Jupiter

Ikväll lyser Jupiter stark utanför mitt sovrumsfönster som vetter mot söder. Jupiter är min planet, enligt alla astrologiska konster. En mycket trevlig planet. Men astrologi är som vi känner till en pseudovetenskap, och vi nöjer oss med att konstatera att astronomiskt lyser i alla fall Jupiter över mig.

Idag besökte jag, Lille Son och Doktor T Ångströmlaboratoriet som hade Öppet Hus. Vi lyssnade bland annat på en föreläsning om Universums Begynnelse. Jag gick omkring och kände mig nostalgisk. Inte för att Ångströmlaboratoriet var byggt när jag pluggade de ämnen som huserar där, men ändå. Jag tänkte att det ändå är väldigt trevligt att ha studerat den sortens ämnen, och att arbeta med det tillämpat. Det är trevligt att begripa vad spektrallinjer är, och att förstå vad superposition innebär, liksom att fundera över frågan om varför något finns istället för ingenting, och hur man kan se ljus som färdats i miljarder år. När vi kom hem diskuterade jag dubbel-slit experiment och rummets expansion i det som är ingenting med Store Son.

Och jag tänkte att det var himla tur att jag valde att läsa matematik, fysik och teknik när jag var ung, och humaniora nu. Tänk om jag valt att plugga franska då, som jag hade kunnat få för mig? Då skulle jag knappast sätta igång och läsa Teknisk Fysik nu. Och tänk vad mycket jag skulle ha missat att förstå då! Om nu multiversum-teorin någon gång visar sig vara en bra beskrivning av verkligheten, så förstår man att Jupiters inverkan var lyckosam på valet som gjordes då. Och att inget kunnat vara på något annat sätt än som det är nu. Eller så fabulerade jag i de senaste meningarna jag just skrev.

Vi ingenjörer måste ta vårt ansvar

Jag läste en artikel idag, om huruvida humaniora kan rädda naturvetenskapen. För det första är det en intressant idéhistorisk översikt om humanismens utveckling. Sen diskuterar den när naturvetenskapen och humaniora separerade. Någon gång med Maxwells ekvationer har jag läst i idéhistoriakursen, där blev det för abstrakt för vanliga människor att hänga med. Sen har vi Comtes entusiasm över naturvetenskapens metoder som han ville använda på samhällsvetenskaperna. Artikeln pläderar för att humaniora behövs för naturvetenskapens skull.

Det är en ganska intressant tanke. Flera gånger har jag jämfört humanioras med naturvetenskapens och teknikens skalbarhet. Humaniora är helt enkelt inte skalbart på samma sätt. som matematik, fysik eller teknik. Det som krävs är att alla läser humaniora. Det verkar ju lite irriterande. Varför skulle man som ingenjör, t ex, måsta ägna sig åt humaniora, man kan ju faktiskt rätt mycket redan. Varför kan inte humanisterna få ändan ur vagnen och läsa lite matematik eller fysik?

Men sen tänkte jag igen. Det är faktiskt vårt ansvar. Vi måste tillägna oss humaniora! Inte för att vi är så hopplösa och okunniga, utan för att vi kan. Tänk själv, hur lätt tror du att en humanist har det att sätta sig in i, verkligen sätta sig in i och förstå, partiella differentialekvationer, endimensionell analys, flerdimensionell analys, komplexa tal, analytisk mekanik, atomfysik? Nej, just det, inte lätt alls. De kommer generellt inte att klara det alls. Jag säger inte det för att verka överlägsen, säg gärna emot mig, ge exempel (det finns säkert några). Men allvarligt talat, generellt, är det nog mycket lättare för naturvetare och ingenjörer att tillägna sig humanistiska ämnen än humanister att tillägna sig naturvetenskap.

Alltså har vi som är ingenjörer och naturvetare ett ansvar, det är vi som måste ta tag i det här, det är vi som måste sätta oss in i humaniora.

Kom igen, vi startar en folkrörelse!

Humanioras skalningsproblem

Detta läser jag i bloggen Flyktlinjer:

Det behövs kunskap om och förståelse för begreppet människa. Kunskaperna och kompetenserna som finns och vårdas inom humaniora och samhällsvetenskap måste uppvärderas. Vi måste sluta tala om mer eller mindre nyttiga och värdefulla vetenskaper. All kunskap är viktig.

Den sista meningen håller jag med om. Kunskap är viktig. Och man vet inte vilka som kan behövas. Jag håller inte med om att man ska sluta tala om mer eller mindre nyttiga och värdefulla vetenskaper. Det är klart det måste diskuteras hela tiden. Varför skulle det inte diskuteras? Finns det ett jämlikhetsaxiom inom vetenskapen? Är det farligt på något sätt om allt inte är lika värdefullt? Vad betyder värdefullt, i vilken mening då?

När jag kör bil till jobbet på morgonen är det extremt viktigt att vissa system fungerar, bromsarna till exempel, och styrsystemet. Det är trevligt om stolsvärmen fungerar, det höjer livskvalitén. Men jag skulle inte säga att stolsvärmen är lika viktig som styrsystemet. Hur känner stolsvärmeingenjörerna sig inför detta faktum?

Nu kanske jag inte skulle gradera humaniora som stolsvärmesingenjörer i förhålllande till naturvetenskapen som bilens styrsystem; faktum är att min personliga åsikt är att de nog mer är som … backspeglar och sidospeglar, backsensorer och liknande hjälpsystem, de hjälper till att se farorna.

Humaniora har ett skalningsproblem. När naturvetarna utvecklar läkemedel, eller ingenjörerna utvecklar kärnkraft, kommer resultatet av deras arbete att betjäna tusentals människor. När en humanist har nått en insikt, har han den själv, och kanske lyckas han förmedla den till några andra. Men i stort sett är humanioras skalbarhet obefintlig. Det innebär att många behöver utbildning i humaniora för att dess insikter ska ge någon effekt. Det behövs många speglar för att vi ska kunna se verkligheten från olika håll. Och för att många ska se det. Det hjälper inte att en ser och inte krockar, högerregeln gäller alla och alla måste se att de ska följa den för att det ska fungera.

Kontentan blir, paradoxalt nog, att alla borde vara humanister, och några få dessutom ingenjörer och naturvetare! Men det bygger förstås på att alla dessa humanister förstår sig på teknik och naturvetenskap, annars kunde de lätt få för sig att bilens styrsystem är av ondo, folk styr ju olämpligt och krockar.

Den tanken gör mig bekymrad.

Back on Track!

imageSemester.

Jag är extremt förtjust i mitt jobb, men semester är ändå trevligt. Utöver krav från familjen att göra det ena eller det andra, föralldel trevligt, infinner sig tid. Tid för läsning. Tid för böcker.  Lite tidsoptimistiskt har jag lånat tio böcker på biblioteket. Och idag damp de senaste två bokbeställningana från Bokus ner i brevlådan. Eller snarare levererades. Brevbäraren såg att vi satt på altanen, och istället för att trycka ner paketen i brevlådan, kom han in med dem. Trevligt.

När sönerna vittjat sina beställningar, återstod mina.

Jag har, i vanlig ordning, drabbats av besatthet. Är det inte böcker, kan det vara träning, nagellack eller något annat. Det är cykliskt. Jag noterade att min senaste besatthet i frågan filosofisk litteratur, härrör sig från 2011-2012. Innan dess får man nog gå tillbaka till 2003-2004, en ovanligt lång period. Men det uppehållet får nog betraktas som olycksfall i arbetet. Back on Track!

Ständigt denna matematik

Varför behöver man göra sit-ups? Eller dra i en skivstång? Eller harva runt i ett motionsspår? Inte tusan springer man omkring 5 km i taget, till vardags, så himla mycket? Inte har man stora behov av att göra sit-ups när man handlar på ICA?

Varken sit-ups eller biceps-curls behöver man använda till vardags. Men av någon anledning verkar ingen ifrågasätta nyttan med konditions- eller styrketräning. Hur kommer det sig då att man ifrågasätter nyttan med matematik?

Svaret är enkelt, det beror naturligtvis på att de flesta inte har en aning om vad matematik är.

Nu ska jag tala om det. För femtio-elfte gången. Lyssna noga, jag börjar lessna. Kanske upprepar jag det inte igen. Och då sitter ni där. Say after me: Matematik är för hjärnan vad fysisk träning är för kroppen. Matematik är ett språk, språk och verktyg för problemlösning och logiskt tänkande. Om man tror att matematikens uppgift är att räkna ut summan av alla öl man handlat på systembolaget. Då tror man fel.

Man skulle kunna säga såhär, att om människor kunde matematik skulle Vattenfall inte ha köpt Nuon. Vårdcentraler skulle inte säljas till underpris, direktörer skulle inte ha fantasifulla bonusar och medicinerat hästkött skulle inte förekomma som nötkött. Näthat skulle icke existera. Folk skulle inte bli lurade av sms-lån, eller vad mobiloperatörerna hittar på i avgifter. Och vi skulle varken ha FRA eller IPRED. PR-människor och reklamfolk skulle inte ha lika lätt att lura och manipulera människor.

Varför inte det då? Jo, eftersom förmågan till rationellt tänkande, förmågan att se sammanhang, förmågan att förstå orsak och konsekvens, rim och reson, att tänka till, skulle vara utbredd och väl utvecklad om folk bara ville lära sig den minsta, yttepyttelilla matematik. Jag lovar, vi behöver inte ens hålla på med matrisalgebra eller partiella differentialekvationer. Bara grundläggande problemlösning.

Men, nu vill de flesta tydligen inte lära sig tänka. Och då blir det som det blir. Man undrar vem som betalar de som sprider tankarna om att matematik inte behövs? Det finns ju faktiskt en del att tjäna på att människor tänker som Nalle Puh.

En saga i tiden

Jag kan inte låta bli att tycka pseudonym-kuppen är lite intressant. Författarna bakom pseudonymen Kepler känner jag inte till, och jag kommer antagligen inte att läsa boken. Inte av någon annan anledning än att spänningsromaner aldrig har intresserat mig. Och så läser jag redan böcker med hypnotisörer – Molly Moon! Men själva grejen, upptåget, plojen! Själva konstruktionen av pseudonym-kuppen är som en saga i sig.

Låt oss anta att själva boken är ungefär som alla andra. Det finns nämligen ingen anledning att tro, på rent realistiska, sannolika grunder att den skulle vara något makalöst, enastående, extraordinärt, så skilt från alla andra texter så att den i sig bär hela framgångssagan. Inte ens på hundra meter springer den mest fantastiske löparen, det nya stjärnskottet, mer än några hundradelar snabbare än den som hade världsrekordet innan, såvida han inte är dopad.

Det finns alltså ingen anledning att tro att själva texten skulle vara så mycket mer fantastisk än alla andra texter som förlagen får in. Texten i sig, antar vi, motiverar inte spektakulär behandling och försäljning. Om den inte är dopad! Dopad med en myt, en saga. Omsorgsfullt iscensatt och genomförd.Ett manus, antaget on the fly, direkt sålt till en massa länder utan att vara helt översatt. Entusiastiskt berättat av den hänförde förläggaren. Vi står med gapande munnar. Fantastiskt!

Varför det funkar? För att vi behöver sagor, såklart! Vi behöver hoppas att fantastiska saker kan hända. Även om de är aldrig så osannolika, behöver vi tro att de finns. En dopad saga, en iscensatt kupp. Det är precis vad som behövs då och då. Som att någon då och då springer 100 meter på 9,50 s eller så, även om han sen visar sig vara dopad, så sprang han ju i alla fall på den tiden! Och vi förundras. Något utöver det vanliga. Även om det egentligen är en illusion. Vid rätt tid, på rätt plats.

Kanske kan någon, någon gång, göra det på riktigt!

Observera att jag spekulerar. Jag vet inte. Kanske är det på riktigt …

Åsa har läst boken i alla fall.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Jag tittade på melodifestivalen

Jag gjorde det! Tittade på melodifestivalen! Jag satt i soffan, med datorn i knä’t och barnen omkring mig. Lilla Dotter var lyrisk och engagerad, givetvis. Hon ledde vårt tyckande. Sönerna något buttra över att jag satt med datorn i soffan, de tyckte det var orättvist att de inte kunde sitta där och köra WoW. Jag förklarade på pedagogiskt mamma-vis: ”Jag tycker inte att melodifestivalen är jätteroligt att se, men jag vill gärna sitta här med er när ni tittar på det”.

Store Son tittade på mig som om han drabbats av århundradets insikt, dvs ”Man måste inte tycka att melodifestivalen är årets höjdpunkt på TV”. ”Jag tycker inte heller det är jätteroligt att se, men jag vill se vem som vinner”, sa han och Lille Son tyckte likadant.  Varifrån de fått den tanken om melodifestivalens obligatoritet vet jag inte. Inte av mig i alla fall.

Alltså satt vi fyra där i soffan och gosade, Lilla Dotter skötte tyckande och röstning med bifall av oss andra. När låtarna var sjungna och röstningen klar pep sönerna iväg till mer intressanta göromål, och dottern var nöjd både med sällskapet och med vinnarna. Alla var alltså nöjda och glada.

Och batteriet i min dator räckte hela tävlingen.

Läs även andra bloggares åsikter om

Påstådd kris på inget vis

Hallå, stopp och belägg!

Oavsett konstnärlig halt vittnar Anna Odells intervention om en psykvård i resurskris.

skrives av en Sophie Allgårdh (hoppas h:na kom på rätt ställen nu, jag är partiell felstavare, det gäller bara ”h”:n) i SvD.

Jag skulle bara vilja ställa en enkel fråga, nämligen; ”Hurdå? Bevisa det!

Exakt vad i Odells beskrivna agerande är det som vittnar om en psykvård i kris? Upplys en okunnig, jag har aldrig i hela mitt liv haft kontakt med psykvård på något vis, så om den kan jag inget säga av egen erfarenhet. Däremot kan jag slå fast, att rent logiskt, av det som skrivits om Anna Odells intervention kan man inte dra några slutsatser alls om psykvården! Därmed inte sagt att allt är frid och fröjd, men Allgårdhs påstående följer inte av meddelade fakta i fallet, om det bör vi kunna vara överens.

Antingen sitter Allgårdh inne med mer information än det som skrivits i media, eller så försöker hon verka viktig, och använda interventionen, utan belägg, för att driva sin egen tes. What’s it gonna be?

Eller är det så, det är det kanske, att psykvården bör räkna med ett antal dubbelgalningar som testar hur är det är att vara galen och ta alla resurser som finns? Isåfall … kommer psykvården förmodligen alltid att ha kris. Inherent. Är det franska vägnätet i kris när franska långtradarchaufförer får för sig att blockera motorvägarna så ingen kommer fram? Ja, på sitt sätt är det det, men är slutsatsen ”Mer resurser till vägarna, fler motorvägar i Frankrike!” rimligt resonerande? Skulle inte tro det. Fel resonerat.

Dessutom, i det icke existerande sammanhanget, vill jag uppmana alla att masa sig till en bakvänd bloggtävling och bidra med något kreativt! Eftersom jag bidragit, sitter jag som på nålar för att se mitt förslag vinna!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Ikväll avgörs stora bloggpriset

Först ut i månadens tema, sno rubrik och fabulera, är mycket passande Ikväll avgörs stora bloggpriset.

Ikväll har alltså avgjorts vilka bloggare som är de bästa, de viktigaste, de som utför en gärning utöver det vanliga, de som tar spott och spe men oförtrutet bloggar vidare om vad-de-nu-skriver. De som förändrar villkoren för journalistiken, förvrider människors tankar och därmed faktiskt ändrar världsordningen. De vi alla kan se upp till och ha som mål, nej vision, nej utopi, att vara lika, eller kanske olika. De har fått pris ikväll.

Festiviteterna utspelas på Nalen.
Guldet skimrande i salen.
Men där är ingen galen.

Som Odellskan, ve och fasa.
Vars demoner rasa’.
Hon torkar nog med trasa.

Sina nya fina färger
emedan hon besvärjer.

Dem som inget fattar
att alla är vi blattar.

Vi bor i Rosengård
där realityn är hård
Kanske någon kräver vård,

I Nyamkos fina värld?
Och KD tycker härd
numera är guld värd.

För att få bloggpriset gick man (lite odefinierat vilka ”man” är, men vi får tänka oss en grå bloggmaffia på något sätt) tillväga på det sättet, att man skrev alla bloggar man kunde komma på, på rosa lappar. Dessa rosa lappar lades i en stor hatt. Så drog man några namn. Dessa placerades sedan i kategorier som passade till innehållet. Det blev sju kategorier. Av detta kan man sluta sig till att upplösningen i bloggosfären är sju. Det heliga talet sju. 7. Sju är ett blått tal, liksom månaden januari, emedan måndagen är grön (info för oss synestetiker). Om man drar 9 från 2, som är de enda nollskilda siffrorna i årtalet 2009, får man sju. QED.

Dessa rosa lappar gjorde man en omröstning om, folket skulle rösta. Det har jag gjort, varje dag, när jag kommit ihåg. Tänk om man fick göra det i riksdagsvalet också. Det vore himla bra, eftersom man kan tycka lite olika lite olika dagar, och lite olika i olika frågor. Då vore det bra om man fick vikta sin röst litegrann och slapp lägga alla ägg i en korg. För om sanningen ska fram, finns det faktiskt ingen som matchar mig till hundra procent. Det skulle vara Blogge Bloggelito-partiet i såfall, han den gamle riddaren som gräver ner sig i sina käpphästar, men han vill väl, den rackartussen. Tror jag.

Men han vann ju inte den politiska kategorin. Vilket jag nu ska förklara. Det var nämligen såhär, att förutom att folket skulle säga sitt, hade man ett slags Vi i Femman, nämligen Vi i Bloggo, för kandidaterna under eftermiddagen idag. Det har talats mycket tyst om det. Men jag har wallraffat, så jag vet. Där hade man några olika moment, bl a

  1. bullbakning medans man bloggar,
  2. packa barnens ryggsäckar medans man bloggar
  3. titta på American Chopper medans man bloggar
  4. tänka ut ett blogginlägg medans man tränar

och den sista utslagsgivande tävlingen

  1. pricka in namnen på kända opinionsbildare från bilder.

Och det var där Blogge föll, på mållinjen, han kände nämligen inte igen ärkefeministen Tiina Rosenberg på bild. Han trodde det var en asiatisk babe på 19 vårar. Men bilden var från en maskerad, och Tiina hade spenderat en förmiddag hos sminkösen. Så tokigt kan det gå.

Men nu är alla glada och skrattar och sjunger och dansar. Och festen kommer att pågå till småtimmarna, och vem vet vilka nya konstellationer vi kommer att få se i bloggosfären i fortsättningen! Spännande!

Eller ligger det något i det Ola Larsmo skriver på DN-debatt idag om de kulturnominerade: ”Det som till sist kommer att synas och höras är naturligtvis det som inte finns någon annanstans – men jag har svårt att hitta en sådan röst bland de nominerade.”  Är de ”bästa” bloggarna de som är mest lika traditionell media? Ja, jag vet inte. Ibland, ibland inte?


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Hurusom en lördag spenderas med uppbyggelig läsning

(Slå inte upp ”hurusom” på tyda.se, ety resultatet kommer att få dig att generas).

För två veckor sen filosoferade jag över mängden ord om konsumeras på en dag. De är inte få. Dagen idag har inte varit så full av förpliktelser utöver att bistå barnen och deras kompisar med födointag vid lämpliga tillfällen samt viss IT-service. En lång promenad innan ljuset försvann kan inte kallas förpliktelse utan faller mer under kategorin nödvändigheter.

Därför har läsning kunnat uppta en stor del av dagen. Och nu anser jag att jag inte kan undanhålla Dig de intressanta reflektioner och lärdomar jag därmed tagit del av.

En hysteriskt rolig liten novell om narkotikabekämpning startade dagen. Jag har alltid misstänkt att stora organisationer utan ingenjörer jobbar med intressanta projekt … Jag konstaterade vidare att Obamas regering faller mig smaken gällande synen på kunskap. Och när vi ändå är inne på det, vill jag inte sjunga dårskapens lov, utan oroas snarare över att det verkar vara en trend i samhället. Lite philosophy talk är väl aldrig fel?

Lite reviderad Joy of Sex kanske? Eller en essä om vetenskap och demokrati? Vi har tur som lever nu, och får se månen och solen lika stora på himlen, och därmed följande tjusiga solförmörkelser. Det såg minsann inte dinosaurierna!

Obamas installationstal var minsann ingen poesi, utan mer allvar och kärva tider, fixa huset för att sälja dyrt är ingen idé längre. Att gudsfruktan är bra för ett fungerande samhälle är minsann inte säkert. Och något intressant om varför alla är konstnärer.

Senaste numret av Axess läste jag nästan från pärm till pärm, the old fashioned way, halvliggandes i soffan. Om man vill, kan man läsa The Praise of Folly on-line. Jag ska bara lägga mig tillrätta i soffan.

Intim konst

Egentligen har jag hela dagen tänkt skriva ett inlägg om travhästar som heter Blixten, men det kommer hela tiden saker i vägen. Konsten kommer i vägen. Allt för konsten. Jag skriver inlägg efter inlägg om den.

Jag gillar konst. Inte bara vacker konst. Utan konstig konst också. Och också konst som jag inte gillar, kan jag gilla på ett annat sätt. Och oavsett om det är konstnären själv eller inte, som ska definiera vad som är konst, behöver jag inte tycka allt är konst. Eller blir det konst i ögonblicket när det säger mig något?

Liksom antal modeller av mobiltelefoner exploderar, går det inflation i konstbegreppet. Det ligger kanske i tiden. Om gränser ska sprängas, blir förstås området som är konst större och större. Till slut lever vi alla i ett realtidskonstverk.

Vad sägs om detta:

”Jag ville göra honom rättvisa i det här vackra, nära och härliga som jag har haft.” ”Jag kände att mannen i mitt liv, honom ska jag lyfta fram, honom ska jag hylla.” Av en händelse trillade jag in på en artikel om en musiker som begått självmord, och vars konstnärs-änka nu ställer ut målerier föreställandes hans intima delar.

Konst?

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Saknar konstnärer personlig integritet?

Joanna Rytel onanerar framför en katt och Pål Hollender puckar på prostituerade i sin konstutövning. Och Anna Odell spelar psyksjuk.

Saknar konstnärer personlig integritet? Är deras ”gränsöverskridanden” i själva verket ett desperat sökande efter deras egna gränser, deras egna personliga gränser? Ett sökande efter en personlig integritet, ett jag som inte riktigt är tydligt? Ett letande de utövar inför öppen ridå, just för att de saknar pesonlig integritet?

Är det konsten vi bevittnar, personliga sökanden som försöker generalisera ”det mänskliga”, som rättfärdigas som jakten på ”det mänskliga”? Isåfall blir det begripligt att/om det fungerar ibland, och inte ibland. Det beror helt enkelt på hur många människor som lider av samma gränsproblematik. Hur stor den kritiska massan är.

Sökande efter personlig integritet som legitimeras med konstnärliga ambitioner, konstnärligt gränsöverskridande. Jag kan inte säga något negativt om det, men inte heller positivt. Det som är bara mänskligt är på något sätt, jag känner empati för de som inte hittar hem. Men (stor) konst? Måste det göras som konst? Finns inga andra vägar? Måste vi applådera? Tillåt mig tvivla. I själva verket kommer upprördheten åt konsttilltaget ändå att ge konstnären en vink om vägen. Konst är inte bara envägs, det finns en sändare och en mottagare. Det är konsten, kommunikationen. Undrar om konstnärer inser det?

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Alla är vi konstnärer?

Det är lite synd om en del yrkesgrupper. Konstnärer till exempel. Man kan gå en utbildning på konstfack i t ex tre år som leder till en kandidatexamen, eller fem år och få en mastersexamen. Men vad är konst egentligen? En definition nämnde jag i ett tidigare inlägg. Om konstnären själv bestämmer vad som är konst, kan jag också åstadkomma konst, utan fem års konstnärlig utbildning. Man behöver inte ha konstnärlig masterexamen för att vara konstnär. Om man åstadkommer konst är man konstnär. Jobbig cirkel.

Journalisters resultat är ofta en skriven text. Alla människor, i princip, kan skriva en text.

För så’na yrkesgrupper där ”vanliga människor” till synes kan göra samma typ av jobb, åstadkomma till synes samma resultat, som den med flera års utbildning, kan man förstå detta kämpande för att rättfärdiga sin egen existens. Den kampen ser vi mellan traditionell media och bloggar, i t ex Marklund-debatten, där traditionell media i stor utsträckning använde sig av nedsättande och generaliserade beskrivningar av gruppen ”bloggare”. Det kan man se som ett sätt att försöka hålla distansen och rättfärdiga sin yrkesgrupp.

Konstnärer, de med fem års utbildning, behöver ta till extrema grepp för att synas och märkas, när alla människor kan fotografera och åstadkomma sin egen konst med ritprogram eller betonginstallationer i trädgården. Ska det vara någon konst att åstadkomma konst? Vad ska vi med konsten till, egentligen?

Det är faktiskt synd om dem … de som ”skriver och ritar”*, att hävda sitt yrke, att de behövs, när de dels ofta inte kan försörja sig på det de gör utan bidrag, dels har yrken som alla har möjlighet att ”fuska” i. Och när det inte är helt tydligt vad de egentligen gör. Vilken nytta de åstadkommer. (Och här lämnar jag frågan om vad nytta är, och om man alltid måste göra nytta).

* ”skriver och ritar” får här vara symbol för konstnärliga yrken. Och journalistiska.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Konstens sanning

En student på konstfack bluffar sig in på psykakuten genom att spela (?) galen, blir omhändertagen enligt, får man förmoda, de rutiner som gäller för skogstokiga personer, och avslöjar sen att det var en del av ett konstprojekt. Nu är hon polisanmäld för tilltaget.

Vad farao förväntar sig människan (dvs Anna Odell)? Att alla ska applådera tilltaget och tycka det är fantastiskt? På Newsmill får Anna Odell stöd av Pål Hollender, som när han ändå håller på passar på att ge ”bloggare” en känga för deras röster i frågan, och av Joanna Rytel som säger att allt är tillåtet i konsten. Också studentkollegorna ger sitt stöd.

Att konst kan vara något oväntat som man inte tänkte på som konst, det är OK. Som bäst bidrar den till att vidga synsätt, kanske ge sinnliga upplevelser, glädjande upplevelser, tankeväckande upplevelser. Väcker känslor och tankar. Men är det rimligt att konstnärer tror att allt är tillåtet när det gäller konst? Att ett offer är värt för att rädda hundra, som Joanna Rytel skriver. Hur vet man att man räddar hundra? Är inte det bara konstnärens förhoppning? Ska allt tillåtas i konstens namn?

Varför verkar dessa konstnärer förvånade över den upprördhet som tilltaget väcker? Förväntar de sig att få använda skattepengar för vilka lekar som helst, och sen ha immunitet? Förväntar de sig att kunna göra vadsomhelst i konstens namn utan att bli ifrågasatta? Då vore det väl inte roligt? Då hade de ju inte uppnått något syfte?

Anna Odells tilltag påminner faktiskt lite om Liza Marklunds (betyder det att Liza Marklund är konstnär?), att fara med en osanning för att genomföra sitt eget projekt, sin egen sanning. Till varje pris.

Jag tror vi får ta oss en ordentlig funderare på det där med konsten, människorna och sanningen. Intressant.

Förresten, är det oproportionerligt många konststuderande som frekventerar psykakuten, eller psykiatrins korridorer?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Lysande idé!

”Teve behöver inte bara vara underhållning. Teve kan också vara kunskap!”

Utropas på DN-debatt.

”Utbildningsradion bör få ett utvidgat uppdrag och en egen tevekanal på bästa sändningstid”

Ja tack, säger jag. Jag är så ohyggligt trött på alla dessa lek- och spelprogram som översvämmar TV. Det finns helt enkelt inget att kolla på. Om det någon gång är något intressant, är det på fel sändningstid, för tidigt eller för sent. Eller så är det så ytligt att man blir förbannad, information som tar tio minuter att förmedla fördelas på en timmes upprepning, ältande och onödigt dramatiserande. Jag tycker det är en lysande idé att ägna en kanal åt aktuell forskning, mycket naturvetenskap hoppas jag, och samhällsdebatt.

Det enda som inte är lysande med förslaget är att kalla det IQ-TV. Har dessa politiker inte uppfattat hur oerhört provocerade människor tenderar att bli så fort de hör bokstavskombinationen ”IQ”? Innan man vet ordet av, om man råkar nämna den i något sammanhang, får man en föreläsning om att IQ är minsann inget att ha, EQ ska det vara bla bla bla. Och den lika oändliga som fruktlösa diskussionen kunde vi kanske slippa.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Hur tänker du nu?

De här männen, som band sin kvinnliga kollega, knuffade ner henne på golvet och fotograferade henne. Hur tänkte de egentligen? Hur tänkte de innan de genomförde sitt busstreck? Hur tänkte de medan de höll på? Vad fick dem att gå för långt? När tyckte de någonsin att det var en god idé att bakbinda sin kollega med buntband?

Min gissning, det är kanske bara en förhoppning, är att de inte tänkte alls.Deras förmåga att förutse konsekvenserna av sina handlingar tycks vara ungefär på mina nioåringars nivå. Är det vanligt när det gäller vuxna människor? Nejmen, så dum jag är! ”Vuxen” är ju nästan ett skällsord! Ingen vill vara vuxen, förutom möjligen om det gäller vuxenleksaker och vuxenfilm. Vuxen är tråkig, det är inte hippt att vara vuxen. Nej, för många vuxenpoäng vill man inte ha. Då är man nämligen utom all räddning i livet.

Att vara vuxen innebär t ex, att vara gammal nog att  klara sig utan stöd från föräldrar eller andra vårdnadshavare. De här männen, eller pojkarna, som band sin kollega, har förmodligen inte så många vuxenpoäng. Jag vet inte om jag tycker det är så hippt.

Om man tänker lite till, snuddar man snabbt vid obehagliga tankar om vilka konsekvenser det får om ”vuxna” människor går omkring och agerar på alla impulser de får, utan att tänka på konsekvenserna. Jag hoppas det inte är så vanligt, men när man läser rubriker i tidningar blir man bedrövad ibland.

Uppdatering: När jag ändå är inne på funderingar på hur folk tänker, så undrar jag ännu mer hur de tänker som försöker sex-chatta med barn. Vilka liv lever de? Jobb? Familj? Eller sitter de i sina sunkiga lägenheter med pizzakartonger överallt, persiennerna neddragna, feta, finniga och tafatta i verkliga livet? Klarar de inte vuxna människor, vuxna tankar?Är det vår tid som är fel? En fyrtioåring som skaffade sin första hem-PC och internet hemma år 2001, och hittade ”en värld”? Som inte växt upp med datorn och kompis-chattande, som inte riktigt förstår att de som skriver är människor, det (de) är inte fantasier och datorspel?

Barnen som växer upp nu skaffar sina första chatt-kompisar bland kompisarna i skolan och hemma. De vet att människorna på nätet är som kompisarna. Kommer ”äckliga gubbar” på nätet att försvinna, eller minska kraftigt i alla fall, när våra barn blir vuxna? Eller är det ett konstant samhällsproblem? 

Läs även andra bloggares åsikter om

DN ritar och förklarar

”Men i Marklundaffärenhandlar det om något annat, en föreställning om att redaktioner underlåter att berätta om något betydelsefullt och om att en enskild journalist har möjlighet att styra urvalet på en rad olika redaktioner. Därtill kommer den nya faktorn: nätet. En plats för missnöjda insändarskribenter eller det enda ställe där de ”verkliga” avslöjandena kan göras, allt sammanfattat i den lätt mytiska bloggosfären.” 

skriver DN i gårdagens ledare Konsten att sortera, som handlar om varför vissa saker blir ”nyhets”-nyheter i media, och andra inte blir det, och varför endel ”nyheter” som inte blir nyheter i media sprider sig som missnöje i bloggosfären. Det beror helt enkelt på att endel läsare inte förstår urvalet en redaktion gör, påstår man i ledaren, och föreslår att redaktioner ska bli ”öppnare”.

Jag tror inte det är hela förklaringen, men jag tror man har rätt i att det visar ett gap mellan media och publik. Alla yrkesgrupper har yrkeskunskaper, förhoppningsvis. De är specialister, förhoppningsvis, på det de förmodas göra. Alla kan inte vara specialister på allt, inte ens om man har den potentiella möjligheten, eftersom man helt enkelt inte har tiden. Man kan inte ha insyn i allt.

För media är tryckfrihetsförordningen och källskyddet en välsignelse och en förbannelse. Hur ska man kunna ha förtroende för någon som har rätt att förtiga sina källor? Som inte behöver redovisa sina arbetsmetoder för kunden, dvs läsaren. Hur ska man kunna övertyga om att man berättar ”sanningen”, när man inte kan bevisa den? Det tycker jag är en principiellt intressant och intrikat fråga att fundera över.

Om man inte kan skapa förtroende genom att visa sina referenser, måste man skapa förtroende för sin person, som journalist, eller redaktion. Och hur ska man lyckas med det när det finns journalister som Marklund? Till exempel.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,