Det är väl klart de ska ha en dimmaskin!

Landskrona …. det är väl klart de ska ha en dimmaskin! Den kan fylla många syften. Det skulle vara så vackert när man kom åkande därute på E6:an, eller vad det nu är för motorväg, det har jag glömt, om det låg som en dimma ut mot havet. Man skulle inte se att det ligger en stad där. Och så skulle man passera bara.

I alla fall om man gör ordentligt mycket dimma, så att de där kranarna vid hamnen som ser ut som dinosauriefåglar försvinner också. Om de inte försvinner gör det ingenting, för då ser de ut som Monster från Mordor och det är ju också praktiskt.

Ja, och som en tredje barriär, om nu någon skulle framhärda i att vilja åka in i staden, kommer de att hindras av halkan som åstadkoms av dimman, och liksom bara halka förbi.

Trolsk dimma passar Landskrona alldeles förträffligt. Jag förstår inte alls kritiken att det skulle slösas skattepengar. Allt tycks vara helt i sin ordning.

Påstådd kris på inget vis

Hallå, stopp och belägg!

Oavsett konstnärlig halt vittnar Anna Odells intervention om en psykvård i resurskris.

skrives av en Sophie Allgårdh (hoppas h:na kom på rätt ställen nu, jag är partiell felstavare, det gäller bara ”h”:n) i SvD.

Jag skulle bara vilja ställa en enkel fråga, nämligen; ”Hurdå? Bevisa det!

Exakt vad i Odells beskrivna agerande är det som vittnar om en psykvård i kris? Upplys en okunnig, jag har aldrig i hela mitt liv haft kontakt med psykvård på något vis, så om den kan jag inget säga av egen erfarenhet. Däremot kan jag slå fast, att rent logiskt, av det som skrivits om Anna Odells intervention kan man inte dra några slutsatser alls om psykvården! Därmed inte sagt att allt är frid och fröjd, men Allgårdhs påstående följer inte av meddelade fakta i fallet, om det bör vi kunna vara överens.

Antingen sitter Allgårdh inne med mer information än det som skrivits i media, eller så försöker hon verka viktig, och använda interventionen, utan belägg, för att driva sin egen tes. What’s it gonna be?

Eller är det så, det är det kanske, att psykvården bör räkna med ett antal dubbelgalningar som testar hur är det är att vara galen och ta alla resurser som finns? Isåfall … kommer psykvården förmodligen alltid att ha kris. Inherent. Är det franska vägnätet i kris när franska långtradarchaufförer får för sig att blockera motorvägarna så ingen kommer fram? Ja, på sitt sätt är det det, men är slutsatsen ”Mer resurser till vägarna, fler motorvägar i Frankrike!” rimligt resonerande? Skulle inte tro det. Fel resonerat.

Dessutom, i det icke existerande sammanhanget, vill jag uppmana alla att masa sig till en bakvänd bloggtävling och bidra med något kreativt! Eftersom jag bidragit, sitter jag som på nålar för att se mitt förslag vinna!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Dagen när Blixten inte diskuterades

blomma.jpgDetta lilla konstverk, i all sin anspråkslöshet, får avsluta dagen. Dagen då travhästen Blixten inte blev diskuterad. Dagen när det bara är två dagar kvar tills januaris experiment i bloggandet kan summeras. Kanske är det en installation, kanske är det något annat. Nästa månad ska jag hitta på ett nytt tema för bloggandet.


Intim konst

Egentligen har jag hela dagen tänkt skriva ett inlägg om travhästar som heter Blixten, men det kommer hela tiden saker i vägen. Konsten kommer i vägen. Allt för konsten. Jag skriver inlägg efter inlägg om den.

Jag gillar konst. Inte bara vacker konst. Utan konstig konst också. Och också konst som jag inte gillar, kan jag gilla på ett annat sätt. Och oavsett om det är konstnären själv eller inte, som ska definiera vad som är konst, behöver jag inte tycka allt är konst. Eller blir det konst i ögonblicket när det säger mig något?

Liksom antal modeller av mobiltelefoner exploderar, går det inflation i konstbegreppet. Det ligger kanske i tiden. Om gränser ska sprängas, blir förstås området som är konst större och större. Till slut lever vi alla i ett realtidskonstverk.

Vad sägs om detta:

”Jag ville göra honom rättvisa i det här vackra, nära och härliga som jag har haft.” ”Jag kände att mannen i mitt liv, honom ska jag lyfta fram, honom ska jag hylla.” Av en händelse trillade jag in på en artikel om en musiker som begått självmord, och vars konstnärs-änka nu ställer ut målerier föreställandes hans intima delar.

Konst?

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Saknar konstnärer personlig integritet?

Joanna Rytel onanerar framför en katt och Pål Hollender puckar på prostituerade i sin konstutövning. Och Anna Odell spelar psyksjuk.

Saknar konstnärer personlig integritet? Är deras ”gränsöverskridanden” i själva verket ett desperat sökande efter deras egna gränser, deras egna personliga gränser? Ett sökande efter en personlig integritet, ett jag som inte riktigt är tydligt? Ett letande de utövar inför öppen ridå, just för att de saknar pesonlig integritet?

Är det konsten vi bevittnar, personliga sökanden som försöker generalisera ”det mänskliga”, som rättfärdigas som jakten på ”det mänskliga”? Isåfall blir det begripligt att/om det fungerar ibland, och inte ibland. Det beror helt enkelt på hur många människor som lider av samma gränsproblematik. Hur stor den kritiska massan är.

Sökande efter personlig integritet som legitimeras med konstnärliga ambitioner, konstnärligt gränsöverskridande. Jag kan inte säga något negativt om det, men inte heller positivt. Det som är bara mänskligt är på något sätt, jag känner empati för de som inte hittar hem. Men (stor) konst? Måste det göras som konst? Finns inga andra vägar? Måste vi applådera? Tillåt mig tvivla. I själva verket kommer upprördheten åt konsttilltaget ändå att ge konstnären en vink om vägen. Konst är inte bara envägs, det finns en sändare och en mottagare. Det är konsten, kommunikationen. Undrar om konstnärer inser det?

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Alla är vi konstnärer?

Det är lite synd om en del yrkesgrupper. Konstnärer till exempel. Man kan gå en utbildning på konstfack i t ex tre år som leder till en kandidatexamen, eller fem år och få en mastersexamen. Men vad är konst egentligen? En definition nämnde jag i ett tidigare inlägg. Om konstnären själv bestämmer vad som är konst, kan jag också åstadkomma konst, utan fem års konstnärlig utbildning. Man behöver inte ha konstnärlig masterexamen för att vara konstnär. Om man åstadkommer konst är man konstnär. Jobbig cirkel.

Journalisters resultat är ofta en skriven text. Alla människor, i princip, kan skriva en text.

För så’na yrkesgrupper där ”vanliga människor” till synes kan göra samma typ av jobb, åstadkomma till synes samma resultat, som den med flera års utbildning, kan man förstå detta kämpande för att rättfärdiga sin egen existens. Den kampen ser vi mellan traditionell media och bloggar, i t ex Marklund-debatten, där traditionell media i stor utsträckning använde sig av nedsättande och generaliserade beskrivningar av gruppen ”bloggare”. Det kan man se som ett sätt att försöka hålla distansen och rättfärdiga sin yrkesgrupp.

Konstnärer, de med fem års utbildning, behöver ta till extrema grepp för att synas och märkas, när alla människor kan fotografera och åstadkomma sin egen konst med ritprogram eller betonginstallationer i trädgården. Ska det vara någon konst att åstadkomma konst? Vad ska vi med konsten till, egentligen?

Det är faktiskt synd om dem … de som ”skriver och ritar”*, att hävda sitt yrke, att de behövs, när de dels ofta inte kan försörja sig på det de gör utan bidrag, dels har yrken som alla har möjlighet att ”fuska” i. Och när det inte är helt tydligt vad de egentligen gör. Vilken nytta de åstadkommer. (Och här lämnar jag frågan om vad nytta är, och om man alltid måste göra nytta).

* ”skriver och ritar” får här vara symbol för konstnärliga yrken. Och journalistiska.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Konstens sanning

En student på konstfack bluffar sig in på psykakuten genom att spela (?) galen, blir omhändertagen enligt, får man förmoda, de rutiner som gäller för skogstokiga personer, och avslöjar sen att det var en del av ett konstprojekt. Nu är hon polisanmäld för tilltaget.

Vad farao förväntar sig människan (dvs Anna Odell)? Att alla ska applådera tilltaget och tycka det är fantastiskt? På Newsmill får Anna Odell stöd av Pål Hollender, som när han ändå håller på passar på att ge ”bloggare” en känga för deras röster i frågan, och av Joanna Rytel som säger att allt är tillåtet i konsten. Också studentkollegorna ger sitt stöd.

Att konst kan vara något oväntat som man inte tänkte på som konst, det är OK. Som bäst bidrar den till att vidga synsätt, kanske ge sinnliga upplevelser, glädjande upplevelser, tankeväckande upplevelser. Väcker känslor och tankar. Men är det rimligt att konstnärer tror att allt är tillåtet när det gäller konst? Att ett offer är värt för att rädda hundra, som Joanna Rytel skriver. Hur vet man att man räddar hundra? Är inte det bara konstnärens förhoppning? Ska allt tillåtas i konstens namn?

Varför verkar dessa konstnärer förvånade över den upprördhet som tilltaget väcker? Förväntar de sig att få använda skattepengar för vilka lekar som helst, och sen ha immunitet? Förväntar de sig att kunna göra vadsomhelst i konstens namn utan att bli ifrågasatta? Då vore det väl inte roligt? Då hade de ju inte uppnått något syfte?

Anna Odells tilltag påminner faktiskt lite om Liza Marklunds (betyder det att Liza Marklund är konstnär?), att fara med en osanning för att genomföra sitt eget projekt, sin egen sanning. Till varje pris.

Jag tror vi får ta oss en ordentlig funderare på det där med konsten, människorna och sanningen. Intressant.

Förresten, är det oproportionerligt många konststuderande som frekventerar psykakuten, eller psykiatrins korridorer?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Den veloura supermannen

velourkille2.jpgNewsmill är det högt och lågt, tankeväckande och tramsigt. En av de mindre tankeväckande artiklarna, eller kåserierna, handlar om den svenske gentlemannen. Utan att gå på djupet, anar man Maries frustration över att män inte är män, och kvinnor inte får vara kvinnor. Den svenske mannen är feminiserad och bejakar inte sin manlighet.

Jag kan inte riktigt med den käcka plumpheten i kåseriet, men jag tänkte att man ska vara positiv och kreativ. Så jag gjorde ett mansförslag. Är detta mannen vi vill se, kanske?

Ibland tar han av den gula velourdressen … och då drar kvinnoförsamlingen efter andan.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Att tjäna en miljon

Eklips - konst i en mörk tidEn reklambanner lyckades fånga mitt öga någonstans i surfarsfären. (Men bilden kommer från en recension i Expressen om utställningen Eklips – konst i en mörk tid i höstas.)

Det var reklam för en bok, Kraschad, av Fredrik Virtanen. AdLibris beskriver boken på följande vis;

”Kraschad är ett djupt personligt och undersökande reportage om vad som hände i oktober/november 2008 – hösten då den globala ekonomin fick pyspunka. Författare är Aftonbladetjournalisten och programledaren Fredrik Virtanen som själv förlorade över en miljon kronor i raset.

Den är utgiven i december 2008, och handlar om vad som hände i oktober/november. Häftad. Snabba ryck med andra ord.

Min första tanke, logiskt nog, är att det är en snabbt hoprafsad historia för att tjäna tillbaka den där miljonen. Jag skulle vilja ta reda på hur välskriven och insatt den är, jag skulle vilja ta reda på om det är en historia med mervärde, men jag har inte för avsikt att spendera 152 kronor för att göra det. Historien lockar inte tillräckligt. Jag är inte intresserad av varför Fredrik Virtanen förlorade pengar. Det verkar vara ganska naturligt i det börsklimat som rådde just då. Det var ganska många som förlorade pengar vid den tidpunkten, såvida de realiserade förlusterna.

Veckans Affärer kan man läsa ett utdrag ur boken. Jag har aldrig läst något som Fredrik Virtanen skrivit innan. Jag känner mig inte ledsen för det. På Newsmill har han också skrivit om sitt sätt att förlora, jag hittade texten nu. Det låter nästan som spelmissbruk. Aha, jag förstår! Man ska tycka synd om honom! Han har en sjukdom? Ett missbruk? Varför gör han radbrytning så fort han börjar på ny mening, förresten? Det gör texten orytmisk och svårläst, men jag antar det är ett stilgrepp av käckaste slag.

Varför får ”kändisar” för sig att allt de gör är intressant för alla andra människor att veta? Varför ska vi sitta här och allvarligt nicka över vilka viktiga dokument och vittnesmål om verkligheten de framställer? Om deras personliga kriser? Varför tror de att de kan tjäna pengar på att tala om det? Antagligen för att de gör det. Sorgligt nog.

Uppdatering: Jag förstår … det är verkligheten för åttiotalisterna, de som blev till under förra yuppie-eran, som fick snabba cash med modersmjölken.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Vad är kultur egentligen?

Den nya kulturchefen, Rakel Chukri, på Sydsvenskan utropar: Nu tar vi över!

Sen beskriver hon den politiserade folkrätts-journalistik som ska ”ta över” på kultursidorna.

”Tystnaden har varit tät kring flera centrala frågor: ett pågående folkmord i Afrika, svenska medborgare som fått sina ekonomiska tillgångar frysta utan att bevis om terrorism presenterats, för att nämna några exempel”

Kibbutzer, kaffeplockare i Nicaragua, volontärer och Amnesty fladdrar, av någon anledning, framför min inre syn.

Jag får anledning att fundera över kultur, vad är det egentligen? Vad vill man (jag) läsa på kultursidorna i tidningarna, eller snarare i deras nätupplagor? Wikipedia definierar kultur såhär:

”Kultur har främst två betydelser; andlig (konstnärlig) odling eller socialt överförda levnadsmönster; i talspråk är den första betydelsen den vanligare.”

Och det är nog analys av företeelser som överensstämmer med den första betydelsen jag förväntar mig. Diskussioner och tankar kring konst, musik, litteratur, arkitektur. Vilka tankar och impulser de skapar, vilka tankar och impulser de utmanar och stimulerar. Vad de berättar om tiden vi lever i.

Vår världsbild, våra värderingar, kommer från vår tankevärld, vår förmåga att tolka, tänka, abstrahera och sen förstå verkligheten. Den verklighet vi ser. Den tankevärlden behöver alltid utmanas. En uppgift de konstnärliga kulturyttringarna lämpar sig synnerligen bra för. Det ska kulturjournalistik handla om. Tankar och idéer!

Rakel Chukri vill att folk ska gråta när de läser kultursidorna. Varför då? Är gråt det ultimata beviset för att bli berörd? Skrattet då? Och känslan av att hjärnan vrids ut och in av en insikt, ett sammanhang? Att bevista en konstuställning och gå därifrån med en aningens ruckad världsbild? Eller alldeles glad och inspirerad?

Det är lustigt hur kulturredaktionerna (se också Vi ska bryta mot reglerna) verkar vilja slå knut på sig själva och varann i nydanande, och nytänkande. Men det måste vara svårt. Att tillsätta en kvinna med invandrarbakgrund som kulturchef, bara det! Det ligger precis i tiden! Det är tidsandan, Zeitgeist! Att hitta kulturen ”någonannanstans” än där den brukade vara, ligger inherent i tiden!

Så lustigt. Det är faktiskt precis som det borde vara! Och om det borde vara så, hur mycket kommer den nydanande kulturjournalistiken att bryta mot reglerna då, om det ligger i tiden att bryta mot regler?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Max Ernst på Moderna

Det är alltid något nytt på Moderna Muséet. I alla fall om man inte är där oftare än varannan månad eller så. Idag såg vi Max Ernst, fascinerande konst. Vilken variation i stil! Så inspirerande!

Som vanligt blir jag nyfiken på att få reda på mer om människan som målade. Hur såg hans liv ut? Hur tänkte han? Vad ville han med livet, med måleriet? Vad hade han gjort utan konsten? Varför målade han som han gjorde?

Moderna museet Bokhyllan utökades med ytterligare en bok, som jag hoppas kan ge svar på några av de saker jag funderar på. En bok som jag undrar när jag ska ha tid att läsa. Men någon gång, någon gång. Och kanske kan det vara kul för barnen att bläddra i …

På konstmuseum bör man antingen klä sig i skarpa färger, eller i svart.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

I sista sekunden

Idag stängde utställningen på Grönsöö slott, där Bengt Lindströms konst visades. Jag hann. En halvtimme innan stängning var jag där. Sen trotsade jag myggen och passade på att fota lite i omgivningarna. Det finns några saker som är riktigt bra för tankeverksamheten och bakgrundsprocessandet, förutom att sova. Och det är att fota, eller att springa. Båda har jag gjort idag. Vilket betyder att efter en god natts sömn, inatt, kommer jag att vara fit for fight imorgon på jobbet, och ta tag i  veckans utmaningar med sällan skådad energi och genialitet. Kollegor, beware!

Rudbeckia