Trilog

Vad gör du? ropade Lille Son i trappen när han kom ner nu på morgonen.
Läser svarade jag. (Läsa innefattar allt från ströläsning för nöjes skull, till artiklar och rapporter som har med jobb att göra.)
Åhhh, du läser ju alltid sa han.

Det är nästan en ritual. Han frågar, och nästan alltid när han frågar läser jag. Kanske ställer han frågan precis just när jag läser, alltid, och inte när jag gör andra saker, som att t ex laga mat, eller städa. Vilket faktiskt också händer. En viss miniminivå av stökkontroll måste ändå hållas. Annars kan jag inte läsa. Eller skriva. Eller tänka. Och mat måste vi alla ha då och då.

Varför läser du och skriver så mycket undrar han.
Därför att det är intressant, och så jobbar jag ju också säger jag.

Jag antar att det är bilden han kommer att bära med sig av mig. Sin barndomsbild av mamma. Mamma som hänger över en bok, eller över datorn, och svarar Mmmm, jag kommer, jag ska bara läsa/skriva klart det här. Undrar om han kommer att få aversioner mot läsande, eller tvärtom?

Min mamma plockar i köket, lägger på duk på köksbordet och sitter vid symaskinen. Min mormor stökar också i köket. Och stickar.

Lilla Dotter skällde ut oss ”Ni är döpinsamma, mÃ¥ste ni pussas hela tiden. Alla frÃ¥gade mig om du var min mamma” ögonen blixtrar ”och de undrade vem det är” hon pekade pÃ¥ den pussande och pussade mannen. ”Ja, vad sa du dÃ¥?” undrade jag. ”Jag sa ingenting, jag ville inte svara.”

”FÃ¥r vuxna inte pussas dÃ¥”, undrade jag. ”Joooo, men det är sÃ¥ pinsamt när de andra frÃ¥gar. Jag vill inte att de ska frÃ¥ga det”.”De är kanske avundsjuka för att deras föräldrar inte pussas”, sa jag. ”De tycker vi ser coola ut, och att det verkar mysigt?”.

Lilla Dotter såg bara förargad ut.

FÃ¥r man inte pussas och smÃ¥hÃ¥ngla lite pÃ¥ läktaren när man kollar barnens träning? Finns det hÃ¥ngelförbud? VarifrÃ¥n kommer tanken att man inte fÃ¥r visa kärlek till varann? Hade varit bättre som vi suttit och surat. Mer normalt. SÃ¥’nt som normala vuxna människor gör. Anti-pussas.

Lille Son till Store Son:

”Visst är det konstigt, man ger dem en instruktion, och sen tar det bara nÃ¥gra sekunder sÃ¥ frÃ¥gar de igen vad de ska göra?”

Store Son och jag har spelat Lego Indiana Jones på PS2, och Lille Son uttryckte sin stora förvåning inför vuxnas, mer specifikt min, oförmåga att följa en (spel-)instruktion.

Men det är faktiskt svårt att komma ihåg att man lyfter saker, eller plockar fram vapen, och skjuter ibland, med cirkel, hoppar med X, dubbelhoppar med XX, och vad man gör med kvadraten och triangeln minns jag inte alls. Sen blir man utnyttjad som slav för att bära legokonstruktioner hit och dit, och då kan man minsann inte hoppa över några osynliga broar, så-det-så! Och hur farao ska jag kunna veta att man måste vara Indy för att hoppa över den där ravinen, bara för att hans attribut är en oxpiska?? Vad var det för fel med att vara Marion?

Och jag måste säga att få legogubbar att hoppa och rulla och skjuta omkring sig är inte riktigt min grej, om vi snackar briljans, men sönerna njuter i stora drag av min amatörmässighet. Sadister!

UPPDATERING: Store Son påpekar, vid faktagranskning av texten, att man inte alls skjuter med cirkel, det gör man nämligen med kvadraten. Rätt ska vara rätt! Och nu ska vi snart spela Lego Batman. Puh.

Läs även andra bloggares åsikter om Indiana Jones, PS2, instruktioner, vuxna, sadister, lego

Vi är numera rutinerade husvisnings-besökare. Vi har grillat mäklare på hur många visningar som helst. Så varför kan de inte få till huset vi vill ha? Hur svårt kan det vara, egentligen? Det är inga ohemula krav vi ställer, kolla på min princip-skiss nedan. Så ska det se ut. På varje liten kupa ska det vara många takfönster. Det ska vara lite nivåskillnader. Och mitt i huset en jättestor eldstad. Bergvärme och solpaneler. Vattenburen golvvärme överallt.

En ekonomidel i en lägre del av huset, under kanske, med tvättstuga, förråd, vinkällare och annat praktiskt förstås. Stort garage, och hyggligt stor tomt med roliga träd. Tvättmaskinen ska inte stå precis vid ingången till groventrén, vilket är så vanligt förekommande så man undrar vilken planet folk kommer ifrån. Det är en av mina käpphästar vid husvisningar, och ett av kriterierna för att bedöma huset. Tvättmaskinen ska inte stå innanför dörren! Groventrén ska inte vara en gånger en meter bred. Hur kul är det att tappa ren tvätt på skitiga skor som står vid entrén för att det är felplacerat och för trångt? Va, va, va?! En annan käpphäst är golvvärmen i badrummet, är det bara el, bara vattenburet, eller både ock? Hur är ventilationen? Och hur ansluter stuprännorna till takfoten.

Givetvis är bygga nytt en lösning, om nu inte det extra lilla kravet ”mitt i stan” fanns ocksÃ¥. TÃ¥lamod är en dygd.

I natt analyserade jag, i drömformat, den under gårdagen kungjorda kungliga förlovningen. Vilket får anses vara en smula udda med tanke på att jag känner mig neutral och oengagerad i frågan. När jag hörde nyheten igår lyfte jag blicken från det jag höll på med, vilket var några smärre funderingar i tekniska frågor, tänkte Go for it, Good for them, och sen tänkte jag vidare på neutroner och säkerhetssystem.

Och inatt drömde jag om dem! Victoria och Daniel. De svävade omkring i min dröm, hysteriskt leende som Faidros noterade igÃ¥r. Förskräckligt! Och jag minns att jag drömde ”Sju Ã¥r, sju Ã¥r, sju Ã¥r, sju Ã¥r … och sÃ¥ sitter reportrarna pÃ¥ TV och pratar om förälskat par, som om det var en nylig upptäckt!” Victoria säger att det inte sa klick, vilket jag tycker är aningens tragiskt, alla är värda ett förälskat, omtumlande, klick, hur mycket kärleken än sen växer. I alla fall ett klick nÃ¥gon gÃ¥ng, vem vet, de kanske skällde pÃ¥ varann första gÃ¥ngen de sÃ¥gs, för att Danne rÃ¥kade trampa pÃ¥ Vickans veckade kjolkant i kön pÃ¥ nÃ¥got venetianskt inneställe? SÃ¥ ett klick var omöjligt just dÃ¥.

Det där klicket bekymrade mig i drömmen. Jag tänkte att förlovningen och bröllopet är en panikhandling. Nu har de varit tillsammans i sju år, och först nu får de tillstånd att bli officiellt ekivoka, fastän de säkert hunnit med både det ena och det andra på det området inofficiellt, om man får tro den insatte och allvetande Riddar Blogge. Och Victoria fyller 32 i år, den biologiska klockan tickar förmodligen, och skulle hon dumpa Daniel nu hinner hon nästan fylla fyrtio innan nästa chans dyker upp, om man ska extrapolera den utkrävda uppvaktnings-tiden.

Summasummarum, rationella resonemang fick regenten att resignera och råda Reinfeldts rekommendera alliansen för reinkarnationens skull. Drömde jag.

Läs även andra bloggares åsikter om kunglig förlovning, Victoria, Daniel, klick, bröllop

Ahh, dessa rart provokativa, kaxiga tonårskillar! Små sötnosar är vad de är! Man har lust att gå fram och nypa dem i kinden, sådär som gamla tanter gör på bebisar.

Nu är de förnärmade och indignerade över att deras fräcka T-shirtar inte fick vara med i skolkatalogen! Står där förevigade på foto, fjuniga och finniga och hävdar att de gillar heta mammor och sex på flera (delad sex är halverad sex?). Eller i alla fall att de absolut måste ha T-shirtar där det står så. I skolkatalogen (undrar varför frågan Mycket snack och lite verkstad? flashade förbi i min hjärna).

Vem vet, kanske blir de glada om fem år, att de retuscherades i skolkatalogen, trots allt? Å andra sidan fick de ju något som var mycket coolare, en bild i Aftonbladet! För evigt förevigade, lätt framplockade av flashiga finansfirman eller trendiga teknikföretaget, när dessa googlar för att kolla personerna bakom ansökningarna till attraktiva tjänsten.

Jag har faktiskt ingen egentlig åsikt i frågan, tonåringar är tonåringar, och det är väl meningen att de ska försöka provocera, och stånga huvudet i gränser. Det verkar alltså som en normal händelse, helt enkelt, kunde gå endera vägen.

Jag sÃ¥g det inte dÃ¥, och jag tänker inte se det nu heller, Big Brother. Deltagarna tycks inte överförtjusta att fÃ¥ se sig själva igen pÃ¥ TV efter sex Ã¥r. Men … var det inte vad de ville? Vara med i TV?

Mycket kan hända på några år, och såvida man inte lever sitt liv i offentlighet behöver man inte så ofta, offentligt, påminnas om beslut och ageranden som lämpligt förpassats till glömskans vrår. TV och internet förändrar livets glömskefaktor, helt plötsligt finns allting samtidigt, i alla fall dåtid och nutid, och man tvingas kanske stå till svars för sådant som personlig utveckling vanligen förändrar och som tidigare barmhärtigt försvann från människor direkta medvetande.

Jag undrar hur deltagarna tänkte då, 2003, om risken/chansen för repriser? I alla fall de som inte var med den första säsongen, utan senare, de som förstod ungefär vad de gav sig in på, hur tänkte de? Tänkte de framåt alls? Tänkte de bakåt, på saker de gjort tidigare och helst ville glömma, hur det skulle bli framåt med dokumenterade händelser? Eller såg de bara 15 minutes of fame eller ännu hellre chansen till seger och evig berömmelse?

Man kan inte förutse allt, och man kan inte alltid avstå något för att man inte vet exakt hur framtiden kommer att bli, men något kanske man tänker. Och de tankarna är jag nyfiken på! Och, ännu mer intressant, finns det någon deltagare som gärna ser sig själv igen?

Läs även andra bloggares åsikter om Big Brother, som man sår får man skörda

ApropÃ¥ Linda och Ebba som diskuterar kvinnors stress, ställer Expressen frÃ¥gan ”Tycker du att du har tid till allt du mÃ¥ste göra?”

Jag undrar ibland om människor inte förväxlar ”mÃ¥ste” med ”vill”? Själv har jag tid för det jag tycker att jag mÃ¥ste göra, men jag har definitivt inte tid för allt jag vill göra, för det är sÃ¥ väldigt mycket!

Ett av mina smarta tips för att minska stressen är helt enkelt att skilja på måsten och vill, och inse att det man sen väljer att göra är en fråga om prioriteringar. Man har ett val. Att veta att man kan välja själv, är definitivt stressdämpande, även om man vill mycket mer än man har tid med.

Läs även andra bloggares åsikter om stress, prioriteringar, måsten, vilja, Linda Skugge, Ebba von Sydow