Trilog

Som förälder är det viktigt att hänga med i sina barns intressen. Allra helst bör man ligga steget före, gÃ¥ med macheten och hugga ner sly sÃ¥ att stigen blir lättare att trampa, kunna vara till hands när de snubblar i mossan. Även om jag antar att vid en viss Ã¥lder hos barnen fÃ¥r man skärpa sig, eftersom det är meningen att de ska trampa även andra stigar …

Att installera drivrutiner och konfiguera router och brandväggar är varje förälders plikt att lära sig. Likaså att leta efter program-crackar och tillhandahålla en skräpmailadress de kan använda varje gång de behöver registrera sig för något på nätet.

Nu har turen kommit till bloggandet. Mina två minstingar, Lille Son och Lilla Dotter, har startat varsin blogg, vi får se vad det blir av dem (bloggar och barn). Som den moderna mamma jag är, inser jag, eftersom jag måste ligga steget före, att det därmed är dags för mig att titta på mikrobloggande. Jag tror inte det kommer att ersätta vanligt bloggande, i alla fall inte för mig, ety jag skrivit mer eller mindre långa texter i olika former i hela mitt liv. Hur ska jag kunna sluta med det?

Jag förutser också nanobloggandet: ett ord som sammanlänkas med andra ord någonannanstans ifrån, från andra människor, till en helhet. Mark my words.

Läs även andra bloggares åsikter om mikrobloggande, barn, modernt, föräldraskap

Vi satt och fikade, sönerna och jag. Min bärbara dator stod på bordet. Vi söker på något på google sa jag, vad ska vi söka på?

Gräddmolekyl, vrålade Store Son. Nej, kvarkar, ville Lille Son.

Man kan hitta mycket på nätet, men om gräddmolekyler kunde vi inget lära. Gällande kvarkar däremot, är materialet mer omfattande.

Är de inte rara, sönerna? Det första de tänker på är något naturvetenskapligt! Jag räknar alltså med att gräddmolekyler är några ännu icke upptäckta elementarpartiklar. Kanske är det de som är hemligheten i den enande teorin?

Läs även andra bloggares åsikter om gräddmolekyler, kvarkar, krafter

Antag att man sitter på ett café med sin 11-årige son, pratar om datorspel och livet. Och så läser man på en affisch att en 1,5 liters coca-cola innehåller samma mängd socker som 45 sockerbitar. Då är det väl högst naturligt att mamman frågar sonen  hur många sockerbitar burken (33 cl) med Fanta han har framför sig kan tänkas innehålla, och att sonen genast är med på noterna och börjar fundera. Och han räknar snabbt ut att det borde vara ungefär nio sockerbitar, under förutsättningen att Cola och Fanta är lika sockertäta.

Blir inte den naturvetenskapligt lagda mamman alldeles varm i hjärtat då, när sonen spontant visar sig inse att även det senare villkoret måste vara uppfyllt för att beräkningen ska vara någorlunda rimlig? Jo, det blir hon.

Läs även andra bloggares åsikter om vardagsmatematik