Det man vet mest

Idag på jobbet gjorde jag i princip tre olika saker. Alla sakerna gjorde jag i rollen som specialist, vilket är min roll på jobbet. Det finns saker jag kan rätt mycket om, och som jag ständigt lär mig mer om och liksom breddar. Jag tycker det är kul att se helheter, både fördjupningarna och helheterna. Man får lov att byta perspektiv, ibland handlar det om att lösa specifika tekniska problem, för det mesta begripa varför något blev som det blev och om det är fysikaliskt riktigt att det blir så. Ibland handlar det om att begripa om något är viktigt eller inte, och vad som gjorts och hur det ska fortsätta och hur det passar in i en allmän strategi. Det är ganska varierat.

Men, någon gång under dagen, det var nog vid något tillfälle när jag tog en paus och läste en del annat, som det slog mig att jag aldrig någonsin skriver här på bloggen om det jag egentligen kan mest om. Jag skriver om en massa andra saker, men inte det jag jobbat med i snart trettio år.

Det är ganska lustigt.

Eller inte.

Tvångstankar

Kanske inte riktigt tvångstankar, det skulle mer kallas uttråkningsimpulser. När man står vid skrivaren och skriver ut något som går långsamt, till exempel handouts med färgad bakgrund, och man har glömt att konvertera den till svartvitt. Förresten kollade jag om man inte skulle kunna ta bort bakgrunden och bara skriva ut själva objekten på powerpointen. Men någon sådan funktionalitet hittade jag inte under de tjugo sekunder jag letade. Sen tyckte jag inte det var värt att leta mer. Så jag väntade på skrivaren. Och jag undrade vad som skulle hända om jag bara drog ut alla kontakter i hela rummet. Det är klart att jag vet vad som skulle hända. Alla skrivare och kopieringsapparater som står i det rummet skulle somna, förstås. Försvinna från nätet. Sen går impulsen över, eller övergår istället till att kolla på de små gummilock som sitter på skrivaren. Man måste pilla bort dem och se vad som är under, aha, de var för att dölja skruvar. Sen finns det andra som luckor på skrivaren, en usb-kontakt. Hm, man kan alltså plugga in sin hemliga usb-sticka och skriva ut något direkt. Ja, det finns ju skärm på skrivaren, det borde funka. Det finns en liten lucka för häftklamrar.

Sen har vi de andra skrivarna i rummet, särskilt en av dem, en jättestor där konstruktörerna skriver ut hysteriskt stora ritningar. Den har en linjal, som på en skärmaskin, med några skjutbara reglage, jag antar man ska mäta in sin ritning på något sätt. Den är man naturligtvis sugen att skjuta lite på. Och häftapparaten, och hålslaget. De kan man också peta lite på. Sortera gem i olika färger. Ta ut papper som sitter i faxen. Listor på inköp. Inte intressanta privata som ost och mjölk på ICA. Nej, metalldelar och ventiler och muttrar och skruvar. Det känns som en fläkt av verkligheten, någon som sitter i närheten av mig håller på med verkliga ventiler, alltså med händerna. Det är lustigt. På kontoret undrar man annars ibland om man är en brain-i-a-vat. Eller snarare en brain-at-a-desk.

En vanlig mamma

Ibland beter jag mig som en vanlig mamma.

Dvs jag sitter inte bara och läser och skriver, som jag annars gör enligt mina rara barn. Denna helg har jag, enligt mig själv, varit vanlig. Jag har tittat på samtliga matcher som Lille Son spelat i ungdoms-SM i rugby. Det är ganska jobbigt att se sin lilla bebis, jamen det spelar ingen roll att han är 195 cm lång, han är min lilla bebis i alla fall, bli mosad. Jag har visserligen skjutsat honom till träningar och lyssnat på det han berättat, men jag har inte sett. Tidigare. Så illa är det inte, eftersom han började spela rugby precis före sommaren. Men nu såg och fotade jag allt. Han fick många blåmärken och bulor. Men de vann ungdoms-SM i sin klass, och lyckan var förstås stor. Mamman var glad för sonens skull.

rugbysm3

Mamman, vilken alltså är jag, har nu återgått till de lugna aktiviteterna som att skriva och läsa. Jag har just lämnat in andra inlämningsuppgiften i filosofi-kursen. Och jag konstaterade här på morgonen, som jag säkert konstaterat tidigare, att skrivkursen är väldigt lästung. Men jag har förfärdigat både Therese Bohmans Den drunknade och Cecilia Davidssons Höga berg och djupa dalar. Nu ingick inte just de böckerna i kursen, men Bohmans Den andra kvinnan ingick som förslag till bok att recensera, och den läste jag, och fick lust att läsa mer. Jag står på kö på Aftonland också, på  biblioteket. Och Cecilia Davidsson är en av handledarna på skrivkursen, och hon skriver noveller förstod jag, och det tycker jag är kul, så det var jag naturligtvis tvungen att läsa. Ja, och jag gillade båda böckerna. Något mer kanske jag inte skriver just nu. Men det där att skriva noveller, som liksom är ”mitt i” något som bara sådär i förbigående händer, tycker jag är väldigt tilltalande. Och Therese Bohmans böcker är intressanta på ett speciellt sätt, särskilt den här sista som jag läste, Den drunknade, det är inte många personer som finns i den. Typ sju stycken. Tre ganska förekommande, två lite mindre och två ytterligare pyttelite. Det är intressant.

Inlämningsuppgiften i filosofi handlade om kausala argument för materialismen. Jag praktiserade dem på fikat, på jobbet, i fredags, det var jag som anordnade. Några kollegor hade synpunkter. Som ”trams”. Det är ganska intressant det också.

Imorgon är det vanligt jobb. Nästa år kanske jag vill gå på bokmässa.

Semester

Semester. Skönt. Nu får jag äntligen lugn och ro att skriva klart de där rapporterna som hänger efter mig.

Inte på semestertid förstås, men jag har för avsikt att några timmar då och då avbryta semestrandet för jobb. Inte för att jag är extremt lojal, men för att det faktiskt är helt nödvändigt att göra färdigt några saker. Nej, världen går inte under om jag inte gör det klart, men den kan bli krångligare. Inte globalt, men lokalt.

Det värsta som finns, på jobbet, är att göra tidsuppskattningar. I alla fall på jobb som inte liknar något som gjorts tidigare. Sådana gör jag ganska ofta. Tidsuppskattning är en plåga. Ibland när man börjar gräva i saker och ting är de mycket mer komplicerade än man trott. Fast man vet av erfarenhet att det nästan alltid är så av någon anledning. Den fysikaliska verkligheten saknar nästan alltid snygga analytiska lösningar. Ibland saknas helt lösningar, då får man hitta på något annat. Se saken från ett annat håll. Det kan vara ganska utmanande, ganska svårt till och med. Men om det vore lätt vore det inte intressant, eller roligt. Då skulle jag leta efter något annat att göra.

Och flytten rycker närmare. Jag planerar packningen. Eller det gör jag inte alls förresten, jag bekymrar mig bara för hur jag ska packa böckerna på ett praktiskt sätt.

Men jag tänker ägna mig åt semester på semestern också. Som foto och läsning, och annat.

Att vara små-cool

Idag ringde jag till NetOnNet för att fråga när de släpper det nya grafikkortet NVIDIA GeForce GTX1070. Den varianten med drygt 1600 MHz klockfrekvens, förstås. Det ska vara till datorn som Store Son ska bygga till Lille Son. Men det vet de ju inte när jag ringer och frågar, att det inte är jag som är en lätt blaserad gamer som andas överklockning och fps. Som om någon någonsin skulle bry sig. Men jag passade på att sola mig i glansen av coola nörderier en liten stund. Ungefär som jag gjorde när sönerna var yngre och jag faktiskt, av tvång, kunde något om datorernas hårdvara och spelkapacitet. Men när Store Son tog över saken själv lät jag mina skills förfalla. Lika bra det, det finns ju andra saker man kan snöa in på. Hur många som helst faktiskt.

I sommar ska jag läsa. Läsa. Läsa. Jag jobbar på en läshög. Fast jag vet inte riktigt, det finns risk att den kommer att innehålla väldigt mycket. Och jag vet att jag inte kommer hinna läsa allt. Så hur ska jag prioritera?

Sen visar det sig att sommaren innehåller en massa jobb också. Mer än jag hade tänkt. Det är så mycket som ska skrivas. Det är projektbeskrivningar och det är rapporter. Men jag tänker att nu har jag specialdrillat skrivarskillsen lite extra i ett helt år, så det ska väl gå bra? En liten dikt kan väl piffa upp vilken rapport som helst?

När beräkningen skänkt
det som jag tänkt,
Den enda konklusionen
av den modellerade fissionen:
reaktorn är stabil
och klarar en missil.

Att göra det lätta

Idag har jag ägnat hela dagen åt att C-shell-skripta. Lite awk och lite sed. Programmering, oavsett sort, är inte min paradgren, men självklart fixar jag det jag behöver till husbehov. Husbehovet brukar vara att effektivisera manuell hantering av beräkningar och stora datamängder som behöver skyfflas från den ena koden till den andra, preprocessas och postprocessas och utvärderas. Om man ska sätta upp och köra tusentals beräkningsfall vill man gärna inte göra det för hand. Det är risk för att man gör fel, och det är såklart urtråkigt att sitta och flytta siffror för hand.

Att skriva skript finns det andra som är mycket bättre på än jag. Jag är bra på att bestämma vilka beräkningsfall som ska köras, hur de ska köras, och hur de ska utvärderas för att kunna svara på de frågor som analysen ska svara på. Och jag är bra på att förstå resultatet. Jag är bra på att veta, eller lista ut, vilka frågor man ska ställa till fysiken för att få veta det man undrar över. Jag är bra på att förstå fysiken i tillämpningen. Man skulle kunna tänka sig att jag talar om för någon annan hur jag vill ha skripten, och sen får denne andre person som såklart ska vara proffs på programmering lösa själva skript-problemet. Det är en vision. Och en utopi. Att göra så funkar aldrig, det går aldrig att separera funktionaliteten från metodiken på det sättet. Hur skripten skrivs kommer ofelbart att påverkas av fysiken, eller av approximationer man behöver göra. Att jag behöver ta en massa tid till att specificera de skript jag behöver, är inte huvudproblemet (även om jag tycker det är trist, min egen programmeringsstil är den sk ad hoc-metoden, programmering on-the-fly). Huvudproblemet är att det inte finns fullständig separerbarhet. Hur gärna man än skulle vilja att en fysiker ägnar sig åt fysik, och en programmerare åt programmering.

Alltså är bästa lösningen att jag också ägnar mig åt ”udda sysslor” som att skriva skript. Eftersom fysiken kräver det. Det jag menar är att det är dags att ordentligt slå hål på myten om den effektiva uppgiftsseparationen, och inse att det mest effektiva faktiskt är att även specialisten gör så simpla saker som att skriva skript som skyfflar siffror.

Tkdiff

Tkdiff är unix-kommandot jag använder för att undersöka vad som skiljer sig mellan två filer. Det är ett kommando man kunde använda för att undersöka skillnaden mellan idédagen och sinnedagen.

Idag är det skärtorsdag, och vanlig arbetsdag. Men jag tog en semesterdag, eftersom jag tycker semesterdagar i samband med längre helger liksom ger bättre utväxling. I känsla av ledighet, eller tid, eller så. Eftersom det var en dag avsedd för arbete, och jag bestämde mig för semester, utan vidare planer, måste det ju innebära att det blir en dag utan anspråk, eller hur? Det vill säga en dag möjlig att helt ägna sig åt läsning.

Jag hade alltså i min fantasivärld sett framför mig åtta timmars, minst, ostörd läsning. Men så fungerar ju inte verkligheten.

Vi börjar på morgonen. En son och en dotter hemma med förkylning. En son, Lille Son, skjutsas till skolan. Så långt är allt normalt. Sen satt det igång, vi åkte och handlade, dottern och jag. Klockan var inte ens nio, parkeringen på ICA Maxi nästan full. Kom hem vid tio. Med tio liter mjölk, tulpaner och påskliljor, bland annat. Jag hade ett par saker att fixa med jobbet, en granskning vars resultat jag bara skulle meddela, och tidredovisning. Och några beräkningsfall att titta till. Det blev en utdragen process. Det där med granskningen var ganska enkelt, det var inget särskilt med den, jobbet hade enligt min mening gått bra, några mail bara fram och tillbaka för att nå konsensus i detaljer. Men … tidredovisning. Jag hade glömt mitt lösenord. Och försökte så många gånger komma på det att systemet låste sig. Ringa supporten, en stackars trött amerikan, klockan var fem på morgonen där, jag hörde musen klicka. Vi pratade om daylight saving, jag bokstaverade mitt namn. Hans system kraschade, och fick startas om. Efter sådär en halvtimme var det klart, jag skulle få nytt lösenord. Men fick vänta en timme till, innan systemet tillät inloggning. Strax efter tolv var jag klar. Dottern och jag åkte till skolan för att hämta grejer till henne, sån’t hon ville läsa in under lovet, sonen skulle vara med kompisar. Jag läste Nietzsche i en kvart medan jag väntade på henne i bilen. Vi åkte hem. Jag läste några intressanta blogginlägg som jag var tvungen att kommentera. DoktorT började röja utomhus, en obalans som är svår, man kan inte sitta och läsa när den andre hemarbetar, i alla fall inte när det är sådant man själv borde vara engagerad i. Så jag tog tag i helgstädningen. En fuskvariant. Dammsög, dammade och gjorde rent i badrummet. Fixade köket. Vek tvätt. Skar kött och marinerade till kvällens matlagning. I vår familj är vi lite queer, det är det DoktorT som sköter innesysslorna, som potatisgratäng och sås, och jag som sköter köttet och grillar. Så kom Store Son ner, jag hade lovat honom övningskörning. Han har känselspröt som ingen annan och kände att jag kände olust inför att inte få min lästid. Han erbjöd sig att skippa övningskörningen, men jag ville inte, jag hade lovat. Jag gillar våra samtal. Vi körde, och pratade. Bra prat. Så ringde Lille Son och ville bli hämtad med sina fem kompisar, en omöjlig ekvation i en vanlig bil. Till slut var de bara två, de andra hade inte många hundra meter hem. Vi hämtade Lille Son och hans väninna, körde hem henne. Hemma var det dags att starta grillen.Sen fick jag en halvtimme till Nietzsche innan det var dags att grilla.

Lyckligtvis. Eller inte. Stängde gymmet sju idag, så det blir ingen träning, det får vi ta i morgon. Så nu har jag några timmar att läsa. Ikväll. Av dagens utopiska tanke med åtta timmars läsning blev det max fyrtiofem minuter när allt var räknat.

Hur kan det bli så?

Mailens förmåga att skapa ångest

Antag du får ett mail, på jobbet, en sen fredag eftermiddag. Du ser det eftersom du slentrianmässigt loggar in på fredag kväll. Mailet har en bilaga. Med största sannolikhet är det någon som vill dig något, vill ha något av dig. Du behöver antagligen göra en ansträngning. Det är fredagkväll, du har faktiskt helg, det är helt i sin ordning att skjuta upp läsandet till måndag morgon. Men antag att du har fullt upp på måndagen, du måste fokusera, ”orkar” inte byta fokus till det mailet eftersom det blir mödosamt både med det och det andra du håller på med, så du skjuter upp läsandet av det där mailet så långt du anständigtvis kan. Till tisdag förmiddag. Och när du inte kan skjuta upp det mer, läser du det.

Och då visar det sig bara vara ett tack för den information och de kommentarer du givit tidigare. Bilagan är det färdiga dokumentet.

Och där har du gått och haft lite småångest i bakhuvudet i flera dagar. I onödan. Du hade kunnat vara nöjd fredag eftermiddag och hela helgen. Och sluppit skjuta upp det en hel arbetsdag, med medföljande dåligt samvete.

Det är så irriterande.

Följderna av det gargantuanska tvångsmyset

Jag har snart läst ut Gargantua, även om det går lite trögt. Just nu ägnar de sig åt krig mot Pichrecholle. Jag tycker den är okej, och kanske särskilt rolig om man betänker att den skrevs på femtonhundratalet, om man tänker på hur de möjligen tänkte då. Men egentligen är den inte … jätteintressant. Varken Gargantua eller Grandgousier eller någon annan har särskilt mycket till personlighet, eller tänkande, eller djup. De tycks rätt godmodiga och mest förtjusta i att äta, även om nu Gargantua faktiskt ägnar sig åt disciplinerade studier också, i alla fall en period. Men Gargantua är naturligtvis ingen Mersault, eller Raskolnikov. Lite mer en Candide kanske?

Och då är inte steget långt till de märkliga, vulgära excesser vi då och då får läsa om. Nu är det orättvist att associera fackpampar med Gargantua, förstås, ity den senare i alla fall visar någon form av moral. Något som de förra helt tycks sakna.

Varför saknar de känsla för rim och reson, varför saknar de känsla för moral, varför beter de sig så obildat och smaklöst? Det är kanske helt i sin ordning att de beter sig så, förresten? Inget att bry sig om, det är trots allt en frivillig förening som bara råkar ha satt tölpar i ledningen. Något som föreningen själva får ta hand om.

Men jag tycker ändå det är intressant hur det kan urarta, vad är det som gör att man tycker det är som det ska att t ex ha privat semester på fackföreningens bekostnad? Att gå på sexklubbar och för personlig nytta fördela lägenheter? För att det är möjligt att göra det? Man är dum om man inte utnyttjar möjligheten? Hur lyckas dessa människor inbilla sig att det är rätt och riktigt, eller kör de bara på till de blir påkomna och sen får det lösa sig? Man får stå där på presskonferens och säga ”det var ju dumt gjort av oss”, och sen är det glömt.

Jag har en teori.

Det är allt mysgullande på arbetsplatserna som är orsaken. Även fackförbundet är väl en arbetsplats i sig. Vilket man tycks ha glömt. All teambuilding, tvångskommenderat fikande, kick-offer etcetera, etcetera. På jobbet ska vi trivas tillsammans. Och såklart vi ska. Men grunden för att trivas på en arbetsplats måste ju vara arbetet. Att man trivs med själva arbetet som ska utföras, och att man jobbar tillsammans med kompetenta och fokuserade kollegor. Men istället för kompetenta att utföra arbetsuppgiften, ska vi vara socialt kompetenta. Och fika. För att någon fått för sig att det händer vid fikat, vilket jag garanterar att det ytterst sällan gör. Detta trots att det som händer när man får för sig att ta upp ett arbetsrelaterad problem på fikat är att man får onda ögat av de rabiat sociala. De som inte tycker att fikastunden är en plats att diskutera arbetsrelaterade problem. På arbetsplatsen. När vi fikar vill vi inte prata jobb, då vill vi vara sociala och trevliga, brukar de tycka. Min uppfattning av social och trevlig överensstämmer inte nödvändigtvis med de fikarabiatas. Och när de får för sig att sociala aktiviteter är kärnverksamheten, så är väl inte steget långt till att också tycka att sexshower, mängder av alkohol och privata semestrar är en del av arbetet. Det är ju team-building, man lär känna varann och trivs.

Jag har inget emot fika. Men jag är väldigt förtjust i att fokusera på arbete, på arbetet. Jag tycker team-building är när man jobbar tillsammans med att lösa ett problem, när man jobbar mot ett gemensamt mål. Men det är omodernt, jag vet. Och jag är väldigt oförtjust i tvångskommenderat gruppmys, under förevändningen att det är bra för arbetet. Det är det inte alls. Det ser vi bevis på nu, det existerar alldeles för mycket omotiverat gruppmys som inte alls har med arbetet att göra. Och godmodiga, inte så tänkande, människor, som fackpampar, blir lätt offer för tvångsmystanken. Det är ju så trevligt. Eller inte. QED.

Resenärens vedermödor

Det är väl kul att resa? Eller?

Jag är kluven. Periodvis är det en del resande i jobbet. Framförallt till det Stora Landet i Väster. Det är alltid roligt att vara där. Men resandet dit kan vara ganska tedious.

Som den gången jag fick en plats där flygplanet gjorde en böj, så att platsen för mina ben var sådär 25 cm. Och jag är lång. Inte kul att sitta så 8 timmar. Men jag kunde byta plats. Lyckligtvis. Det är bara mardrömmen om en sådan resa som plågar mig.

Eller den gången jag skulle hem och förseningar pga väder gjorde så att jag missade anslutningen och fick spendera natten på hotell. Iofs ett bra.

Eller den gången planet var fullt och jag satt allra längst bak på en plats där sitsen var nedsutten och inte satt fast. Och min granne var en äcklig nörd (på ett negativt sätt) som inte duschat på veckor. Jag hade ont i ryggen en vecka efter den flygningen.

Eller den gången researrangören bokat mig till slutdestination i Canada istället för USA. Ort med samma namn. Och jag upptäckte det vid bytet i Toronto.

Jaja. Om man fokuserar på uppdraget känns allt mycket lättare …

Kära dagbok

Idag har det varit vackert väder hela dagen. Sådär 5 grader varmt. Sol. Snön försvinner, även om det går sakta. Det är varmt om man är i solen.

Jag vaknade halv nio. Egentligen vaknade jag strax efter sju. Men eftersom jag satt uppe och jobbade till ett i natt tänkte jag att det var bra att sova lite till. Sömn är bra. Det är bättre att sova en timme till än att jobba en timme till när man är trött. Det senare funkar inte. Och om man är pigg jobbar man in den där timmen lätt. Så jag somnade om.

När jag vaknade igen halv nio var ingen annan vaken. Jag bestämde mig för en halvtimme med kaffe, juice och slösurfande innan jag började jobba igen. Ja, jag har suttit hemma två dagar, eftersom det varit mycket fokuserat som skulle göras. Och för att i alla fall visa mig för mina barn som har påsklov, nu när det är mycket jobb att göra.

Jag läste nagellacksbloggar och höll nästan på att beställa några dyra nagellack. Som tröst. Äsch, det var en ursäkt. För att jag kände begär. Men jag gjorde inte det. Jag gör det senare. När jag har kollat lite till.

Jag jobbade en timme. En paus för att åka till Uppsala och träffa en arkitekt. Han var bra. Inget flådigt kontor. Inga flådiga, överdrivna posörsidéer. Ingenjörsk. Som jag och Doktor T. Fantastiskt. Äntligen. Som vi letat.

Jag hade råkat kolla in ett holografiskt lack jag ville ha. På Make Up Store. Vi gick dit, Doktor T och jag. Antagligen ganska udda besökare. Jag hittade det jag skulle ha. Ett besök på Systembolaget. Yeti måste vi ha. Och St Peters. Och en ny sorts Innis&Gunn.

Hemma igen vid två. Mera jobb, förberedelse för telefonmöte. Diskutera starten på ett projekt. Himla kul jobb, first of a kind-grej, älskar så’nt. Mera jobb, att åstadkomma ett entimmes föredrag. Det brukar vara en faktor 8 på det. En timmes presentation, åtta timmars förberedelse. Men jag hade inte åtta timmar till deadline. Jag hade typ … tre, kanske. Sammanlagt. Måste till stallet. Äta. Doktor T är fantastiskt duktig på att laga mat. En sådan man skulle jag vilja ha. Alltid. Tur att jag har det.

Halv nio kunde jag börja jobba igen. Presentationen blev klar strax efter elva. På tre timmar sammanlagt. OK, det funkade.

När man jobbat sådär 12-15 timmar per dygn de senaste veckorna behöver man vila lite innan man sover. Att blogga är vila. Tur att jobbet är kul. Tur att det är oerhört intressant. Tur att jag lär mig så mycket hela tiden. Annars skulle det inte vara kul alls. Tur att det inte är precis såhär tight precis hela tiden. Bara i perioder. Jag har inte ens hunnit springa idag. Och inga foton blev det.

What’s in it for me

Jag glömde ett annat viktigt tips i gårdagens betraktelse kring karriärplanering.

Förutom att göra roliga saker, sova ordentligt, äta bra, motionera och så’nt som håller en pigg och glad, finns det en sak till som är synnerligen viktig när det gäller jobbet. Såhär är det: naturligtvis gör man viktiga och rentav epokgörande insatser för nationen och mänskligheten i sitt arbete. Men, det kanhända att omvärlden inte riktigt förmår, och förstår att, uppskatta ens insatser till fullo. Det kanhända att de till och med får för sig att ifrågasätta ens motiv. Smutskasta dem (det finns de som tycker att bara det faktum att något är ”roligt” t ex diskvalificerar arbetet från att vara nyttigt och viktigt). Eller bara rycker på axlarna.

Och om man är lagd åt det här bekräftelsetörstande hållet är det nog svårt att orka då. Sådana människor känner man igen på att de är gnälliga och ofta säger Otack är världens lön. Och så’nt.

Om man känner på sig att man egentligen är i stort behov av omvärldens gillande, har jag ett förslag. Man ska tänka What’s in it for me. För om man tänker det, och gör sådant som man har personlig glädje och nytta av. Gissa vad som händer då? Voilà, man behöver inte fundera på otacken! Eller tacken. Man får saker gjorda, upptäckter upptäckta, epoker epokgörande. Osv. Man lär sig saker och man har roligt.

När jag skriver detta inser jag att jag gör samma misstag som jag beskyllde jobbcoacherna för igår. Det är hemkokt hokus-pokus. Jag har ingen aning om ifall det funkar eller inte. Jag själv har en inre motor vars drivmedel jag egentligen inte har en aning om. Det funderade jag på idag, när jag satt timme ut och timme in och bytte siffror för att få ordning på en beräkning jag bara var tvungen att få reda på resultatet från. Jag har aldrig diskuterat frågan om mål och mening med mig själv. Det bara finns.

Men nu är det såhär, att för tillfället är världen lite enkelspårig. Några dagar till. En vecka eller så. Minst. Typ såhär: matematik och fysik består den av. Och nagellack för att vila hjärnan (ångorna är särskilt bra).

gradient CG First Mate

Här har vi alltså en tekniskt lite mer avancerad manikyr. En glittergradient. China Glaze First Mate och på den OPI POLKA.com. Coolt va’?

Hemligheten med att jobba. Cargo Cult.

Idag insåg jag vad jobba, arbeta, egentligen är. Som jag har undrat!

Såhär gör man: Man skickar power-point-presentationer och försäljningssiffror till varann, och sen pratar man om dem! Det är jobb det! Det såg jag i reklam som flashade upp på min skärm under min veckoliga runda i nyhetsflödet.

Först sitter Magnus i morgonrusningen och skickar Power Point. Man undrar om han skrivit klart den också, när han väntade på tåget?
reklam1

Sen får Anna den, och i språnget lägger hon inte lite försäljningssiffror som hon hittar någonstans, och så skickar hon det till Johan, som uppdaterar presentationen. För att det ska hålla ihop måste man anta att han sitter på ett tåg eller så och gör det.
reklam2

Och Johan håller telefonmöte med allihopa när han kommer fram till Stockholm.
reklam3

För det första undrar jag vilka de är som tjänar de där pengarna som är upphovet till power-point-presentationen och siffrorna i försäljningsarket? Förmodligen varken Magnus, Anna eller Johan. Eller isåfall vad jobbar de med? Dvs, vad tjänar de pengar på? Inte är det väl på Power Point-presentationer och Excel-blad?

Sen undrar jag varför de är på väg till ett möte, när de har telefon-möte precis när Johan kliver av tåget.

Till slut tänkte jag på att han den där sista snubben, heter Johan, han som liksom verkar vara den som ska ha allting som Anna och Magnus producerar. Som om han är typ VD:n eller så. Hette inte alla VD:ar Johan förresten?

Och allra sista tänker jag Är det sådär folk tror att tillväxt genereras, genom att skicka saker via internet? Då förstår jag plötsligen varför det är kris överallt. Det är ju mycket enkelt. Det är ju inte så många som arbetar.

Heureka!

Drömmen om att bygga broar

Idag gick jag upp halv sju. Sen åt jag havregrynsgröt. Väckte de rara barnen. Körde till skola och jobb. På jobbet styrde jag upp både det ena och det andra. Som vanligt.

På vägen hem såg jag på vägbygget. Det är fascinerande, de har special-maskiner till allt. Maskiner med specialhydrauliskt maskineri som rycker upp mittstolpar. Och en specialhydraulborr som borrar nya hål till stolpar. Och en maskin, säkert också något hydrauloljedrivet, som sätter ner stolparna i de nya hålen. Och sen små vägarbetsgubbar som går och sätter blåa ploppar, kanske reflexer, eller regnskydd, på stolparna.

Och det var bara stolpdetaljen. Tänk alla andra maskiner, dumprar och specialgrejer som gör allt det andra när en väg ska byggas. Om jag bara hade varit aningens mer praktiskt lagd, eller mycket mer praktiskt lagd snarare, skulle jag ha blivit väg- och vatteningenjör. Men nu var jag lagd åt det teoretiska hållet, så drömmen om att bygga broar gick om intet. Tur att jag aldrig haft en sådan dröm.

Den mest praktiska dröm jag haft, eller fantasi kanske, eller möjligen bara uppslag. Är att jobba med flygplan. Typ räkna på vingar och jetmotorer och så. Och göra vindtunnelexperiment.

Men det är ok att räkna på det där som jag räknar på också. Helt ok.

Fast jag undrar var de tillverkar sådana där vägmaskiner någonstans.

De små lyckorna

Helt plötsligt sitter man där vid skrivbordet, med gigabyte av resultat som man ska bringa reda i.

Först är man lycklig för att beräkningarna är klara. Sen blir man olycklig eftersom det blev en så stor höstack att hitta nålen i. Sen tar man sig samman och börjar tänka ut en metod att få ordning kaoset. En ingenjörsk specialitet som vi vet. Bara att bita ihop. Just do it. Delayed gratification som vi pratade om igår.

Sen drabbas man av plötslig lycka, eftersom det, när man metodiskt tar tag i saken, visar sig att man ju vid ett tidigare tillfälle faktiskt skrivit skript som hanterar just den situation som man nu står inför.

Och så skakar man fram anteckningarna som beskriver saken. Och vips rasslar man igenom alla nattens beräkningar och resultaten står där och strålar framför en.

Professionell lycka.

Det som är roligt

Som jag inte kunnat avhålla mig från att berätta då och då, är jag väldigt förtjust i mitt jobb. För att det är så himla kul och intressant och spännande. Och jag lär mig nya saker varje dag. Fast jag jobbat där i över 20 år. Med typ samma sak. Fast det är ju inte samma, för det är ju nytt hela tiden. Fast samma område. Djup grop jag gräver. Det är inte illa av ett jobb att kunna erbjuda det. Nya spännande saker att lära varje dag. Jag har en oerhörd tur helt enkelt.

Just nu håller jag på att avsluta ett par projekt. Wrap it up. Skriva rapport, göra de sista beräkningarna. Dra de slutliga slutsatserna. Formulera de epokgörande upptäckterna. Skriva. Sida upp och sida ner om förutsättningar och genomförande. Om resultat och slutsatser. Och när man tänker på det. Är det ganska mycket tedious work. Kanske måste jag räkna om någonting för att få just de plottar jag behöver för att illustrera just det jag vill säga. Kanske fattas det några beräkningar mitt i alltihopa. Det är att sitta och sammanställa resultat, plocka ut siffror, tänka. Manuellt ändra siffror i tiotals filer för att köra om något.

Och det är klart det inte är jättekul, själva grejen, att sitta och ändra siffror i tiotals filer. Att monotont göra samma sak i en timme eller två. Just det momentet är ju ganska … tedious. Om det är oerhört mycket som ska göras och jag kommer göra det många gånger skriver jag förstås ett skript. Men ibland är det lite som inte är värt ett skript. Men det är inte det som är grejen. Att just sitta och ändra siffror. Det är resultatet. Resultatet. Som är värt hundratusen gånger mer. Det jag får veta när jag spenderat de där timmarna på manuellt, monotont arbete. När jag väntat på beräkningarna som är klara efter två dygn. Det är belöningen kommer. Det är då jag får veta. Och det är det som är intressant och roligt.

Så när jag säger att jag har världens roligaste jobb, betyder det inte att jag sitter och skrattar vid skrivbordet vid varenda tangenttryckning. Det betyder att jag känner mig tillfredsställd när jag åker hem, nästan varje dag, för att jag har lärt mig något nytt. Jag har använt och ansträngt hela min intellektuella förmåga. Jag har drivit något framåt. Det är belöningen. Inte att varje moment jag gör är är hysteriskt roligt.

Det är en fråga om instant eller delayed gratification. Om att ha uthållighet att göra monotona saker för att få en större belöning senare.

Bästa dagen

Måndag.

Veckan ligger ny och fräsch framför oss. Möjligheterna är oändliga. Alla de där sakerna man bakgrundsprocessat över helgen.

Jag har inga principer mot att jobba i helgerna, eller på kvällarna. Det gör jag ofta. Precis som det passar mig. När andan och idéerna faller på. Men ibland bestämmer jag mig för att hålla mig från jobb, eller undersökningar, eller analyser, eller studier. För att liksom koncentrera tankarna lite mer. För att tvinga bakgrundsprocessandet att förfinas. Man kan se det som en metod för problemlösning. Ibland måste det vara kvantitet. Måste göra enorma mängder analyser, samla data. Samla resultat. Ibland måste allt ligga i bakgrunden och processas ordentligt. Fokuseras.

Alltså har helgen ägnats åt foto, surdegsbrödsbakning och frösådd. Och en del annat.

Vilket innebär att lusten att ta tag i intressant jobb i princip är lika oändlig som möjligheterna. Inte för att helgen på något sätt varit tråkig. Men att med flit hålla sig från intellektuella sysselsättningar är lite som fasta. Det är extra gott att äta igen.