De rara barnen

De brukar inte få så mycket plats här. Man kan få intrycket av att jag mest ägnar mig åt att läsa. Det gör jag också. Men jag ägnar mig åt mina rara barn också. Jag har någon idé om att det är min uppgift att liksom gå bakom och räta upp dem när de är på väg att trilla i diket, stå i ringhörnan med vattenflaska och handduk, säga några kärnfulla ord ibland. Och så. Utan att lägga mig i för mycket. Det beror antagligen på ren lathet och allmän tankspriddhet att jag aldrig kan sätta upp stränga regler. Om man ska ha regler måste man följa upp dem, annars är de meningslösa. Och eftersom uppföljningen fallerar i mitt fall, låter jag bli.

Då och då får jag indikationer på att det kan vara en vettig föräldraväg. Som häromdagen när Rara Dottern skrev en liten not. Visst blir man lite tårögd i hjärtat?

Medvetna uppfostringsval

I morgonrusningens allmänna kalabalik, frukost, leta kläder, tandborstning, packa dator, leta olja till kedjan på moppen, få med matlådan, komma ihåg mascara på båda ögonens fransar. Och allt. Ställde Lille Son (jag måste byta namn på honom, han är närmare två meter lång liksom sin storebror Store Son), sexton år,  en oskyldig fråga:

Har du gjort några medvetna val när du har uppfostrat oss? Haft någon strategi, för att vi skulle bli på ett visst sätt?

Gulp, uppfostra, uttänkta strategier, orsak och verkan? Tänkte jag. Lille Son ställer en mot väggen på det sättet ibland, för inte så länge sen funderade han över hur man överhuvudtaget vet hur man ska ta hand om barn. Jag tror inte han menade något särskilt med det, han tycks mig trivas bra i tillvaron, och verkar inte traumatiserad på något sätt.

Hm, sa jag, alltså … 

Det låter ju lite tokigt att säga ”nej”, det låter ju fruktansvärt nonchalant, ointresserat, slappt och ogenomtänkt. Klart jag har tänkt igenom detta med att fostra barnen! Så att de ska bli harmoniska, självständiga och trevliga individer. Eller?

Alltså, jag har ju aldrig haft några regler precis, som att man bara får spela viss tid på datorn, eller att man får utegångsförbud om man kommer tre minuter försent, eller att man måste göra läxor för att få titta på TV, eller att man måste göra ditten eller datten, eller att man måste äta upp allt på tallriken, eller att man måste sova klockan åtta, eller släcka lampan klockan nio, eller att man måste vara ute en timme varje dag. Eller att man måste plocka i diskmaskinen, eller städa sitt rum och få guldstjärnor som man kan casha in. Eller så. 

Egentligen har vi bara en regel, sa jag.

Vilken då, undrade Lille Son, han kunde inte komma på någon (Jag undrar om han plötsligen började oroa sig över att han var dåligt uppfostrad med regelbrister)

Ja, alltså, att vi är snälla mot varann, visar hänsyn. Sa jag.

Hm, sa han … ja, och det betyder ju faktiskt att det blir regler, det blir saker som man inte får göra, eller saker man ska göra. Då.

Och det har han ju rätt i. Det är ju ett värde som innebär ett sätt att förhålla sig som kanske begränsar en ibland. Om regeln är att man är snäll och visar hänsyn, betyder det att ibland är det viktigt att komma i tid, eftersom andra är beroende av en. Ibland är det inte viktigt alls, då kan man bara ringa och säga att man är sen. Utan att få utegångsförbud, eller datorförbud, eller vad det nu kan tänkas vara.

Faktum är att jag är rätt nöjd med den regeln. Den är väldigt praktisk, man behöver inte hitta på en massa annat, som man måste upprätthålla utan mening. Man behöver bara vara snäll.

Och man får tänka själv.

Vad människor vill

Lilla dotter är en känslig tjej som bryr sig mycket om sina kompisar. Vad de säger och vad de tycker. Nästan i mesta laget tycker jag ibland. Det händer inte sällan att hon kommer hem och säger ”Sara retar mig för att jag inte har en så’n tröja som hon har, jag måste ha en så’n vi tröja, vi måste köpa det! Annars slutar hon aldrig retas!”

Och jag förklarar för Lilla Dotter, att tvärtom ska vi inte alls köpa den där tröjan om Sara retas. Sara kommer inte att sluta retas bara för att Lilla Dotter har den tröjan. Det är inte vad Sara är ute efter, att alla flickor ska ha likadan tröja. Om vi köper en sådan tröja till Lilla Dotter, kommer nämligen Sara att hitta på något annat hon kan retas för. Sara är en osäker tjej som försöker skaffa säkerhet och makt genom att retas. Sara bryr sig inte om tröjor i sig, hon bryr sig om att de andra gör som hon vill. Hon känner sig säkrare på sig själv om hon kan få andra att göra som hon vill.

Jag säger till Lilla Dotter att hon ska säga till Sara att Sara får ha vilka tröjor hon vill, och det får Lilla Dotter också. Kom så leker vi istället. Lilla Dotter förstår.

”Markus säger att jag ser ut som en tjej”, klagar Store Son, ”jag vill inte det!” Fråga honom om han är kär i dig, säger jag. Store Son lyser upp, ”Jaaaa, det kommer han tycka är dööööööpinsamt”! Vi kan klippa håret, men de långa ögonfransarna och stora vackra ögonen är svårare att göra något åt. Men vad har Markus med det att göra?

Det är inte lätt att vara barn, grupptrycket är stort, de osäkra barnen retas och försöker få de andra att dansa efter deras pipa. En av mina viktigaste uppgifter som förälder är att lära barnen att vara starka individer, att tänka självständigt och kritiskt, och stå emot försök från andra att styra.

Det finns många människor, undervisar jag barnen, som inte är intresserade av det man verkligen säger och det man verkligen gör. De är bara intresserade av att verka bättre än andra. De är osäkra, och de hittar på sätt att försöka bestämma över andra. När man är barn försöker de bestämma vilka kläder eller grejer andra ska ha, eller hur man ska se ut. När man är vuxen gör de andra saker. Se upp för dem, de kan vara svåra att upptäcka, och gör dem inte till viljes, det tar bara tid och energi och leder ingen vart alls för någon. Ni kommer aldrig att få dem att sluta retas på det sättet. Ni kommer aldrig att få dem att förstå någonting. För det är inte vad de vill.

Barnen förstår, men det är svårt, och vore det inte enklare att köpa den där tröjan i alla fall?