Inferno

Vad ska man säga om den då. En paranoid medelålders man som insett att döden är en realitet och att han inte ordnat upp livet ägnar sig åt alkemi och new age-aktiga sammanträffanden.

Varför har jag läst den? Vad säger den? Tja, den ingår i kursen. Intressant att ha läst. Ibland är Strindberg kul, ibland verkar han ju ha lite distans till saker och ting: ”Andarne ha blivit positivister liksom den innevarande tiden och nöja sig ej med att ställa till visioner.”

Han har ekonomiska problem, gör kemiska experiment, tror att någon försöker mörda honom, hans fru begär skilsmässa, han gör sig ovän med alla. Jag kan känna sympati med honom när han tycker det blir för mycket ljud, när grannarna spelar piano samtidigt dag efter dag. Oavsett om det nu är vanföreställning eller inte. Men man vill ju ta honom i kragen och skaka om honom och säga ”Skärp dig, det finns ingen konspiration”. Och sen blir han religiös.

En helvetesvandring. Stress kanske? Fast han verkar ju inte skylla så mycket på andra, egentligen, utan mer liksom bli trött på sig själv. Det verkar lite omöjligt.

Den kommer nog inte att stanna kvar. Fast trots att man blir irriterad av bristen på förnuft, måste man ju säga att språket flyter på väl, det är lätt att läsa, som om ändå rätt ord är valda för att beskriva allt.

Bra att den blev läst, nu ska jag smälta den, den blir kanske roligare om några dagar.

För övrigt gjorde jag våfflor idag.

Frustration

Man kan konstatera att det börjar bli vår, det är ljust klockan fyra till exempel. Man kan konstatera att talgoxarna kvittrar som tokar. Och man kan konstatera att det liksom luktar ”vår på väg”. Fast det är minusgrader och lite snö fortfarande. Och snart börjar vårt bygge. Och jag har massor av jobb, men det är ändå överblickbart, jag har gjort mig av med ett par riktiga surdegar, dvs skrivit klart rapporter. Det där sista, skriva klart rapporter, fixa så att referenserna stämmer, att allting hänger ihop, det är så plågsamt. Riktigt tungt arbete.

Och så är det kurserna. Det är verkligen skillnad på tekniskt arbete, tillämpad matematik och fysik, naturvetenskap och humaniora. Det är en skillnad i spekulationsgraden. När det gäller den fysikaliska verkligheten, så finns den. Om vi ni lämnar de filosofiska spekulationerna om verklighetens beskaffenhet därhän. Det finns vatten som värms och kokar och åstadkommer tryckförändringar och andra fenomen i ett slutet system. Man kan mäta det. Man har till och med vissa grundläggande matematiska samband för konkreta saker som hur massan förflyttar sig och energin. OK, det var lite förenklat, det finns andra typer av samband också, men de baseras på mätdata, och en metodik som kan återupprepas. Och det är inte jättesjälvklart hur det ska modelleras, men man kan i alla fall härleda en metodik om man är lite om sig och kring sig och begriper fenomenen.

Så är det inte med spekulationer inom humaniora. Spannet mellan rätt och fel när något ska tolkas är … tokstort. Nu behöver man för all del inte alltid tänka i ”rätt” och ”fel”, men det är som ett gungfly, man kan analysera, och diskutera och spekulera. Men det är som att stampa på samma plats, man kommer liksom inte framåt. Det kan vara intressant, och man kan se saker från olika håll. Men det finns också stor risk för ren rappakalja. Jag blir fruktansvärt frustrerad av texter som inte säger något alls, till mig alltså. Jag undrar om de säger något till någon. Jag antar det. Men detta: ”Vad som ovan sagts torde ha klargjort att Imaginärt och Symboliskt inte kan tänkas som topografiska rum som exkluderar varandra […]”. Vaddå? Topografiska rum, vad är det? För mig är det som är imaginärt ett tal z = x+iy. Jag tror det är något annat för humanisten, vad, exakt, är oklart. Topografi, det är typ kartor och höjdskillnader, former.

Rappakalja. Jag blir ohyggligt irriterad och frustrerad. Men, jag ska väl kunna brotta ner detta också, antar jag.

Rapport från läsveckan

Jaha, ska vi ta en liten läsrapport kanske? Häromdagen bevisade jag att man bör läsa okända författare för att optimera sin läslycka. Men nu kanske det inte alltid är läslyckan, vari nu den består, som ska optimeras. För det mesta handlar det faktiskt om att optimera kunskapslyckan. Det är en annan sorts läsupplevelse.

Sista tentadelen i Filosofins Historia gick utmärkt också. Jag vill verkligen, verkligen, verkligen ha koll på historien. När man läser blandar allt ihop sig och det är svårt att se någon struktur och få ordning på det. Man får läsa många gånger. Varje gång man läser ser man något nytt. Det talar faktiskt emot mitt bevis.

Men, vi kan säga att beviset bara gäller sådant man läser en gång, för förströelse och nöje. Om man läser för att lära, ska man förvisso inte läsa favoritförfattare, men man ska absolut läsa om texter. Ett bra sätt att läsa om, har jag insett fast det var inte uträknat, irriterande nog. Ett bra sätt att läsa om är att läsa kurser från olika discipliner. Det visar sig nämligen att man läser en ganska liknande uppsättning i filosofi, idéhistoria och litteraturvetenskap. Inte helt förstås, men vissa personer dyker upp överallt. Och de dyker upp på olika sätt, med olika vinkling. Augustinus t ex, har dykt upp överallt. Descartes är en god kandidat. Spinoza. Sen rör de sig under samma tidsavsnitt, vilket gör att man får läsa om dem från olika håll också. Det är mycket effektivt, enligt min uppfattning. Mycket trevligt.

Efter, nu ska vi räkna ihop, 115 poäng av denna blandning sen förra hösten, tycker jag att jag börjar ana en viss ordning och struktur i alltihopa. Mönster börjar framträda. Det är ohyggligt roligt.

Ja, och vad händer nu då? Kritiskt tänkande är delkursen i filosofi, den är rätt intressant, att ordna argument. Och sen ska det väl läsas och skrivas en del. Jag måste läsa poesi. Jag har faktiskt hittat en som jag överraskande nog begrep mig på, som sa något, Lars Gustafsson. Men det var ju inte så konstigt, visade det sig sen. Igår somnade jag av Gunnar Ekelöf. Undrar vem som ska få den äran ikväll? Eller ska jag tänka på några handfasta differentialekvationer istället?

Tolstoy och Wollstonecraft

En föreläsning om kvinnliga filosofer, och en text av Mary Wollstonecraft (del av A Vindication of the Rights of Woman eller Till försvar för kvinnans rättigheter) ingick i den senaste delkursen i filosofi. Jag har bara läst inledningen och de första två kapitlen än, de var kursens smakprov. Men jag måste naturligtvis läsa hela, den är både intressant, skarp och rätt rolig att läsa. Hennes påstående är att kvinnor är som de är, intriganta våp för det mesta, eftersom de tvingas till det. Eftersom de med tvång hålls borta från utbildning som tränar förnuftet, och tvingas ägna sig åt att lära sig behaga mannen, blir de som de blir. Männen har som styrande kollektiv sett till att kvinnor hålls på våpstadiet. Sen använder de produkten av detta som bevis för att det är rätt att kvinnan inte kan tillgodogöra sig utbildning (där kan man tala om cirkelresonemang, och cirkelhandling, det är sorgligt). Först försätter de henne i våpigt tillstånd, sen använder de det påtvingade tillståndet som bevis för att kvinnor inte har förstånd.

Wollstonecraft argumenterar kring detta, och i alla fall i början av boken är hennes viktigaste argument för att låta kvinnor utbilda sig och få använda sitt förnuft, att de ju uppfostrar barn, söner. Ska verkligen ett våp uppfostra en man? Skulle inte männen tjäna på att kvinnorna var förnuftiga och bättre kunde uppfostra sönerna?

Hon visar hur denna enda talang som kvinnor uppmuntras att utveckla, behagsjukan, leder till intriger och hur samhället hålls tillbaka av det. Hon kritiserar Rousseau som har extremt idiotiska, måste man väl säga, idéer om hur kvinnor bör vara, även om de var i tiden. Och hur barn bör fostras. Rousseau själv levde i samboförhållande och hade fem barn som alla lämnades bort, det verkar som om han drömde en del.

Jag måste naturligtvis fortsätta läsa. Redan i inledningen är det idiotiska i förtrycket uppenbart, så vad mer behöver egentligen sägas? Men det behövs ju, förtryck kvarstår delvis även om vi, här, idag har samma möjligheter till utbildning och att skola förnuftet som vilken man som helst (nu talar jag inte om ”hela världen”). Faktum är att det, kollektivt, tycks vara männen som behöver skola förnuftet. På annat sätt än bristande förnuft kan man inte förklara varför män väljer inkompetenta män istället för kompetenta kvinnor, t ex, där de gör det. Nåja, det där med vad kompetens är, är en intressant fråga. Kompetens, i människors medvetande, verkar inte vara det som man tror det är, nämligen dokumenterade, eller erkända, meriter. Det verkar vara något annat. Det verkar inte handla bara om meriter, det verkar inte bara handla om den person som förmodas ha egenskaperna, utan också om den person som ser egenskaperna. Begreppet kompetens verkar lida av mätfel, precis som andra fysikaliska storheter. Det är som att mäta mjöl med decilitermått, en deciliter är inte alltid en deciliter, det blir inte så exakt, det beror på decilitermåttet hur mycket mjöl man verkligen får ner i degbunken. På samma sätt är det med kompetens, det finns en verklig, dokumenterad kompetens, men sen när någon ska mäta den, häller den upp lite för mycket eller för lite, med sitt mätsystem, sig själv.

Det var en utvikning.

Igår läste jag Kreutzersonaten, av Leo Tolstoy. Den handlar om en man som har mördat sin hustru. Han berättar hela sin historia, från sitt sexuella uppvaknande till mordet, för en medpassagerare på ett tåg. Och det intressanta är att han diskuterar samma frågor som Wollstonecraft. Kvinnor tvingas bli behagsjuka våp, vars enda tillåtna talang är att försöka snärja männen sexuellt. Det blir ett slags intrikat spiral, kvinnorna tillåts inte utveckla förnuftet, våpighet, männen dras med i spiralen och anpassar sitt beteende till detta, och så fortsätter det. Både män och kvinnor blir offer för förtrycket av kvinnorna. Tolstoy skildrar självföraktet hos mördaren, som ser sig själv utifrån när han berättar. Både män och kvinnor blir lurade av begreppet Kärlek, hur det egentligen är tänkt det ska fungera. Det är som om tanken om Kärlek inte når längre än till förälskelse, en potential, sen vet ingen längre vad det egentligen är, vad som egentligen förväntas. Det blir som det blir, en besvikelse för båda. Visst inser man att förnuft är en bra sak?

Jag kom just att tänka på att jag läste Platons Gästabudet häromdagen också. Där håller man tal om Kärleken, diskuterar vad det egentligen är. Bland annat handlar det om älskaren och den älskade, en äldre man och en pojke. Kärleken som medel för utbildning. Senare, alltså på Wollstonecrafts tid och Tolstoys, som medel för förtryck istället. Det verkar som om den, Kärleken alltså, kan användas som täckmantel för både det ena och det andra.

Sammanfattning 2016

Först kan man konstatera att nästa år, 2017, är ett primtal. Mitt nionde primtalsår. Ett tidigare primtalsår, 1997, föddes Store Son. Förra primtalsåret, 2011, uppenbarade sig Doktor T på allvar. Lille Son och Lilla Dotter fyller primtal, 17, 2017. Och ytterligare en mycket viktig sak kommer att inträffa, men den tänker jag inte nämna mycket om, om något, innan den är klar. Det ser alltså, såhär till att börja med, ut som om året kommer att ha potential. I alla fall i den lilla världen. För den stora världen är det svårt att säga något alls. Men jag hoppas den blir … intressant.

Men året. Den händelse som framförallt står ut i år, i den lilla världen, jag tänkte ägna mig åt den i min egen egoistiska sammanfattning, är flytten. Den var absolut, absolut nödvändig. Livet är mycket lättare att leva med större utrymmen och med grannar på större avstånd. Faktum är att grannar bör läsa Kant, eller i alla fall det Kategoriska Imperativet. De bör begrunda det noggrant, och göra sitt yttersta för att anstränga hjärna och förnuftsförmågor att förstå vad det kan tänkas innebära i nuet och framtiden.

Lille Son och Lilla Dotter har börjat övningsköra under året, Store Son tog körkort. I det sammanhanget måste jag slå ett slag för Tonåringen. Tonåren är en trevlig, harmonisk och förnuftig tid med barnen. Ta tillvara den. Njut av den. Det gör jag. Oftast. Förutom att jag möjligen muttrar någon gång om någon stör mig när jag läser. Eller tänker.

Det mesta under året, på bloggen, har visst handlat om det lästa. Jobbet såklart, matematik, fysik och teknik i tillämpning. Vardag. Hur mäter man det som inte går att mäta, hur extrapolerar man när man måste veta gränser men inte kan veta dessa gränser. Det är filosofiska frågor. Så jag behöver läsa filosofi för att försöka hitta ledtrådar. Allt jag läser handlar om det, hitta ledtrådar. Alla kurser jag läst och läser handlar om det, oavsett om det är idéhistoria, litteraturvetenskap eller filosofi. Jag kommer att fortsätta med filosofi.

Ett problem är att det finns så mycket att läsa, så mycket att tänka på, att det inte blir någon ordning på något. Hur ska man hinna läsa, hur ska man hinna tänka?

Det har 2016 handlat om.

När jag tittar på listan över det lästa, som inte tar upp alla artiklar, kortare texter eller delar av böcker som slunkit igenom, är det mest minnesvärda Röda Rummet, Iliaden och Odysséen, vad glad jag är att jag gick sommarkursen Trojanska kriget och äntligen läste de två senare!

Om man tänker i sannolikheter, är det mest sannolikt att dagen imorgon kommer att vara ungefär som idag. Sannolikt alltså.

Gott Nytt År.

fyrverkeri_2

Meningen med jul

Meningen med juldagarna är att man ska ta det lugnt, inte göra något av nytta, utan mer nytta. Alltså ska man ägna sig åt promender och läsning. Egentligen hade jag velat ägna mig åt träning och läsning, men på något sätt har de övre luftvägarna fått för sig att det är lämpligt med en liten virus-fest, dvs förkylning. Den har varit smygig. Först fick jag lite ont i halsen, för en och en halv vecka sen, sen tappade jag rösten, sen fick jag hosta och nu har vi övergått till bihålorna. Även om jag inte känner mig det minsta sjuk i själva kroppen, är nog träning en dålig idé. Det blir promenader. Läsa kan jag alltid.

juldagen

På julaftonskvällen börjande jag alltså på Lina Wolffs De polyglotta älskarna. Och igår läste jag klart den. Ja, hm, vad ska man säga om den då?

Först tyckte jag det var uppfriskande att huvudpersonen inte är författare med intellektuella intressen. Eller huvudperson och huvudperson, den första huvudpersonen, kvinnan som dejtar. Hon glor på TV-serier, men tycker att hon lär sig något av dem. Hon framstår nästan som lite dum till och med. Sen är det författaren som skrivit De polyglotta älskarna, och så är det ytterligare en kvinna från en gammal italiensk adelsfamilj. Berättelserna går i varann, men ingen person blir särskilt tydlig och händelserna är både osammanhängande och oavslutade. Språket är sakligt, och det blir inte tråkigt att läsa. Efter tre fjärdedelar undrade jag när allt skulle knytas ihop och själva berättelsen börja. Men det gjorde den aldrig.

Antagligen har jag läst för lite feministisk teori för att förstå vad som är feministiskt över den, utöver att den sista delen handlade om en familj med tre kvinnor, ur tre generationer.

En sak jag tänkte på när jag läste och Matilda dök upp med sitt röda hår, är att författarinnan nog är rödhårig själv. Och det tycks stämma.

Jag läste inte recensioner innan jag började läsa, man blir så lätt påverkad i vilken riktning man ska titta, eller läsa. Om älskarnas hjärtskärande tillstånd, läser jag t ex i DN:s recension. Älskarna … Calisto, Lamas och så den där assistenten som dyker upp helt osammanhängande i sista delen. Det är speglar, någon ska ta livet av sig, är en usel älskarinna, någon har mask i huvudet. Och var tar Calisto vägen, egentligen, han liksom bara försvinner i romanen. Alltså inte försvinner som i kidnappas, utan försvinner som om han glöms bort. Och hur kommer det sig att Ellinor stannar kvar, det verkar vara ganska lång tid. Man kan inte precis säga att personerna beter sig på något trovärdigt sätt. Eller gör de? En annan sak man kan lägga märke till är att det inte förekommer några barn i berättelsen. De gifta paren har inga barn. Eller ja, förresten, i den sista historien, den om den italienska adelsätten, förekommer den yngsta kvinnan som barn i en återblick. Det kanske förklarar varför de är så upptagna av sig själva, romanen igenom.

Å andra sidan, vad ska egentligen förklaras? Det är ju som i verkligheten, allting hänger ihop, men helt fläckvis, fragmentariskt och oavslutat.

Romanen var inte tråkig, det var nog mer en besvikelse på slutet att jag inte fick något att tänka på riktigt. Och det, i sig, var en intressant insikt. Det var tydligen det jag ville ha.

Men om jag tänker mer då … Tre berättelser som går ihop. Människor som agerar på märkliga sätt. Ellinor som stannar kvar hos Calisto vecka ut och vecka in. Hur försörjer hon sig, försörjer han henne. Går hon aldrig ut, varifrån kommer maten som hon lagar varje dag tydligen. Hon ser på serier och läser Michel Houellebecq, vars böcker Calisto har gömt. Varför det?

Sen har vi Max Lamas, som är gift med en kvinna som jobbar på verket och läser filosofi på fritiden (hon verkar som jag, förutom att jag inte snöat in på Nietzsche). Den älskarinna, eller snarare One Night Stand, som han skaffar sig i romanen verkar han mest ta för att hon kan tänka sig honom.

Och så hon, Lucrezia, som behöver pengar till sitt gods.

Så’nt man undrar över är förstås, vilken är avsikten, vad är det som ska berättas? Det är kanske inte underhållning, isåfall skulle det varit en avslutad berättelse. Kanske. Inte en berättelse om en persons utveckling, eller bildning. Inte en sedelärande historia. Kanske om relationer, fast människorna verkar mest vara som biljardbollar som studsar i varann. Elastiska stötar. Människorna verkar inte ha någon medveten vilja. De verkar mest leta efter något.

Den fråga boken mest väcker är nog Vad vill jag egentligen läsa? och det är ju intressant.

Minisemester

Doktor T och jag tog några dagars semester. Vi åkte till Gotland.

Stugan är oisolerad, och det var lika varmt inne som ute när vi kom fram. Dvs runt noll. Nu har vi eldat i ett dygn, och haft några värmefläktar igång, så nu har vi kommit upp i 20 graders innetemperatur. I alla fall i luften. Så länge elden är igång, och fläktarna. Tjocka sockor är bra att ha. Det är mörkt och tyst här. Och kallt på natten. Det är mysigt.

Dagen har jag ägnat åt några av Platons dialoger, Euthyfron, Parmenides och delar av Staten. Och jag har läst ut Future Perfect av Mara Lee. En sak jag tänkt på när jag läst den, är att det är svårt att placera den i tid. Den känns faktiskt som den kunde vara placerad ungefär när jag var tonåring, tidigt åttiotal. Det finns inget internet, i alla fall inte uttalat. Man får lov att åka till platser för att hämta saker. Man sitter i telefon, man ringer för att få reda på något. Man kan vara ute utan att vuxna vet var man är. Sån’t. Man har pengar, explicit i handen. Det är mycket som är outtalat. Det är ganska udda. Det jag inte helt uppskattar är när berättelsen släpper alla trådar på slutet och bara löses upp. Kanske är det ett bra slut. Man behöver inte få ett slut på storyn, livet funkar ändå inte så med avslutade berättelser. Men … litelite till, kanske. Det är som att vikten förskjuts. I början får man veta vissa saker som liksom inte slutförs. Och då undrar man varför det var sådant fokus på dem i början.

Men, det fanns i alla fall något driv i boken, ity jag läste vidare. Helhetsintrycket är nog att den är rätt bra. Jag gillar vissa formuleringar, ordvändningar, och en del tankar. Den är bra. Läsvärd.

Nu ska jag läsa fler delar av Staten, liggandes i soffan framför elden. Med ett glas vin. I tystnad. Det kan inte bli bättre. Några foton från dagen. Hammarshage hällar och Hoburgen.

hammarshagehallar2 hoburgen

Läshelg

Jag tycker inte jag satt långa stunder och läste, det är alltid en massa andra saker man ska göra. Skjutsa rara barn, handla mat, träna, promenera, laga mat, tvätta och allmänt hålla i ordning. Göra i ordning fågelautomaten till vintern. Men när jag summerar var det ändå en bra läshelg. Jag har läst klart texterna till detta moment i filosofikursen inför de båda sista inlämningsuppgifterna som ska förfärdigas denna vecka, forumdiskuterat filosofi, fräschat upp minnet av Camus Främlingen som jag ska skriva om till på fredag, och dessutom läst tre böcker, eller två och en halv, en av dem var påbörjad.

Aftonland av Therese Bohman. Fick en lite dålig start, eftersom det var ett par rader som kändes som upprepning. Men den tog sig. Kanske skriver jag mer om den senare. Men man kan konstatera att Bohman skriver om samma kvinna i varje bok, någon som känner sig ensam, lever ensam, intellektuellt begåvad, dricker för mycket och tänker en del på sex. Det har nog blivit lite mer sex för varje bok om man tänker efter. Det finns några partier i boken som är lite mer resonerande kring olika samhällsfenomen, relationsfenomen, familjebildningsfenomen. Kanske återkommer till det, om boken sitter kvar om några dagar. Slutet är rätt roligt ändå, man blir förtjust. På det hela taget lättläst, fast visst är dialogerna ibland aningens krystade?

Sen läste jag ut Oline Stigs Över gränsen. Noveller. Ganska märkliga, skruvade, det blir bara tokigt utan åthävor, tyst. Den mest märkliga Fåglarna i Reims, som känns som en dagboksskildring. Jag undrade när den novellen skulle börja, men sen var den slut. Egentligen gillar jag det, en ögonblicksblid av ”inget särskilt”, bara vanliga smådramer.

Och igårkväll började jag läsa Kim Thúys Ru. Den gick fort att läsa, tog bara några timmar. Vacker historia, absurd och småkomisk ibland. Det fanns som en lins mellan berättarens betraktelse, och verkligheten. Det man skulle fundera lite mera på, om man skulle fundera mer, är rättfärdigandet av mammans strategier att förbereda barnen på livets hemskheter. Tänk om det inte var strategier? Men vad spelar det för roll? En bra bok, annorlunda, drömlik fast verklig. Jag fortsätter med nästa Mãn.

Men den här veckan ska väl ägnas mest åt inlämningsuppgifter, tror jag. Och skjutsa rara barn. Och arbeta.

När omstörtningen uteblev

Jag hade stora förväntningar på I love Dick, av Chris Kraus. Jag kan säga på en gång att de inte infriades. Förväntningarna baserades på det jag läst om hur kvinnor tyckt de hade ett liv före I love Dick och ett efter, om uppbrott och förändring i bokens kölvatten. Jag läste och läste, och väntade på det där ögonblicket när som en våg skulle gå genom kroppen och världen plötsligt skulle se klarare ut. Den kom aldrig. Jag läste och läste, vadade i utgjutelser om konstverk och kvinnliga, missförstådda konstnärer. Det var på slutet i boken, andra halvan. Den första halvan innehöll mest brev till Dick. Anteckningar från livet. Och spridd upprördhet över att alltid vara i skymundan.

Dick är en undflyende typ, man får naturligtvis inget grepp om honom. Och faktiskt tycker jag den här (romanens) Chris är mer än lovligt knäpp. Hon får väl ta och skärpa till sig. Inse att det är ohyggligt fånigt att vara så besatt så länge. Ett tag, några månader på sin höjd, okej. Men sen? Hur går det att hålla fixeringen levande? Det måste bero på enormt missnöje med livet. Och för all del, så kan det ju vara. Men skulle han fixa till det. Dick?

Jag är antagligen feministiskt obildad, men vad var det som var så feministiskt och fantastiskt? Var det insikten om hur dold hon var bland de berömda männen, hur de tar plats, och hur de avfärdar kvinnligt konstnärsskap? Ja, jag säger inte emot, så är det säkert. Men det var som om det var en klagosång, och inget kom ur det. Och jag kan tänka mig att om man är väl insatt i den världen, är det möjligen större igenkänningsfaktor. Jag kände mig mest bekymrad över oförmågan att ta tag i något alls, att bara vara offer för sina känslor. Alltså bara. Och hela tiden.

Men vad var så förklarande? Hur skulle jag omstörta mitt liv nu då? Ja, inte vet jag. En besvikelse i det hänseendet. I övrigt. Tja, lite långtråkig roman, men bitvis lite smårolig. Jag minns inga särskilda avsnitt just nu, men de praktiska handhavandena som fastighetsmagnat var ju lite småroligt, har jag för mig. En sak som avslöjade den, tidsmässigt, vad den enda laptop Chris och Sylvère delade. Det daterar den tjugo år tillbaka i tiden. Minst.

Vad ska jag nu hitta som är omstörtande? Inte lär det väl vara Aftonland, av Therese Bohman, som jag genast började läsa. Och irriterade mig på, språkligt, redan på andra sidan, det var lite oväntat, men det kanske var en engångsföreteelse. En lapsus. Men det var väl i sig omstörtande. Nåja, jag har förväntningar på den också.

Tänk om jag inte alls är ingenjör

Alltså, det är jag ju, till yrket, eller mer rätt är kanske att säga till yrkesexamen. Civilingenjör. Jag har ägnat mig åt forskarstudier, och skrivit en avhandling. Teknisk licentiat. Visst borde man väl vara ganska mycket ingenjör då? Men jag är inte så ingenjörsk, även om jag naturligtvis är lagd åt det matematiskt-analytiskt-logiska.

Jag tycker jobbet är vrålkul, nästan alltid. I alla fall när det finns en massa intressanta och intrikata problem att lösa. När man måste vrida och vända på saker och ting, stirra i ekvationerna, göra beräkningar, tänka tills hjärnan glöder, läsa drivor av rapporter och artiklar för att leta efter något med anknytning till problemet som ska lösas. Det är kul att tänka ut nya sätt att göra saker och ting. Men egentligen är jag inte särskilt intresserad av teknik. Det är aldrig svårt att förstå hur tekniska prylar funkar, när man börjar titta på saken, och det är ohyggligt bra att många finns. Och det är klart jag tycker det är coolt, och ofta praktiskt, med stora komplexa system som fungerar. Flygplan, rymdfarkoster, kärnkraftverk, gruvmaskiner, processindustri. Logistiken vid väg- och brobyggen.

Matematik är vackert, och praktiskt. Och det är fysik också. Och det är roligt att kunna hantera det på hyggligt avancerad nivå.

Men ändå. Det är alltid tankar som fascinerar mest, som alltid fascinerat. Inte människor, men hur människor tänker. Inte möten med människor, verkligen inte. Skulle vara någon som är intressant då. Jag har fö just läst Den andra kvinnan av Therese Bohman, och den andra kvinnan har svårt att hitta människor som är tillräckligt intressanta. Det är en tanke att känna igen sig i.

Och nej, det är inte elitistiskt alls. Det är bara en fråga om vad man är intresserad av.

Men tänk om jag är fuskingenjör, tar upp platsen för en riktig ingenjör, bara för att jag av en händelse råkade skaffa mig det yrket. Nej, det var inte tråkigt att plugga, men det var kanske inte precis roligt heller. Det är mycket roligare att plugga nu, än det var då. Bara en så’n sak. Men jag tänkte att det var praktiskt att vara ingenjör, och jag kunde ju det. Så då blev det så. Skumt.

Nu ska jag börja på Förtvivlade människor, av Paula Fox. Jag har just lämnat in min första skrivuppgift i Kreativt skrivande. Och jag har lämnat in två uppgifter i Filosofi-kursen. Tänk om jag håller på att transformeras?

Doktor T är olycklig

Jag har en fläck på sensorn! utropade Doktor T  dramatiskt när jag satt och läste i godan ro. Det var efter middagen. Det gick inte att ta miste på sinnesrörelsen, paniken nästan.

Det handlar alltså om kameran. Doktor T satt och tittade på dagens bildskörd, och upptäckte en systematisk fläck i bilderna. Såhär mitt ute i ingenstans har man inte alla resurser som man har i stan, t ex tryckluft i burk, eller iso-propanol och finverktyg. Doktor T fick ta till våtservetter som egentligen är avsedda för att göra rent glas och linser i labb. Och mecka till en klädnypa. Men det gick inte. Fläcken satt kvar. Paniken växte. Fläcken växte, den mångfaldigades, den blev oändligt många. Repor kanske. Icke reparabel kanske! Torky-papperet var inte rent, det blev fett på sensorn! Kanske måste köpa ny kamera! (Där svalnade min empati betydligt, det lät mer som önsketänkande, inte helt trovärdigt, som om hela sensorspektaklet var uttänkt …) Doktor T övervägde det otänkbara, att köra till Visby, mitt i medeltidsveckan, för att skaffa det som behövs. Och när Doktor T tänker Visby då gäller det inte vilken liten flanörsutflykt som helst, då är det allvarakuta behov. I medeltidsveckan dessutom! Ni fattar.

Doktor T var olycklig. Jag försökte trösta Det blir ju ändå inget mer foto ikväll sa jag. Men solnedgången är inte färdig, och det kunde kanske bli den mest spektakulära, ovanliga  ever. Sa Doktor T. Jag erbjöd honom att själv avstå foto och låna honom min kamera. Men det hjälpte inte. Det är inte samma sak.

Men så hittade Doktor T  tops. Och lyckan var gjord. Sensorn är återställd. Och Doktor T har försvunnit ut i solnedgången med kameran. Sanning att säga är den synnerligen ordinär, men för Doktor T som sett ödet, dvs det utan kamera, i vitögat är den makalöst underbar.

Vi slipper Visby imorgon. Nåja, jag hade i alla fall inte följt med, jag hade tänkt ägna förmiddagen åt uppbyggeligt arbete. Eller läsning.

Jag har börjat på Brigitte Bardot och Lolitasyndromet. Essäer av Simone de Beauvoir. Det enda jag läst av de Beauvoir tidigare är Marcelle. Men flera böcker väntar, Det andra könet och Mandarinerna till att börja med. Titelessän är rätt intressant. Brigitte Bardot, som fenomen, som upprör de franska männen med frånvaron av utstuderad vampighet. Den andra essän, som jag håller på med nu, om Pyrrhus och Cinéas, är knepig. Osammanhängande för det mesta, och klar ibland. Det handlar, tycks det, om det som är icke-statiskt. För en ingenjör är det fruktansvärt märkligt att någon liksom hakar upp sig på dynamiska förlopp, och tror de är diskontinuerliga och allt möjligt, fast det är helt naturligt om man betraktar en differentialekvation. I alla fall handlar det om rörelse,  om transcendens, om människa vs mänsklighet. Att vara och att bli. Rätt pladdrigt och way off om man frågar mig. Men det känns som det är i linje med senare kontinentalt filosofisk pladder, där man t ex använder fysiken och matematiken på ett hejdlöst märkligt vis. Inte utan att jag tänker på Sokals hoax och kritik mot postmodernismen. Men jag ska nog traggla mig igenom det också.

Fö är Doktor T lycklig nu, och katten njuter av Internationella Kattdagen. Allt är frid och fröjd.

spip internationell

Äntligen

Nu kan jag lägga Odysséen till handlingarna, äntligen! Alltså som ”läst bok”. Jag gissar att jag kommer att återkomma då och då till delar av berättelsen. Sång 6-9 har t ex varit frekvent förekommande i flera kurser hittills. Jaha, vad säga om dem, Iliaden och Odysséen? Ganska olika varandra, på sätt och vis. Iliaden påminner om Gamla Testamentet på det sättet att det är en massa rabblande om släkthistorier och en massa folk. Fast i Iliaden blir de dödade. Och skändade. Gudarna styr och ställer. Det är tydligt att människorna inte har mycket att säga till om. Å andra sidan är det ju Zeus som vill ha ihjäl heroernas släkte. Fast de andra gudarna är på olika sidor. Odysséen är mer ett äventyr, en story. Mest med Pallas Athena som styr handlingen så den går Odyssevs väg (lägg märke till att jag följer Björkesons stavning och inte Lagerlöfs), inte lika stort ingripande och överläggande från andra gudar.

Man kan också lägga märke till att när det blir svårt att få ihop det, som på slutet, då är det Pallas Athena som styr. Annars hade det blivit en lång historia för att få ordning på allt det där som hon ordnar med några ord.

Har de någon bäring på nutid då, de här berättelserna, det är ju ganska coolt ändå att läsa dem nu, fast de har mer än 2500 år på nacken? Fåfänga verkar ju vara ett gemensamt drag med dagens människor. Evigt kanske. Girighet. Lust till makt. Frågan om instant gratification kommer upp. Penelope är ju tålmodig och väntar och väntar. Och belöningen blir stor, hon klarar av en fördröjd belöning. Men så anses hon ju också vara rikligt begåvad till förnuftet. Den fria viljan är ganska frånvarande, det är gudarna som styr. Vars och ens öde är bestämt. Inget att göra åt saken, egentligen, förutom småtester på vägen. Kanske några alternativa slut kan finnas. Som för Achillevs. Han kan välja på att dö ung i krig och vinna ovansklig ära, eller dö av ålderdom på sin egendom. Bortglömd får man förmoda. Vi vet vad han väljer. Odödlighet i minnet. Är det någon nu som bryr sig om sådant? Jag vet inte. Kanske? Det  verkar mer handla om, i nutid, ovanskligt kändisskap i nutid isåfall.

Nåja. Jag fortsätter med Vad är antikens filosofi? och en utläst bok betyder att en ny kan påbörjas, jag har inte bestämt vilken än.

Dagens utflykter gick dels till Vamlingbo prästgård och kyrka. God vuxenlunch och jag fotade igen (Lille Son och jag var där förra veckan) Kejsar Henriks själavägning. Själavägning … tydligen hade han lite hjälp för att själen skulle befinnas värdig.

vamlingbo3
vamlingbo1

Senare fick jag för mig att jag ville bada. Doktor T var ute och cyklade (rent fysiskt alltså), och jag tog bilen och mötte upp. Men det var blåsigt och kallt, så vi tog en promenad på en av stränderna istället. Nu är det augusti och stränderna töms, inte bara av blåsten idag. Detta är stranden vid Austre.

austre1 austre2

Lugn och läsning

Idag skjutsades Lille Son till flyget för hemresa. När man är sexton och ett halvt är det inte säkert att man är lika fokuserad på tystnad, lugn, läsning och foto som man kan tänkas vara senare i livet, även om jag själv redan i den åldern tyckte det var ett lysande sätt att tillbringa semester på. Men mina rara barn brukar säga att vad jag tyckt och tycker inte räknas. Han har i alla fall fått några dagars retreat från bruset. Doktor T och jag fortsätter ett tag till.

faludden1

Jag jobbar på att läsa ut Odysséen, efter Iliaden går det ganska lätt att läsa de tillkrånglade raderna. Men det är svårt att säga vad dessa berättelser säger. Om de säger något. I litteraturvetenskapskursen läste jag Odysseus ärr, av Erich Auerbach. Första kapitlet i hans bok Mimesis. Där jämförde han Odysséen med Bibeln, Jobs bok t ex om jag inte missminner mig. Och konstaterade att Odysséens avsikt bara var att underhålla.

En sak som jag ständigt undrar är faktiskt hur det kommer sig att Penelope inte kan säga nej till denna friarskara, och jaga bort dem ur sitt hem. Varför kan de hållas? Jag förstår att det inte blir mycket till story då, men jag grubblar ständigt över frågan. Varför kan hon bara säga att de är patetiska, att hon inte har den minsta lust att gifta sig med dem, och förresten vet de inte hut, de vet faktiskt inte att hon är änka, de är bara ute efter egendom och makt. Och den har hon hellre själv. Så-det-så. Det blir jag lite irriterad över. Även om berättelsen nu är gammal och det var en annan värld.

Men ändå! Isåfall behövs det lite mer argumentation och förklaring till varför det spinns som det spinns. Tycker jag.

Facebook och det Trojanska kriget

Jag har läst ut Iliaden. Det var inte precis som om det någonsin lossnade och flöt på med läsningen, det var motstånd hela tiden. Tur det är en kurs så man får den läst ordentligt. En hiskelig historia. Achillevs är snarstucken, arg och sur och vägrar att kriga i 2/3 av boken. Heroerna dör som flugor för varandras lansar, spjut och svärd. Tarmar väller ut, blod, hjärnsubstans, tänder, ögon. Huvuden flyger. Gudarna lägger sig i, bråkar med varann och ställer till det för heroerna. Och så dör Achillevs bästa kompis Patroklos, och då minsann drar han på sig en rustning och har ihjäl Patroklos baneman Hektor. Sen är det begravningar, en tävling och sen är storyn slut.

Det är inte precis någon dygd eller visdom det handlar om, fast de försöker vara kloka ibland när det gäller krigsstrategier. Det mesta tycks handla om att skaffa sig ovansklig ära, status i förhållande till varann. Deras öden är redan bestämda, och händer det något tokigt är det inte deras fel, det är gudarnas. Det var någon gud som förryckte Agamemnon så att han tänkte, och handlade, fel och snodde Achillevs slavinna. Som gjorde Achillevs sur nästan hela boken. Det var nämligen en skymf, hans status minskade när han blev av med sitt byte, slavinnan.

Och det slog mig att facebook är en modern variant av det Trojanska kriget. Eller i alla fall är mentaliteten densamma, att skaffa likes, timê, gruppvärde. Värde i någon mening. Den ena tillrättalagda bilden efter den andra, representerande … vaddå? Vad vill bilderna visa? Hur väljs bilderna, vilka väljs bort? Vilken är meningen med dem? Eller med länkarna, med den korta kommentaren kring något? Ovansklig ära? Respekt?

Iliaden och facebook, samma eviga mänskliga värden.

Bilderna på champagne med partnern, poolbad en masse, lyckliga barn, fancy semester och sociala tillställningar med gitarr vid bryggan och solnedgång. Kaffe i bersån. Båtar, just det, båtar! Lite träning kanske, yoga på klippan. Ja, så’nt. Vad ska jag tänka om det?

Jag blir anti fast jag vet egentligen inte varför, kanske av massrörelsen, eller kanske borde jag snofsa till mitt liv och fokusera på viktigheter som image istället för onödig kunskap, och postar extra många länkar som kräver tålmodig läsning och intellektuellt tankearbete. Som om någon verkligen skulle läsa och tänka. Och så postar jag någon katt. Som den här, som jag träffade på min fotorunda på en kyrkogård ikväll.

biskopskatt

Den sista grisen

Äntligen kom jag fram i kön. Det var ganska perfekt tajming, nu när alla vårens kurser är klara. Lånekön till Horace Engdahls Den sista grisen, menar jag. Naturligtvis var jag tvungen att läsa den när jag läst hans ex-frus Århundradets kärlekskrig, som jag tyckte var sådär.

Den var raskt läst; en kväll och en morgon. Aforismer och några kortare texter. Rolig, enligt min uppfattning, distanserat, torrt, iakttagande. Och samtidigt ohyggligt medvetet. Hur uttrycker man sin bedrövelse över intellektuell misär i omgivningen, utan att låta arrogant? Det går förmodligen inte. Men jag tycker det är uppfriskande med lite arrogans i all enkelhet. Och naturligtvis tycker jag att en del iakttagelser är knivskarpa, t ex den om den onda godheten:

Onda människor är onda därför att de är blint övertygade om att deras gärningar har ett gott syfte. Godheten och ondskan är i maskopi. Det är till ljumheten hoppet står: […]. Man ogillar det belevade hyckleriet bara tills man har mött den mordlystna sanningsivern.

I Pesten låter Camus doktor Rieux varna för hyllandet av godheten, som han ser som ren ondska. Ondskan förklädd till godhet. Det går igen.

Naturligtvis finns tankar om kvinnan, som inte alltid synes helt i tiden. Men jag får lite samma känsla som när jag läste Strindbergs Röda Rummet, att det snarare är en viss bedrövelse över hur kvinnor nästan tvingas vara, hur kulturens begränsningar gör saker och ting omöjliga. Samtidigt finns det en nästan barnslig bitterhet över det som inte blev, som om det är kvinnans ansvar att se till att mannen har ett bra liv. Nåja, det ordnar sig ju självt det där, rent praktiskt. Lite sorgsenhet över att åldras och förlora pondus. Men, det beror väl på vad man identifierar sig med. Om man tänker sig vara en typ … sexpoet, antar jag det kan vara svårt. Men om man satsar på mer eviga värden, som visdom och intellektuell rörlighet, borde det inte vara omöjligt att behålla en position.

Sen gick det ju inte att låta bli att skratta åt tanken på att han inte vill ge sina dåliga sidor ens till ovänner. Möjligen kunde x-et få övervikten.

Jag läste av nyfikenhet, jag tyckte det var roande och skarptänkt. En blandning av insikter, visdom, småaktighet och enfald. Förmodligen som människor rätt mycket är, sägs det.

Mer roande än EWB bok, man kan förstås inte låta bli att liksom tillsammansläsa och tillsammanstänka på dem. Mer roande för att det är spretigare och inte tycks ha ett fokuserat syfte, utan sprider lite allmän misantropi, lite arrogans, lite självhävdelse, lite missnöje, lite uppgivenhet, lite iakttagelseförmåga, och den där tillbakadragna humorn som jag i alla fall uppskattar. Och inte lika fokuserad på hämnd, eller om den är det, bättre dold.

Hur jag skulle läst dem utan att känna till samhistorien? Ingen aning, helt annorlunda antagligen.

När jag tar plats

Den här sommarkursen var det många sökanden till. En av sex som sökte kom in. Jag vet inte riktigt hur det fungerar för de som på heltid ägnar sig åt studier, men jag antar att det är viss press att behålla CSN under sommaren, om man inte har ett sommarjobb. Jag antar det är en orsak till det stora söktrycket, och inte enbart det enorma intresset för Trojanska kriget. Oavsett vilket, känner jag ett visst dåligt samvete, att ta plats bara för att jag vill lustläsa! Jag behöver inte läsa, jag bara vill och har lust och är intresserad.

Det är en annan aspekt på frågan om nyttan med högskolestudier. I alla fall inom humaniora. Inom naturvetenskap och ingenjörsvetenskap behöver man inte fundera, det är nyttigt. Nyttigt i meningen att en ingenjör, t ex, kommer att åstadkomma saker som gör att väldigt många människors levnadsstandard ökar, eller livssituation underlättas. Jag tycker inte det är att förakta, att vilja göra nytta.

Men att läsa om Trojanska kriget. Det är inte precis nyttigt. Inte direkt i alla fall. Man kan raljera vid fikabordet. Man får en pusselbit till vår tankevärld. Det senare är jag särskilt förtjust i. Jag räknar med att det ska komma till nytta, endera dagen.

Men jag tycker inte heller det är att förakta att vilja lära sig något. Vadsomhelst. På det sättet tycker jag att jag har minst lika stor rätt att ta plats på en utbildning som vem som helst, eftersom jag har en genuin törst efter att lära mig något. Men jag behöver inte det jag läser nu på ett direkt sätt. Häromdagen sa jag till min chef, att jag kommer att börja använda mig av de kunskaper jag inhämtat med de senaste årets studier i humaniora. Han uttryckte, lätt skärrad, en farhåga om att det handlade om att argumentera i löneförhandlingarna. Det var kanske inte det jag tänkte i första hand, men varför inte?

Det jag däremot tänkte på är att ännu mer sätta tekniken i ett sammanhang. Nu är det faktiskt inte så att ingenjörer inte kan tänka på annat än sin senaste utredning, vilka fördomar som än florerar, många är rätt världstillvända och allmänt reflekterande och funderar på sammanhang. Några inte så mycket. Men det är väl inte värre än vilken humanist som helst som inte kan skilja på matematik och räknekunskap. Nåja, för att liksom vara värd att ta plats tänker jag alltså studera ordentligt. Iliaden och Odysséen genomlästa, i en första omgång, på två veckor. Fyra sånger per kväll. Utöver veckobetinget i kursen. Det är min plan.

Vi får se i höst om det kommer till nytta.

Bokbloggsjerka 17 – 20 juni

Finns det någon tidning som du kan tipsa om? Alternativt, finns det en tidning som du saknar trots det enorma utbudet som finns i dag?

Jajemän. De som kommer hem just nu är Aiolos, som är mer som en bok, och Filosofisk Tidsskrift. Av Aiolos har jag bara hunnit med att få två nummer, detta har jag inte mer än bläddrat och ströläst i, men det förra handlade om Petrarca, vilket passade perfekt i tiden med idéhistoriakursen, så den blev välläst. I Filosofisk Tidsskrift hittar man alltid intressanta artiklar, och så gillar jag recensionerna. I det senaste numret en artikel om Aristoteles syn på beröm t ex, och det är ju spännande. Filosofisk Tidsskrift har jag prenumererat på i flera år, och jag gillar mycket det anspråkslösa formatet. Det är texten som talar, inte glättad formgivning.

Jag vet inte om jag saknar något faktiskt. Det jag tänker ibland, när jag går på ICA Maxi, är att det finns fem olika tidningar om tatueringar, tio om husvagnar, mängder om traktorer, jakt och fiske. För att inte tala om damtidningar, livsstil och inredning. Men väldigt få som utmanar intellektet. Men … det ska man väl inte söka på ICA Maxi. Internet finns ju. Och där finns ju t ex Tidskrift för Litteraturvetenskap, som ibland har intressanta artiklar. Och Tidskrift för politisk filosofi, en syskontidning till Filosofisk Tidsskrift, på nätet. I hushållet finns också Science, men den läser jag faktiskt inte särskilt pedantiskt.

image

Bonusfrågan, om historiska romaner, där kan jag inte bidra så mycket antar jag, om man inte ska räkna Robert Oppenheimer: A Life Inside the Center av Ray Monk. En historisk biografi. Men den är riktigt, riktigt bra. Så den måste man läsa i alla fall!