Trilog

Lille Son går i tredje klass och är en ambitiös elev. Tyvärr tycker han matten är tråkig, eftersom den är enformig och alltför lätt. Varje vecka skriver de räknesagor som läxa. De får ett uttryck, t ex 130+72 = 202, som de ska skriva som en saga. Lille Son tycker det är meningslöst (jag kan inte säga att jag inte förstår honom). Men vi har kommit fram till att tråkiga saker ser man till att göra snabbt, så blir man av med dem och kan ägna sig åt det som är roligt. Lille Son har både anammat och systematiserat det synsättet. När jag tittade igenom hans räknesagebok visade det sig att alla hans räknesagor handlar om köttbullar.

Det var en gång 130 köttbullar som var ute och gick. Då träffade de 72 andra köttbullar och så promenerade 202 köttbullar vidare.

Sara stekte 50 köttbullar. Då kom Erik och åt upp 7 köttbullar, så det fanns bara 43 köttbullar kvar.

175 köttbullar var ute och körde bil. De körde över 17 köttbullar. Det fanns 158 levande köttbullar kvar.

Rationellt.

Jösses.

Åsa Moberg anlägger ett genusperspektiv på kärnkraftsfrågan. Det är visserligen en ganska liten del av artikeln som handlar om kvinnors syn på kärnkraft, det mesta är en historisk återblick över motståndsrörelsen samt mycket svaga argument emot kärnkraft, men ändock finns den där, genustanken. Och det är ju lite roligt, och lite tröttsamt i sammanhanget.

Jag har en känsla (!) av att många som debatterar kärnkraft, försöker ta till rationella argument för att rättfärdiga sitt emotionella motstånd. Det är därför debatten blir så märklig, när den på ett otydligt, svårgenomskådligt vis, haltar mellan det rationella och det emotionella. Hur debatterar man med sina känslor? Hur ska emotionella argument värderas? Hur ska människors, rationella eller irrationella, rädsla tas på allvar?

Häromdagen skrev Christermagister ett inlägg om sin rädsla för kärnkraft: ”Att bygga ut kärnkraften, rätt eller fel? Jag vet inte, men jag vet att jag är emot! Jag vet också att jag är emot av känslomässiga skäl och inte logiska…om nu sådana finns…”. 

Vad ska väga tyngst? Ekonomi, vetenskap, känslor?

Jag tycker förstås allt ska vägas ihop på ett rationellt (!) vis. Stoppa in alla argument i en matris, värdera, och på slutet trillar en siffra ut som säger ”go for it” eller ”stop right now!” Men innan tabellen är gjord ser vi inte sammanhanget. Det finns bara bra argument för och bra emot, rationella argument och emotionella argument. Problemet med matrisen är förstås att hitta alla (eller i alla fall tillräckligt många) argument, samt att värdera dem. Fortfarande.

Ett kärnkraftverk är ett gigantiskt stort betongbygge, och där inne finns det otäckt bränsle, det vet man. Och vill det sig illa kan alltihopa smälta ner och sprida radioaktivitet som förgiftar stora områden i åratal. Konsekvenserna är stora, men sannolikheten för härdsmälta är liten, vilket gör risken ganska liten, matematiskt. Men om det händer så händer det förstås.

En sak som gör kärnkraften speciell, till skillnad från t ex FRA-frågan, är att tekniken är svår att förstå i detalj för folk i största allmänhet. Vad händer egentligen därinne i betongbunkern, hur får man ut energin? Hur funkar det? Hur styr man, hur håller man alla krafter under kontroll? Hur ser man till att inget händer? Hur svårt blir det inte att värdera något man inte kan något om?

Det är lite samma mekanism som flygrädsla. Det är mindre farligt att flyga, i risk, än att köra bil. Vi kastar oss gladeligen ut i trafiken varje dag utan att tänka så mycket på risken, men när vi ska flyga kanske vi skruvar lite olustigt på oss. En orsak till denna olust är, enligt min uppfattning, att om något händer när vi flyger är det betydligt mer definitivt än om något händer när vi kör bil. Upplösningen på skalan ”liv – död” är mycket mindre, nästan binär, när det gäller att flyga. När vi kör bil är skalan mer graderad. Samma sak gäller kärnkraft, om vi talar om det värsta som kan hända, jämfört med andra energislag. Ska vi ta den risken eller inte? Tänk om vi nästan kan bygga bort den?

Avfallet, som egentligen är en mycket svårare fråga än härdsmältor, tycks inte vara lika känslomässigt infekterad.

Läs även andra bloggares åsikter om kärnkraft, härdsmälta, risk, sannolikhet, konsekvens, teknik

Ingen verkar veta vad en ingenjör gör. Jag som har skrivit om det flera gånger tidigare, försökt bidra till en ökad förståelse för oss stackars missförstådda genier här i världen. Här t ex, försöker jag analysera vad internet anser att en ingenjör gör. Och här beskriver jag drömjobbet.

Jag refererar ofta, sådär lite i förbigående till hur en ingenjör skulle angripa ett problem till vardags, bara för att visa att man alltid har nytta av sina ingenjörska färdigheter. De ger mervärde i vardagen! Som att kunna räkna ut hur man kalkar av silen på en kran utan att montera bort silen (jag är extremt stolt över den uppfinningen, den fungerade alldeles alldeles utmärkt dessutom!)

Nu vill jag berätta konkret hur en arbetsdag ser ut för en ingenjör. Jag väljer mig själv som osjälviskt exempel. Nu ska ni få höra den autentiska, sanna, historien, om min dag, den 4:e februari 2009, mitt i Vattumannens tecken.

Jag knappade in koden till dörren strax efter åtta och blinkade åt vår rare lille receptionist. Släppte dator och handväska på golvet bredvid mitt skrivbord. Prickade upp jackan på kroken och singlade iväg halsduken så den draperade sig vackert över pärmarna. Därefter tog jag upp datorn, dockade och startade den. Gick och hämtade kaffe. En kollega sladdade in i fikarummet med sina svartklackade skor som gör märken i golvet och städerskan galen. Han ville konsultera mig i fråga om en analys han arbetar med. Vi gick till mitt rum och diskuterade några olika angreppssätt. Han glömde sin kaffemugg på mitt skrivbord. Nu kommer städerskan tro att jag slarvar och slösar på kaffemuggar. Telefonen ringde, men jag tryckte upptaget. Det var internt och via växeln så jag såg inte vem det var, säkert en tråkmåns. Jag läste mail. Lät de som jag ska åtgärda ligga kvar öppna i mailboxen.

Loggade in på LINUX-systemet. Hoppade på stolen, exalterad inför den kommande arbetsuppgiften. Startade matlab. Brottades med några c-shell-script som ska skapa tusentals filer för att extrahera data från beräkningar. Brottades ännu mer. Och ännu mer. Brottades med indatafilerna för att få beräkningsresultaten som jag ville ha dem. Det gör jag såklart inte i vanliga fall, men just här måste jag göra det för att utveckla metoderna som just nu är mitt jobb. Jag lovar på heder och samvete att inte fiffla med beräkningarna i skarpa case.

Dags för en kopp kaffe till. Kom på en kollega med att tugga frukter i massor. Vi satt ner en stund och bondade kring sjuka barn och bedräglig projektledning.

Tillbaka vid skrivbordet. I kontorsrummet tvärs över gården stod en karl med bar överkropp och talade i telefon. Märkligt. Jag skrev ett ilsket mail gällande datastrukturerna, det var också märkligt, det gör jag inte så ofta. Skriver ilskna mail. Sen skrev jag ytterligare ett mail för att ge referenser till en kollega som efterfrågat det. Det var neutralt i tonen.

Två av skripten funkade. Magen skrek av hunger. Jag gick till fikarummet och tog ut min patetiska matlåda ur kylskåpet och smög in den i mikron. Snart drällde alla kollegor in där och vi satt som packade sillar, sniffade i varandras matlådor och löste världsproblemen.

Efter lunch, till kaffet, får man surfa lite (det är alltså upp till den egna moralen, men efter lunch är det fritt från dåligt samvete). DN, DI och SvD. Ny Teknik och Science Daily.

Skriver det sista skriptet. Kör det. Det tar ganska lång tid, de över 1000 filerna är indatafiler för att köra ett annat program som ska plocka ut data från beräkningen. Skriver ett litet program i matlab under tiden, som ska läsa in alla dessa data inför bearbetning av dem. Det är lätt. Men hela eftermiddagen går ändå åt till att få en fungerande kedja.

En ovanlig dag på det sättet att just idag var det inga möten, och jag spenderade ganska mycket tid vid mitt skrivbord. Men när jag åkte från jobbet hade jag också en fungerande kedja med skript som plockar ut alla data jag vill ha från en beräkning och placerar dem i snygga matriser i matlab. Ett gott dagsverke!

I morgon ska jag stirra på dessa data och försöka lista ut om det finns ett samband mellan dem. Då blir det mer tillämpad statistisk analys det är frågan om. De här beräkningarna är extremt fysikaliska. Men just idag fick jag större delen av dagen anta rollen som programmerare. Det är inte min starka sida. But an engineer’s gotta do what an engineer’s gotta do.

Och därmed inser alla hur ohyggligt intressant, varierande och spännande det är att vara ingenjör till yrket. QED. Jag ser framför mig att högskolorna nu kommer få ta emot en anstormning av sökanden.

Läs även andra bloggares åsikter om ingenjör, civilingenjör, yrke, beräkning, jobb

(Slå inte upp ”hurusom” på tyda.se, ety resultatet kommer att få dig att generas).

För två veckor sen filosoferade jag över mängden ord om konsumeras på en dag. De är inte få. Dagen idag har inte varit så full av förpliktelser utöver att bistå barnen och deras kompisar med födointag vid lämpliga tillfällen samt viss IT-service. En lång promenad innan ljuset försvann kan inte kallas förpliktelse utan faller mer under kategorin nödvändigheter.

Därför har läsning kunnat uppta en stor del av dagen. Och nu anser jag att jag inte kan undanhålla Dig de intressanta reflektioner och lärdomar jag därmed tagit del av.

En hysteriskt rolig liten novell om narkotikabekämpning startade dagen. Jag har alltid misstänkt att stora organisationer utan ingenjörer jobbar med intressanta projekt … Jag konstaterade vidare att Obamas regering faller mig smaken gällande synen på kunskap. Och när vi ändå är inne på det, vill jag inte sjunga dårskapens lov, utan oroas snarare över att det verkar vara en trend i samhället. Lite philosophy talk är väl aldrig fel?

Lite reviderad Joy of Sex kanske? Eller en essä om vetenskap och demokrati? Vi har tur som lever nu, och får se månen och solen lika stora på himlen, och därmed följande tjusiga solförmörkelser. Det såg minsann inte dinosaurierna!

Obamas installationstal var minsann ingen poesi, utan mer allvar och kärva tider, fixa huset för att sälja dyrt är ingen idé längre. Att gudsfruktan är bra för ett fungerande samhälle är minsann inte säkert. Och något intressant om varför alla är konstnärer.

Senaste numret av Axess läste jag nästan från pärm till pärm, the old fashioned way, halvliggandes i soffan. Om man vill, kan man läsa The Praise of Folly on-line. Jag ska bara lägga mig tillrätta i soffan.

Idag har vi stora deppardagen, det har en psykolog räknat ut via sin egenhändigt ihopsnickrade Blue Monday Depression Formula. Att en psykolog utarbetar egna matematiska formler gör mig synnerligen misstänksam, nästan lika misstänksam som jag blir av att läsa statistik tolkad av politiker eller journalister. Att de använder sanningar som de vill, både politiker och journalister, har vi sett tydligt de senaste dagarna.

Men, när folket får säga sitt blir resultatet häpnadsväckande! Man kan tolka det (och jag är varken journalist eller politiker) som att faktiskt bara en fjärdedel av befolkningen anser sig vara glad idag! Bara var fjärde människa! En per norm-familj! Det är fruktansvärda siffror. Vi glada människor drar ett tungt lass för att försöka hålla samhället på rätt köl.

Och vad har vi för det? Jo, 75% sura eller semisura miner!

Nåja, det verkar som det är nyttigt att ha ett litet depp då och då. Man behöver stanna till och vila litegrann. Vilket innebär att jag blir riktigt orolig för mig själv, jag hoppas mina enstaka nedstämda dagar då och då är tillräckliga för att hålla hälsan på topp. Nästa gång det är en så’n dag, ska jag försöka att inte bli så himla arg och frustrerad över nedstämdhetskänslan som jag brukar bli. Jag ska ha tålamod med mig själv, riktigt tillåta deppet att svämma över sinnena och skölja bort det som nu ska sköljas bort. Ja, det ska jag göra. Bara jag får bestämma dag själv. Få se, de närmsta veckorna har jag ingen lust med olust, vi kanske kan ta det framåt våren? En dag när man kan sitta ute och dricka kaffe och läsa trevliga tidskrifter eller en sinnesvidgande liten bok, i vårsolens sken? Så att man i alla fall känner att man har glädje av deppen.

Sammanfattningsvis kan man säga att vi alltså ska vara glada över att bara en fjärdedel av befolkningen är glad idag. Om de vore glada hela bunten skulle de snart kollapsa, och då blir det riktigt jobbigt för oss default-glada människor!

(Och givetvis förstår till och med jag att en riktig depression inte passar in i trivialiteterna ovan).

Läs även andra bloggares åsikter om Depression, blue monday, matematik, sanning, statistik

Vaknar vid nio av en liten kille som kryper ner under täcket för att kramas. Vi går upp efter en stund, och medan kaffet bryggs skummar jag rubrikerna på DN, SvD och DI.

Vi ska ha kalas idag, så av hänsyn till gästerna behöver några punktinsatser avseende städning göras i hemmet. Enligt husmoderspraktikan väljer man då att städa badrum, hall och kök. Vardagsrummet får nöja sig med en omgång av dammsugaren samt bortplockning av glasspapper och fruktskal från bordet. Alla tidsskrifter som ligger och skräpar placeras i en behändig hög på sovrumsgolvet, i sovrummet har nämligen inte gäster något att göra.

Sen sätter jag mig vid datorn och konsumerar flera ord. Bl a läser jag igenom några bloggar om Marklundsdebaclet (Sagor från livbåten är i linje med mina egna reflektioner, emedan Livets ytligheter och lite till  lever upp till titeln och upprepar, på ett ytligt vis, ord från de etablerade försvararna, roande på ett oroande vis), samt fler kommentarer på Newsmill angående genusprofessorns Rosenberg inlägg. Det förvånar mig att många inte tycks se vidden, helheten, konsekvenserna, av Marklunds sanningen som inte var helt sann. Via kommentarerna kom jag till en gammal artikel av Marklund själv, vars budskap hon nog borde fräscha upp sitt sinne med.

Vidare mot ICA Maxi för att handla. Vi har lista, och det går ganska fort. Jag tycker det är kul att se vad andra handlar, och jag försjunker i tankar om vad de ska ha till middag, och hur deras veckoplanering ser ut. Undrar om de äter gröt till frukost, eller kanske fil, och sablarns vad mycket läsk de köper.

Medan vi handlade hade Lilla Dotter lånat min dator och spelat Little Girl Makeover.

Jag hinner läsa om Dagen då Andersson förlorade förståndet, en artikel som handlar om de som kan ta ansvar för sina gärningar och de som inte förmår. Tankeväckande, en komplicerad fråga. Via Arts & Letters daily, hittar jag till How the city hurts your brain, och tänker att huset vi vill bygga måste ha en oas till trädgård.

I Axess Magasin läser jag Som man bäddar får man ligga om Marklund, och En journalistik utan normer. I artikeln kan man bl a läsa om ”en värld där obsceniteter, förolämpningar och sexuella avslöjanden är humorns och kändisskapets verktyg”, vilket känns väldigt väl formulerat och precist fångat. Jag tror jag får anledning att återkomma. Jag surfar förbi Bloggportalen och hittar detta lilla stycke, det är catfight i en del av bloggosfären, en god illustration till citatet ovan.

Kalaset hölls med middag och tårta och godis, och när gästerna gått satt jag med barnen i soffan och fortsatte att läsa.

Om Sveriges bråkigaste, och Ett mystiskt ljus över himlen. Om Åsas bekymmer med cykellyset och Vad vet politiker egentligen? Och ett lika intressant som kontroversiellt påstående av Sandviks förre VD, Nu är jag ännu säkrare på att klimathotet är en bluff.

Sen nattade jag barnen och började fundera över mängden ord man konsumerar varje dag. Idag var det ändå ganska lite ord med tanke på allt annat jag hade att göra. En normal dag är av googlianska proportioner.

Läs även andra bloggares åsikter om Klimathot, Marklund, catfight, bloggosfären, ord, journalistik

”Elitidrotten är en positiv kraft i samhället. Detta uppmärksammar samhället genom att ge unga flickor och pojkar förutsättningar att utveckla sin talang till att kombinera studier och elitidrott. Riksdagen beslutade därför i början av 1980-talet att acceptera specialidrott som eget ämne för elever på idrottsgymnasierna. Ungdomar får här möjlighet att i konkurrens utveckla sina idrottsliga färdigheter med en intensiv satsning på specialidrotten, får tillgång till bra anläggningar och högt kvalificerade tränare i kombination med gymnasiestudier.” 

(ur ett informationshäfte om Riksidrottsgymnasier) 

Tänk att det tagit närmare trettio år innan samma satsning har kunnat genomföras för teoretiskt begåvade elever. Jag är ganska säker på att någon som inte provoceras av den första meningen i citatet ovan, provoceras av följande mening ”Teoretisk begåvade människor är en positiv kraft i samhället.” men jag hoppas jag har fel. Och nu är det äntligen dags, tio skolor får starta spetsutbildningar till hösten. Det är fantastiskt bra att även teoretiskt begåvade barn och ungdomar kan få den stimulansen som idrottsbegåvade barn haft i nästan trettio år!

Tio skolor är inte många, men det är bättre än inga. Och ytterligare tio ska startas nästa höst. Försöksperioden är bara fem år, vilket man väl får säga är lite kort tid att både etablera utbildningarna och att urskilja något resultat (det behövs statistik för säkra uttalanden). Men, vi får hoppas att man inser vikten av att genomföra detta och permanentar spetsutbildningarna. 

Förutom att det är positivt för de begåvade, borde det vara ett lyft för hela lärarkåren, både stimulerande och statusmässigt. Spetsutbildningar kräver spetskompetens bland lärarna. Duktiga lärare blir synliga, och det kan inte vara annat än positivt för alla.

Artiklar om spetsutbildningarna: DN, SvD, AB  

Av någon anledning började vi diskutera storlek inatt, orsakerna till varför det finns (fanns) så stora dinosaurier. Varför är det bra att vara stor?

Möjligen finns det flera orsaker till det, men det är givetvis så att det är energieffektivt att vara stor, relativt mer volym till mindre yta att slösa energi genom. Och det tänker jag nu bevisa på ett pedagogiskt vis.

För att göra det enkelt approximerar vi en dinosaurie med en köttbulle, dvs vi antar att dinosaurien är sfärisk.

Om vi antar att diametern är 4 meter får den en volym om 33,51 m³ och en yta om 50,27 m². Om vi nu delar upp den här dinosaurieköttbullen i 10 mindre dinosaurieköttbullar med samma totala volym, kommer var och en av dem att få en diameter om 1,86 m, en volym om 3,351 m³ förstås, och en area som är 10,83 m². Den sammanlagda volymen hos dessa tio små dino-köttbullar blir förstås lika som jätteköttbullen, men deras totala area blir mer än dubbelt så stor, 108,3 m² (mot 50,27 m² för jätteköttbullen).

Man kan fortsätta att räkna på detta för fler uppdelningar av jättedinosauren, approximerad som köttbulle, till mindre dinosaurier. I följande tabell och diagram ser man hur det ser ut.

I diagrammet ser man också vikten per dinosaurieköttbulle, med approximationen att dino-densiteten är ungefär 1000 kg/m³, som vatten vid atmosfärstryck och rumstemperatur.

Det är alltså helt tydligt att det är bättre att vara stor och rund, i limes närmare bestämt en köttbulle, för att vara energieffektiv. QED.

I tabellen ser man att en dinosaurie, approximerad som köttbulle, som väger 67 kg har en yta om ca 0,80 m². En människa som väger 67 kg och är t ex 1,78 cm lång, approximerad som en cylinder kommer att ha ytan (och nu är faktiskt inte locken på cylindern medtagna i beräkningen) 1,23 m², mycket större area alltså, betydligt mindre energieffektiv än en sfärisk dinosaurie! En människa som är 1,65 cm lång och väger 67 kg får en yta på 1,18 m². Det är alltså energieffektivare att vara lite kort och rund.

Vilket kanske kan vara bra att tänka på såhär vid nyår när nyårslöftena står som spön i backen och det tycks långt till nästa nyår och målen ska vara uppfyllda. Ju närmare köttbulleform man är, desto energieffektivare är man, och desto mer behöver man jobba för att bli av med energin, det finns helt enkelt mindre yta att släppa ut den på!

Läs även andra bloggares åsikter om dinosaurier, vikt, nyårslöften, energieffektivitet, sfär

”Hela vår syn på vad matematik är måste förändras. Matematiken är snarare ett sätt att tänka än en samling metoder att nöta in.” läser jag i en ledare i DN.

Det gör mig djupt bekymrad, men ökar också min förståelse för människors matematiska förståelsebrister. Har de inte fattat det där självklara?! Har skribenten kommit på det där nu? Det är i och för sig bättre sent än aldrig … Är det därför matematik åstadkommer darrningar, svett och skräck hos människor? De tror att det är metoder, att de ska nöta regler som de inte förstår sig på? Lärarna tror det också, verkar det som … de jobbar hårt med att eleverna ska skriva mellanleden på rätt sätt, sida upp och sida ner. Till och med när de visat att de förstått, måste de nöta mellanled till leda. Snacka om att lägga tyngdpunkten på metoden och inte tankesättet.

Matematik är lätt, det är bara att tänka med vett så blir det rätt. Matematik borde vara favoritämnet för varje lat skolelev, har man bara fattat hur man ska tänka behöver man inte göra något mer, då kan man lösa vilken uppgift som helst.

Hur ska det gå för samhället om det människor inte klarar av att tänka matematiskt, dvs logiskt, analytiskt och strukturerat? Jag bävar.

Läs även andra bloggares åsikter om matematik, skola, pedagogik

e
pi
G

Kul va’?

Läs även andra bloggares åsikter om naturkonstanter, pi, e, graviationskonstant

Antag att man sitter på ett café med sin 11-årige son, pratar om datorspel och livet. Och så läser man på en affisch att en 1,5 liters coca-cola innehåller samma mängd socker som 45 sockerbitar. Då är det väl högst naturligt att mamman frågar sonen  hur många sockerbitar burken (33 cl) med Fanta han har framför sig kan tänkas innehålla, och att sonen genast är med på noterna och börjar fundera. Och han räknar snabbt ut att det borde vara ungefär nio sockerbitar, under förutsättningen att Cola och Fanta är lika sockertäta.

Blir inte den naturvetenskapligt lagda mamman alldeles varm i hjärtat då, när sonen spontant visar sig inse att även det senare villkoret måste vara uppfyllt för att beräkningen ska vara någorlunda rimlig? Jo, det blir hon.

Läs även andra bloggares åsikter om vardagsmatematik

”Matematik handlar om att vara smart, det handlar om intuition, det handlar om att vara kreativ.” 

Det påstås (min översättning) i artikeln Math Skills Suffer in U.S., Study Finds. Jag tycker påståendet beskriver matematik väl. I artikeln diskuteras varför ungdomar drar sig för att ägna sig åt matematik. Det påstås att det är socialt förödandet att ägna sig åt, och ännu värre excellera i, matematik såvida man inte är nörd eller asiat. Tydligast begränsning är det för tjejerna. För killar finns det i alla fall en social grupp att höra till, just nördarna. Resonemanget gäller USA, men förefaller applicerbart även i Sverige.

Av sociala skäl avhåller sig alltså ungdomar från att ägna sig åt matematik, fastän de har talang för det!

“There is something about the culture in American society today which doesn’t really seem to encourage men or women in mathematics,” said Michael Sipser, the head of M.I.T.’s math department. “Sports achievement gets lots of coverage in the media. Academic achievement gets almost none.”

Artikeln visar exempel på andra länder, där matematik har en annan ställning än i USA (och Sverige), där ägnar sig t ex fler tjejer åt matematik också. Jag antar att den sociala domen är hårdare mot tjejer än killar. Ramarna är snävare. I alla fall om man också vill vara med på den där tjejmiddagen.

Det påminner mig om hur min egen mamma var bekymrad över mina provresultat och betyg i skolan och varnade mig för att vara alltför duktig ”Det är inte bra att vara ett geni, det blir synd om dig då”. Med hennes mått mätt var jag ett geni, och passerade i tidig ålder alla gränser för vad som var socialt acceptabelt, jag var ohjälpligt en nörd även om begreppet inte förekom allmänt på åttiotalet. Nu uppfattade jag mina klasskamrater i stor grad som insnöade och självcentrerade modedockor och jag hade ingen som helst önskan om att vara likadan, som tur var antar jag. Jag uppfattade att de accepterade min udda existens i alla fall. Men hur gör man om man både vill passa in bland sina kamrater och samtidigt ägna sig åt det man är intresserad av? När det man är intresserad av inte faller inom sociala ramar.

Det är förödande för samhällets utveckling och framåtskridande om matematik och naturvetenskap anses som udda nörd-intressen, som få därför vill ägna sig åt. Det måste finnas en gräns för hur många programledare och mediamänniskor som behövs. Om ingen vågar ägna sig åt naturvetenskap kommer det för övrigt inte finnas några tekniska plattformar för dessa mediamänniskor heller. Så småningom.

Men även om man i undersökningar konstaterar att matematik inte är lika socialt accepterat som sport, så återstår frågan, varför, varför är det så? Det är fullständigt obegripligt.

Läs även andra bloggares åsikter om matematik, utbildning

Igår, när jag egentligen skulle göra något annat, råkade jag trilla över en intressant sajt Arts and Letters Daily. I förbigående måste jag varna känsliga läsare för den, det finns bara en enda bild på sajten, och den rör sig inte, så tål man inte mycket text är den inte lämplig. I vilket fall som helst hittade jag via den väldigt många spännande saker att läsa.

Min gamla ångest, som jag lidit av sen urminnes tider, bröt ut; så mycket att läsa och så lite tid för det! Man kan förvisso ställa sig frågan om nödvändigheten i att läsa, och att lära sig nya saker, få nya insikter. Det ska jag fundera på vid tillfälle, just nu är hypotesen att det är en genetisk åkomma hos mig. En sjukdom som vilken som helst, spelmissbruk eller alkoholism, eller varför inte bihåleinflammation som biter sig fast ordentligt. (För ordningens skull vill jag påpeka att jag lider av läsmissbruk samt återkommande bihåleinflammationer, inte de andra två exemplifierade sjukdomarna).

Jag gjorde en snabb bedömning av sajten, en kvart på lunchen kunde jag ägna åt den, och på den tiden skulle jag inte hinna läsa allt. Jag valde en artikel; Gut Instinct’s surprising role in math, som bl a beskriver förvåningen hos neuroforskaren över att ju mer formell matematik man kan, desto större förmåga har man att göra rimlighetsbedömningar, approximationer, kvalitativa bedömningar av saker och ting. Om jag nu läst och tolkat artikeln rätt, jag tycker nämligen förvåningen är konstig. Det verkar mycket rimligt att kvalitativ och kvantitativ matematik hör ihop.

Den första slutsatsen jag drar är alltså att det är på grund av min relativt massiva skolning i formell matematik, som jag lider av ångesten över att det finns för mycket att läsa och alltför lite tid för det. Jag skulle inte alls lida av det om min matematiska skolning vore mindre, för då skulle jag inte kunna göra bedömning av tillgänglig tid vs lästid. Den andra slutsatsen jag drar av artikeln är att jag ska sluta med vardagsmatematik med barnen, som mycket handlar om rimlighetsbedömningar, och istället sätta dem att träna på differentialkalkyl.

I övrigt bedömer jag att det kan vara lämpligt att åka till jobbet nu.

Läs även andra bloggares åsikter om matematik, approximationer, rimlighetsbedömning

Mina yngsta barn går på fritids. Fritids är inte enbart en förvaringsplats för barn vars föräldrar arbetar mer än halvtid (eller ja, mer än skoltid i alla fall). Fritids har liksom skolan egna mål, nuförtiden. Fritids uppdrag är att

komplettera skolan, erbjuda en meningsfull fritid samt ge stöd i utvecklingen

står det i det papper jag fick hem häromdagen. Det låter vid första genomläsning bra, tycker jag. Barnen gillar fritids, de har massor av kompisar där och det finns jättemycket att göra både ute och inne för barn i lågstadiet. Det är bara bra att de får uttalade tydliga mål på fritids. Personalen är engagerad och jag tror att de också tycker det är bra att det blir tydligt att de inte bara vaktar barn, utan faktiskt gör ett mätbart utvecklande arbete. Nåja, mätbart och mätbart, men de får uttalade mål i alla fall. Och det ska dokumenteras.

Sen läser jag vidare i papperet;

Detta innebär i praktiken fokus på det sociala samspelet, alltså kommer vi inte att sitta med matteböcker och dylikt, utan mycket krut kommer att ligga på leken som vi anser är mycket viktig.

När jag läst så långt surnar jag till. Hur subtilt (nåja) det än är, sätter man matematik som motsats till det sociala samspelet! Mina barn präglas av skolan (fritids), redan, att tycka att matematik är något för enstöringar, något som är motsats till socialt samspel, motsats till lek!

Det visar bara en sak, de vet inte vad de pratar om på fritids! Matematik är kanske inte nödvändigtvis en social aktivitet, det kan vara det, men ofta behöver man ha lite lugn och ro och koncentration. Och den vilan kanske man också kunde behöva på fritids. Alla människor laddar inte batterierna av sociala aktiviteter, endel behöver lite ensamhet för att göra det. Jag blir upprörd över att fritids vill stöpa alla i samma sociala form, och talar om att aktiviteter som matematik inte hör till det önskade för ett socialt liv! (De har aldrig fattat hur oerhört roligt det kan vara att sitta på en pub och diskutera matematiska teorier tillsammans med andra under ölets inflytande, snacka om socialt!).

Om man välkomnade aktiviteter som matematik också, och inte försökte skrämma barnen, både för själva kunskapen och för de sociala följderna av matematikintresse, kanske man inte skulle behöva ha sommarskolor för flickor för att försöka väcka deras intresse i tonåren …

Läs även andra bloggares åsikter om Matematik, sociala samspel, fritidshem, läroplan

Det har varit vackert väder hur länge som helst. Det var vackert väder imorse också, och jag bestämde jag mig för att alla fönster behövde målas ytterligare en gång. Det tog fem timmar. Efter ytterligare 1,5 timme började det regna. Hur stor är sannolikheten för det? Eller ska vi säga som en mer exakt fråga: Hur stor är sannolikheten, givet att morgonens väder är vackert, att det börjar regna just idag, när fjorton andra dagar varit regnfria? Ca 1/14 kanske, om man betraktar regn som en rektangelfördelad, okorrelerad till ”tidigare väder”, variabel. Eller hur stor är sannolikheten att jag skulle välja en regndag att måla på, av två veckor utan regn? Ca 1/14.

Nåja, det spelar ingen roll hur stor sannolikheten var innan det började regna. Den kan ha varit försumbar, vilket den av ovanstående räkneövning bevis inte vara, men regnade gjorde det. Och det utfallet är helt inom sannolikhetsteoriernas ramar. Tyvärr. Dessutom är sannolikheterna för regn i ovanstående resonemang helt tagna ur luften, och ska ses som ett desperat försök att förklara dagens oförklarliga och synnerligen olämpliga regnande.

Om jag har tur, blev målningen OK i alla fall.

Trevlig lunch med  Siv idag. Det tog lite tid att få maten och det tog tid att få betala. Ingen växel hade hon heller, den stackars servitrisen som försökte göra sitt bästa, så vi betalade med kort. Det blir 108 kronor för mig sa jag, ta 110, jag tyckte lite synd om henne, fast egentligen var det inte ens värt 2 kronor. I alla fall inte serveringstiden. Maten var det absolut inget fel på, den var mycket god. Det var en enkel beräkning 89+19. Jag är inte så bra på matte, sa hon, och hämtade miniräknaren.

Och jag tänkte ”matte”? Kallar hon huvudräkning för matte? Huvudräkning kan möjligen räknas som en mycket liten del av matematiken, det kan jag gå med på. Men matematik är mycket mer än huvudräkning. så då tänkte jag som så, att jag har ett uttalande att göra! Jag har en mission! Jag kan lugna alla som är rädda för matematik! Ni behöver inte vara rädda längre! Huvudräkning är inte matematik! Huvudräkning är huvudräkning och matematik är vanligen något annat!

Sådär, nu har jag rätat ut det missförståndet och nu slipper folk vara rädda för matematik mer!

Alltså, jag sitter här med en kopp kaffe, nära till skafferiet. Förutom risoni finns det nog annat ätbart där, t ex valnötter som jag periodvis kan vräka i mig direkt från påsen. Det måste vara frågan om någon brist som behöver åtgärdas. Valnötamin-brist.

Men egentligen är jag inte hungrig och törstig på det sättet. Utan mer det att efter ett antal dagar hemma med sjuka barn, då enda utmaningen är att servera Alvedon och hostmedicin i lämpliga intervall, samt oändliga mängder kram och gos (med fara för det egna immunförsvaret), lider jag stor brist på något som mina stackars hjärnceller kan bita i. Jag gör mitt bästa med både server-optioner och css och så’nt, men … jag vill ha mer!

Valnötterna ser ut som små hjärnor … Vilket förklarar min svaghet för valnötter just nu. Valnötaminbrist kan nämligen botas antingen med Valnötter, eller med säg … kryptografi? Uppriktigt sagt är jag kanske inte just så himla intresserad av kryptografi och IT-säkerhet, men lite om slumptalsgenerering kan alltid vara skoj att slöläsa.