Trilog

Jag kan inte låta bli att tycka pseudonym-kuppen är lite intressant. Författarna bakom pseudonymen Kepler känner jag inte till, och jag kommer antagligen inte att läsa boken. Inte av någon annan anledning än att spänningsromaner aldrig har intresserat mig. Och så läser jag redan böcker med hypnotisörer - Molly Moon! Men själva grejen, upptåget, plojen! Själva konstruktionen av pseudonym-kuppen är som en saga i sig.

Låt oss anta att själva boken är ungefär som alla andra. Det finns nämligen ingen anledning att tro, på rent realistiska, sannolika grunder att den skulle vara något makalöst, enastående, extraordinärt, så skilt från alla andra texter så att den i sig bär hela framgångssagan. Inte ens på hundra meter springer den mest fantastiske löparen, det nya stjärnskottet, mer än några hundradelar snabbare än den som hade världsrekordet innan, såvida han inte är dopad.

Det finns alltså ingen anledning att tro att själva texten skulle vara så mycket mer fantastisk än alla andra texter som förlagen får in. Texten i sig, antar vi, motiverar inte spektakulär behandling och försäljning. Om den inte är dopad! Dopad med en myt, en saga. Omsorgsfullt iscensatt och genomförd.Ett manus, antaget on the fly, direkt sålt till en massa länder utan att vara helt översatt. Entusiastiskt berättat av den hänförde förläggaren. Vi står med gapande munnar. Fantastiskt!

Varför det funkar? För att vi behöver sagor, såklart! Vi behöver hoppas att fantastiska saker kan hända. Även om de är aldrig så osannolika, behöver vi tro att de finns. En dopad saga, en iscensatt kupp. Det är precis vad som behövs då och då. Som att någon då och då springer 100 meter på 9,50 s eller så, även om han sen visar sig vara dopad, så sprang han ju i alla fall på den tiden! Och vi förundras. Något utöver det vanliga. Även om det egentligen är en illusion. Vid rätt tid, på rätt plats.

Kanske kan någon, någon gång, göra det på riktigt!

Observera att jag spekulerar. Jag vet inte. Kanske är det pÃ¥ riktigt …

Åsa har läst boken i alla fall.

Läs även andra bloggares åsikter om Lars Kepler, pseudonym, kupp, Ahndoril, hypnotisören

Den ena professorn in spé drar sig tillbaka efter anklagelser om omoraliska handlingar. Sedan avgår den andra professorn när hon inte längre är in spé på grund av anklagelser om att de anonyma anklagelserna var hennes. Sedan påstår hon att anklagelserna är konstruerade för att se ut som hennes för att få bort henne. Och den tredje professorn in spé vill kanske inte ens ha jobbet. Så nu måste man göra om alltihopa.

Vilken ytterligt pinsam soppa. Människor är för roliga djur.

Inatt drömde jag att jag satt i ett rum, på jobbet, och skrev på en rapport. Då kom en man i vit prästskrud in i rummet (nej, du kan sluta tänka kinky story redan nu) och sa till mig att flytta på mig eftersom han ville sitta där jag satt, och han var man och därmed mera värd än jag, och hade rätt att bestämma det. Det kan du glömma, sa jag, och anvisade honom en annan plats. Han gjorde ytterligare ett försök att övertyga om sin överlägsenhet, men det misslyckades, han var visst inte överlägsen. Han fick ta den andra platsen.

Jag undrar vad den drömmen betydde? Att jag ska rösta på FI i Europaparlamentsvalet, på såpastjärnan Gudrun? Tur att det är några nätter kvar att räta upp drömmarna på.

Läs även andra bloggares åsikter om Walcott, Padel, poesi, Oxford, feminister, Schyman, EU-valet

Mare Kandre minns jag svagt från åttiotalet, när alla skrev om henne som ett underbarn. Vi såg en dokumentär om henne igår. En dokumentär som hyllade myten och det lidande konstnärskapet. Idealiserande. Horace Engdahl var märkligt spak, och Ebba WB puffade honom i sidan. Jag tänkte på Karin Boye. Inget har jag läst av Kandre, men jag antar jag får göra det för att se om det är så underbarnskt som det påstås. Eller om skrået vill ha en superhjälte. En död superhjälte har man koll på. För tidigt döda superhjältinnor som Boye och Kandre är idealiska. Att ha som förebilder. De hittar inte på något oförutsägbart. De förstör inte bilden av sig själva. De är safe.

Idag har vi betraktat våren. Vitsippor vid Wiks slott.

Läs även andra bloggares åsikter om Mare Kandre, litteratur, vår, vitsippor