att vara oberoende av experimentet man utför. Om man misstänker att vår värld och allt i den är deterministiskt, men vill kontrollera det, kommer det helt enkelt inte att gå att utföra ett oberoende experiment som bekräftar saken. Att vi gör experimentet är bara en del av den deterministiska världsordningen. Att vi ”upptäcker” naturordningen ligger också i sakens (determinismens) natur.

Leibniz, t ex, tyckte att Gud hade bestämt allt, även om det fortfarande fanns lite utrymme för människan att visa moral. Gud hade skapat den bästa av världar, gjort så gott han kunde även om lite ondska fanns kvar. Men, varför måste det som är förutbestämt vara det bästa? Där blir man misstänksam. Och alla de som tänker sig att vår verklighet (man ska säkert vara försiktig med användning av det ordet) är deterministisk. Kan de komma överens om att den är bestämt på samma sätt?

Och sen tänkte jag på en sak till. Även om naturlagarna är deterministiska, eller kvantmekaniska, så finns det en massa andra samband som beskriver olika system. Och parametrarna i de systemen kan vara adaptiva, de förändrar sig med ”erfarenheter”. Nu kan det ju vara så att dessa adaptiva parametrar också är deterministiskt bestämda. För all del. Medan andra uppsättningar av naturkonstanter ger andra universum (Vårt Matematiska Universum, Tegmark). Determinism och parallella universum. Och Flatland då? Måste ju också ha med saken att göra.

Så långt en skog, en sörja, ett träsk av frågor. Helt osorterat. Innan jag ens kommit igång med studier i frågan. Pust.

Illusionen av vilja

Den fria viljan bör begravas, läser jag idag. Det finns två typer av fundamentala fysikaliska lagar enligt bästa kunskap idag, deterministiska och kvantmekaniska. Enligt de deterministiska, det hör man på namnet, bestäms lösningen helt av föregående historia. Framtiden bestäms av dåtiden. Enligt de kvantmekaniska upphör vilja att vara ett begrepp, ity det obestämda elementet i en sådan ekvation är stokastiskt. Och det som är slump har inget med vilja att göra, går inte att påverka med viljan.

Så långt frid och fröjd. Om vi accepterar den grundläggande tanken att universum styrs av ett antal fysikaliska lagar, att de med nuvarande kunskap är antingen deterministiska eller kvantmekaniska, innebär det antingen att ”fri vilja” är ett meningslöst begrepp, eller att det vi tror är fri vilja i själva verket inte är det.

När man läser sådant här uppstår förstås en massa tankar, det bör förhålla sig med tankar som med vilja för övrigt, att om man anammar ovanstående grund är också tankarna helt deterministiska, alternativt stokastiska. Om tankar är stokastiska, hur går det då med logiken? Och hur ska man egentligen definiera ”fri vilja”? På sätt och vis är det väl ingen motsättning mellan determinism och tanken på att man tar de beslut man tar varje gång baseras på någon form av erfarenhet. Eller är helt slumpmässiga.

Om man tänker sig ett stort, komplext olinjärt fysikaliskt system, har det ju flera lösningar, flera möjligheter. Vilken lösning som blir de realiserade kan bero av olika sorters randvillkor, t ex om något, rent fysikaliskt, inte kan vara negativt (nu bortser jag från system där flera lösningar faktiskt existerar parallellt, där får vi väl fästa noten ”parallella universum” för senare funderingar). När vi tittar på det där fysikaliska systemet, är det så oöverskådligt så vi kan inte se, utan att räkna, vilket tillstånd som kommer att gälla i varje tidpunkt. Och det är kanske samma sak med oss själva, vi lär ju vara ganska komplicerade system, att vi helt enkelt inte kan överblicka vårt system och se att det är bestämt. Och på det sättet får vi illusionen av fri vilja. Fast jag funderar fortfarande över vad ”fri” betyder egentligen. Jag tänker på Augustinus, som inte trodde det fanns fri vilja. Där var det iofs inte fysikaliska, deterministiska, lagar som gällde, utan Gud. Men för honom var en del människor förutbestämda att bli frälsta, andra inte. Inom kyrkan, om jag förstått det rätt, uppskattade man annars tanken på den fria viljan, annars fanns det ju ingen mening med att försöka förbättra sig, att kompensera arvssynden.

Hossenfelder framför ett liknande argument till varför tanken på att fri vilja inte existerar oroar och inte får fäste:

This conclusion that free will doesn’t exist is so obvious that I can’t help but wonder why it isn’t widely accepted. The reason, I am afraid, is not scientific but political. Denying free will is considered politically incorrect because of a wide-spread myth that free will skepticism erodes the foundation of human civilization.

Jag inser att jag måste ägna lite tid åt den fria viljans idéhistoria och filosofi här, innan jag kommer vidare. Det finns förmodligen nästan ett oändligt antal tankar på området. Men kopplingen till fysikens landvinningar är ohyggligt intressant: Vad kan sägas om den fria viljan med den kunskap som finns nu om universums fundamentala lagar?

Jag måste fundera på hur det hänger ihop med existentialismen, där man vill hävda att existensen föregår essensen, vilket, jag tror, förutsätter fri vilja. Eller duger det att säga att man helt enkelt inte kan ”räkna” på saken?

Och hur går det då med ideologier? Allt som händer måste hända? Det jag tänker, och de beslut jag tar är lagbundna? Just den delen av resonemanget hänger jag inte helt med i. Om allt nu är deterministiskt, t ex, om jag har tänkt ut att jag ska strunta i något och vara ansvarslös, så är det inbyggt. Men om det i samhället i stort är uttänkt att man ska ta ansvar för sina handlingar, om det är den ”dominerande determinismen”, innebär det att jag tvingas göra det också. Alltså, jag bara testar tankarna, kanhända det blir helt sneda såhär rent preliminärt. Och att jag om några dagar, veckor eller månader kommer tycka det är pinsamt att jag överhuvudtaget tänkte dem. Vi får se. Men jag känner att här finns potential för många snubbelgropar när man ska fundera över frånvaron av fri vilja, med sina ofria tankar.

Jag ska tänka på saken. Det första jag ska tänka på är vad fri vilja är för något egentligen.

Strövtåg på internet, 3 maj

Jag minns inte var jag hittade länken, men diskussionen om huruvida matematik existerar oberoende av oss är ju kul, http://ed.ted.com/lessons/is-math-discovered-or-invented-jeff-dekofsky. Nu var det inte mycket till diskussion får jag säga, faktiskt ingen alls, däremot en tjusigt animerad formulering av frågan.

Men borde inte Store Son, med tanke på de diskussioner vi har ibland, fundera på att läsa Statsvetenskap, vad tusan nu det egentligen är?

Och på twitter läste jag att ESBWRen licensierats, ganska intressant.

Tips om en ny bok att lägga till den digra läslistan av real-life-litteratur, Einstein’s Dice and Scrödinger’s Cat, måste ha!

Något måste ha fått mig att googla om typ Quantum Gravity. Och det ledde vidare till Renormalization.

Sen kom jag att tänka på att jag skulle kolla om något intressant fanns att läsa i dagens media, någon aktuell opinion kanske, om sjukfrånvaro.

Hoppade vidare, till att läsa en liten sammanfattning av Filosofisk Tidsskrifts aktuella nummer, som jag väntar på. 

Och där råkade jag klicka på en länk till en mailkonversation mellan Sam Harris och Noam Chomsky, och eftersom jag inte har full koll på dessa herrars göranden och låtanden, läste jag lite mer, om den vänsteranarkistiske godhetspiraten, som jag i alla fall uppfattat hur hans anhängare ser honom, Chomsky. Ok, det var ju från ett läger med agenda det också, men goda vänsterpirater ger jag inte mycket för, av naturliga skäl.

Men jag kollade upp han, Sam Harris lite till, och jag vet inte riktigt. Men Michael Moynihan, tycks ju vara den som avslöjade Jonah Lehrer. En orientering kring de röda khmerena kunde också vara lämpligt, låt vara en förenklad (förmodar jag) SO-beskrivning för grundskolan.

Utöver det, ytterligare en måste-läsa-bok, Birth of a Theorem, av den franske matematikern Cedric Villani, som jag egentligen vet mycket lite om.

Och slutligen lite mörk materia i DN.

Helgpyssel

Det här inlägget var det jag skulle skrivit igår, om jag inte däckat i fåtöljen framför Breaking Bad, efter middagen, efter en extremt intensiv vecka på många sätt, innan jag ens hunnit börja tänka på att blogga.

Jag skulle alltså ha skrivit ett exalterat inlägg om de här böckerna som kom lagom till helgen. Nu blir det mer konstaterande av fakta.  Ett problem är att jag inte vet vilken jag ska börja med. Ett annat problem är att jag inte kommer hinna läsa ut båda, inte ens en, eftersom jag såsom den ömma moder jag också är, utöver ingenjör, planerats in på aktiviteter (såsom att umgås) av de rara barnen.

Men jag har en hemlig strategi, jag ska börja med att skumma båda. Tänk om man kunde läsa en bok med ett öga, och den andra med det andra. Samtidigt!

Allt nonsens hänger ihop

Jag insåg det. Igen. När jag la sista handen vid veckans matplanering. På Tastelines receptsida dök reklam upp. ”Rinnsnuva, nästäppa och värk? Då kan du ha bihåleinflammation.” Och så föreslås jag ett receptfritt läkemedel.

Det konstiga är att jag vaknade imorse, snöt mig och insåg att bihåleinflammationen slagit till from nowhere. Alltså, jag har ju varit lite småförkyld i veckan, men inget jag skulle klaga på. Inget som hindrar livet. Men jag fick ju för mig att fasta. Från ingenstans. Och det kanske hänger ihop. Tänk om jag fick för mig det för att jag helt enkelt inte var sugen på att äta, för att bihålorna laddade stort?

Och febern i fredags var ingen reningsprocess, och inte huvudvärken heller. Inte hjärnans tröghet heller. Ren satans bihåleinflammation bara. Igårkväll bestämde jag mig för att jag fastat klart för denna gång. Men … jag hade i alla fall ingen lust att äta.

Så hänger det ihop. Med fastan och bihåleinflammationen.

Nu återstår problemet med reklamen. Hur visste reklamen att mina bihålor är taskiga? Antagligen för att läkemedelsbolaget riktat sprider ut lämpliga bakterier. För att få sälja sina produkter. Det är ju jättelätt, det är ju bara att placera en smittohärd, en liten maskin som virvlar ut bakterier, på folkrika ställen. Kollektivtrafik, köpcentrum, ICA Maxi där jag oftast handlar. Eller nå’t. Någon sprider det i alla fall.

Det är bedrövligt. Det är en kränkning. Är det något jag ogillar är det att vara sjuk. Mest för att jag drabbas av hallucinationer. Jag hallucinerar normal pigghet. Att vakna på söndag morgon och med liv och lust ta tag i de där satta degarna. Att gå som en virvel genom huset med dammsugare och trasa. Lösa de där intressanta beräkningsproblemen jag funderat på ett tag. Göra några nya simuleringar för att knäcka ett fysikaliskt dilemma. Läsa tio böcker på en gång.

Men finns inte tillräcklig lust, finns det i alla fall väldigt mycket vilja. Så det ordnar sig väl.

Under tiden kan vi slappa lite och läsa den fantastiskt roliga artikeln A Physicist Experiments With Cultural Studies.

anyone who believes that the laws of physics are mere social conventions is invited to try transgressing those conventions from the window of my apartment. (I live on the twenty-first floor.)

och

Basically, I claim that quantum gravity – the still-speculative theory of space and time on scales of millionth of a billionth of a billionth of billionth of a centimeter – has profound political implications (which, of course are ”progressive”). In support of this improbable proposition, I proceed as follows: First, I quote some controversial philosophical pronouncements of Heisenberg and Bohr, and assert (without argument) that quantum physics is profoundly consonant with ”postmodernist epistemology”. Next, I assmble a pastiche – Derrida and general relativity, Lacan and topology, Irigaray and quantum gravity – held together by vague rhetoric about ”nonlinearity”, ”flux”, and ”interconnectedness”. Finally, I jump (again wothout argument) to the assertion that ”postmodern science” has abolished the concept of objective reality. Nowhere in all of this is there anything resembling a logical sequence of thought; one finds only citations of authority, plays on words, strained analogies, and bald assertions.

Varför jag läser så’nt där? Jo, men jag ser det som en skyldighet att hålla lite koll på den rappakalja som frikostigt florerar. Ungefär som bihålebakterier.

Man kan också läsa ”Transgressing the Boundaries: Toward a Transofrmative Hermeneutics of Quantum Gravity”, som är själva upprinnelsen till skojet. Och ”Fashionable Nonsense: Postmodern Intellectuals’ Abuse of Science” (hysteriskt rolig), där en ordentlig genomgång av nonsens görs. Rekommenderas. Roande.