“Det är meningslöst och en skymf mot alla konstnärer att man inte blir tagen på allvar.” påstås Carl Johan de Geer ha sagt angående domen mot Anna Odell.
Läs det där en gång till … det är en skymf att man inte blir tagen på allvar.
Men hur ska man kunna bli tagen på allvar när man uppvisar dokument som säger att det man gör är fejk?
Läs även andra bloggares åsikter om Anna Odell, psykos, konstfack
En del tycker att det är snudd på helgerån att vika hundöron i biblioteksböcker, men jag tycker man kan inordna det under begreppet konst, det är en viktig konst, eftersom hundöronen är essensen av det man läst.
Vad är konst, boken alltså, av Ernst Billgren, läste jag några loja dagar på stranden. Fyndigt, iakttagande och skarpsinnigt. Och motsägelsefullt ibland. Till 117 frågor om konst finns 117 korta svar och 117 långa svar.
“Varför har många svårt att förstå konst? För att det sällan finns något att förstå.” är en riktig favorit, liksom “Vilken politisk inställning bör en konstnär ha? En enkel, gärna extrem.”
Gårdagens spenderades på tre olika konstmuséer. Mycket trevligt, och inte konstigt alls. Konstens värld är mitt liv sa Store Son passionerat medan han flitigt nyttjade sin kamera.
Konstfackselever slår tillbaka, angående senaste tidens debatt om konst och konstutövning.
“John Huntington medverkar i ”Kanslibyrån”, som han beskriver som en aktivistgrupp och konstnärlig institution. Han förespråkar irrationalitet och trots, men genom subtila metoder.
- I viss mån sysslar vi med lagöverträdelser. Vi har bytt plats på prislappar i mataffärer och flyttat affischer från lagliga affischeringsytor till olagliga.”
Och jag inser genast att de nolleuppdrag och andra upptåg vi sysslade med på Tekniska Högskolan faktiskt var konst! Fast vi var lite mer sofistikerade än att byta plats på prislappar i mataffärerna …
Läs även andra bloggares åsikter om konst, ingenjörskonst, nolleuppdrag, tekniska högskolan
Den finska galleristen Ilona Anhava spekulerar i graffiti-konst, och ger i en artikel på Newsmill ett antal, enligt min uppfattning roliga, definitioner av konst;
Inte konstigt om konst verkar konstlat ibland. Min egen, som ödmjuk konstälskare, definition, vilken får betraktas som lika giltig som någon annans, kan kanske sammanfattas som Sådant som talar till hjärtat, hjärnan och själen, på roligt och/eller intressant vis.
Läs även andra bloggares åsikter om konst, konstdefinition, kultur, NUG, graffiti
Det ska bli intressant att läsa t ex Pål Hollenders och Joanna Rytels förvar av graffiti-målarens målande av tunnelbanevagn. Han är ju, enligt DN-artikeln, gu’bevars alumni från konstfack med fem års studier bakom sig och videon är hans examensarbete. Parallellerna till den psykotiskspelande konstfackselevens Anna Odell agerande är övertydliga.
I denna, nya, lilla historia finns den extra dimensionen vi ännu inte sett i Anna Odells kommande v[e/ä]rk, dvs å ena sidan verket -videon, å andra sidan handlingarna som ledde till verket - graffitimålning i tunnelbanevagn.
Vad som är konst, eller inte, och vad den åstadkommer, är alltjämt en gäckande fråga. Och när blir konsten konst isåfall? Vid tanke, handling eller utställning? Eller närsomhelst? Är konstverket isolerat från handlingen som ledde till det? Och om man nu gillar slutprodukten, konstverket, hur mycket skadegörelse kan man tåla utan att det inverkar på konsten (i tankar och med vilka ögon man ser det)?
Min snömosiga sportlovshjärna får nog ta några vändor i pisten innan dessa frågor kan besvaras på ett stringent och logiskt självklart vis.
Läs även andra bloggares åsikter om konst, graffiti, NUG, Anna Odell, konstfack
Hallå, stopp och belägg!
“Oavsett konstnärlig halt vittnar Anna Odells intervention om en psykvård i resurskris.”
skrives av en Sophie Allgårdh (hoppas h:na kom på rätt ställen nu, jag är partiell felstavare, det gäller bara “h”:n) i SvD.
Jag skulle bara vilja ställa en enkel fråga, nämligen; “Hurdå? Bevisa det!”
Exakt vad i Odells beskrivna agerande är det som vittnar om en psykvård i kris? Upplys en okunnig, jag har aldrig i hela mitt liv haft kontakt med psykvård på något vis, så om den kan jag inget säga av egen erfarenhet. Däremot kan jag slå fast, att rent logiskt, av det som skrivits om Anna Odells intervention kan man inte dra några slutsatser alls om psykvården! Därmed inte sagt att allt är frid och fröjd, men Allgårdhs påstående följer inte av meddelade fakta i fallet, om det bör vi kunna vara överens.
Antingen sitter Allgårdh inne med mer information än det som skrivits i media, eller så försöker hon verka viktig, och använda interventionen, utan belägg, för att driva sin egen tes. What’s it gonna be?
Eller är det så, det är det kanske, att psykvården bör räkna med ett antal dubbelgalningar som testar hur är det är att vara galen och ta alla resurser som finns? Isåfall … kommer psykvården förmodligen alltid att ha kris. Inherent. Är det franska vägnätet i kris när franska långtradarchaufförer får för sig att blockera motorvägarna så ingen kommer fram? Ja, på sitt sätt är det det, men är slutsatsen “Mer resurser till vägarna, fler motorvägar i Frankrike!” rimligt resonerande? Skulle inte tro det. Fel resonerat.
Dessutom, i det icke existerande sammanhanget, vill jag uppmana alla att masa sig till en bakvänd bloggtävling och bidra med något kreativt! Eftersom jag bidragit, sitter jag som på nålar för att se mitt förslag vinna!
Läs även andra bloggares åsikter om Anna Odell, psykvård, konst, intervention, bloggtävling
Detta lilla konstverk, i all sin anspråkslöshet, får avsluta dagen. Dagen då travhästen Blixten inte blev diskuterad. Dagen när det bara är två dagar kvar tills januaris experiment i bloggandet kan summeras. Kanske är det en installation, kanske är det något annat. Nästa månad ska jag hitta på ett nytt tema för bloggandet.
Egentligen har jag hela dagen tänkt skriva ett inlägg om travhästar som heter Blixten, men det kommer hela tiden saker i vägen. Konsten kommer i vägen. Allt för konsten. Jag skriver inlägg efter inlägg om den.
Jag gillar konst. Inte bara vacker konst. Utan konstig konst också. Och också konst som jag inte gillar, kan jag gilla på ett annat sätt. Och oavsett om det är konstnären själv eller inte, som ska definiera vad som är konst, behöver jag inte tycka allt är konst. Eller blir det konst i ögonblicket när det säger mig något?
Liksom antal modeller av mobiltelefoner exploderar, går det inflation i konstbegreppet. Det ligger kanske i tiden. Om gränser ska sprängas, blir förstås området som är konst större och större. Till slut lever vi alla i ett realtidskonstverk.
Vad sägs om detta:
“Jag ville göra honom rättvisa i det här vackra, nära och härliga som jag har haft.” “Jag kände att mannen i mitt liv, honom ska jag lyfta fram, honom ska jag hylla.” Av en händelse trillade jag in på en artikel om en musiker som begått självmord, och vars konstnärs-änka nu ställer ut målerier föreställandes hans intima delar.
Konst?
Läs även andra bloggares åsikter om konst, konstbegrepp, konstverk
Joanna Rytel onanerar framför en katt och Pål Hollender puckar på prostituerade i sin konstutövning. Och Anna Odell spelar psyksjuk.
Saknar konstnärer personlig integritet? Är deras “gränsöverskridanden” i själva verket ett desperat sökande efter deras egna gränser, deras egna personliga gränser? Ett sökande efter en personlig integritet, ett jag som inte riktigt är tydligt? Ett letande de utövar inför öppen ridå, just för att de saknar pesonlig integritet?
Är det konsten vi bevittnar, personliga sökanden som försöker generalisera “det mänskliga“, som rättfärdigas som jakten på “det mänskliga“? Isåfall blir det begripligt att/om det fungerar ibland, och inte ibland. Det beror helt enkelt på hur många människor som lider av samma gränsproblematik. Hur stor den kritiska massan är.
Sökande efter personlig integritet som legitimeras med konstnärliga ambitioner, konstnärligt gränsöverskridande. Jag kan inte säga något negativt om det, men inte heller positivt. Det som är bara mänskligt är på något sätt, jag känner empati för de som inte hittar hem. Men (stor) konst? Måste det göras som konst? Finns inga andra vägar? Måste vi applådera? Tillåt mig tvivla. I själva verket kommer upprördheten åt konsttilltaget ändå att ge konstnären en vink om vägen. Konst är inte bara envägs, det finns en sändare och en mottagare. Det är konsten, kommunikationen. Undrar om konstnärer inser det?
Läs även andra bloggares åsikter om integritet, konst, gränsöverskridande
Det är lite synd om en del yrkesgrupper. Konstnärer till exempel. Man kan gå en utbildning på konstfack i t ex tre år som leder till en kandidatexamen, eller fem år och få en mastersexamen. Men vad är konst egentligen? En definition nämnde jag i ett tidigare inlägg. Om konstnären själv bestämmer vad som är konst, kan jag också åstadkomma konst, utan fem års konstnärlig utbildning. Man behöver inte ha konstnärlig masterexamen för att vara konstnär. Om man åstadkommer konst är man konstnär. Jobbig cirkel.
Journalisters resultat är ofta en skriven text. Alla människor, i princip, kan skriva en text.
För så’na yrkesgrupper där “vanliga människor” till synes kan göra samma typ av jobb, åstadkomma till synes samma resultat, som den med flera års utbildning, kan man förstå detta kämpande för att rättfärdiga sin egen existens. Den kampen ser vi mellan traditionell media och bloggar, i t ex Marklund-debatten, där traditionell media i stor utsträckning använde sig av nedsättande och generaliserade beskrivningar av gruppen “bloggare”. Det kan man se som ett sätt att försöka hålla distansen och rättfärdiga sin yrkesgrupp.
Konstnärer, de med fem års utbildning, behöver ta till extrema grepp för att synas och märkas, när alla människor kan fotografera och åstadkomma sin egen konst med ritprogram eller betonginstallationer i trädgården. Ska det vara någon konst att åstadkomma konst? Vad ska vi med konsten till, egentligen?
Det är faktiskt synd om dem … de som “skriver och ritar“*, att hävda sitt yrke, att de behövs, när de dels ofta inte kan försörja sig på det de gör utan bidrag, dels har yrken som alla har möjlighet att “fuska” i. Och när det inte är helt tydligt vad de egentligen gör. Vilken nytta de åstadkommer. (Och här lämnar jag frågan om vad nytta är, och om man alltid måste göra nytta).
* “skriver och ritar” får här vara symbol för konstnärliga yrken. Och journalistiska.
Läs även andra bloggares åsikter om konst, kultur, journalism, konstfack, utbildning, konstnär
En student på konstfack bluffar sig in på psykakuten genom att spela (?) galen, blir omhändertagen enligt, får man förmoda, de rutiner som gäller för skogstokiga personer, och avslöjar sen att det var en del av ett konstprojekt. Nu är hon polisanmäld för tilltaget.
Vad farao förväntar sig människan (dvs Anna Odell)? Att alla ska applådera tilltaget och tycka det är fantastiskt? På Newsmill får Anna Odell stöd av Pål Hollender, som när han ändå håller på passar på att ge “bloggare” en känga för deras röster i frågan, och av Joanna Rytel som säger att allt är tillåtet i konsten. Också studentkollegorna ger sitt stöd.
Att konst kan vara något oväntat som man inte tänkte på som konst, det är OK. Som bäst bidrar den till att vidga synsätt, kanske ge sinnliga upplevelser, glädjande upplevelser, tankeväckande upplevelser. Väcker känslor och tankar. Men är det rimligt att konstnärer tror att allt är tillåtet när det gäller konst? Att ett offer är värt för att rädda hundra, som Joanna Rytel skriver. Hur vet man att man räddar hundra? Är inte det bara konstnärens förhoppning? Ska allt tillåtas i konstens namn?
Varför verkar dessa konstnärer förvånade över den upprördhet som tilltaget väcker? Förväntar de sig att få använda skattepengar för vilka lekar som helst, och sen ha immunitet? Förväntar de sig att kunna göra vadsomhelst i konstens namn utan att bli ifrågasatta? Då vore det väl inte roligt? Då hade de ju inte uppnått något syfte?
Anna Odells tilltag påminner faktiskt lite om Liza Marklunds (betyder det att Liza Marklund är konstnär?), att fara med en osanning för att genomföra sitt eget projekt, sin egen sanning. Till varje pris.
Jag tror vi får ta oss en ordentlig funderare på det där med konsten, människorna och sanningen. Intressant.
Förresten, är det oproportionerligt många konststuderande som frekventerar psykakuten, eller psykiatrins korridorer?
Läs även andra bloggares åsikter om sanning, konstfack, konst, Anna Odell, Liza Marklund
Är det konst att spela psyksjuk och bli tvångsintagen på psyket och tvångsmedicineras? För Anna Odell var det uppenbarligen ingen konst i alla fall. Det gick alldeles utmärkt. Eftersom polis och sjukvård har skyldighet att ta om hand vilka tokar som helst.
En definition av konst är att konstnären själv bestämmer vad som är konst. Men tolkningen måste ligga i betraktarens öga. Anna Odell använde mina, och andras skattepengar, för att med konstverket Simulanten (jag gissar) få oss alla att se att världen i ett annat ljus och ställa oss den viktiga frågan; Är de psykiskt sjuka simulanter hela bunten? Det är min tolkning av tilltaget. Var det bra?
Huruvida hon, i kreativitetens namn, använde centralstimulantia för att sinnesutvidga sinnet och komma på denna sinnesavtrubbade idé, förtäljer inte historien - i DN.
Och jag kan inte låta bli att undra Varför släpptes hon ut?
Senare ska jag fundera mer över vad man kan tåla i “konstens namn”, vilket är synnerligen intressant, men nu ska jag använda min kreativitet till lite kreativt arbete, dvs lösa ett matematiskt problem eller två.
Läs även andra bloggares åsikter om konst, kultur, psykvård, konstfack
På Newsmill är det högt och lågt, tankeväckande och tramsigt. En av de mindre tankeväckande artiklarna, eller kåserierna, handlar om den svenske gentlemannen. Utan att gå på djupet, anar man Maries frustration över att män inte är män, och kvinnor inte får vara kvinnor. Den svenske mannen är feminiserad och bejakar inte sin manlighet.
Jag kan inte riktigt med den käcka plumpheten i kåseriet, men jag tänkte att man ska vara positiv och kreativ. Så jag gjorde ett mansförslag. Är detta mannen vi vill se, kanske?
Ibland tar han av den gula velourdressen … och då drar kvinnoförsamlingen efter andan.
Läs även andra bloggares åsikter om Män, velourman, superman, feminisering, gentleman
En reklambanner lyckades fånga mitt öga någonstans i surfarsfären. (Men bilden kommer från en recension i Expressen om utställningen Eklips - konst i en mörk tid i höstas.)
Det var reklam för en bok, Kraschad, av Fredrik Virtanen. AdLibris beskriver boken på följande vis;
“Kraschad är ett djupt personligt och undersökande reportage om vad som hände i oktober/november 2008 - hösten då den globala ekonomin fick pyspunka. Författare är Aftonbladetjournalisten och programledaren Fredrik Virtanen som själv förlorade över en miljon kronor i raset.“
Den är utgiven i december 2008, och handlar om vad som hände i oktober/november. Häftad. Snabba ryck med andra ord.
Min första tanke, logiskt nog, är att det är en snabbt hoprafsad historia för att tjäna tillbaka den där miljonen. Jag skulle vilja ta reda på hur välskriven och insatt den är, jag skulle vilja ta reda på om det är en historia med mervärde, men jag har inte för avsikt att spendera 152 kronor för att göra det. Historien lockar inte tillräckligt. Jag är inte intresserad av varför Fredrik Virtanen förlorade pengar. Det verkar vara ganska naturligt i det börsklimat som rådde just då. Det var ganska många som förlorade pengar vid den tidpunkten, såvida de realiserade förlusterna.
På Veckans Affärer kan man läsa ett utdrag ur boken. Jag har aldrig läst något som Fredrik Virtanen skrivit innan. Jag känner mig inte ledsen för det. På Newsmill har han också skrivit om sitt sätt att förlora, jag hittade texten nu. Det låter nästan som spelmissbruk. Aha, jag förstår! Man ska tycka synd om honom! Han har en sjukdom? Ett missbruk? Varför gör han radbrytning så fort han börjar på ny mening, förresten? Det gör texten orytmisk och svårläst, men jag antar det är ett stilgrepp av käckaste slag.
Varför får “kändisar” för sig att allt de gör är intressant för alla andra människor att veta? Varför ska vi sitta här och allvarligt nicka över vilka viktiga dokument och vittnesmål om verkligheten de framställer? Om deras personliga kriser? Varför tror de att de kan tjäna pengar på att tala om det? Antagligen för att de gör det. Sorgligt nog.
Uppdatering: Jag förstår … det är verkligheten för åttiotalisterna, de som blev till under förra yuppie-eran, som fick snabba cash med modersmjölken.
Läs även andra bloggares åsikter om kändisar, Fredrik Virtanen, kraschad, en miljon, börsen, finanskris
Former som naturen själv skapar är de vackraste.
I Slottsträdgården i Malmö blommar fortfarande de gigantiska solrosorna.
Läs även andra bloggares åsikter om solrosor, slottsträdgården, malmö
Såhär ska det självklart se ut. Typ.
Private Library from A Space In Time on Vimeo.
Länk från Henrik.