Hur tänker du nu?

De här männen, som band sin kvinnliga kollega, knuffade ner henne på golvet och fotograferade henne. Hur tänkte de egentligen? Hur tänkte de innan de genomförde sitt busstreck? Hur tänkte de medan de höll på? Vad fick dem att gå för långt? När tyckte de någonsin att det var en god idé att bakbinda sin kollega med buntband?

Min gissning, det är kanske bara en förhoppning, är att de inte tänkte alls.Deras förmåga att förutse konsekvenserna av sina handlingar tycks vara ungefär på mina nioåringars nivå. Är det vanligt när det gäller vuxna människor? Nejmen, så dum jag är! ”Vuxen” är ju nästan ett skällsord! Ingen vill vara vuxen, förutom möjligen om det gäller vuxenleksaker och vuxenfilm. Vuxen är tråkig, det är inte hippt att vara vuxen. Nej, för många vuxenpoäng vill man inte ha. Då är man nämligen utom all räddning i livet.

Att vara vuxen innebär t ex, att vara gammal nog att  klara sig utan stöd från föräldrar eller andra vårdnadshavare. De här männen, eller pojkarna, som band sin kollega, har förmodligen inte så många vuxenpoäng. Jag vet inte om jag tycker det är så hippt.

Om man tänker lite till, snuddar man snabbt vid obehagliga tankar om vilka konsekvenser det får om ”vuxna” människor går omkring och agerar på alla impulser de får, utan att tänka på konsekvenserna. Jag hoppas det inte är så vanligt, men när man läser rubriker i tidningar blir man bedrövad ibland.

Uppdatering: När jag ändå är inne på funderingar på hur folk tänker, så undrar jag ännu mer hur de tänker som försöker sex-chatta med barn. Vilka liv lever de? Jobb? Familj? Eller sitter de i sina sunkiga lägenheter med pizzakartonger överallt, persiennerna neddragna, feta, finniga och tafatta i verkliga livet? Klarar de inte vuxna människor, vuxna tankar?Är det vår tid som är fel? En fyrtioåring som skaffade sin första hem-PC och internet hemma år 2001, och hittade ”en värld”? Som inte växt upp med datorn och kompis-chattande, som inte riktigt förstår att de som skriver är människor, det (de) är inte fantasier och datorspel?

Barnen som växer upp nu skaffar sina första chatt-kompisar bland kompisarna i skolan och hemma. De vet att människorna på nätet är som kompisarna. Kommer ”äckliga gubbar” på nätet att försvinna, eller minska kraftigt i alla fall, när våra barn blir vuxna? Eller är det ett konstant samhällsproblem? 

Läs även andra bloggares åsikter om

DN ritar och förklarar

”Men i Marklundaffärenhandlar det om något annat, en föreställning om att redaktioner underlåter att berätta om något betydelsefullt och om att en enskild journalist har möjlighet att styra urvalet på en rad olika redaktioner. Därtill kommer den nya faktorn: nätet. En plats för missnöjda insändarskribenter eller det enda ställe där de ”verkliga” avslöjandena kan göras, allt sammanfattat i den lätt mytiska bloggosfären.” 

skriver DN i gårdagens ledare Konsten att sortera, som handlar om varför vissa saker blir ”nyhets”-nyheter i media, och andra inte blir det, och varför endel ”nyheter” som inte blir nyheter i media sprider sig som missnöje i bloggosfären. Det beror helt enkelt på att endel läsare inte förstår urvalet en redaktion gör, påstår man i ledaren, och föreslår att redaktioner ska bli ”öppnare”.

Jag tror inte det är hela förklaringen, men jag tror man har rätt i att det visar ett gap mellan media och publik. Alla yrkesgrupper har yrkeskunskaper, förhoppningsvis. De är specialister, förhoppningsvis, på det de förmodas göra. Alla kan inte vara specialister på allt, inte ens om man har den potentiella möjligheten, eftersom man helt enkelt inte har tiden. Man kan inte ha insyn i allt.

För media är tryckfrihetsförordningen och källskyddet en välsignelse och en förbannelse. Hur ska man kunna ha förtroende för någon som har rätt att förtiga sina källor? Som inte behöver redovisa sina arbetsmetoder för kunden, dvs läsaren. Hur ska man kunna övertyga om att man berättar ”sanningen”, när man inte kan bevisa den? Det tycker jag är en principiellt intressant och intrikat fråga att fundera över.

Om man inte kan skapa förtroende genom att visa sina referenser, måste man skapa förtroende för sin person, som journalist, eller redaktion. Och hur ska man lyckas med det när det finns journalister som Marklund? Till exempel.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Hur många ord har du konsumerat idag?

Vaknar vid nio av en liten kille som kryper ner under täcket för att kramas. Vi går upp efter en stund, och medan kaffet bryggs skummar jag rubrikerna på DN, SvD och DI.

Vi ska ha kalas idag, så av hänsyn till gästerna behöver några punktinsatser avseende städning göras i hemmet. Enligt husmoderspraktikan väljer man då att städa badrum, hall och kök. Vardagsrummet får nöja sig med en omgång av dammsugaren samt bortplockning av glasspapper och fruktskal från bordet. Alla tidsskrifter som ligger och skräpar placeras i en behändig hög på sovrumsgolvet, i sovrummet har nämligen inte gäster något att göra.

Sen sätter jag mig vid datorn och konsumerar flera ord. Bl a läser jag igenom några bloggar om Marklundsdebaclet (Sagor från livbåten är i linje med mina egna reflektioner, emedan Livets ytligheter och lite till  lever upp till titeln och upprepar, på ett ytligt vis, ord från de etablerade försvararna, roande på ett oroande vis), samt fler kommentarer på Newsmill angående genusprofessorns Rosenberg inlägg. Det förvånar mig att många inte tycks se vidden, helheten, konsekvenserna, av Marklunds sanningen som inte var helt sann. Via kommentarerna kom jag till en gammal artikel av Marklund själv, vars budskap hon nog borde fräscha upp sitt sinne med.

Vidare mot ICA Maxi för att handla. Vi har lista, och det går ganska fort. Jag tycker det är kul att se vad andra handlar, och jag försjunker i tankar om vad de ska ha till middag, och hur deras veckoplanering ser ut. Undrar om de äter gröt till frukost, eller kanske fil, och sablarns vad mycket läsk de köper.

Medan vi handlade hade Lilla Dotter lånat min dator och spelat Little Girl Makeover.

Jag hinner läsa om Dagen då Andersson förlorade förståndet, en artikel som handlar om de som kan ta ansvar för sina gärningar och de som inte förmår. Tankeväckande, en komplicerad fråga. Via Arts & Letters daily, hittar jag till How the city hurts your brain, och tänker att huset vi vill bygga måste ha en oas till trädgård.

catfight.jpgI Axess Magasin läser jag Som man bäddar får man ligga om Marklund, och En journalistik utan normer. I artikeln kan man bl a läsa om ”en värld där obsceniteter, förolämpningar och sexuella avslöjanden är humorns och kändisskapets verktyg”, vilket känns väldigt väl formulerat och precist fångat. Jag tror jag får anledning att återkomma. Jag surfar förbi Bloggportalen och hittar detta lilla stycke, det är catfight i en del av bloggosfären, en god illustration till citatet ovan.

Kalaset hölls med middag och tårta och godis, och när gästerna gått satt jag med barnen i soffan och fortsatte att läsa.

Om Sveriges bråkigaste, och Ett mystiskt ljus över himlen. Om Åsas bekymmer med cykellyset och Vad vet politiker egentligen? Och ett lika intressant som kontroversiellt påstående av Sandviks förre VD, Nu är jag ännu säkrare på att klimathotet är en bluff.

Sen nattade jag barnen och började fundera över mängden ord man konsumerar varje dag. Idag var det ändå ganska lite ord med tanke på allt annat jag hade att göra. En normal dag är av googlianska proportioner.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Radikal kultur

kulturradikal1.jpgJag är kulturradikal. Faktum är att jag nog faktiskt är så fantastiskt radikal att jag inte vet vad kulturradikal precis och megadikto kan antas innebära och hur det uttrycker sig. Är inte det radikalt så det skriker om det? Nästan utopiskt neo-radikalt skulle man kunna säga.

När man är kulturradikal utmanar man inte bara den traditionella normen inom konst, musik litteratur och andra kulturyttringar, utan även de sociala normerna. Säger Wikipedia. Då får man anta att det är så. Men politiskt? Ånä, jag är inte politisk i några uttryck alls. Min åsikt är att alla ska göra som det deras hjärtan vill, utan att vara taskiga mot andra. Anti-oginismen alltså, ansluter jag mig till. Det är kanske också radikalt, vem vet.

Undrar vad jag ska hitta på för social icke-normativ grej imorgon då?

Idag gick jag förbi pressbyrån-med-en-massa-tidsskrifter och gick in och tänkte köpa något kul. Neo hade en vacker framsida. Men så bläddrade jag lite i den, och redaktionen såg ut som tonåringarna som hänger utanför köpcentrat i jobbstaden. De som frenetiskt knappar på sina mobiler hela tiden. Så jag lät bli. Kanske kan jag tvinga mig att köpa den en dag i alla fall, man ska ju inte vara konservativ.

Häromdagen köpte jag söndagsutgåvan av det stock-konservativa pressorganet Svenska Dagbladet. Jag erkänner att jag är superradikal.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Ångest, ångest är din arvedel

Ångest, ångest är din arvedel, din strupes sår, ditt hjärtas skri i världen.

Häromdagen läste jag om vårens nya böcker där personlig kris och psykiska problem sägs vara en trend, och jaget i centrum. Och då blir jag förstås nyfiken, det får mig att filosofiskt undra, rent generellt, vilket budskap man vill framföra genom sin personliga kris och sina psykiska problem? Vem kommer att vilja läsa om dessa ego-centrerade problem? Finns det ett allmänintresse, förutom för de som lider av liknande problem? Uppenbarligen är det något som gör att det anses lämpligt att ge ut, och att det till och med ses som en trend. Vad kan det vara?

En förklaring kanske man kan få när man läser om Ann Heberleins nyutgivna bok som recenseras på flera kultursidor idag; Ut ur det bipolära mörkret, Ilska och vanmakt, Själens nödrop samt den tidigare publicerade artikeln Ångest är ett dödligt hot. Budskapet tycks vara att vården klumpar ihop alla som lider av psykiska störningar till en grupp, och att behandligarna blir därefter. Långsamt fungerande och inget vidare. Ur den senare artikeln:

”Hon måste berätta hur det är. Göra ångesten begriplig. Visa upp en dödlig sjukdom. Ann Heberlein kräver att vi lyssnar. I boken hänvisar hon till olika studier som visar att nästan tjugo procent av dem som lider av svår depression försöker ta livet av sig. Manodepressiva är de som löper allra störst risk att dö genom självmord.
– Jag vill att vi ska prata om varför så många människor tillåts ta livet av sig, utan att mer görs för att rädda dem. Om hur psykvården fungerar, om synen på psykiskt sjuka människor.”

Men, förklaringen tycks ju stå att finna i orden (citat från boken i  Sydsvenskans recension);

”Det gör mig så satans förbannad när människor som sannolikt aldrig krupit på badrumsgolvet med ångesten dunkande i mellangärdet, stått vid spåret beredda att hoppa, varit vakna fem dygn i sträck, suttit med kniven mot strupen, legat bältade på låst avdelning, föraktfullt säger att ’vi måste acceptera att livet inte alltid är roligt. Vi måste också få må dåligt’.”

Det är förmodligen ganska troligt att inte alla människor, ens som jobbar i psykvården, har legat och vridit sig i ångestplågor på badrumsgolvet. Det är ytterst svårt att förstå hur det är möjligt att liksom inte ”ta tag” i sig själv – efter ett tag i alla fall, att inte rationellt inse att det inte håller att må dåligt hur länge som helst, att inte göra något. Det är jättesvårt att förstå det! Jag har hört det, jag har läst det, att det är svårt, att det inte går … Men jag kan inte känna det. Jag har aldrig legat på badrumsgolvet i ångestplågor (jag har bara legat där för att det är skönt för ryggen på det uppvärmda golvet en kylig vinterdag medans jag väntar på att skumbadet ska bli klart).

Men jag kan förstå, att det måste vara oerhört frustrerande, när så få verkligent tycks förstå. Och att vården blir därefter.

Jag förmodar jag måste läsa någon av dessa böcker för att förstå om detta är något jag bör förstå mera av. Jag finner ämnet fascinerande. Ångest … det är uppenbarligen något annat än det jag känner när det hopar sig på jobbet och jag får dåligt samvete över att tvingas försena något projekt.

Uppdatering: Och så skriver Expressen på förstasidan att Ann Heberlein är försvunnen, ungefär som det rykte hon nämner själv i en av artiklarna … Min första tanke är hur det är med etiken i bokbranschen, av någon anledning, jag får kanske fundera på det.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

En sorglig dag

Eller kanske inte. Jag tycker i alla fall spontant att det är lite tråkigt att läsa att Horace Engdahl avgår som ständig sekreterare från Svenska Akademien. Peter Englund känns som en ganska slätstruken figur, fast det är han kanske inte, han känns lite som han den där i Triple and Touch, han till vänster, jag vet inte vad han heter, men deras leenden ser lika lördagssvensksoffagemytliga ut. Även fast han till höger kanske är mer porträttlik, Peter Englund.

Men, det känns trist att Horace lämnar som Akademiens galjonsfigur. Det behövs någon som sticker ut hakan och säger som det är, att folk i allmänhet är inte särskilt bildade, till exempel.

Kanske är det inte så tråkigt ändå att han avgår, vem vet vad han kan hitta på alldeles själv?  ”Jag längtar efter att få vara arrogant och sarkastisk” bådar gott. Det ser jag fram emot att få läsa!

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Pucko-invasion

TV, vare sig det är vanlig TV eller ännu värre webb-TV, är inte min grej. Vanlig TV kan jag tänka mig att kolla om det är någon bra film eller något intressant program. Men det är det ju sällan. Vad är det egentligen på TV en lördag kväll? Jag kollade just tablåerna för de kanaler vi har. Och konstaterar att det är ”musikunderhållning” av olika slag, samt mer oförblommerad ren Pucko-TV. På ettan har vi något som kallas Dansbandskampen, på trean Sing a long, fyran Stjärnor på is, femman Musikmaskinen, på sexan Whacked out Sports,och på Discovery, denna förrädarkanal som numera bara sänder en massa skitprogram, är det Smash Lab. Några filmer, komedier som passar en lördagskväll återfinns på några andra kanaler.

Någon dag i veckan är det förnedrings-TV, Idol. Ibland är det dokusåpor som Bönder som söker fruar och Singelmammor som vill bli icke-singlar, eller om de kanske bara tycker det är kul att vara med i TV. Jag läser Marcus Birros blogg, som han av förståeliga skäl lägger ner en tid. Han efterlyser debatt om tonen i det offentliga samtalet. På Bloggportalen har bloggandet om detta bråk mellan Birro och kvinnan jag inte tänker nämna vid namn toppat som bloggämne en tid. Den kvinnan tycks mer än lovligt icke-intelligent, men får uppenbarligen fortsatt förtroende hos TV-kanalen.  Jag förmodar att intelligens, eller empati, inte hör till kriterierna för det beslutet.

Alltihopa sammantaget får mig att bli fullständigt bedrövad. TV-kanalerna sänder program för zoombies som inte vill, eller kan, (jag hoppas på det första) tänka, de anställer folk som helt uppenbart saknar vitala förmågor, och människor ställer sig, via sina bloggar, på olika sidor i kampen Birro-kvinnan utan namn. De gör det utan att diskutera helheten, konsekvenserna, eller de stora dragen i denna kamp.

Men varifrån kommer allt detta, egentligen? Precis som vi har de politiker vi förtjänar, har vi väl de TV-program och de programledare vi förtjänar? Människor kollar på detta, diskuterar TV-programmen, ställer sig på den korkade kvinnans sida. Människor vill se detta på TV, de vill skvallra om detta, helt uppenbart! Ska de inte få det då? Om det är vad majoriteten vill?

Tonen i det offentliga samtalet … när det offentliga samtalet är som ett gigantiskt Se och Hört. Ett tag snodde rasisterna den svenska flaggan. Nu har puckona invaderat det offentliga samtalet. Finanskris och lågkonjunktur. Orsaker och verkan. Finkultur och lågkultur. Släng er i väggen. Ni har inte en chans mot puckona som invaderar media och slänger oförskämdheter och egna sanningar mot varann i sina mikrovärldar där de själva är gudar.

Horace Engdahl har mer än rätt, och det är rent bedrövligt.

Vulgär

Aftonbladet är som en tjejmiddag

Jag har tänkt på det flera gånger när jag scrollat igenom Aftonbladets förstasida, och strösurfat bland artiklarna. Att läsa Aftonbladet är som att vara på tjejmiddag. Det är en ohygglig massa relations-interaktions-sensationsskriverier. Som att andranyheten just nu är att Blondinbella slutar blogga. Vidare har vi Bli en stjärna på is, Är du en sångstjärna, Drabbats av presentpanik.

Ett helt sjok om Stjärnor på Is, Outfits som gjort intryck, Therese – en mästare på att baka kladdkaka, Kom i toppform på åtta veckor, Läsarnas barnklipp, Veckans mest sedda med spöktittar, bröstoperation och Idol. Så blir du av med hudfläckar och så blir du av med mörka ringar under ögonen. Insprängt finns sportnyheter mot rosa bakgrund samt praktiska råd om hur man klarar finanskrisen. Lite om valet i USA och lite annat.

Enligt Wikipedia kallade Atterbom Aftonbladet ”rikspöbeltidning” redan på 1830-talet. Aftonbladet drevs redan då på det sättet att innehållet skulle intressera många människor. Och det är väl fortfarande förklaringen. Om man har som mål att ha många läsare, måste man skriva om så’nt som intresserar många. Då får man förmoda att ämnena jag listar ovan intresserar många.

Det är faktiskt ett lyft för feminismen, att ”tjejiga” ämnen blir ledande! Från liberalism till feminism, Aftonbladet följer en röd tråd!

När vi nu har konstaterat att många människor uppenbarligen är intresserade av det som Aftonbladet skriver om, kommer naturligt nästa fråga Varför vill så många människor läsa om Blondinbellas bloggande och Thereses kladdkakor?

Jag har inga svar.

(Lägg nu märke till att jag i texten inte värderar någonting,  jag undrar.)

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Heja Horace

Horace Engdahl kritiserar svenskar för att vara obildade och lata;

”Vi ser inte till att förse oss med det kulturella bagage som vi har rätt till som västerlänningar. Det finns för mycket distraherande element i samhället som konkurerar om uppmärksamheten. Medierna till exempel. De borde sitta och läsa strängt taget.”

Jag tycker det är kul att han sticker ut hakan på det sättet (liksom utspelet om amerikansk litteratur), det blir lite liv i, och kring, den snustorra Svenska Akademien. Men nu är artikeln publicerad i Aftonbladet, en (nät-)tidning vars journalistik jag inte har jättestort förtroende för, jag undrar om han är korrekt citerad, jag tycker det är lite tveksamheter i syftningen. Vem ska sitta och läsa? Svenskarna eller medierna? Båda antagligen. Det är kanske en språklig finess. Medierna består av svenskar, och de borde läsa på, liksom de svenskar som använder sig av medierna. Och alla andra svenskar.

Horace håller fanan högt, ställer krav. Det är bra, kul, intressant! Jag ger mitt bifall, men jag funderar på en sak, och det är exakt vad denna bildning, genom böcker, ska ge, som inte andra kulturyttringar kan ge? Som att glo på TV till exempel? Jag vill se det konkret och specificerat, varför måste man läsa böcker? Duger det med vadsomhelst, deckare t ex? Folk konsumerar deckare som tokiga, en genre jag själv aldrig känt någon dragning till. Duger det jag läser, som mest är facklitteratur och naturvetenskap av olika slag, nästan ingen skönlitteratur för tillfälle?

Upplys en stackars ingenjör, varför måste vi läsa?

Lägg nu märke till att jag i och med frågan inte ifrågasätter läsandet, som jag tycker är helt självklart, men jag kan inte precisera dess betydelse exakt, och det är vad jag är ute efter. Det läsandet leder till, tankar och diskussioner. Det är uppenbar skillnad att diskutera vem som vann Idol och diskutera kvantfysikens inverkan på världsuppfattningen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Vad är kultur, kultur vad är kultur, inga bloggar!!

Det synes aningens ironiskt att just den sökningen hamnade på min sida! Här är någon som desperat vill veta vad kultur är, men absolut inte, dubbla-utropstecken-inte, via några bloggar, eller i några bloggar. Eller så är bloggar redan exkluderade från att vara kultur, så mycket vet denna människa. Bloggar borde väl höra till kulturen, det är ju ett uttryck i vårt moderna samhälle. Typiskt kultur, skulle jag säga.

Herregud, om jag bloggar måste jag därmed vara kulturarbetare! Kulturarbetare tjänar inga pengar, det gör inte jag heller på att blogga, ännu ett bevis för bloggens (i alla fall min) kulturstatus! Men jag är ingen kulturtant. Kulturtanter har hennarött hår i page, tjockbågade glasögon, rött läppstift, trägiraffer från en afrikansk shop dinglandes i öronen, samt lila filtponcho med tofsar. Och fotriktiga skor. De kan ha röda byxor också. Och så traskar de omkring i horder och tittar på konsthantverk mest, inte så mycket på konst. Går på feministiska föreläsningar gör de också. Och läser.

Nej, jag är lite mer såhär, men det är väl kultur det också?

Förresten funderade jag över uttrycket intellektuell häromdagen, av vilken anledning minns jag inte. På wikipedia stod att läsa;

Det kan i sin vidaste mening handla om en person vars yrke innehåller intellektuella moment (vilket skulle inkludera alla lärare, ingenjörer, jurister, läkare, författare, statsmän, vetenskapsmän, konstnärer, kompositörer m fl) eller i en snävare mening syfta på en person som tillhör samhällets intelligentia, även kallad ”den intellektuella eliten” dvs. författare, konstnärer, filosofer och kulturskribenter.

Så jag tänkte att det spelar ju ingen roll vilken roll jag har, eftersom jag är ingenjör och via bloggens kulturella uttryck får anses vara åtminstone kulturskribent, fast jag skulle föredra filosof faktiskt. Jag är intellektuell i alla fall.

När jag började skriva detta blogginlägg visste jag inte var det skulle hamna, vilka vägar det skulle ta, vad jag skulle skriva om. Men tydligen har jag just via sökningen på vad kultur är gjort anspråk på att själv höra till den intellektuella eliten. Undrar om det var något i den stilen som sökaren sökte?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Vad är kultur egentligen?

Den nya kulturchefen, Rakel Chukri, på Sydsvenskan utropar: Nu tar vi över!

Sen beskriver hon den politiserade folkrätts-journalistik som ska ”ta över” på kultursidorna.

”Tystnaden har varit tät kring flera centrala frågor: ett pågående folkmord i Afrika, svenska medborgare som fått sina ekonomiska tillgångar frysta utan att bevis om terrorism presenterats, för att nämna några exempel”

Kibbutzer, kaffeplockare i Nicaragua, volontärer och Amnesty fladdrar, av någon anledning, framför min inre syn.

Jag får anledning att fundera över kultur, vad är det egentligen? Vad vill man (jag) läsa på kultursidorna i tidningarna, eller snarare i deras nätupplagor? Wikipedia definierar kultur såhär:

”Kultur har främst två betydelser; andlig (konstnärlig) odling eller socialt överförda levnadsmönster; i talspråk är den första betydelsen den vanligare.”

Och det är nog analys av företeelser som överensstämmer med den första betydelsen jag förväntar mig. Diskussioner och tankar kring konst, musik, litteratur, arkitektur. Vilka tankar och impulser de skapar, vilka tankar och impulser de utmanar och stimulerar. Vad de berättar om tiden vi lever i.

Vår världsbild, våra värderingar, kommer från vår tankevärld, vår förmåga att tolka, tänka, abstrahera och sen förstå verkligheten. Den verklighet vi ser. Den tankevärlden behöver alltid utmanas. En uppgift de konstnärliga kulturyttringarna lämpar sig synnerligen bra för. Det ska kulturjournalistik handla om. Tankar och idéer!

Rakel Chukri vill att folk ska gråta när de läser kultursidorna. Varför då? Är gråt det ultimata beviset för att bli berörd? Skrattet då? Och känslan av att hjärnan vrids ut och in av en insikt, ett sammanhang? Att bevista en konstuställning och gå därifrån med en aningens ruckad världsbild? Eller alldeles glad och inspirerad?

Det är lustigt hur kulturredaktionerna (se också Vi ska bryta mot reglerna) verkar vilja slå knut på sig själva och varann i nydanande, och nytänkande. Men det måste vara svårt. Att tillsätta en kvinna med invandrarbakgrund som kulturchef, bara det! Det ligger precis i tiden! Det är tidsandan, Zeitgeist! Att hitta kulturen ”någonannanstans” än där den brukade vara, ligger inherent i tiden!

Så lustigt. Det är faktiskt precis som det borde vara! Och om det borde vara så, hur mycket kommer den nydanande kulturjournalistiken att bryta mot reglerna då, om det ligger i tiden att bryta mot regler?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

I sista sekunden

Idag stängde utställningen på Grönsöö slott, där Bengt Lindströms konst visades. Jag hann. En halvtimme innan stängning var jag där. Sen trotsade jag myggen och passade på att fota lite i omgivningarna. Det finns några saker som är riktigt bra för tankeverksamheten och bakgrundsprocessandet, förutom att sova. Och det är att fota, eller att springa. Båda har jag gjort idag. Vilket betyder att efter en god natts sömn, inatt, kommer jag att vara fit for fight imorgon på jobbet, och ta tag i  veckans utmaningar med sällan skådad energi och genialitet. Kollegor, beware!

Rudbeckia