“Det är meningslöst och en skymf mot alla konstnärer att man inte blir tagen på allvar.” påstås Carl Johan de Geer ha sagt angående domen mot Anna Odell.
Läs det där en gång till … det är en skymf att man inte blir tagen på allvar.
Men hur ska man kunna bli tagen på allvar när man uppvisar dokument som säger att det man gör är fejk?
Läs även andra bloggares åsikter om Anna Odell, psykos, konstfack
Jag kan inte låta bli att tycka pseudonym-kuppen är lite intressant. Författarna bakom pseudonymen Kepler känner jag inte till, och jag kommer antagligen inte att läsa boken. Inte av någon annan anledning än att spänningsromaner aldrig har intresserat mig. Och så läser jag redan böcker med hypnotisörer - Molly Moon! Men själva grejen, upptåget, plojen! Själva konstruktionen av pseudonym-kuppen är som en saga i sig.
Låt oss anta att själva boken är ungefär som alla andra. Det finns nämligen ingen anledning att tro, på rent realistiska, sannolika grunder att den skulle vara något makalöst, enastående, extraordinärt, så skilt från alla andra texter så att den i sig bär hela framgångssagan. Inte ens på hundra meter springer den mest fantastiske löparen, det nya stjärnskottet, mer än några hundradelar snabbare än den som hade världsrekordet innan, såvida han inte är dopad.
Det finns alltså ingen anledning att tro att själva texten skulle vara så mycket mer fantastisk än alla andra texter som förlagen får in. Texten i sig, antar vi, motiverar inte spektakulär behandling och försäljning. Om den inte är dopad! Dopad med en myt, en saga. Omsorgsfullt iscensatt och genomförd.Ett manus, antaget on the fly, direkt sålt till en massa länder utan att vara helt översatt. Entusiastiskt berättat av den hänförde förläggaren. Vi står med gapande munnar. Fantastiskt!
Varför det funkar? För att vi behöver sagor, såklart! Vi behöver hoppas att fantastiska saker kan hända. Även om de är aldrig så osannolika, behöver vi tro att de finns. En dopad saga, en iscensatt kupp. Det är precis vad som behövs då och då. Som att någon då och då springer 100 meter på 9,50 s eller så, även om han sen visar sig vara dopad, så sprang han ju i alla fall på den tiden! Och vi förundras. Något utöver det vanliga. Även om det egentligen är en illusion. Vid rätt tid, på rätt plats.
Kanske kan någon, någon gång, göra det på riktigt!
Observera att jag spekulerar. Jag vet inte. Kanske är det på riktigt …
Åsa har läst boken i alla fall.
Läs även andra bloggares åsikter om Lars Kepler, pseudonym, kupp, Ahndoril, hypnotisören
En del tycker att det är snudd på helgerån att vika hundöron i biblioteksböcker, men jag tycker man kan inordna det under begreppet konst, det är en viktig konst, eftersom hundöronen är essensen av det man läst.
Vad är konst, boken alltså, av Ernst Billgren, läste jag några loja dagar på stranden. Fyndigt, iakttagande och skarpsinnigt. Och motsägelsefullt ibland. Till 117 frågor om konst finns 117 korta svar och 117 långa svar.
“Varför har många svårt att förstå konst? För att det sällan finns något att förstå.” är en riktig favorit, liksom “Vilken politisk inställning bör en konstnär ha? En enkel, gärna extrem.”
Gårdagens spenderades på tre olika konstmuséer. Mycket trevligt, och inte konstigt alls. Konstens värld är mitt liv sa Store Son passionerat medan han flitigt nyttjade sin kamera.
Jag lägger till min stora glädje märke till att de både unga, näpna och käcka provokatörerna Linda och Alex försöker, med ålderns rätt, de har väl båda fyllt 30 tror jag, kliva in i den kulturella samhällsdebatten, de puffar på den tunga ridån, rycker i snörena, uttalar trollformlerna. De börjar med ett ämne de båda har egen erfarenhet av, bloggar. På varsin sida i manegen ställer de sig, Linda mot Alex. Båda vill säga sitt ord i debatten om bloggens inflytande.
Det är uppfriskande och trevligt på alla sätt och vis. De stångar och står i, och lite drar man väl på munnen, på ett empatiskt och välvilligt vis förstås, åt de forna skrikhalsarna. Men det är något som saknas. En egenskap som alla namnkunniga i kultureliten har. Linda är på rätt väg, naturligt, skulle jag säga. Men det skulle inte skada med en accentuering. Och Alex är långt ifrån. Men jag hjälper dem gärna på traven. Här nedan ses ett schematiskt förslag som jag härmed generöst delar med mig av. Det är bara att ta med till plastikkirurgen så fixar han eller hon det i ett nafs.
Kultur-Alex och Kultur-Linda.
Referenser:
Den onödiga bloggen
Gubbar som Alex klarar inte konkurrensen från de unga kvinnorna
Alex Schulman väcker starka känslor
Läs även andra bloggares åsikter om Linda Skugge, Alex Schulman, blogg, media, kultur
Den ena professorn in spé drar sig tillbaka efter anklagelser om omoraliska handlingar. Sedan avgår den andra professorn när hon inte längre är in spé på grund av anklagelser om att de anonyma anklagelserna var hennes. Sedan påstår hon att anklagelserna är konstruerade för att se ut som hennes för att få bort henne. Och den tredje professorn in spé vill kanske inte ens ha jobbet. Så nu måste man göra om alltihopa.
Vilken ytterligt pinsam soppa. Människor är för roliga djur.
Inatt drömde jag att jag satt i ett rum, på jobbet, och skrev på en rapport. Då kom en man i vit prästskrud in i rummet (nej, du kan sluta tänka kinky story redan nu) och sa till mig att flytta på mig eftersom han ville sitta där jag satt, och han var man och därmed mera värd än jag, och hade rätt att bestämma det. Det kan du glömma, sa jag, och anvisade honom en annan plats. Han gjorde ytterligare ett försök att övertyga om sin överlägsenhet, men det misslyckades, han var visst inte överlägsen. Han fick ta den andra platsen.
Jag undrar vad den drömmen betydde? Att jag ska rösta på FI i Europaparlamentsvalet, på såpastjärnan Gudrun? Tur att det är några nätter kvar att räta upp drömmarna på.
Läs även andra bloggares åsikter om Walcott, Padel, poesi, Oxford, feminister, Schyman, EU-valet
Om bloggvärlden funnits på 70-talet, skulle Jan Guillou ha varit bloggkung!
Det var på den tiden han var progressiv och drivande. Då hade han gillat de nya möjligheterna, det nya sättet att kommunicera, framtiden, utvecklingen! Men nu är han pensionär och sprungen förbi, knackandes på sin skrivmaskin, skrivandes för hand i sitt randiga block.
Med pladdrande envishet upprepade han i kvällens Babel “riktig media” som på kommando så fort någon bara började yttra stavelsen “ga ….”, gammelmedia. The real mymlan, och chefredaktören för Newsmill gjorde ett betydligt mer nyanserat och sansat intryck.
Tragiskt. Det är vad det är. Tänk, om han tagit till sig den nya tekniken, den nya formen av kommunikation. Då kunde han antagligen fortfarande behållit sin auktoritet. Nu är han en reaktionär föredetting som med näbbar och klor försvarar sitt gamla territorium.
Paradoxalt nog illustreras artikeln Endast bloggosfären kan rädda den fria pressen, på Newsmill med en bild av Jan Guillou!
Han är inte en riktig uv. Han är en gammeluv!
(Bilden föreställer en måsskrämma, som används till båtar).
Läs även andra bloggares åsikter om Babel, bloggosfären, gammelmedia, Guillou, Newsmill
Jag gjorde det! Tittade på melodifestivalen! Jag satt i soffan, med datorn i knä’t och barnen omkring mig. Lilla Dotter var lyrisk och engagerad, givetvis. Hon ledde vårt tyckande. Sönerna något buttra över att jag satt med datorn i soffan, de tyckte det var orättvist att de inte kunde sitta där och köra WoW. Jag förklarade på pedagogiskt mamma-vis: “Jag tycker inte att melodifestivalen är jätteroligt att se, men jag vill gärna sitta här med er när ni tittar på det“.
Store Son tittade på mig som om han drabbats av århundradets insikt, dvs “Man måste inte tycka att melodifestivalen är årets höjdpunkt på TV“. “Jag tycker inte heller det är jätteroligt att se, men jag vill se vem som vinner“, sa han och Lille Son tyckte likadant. Varifrån de fått den tanken om melodifestivalens obligatoritet vet jag inte. Inte av mig i alla fall.
Alltså satt vi fyra där i soffan och gosade, Lilla Dotter skötte tyckande och röstning med bifall av oss andra. När låtarna var sjungna och röstningen klar pep sönerna iväg till mer intressanta göromål, och dottern var nöjd både med sällskapet och med vinnarna. Alla var alltså nöjda och glada.
Och batteriet i min dator räckte hela tävlingen.
Läs även andra bloggares åsikter om melodifestival
Med tio års framgångar och vänliga skriverier i pressen, förväntade Liza Marklund att något elakt skulle hända henne, att någon skulle försöka ta ner henne på jorden igen. Och nu hände det. Hade det inte varit detta med Gömda hade det varit något annat. Det säger hon själv i pratshowen Skavlan.
Enligt Liza är det alltså en mekanisk, förväntad process, med en jantelags-tidskonstant, som åstadkommit hela den senaste historien kring Gömda. Att boken är en berättelse på lösa grunder som använts som sanningsvittne i politiska sammanhang, har enligt Liza inte alls med saken att göra. Nej, det hela handlar bara om att det inte kan “gå bra” i evighet för någon. Enligt Liza.
Bilden av Liza Marklund, hennes yrkesperson, hennes journalistiska gärning och författarskap krackelerar mer och mer. Vad är det med den kvinnan, egentligen?
Läs även andra bloggares åsikter om Liza Marklund, Gömda, Skavlan, jantelagen
Bilden på den lille fete bedagade mannen, fick mig först att börja skratta.
Jag känner inte alls till sammanhanget, det ska tydligen vara ett TV-program, Diplomaterna, där man får följa de hårt festande arbetande svenska diplomaternas nattliv vardag. Det ser väldigt jobbigt ut.
Tänk bara att behöva stå på två ben, kolla igen! Det är faktiskt en prestation.
Skämt åsido, Ambassadör Cecilia Julin läxar upp ambassadrådet Klas “GT” (?) Ljungberg, eller snarare berättar hon, i en illa radbruten text, om hur hon vill att bilden av diplomaterna ska förmedlas.
Det vore väl synd om deras festande på svenska skattebetalares bekostnad skulle bli allmänt känt, och ve och fasa, dras in, förmodar jag?
Men, när man är med på en sådan arrangerad bild som den som GT här intill ställt upp på … hur tänker man då? Tänkte han inte på hur den skulle kunna uppfattas? Som möjligen något yttepytelite löjeväckande och patetiskt? Eller är det bara skojigt, folkligt och fräckt, och visar diplomaterna som “vanliga människor“? Han kanske var ute på diplomatiskt uppdrag, det handlade om att försöka locka unga kvinnor till de tekniska högskolorna? Eller så var han bara så fåfäng som män(niskor) är, och gillade bilden av sig själv som kvinnomagnet, hur osannolik den än tycks vara (man vet aldrig)? Möjligheterna är antagligen många. Och även om det inte var den här sidan av diplomatyrket som UD ville skylta med, kan man misstänka att det är en del av det. Det är väl därför GT är ambassadörsråd, för tusan!
Läs även andra bloggares åsikter om diplomater, ambassadörsråd, ambassadör, Julin, Ljungberg, UD
Konstfackselever slår tillbaka, angående senaste tidens debatt om konst och konstutövning.
“John Huntington medverkar i ”Kanslibyrån”, som han beskriver som en aktivistgrupp och konstnärlig institution. Han förespråkar irrationalitet och trots, men genom subtila metoder.
- I viss mån sysslar vi med lagöverträdelser. Vi har bytt plats på prislappar i mataffärer och flyttat affischer från lagliga affischeringsytor till olagliga.”
Och jag inser genast att de nolleuppdrag och andra upptåg vi sysslade med på Tekniska Högskolan faktiskt var konst! Fast vi var lite mer sofistikerade än att byta plats på prislappar i mataffärerna …
Läs även andra bloggares åsikter om konst, ingenjörskonst, nolleuppdrag, tekniska högskolan
Frukosten var lång och skön och gav tid till reflektioner inför sportlovets sista dag i backen. Till exempel noterade jag att DN tycks ha anställt en rubriksättare av spirituellt gargantuiska proportioner. Smaka på dessa rubriker från dagens DN;
Focus flexifuel har få fläckar
Orvar orerar om Oscar
Visst är det lite trevligt? Fö gillar jag DNs renovering.
Läs även andra bloggares åsikter om alliterationer, DN, dikt
Den finska galleristen Ilona Anhava spekulerar i graffiti-konst, och ger i en artikel på Newsmill ett antal, enligt min uppfattning roliga, definitioner av konst;
Inte konstigt om konst verkar konstlat ibland. Min egen, som ödmjuk konstälskare, definition, vilken får betraktas som lika giltig som någon annans, kan kanske sammanfattas som Sådant som talar till hjärtat, hjärnan och själen, på roligt och/eller intressant vis.
Läs även andra bloggares åsikter om konst, konstdefinition, kultur, NUG, graffiti
Det ska bli intressant att läsa t ex Pål Hollenders och Joanna Rytels förvar av graffiti-målarens målande av tunnelbanevagn. Han är ju, enligt DN-artikeln, gu’bevars alumni från konstfack med fem års studier bakom sig och videon är hans examensarbete. Parallellerna till den psykotiskspelande konstfackselevens Anna Odell agerande är övertydliga.
I denna, nya, lilla historia finns den extra dimensionen vi ännu inte sett i Anna Odells kommande v[e/ä]rk, dvs å ena sidan verket -videon, å andra sidan handlingarna som ledde till verket - graffitimålning i tunnelbanevagn.
Vad som är konst, eller inte, och vad den åstadkommer, är alltjämt en gäckande fråga. Och när blir konsten konst isåfall? Vid tanke, handling eller utställning? Eller närsomhelst? Är konstverket isolerat från handlingen som ledde till det? Och om man nu gillar slutprodukten, konstverket, hur mycket skadegörelse kan man tåla utan att det inverkar på konsten (i tankar och med vilka ögon man ser det)?
Min snömosiga sportlovshjärna får nog ta några vändor i pisten innan dessa frågor kan besvaras på ett stringent och logiskt självklart vis.
Läs även andra bloggares åsikter om konst, graffiti, NUG, Anna Odell, konstfack
Hallå, stopp och belägg!
“Oavsett konstnärlig halt vittnar Anna Odells intervention om en psykvård i resurskris.”
skrives av en Sophie Allgårdh (hoppas h:na kom på rätt ställen nu, jag är partiell felstavare, det gäller bara “h”:n) i SvD.
Jag skulle bara vilja ställa en enkel fråga, nämligen; “Hurdå? Bevisa det!”
Exakt vad i Odells beskrivna agerande är det som vittnar om en psykvård i kris? Upplys en okunnig, jag har aldrig i hela mitt liv haft kontakt med psykvård på något vis, så om den kan jag inget säga av egen erfarenhet. Däremot kan jag slå fast, att rent logiskt, av det som skrivits om Anna Odells intervention kan man inte dra några slutsatser alls om psykvården! Därmed inte sagt att allt är frid och fröjd, men Allgårdhs påstående följer inte av meddelade fakta i fallet, om det bör vi kunna vara överens.
Antingen sitter Allgårdh inne med mer information än det som skrivits i media, eller så försöker hon verka viktig, och använda interventionen, utan belägg, för att driva sin egen tes. What’s it gonna be?
Eller är det så, det är det kanske, att psykvården bör räkna med ett antal dubbelgalningar som testar hur är det är att vara galen och ta alla resurser som finns? Isåfall … kommer psykvården förmodligen alltid att ha kris. Inherent. Är det franska vägnätet i kris när franska långtradarchaufförer får för sig att blockera motorvägarna så ingen kommer fram? Ja, på sitt sätt är det det, men är slutsatsen “Mer resurser till vägarna, fler motorvägar i Frankrike!” rimligt resonerande? Skulle inte tro det. Fel resonerat.
Dessutom, i det icke existerande sammanhanget, vill jag uppmana alla att masa sig till en bakvänd bloggtävling och bidra med något kreativt! Eftersom jag bidragit, sitter jag som på nålar för att se mitt förslag vinna!
Läs även andra bloggares åsikter om Anna Odell, psykvård, konst, intervention, bloggtävling
Först ut i månadens tema, sno rubrik och fabulera, är mycket passande Ikväll avgörs stora bloggpriset.
Ikväll har alltså avgjorts vilka bloggare som är de bästa, de viktigaste, de som utför en gärning utöver det vanliga, de som tar spott och spe men oförtrutet bloggar vidare om vad-de-nu-skriver. De som förändrar villkoren för journalistiken, förvrider människors tankar och därmed faktiskt ändrar världsordningen. De vi alla kan se upp till och ha som mål, nej vision, nej utopi, att vara lika, eller kanske olika. De har fått pris ikväll.
Festiviteterna utspelas på Nalen.
Guldet skimrande i salen.
Men där är ingen galen.
Som Odellskan, ve och fasa.
Vars demoner rasa’.
Hon torkar nog med trasa.
Sina nya fina färger
emedan hon besvärjer.
Dem som inget fattar
att alla är vi blattar.
Vi bor i Rosengård
där realityn är hård
Kanske någon kräver vård,
I Nyamkos fina värld?
Och KD tycker härd
numera är guld värd.
För att få bloggpriset gick man (lite odefinierat vilka “man” är, men vi får tänka oss en grå bloggmaffia på något sätt) tillväga på det sättet, att man skrev alla bloggar man kunde komma på, på rosa lappar. Dessa rosa lappar lades i en stor hatt. Så drog man några namn. Dessa placerades sedan i kategorier som passade till innehållet. Det blev sju kategorier. Av detta kan man sluta sig till att upplösningen i bloggosfären är sju. Det heliga talet sju. 7. Sju är ett blått tal, liksom månaden januari, emedan måndagen är grön (info för oss synestetiker). Om man drar 9 från 2, som är de enda nollskilda siffrorna i årtalet 2009, får man sju. QED.
Dessa rosa lappar gjorde man en omröstning om, folket skulle rösta. Det har jag gjort, varje dag, när jag kommit ihåg. Tänk om man fick göra det i riksdagsvalet också. Det vore himla bra, eftersom man kan tycka lite olika lite olika dagar, och lite olika i olika frågor. Då vore det bra om man fick vikta sin röst litegrann och slapp lägga alla ägg i en korg. För om sanningen ska fram, finns det faktiskt ingen som matchar mig till hundra procent. Det skulle vara Blogge Bloggelito-partiet i såfall, han den gamle riddaren som gräver ner sig i sina käpphästar, men han vill väl, den rackartussen. Tror jag.
Men han vann ju inte den politiska kategorin. Vilket jag nu ska förklara. Det var nämligen såhär, att förutom att folket skulle säga sitt, hade man ett slags Vi i Femman, nämligen Vi i Bloggo, för kandidaterna under eftermiddagen idag. Det har talats mycket tyst om det. Men jag har wallraffat, så jag vet. Där hade man några olika moment, bl a
och den sista utslagsgivande tävlingen
Och det var där Blogge föll, på mållinjen, han kände nämligen inte igen ärkefeministen Tiina Rosenberg på bild. Han trodde det var en asiatisk babe på 19 vårar. Men bilden var från en maskerad, och Tiina hade spenderat en förmiddag hos sminkösen. Så tokigt kan det gå.
Men nu är alla glada och skrattar och sjunger och dansar. Och festen kommer att pågå till småtimmarna, och vem vet vilka nya konstellationer vi kommer att få se i bloggosfären i fortsättningen! Spännande!
Eller ligger det något i det Ola Larsmo skriver på DN-debatt idag om de kulturnominerade: “Det som till sist kommer att synas och höras är naturligtvis det som inte finns någon annanstans - men jag har svårt att hitta en sådan röst bland de nominerade.” Är de “bästa” bloggarna de som är mest lika traditionell media? Ja, jag vet inte. Ibland, ibland inte?
Läs även andra bloggares åsikter om stora bloggpriset, Nyamko, KD, kärnkraft, Rosengård, Anna Odell
(Slå inte upp “hurusom” på tyda.se, ety resultatet kommer att få dig att generas).
För två veckor sen filosoferade jag över mängden ord om konsumeras på en dag. De är inte få. Dagen idag har inte varit så full av förpliktelser utöver att bistå barnen och deras kompisar med födointag vid lämpliga tillfällen samt viss IT-service. En lång promenad innan ljuset försvann kan inte kallas förpliktelse utan faller mer under kategorin nödvändigheter.
Därför har läsning kunnat uppta en stor del av dagen. Och nu anser jag att jag inte kan undanhålla Dig de intressanta reflektioner och lärdomar jag därmed tagit del av.
En hysteriskt rolig liten novell om narkotikabekämpning startade dagen. Jag har alltid misstänkt att stora organisationer utan ingenjörer jobbar med intressanta projekt … Jag konstaterade vidare att Obamas regering faller mig smaken gällande synen på kunskap. Och när vi ändå är inne på det, vill jag inte sjunga dårskapens lov, utan oroas snarare över att det verkar vara en trend i samhället. Lite philosophy talk är väl aldrig fel?
Lite reviderad Joy of Sex kanske? Eller en essä om vetenskap och demokrati? Vi har tur som lever nu, och får se månen och solen lika stora på himlen, och därmed följande tjusiga solförmörkelser. Det såg minsann inte dinosaurierna!
Obamas installationstal var minsann ingen poesi, utan mer allvar och kärva tider, fixa huset för att sälja dyrt är ingen idé längre. Att gudsfruktan är bra för ett fungerande samhälle är minsann inte säkert. Och något intressant om varför alla är konstnärer.
Senaste numret av Axess läste jag nästan från pärm till pärm, the old fashioned way, halvliggandes i soffan. Om man vill, kan man läsa The Praise of Folly on-line. Jag ska bara lägga mig tillrätta i soffan.
Egentligen har jag hela dagen tänkt skriva ett inlägg om travhästar som heter Blixten, men det kommer hela tiden saker i vägen. Konsten kommer i vägen. Allt för konsten. Jag skriver inlägg efter inlägg om den.
Jag gillar konst. Inte bara vacker konst. Utan konstig konst också. Och också konst som jag inte gillar, kan jag gilla på ett annat sätt. Och oavsett om det är konstnären själv eller inte, som ska definiera vad som är konst, behöver jag inte tycka allt är konst. Eller blir det konst i ögonblicket när det säger mig något?
Liksom antal modeller av mobiltelefoner exploderar, går det inflation i konstbegreppet. Det ligger kanske i tiden. Om gränser ska sprängas, blir förstås området som är konst större och större. Till slut lever vi alla i ett realtidskonstverk.
Vad sägs om detta:
“Jag ville göra honom rättvisa i det här vackra, nära och härliga som jag har haft.” “Jag kände att mannen i mitt liv, honom ska jag lyfta fram, honom ska jag hylla.” Av en händelse trillade jag in på en artikel om en musiker som begått självmord, och vars konstnärs-änka nu ställer ut målerier föreställandes hans intima delar.
Konst?
Läs även andra bloggares åsikter om konst, konstbegrepp, konstverk