Trilog

Joanna Rytel onanerar framför en katt och Pål Hollender puckar på prostituerade i sin konstutövning. Och Anna Odell spelar psyksjuk.

Saknar konstnärer personlig integritet? Är deras ”gränsöverskridanden” i själva verket ett desperat sökande efter deras egna gränser, deras egna personliga gränser? Ett sökande efter en personlig integritet, ett jag som inte riktigt är tydligt? Ett letande de utövar inför öppen ridå, just för att de saknar pesonlig integritet?

Är det konsten vi bevittnar, personliga sökanden som försöker generalisera ”det mänskliga”, som rättfärdigas som jakten på ”det mänskliga”? Isåfall blir det begripligt att/om det fungerar ibland, och inte ibland. Det beror helt enkelt på hur många människor som lider av samma gränsproblematik. Hur stor den kritiska massan är.

Sökande efter personlig integritet som legitimeras med konstnärliga ambitioner, konstnärligt gränsöverskridande. Jag kan inte säga något negativt om det, men inte heller positivt. Det som är bara mänskligt är på något sätt, jag känner empati för de som inte hittar hem. Men (stor) konst? Måste det göras som konst? Finns inga andra vägar? Måste vi applådera? Tillåt mig tvivla. I själva verket kommer upprördheten åt konsttilltaget ändå att ge konstnären en vink om vägen. Konst är inte bara envägs, det finns en sändare och en mottagare. Det är konsten, kommunikationen. Undrar om konstnärer inser det?

Läs även andra bloggares åsikter om integritet, konst, gränsöverskridande

Det är lite synd om en del yrkesgrupper. Konstnärer till exempel. Man kan gå en utbildning på konstfack i t ex tre år som leder till en kandidatexamen, eller fem år och få en mastersexamen. Men vad är konst egentligen? En definition nämnde jag i ett tidigare inlägg. Om konstnären själv bestämmer vad som är konst, kan jag också åstadkomma konst, utan fem års konstnärlig utbildning. Man behöver inte ha konstnärlig masterexamen för att vara konstnär. Om man åstadkommer konst är man konstnär. Jobbig cirkel.

Journalisters resultat är ofta en skriven text. Alla människor, i princip, kan skriva en text.

För så’na yrkesgrupper där ”vanliga människor” till synes kan göra samma typ av jobb, åstadkomma till synes samma resultat, som den med flera års utbildning, kan man förstå detta kämpande för att rättfärdiga sin egen existens. Den kampen ser vi mellan traditionell media och bloggar, i t ex Marklund-debatten, där traditionell media i stor utsträckning använde sig av nedsättande och generaliserade beskrivningar av gruppen ”bloggare”. Det kan man se som ett sätt att försöka hålla distansen och rättfärdiga sin yrkesgrupp.

Konstnärer, de med fem års utbildning, behöver ta till extrema grepp för att synas och märkas, när alla människor kan fotografera och åstadkomma sin egen konst med ritprogram eller betonginstallationer i trädgården. Ska det vara någon konst att åstadkomma konst? Vad ska vi med konsten till, egentligen?

Det är faktiskt synd om dem … de som ”skriver och ritar”*, att hävda sitt yrke, att de behövs, när de dels ofta inte kan försörja sig på det de gör utan bidrag, dels har yrken som alla har möjlighet att ”fuska” i. Och när det inte är helt tydligt vad de egentligen gör. Vilken nytta de åstadkommer. (Och här lämnar jag frågan om vad nytta är, och om man alltid måste göra nytta).

* ”skriver och ritar” får här vara symbol för konstnärliga yrken. Och journalistiska.

Läs även andra bloggares åsikter om konst, kultur, journalism, konstfack, utbildning, konstnär

En student på konstfack bluffar sig in på psykakuten genom att spela (?) galen, blir omhändertagen enligt, får man förmoda, de rutiner som gäller för skogstokiga personer, och avslöjar sen att det var en del av ett konstprojekt. Nu är hon polisanmäld för tilltaget.

Vad farao förväntar sig människan (dvs Anna Odell)? Att alla ska applådera tilltaget och tycka det är fantastiskt? På Newsmill får Anna Odell stöd av Pål Hollender, som när han ändå håller på passar på att ge ”bloggare” en känga för deras röster i frågan, och av Joanna Rytel som säger att allt är tillåtet i konsten. Också studentkollegorna ger sitt stöd.

Att konst kan vara något oväntat som man inte tänkte på som konst, det är OK. Som bäst bidrar den till att vidga synsätt, kanske ge sinnliga upplevelser, glädjande upplevelser, tankeväckande upplevelser. Väcker känslor och tankar. Men är det rimligt att konstnärer tror att allt är tillåtet när det gäller konst? Att ett offer är värt för att rädda hundra, som Joanna Rytel skriver. Hur vet man att man räddar hundra? Är inte det bara konstnärens förhoppning? Ska allt tillåtas i konstens namn?

Varför verkar dessa konstnärer förvånade över den upprördhet som tilltaget väcker? Förväntar de sig att få använda skattepengar för vilka lekar som helst, och sen ha immunitet? Förväntar de sig att kunna göra vadsomhelst i konstens namn utan att bli ifrågasatta? Då vore det väl inte roligt? Då hade de ju inte uppnått något syfte?

Anna Odells tilltag påminner faktiskt lite om Liza Marklunds (betyder det att Liza Marklund är konstnär?), att fara med en osanning för att genomföra sitt eget projekt, sin egen sanning. Till varje pris.

Jag tror vi får ta oss en ordentlig funderare på det där med konsten, människorna och sanningen. Intressant.

Förresten, är det oproportionerligt många konststuderande som frekventerar psykakuten, eller psykiatrins korridorer?

Läs även andra bloggares åsikter om sanning, konstfack, konst, Anna Odell, Liza Marklund

Är det konst att spela psyksjuk och bli tvångsintagen på psyket och tvångsmedicineras? För Anna Odell var det uppenbarligen ingen konst i alla fall. Det gick alldeles utmärkt. Eftersom polis och sjukvård har skyldighet att ta om hand vilka tokar som helst.

En definition av konst är att konstnären själv bestämmer vad som är konst. Men tolkningen måste ligga i betraktarens öga. Anna Odell använde mina, och andras skattepengar, för att med konstverket Simulanten (jag gissar) få oss alla att se att världen i ett annat ljus och ställa oss den viktiga frågan; Är de psykiskt sjuka simulanter hela bunten? Det är min tolkning av tilltaget. Var det bra?

Huruvida hon, i kreativitetens namn, använde centralstimulantia för att sinnesutvidga sinnet och komma på denna sinnesavtrubbade idé, förtäljer inte historien – i DN.

Och jag kan inte låta bli att undra Varför släpptes hon ut?

Senare ska jag fundera mer över vad man kan tåla i ”konstens namn”, vilket är synnerligen intressant, men nu ska jag använda min kreativitet till lite kreativt arbete, dvs lösa ett matematiskt problem eller två.


Läs även andra bloggares åsikter om konst, kultur, psykvård, konstfack

”Teve behöver inte bara vara underhållning. Teve kan också vara kunskap!”

Utropas på DN-debatt.

”Utbildningsradion bör få ett utvidgat uppdrag och en egen tevekanal på bästa sändningstid”

Ja tack, säger jag. Jag är så ohyggligt trött på alla dessa lek- och spelprogram som översvämmar TV. Det finns helt enkelt inget att kolla på. Om det någon gång är något intressant, är det på fel sändningstid, för tidigt eller för sent. Eller så är det så ytligt att man blir förbannad, information som tar tio minuter att förmedla fördelas på en timmes upprepning, ältande och onödigt dramatiserande. Jag tycker det är en lysande idé att ägna en kanal åt aktuell forskning, mycket naturvetenskap hoppas jag, och samhällsdebatt.

Det enda som inte är lysande med förslaget är att kalla det IQ-TV. Har dessa politiker inte uppfattat hur oerhört provocerade människor tenderar att bli så fort de hör bokstavskombinationen ”IQ”? Innan man vet ordet av, om man råkar nämna den i något sammanhang, får man en föreläsning om att IQ är minsann inget att ha, EQ ska det vara bla bla bla. Och den lika oändliga som fruktlösa diskussionen kunde vi kanske slippa.

Läs även andra bloggares åsikter om kunskaps-tv, vetenskap, samhällsdebatt, IQ, public service

De här männen, som band sin kvinnliga kollega, knuffade ner henne på golvet och fotograferade henne. Hur tänkte de egentligen? Hur tänkte de innan de genomförde sitt busstreck? Hur tänkte de medan de höll på? Vad fick dem att gå för långt? När tyckte de någonsin att det var en god idé att bakbinda sin kollega med buntband?

Min gissning, det är kanske bara en förhoppning, är att de inte tänkte alls.Deras förmåga att förutse konsekvenserna av sina handlingar tycks vara ungefär på mina nioåringars nivå. Är det vanligt när det gäller vuxna människor? Nejmen, så dum jag är! ”Vuxen” är ju nästan ett skällsord! Ingen vill vara vuxen, förutom möjligen om det gäller vuxenleksaker och vuxenfilm. Vuxen är tråkig, det är inte hippt att vara vuxen. Nej, för många vuxenpoäng vill man inte ha. Då är man nämligen utom all räddning i livet.

Att vara vuxen innebär t ex, att vara gammal nog att  klara sig utan stöd från föräldrar eller andra vårdnadshavare. De här männen, eller pojkarna, som band sin kollega, har förmodligen inte så många vuxenpoäng. Jag vet inte om jag tycker det är så hippt.

Om man tänker lite till, snuddar man snabbt vid obehagliga tankar om vilka konsekvenser det får om ”vuxna” människor går omkring och agerar på alla impulser de får, utan att tänka på konsekvenserna. Jag hoppas det inte är så vanligt, men när man läser rubriker i tidningar blir man bedrövad ibland.

Uppdatering: När jag ändå är inne på funderingar på hur folk tänker, så undrar jag ännu mer hur de tänker som försöker sex-chatta med barn. Vilka liv lever de? Jobb? Familj? Eller sitter de i sina sunkiga lägenheter med pizzakartonger överallt, persiennerna neddragna, feta, finniga och tafatta i verkliga livet? Klarar de inte vuxna människor, vuxna tankar?Är det vår tid som är fel? En fyrtioåring som skaffade sin första hem-PC och internet hemma år 2001, och hittade ”en värld”? Som inte växt upp med datorn och kompis-chattande, som inte riktigt förstår att de som skriver är människor, det (de) är inte fantasier och datorspel?

Barnen som växer upp nu skaffar sina första chatt-kompisar bland kompisarna i skolan och hemma. De vet att människorna på nätet är som kompisarna. Kommer ”äckliga gubbar” på nätet att försvinna, eller minska kraftigt i alla fall, när våra barn blir vuxna? Eller är det ett konstant samhällsproblem? 

Läs även andra bloggares åsikter om vuxen

Illiterata nätaktivister har av ”de insatta” förolämpats å det grövsta den senaste tiden. Påståenden om hat, drev, mobbing, personliga påhopp mot Liza Marklund. När inlagorna i debatten, i alla fall från de illiterata, i själva verket nästan uteslutande handlat om sakfrågor. Från ”de insatta” har det mest handlat om o-sakfrågor. Har det varit försök att skapa dimridåer för att slippa diskutera de viktiga frågorna? Försök att ändra fokus, hoppas att de illiterata ska hugga på personfrågor och kollras bort? För att slippa ta tag i och börja nysta?

Nej, vi ska inte vara så konspiratoriska, vi säger helt enkelt att etablerad media har haft sovmorgon, det är lördag och man vill ligga kvar under det varma täcket. Att stå i regn och snålblåst vid en grusplan och se på fotbolls-cup är inte alls så lockande.

Kan det vara möjligt att dimman lättat, sikten klarnat, insikterna drabbat nu i kvällens debatt hos publicistklubben? Det finns ingen återvändo, fotbolls-cupen måste genomlevas.

Enligt DN tycks nu Jan Guillou fått sin kopp morgonkaffe, gnuggat sömnen ur ögonen och ser lite klarare på situationen: ”Jag skulle störas av skarvarna som yrkesman, Och av att hennes politiska projekt lämnar för många dörrar öppna.”

Andra tongångar än tidigare.

Ordet sanning har blivit ganska utslitet, kanske ska vi börja tala om sannolikheten att något är sant istället?

Jag kan inte heller låta bli att undra varför Guillou kommit överens med Marklund om att inte läsa Gömda?

Läs även andra bloggares åsikter om Marklund, Gömda, Publicistklubben, Guillou

”Men i Marklundaffärenhandlar det om något annat, en föreställning om att redaktioner underlåter att berätta om något betydelsefullt och om att en enskild journalist har möjlighet att styra urvalet på en rad olika redaktioner. Därtill kommer den nya faktorn: nätet. En plats för missnöjda insändarskribenter eller det enda ställe där de ”verkliga” avslöjandena kan göras, allt sammanfattat i den lätt mytiska bloggosfären.” 

skriver DN i gårdagens ledare Konsten att sortera, som handlar om varför vissa saker blir ”nyhets”-nyheter i media, och andra inte blir det, och varför endel ”nyheter” som inte blir nyheter i media sprider sig som missnöje i bloggosfären. Det beror helt enkelt på att endel läsare inte förstår urvalet en redaktion gör, påstår man i ledaren, och föreslår att redaktioner ska bli ”öppnare”.

Jag tror inte det är hela förklaringen, men jag tror man har rätt i att det visar ett gap mellan media och publik. Alla yrkesgrupper har yrkeskunskaper, förhoppningsvis. De är specialister, förhoppningsvis, på det de förmodas göra. Alla kan inte vara specialister på allt, inte ens om man har den potentiella möjligheten, eftersom man helt enkelt inte har tiden. Man kan inte ha insyn i allt.

För media är tryckfrihetsförordningen och källskyddet en välsignelse och en förbannelse. Hur ska man kunna ha förtroende för någon som har rätt att förtiga sina källor? Som inte behöver redovisa sina arbetsmetoder för kunden, dvs läsaren. Hur ska man kunna övertyga om att man berättar ”sanningen”, när man inte kan bevisa den? Det tycker jag är en principiellt intressant och intrikat fråga att fundera över.

Om man inte kan skapa förtroende genom att visa sina referenser, måste man skapa förtroende för sin person, som journalist, eller redaktion. Och hur ska man lyckas med det när det finns journalister som Marklund? Till exempel.

Läs även andra bloggares åsikter om journalistik, misstro, förtroende, marklund, källskydd, tryckfrihetsförordningen

”Det är oerhört obehagligt att bli utsatt för det här massiva hatet, men jag har valt att inte läsa det. Jag har inte läst tidningarna heller för då tror jag man går sönder, säger hon.”

säger Liza i SvD idag.

Jag undrar hur Liza kan veta att/om hon är utsatt för hat, när hon inte har läst? Vem har matat henne med den uppfattningen?

Är det så att när det överlägsna pratet om illiterata människor som inte förstår skillnaden mellan ”sann historia” och ”baserad på sann historia” inte fungerade för att tysta rösterna, fick man (jag återkommer till vilka ”man” är senare) övergå till andra överdrifter, t ex att kalla denna diskussion för ”drev”, ”mobbning” och nu till och med ”hat”! Det är starka ord …

Faktum är att jag uppfattat väldigt lite i debatten handla om Liza Marklund som person, förutom media-etablissemangets påståenden om det. Jag tror jag måste göra en ordentlig genomgång, för uppenbarligen har jag missat endel isåfall.

Det vore mycket, mycket bättre om Marklund kastade sig in och diskuterade sakfrågorna, diskuterade konsekvenserna av att använda Gömda som ”referens”, eller underlag, till lagförslag, diskuterade frågan som endel väcker om rasism. Diskuterade problemet med källskydd för referensmaterial. Det skulle kunna bli riktigt givande och riktigt intressant!

Läs även andra bloggares åsikter om Marklund, Gömda, drev, media

Vaknar vid nio av en liten kille som kryper ner under täcket för att kramas. Vi går upp efter en stund, och medan kaffet bryggs skummar jag rubrikerna på DN, SvD och DI.

Vi ska ha kalas idag, så av hänsyn till gästerna behöver några punktinsatser avseende städning göras i hemmet. Enligt husmoderspraktikan väljer man då att städa badrum, hall och kök. Vardagsrummet får nöja sig med en omgång av dammsugaren samt bortplockning av glasspapper och fruktskal från bordet. Alla tidsskrifter som ligger och skräpar placeras i en behändig hög på sovrumsgolvet, i sovrummet har nämligen inte gäster något att göra.

Sen sätter jag mig vid datorn och konsumerar flera ord. Bl a läser jag igenom några bloggar om Marklundsdebaclet (Sagor från livbåten är i linje med mina egna reflektioner, emedan Livets ytligheter och lite till  lever upp till titeln och upprepar, på ett ytligt vis, ord från de etablerade försvararna, roande på ett oroande vis), samt fler kommentarer på Newsmill angående genusprofessorns Rosenberg inlägg. Det förvånar mig att många inte tycks se vidden, helheten, konsekvenserna, av Marklunds sanningen som inte var helt sann. Via kommentarerna kom jag till en gammal artikel av Marklund själv, vars budskap hon nog borde fräscha upp sitt sinne med.

Vidare mot ICA Maxi för att handla. Vi har lista, och det går ganska fort. Jag tycker det är kul att se vad andra handlar, och jag försjunker i tankar om vad de ska ha till middag, och hur deras veckoplanering ser ut. Undrar om de äter gröt till frukost, eller kanske fil, och sablarns vad mycket läsk de köper.

Medan vi handlade hade Lilla Dotter lånat min dator och spelat Little Girl Makeover.

Jag hinner läsa om Dagen då Andersson förlorade förståndet, en artikel som handlar om de som kan ta ansvar för sina gärningar och de som inte förmår. Tankeväckande, en komplicerad fråga. Via Arts & Letters daily, hittar jag till How the city hurts your brain, och tänker att huset vi vill bygga måste ha en oas till trädgård.

I Axess Magasin läser jag Som man bäddar får man ligga om Marklund, och En journalistik utan normer. I artikeln kan man bl a läsa om ”en värld där obsceniteter, förolämpningar och sexuella avslöjanden är humorns och kändisskapets verktyg”, vilket känns väldigt väl formulerat och precist fångat. Jag tror jag får anledning att återkomma. Jag surfar förbi Bloggportalen och hittar detta lilla stycke, det är catfight i en del av bloggosfären, en god illustration till citatet ovan.

Kalaset hölls med middag och tårta och godis, och när gästerna gått satt jag med barnen i soffan och fortsatte att läsa.

Om Sveriges bråkigaste, och Ett mystiskt ljus över himlen. Om Åsas bekymmer med cykellyset och Vad vet politiker egentligen? Och ett lika intressant som kontroversiellt påstående av Sandviks förre VD, Nu är jag ännu säkrare på att klimathotet är en bluff.

Sen nattade jag barnen och började fundera över mängden ord man konsumerar varje dag. Idag var det ändå ganska lite ord med tanke på allt annat jag hade att göra. En normal dag är av googlianska proportioner.

Läs även andra bloggares åsikter om Klimathot, Marklund, catfight, bloggosfären, ord, journalistik

Jag är kulturradikal. Faktum är att jag nog faktiskt är så fantastiskt radikal att jag inte vet vad kulturradikal precis och megadikto kan antas innebära och hur det uttrycker sig. Är inte det radikalt så det skriker om det? Nästan utopiskt neo-radikalt skulle man kunna säga.

När man är kulturradikal utmanar man inte bara den traditionella normen inom konst, musik litteratur och andra kulturyttringar, utan även de sociala normerna. Säger Wikipedia. Då får man anta att det är så. Men politiskt? Ånä, jag är inte politisk i några uttryck alls. Min åsikt är att alla ska göra som det deras hjärtan vill, utan att vara taskiga mot andra. Anti-oginismen alltså, ansluter jag mig till. Det är kanske också radikalt, vem vet.

Undrar vad jag ska hitta på för social icke-normativ grej imorgon då?

Idag gick jag förbi pressbyrån-med-en-massa-tidsskrifter och gick in och tänkte köpa något kul. Neo hade en vacker framsida. Men så bläddrade jag lite i den, och redaktionen såg ut som tonåringarna som hänger utanför köpcentrat i jobbstaden. De som frenetiskt knappar på sina mobiler hela tiden. Så jag lät bli. Kanske kan jag tvinga mig att köpa den en dag i alla fall, man ska ju inte vara konservativ.

Häromdagen köpte jag söndagsutgåvan av det stock-konservativa pressorganet Svenska Dagbladet. Påpekades det här bredvid mig. Jag erkänner att jag är superradikal.

Läs även andra bloggares åsikter om Kultur, kulturradikal, Neo

 ”Det står inte ”ett sant reportage” på bokens omslag utan ”en sann historia” av det enkla skälet att ett reportage definitionsmässigt måste vara sant.

”En sann historia” är alltså något annat än ett reportage.”

”Man kan tänka sig en litterär sanning eller, som i Liza Marklunds fall, en politisk sanning.”

”Ingen har bestridit den generella, ”politiska” sanningen i ”Gömda”. Allt borde därmed vara frid och fröjd. Liza Marklund skrev en bok som gjorde världen något bättre och mer kan en politiskt syftande författare inte önska sig.”

Dessa citat är hämtade från Ann-Marie Skarps text på Piratförlagets hemsida angående debatten om Gömda. Inte ens om man läser hela texten får man veta vilken sanning som är den verkliga, mest sanna, sanningen.

Sanning, i sanning ett filosofiskt begrepp, verkar vara något som behöver redas ut. En litterär sanning skiljer sig från sanningen i ett reportage, som kan vara ytterligare något annat än en politisk sanning? För att inte tala om sanningen i en historia eller berättelse.

Huruvida Liza Marklund skriver sanning eller ej känns som en petitess när man helt öppet skriver att den politiska sanningen inte alls behöver överensstämma med någon annan sanning … Det är lite som att man har känt det på sig, att politiker inte har någon aning om någon annan sanning än den sanning de gärna vill bedriva.

Tycker Ann-Marie Skarp att detta på något sätt skulle vara överslätande ord? Nu blev det ju snarare riktigt hemskt. I en politisk kamp kan man alltså sätta ihop fiktiva dokument att driva sina frågor med, och använda för att övertyga folk med. Att använda för sina egna syften!

Och Liza Marklund hänger på

”… men efter hand fann jag själva formatet begränsande. Dels på grund av texternas avgränsade längd, men också på grund av journalistikens inneboende krav på objektivitet …”

Gömda beskrivs med orden: ” … Detta är en sann historia, en dokumentär roman.” Problemet är alltså inte bara att underrubriken på boken är ”en sann historia”, den beskrivs också som en sann historia. Hur sann ska en historia vara för att vara sann?

Räcker det att den är en politisk sanning? 

Vilken är tjusningen med ”sanna berättelser”? Debaklet med Gömda aktualiserar denna fråga som jag då och då brukar fundera på. På mig fungerar reklam som ”baserat på en sann historia” uppenbarligen tvärtom jämfört med hur det tycks funka på många andra människor. Jag tycker böcker och filmer med sanna bakgrunder känns tråkiga. Det är inte säkert de är tråkiga, men min intuitiva etikettering av dem är ”Tråkig”. Jag känner alltså ingen särskild fascination inför ”sanna berättelser”.

Det är kanske en lika intressant fråga varför man inte känner fascination inför sanna berättelser, som frågan om varför man känner fascination inför sanna berättelser. Men jag väljer att ge mig på spekulationer kring det stora intresset för de sanna berättelserna. Jag buntar ihop sanna berättelser med dokusåpor, eftersom jag har ungefär samma intuitiva känsla för dem som för sanningsbaserade böcker och filmer – Tråkigt.

Alltså. Eftersom folk sitter och dreglar över dokusåpor, dreglar de över ”sanna berättelser”. Det är känslan av att vara bättre än någon, att vara lika som någon, att kan han så kan jag, av skandalvittring och framgångssagor. Moderna legender. Förebilder. Sedesamma berättelser, eller o-sedesamma då. Allt det där som förmedlades av stammens Shaman då för tusentals år sen. Det är de sanna berättelsernas och dokusåpornas betydelse. Levnadshistorier avsedda att hjälpa oss i livet. Eller stjälpa.

Jag undrar vad som hände med Shamanen om han råkade brodera lite extra, eller rent av avvek alldeles förskräckligt för att dramatisera och putsa historien om stamkollegan som dödade Stora Björnen när han med fara för sitt eget liv, och indirekt alla andras, gick genvägen över tundranför att komma hem med hjortköttet innan de gamla dog av svält? När det i själva verket var så att han råkade trampa ihjäl två fjäll-lämlar i mörkret på en fisketur.

Undrar om det blev namninsamling och tings-debatt då? I Gömda-debaklet finns det namninsamling för en öppen debatt. Fast jag är osäker på vad den öppna debatten ska handla om, det finns så många vinklingar av denna historia, endel mer allvarliga och endel rent banala. Och att ha en namninsamling känns som man tycker det handlar om en demokratisk rättighet som ska hanteras. Folket ska säga sitt. Lite avigt, eller lite roande, kan jag tycka. Men det tycker jag nästan alltid om namninsamlingar, oavsett vad det handlar om.

Idag skriver Ulrika Stahre på Aftonbladets kultursida om Bluffen som gick hem. Artikeln behandlar både Marklunds ”sanning” och Antonssons ”karaktärsmord”. I ytterligare ett stycke behandlas detta med trenden kring sanna berättelser, och i det avslutande stycket får den självgoda bloggvärlden en känga;

”Så mycket hat och avsky och desperation är svårt att ta in. Ett provocerande rum av utspolade frustrationer.”

Som en uppgörelse med hela diskussionen på ett bräde. Från sanningen om osanningar till bloggfrustrationer (jag rekommenderar Avreagera). Men var finns Shamanen?

Läs även andra bloggares åsikter om schaman, Liza Marklund, Monica Antonsson, Gömda, bloggar, frustrationer

Ångest, ångest är din arvedel, din strupes sår, ditt hjärtas skri i världen.

Häromdagen läste jag om vårens nya böcker där personlig kris och psykiska problem sägs vara en trend, och jaget i centrum. Och då blir jag förstås nyfiken, det får mig att filosofiskt undra, rent generellt, vilket budskap man vill framföra genom sin personliga kris och sina psykiska problem? Vem kommer att vilja läsa om dessa ego-centrerade problem? Finns det ett allmänintresse, förutom för de som lider av liknande problem? Uppenbarligen är det något som gör att det anses lämpligt att ge ut, och att det till och med ses som en trend. Vad kan det vara?

En förklaring kanske man kan få när man läser om Ann Heberleins nyutgivna bok som recenseras på flera kultursidor idag; Ut ur det bipolära mörkret, Ilska och vanmakt, Själens nödrop samt den tidigare publicerade artikeln Ångest är ett dödligt hot. Budskapet tycks vara att vården klumpar ihop alla som lider av psykiska störningar till en grupp, och att behandligarna blir därefter. Långsamt fungerande och inget vidare. Ur den senare artikeln:

”Hon måste berätta hur det är. Göra ångesten begriplig. Visa upp en dödlig sjukdom. Ann Heberlein kräver att vi lyssnar. I boken hänvisar hon till olika studier som visar att nästan tjugo procent av dem som lider av svår depression försöker ta livet av sig. Manodepressiva är de som löper allra störst risk att dö genom självmord.
– Jag vill att vi ska prata om varför så många människor tillåts ta livet av sig, utan att mer görs för att rädda dem. Om hur psykvården fungerar, om synen på psykiskt sjuka människor.”

Men, förklaringen tycks ju stå att finna i orden (citat från boken i  Sydsvenskans recension);

””Det gör mig så satans förbannad när människor som sannolikt aldrig krupit på badrumsgolvet med ångesten dunkande i mellangärdet, stått vid spåret beredda att hoppa, varit vakna fem dygn i sträck, suttit med kniven mot strupen, legat bältade på låst avdelning, föraktfullt säger att ’vi måste acceptera att livet inte alltid är roligt. Vi måste också få må dåligt’.””

Det är förmodligen ganska troligt att inte alla människor, ens som jobbar i psykvården, har legat och vridit sig i ångestplågor på badrumsgolvet. Det är ytterst svårt att förstå hur det är möjligt att liksom inte ”ta tag” i sig själv – efter ett tag i alla fall, att inte rationellt inse att det inte håller att må dåligt hur länge som helst, att inte göra något. Det är jättesvårt att förstå det! Jag har hört det, jag har läst det, att det är svårt, att det inte går … Men jag kan inte känna det. Jag har aldrig legat på badrumsgolvet i ångestplågor (jag har bara legat där för att det är skönt för ryggen på det uppvärmda golvet en kylig vinterdag medans jag väntar på att skumbadet ska bli klart).

Men jag kan förstå, att det måste vara oerhört frustrerande, när så få verkligent tycks förstå. Och att vården blir därefter.

Jag förmodar jag måste läsa någon av dessa böcker för att förstå om detta är något jag bör förstå mera av. Jag finner ämnet fascinerande. Ångest … det är uppenbarligen något annat än det jag känner när det hopar sig på jobbet och jag får dåligt samvete över att tvingas försena något projekt.

Uppdatering: Och så skriver Expressen på förstasidan att Ann Heberlein är försvunnen, ungefär som det rykte hon nämner själv i en av artiklarna … Min första tanke är hur det är med etiken i bokbranschen, av någon anledning, jag får kanske fundera på det.

Läs även andra bloggares åsikter om ångest, ann heberlein, bipolär, psykisk sjukdom, personlig kris

Eller kanske inte. Jag tycker i alla fall spontant att det är lite tråkigt att läsa att Horace Engdahl avgår som ständig sekreterare från Svenska Akademien. Peter Englund känns som en ganska slätstruken figur, fast det är han kanske inte, han känns lite som han den där i Triple and Touch, han till vänster, jag vet inte vad han heter, men deras leenden ser lika lördagssvensksoffagemytliga ut. Även fast han till höger kanske är mer porträttlik, Peter Englund.

Men, det känns trist att Horace lämnar som Akademiens galjonsfigur. Det behövs någon som sticker ut hakan och säger som det är, att folk i allmänhet är inte särskilt bildade, till exempel.

Kanske är det inte så tråkigt ändå att han avgår, vem vet vad han kan hitta på alldeles själv?  ”Jag längtar efter att få vara arrogant och sarkastisk” bådar gott. Det ser jag fram emot att få läsa!

Läs även andra bloggares åsikter om Horace Engdahl, Svenska Akademien

I Slottsträdgården i Malmö blommar fortfarande de gigantiska solrosorna.

Läs även andra bloggares åsikter om solrosor, slottsträdgården, malmö

TV, vare sig det är vanlig TV eller ännu värre webb-TV, är inte min grej. Vanlig TV kan jag tänka mig att kolla om det är någon bra film eller något intressant program. Men det är det ju sällan. Vad är det egentligen på TV en lördag kväll? Jag kollade just tablåerna för de kanaler vi har. Och konstaterar att det är ”musikunderhållning” av olika slag, samt mer oförblommerad ren Pucko-TV. På ettan har vi något som kallas Dansbandskampen, på trean Sing a long, fyran Stjärnor på is, femman Musikmaskinen, på sexan Whacked out Sports,och på Discovery, denna förrädarkanal som numera bara sänder en massa skitprogram, är det Smash Lab. Några filmer, komedier som passar en lördagskväll återfinns på några andra kanaler.

Någon dag i veckan är det förnedrings-TV, Idol. Ibland är det dokusåpor som Bönder som söker fruar och Singelmammor som vill bli icke-singlar, eller om de kanske bara tycker det är kul att vara med i TV. Jag läser Marcus Birros blogg, som han av förståeliga skäl lägger ner en tid. Han efterlyser debatt om tonen i det offentliga samtalet. På Bloggportalen har bloggandet om detta bråk mellan Birro och kvinnan jag inte tänker nämna vid namn toppat som bloggämne en tid. Den kvinnan tycks mer än lovligt icke-intelligent, men får uppenbarligen fortsatt förtroende hos TV-kanalen.  Jag förmodar att intelligens, eller empati, inte hör till kriterierna för det beslutet.

Alltihopa sammantaget får mig att bli fullständigt bedrövad. TV-kanalerna sänder program för zoombies som inte vill, eller kan, (jag hoppas på det första) tänka, de anställer folk som helt uppenbart saknar vitala förmågor, och människor ställer sig, via sina bloggar, på olika sidor i kampen Birro-kvinnan utan namn. De gör det utan att diskutera helheten, konsekvenserna, eller de stora dragen i denna kamp.

Men varifrån kommer allt detta, egentligen? Precis som vi har de politiker vi förtjänar, har vi väl de TV-program och de programledare vi förtjänar? Människor kollar på detta, diskuterar TV-programmen, ställer sig på den korkade kvinnans sida. Människor vill se detta på TV, de vill skvallra om detta, helt uppenbart! Ska de inte få det då? Om det är vad majoriteten vill?

Tonen i det offentliga samtalet … när det offentliga samtalet är som ett gigantiskt Se och Hört. Ett tag snodde rasisterna den svenska flaggan. Nu har puckona invaderat det offentliga samtalet. Finanskris och lågkonjunktur. Orsaker och verkan. Människans inre djup. Finkultur och lågkultur. Släng er i väggen. Ni har inte en chans mot puckona som invaderar media och slänger oförskämdheter och egna sanningar mot varann i sina mikrovärldar där de själva är gudar.

Horace Engdahl har mer än rätt, och det är rent bedrövligt.