Glömde jag skriva semester?

Det gjorde jag nog. Nämnde det i förbifarten igår. Nu är det semester. Fyra veckor. Förra året ägnade vi semestern åt att packa, flytta och städa. Flytta in grejer i container, ordna tillfälligt boende i husvagn. Förrförra året ägnade vi semestern, hela sommaren, åt att packa, flytta och städa. I år ska vi bara bygga altan. Men ingen packning, ingen flytt. Det är mer än underbart. Jag vet inte om det beror på att alla års krångel och väntan på husbygget är över, och flyttarna är över, eller om det beror på vårens och försommarens pressade jobb-situation, men det var länge sen jag verkligen tyckte det var skönt med semester.

Dagsverket har varit att kärra grus till hålen för plintarna, så det blir lagom höjd för dem. Det var lagom beting, det har varit ganska varmt, altanens placering är inte helt oväntat i ett läge där det är mycket sol. Grannarna hade gäster när jag skulle sätta igång med sista skottandet av grus. Det låter och dammar. Och de hade placerat sig i sin trädgård på ett sådant sätt att de både skulle se, höra och kanske få damm i maten. Så av ren medmänsklighet väntade vi med kärrandet tills de var klara och flyttade sig. Det jag grubblar över är om de märkte att vi tog hänsyn, eller inte. Det skulle å ena sidan reta mig lite om det inte ens noterades. Jag menar, när man gör medvetet goda gärningar vill man ju inte att de ska vara förgäves. Å andra sidan finns det inget alternativ. Man får minsann göra sådant helt obemärkt också, eftersom alternativet är helt groteskt. Jag måste komma ihåg att låta någon person i någon berättelse som väl ska skrivas på kursen i höst att resonera kring den typen av frågor. Jag har drabbats av sjukdomen ”Kan det användas?”

Och vi har badat, det tar en minut att cykla ner till Mälaren. Och jag har legat i hängmattan och nästan läst ut Refug. Det är den bästa hittills. Den gubbsjuka fixeringen  har nyanserats och problematiserats. Livets förfall och förgänglighet, drömmen om odödlighet. Sådär typiskt mänskliga frågor.

Hettan

Imorse vaknade jag tjugo i sju, mindes plötsligt att en lastbil med grus skulle komma och att våra bilar förmodligen stod i vägen. Så jag kastade mig upp och kastade mig ut och flyttade på bilarna.

Efter det var jag klarvaken. Men det gjorde inte så mycket, när det är semester kan dygnet få bli lite som det blir och om det blir tidigt någon dag och sent någon annan är det ingen katastrof. Dessutom är det ganska svalt och skönt på morgonen. Värre blev det redan efter några timmar. I solen, där huset vetter mot öster.

Och gruset kom. Drygt sexton ton. Visst ser det förrädiskt lätt ut? Imorgon påbörjar vi arbetet att fördela ut det för altanbygget. Den där sträckan där, som inte ser så himla lång ut, är ändå arton meter.

Men från det ena till det andra, från de praktiska, hantverksmässiga delarna av tillvaron till de av annat slag, jag har väl läst den första tredjedelen av Refug. Jag blev ganska irriterad först, det är samma visa igen och igen. Män, kul att generalisera, har verkligen en förmåga att älta samma sak om och om igen, vi ser det i böcker, vi ser det i bloggar, vi hör det överallt. Tröttsamt. Jag gillar ändå temat i Refug, eller ett av dem, ramberättelsen, framtidsvisionen, med kloner. Det finns mycket att tänka på där. Men, det tröttsamma, redan efter några kapitel konstaterar jaget att det var när prostitution förbjöds som allting gick åt skogen. Det är inte helt klart hur och varför. Men sen beskriver han en nedåtgående spiral av ensamhet och åldrande, Lolitor och livets meningslöshet. Naturligtvis har jag skrattat högt emellanåt: ”Vad hade två män egentligen att prata om efter en viss ålder? Varför skulle två män umgås, såvida de inte hade en intressekonflikt eller ett gemensamt projekt av något slag (störta en regering, bygga en motorväg, skriva manus till en tecknad serie, utrota judarna).” Absurt. Jag undrar hela tiden när jag läser hur det skulle vara om man bara bytte kön på jaget.

I vilket fall som helst börjar jag känna lite empati för det stackars jaget som vet att han är fången i en tid där hans kropp inte hör hemma, han har inte lyckats skaffa sitt liv någon mening, nu springer det förbi och vad tusan ska han göra. Men sen verkar ju klonerna komma in, och hur transporteras minnet och vad betyder det, det är sådant jag förväntar mig att få läsa några resonemang kring.

Ytterligare en reservation från biblioteket plingade in idag: Konkurrens till döds, sen har jag fått lov att göra fjärrlån på Plattform, inget av ”mina” bibliotek har den. Och sen har jag essän om H. P. Lovecraft kvar att läsa. Efter det tror jag att jag läst hela utgivningen på svenska. Jag får väl putsa upp franskan för att läsa resten. Det hade jag ändå tänkt, putsa upp franskan, men inte förrän jag blir pensionär, vilket ju kommer ta ett hyggligt antal år.

Underkastelse

Jag fortsätter hetsläsandet av Michel Houellebecq. Underkastelse läste jag ut igår. Idag började jag på Refug. Och så är jag på femtonde sången i Iliaden, äntligen kommer väl Patroklos igång nu, det man väntat på genom hela dödandet och alla svarta gudinnor och mängderna som bitit i gräset.

Men Underkastelse. Jojo, muslimska broderskapet kniper åt sig presidentposten, universitetslärarna måste konvertera till islam, kvinnor får inte arbeta. Och unga hustrur ordnas till de konverterade. Houellebecq skriver ju bra, på det sättet att det inte är tråkigt att läsa. Men idéroman? Det är ju inga särskilt djupa resonemang precis. Det är ju inte så att man tänker ”tänk om”. Några köttstycken kastas ut som att läraren Francois (var farao är svansen på c) verkar ha något ouppklarat förhållande till gud, meningen med livet, det eventuella självmordet och sexualiteten. I de böcker jag hittills läst av Houellebecq är det ju samma huvudperson, den ensamme medelålders mannen som verkar komma till insikt att sex med unga kvinnor kanske inte kommer att ge livet total tillfredsställelse och mening trots allt. Han verkar gilla väl lagad mat, Francois, men lever på micromat och hämtmat. Och alkohol. Mängder. Inte ens intellektuell förkovran verkar intressera honom särskilt mycket. Kanske kunde självmord vara en lösning, som det är för Jeds far i Kartan och Landskapet.

Naturligtvis tänker man på Meursault i Camus Främlingen som inte heller bryr sig så mycket. Men Meursault är inte lika besatt av sex. Det har kanske med tiden författaren lever i att göra. För Underkastelse har ju övertydliga referenser, helt uttalade till och med, till sexuell underkastelse och dominans. Även om det inte utvecklas något särskilt utöver att Berättelsen om O nämns.

Om det nu ska vara satir, som jag läser överallt att det ska vara, är den ju inte lika raffinerad som t ex Orwells Djurfarmen (varför jag just kom att tänka på den, antagligen för att Iliaden inte kan betraktas som satir, eller?). Det skulle lika gärna kunna vara den gubbsjuka medelålders mannen som drömmer om att få sina sexuella fantasier, med fyra femtonåriga flickor som underdåniga hustrur, uppfyllda. Men, en sådan fantasi kan ju bara en man utan erfarenhet av tonårsdöttrar ha. Betänk, fyra stycken! Det är helt absurdt (-dt-)! Som om Houellebecq testar olika sätt att uppfylla den fantasin, och hur det isåfall skulle gå till.

Mest intressant i romanen var nog resonemangen om hur de olika partierna skulle förhandla, och varför det skulle kunna gå på det sättet. Kanske är det vad man skulle kalla idéerna?

Men, jag har blivit förvånad tidigare, när kritiker skrivit om idéromaner, t ex Therese Bohmans Den andra kvinnan, om ensamhet, kvinnoroll och klass. Men jag uppfattade den som ganska ytlig när det gällde just det. Även om det var en mycket underhållande roman. På samma sätt är det med Underkastelse, den är underhållande, Houellebecq skriver så att man aldrig har tråkigt. Det är till och med ganska roligt ibland. Det finns trots allt en del självinsikt i utsagor som att: ”Att spana på kvinnors lår och i förlängningen föreställa sig fittan just där de möttes var en process vars inneboende upphetsning stod i direkt proportion till längden av blottade ben.”

När jag läser sådant, tänker jag att man är säker på att boken har skrivits av en man, och jag undrar när man undrar, eller inte ens tänker på, om en bok har skrivits av en man eller en kvinna. Och jag tänker också att jag undrar hur en bok som bara bytte kön på personerna skulle te sig. Ganska intressant; att föreställa sig vad som sker i förlängningen av det V som börjar vid axlarna och går över magrutorna. När jag skriver boken kommer jag naturligtvis att hitta på en mer elegant formulering.

Det är över

Väntan.

Väntan på beskedet. Antagningbeskedet. Lyckan är lokalt total, eftersom jag kom in på de tre kurser jag hade satt högst och vill läsa. Eller skriva. I år blir det mest skrivkurser, Kreativt Skrivande III och Att skriva kritik och essäistik. Och ytterligare en kurs i filosofi, den tredje trettiopoängskursen, påbyggnadskursen. Så nu vet jag vad jag ska göra i höst och i vinter och nästa vår. Ha jätteroligt. Skrivkurserna innebär en hel del läsande också förstås, det ingår både lite mer teoretiska delar och en del skönläsande, men inte på samma sätt som kurser i filosofi eller idéhistoria, vad jag hittills erfarit. Så jag hoppas jag ska få tid att läsa mer av det insamlade som ligger på hög och längtar efter läsning.

Jag har stora förhoppningar på kritik- och essäistik-kursen, den ska bli så himla kul. En oroande sak är bara att en del av kurslitteraturen handlar om musik. Musik? Jag och musik är en historia för sig. Jag lyssnar nästan aldrig på musik, eller i perioder gör jag det, men jag har inga medvetna, avancerade reflektioner i frågan. Genom mina bröder har jag tvångslärt mig saker jag inte velat veta. Man inser lätt hur genant det var för en teoretiskt insnöad tonårsflicka att till allas förvåning excellera i quizzerna som hölls på musiklektionerna i nian (på gymnasiet såg jag till att slippa musiken), bara för att man råkade känna igen och känna till allsköns märkliga hårdrockare och andra, på grund av det där ofrivilliga lyssnandet. Nu verkar det som om Store Son tagit upp morbrödernas mantel, helt plötsligt kan jag saker om rappare som jag aldrig skulle lära mig frivilligt. Men, ändå. Musikkritik? Det blir garanterat roligt, på ett o-roligt sätt, om jag ska försöka mig på det.

Men, jag har naturligtvis en teori om varför jag är avogt inställd till musik. Det är nämligen så att jag hör väldigt bra. Jag hör lätt när det skär sig nämligen, så jag har kommit fram till att jag har sådan känsla för toner, eller om vi ska snacka fysik, eller musik, för frekvenser, amplituder och fasvridningar, att det mesta låter rätt illa. Om det inte är perfekt. Det är alltså min precisa känsla för musik som gör att jag har svårt att lyssna på det mesta. Det har jag kommit fram till. Det finns bara en räddning. Och det är texterna. Där har ju många rappare något att komma med. Om de bara inte hade så embarliga ljudspektrum tillsammans med texterna.

Filosofi, förresten, blir naturligtvis skojigt det också, det är en självklarhet. Jag hoppas att årets utbud av delkurser kommer att passa mig. Jag vill läsa mer politisk filosofi, mer filosofihistoria, mer metafysik, och ja … en del moralfilosofi kanske?

Sommarläsning

På sommaren finns det tid för mera läsning. Det hör man på ordet – sommar. Inte? Jag vet inte om det egentligen stämmer heller, semester brukar ju vara bråda tider. Långa dagar i hängmattan har hittills inte riktigt uppenbarat sig i mitt liv, trots envisa försök, men det kanske kommer. Efter bara någon kvart brukar det hända att någon stör läsfriden med  anspråk av någon sort. Under årets semester, som inte börjar förrän om två veckor, har jag själv planer på att hantverksarbeta en del. Nåja, visioner kan man ha.

Jag har redan en pågående läshög som i alla fall till viss del kommer att bli klar inom dessa två sista arbetsveckor före semestern:

Platon är ett frivilligt läsprojekt, liksom Michel Houellebecqs Kartan och Landskapet, den är ganska rolig.

Ja, sen har vi en ytterligare en frivillig pågående läsning, och det är  A contemporary introduction to Free Will av Robert Kane. Den fria viljan, vet vi, fascinerar mig. Och jag tänker det är bäst att läsa en del av vad som tänkts innan man sätter igång och tänker riktigt ordentligt själv, för att slippa transportsträckan att tänka det som redan är tänkt.

Ja, och resten är kurslitteratur. Jag har flera gånger lagt märke till att upprepning, när man läser, är bra. Kurser tvingar en ofta att läsa om sådant man läst förut, litteratvetenskap, filosofi och idéhistoria verkar ha överlappande kanon ibland. Och andra strökurser. Men det gör ingenting. Det händer saker när man läser igen, texten och innehållet framträder mer. Nu tycker jag iofs att arkeologi ofta är aningens fjantigt, tolkningsdelen alltså, när storys ska hittas på till föremålen. Den synes mig lite vidlyftig. Men den första delen, att leta fram grejer, den ter sig lite mer intressant. Så upplever jag omläsning, att flera lager dammas bort och att texten och innehållet kommer fram tydligare. Det är en intressant process. Det är (nästan) som jag tänker ibland att jag ska läsa om något bara av nyfikenhet, för att se vad som kommer framträda den gången. Ja, så det är alltså roligt att läsa om Iliaden. Ytterligare en bok kommer att komma med i kurslitteraturen Nibelungens ring, den har jag inte börjat på än.

Men, sen har vi frivillighögen! Den riktiga sommarläsningen! Här är den, jag plockade fram den nu på morgonen:

Lägg först märke till den jämna könsfördelningen, den var alldeles ofrivillig, alltså inte tänkt, det bara blev så. Jag antar alltså att både Konfucius och Ovidius var män.

Om Dora tänkte jag läsa av ett litet projektintresse, för en text som jag sitter och skriver på som framtida kursmaterial tror jag. Jag har någon svag idé där, som kanske framträder med om jag läser, tänkte jag.

Jag tyckte några klassiska texter kunde vara bra att komma ikapp med, dvs Metamorfoser och Samtalen med Konfucius.

Den banala ondskan är jag nyfiken på att läsa med tanke på att det skrivits en del om den, på flera sätt. Simone de Beauvoir är intressant, bland de pågående böckerna som inte fick plats på bilden är Mandarinerna, och nyligen läste jag Misstag i Moskva. Och några essäer ur Brigitte Bardot och Lolitasyndromet. Det är förresten möjligt att de senare passar med Dora, vi får se. Ja, så memoarerna där kan vara spännande att läsa. Sen är ju Mary Wollstonecraft också intressant, det slår mig att jag nog inte läst hela Till försvar för kvinnans rättigheter. Jag ser att jag bara har märkflikar i första halvan av boken. Jag lägger till den. Sådär.

Vad har vi sen då … Vetenskapens mening, det får man alltid fråga sig. Jag har läst ett antal böcker i vetenskapsteori, och som jag skrev om ovan, upprepning är bra, när det gäller den egna läsningen, alltså, det verkar som om jag har en motsägelsefull syn på det där med upprepning. Att läsa en annan bok i samma ämne, är nästan som att läsa om samma bok, fast man liksom mer börja damma av saken från en annan vinkel. Det bidrar i alla fall också till bilden.

Testosteron Rex skaffade jag av misstag, jag hade glömt avbeställa en bok Daidalos medlemsutskick. Om jag nu hade varit lagd åt ödet, vilket jag inte är fast jag är ganska övertygad determinist, så hade jag sagt att det var meningen. Det var det förstås inte, det var mer bara tur (och då kan man fråga sig vad tur har i den deterministiska världsuppfattningen att göra, det har jag inte tänkt klart om, möjligen får man omdefiniera tur som begrepp, men det tar vi en annan gång, nu är vi sommarförslappade i tankesättet en stund). Den verkar helt enkelt intressant, så den vill jag läsa. Det är ju lite populärt det där att försöka hävda något om kvinnor och män. Av någon anledning.

Kursen i Politisk filosofi som jag läste i vintras gav uppslag till en hel del böcker som jag vill läsa, jag har faktiskt en liten läshög som blev till av den kursen, jag skaffade en del referensltteratur och extraläsning. Till sommarläshögen väljer jag Essäer om frihet av Isaiah Berlin. Jag hade kunnat välja Locke eller Hobbes eller Mill eller Rawls eller något annat, men nu blir det såhär. Om jag inte ändrar mig.

Sommarläshögen är en underbar vision, en utopi. Jag kommer osannolikt att hinna igenom den. Men den är mysig att gå och titta på och längta till.

Detta ska passera

Min helt plötsligt uppkommande hysteriska förkylning till exempel, ska passera. Förkylningen gör mig på dåligt humör, jag kan inte göra något alls. I alla fall inget som kräver kroppsansträngning. Målning t ex. Eller släpa grenar. Eller springa som jag kom igång med så bra förra helgen. Det började krypande med lätt ont i halsen i måndags och tisdags. Hosta i onsdags och torsdags. Då tänkte jag att det höll på gå över. Sedan smög den sig på värre under fredagen, nysningar, ännu värre hosta, snörvel. Och sen kom feber och pip i lungorna och tungt att andas. Fy tusan vad irriterande. Och ingenting smakar gott. Ingenting smakar något alls.

Så nu får jag sitta här och göra ingenting. Jag kan inte göra något annat än läsa. Läsa … hm, vänta nu, det här är kanske inte så tokigt. Förkylning med benefits.

Igår, mellan hostattackerna, läste jag ut Cecilia Davidssons Detta ska passera. Ja, men den var väl bra? Lättläst utan att vara lättsam. Det är rätt många spretiga trådar som inte riktigt löses upp. Den unga Sara som bara är, och den äldre, som också bara är. En sak är upprörande, och det är att hon bosätter sig på ett ställe där ett av barnen inte vill bo. Fast annars verkar det ganska mysigt. Det är många oavslutade historier, det tycker jag är ganska bra. Tänk om vi är alldeles för upptagna med kausalitet, med orsak och verkan och det ena följer på det andra och ekvationen ska lösas. Man vill ju veta hur det går. Undrar varför man vill det? Det mesta i livet pågår ju bara, ändrar riktning, vilar och sätter fart igen. Fast till slut dör man förstås. Men då kan man inte läsa romaner.

Av någon anledning, utan orsak, verkar det vara äktenskapstema på det jag läser nu, nästa halvlästa bok, som jag började läsa lite före Detta ska passera, är Berättelser om ett äktenskap (Geir Gulliksen). Lite mer … postmodernistisk på något sätt, det handlar mycket om kropparna, och den andre, i alla fall mellan raderna. Eller är den lite mer dualistisk kanske? Kropp och medvetande. Eller så kanske jag tungotalar, eftersom jag förbereder en uppsats i metafysik. I alla fall i det undermedvetna. Den ska trilla ut vilken dag som helst.

Jag läser en bok

För övrigt ser jag att jag inte börjat göra en lista över årets läsning, jag ska ta tag i den saken. Jag har i vanlig ordning läst en del tyngre kurslitteratur, många artiklar och andra texter, och inte jättemycket skönlitteratur, än så länge, i år. Jag har tänkt ägna sommaren åt en del skönlitteratur, följa Stephen Kings råd att läsa mycket helt enkelt.

Men jag började läsa en bok igår, som jag nästan läst ut, kanske hinner jag läsa ut den ikväll, Cecilia Davidssons Detta ska passera. Den är mycket lättläst, och som kvinna i passande ålder hittar jag ganska mycket att känna igen mig i. Inte allt förstås, och jag tycker kanske att hon tar lite för lätt på barnens vilja, men då är ju jag ganska blödig när det gäller mina egna, numera faktiskt unga vuxna, barn. Jag har en fjärdedel av boken kvar att läsa, så jag tänkte inte göra en sammanfattning av den, det är alltid speciellt intressant att se hur författare knyter ihop sin historia. Det ska bli roligt att läsa. En sak jag tänkt speciellt på är de många detaljer som huvudpersonen, Sara, reflekterar över. Och hur skissartade en del personer är utan att det egentligen blir konstigt.

Men, anledningen till att jag överhuvudtaget tyckte jag skulle skriva om detta istället för att ägna hela kvällen åt mind-body-problemet som egentligen hade varit det normala, är att jag råkade läsa en recension av boken. Jag läste nämligen Svenska Dagbladets litteraturlista, dit romanen tagit sig in. Och där läser jag om en recensent som skriver om ”blodfattig vuxenprosa”. Då blir man ju nyfiken. Så jag läste den recensionen. Och jag tänker att egentligen skulle tidningarna skriva ut åldern på sina recensenter, naturligtvis kan inte en person som nyss gått ut skolan ha en chans att begripa något om livet med sin begränsade livserfarenhet. Jag måste komma ihåg det, jag måste komma ihåg att fråga vem recensenten är innan jag läser. Inte för att jag inte skulle läsa, men för att jag mer ska få en bakgrund till den idévärld som boken läses ifrån. Då kan man nämligen, i luckorna, se en sak, man kan se livserfarenheten. Och den är intressant.

Nu måste jag nog läsa klart å det snaraste.

Att skriva

Stephen Kings skrivhandbok Att Skriva. En hantverkares memoarer har stått på min läslista länge. Den fanns på litteraturlistan redan i den första kursen i Kreativt Skrivande, men jag lyckades inte läsa den då. En anledning är att jag inte läst någon av Stephen Kings böcker, och jag har aldrig känt mig lockad till det. De verkar helt enkelt inte vara den typ av litteratur jag uppskattar. En annan anledning är att jag har ett motstånd mot att läsa creative writing-böcker. De associerar till självhjälpsböcker, och alla tips och råd är nog i all välmening, och kanske ger insikter, men jag vill ändå hellre ägna tiden åt att göra. Alltså antingen läsa, eller skriva. Och då menar jag läsa skönlitterärt eller kurslitteratur. Okej, nu var ju de här skrivhandböckerna kurslitteratur, och jag har läst flera stycken, jag lovar. Men jag känner i alla fall motstånd.

I vilket fall som helst föll det sig som så att jag började läsa Stephen Kings Att Skriva. Den visade sig vara både hysteriskt rolig och innehöll några handfasta, praktiska tankar om skrivande. ”Om du vill bli författare” skriver han ”är det två saker du måste göra hela tiden: läsa mycket och skriva mycket.” Det påminner mig om vad jag någon gång läst om löpning, jag trodde det var i James F Fixx legandariska bok Löpning, som jag lusläste från pärm till pärm när jag var femton år, men jag hittar i alla fall inte stället nu när jag letar efter det. Det han, eller någon annan, skrev var i alla fall att om man vill bli bra på att springa ska man träna det. Man ska träna det man vill bli bra på helt enkelt. Jag vill bli bra på att tänka. Så jag antar att jag får träna på det. Men jag fuskar lite med att läsa och skriva också.

Men om vi återgår till Att Skriva. Vad ska man säga om de viktigaste insikterna? En är ”bort med adverben”. Jag håller med. Sen om miljöbeskrivningar. Det tycker jag är ganska trist att läsa, och jag skriver inte gärna hur mycket som helst, och eftersom jag får medhåll av King är jag nöjd: ”Det höves oss icke att förlora oss i beskrivandets djungler bara för att vi kan.” Första utkastet skrives med arbetsrumsdörren stängd, den andra med dörren öppen. Det är väl en ganska bra bild.

Sen skriver han något som påminner om Söderberg i Doktor Glas. Han skriver att det han vill är att framkalla resonans. Doktor Glas ville framkalla något slags känsla. Det verkar ligga något i det. Det kan man tänka på.

När det gäller skrivarkurser är King lagom entusiastisk över deras nytta. I alla fall som avgörande för skrivandet. Det är kanske trevligt att få åka på skrivarkurs (han verkar mena en sådan där man under en viss tid helt ägnar sig åt skrivande): ”Men sanningen är att vardagens alla små avbrott och störande inslag inte tycks ha någon särskild negativ inverkan på vad man skriver, utan rentav kan vara till hjälp. Det är ju faktiskt det lilla gruskornet som hamnat innanför ostronskalet som får pärlan att växa, inte att ostronet åker på ostronkonferens.” Och det kan väl rent generellt vara till tröst för alla oss som sliter med att förstå något här i världen och hallucinerar om den där sammanhängande tiden att läsa och tänka. Det kanske helt enkelt funkar ändå.

När det gäller att veta när ens text är färdig, skriver King något i stil med att man bara vet det när den är färdig. Jag har harvat med min text under två år nu, Kreativt Skrivande I och II. Och den har växt, och personerna går på tomgång, och det känns som jag skriver allting gång på gång. Inga nya händelser, inga nya insikter. Men så igår helt plötsligt, skrev jag några rader. Och när jag skrivit dem tänkte jag ”Men oj, det där var ju slutet.” Det verkade stämma! Så nu finns det ett utkast till någon slags historia. Och nu ska jag nog ägna sommaren åt att skriva om den en gång till, strama upp, balansera, korrigera felaktigheter i tider och andra ologiskheter. Ta bort meningslösa personer och utveckla några andra. Och ja, temat dök upp av sig själv också, precis som King påstår. Kanske tycker jag boken var bra, eftersom den stämmer med min upplevelse och mina tankesätt. Och jag känner mig fortfarande inte sugen på att läsa Stephen Kings romaner. Men, den är skrivboken var ju bra. Och läsa mer ska jag.

Och kanske läser jag ingen sommarkurs, utan läser annat istället. Till exempel ett par böcker om fri vilja, som jag tycker är ett extremt intressant fenomen.

Jag är romantiker!

Romantisk skulle nog ingen få för sig att kalla mig, till exempel. I alla fall inte romantisk på det blödiga, sentimentala och sliskigt nostalgiska vis som … känslomänniskor gärna är. Sådana som berömmer sig med att ha kontakt med sina känslor på ett alldeles särskilt vis, som de inte tror att någon annan människa i världen har bara för att hon råkar tänka ett varv extra eller två. Som jag skrivit ett antal gånger är min erfarenhet av känslomänniskor att de vill ha ett alibi att skylla sin lathet på. De orkar inte anstränga sig att disciplinera sina reaktioner, utan måste spilla dem precis överallt i tid och otid utan att tänka efter en sekund. Det är min uppfattning om den statistiska känslomänniskan. Som man kan se är det en ganska affekterad uppfattning.

En vanlig uppfattning om romantiken, alltså epoken, är att känslan sattes över förnuftet, läser jag i Västerlandets idéhistoria. Men … läser jag vidare, det är en missuppfattning. Och då börjar jag spetsa läsögonen. Det är inte en starkare känsla som utmärker den egentlige romantikern, utan en större tilltro till förnuftet! Något annat än känslosamhet och sentimentalitet. Det handlar inte om emotioner utan om intuitioner! Och då är jag med. Intuition som förnuftet får jobba på. Det är min grej. Det är alla ingenjörers grej. Det är så man löser svåra tekniska, matematiska, fysikaliska problem. Man använder sin intuition. Sen tänker man. Intutitionen är naturligtvis mycket baserad på erfarenhet. Och föreställningsförmåga.

Alltså kan man säga att ingenjören är den verklige romantikern! Visst tycker vi det är lite roligt?

Ja, och varifrån kommer denna fundering nu då. Jomen jag läser Frankenstein. Igen. Och fördjupar mig i romantiken som epok. Sen har jag en massa andra böcker jag har fått för mig att läsa, vilket kommer sig av diskussioner på jobbet. T ex har jag nyss påbörjat både The psychopath test och A clockwork orange. Den senare verkar alla har läst som tonårspojkar. Jag vet varför jag inte läst den, eller ens varit nyfiken på den. Ultravåld tycker jag inte är en tilltalande filosofisk tanke. Och av de första fyra kapitlen, som är så långt jag hittills lyckats pressa (!) mig, kan man förstå att det är en ”pojkbok”. Vi får se om den blir mer allmängiltig vad det lider. Mina kollegor påstår att den ställer viktiga filosofiska frågor …

Läsningen

Jag hade tänkt läsa 50 böcker i år, det ställde jag in i Goodreads årsutmaning. En bok i veckan, ungefär, det är ju inte så mycket med tanke på hur mycket jag läser. Men, jag läser väldigt mycket som inte är böcker, artiklar till exempel, och utdrag ur essäsamlingar, antologier, kurslitteratur där inte hela böckerna ingår och liknande. Sådant som inte direkt lätt går att kryssa av i en bokläslista. Så min Goodreads-lista ser lite tragisk ut, hälften ungefär kommer jag upp i. Det är inte så mycket skönlitteratur i listan heller, som det var när jag läste litteraturvetenskap. Fast hm, det var det kanske inte då heller, det var mycket annan litteraturteori också. Nåja. Det är jullov och jag läser. Det här läser jag nu:

Liv 3.0 – Max Tegmark. Lättläst, jag håller på med kapitel 2 som heter ”Materia blir intelligent”. Jag har redan nämnt inledningen och första kapitlet. I mitt interna läsbeting ska jag läsa till och med kapitel 3 idag, vi får ser hur det går med den saken. Det står både frisörbesök och social sammankomst på programmet för dagen, och ett läsbeting till.

Comparative Media History – Jane Chapman. Ingår i idéhistoriakursen i medier, teknik och idéer. På programmet idag står tredje kapitlet Commercialization, Consumerism and Technology. En uppgift ska nämligen göras till på tisdag, så den läsningen är prioriterad. De båda kurserna i idéhistoria i höst har varit lästunga, i meningen mycket att läsa, stor skillnad mot tidigare. Inte mig emot, det är väldigt trevligt, men just i höst krockade det lite med husbygget. Men det ska nog ordna sig, jag är strax i fas med läsning.

Mandarinerna – Simone de Beauvoir. På min litteraturlista till kursen i kreativt skrivande. Har precis börjat läsa. Konstaterar att det är ganska många sidor.

Ja, och sen har jag just läst färdigt Causing Death and Saving Lives – Jonathan Glover, som är kursbok i The ethics of killing, delkurs i Filosof B. Och den var intressant, och jag har markerat i den för nu ska jag skriva inlämningsuppgiften de närmsta veckorna. Och så införskaffade jag Samtalen med Konfucius eftersom jag inte kunde låna den längre på biblioteket, och jag tänkte skriva om Konfucianismen i en annan uppgift, så jag läser den också. Den är ganska lättläst, men man får lov att tänka en del på vad som egentligen menas och hur det hänger ihop och vad det betyder.

I en tidigare kurs i höstas ingick delar av Edward Saids Orientalism. Eller rättare sagt Del 1 ingick. Men av någon anledning, antagligen bara för att jag just läst lite, så ser jag referenser till den överallt, den diskuteras på olika sätt. Så jag känner att jag nog måste läsa de resterande delarna också. Och nu har jag 11 dagar kvar av ledigheten, så allt detta ska väl gå ihop sig?

Det var något barn, eller om det var flera, som uttryckte någon önskan om något också, hörde inte så noga (jo, det gjorde jag), så jag får räkna med ett visst svinn på dagar. Ska jag räkna bort … två? Nio dagar alltså. Nyårsafton kan räknas som läsdag. Och om jag inte översover borde jag kunna riktigt vältra mig i läsande. Det ser ganska bra ut.

Mysig fredagskväll

Nu har vi bott här i husvagnen i tre veckor. Vi börjar vänja oss. I går kväll hade vi mysig fredagskväll. Doktor T diskade kvällsdisken, för hand såklart, diskmaskin hör inte till husvagnslyxen. Och jag läste högt ur Valerie Solanas SCUM-manifest. Från baksidestexten: ”Mannen befinner sig i skymningslandet mellan apa och människa. Mannen är besatt av makt, pengar och död; att få ödelägga och att få knulla.”  ord och inga visor.

Jag läste nyligen Sara Stridsbergs Drömfakulteten, en fiktiv biografi om Valerie Solanas, en galning. Hur ska det komma något vettigt ur detta, och isåfall vad? ”SCUM är den enda referens du behöver” läser jag i Stridsbergs förord. Det är klart man blir nyfiken. Jag antar att jag kommer att bli besviken, det brukar bli så. Jag kommer inte att förändras, jag kommer inte att tycka att SCUM är den enda referens jag behöver. I våras läste jag I love Dick av Chris Kraus, den utlovade också en förändring som uteblev.

”Problemet är männen och problemet med männen är att de är skittråkiga, att de har skapat en skittråkig och skitful värld med fula motorvägar och Stor Konst, sex och andra meningslösheter som kvinnor tvingas slösa bort sin tid på.”

Alltså, ja, det är faktiskt svårt att säga emot det. Jag tänkte på alla de texter jag läst i filosofi och idéhistoria, Aristoteles och Rousseau som Stridsberg också nämner i sitt förord, som talar om hur kvinnor är ofullbordade män, oförmögna att tänka flera tankar, intellektuellt underlägsna, bara till för att föda barn och ta hand om dem. Det konstiga är, som Mary Wollstonecraft påpekade i polemik mot Rousseau, att dessa underlägsna varelser (kvinnor alltså) ändå anförtros den viktiga uppfostran av de viktiga pojkarna till viktiga män. Hur går det ihop sig?

Jag tänker på de här fåniga diskussionerna som uppstår ibland när någon vill bevisa att om kvinnor vore så smarta som män, så skulle det ju finnas kvinnliga genier och forskare och uppfinnare och upptäckare att plocka ur historien. Men det finns det ju väldigt få av, alltså är män smartare än kvinnor. Jag vet inte vad man ska göra med sådana diskussioner, man skäms å mannens vägnar (han som argumenterar på det viset) för att han är så korkad och kan kläcka ur sig så ogenomtänkta pinsamheter. Man skäms över hans oförmåga att tänka, helt enkelt. Som Hedvig Charlotta Nordenflycht så insiktsfullt uttrycker saken:

”Naturen får då skuld, och blod och hjärta del
I det, som blott har grund i fostrings-sättets fel.
Man täpper ådran till uti en Springekälla,
Och undrar se’n därpå att ådran ej vill kvälla.
Man snärjer Örnens fot, dess vingar sönderslår,
Förviter honom se’n att han ej Solen når.”

Ja, men då kan man ju undra, som undelägsna män (ojdå, det är en Solana-influens) ibland överlägset påpekar, att nuförtiden kan ju kvinnor bara låta bli att låta sig förtryckas, eftersom vi är så jämställda här i landet. Men nu är det ju så, att de flesta män och de flesta kvinnor, är normalbegåvade, och de är också, både de normalbegåvade männen och de normalbegåvade kvinnorna, utsatta för socialt tryck och social återkoppling. En mycket effektiv förtryckarmekanism, som inte bara verkar i dåtid, utan också i nutid och med avklingning i framtid. Om nu den normalbegåvade mannen matats med en bild om de underlägsna kvinnorna under hela sin livstid, så har ju inte kvinnorna undgått att matas med samma bild. Och de flesta normalbegåvade människor agerar, vad det tycks, enligt den bild de har av sig själva, och som de tror att andra har av dem. Mycket effektivt, får man säga, för att behålla sakernas tillstånd i svårförändrad form. Så var det med den saken.

Men vad ska man tycka om SCUM-manifest då? Ja, jag vet inte. Jag hade högläsning av vissa partier för Doktor T och vi tyckte det var rätt roliga formuleringar ibland. Det är lite som om en intelligent komiker funderat lite, vänt lite på saken och formulerat en träffsäker iakttagelse. Som i avsnittet om Filosofi, religion och moral, där poängen är att mannen uppfann filosofi och religion eftersom han är så tom själv och måste leta utanför sig själv efter något av vikt: ”De flesta filosofer som inte är riktigt så fega [som de flesta män] inser att manliga brister existerar i män, men kan fortfarande inte inse att de bara existerar i män. Därför rubricerar de mäns villkor som det Mänskliga Villkoret. De lägger fram sina intighetsproblem, vilka skrämmer dem, som filosofiska dilemman och ger därigenom status åt sin primitivism […]”

Alltså, ligger det inte något i det? Är vi inte alla lite trötta på självgoda män som tror de är en gåva till mänskligheten, att det är kring dem allting kretsar, att de inte bara är solar i sina egna universum utan i alla andras också? Faktiskt är man lite trött på såna. De finns. Men det finns ju många andra också, som är mer vettiga, för all del. Som Doktor T.

Lite senare skriver Solanas om att det egentligen inte handlar om en motsättning mellan kvinnor och män, det kan vara för att hon anser att mannen generellt egentligen inte är ett problem, utan det är de hjärntvättade kvinnorna, Daddy’s Girls, som upprätthåller ordningen åt mannen, som är det egentliga problemet.

Jag har svårt att läsa manifestet som något annat än en träffsäker satir, Cutting up, håna, förlöjliga Den Viktiga Mannen, som tar upp tid och energi för kvinnor helt i onödan. Jag menar, visst har vi träffat på en hel del av den sorten?

En framsynt detalj är att Solanas skriver om det automatiserade samhället, där pengar inte styr. Själva samhällssystemet som ska komma fram sen när mannen eliminerats är inte helt tydligt, det är lite skissartat.

Förresten, man ska inte läsa texten bokstavligt. Man ska läsa den allegoriskt.

Studieskador

I lördags började jag läsa Liane Moriartys Andras vänner. Nu vet jag inte hur det kom sig att jag kom på att jag skulle läsa den, men jag tror det var för att jag såg något om den någonstans och jag tänkte att jag borde läsa lite samtida och normala böcker också utöver alla gamla klassiker och annan mer studielämpad litteratur. Särskilt som jag försöker få ihop en skönlitterär text i skrivkursen. Det vore ju illa om bulkläsandet bestod av bara en massa Madame Bovary, Röda Rummet och Främlingen, liksom. Och så tänkte jag att jag ville läsa hur någon skriver. Och Andras vänner var inte så tokig på det sättet får man säga.

Jag antar att det är ganska naturligt att bli lite studieskadad, särskilt när man är mitt inne i det. Det är lite svårt att läsa utan att tänka på hur, just nu, psykologiska skeenden gestaltas, vilka typer av komplexa problem alla personer har, hur de uttrycker dem. Vilken typ av frågor som tas upp, och precis hur intrigen byggs upp. I Andras vänner var själva intrigbygget fruktansvärt utstuderat, hela historien nystades upp, förgrenades. Alla har hemligheter. Nästan alla i alla fall.

Det fungerade bra till mitten av boken ungefär, sen tyckte jag nästan det blev väl utdraget, nästan så att det blev lite antiklimax när själva vändningen kom, när själva kärnan i varför alla bar sig åt som de gjorde, blev uppenbar. Och alla utlöpare, var de verkligen nödvändiga?

Mycket lyckat på det sättet att jag ville fortsätta läsa hela tiden, första halvan för att få reda på vad som hade hänt, andra halvan hur de skulle klara ut det och alla andra trådar. Lättläst, underhållande. Men är det en historia att gå och tänka på? Nej, det kommer jag med största sannolikhet inte att göra. Möjligen kommer jag tänka på uppbyggnanden.

Sex vuxna, som känner varann olika mycket, och tre barn på grillfest. Och så händer något som förändrar livet för alla. Det man funderar lite över är om alla människor har den sortens hemligheter som rulllas upp. Så väldigt mycket. Som får betydelse?

Inferno

Vad ska man säga om den då. En paranoid medelålders man som insett att döden är en realitet och att han inte ordnat upp livet ägnar sig åt alkemi och new age-aktiga sammanträffanden.

Varför har jag läst den? Vad säger den? Tja, den ingår i kursen. Intressant att ha läst. Ibland är Strindberg kul, ibland verkar han ju ha lite distans till saker och ting: ”Andarne ha blivit positivister liksom den innevarande tiden och nöja sig ej med att ställa till visioner.”

Han har ekonomiska problem, gör kemiska experiment, tror att någon försöker mörda honom, hans fru begär skilsmässa, han gör sig ovän med alla. Jag kan känna sympati med honom när han tycker det blir för mycket ljud, när grannarna spelar piano samtidigt dag efter dag. Oavsett om det nu är vanföreställning eller inte. Men man vill ju ta honom i kragen och skaka om honom och säga ”Skärp dig, det finns ingen konspiration”. Och sen blir han religiös.

En helvetesvandring. Stress kanske? Fast han verkar ju inte skylla så mycket på andra, egentligen, utan mer liksom bli trött på sig själv. Det verkar lite omöjligt.

Den kommer nog inte att stanna kvar. Fast trots att man blir irriterad av bristen på förnuft, måste man ju säga att språket flyter på väl, det är lätt att läsa, som om ändå rätt ord är valda för att beskriva allt.

Bra att den blev läst, nu ska jag smälta den, den blir kanske roligare om några dagar.

För övrigt gjorde jag våfflor idag.

Frustration

Man kan konstatera att det börjar bli vår, det är ljust klockan fyra till exempel. Man kan konstatera att talgoxarna kvittrar som tokar. Och man kan konstatera att det liksom luktar ”vår på väg”. Fast det är minusgrader och lite snö fortfarande. Och snart börjar vårt bygge. Och jag har massor av jobb, men det är ändå överblickbart, jag har gjort mig av med ett par riktiga surdegar, dvs skrivit klart rapporter. Det där sista, skriva klart rapporter, fixa så att referenserna stämmer, att allting hänger ihop, det är så plågsamt. Riktigt tungt arbete.

Och så är det kurserna. Det är verkligen skillnad på tekniskt arbete, tillämpad matematik och fysik, naturvetenskap och humaniora. Det är en skillnad i spekulationsgraden. När det gäller den fysikaliska verkligheten, så finns den. Om vi ni lämnar de filosofiska spekulationerna om verklighetens beskaffenhet därhän. Det finns vatten som värms och kokar och åstadkommer tryckförändringar och andra fenomen i ett slutet system. Man kan mäta det. Man har till och med vissa grundläggande matematiska samband för konkreta saker som hur massan förflyttar sig och energin. OK, det var lite förenklat, det finns andra typer av samband också, men de baseras på mätdata, och en metodik som kan återupprepas. Och det är inte jättesjälvklart hur det ska modelleras, men man kan i alla fall härleda en metodik om man är lite om sig och kring sig och begriper fenomenen.

Så är det inte med spekulationer inom humaniora. Spannet mellan rätt och fel när något ska tolkas är … tokstort. Nu behöver man för all del inte alltid tänka i ”rätt” och ”fel”, men det är som ett gungfly, man kan analysera, och diskutera och spekulera. Men det är som att stampa på samma plats, man kommer liksom inte framåt. Det kan vara intressant, och man kan se saker från olika håll. Men det finns också stor risk för ren rappakalja. Jag blir fruktansvärt frustrerad av texter som inte säger något alls, till mig alltså. Jag undrar om de säger något till någon. Jag antar det. Men detta: ”Vad som ovan sagts torde ha klargjort att Imaginärt och Symboliskt inte kan tänkas som topografiska rum som exkluderar varandra […]”. Vaddå? Topografiska rum, vad är det? För mig är det som är imaginärt ett tal z = x+iy. Jag tror det är något annat för humanisten, vad, exakt, är oklart. Topografi, det är typ kartor och höjdskillnader, former.

Rappakalja. Jag blir ohyggligt irriterad och frustrerad. Men, jag ska väl kunna brotta ner detta också, antar jag.

Rapport från läsveckan

Jaha, ska vi ta en liten läsrapport kanske? Häromdagen bevisade jag att man bör läsa okända författare för att optimera sin läslycka. Men nu kanske det inte alltid är läslyckan, vari nu den består, som ska optimeras. För det mesta handlar det faktiskt om att optimera kunskapslyckan. Det är en annan sorts läsupplevelse.

Sista tentadelen i Filosofins Historia gick utmärkt också. Jag vill verkligen, verkligen, verkligen ha koll på historien. När man läser blandar allt ihop sig och det är svårt att se någon struktur och få ordning på det. Man får läsa många gånger. Varje gång man läser ser man något nytt. Det talar faktiskt emot mitt bevis.

Men, vi kan säga att beviset bara gäller sådant man läser en gång, för förströelse och nöje. Om man läser för att lära, ska man förvisso inte läsa favoritförfattare, men man ska absolut läsa om texter. Ett bra sätt att läsa om, har jag insett fast det var inte uträknat, irriterande nog. Ett bra sätt att läsa om är att läsa kurser från olika discipliner. Det visar sig nämligen att man läser en ganska liknande uppsättning i filosofi, idéhistoria och litteraturvetenskap. Inte helt förstås, men vissa personer dyker upp överallt. Och de dyker upp på olika sätt, med olika vinkling. Augustinus t ex, har dykt upp överallt. Descartes är en god kandidat. Spinoza. Sen rör de sig under samma tidsavsnitt, vilket gör att man får läsa om dem från olika håll också. Det är mycket effektivt, enligt min uppfattning. Mycket trevligt.

Efter, nu ska vi räkna ihop, 115 poäng av denna blandning sen förra hösten, tycker jag att jag börjar ana en viss ordning och struktur i alltihopa. Mönster börjar framträda. Det är ohyggligt roligt.

Ja, och vad händer nu då? Kritiskt tänkande är delkursen i filosofi, den är rätt intressant, att ordna argument. Och sen ska det väl läsas och skrivas en del. Jag måste läsa poesi. Jag har faktiskt hittat en som jag överraskande nog begrep mig på, som sa något, Lars Gustafsson. Men det var ju inte så konstigt, visade det sig sen. Igår somnade jag av Gunnar Ekelöf. Undrar vem som ska få den äran ikväll? Eller ska jag tänka på några handfasta differentialekvationer istället?

Tolstoy och Wollstonecraft

En föreläsning om kvinnliga filosofer, och en text av Mary Wollstonecraft (del av A Vindication of the Rights of Woman eller Till försvar för kvinnans rättigheter) ingick i den senaste delkursen i filosofi. Jag har bara läst inledningen och de första två kapitlen än, de var kursens smakprov. Men jag måste naturligtvis läsa hela, den är både intressant, skarp och rätt rolig att läsa. Hennes påstående är att kvinnor är som de är, intriganta våp för det mesta, eftersom de tvingas till det. Eftersom de med tvång hålls borta från utbildning som tränar förnuftet, och tvingas ägna sig åt att lära sig behaga mannen, blir de som de blir. Männen har som styrande kollektiv sett till att kvinnor hålls på våpstadiet. Sen använder de produkten av detta som bevis för att det är rätt att kvinnan inte kan tillgodogöra sig utbildning (där kan man tala om cirkelresonemang, och cirkelhandling, det är sorgligt). Först försätter de henne i våpigt tillstånd, sen använder de det påtvingade tillståndet som bevis för att kvinnor inte har förstånd.

Wollstonecraft argumenterar kring detta, och i alla fall i början av boken är hennes viktigaste argument för att låta kvinnor utbilda sig och få använda sitt förnuft, att de ju uppfostrar barn, söner. Ska verkligen ett våp uppfostra en man? Skulle inte männen tjäna på att kvinnorna var förnuftiga och bättre kunde uppfostra sönerna?

Hon visar hur denna enda talang som kvinnor uppmuntras att utveckla, behagsjukan, leder till intriger och hur samhället hålls tillbaka av det. Hon kritiserar Rousseau som har extremt idiotiska, måste man väl säga, idéer om hur kvinnor bör vara, även om de var i tiden. Och hur barn bör fostras. Rousseau själv levde i samboförhållande och hade fem barn som alla lämnades bort, det verkar som om han drömde en del.

Jag måste naturligtvis fortsätta läsa. Redan i inledningen är det idiotiska i förtrycket uppenbart, så vad mer behöver egentligen sägas? Men det behövs ju, förtryck kvarstår delvis även om vi, här, idag har samma möjligheter till utbildning och att skola förnuftet som vilken man som helst (nu talar jag inte om ”hela världen”). Faktum är att det, kollektivt, tycks vara männen som behöver skola förnuftet. På annat sätt än bristande förnuft kan man inte förklara varför män väljer inkompetenta män istället för kompetenta kvinnor, t ex, där de gör det. Nåja, det där med vad kompetens är, är en intressant fråga. Kompetens, i människors medvetande, verkar inte vara det som man tror det är, nämligen dokumenterade, eller erkända, meriter. Det verkar vara något annat. Det verkar inte handla bara om meriter, det verkar inte bara handla om den person som förmodas ha egenskaperna, utan också om den person som ser egenskaperna. Begreppet kompetens verkar lida av mätfel, precis som andra fysikaliska storheter. Det är som att mäta mjöl med decilitermått, en deciliter är inte alltid en deciliter, det blir inte så exakt, det beror på decilitermåttet hur mycket mjöl man verkligen får ner i degbunken. På samma sätt är det med kompetens, det finns en verklig, dokumenterad kompetens, men sen när någon ska mäta den, häller den upp lite för mycket eller för lite, med sitt mätsystem, sig själv.

Det var en utvikning.

Igår läste jag Kreutzersonaten, av Leo Tolstoy. Den handlar om en man som har mördat sin hustru. Han berättar hela sin historia, från sitt sexuella uppvaknande till mordet, för en medpassagerare på ett tåg. Och det intressanta är att han diskuterar samma frågor som Wollstonecraft. Kvinnor tvingas bli behagsjuka våp, vars enda tillåtna talang är att försöka snärja männen sexuellt. Det blir ett slags intrikat spiral, kvinnorna tillåts inte utveckla förnuftet, våpighet, männen dras med i spiralen och anpassar sitt beteende till detta, och så fortsätter det. Både män och kvinnor blir offer för förtrycket av kvinnorna. Tolstoy skildrar självföraktet hos mördaren, som ser sig själv utifrån när han berättar. Både män och kvinnor blir lurade av begreppet Kärlek, hur det egentligen är tänkt det ska fungera. Det är som om tanken om Kärlek inte når längre än till förälskelse, en potential, sen vet ingen längre vad det egentligen är, vad som egentligen förväntas. Det blir som det blir, en besvikelse för båda. Visst inser man att förnuft är en bra sak?

Jag kom just att tänka på att jag läste Platons Gästabudet häromdagen också. Där håller man tal om Kärleken, diskuterar vad det egentligen är. Bland annat handlar det om älskaren och den älskade, en äldre man och en pojke. Kärleken som medel för utbildning. Senare, alltså på Wollstonecrafts tid och Tolstoys, som medel för förtryck istället. Det verkar som om den, Kärleken alltså, kan användas som täckmantel för både det ena och det andra.

Sammanfattning 2016

Först kan man konstatera att nästa år, 2017, är ett primtal. Mitt nionde primtalsår. Ett tidigare primtalsår, 1997, föddes Store Son. Förra primtalsåret, 2011, uppenbarade sig Doktor T på allvar. Lille Son och Lilla Dotter fyller primtal, 17, 2017. Och ytterligare en mycket viktig sak kommer att inträffa, men den tänker jag inte nämna mycket om, om något, innan den är klar. Det ser alltså, såhär till att börja med, ut som om året kommer att ha potential. I alla fall i den lilla världen. För den stora världen är det svårt att säga något alls. Men jag hoppas den blir … intressant.

Men året. Den händelse som framförallt står ut i år, i den lilla världen, jag tänkte ägna mig åt den i min egen egoistiska sammanfattning, är flytten. Den var absolut, absolut nödvändig. Livet är mycket lättare att leva med större utrymmen och med grannar på större avstånd. Faktum är att grannar bör läsa Kant, eller i alla fall det Kategoriska Imperativet. De bör begrunda det noggrant, och göra sitt yttersta för att anstränga hjärna och förnuftsförmågor att förstå vad det kan tänkas innebära i nuet och framtiden.

Lille Son och Lilla Dotter har börjat övningsköra under året, Store Son tog körkort. I det sammanhanget måste jag slå ett slag för Tonåringen. Tonåren är en trevlig, harmonisk och förnuftig tid med barnen. Ta tillvara den. Njut av den. Det gör jag. Oftast. Förutom att jag möjligen muttrar någon gång om någon stör mig när jag läser. Eller tänker.

Det mesta under året, på bloggen, har visst handlat om det lästa. Jobbet såklart, matematik, fysik och teknik i tillämpning. Vardag. Hur mäter man det som inte går att mäta, hur extrapolerar man när man måste veta gränser men inte kan veta dessa gränser. Det är filosofiska frågor. Så jag behöver läsa filosofi för att försöka hitta ledtrådar. Allt jag läser handlar om det, hitta ledtrådar. Alla kurser jag läst och läser handlar om det, oavsett om det är idéhistoria, litteraturvetenskap eller filosofi. Jag kommer att fortsätta med filosofi.

Ett problem är att det finns så mycket att läsa, så mycket att tänka på, att det inte blir någon ordning på något. Hur ska man hinna läsa, hur ska man hinna tänka?

Det har 2016 handlat om.

När jag tittar på listan över det lästa, som inte tar upp alla artiklar, kortare texter eller delar av böcker som slunkit igenom, är det mest minnesvärda Röda Rummet, Iliaden och Odysséen, vad glad jag är att jag gick sommarkursen Trojanska kriget och äntligen läste de två senare!

Om man tänker i sannolikheter, är det mest sannolikt att dagen imorgon kommer att vara ungefär som idag. Sannolikt alltså.

Gott Nytt År.

fyrverkeri_2