Jupiter

Ikväll lyser Jupiter stark utanför mitt sovrumsfönster som vetter mot söder. Jupiter är min planet, enligt alla astrologiska konster. En mycket trevlig planet. Men astrologi är som vi känner till en pseudovetenskap, och vi nöjer oss med att konstatera att astronomiskt lyser i alla fall Jupiter över mig.

Idag besökte jag, Lille Son och Doktor T Ångströmlaboratoriet som hade Öppet Hus. Vi lyssnade bland annat på en föreläsning om Universums Begynnelse. Jag gick omkring och kände mig nostalgisk. Inte för att Ångströmlaboratoriet var byggt när jag pluggade de ämnen som huserar där, men ändå. Jag tänkte att det ändå är väldigt trevligt att ha studerat den sortens ämnen, och att arbeta med det tillämpat. Det är trevligt att begripa vad spektrallinjer är, och att förstå vad superposition innebär, liksom att fundera över frågan om varför något finns istället för ingenting, och hur man kan se ljus som färdats i miljarder år. När vi kom hem diskuterade jag dubbel-slit experiment och rummets expansion i det som är ingenting med Store Son.

Och jag tänkte att det var himla tur att jag valde att läsa matematik, fysik och teknik när jag var ung, och humaniora nu. Tänk om jag valt att plugga franska då, som jag hade kunnat få för mig? Då skulle jag knappast sätta igång och läsa Teknisk Fysik nu. Och tänk vad mycket jag skulle ha missat att förstå då! Om nu multiversum-teorin någon gång visar sig vara en bra beskrivning av verkligheten, så förstår man att Jupiters inverkan var lyckosam på valet som gjordes då. Och att inget kunnat vara på något annat sätt än som det är nu. Eller så fabulerade jag i de senaste meningarna jag just skrev.

Vi ingenjörer måste ta vårt ansvar

Jag läste en artikel idag, om huruvida humaniora kan rädda naturvetenskapen. För det första är det en intressant idéhistorisk översikt om humanismens utveckling. Sen diskuterar den när naturvetenskapen och humaniora separerade. Någon gång med Maxwells ekvationer har jag läst i idéhistoriakursen, där blev det för abstrakt för vanliga människor att hänga med. Sen har vi Comtes entusiasm över naturvetenskapens metoder som han ville använda på samhällsvetenskaperna. Artikeln pläderar för att humaniora behövs för naturvetenskapens skull.

Det är en ganska intressant tanke. Flera gånger har jag jämfört humanioras med naturvetenskapens och teknikens skalbarhet. Humaniora är helt enkelt inte skalbart på samma sätt. som matematik, fysik eller teknik. Det som krävs är att alla läser humaniora. Det verkar ju lite irriterande. Varför skulle man som ingenjör, t ex, måsta ägna sig åt humaniora, man kan ju faktiskt rätt mycket redan. Varför kan inte humanisterna få ändan ur vagnen och läsa lite matematik eller fysik?

Men sen tänkte jag igen. Det är faktiskt vårt ansvar. Vi måste tillägna oss humaniora! Inte för att vi är så hopplösa och okunniga, utan för att vi kan. Tänk själv, hur lätt tror du att en humanist har det att sätta sig in i, verkligen sätta sig in i och förstå, partiella differentialekvationer, endimensionell analys, flerdimensionell analys, komplexa tal, analytisk mekanik, atomfysik? Nej, just det, inte lätt alls. De kommer generellt inte att klara det alls. Jag säger inte det för att verka överlägsen, säg gärna emot mig, ge exempel (det finns säkert några). Men allvarligt talat, generellt, är det nog mycket lättare för naturvetare och ingenjörer att tillägna sig humanistiska ämnen än humanister att tillägna sig naturvetenskap.

Alltså har vi som är ingenjörer och naturvetare ett ansvar, det är vi som måste ta tag i det här, det är vi som måste sätta oss in i humaniora.

Kom igen, vi startar en folkrörelse!

Superintelligens

Jag vet inte om det är superintelligens jag behöver, eller möjligen något annat, men idag har jag för avsikt att skriva klart tentan i litteraturvetenskap, samt skriva en inlämningsuppgift i idéhistoria.

Det är klart det är omöjligt att veta hur en superintelligens skulle se ut, vad det ens är. Inte ens filosoferna på 1600-1700-talen, när det var populärt med naturmänniskan, kunde ju enas om henne. Rousseaus naturmänniska var god, medan Hobbes var mer pessimistisk, människan var egoistisk och livet var allas kamp mot alla. För Rousseau förstörde samhället människan, för Hobbes behövdes samhället för att hålla ordning på människan. De pratade om ett tänkt tillstånd som inte fanns, och kom via rimliga resonemang fram till olika slutsatser. Det finns ingen anledning att tro att något annat skulle hända när olika tänkare sätter igång och tänker ut superintelligensscenarion. Ingen vet. Men vi vet att utvecklingen inte kan stoppas, det går aldrig.

Alltså behöver frågan diskuteras.

Jag hävdar bestämt att en extremt viktig effekt, utan det helt synbara och praktiska, som en … ja, typ robot, är att det lär oss saker om oss själva. Forskning i artificiell intelligens lär oss vad människan är. Häromdagen fick jag medhåll i det påståendet, när jag råkade lyssna på en radioessä på väg till jobbet. Så forskning i AI kanske snarare borde ökas. Om vi vill förstå oss själva, ska vi kanske inte stirra oss blinda på hur människor interagerar, tycks vara nu, vi kommer aldrig kunna lyfta oss själva och se, vi är mitt i det. Men i den skillnad vi ser när AI utvecklas, mot människan, kommer att ge ledtrådar.

Så var det med den saken, nu blir det en dust med Ibsen igen, och sen en med naturvetenskapens utveckling under första delen av nittonhundratalet. Låter det inte som en synnerligen intressant och tillfredsställande söndag? Naturvetenskapens utveckling efter … tja, säg Maxwell, måste man säga är fruktansvärt intressant, rent idéhistoriskt. Det var med Maxwell, ungefär, folk i allmänhet got lost i fysiken, den började bli för matematiskt avancerad. Och vad händer då, när människor tappar förståelse för fysiken?

Det blir kanske som i slutet av artikeln om superintelligens, där man försöker förklara hur neurala närverk fungerar (okej, det är mer matematik) utan att egentligen säga något med substans alls.

Nytt fokus

Anteckningar från källarhålet. Dostojevskij. Hade inte hört talas om. Man känner igen Sonja, och Raskolnikov. Prototyper. Irrationaliteten, och tron på den egna intelligensen. På ett bittert sätt.

Måste läsa koncentrerat ett par dagar, men imorgonbitti hinner jag klart med denna.

Idag hämtade jag, på biblioteket, fjärrlån, vårt lilla bibliotek skulle nog inte komma på tanken, Here Be Dragons. Science, technology and future of humanity. Av statistikprofessor Häggström, vars blogg jag brukar läsa. Jag är inte okritisk till en del idéer som med emfas brukar framföras, men det är ju inte en anledning till att inte läsa resonemang kring teknikens och vetenskapens påverkan på mänskligheten. Vilket ansvar har forskaren egentligen? Det mesta av boken tänker jag spara till kommande semestervecka på avlägsen ort. Då tänkte jag också att EWB bok skulle läsas. Man behöver ju en viss bredd i läsandet. Det är nyttigt.

Att förutsäga världen. Prediktionens existentiella ångest

Efter en god natts sömn, och en powerwalk med Rara Dottern imorse är hjärnan fit for fight igen. Men jag tycker ändå vi tar det lite lugnt och ägnar oss åt matematik.

Det är tydligen Mathematics awareness month nu, läste jag. I år handlar det om prediktion. Det är intressant, sådant ägnar jag en väldigt stor del av mitt yrkesliv åt. På ett tillämpat vis. Dvs, jag predikterar.

När man ska göra en prediktion, behöver man en (matematisk) modell av den process man vill prediktera. Eftersom det, i min värld, lyckligen ofta är fysikaliska processer det handlar om, finns det några fysikaliska lagar man kan använda sig av för att åstadkomma den här modellen.

Sen kan det hända att allt faktiskt, hör och häpna, inte kan beskrivas med fysikaliska lagar, man får ta till approximativa samband, korrelationer, som tagits fram med hjälp av experiment. Så modellen består av en blandning av fysikaliska lagar och korrelationer. Som man förstår gäller de fysikaliska lagarna i ett ganska stort ”arbetsområde” (tänk Newtons gravitationslag som gäller dig här på jorden, liksom planeterna i solsystemet), medan korrelationerna förstås bara gäller i det arbetsområde som man hade data ifrån när man tog fram dem.

För att se att modellen fungerar som den ska, jämför man modellens resultat mot mätningar. Låt oss inte gå in så mycket på det, då kommer vi att tappa bort oss. Låt oss bara säga att inte ens mätningar är en sann bild av verkligheten. Mätningar görs med instrument, och instrumenten tolkar verkligheten, det kan vara så enkelt att instrumentet bara fördröjer mätvärdet lite, det tar lite tid att mäta och skicka ut mätvärdet. Som delay i en telefonsamtal via satellit. Instrumentet kan förvränga mätvärdet också (låter brorsan verkligen sådär?), eller så kan det knastra på ledningarna så man knappt hör vad brorsan säger (det kan introduceras brus i mätningen). Och hur noggrant man kan mäta beror på instrumentets precision.

Av allt detta förstår man att det finns vissa osäkerheter, man inte kan använda sin modell hur som helst, man får tänka på att man inte extrapolerar utanför modellens giltighetsområde, helt enkelt. Om man gör det, kan man definitivt vara säker på att resultatet är om inte helt fel (det beror på bl a på hur snäva korrelationer man har, och hur man omvandlat sin modell från ekvationer till datorkod), så i alla fall osäkert.

Och det här är väl själva kärnan i prediktionen, dess existentiella ångest; hur kan man använda sin modell, vilka osäkerheter finns, vilka mätningar behöver man göra för att man ska anse att modellen är användbar, hur gör man om man inte kan göra mätningar, eller få fram data, men är i stort behov av att förutsäga något, i alla fall en smula?

Häggström beskriver problemet med prediktion på ett intressant sätt, tillämpningen är klimatmodeller (say no more, om vi talar svårigheter, korrelationerna står som spön i backen, liksom de historiska mätvärdenas noggrannhet, och till och med existens):

The further we push atmospheric CO2 levels above those of the last several million years, the less reliably we can predict the future climat.

Det stämmer förstås, om vi går utanför det område som modellen har validerats för, kommer den inte att gälla. Men detta påstående genererar ändå en mängd frågor. Klimatmodellen, antar jag, har koldioxid som en ytterst viktig designparameter. Det är väl effekterna av koldioxiden man oftast bekymrar sig för, vad jag förstår. Och om vi bara kan använda koldioxidhalter inom valideringsområdet, dvs det som redan uppmätts, gör ju modellen inte stor nytta. Då kommer vi inte få några temperaturökningar som beror av ökning av koldioxidhalten i alla fall. (Kanske kan vi få ökningar som beror av nuvarande koldioxidhalt i kombination med någon annan parameter som varierar på något olyckligt sätt, vad vet jag). Även om det är matematiskt rätt, tycks det göra modellen praktiskt meningslös, och det vill vi ju inte.

Man kan ju tänka sig att man genom att vara sträng med valideringsområdet i det här fallet använder modellen för att förbjuda koldioxidnivåer över (eller under för all del, lägre nivåer är inte heller acceptabelt att extrapolera till) de som finns i modellens databas.

När man jobbar med att ta fram modeller för prediktion på detta sätt, brukar man också prata om modellens extrapolationsområde, eftersom en viktig anledning att göra en modell är att kunna förutsäga just vad som händer när man gör något nytt. Modeller behöver vara extrapolerbara till en viss gräns. Var den gränsen går måste man försöka ta reda på. Den går inte nödvändigtvis vid gränsen för ingående data. Ofta gör man mätningar vartefter och lägger till i sin databas och modifierar modellen i den mån det behövs för att hantera vidgad databas.

Något modellen ofta inte kan hantera är stora avvikelser från valideringsdatabasen, men jag har svårt att tro att koldioxidnivån kommer att öka, eller minska, i ett stort steg från ett mättillfälle till ett annat, så att det hamnar väldigt långt från nuvarande datamängd.

Alltså, man får lov att hålla sig nära valideringsdatabasen, och man måste diskutera modellens extrapolerbarhet. Vad ”nära” är, kan man kanske säga är modelleringens soritesparadox.

Sen blir det ännu mer intressant när artikeln kommer in på AI, som ju har med prediktion att göra, att validera superintelligens och bestämma dess arbetsområde måste man se som en intrikat fråga.

Will we be able to remain in control when we are no longer the smartest creatures on the planet?

Hm, tänker jag … det är inte ”de smartaste” som har kontroll som det är nu heller, och vi tycks klara det (låt oss skippa diskussionen om vad ”smart” är, vilka egenskaper som ska anses smarta för just den uppgiften, handen på hjärtat, hur ser du på statsministern och vice statsministern? Men det är kanske inte de som har den verkliga kontrollen, vi kanske ska definiera ”kontroll” också).

Det är inte en ointressant diskussion, men jag måste tänka mera på den.

Min nuvarande hypotes när det gäller frågan om varför vi utvecklar AI och fascineras av det, är att utvecklingen av artificiell intelligens lär oss vad människan egentligen är. Det är därför vi håller på med det, det är inte AI vi försöker förstå, vi försöker förstå Människan. Genom att förbättra AI hela tiden, kommer vi närmare och närmare och tvingas förstå vad det är att vara människa. Det är inte AI som är målet, det är människan, mänskligheten, fast ingen verkar ju förstå det, inte ens de som själva håller på med det.

Ja, och sen är det ju det där med den fria viljan då. Häggström skriver:

While such studies can be very interesting, there is also the risk that building human reactions into the system of differential equations can lead to the deterministic view on which our free will seems to disappear.

Här hänger jag inte riktigt med. Jo, jag hänger med på att bygga in saker i differentialekvationer kommer att ge deterministiska svar. Det blir ett deterministiskt system. Men det låter som om risken är att vi därmed upptäcker att vår fria vilja inte existerar, att vi inte kan leva i tron längre att vi har fri vilja, att det är det som är det obehagliga.

Men så kan det väl inte vara? Menar han att risken är att vi inte kommer att kunna bygga in den fria viljan i systemet? Det kan jag hålla med om blir ett intrikat problem, bygger vi in slump finns ju inte den fria viljan, och bygger vi ett system av den är den inte heller fri. Vilka alternativ finns då att simulera fri vilja? Och att kunna använda den för prediktion … Det här blir ju himla intressant, vi behöver fundera på vad fri vilja egentligen är! Igen.

Städning och fission

En ovanlig helg utan inlämningsuppgifter att göra klart. Allt som behövs är att läsa en massa. Så jag lyxade till det lite i pausarna och städade pappershögarna. Det är trots allt trevligare att läsa när det är viss ordning runtomkring.

Jag hittade en artikel, av Niels Bohr ”The Mechanism of Nuclear Fission”, den kom ut innan andra världskriget kom igång ordentligt, innan Manhattan-projektet (den kan gå att ladda ner någonstans ifrån även utanför universitetens väggar). Men den var en förutsättning. Nu var det inte Bohr som upptäckte fission, det var Lise Meitner som föreslog mekanismen.

IMG_0629

Tänk att det inte ens är hundra år sen. Tänk så mycket som hänt sen dess.

Tänk så mycket fysik, och matematik, som hänt sen dess. Eller sen relativitetsteorin, snarare. Som är svår för de flesta att förstå. Det är faktiskt bekymmersamt. Vi borde göra något åt det.

Är ofrivillig miljömedvetenhet ett utslag av fri, eller ofri, vilja?

Missförstå mig inte nu, det är klart jag inte tycker att mänskligheten ska fördärva jordens resurser, men rabiat och osund miljöfanatism gillar jag inte. Och så upplever jag ofta saken. Jag är inte säker på allt som allmänt pressas in i begreppet ”miljövänligt” verkligen är det. Ibland tycks det mig handla om någons moraluppfattning snarare än miljötanke.

Icke desto mindre, idag har jag varit miljövänlig på det sättet att jag har sparat på energi. Saken var nämligen den att jag ville optimera mina korta morgontimmar så att jag hann med mesta möjliga läsning, snarare än att fixa lunchlåda och frukost. Alltså kom jag på att jag kunde koka pastan samtidigt som jag kokade äggen. I samma vatten! Alltså la jag i äggen i det kalla vattnet och startade processen. När vattnet började koka var avsikten att lägga i pastan. Då skulle nämligen koktiden på ägg och pasta sammanfalla, sex minuter. Är det inte perfekt, nästan som om naturen tänkt ut det!

Nu hände det sig så att jag råkade missa själva kokstarten, eftersom jag hade andra saker att göra. Som att väcka trötta tonåringar. Men jag fann på råd. När äggen kokat klart, återanvände jag det varma vattnet och kokade pastan i det. Jag hade kunnat lägga i pastan eftersom jag ändå approximerade äggens koktid, men man kan inte tänka ut allt sådär en stressig morgon. Efter denna godhetsgärning var jag i alla fall alldeles matt. Men det jag ville läsa mer om var förstås problemet med den fria viljan. Det irriterar mig lite att jag inte tänkt så mycket på frågan tidigare. Det är en så naturlig sak att tänka på. Undrar om jag tänker på det av fri vilja, för övrigt, eller om det är ödesbundet att jag skulle tänka på det just nu?

Och det är inte säkert jag förstått allt av gårdagens läsning. Rent fysikaliskt ifråga om naturlagarna är frågan rätt enkel, i alla fall ytligt sett. Varken determinism eller slump talar för förekomst av fri vilja. Men … detta problem måste ju ha dryftats i århundraden, årtusenden, och vad har man sagt om det då? Och vad är det i så fall nu som gör att frågan borde avgöras en gång för alla?

Ett problem med frånvaro av fri vilja är liksom att man inte kan göra experiment med den fria viljan, kontrollera dess existens, eftersom det i en deterministisk värld inte går att vara oberoende av experimentet man utför. Om man misstänker att vår värld och allt i den är deterministiskt, men vill kontrollera det, kommer det helt enkelt inte att gå att utföra ett oberoende experiment som bekräftar saken. Att vi gör experimentet är bara en del av den deterministiska världsordningen. Att vi ”upptäcker” naturordningen ligger också i sakens (determinismens) natur.

Leibniz, t ex, tyckte att Gud hade bestämt allt, även om det fortfarande fanns lite utrymme för människan att visa moral. Gud hade skapat den bästa av världar, gjort så gott han kunde även om lite ondska fanns kvar. Men, varför måste det som är förutbestämt vara det bästa? Där blir man misstänksam. Och alla de som tänker sig att vår verklighet (man ska säkert vara försiktig med användning av det ordet) är deterministisk. Kan de komma överens om att den är bestämt på samma sätt?

Och sen tänkte jag på en sak till. Även om naturlagarna är deterministiska, eller kvantmekaniska, så finns det en massa andra samband som beskriver olika system. Och parametrarna i de systemen kan vara adaptiva, de förändrar sig med ”erfarenheter”. Nu kan det ju vara så att dessa adaptiva parametrar också är deterministiskt bestämda. För all del. Medan andra uppsättningar av naturkonstanter ger andra universum (Vårt Matematiska Universum, Tegmark). Determinism och parallella universum. Och Flatland då? Måste ju också ha med saken att göra.

Så långt en skog, en sörja, ett träsk av frågor. Helt osorterat. Innan jag ens kommit igång med studier i frågan. Pust.

Illusionen av vilja

Den fria viljan bör begravas, läser jag idag. Det finns två typer av fundamentala fysikaliska lagar enligt bästa kunskap idag, deterministiska och kvantmekaniska. Enligt de deterministiska, det hör man på namnet, bestäms lösningen helt av föregående historia. Framtiden bestäms av dåtiden. Enligt de kvantmekaniska upphör vilja att vara ett begrepp, ity det obestämda elementet i en sådan ekvation är stokastiskt. Och det som är slump har inget med vilja att göra, går inte att påverka med viljan.

Så långt frid och fröjd. Om vi accepterar den grundläggande tanken att universum styrs av ett antal fysikaliska lagar, att de med nuvarande kunskap är antingen deterministiska eller kvantmekaniska, innebär det antingen att ”fri vilja” är ett meningslöst begrepp, eller att det vi tror är fri vilja i själva verket inte är det.

När man läser sådant här uppstår förstås en massa tankar, det bör förhålla sig med tankar som med vilja för övrigt, att om man anammar ovanstående grund är också tankarna helt deterministiska, alternativt stokastiska. Om tankar är stokastiska, hur går det då med logiken? Och hur ska man egentligen definiera ”fri vilja”? På sätt och vis är det väl ingen motsättning mellan determinism och tanken på att man tar de beslut man tar varje gång baseras på någon form av erfarenhet. Eller är helt slumpmässiga.

Om man tänker sig ett stort, komplext olinjärt fysikaliskt system, har det ju flera lösningar, flera möjligheter. Vilken lösning som blir de realiserade kan bero av olika sorters randvillkor, t ex om något, rent fysikaliskt, inte kan vara negativt (nu bortser jag från system där flera lösningar faktiskt existerar parallellt, där får vi väl fästa noten ”parallella universum” för senare funderingar). När vi tittar på det där fysikaliska systemet, är det så oöverskådligt så vi kan inte se, utan att räkna, vilket tillstånd som kommer att gälla i varje tidpunkt. Och det är kanske samma sak med oss själva, vi lär ju vara ganska komplicerade system, att vi helt enkelt inte kan överblicka vårt system och se att det är bestämt. Och på det sättet får vi illusionen av fri vilja. Fast jag funderar fortfarande över vad ”fri” betyder egentligen. Jag tänker på Augustinus, som inte trodde det fanns fri vilja. Där var det iofs inte fysikaliska, deterministiska, lagar som gällde, utan Gud. Men för honom var en del människor förutbestämda att bli frälsta, andra inte. Inom kyrkan, om jag förstått det rätt, uppskattade man annars tanken på den fria viljan, annars fanns det ju ingen mening med att försöka förbättra sig, att kompensera arvssynden.

Hossenfelder framför ett liknande argument till varför tanken på att fri vilja inte existerar oroar och inte får fäste:

This conclusion that free will doesn’t exist is so obvious that I can’t help but wonder why it isn’t widely accepted. The reason, I am afraid, is not scientific but political. Denying free will is considered politically incorrect because of a wide-spread myth that free will skepticism erodes the foundation of human civilization.

Jag inser att jag måste ägna lite tid åt den fria viljans idéhistoria och filosofi här, innan jag kommer vidare. Det finns förmodligen nästan ett oändligt antal tankar på området. Men kopplingen till fysikens landvinningar är ohyggligt intressant: Vad kan sägas om den fria viljan med den kunskap som finns nu om universums fundamentala lagar?

Jag måste fundera på hur det hänger ihop med existentialismen, där man vill hävda att existensen föregår essensen, vilket, jag tror, förutsätter fri vilja. Eller duger det att säga att man helt enkelt inte kan ”räkna” på saken?

Och hur går det då med ideologier? Allt som händer måste hända? Det jag tänker, och de beslut jag tar är lagbundna? Just den delen av resonemanget hänger jag inte helt med i. Om allt nu är deterministiskt, t ex, om jag har tänkt ut att jag ska strunta i något och vara ansvarslös, så är det inbyggt. Men om det i samhället i stort är uttänkt att man ska ta ansvar för sina handlingar, om det är den ”dominerande determinismen”, innebär det att jag tvingas göra det också. Alltså, jag bara testar tankarna, kanhända det blir helt sneda såhär rent preliminärt. Och att jag om några dagar, veckor eller månader kommer tycka det är pinsamt att jag överhuvudtaget tänkte dem. Vi får se. Men jag känner att här finns potential för många snubbelgropar när man ska fundera över frånvaron av fri vilja, med sina ofria tankar.

Jag ska tänka på saken. Det första jag ska tänka på är vad fri vilja är för något egentligen.

Är det inte det ena så är det det andra

Nu talar jag om sådant som man råkar snöa in på. Alltid är det nå’t.

Ibland flera saker samtidigt. Det är ett himla sjå med allt det där. Det går liksom inte att göra något halvdant. Antingen gör man det ordentligt, eller inte alls.

Nagellack t ex. Antingen tar man reda på allt. Eller så låter man bli. Holografiska lack är intressanta. Här har vi tre bilder. Fotade i olika ljus, och olika manipulationer av ljus. Extremt fysikaliskt. Värdigt vilken ingenjör som helst.

holo_greta_3

holo_greta_1

holo_greta_2

Annars är jag inte så imponerad. Det var inte så kul, eller snyggt, som jag hade tänkt. Dessutom var det inte så hållbart. Man ser skadorna. Irriterande. Åkte av redan efter några timmar. Men fotot är intressant.

Det dolda

Hur kommer det sig att pannkakan får en bubbla just där?

pannkaka1

Och de andra mindre bubblorna, varifrån kommer de?

pannkaka2

Och sen när man vänder på den ser den ut som ett månlandskap.

pannkaka3

Varför ser de ut sådär? Och olika allihopa? Har du sett identiskt lika pannkakor?

Det är olinjär fysik förstås. Kaos-dynamik.

Pannkakor är ett typiskt exempel på matematik och fysik till vardags. Finns överallt.

BBT-strategi och vardagsfysik

Vi har kollat några avsnitt av The Big Bang Theory med pojkarna. Hysteriskt kul. Men de tycker vi skrattar för mycket. Man ska skratta inombords för att inte missa skämten. Och sen får man skratta efteråt. Säger de. BBT-veteranerna.

Men vi har liksom lite BBT härhemma också. Till vardags.

Som världsproblemen vi löser. I vanlig ordning. Som att vår kollektiva intelligens löste fler detaljer kring hur kylskåpets kylfunktion fungerar. Som jag sagt förut kan jag tänka ut saker, men jag är inte mycket för att skruva. Så Doktor T och jag tänker tillsammans, just idag tror jag mest jag hummade, men det räknas också, och så skruvar han, och så tänker vi mera. Numera sitter det en tejpad magnet på dörrens överkant som liksom förstärker signalöverföringen. Det verkar fungera. Man undrar bara lite hur man ska förklara det för de man säljer radhuset till sen. Att det nog behöver sitta en magnet på överkanten av kylskåsdörren, för att det ska fungera bra.

Men det problemet tar vi senare.

Ingenjörska uppdrag för dagen

En sak man inte tänker på när man är ute på ingenjörska uppdrag, såsom t ex knäckebrödsbak, en studie i fysik och kemi som jag genomförde imorse, är att man behöver någonstans att placera resultatet av undersökningarna.

Förutom de omedelbara effekterna som doft och den första avsmakningen, behöver man göra långtidsstudier. Fungerar det att äta varje dag? Hur ser åldrigsfenomenen för denna livsform ut? Kan fler än vi vuxna i familjen tänkas uppskatta livsformen?

I klartext innebär det att en burk för ändamålet, förvaringen, behöver införskaffas. Jag ska genast undersöka marknaden. Dvs jag ska undersöka marknaden. Marknaden ska inte komma till mig med förslag. Apropå inlägget imorse. Innan knäckebrödsbaket.

knäcke

När jag ändå var i farten gjorde jag ett bröd i långpanna också. Det blev rätt gott det också.

långpannebröd

Fiktivt förbud att jobba hemifrån

Mitt största problem alla dagar i veckan, när det gäller jobbet, är att jag hellre jobbar än stökar med hushållssaker och hemmapyssel. Och jobbet kan jag utföra på kontoret eller hemma. Vilket innebär att jag smygjobbar hemifrån i stort sett varenda kväll, trots att jag varit på kontoret under dagen. Eller klockan elva en lördagkväll för att jag får för mig att jag måste kolla på något som jag funderat över.

Det beror inte på att jag är överdrivet lojal, bara helt normalt lojal, dvs man sköter det jobb man åtagit sig. Det beror på att jobbet är så förbaskat intressant, och det finns så många spännande fysikaliska fenomen som man bara måste undersöka och tänka på. Det är det som är problemet. Det är för kul helt enkelt.

Om man tänker på saken är det faktiskt ganska taskigt att det finns jobb som är överdrivet intressanta. Det är fuskigt att det finns så’na jobb, när ingenjörer är som de är. När man bara måste veta, bara måste ta reda på hur det fungerar. Bara måste jaga svaret på varför. Det är fuskigt, för man kan inte värja sig när det dyker upp något intrikat och spännande att undersöka, och utveckla. Ett intressant problem att lösa.

Jag borde alltså vara förbjuden att jobba hemifrån, för det innebär att jag jobbar för mycket. Egentligen.

Men jag tänker trotsa det fiktiva förbudet. Jag ska jobba hemifrån hela dagen idag.

Idag ska vi lära oss lite matematik

Läs det här.

Det finns mycket som inte är känt. Men det som är känt bör man ju i alla fall använda sig av.

Och om man blundar för fakta, varför gör man det? Den allra enklaste förklaringen är förstås att man inte förstår. Och det är klart att det kan vara lite komplicerat med matematik och fysik och så. Förstås.

Men då finns det hjälp. Vi läser igen. Och igen. Och tänker litegrann. Så ordnar det sig nog.

Som att vara förälskad

Då och då inträffar det oväntade. Man blir slagen. Det börjar pirra lite i kroppen. Det är en känsla som är besläktad med den att vara förälskad. Det är förväntan.

spänning2 När jag slår mig ner vid skrivbordet på kontoret på morgonen är min första vilja, oftast, att vittja nattens beräkningar. De studier och analyser jag jobbar med har ofta sin grund i ett antal beräkningar. Det är stora, komplexa modeller, vilket betyder att beräkningarna tar tid, från ett halvt dygn till en vecka. Så jag har alltid beräkningsfall igång för att inte förlora tid. På morgonen kollar jag resultatet på det som gått klart över natten.

Och ibland blir man slagen med häpnad och får se något man aldrig sett förut.

Det jobbiga är förstås att jag inte på något sätt kan förklara det exalterande, spännande och helt intrikata med det här. Utan att förklara 20 års arbete först. Vilket, lugn, jag inte har för avsikt att göra.

Men om det pirrar i dig också ibland, vet du vad jag menar.

Vad är vetenskap egentligen?

Lite intressant jullovsläsning, Vad är vetenskap egentligen? A.F. Chalmers.

Finns det något som skiljer vetenskap från ”vanlig” kunskap, och i såfall vad, är frågan som diskuteras i boken. Varför är astronomi vetenskap, när astrologi som bäst är underhållning? Hur kan de skiljas åt på ett strukturerat sätt?

Chalmers gör en genomgång av det vetenskapsteoretiska kunskapsläget, och det är inte så fyrkantigt som det kanske låter för någon. Boken är som en detektivroman som söker svaret på en gäckande gåta. Rationellt och strukturerat lyfts, vrids och vänds på alla stenar. Hittar man svaret i fakta och isåfall hur? Vilka fakta är egentligen relevanta, och hur ska dessa fakta vara? Hur mycket fakta behövs?

Är induktion en bra metod att söka vetenskaplig kunskap, eller falsifikation?

Poppers syn på saken presenteras, liksom invändningar mot det synsättet. Kuhns och Lakatos ”paradigmer” respektive ”forskningsprogram” synas i sömmarna, liksom Feyerabends anarkistiska utbrott i frågan.

Ett sannolikhetsteoretiskt synsätt på vetenskapen diskuteras, tillämpning av Bayes teorem, liksom den nya experimentalismen. Jag är inte säker på vad som menas med den nya. Kanske är det bl a att man inte bara använder sinnena till att observera fakta, utan utvidgar synen på experiment utöver vad sinnena kan upptäcka.

Ett kapitel ägnas åt den angelägna frågan Varför skulle världen vara laglydig? Tänk om det inte finns några naturlagar att upptäcka egentligen, ingen ”sanning” om hur allt beter sig?

I det sista sammanfattande kapitlet dras slutsatsen att en generell förklaring till vetenskapen och den vetenskapliga metoden som gäller för alla vetenskaper under alla historiska skeden inte låter sig formuleras. Icke desto mindre kan man beskriva karaktären hos enskilda erkända vetenskaper, t ex fysiken som är i särskilt fokus, nu och i historisk tid. Genom att studera fysiken, karaktärisera den med avseende på kunskap man vill uppnå, och de metoder man använder, kan områden som vill jämföra sig med fysiken, och skaffa sig samma vetenskapliga status, värderas och bedömas.

Boken är lättläst, spännande och lockar till mer läsning. Turligt nog innehåller den många referenser och läsanvisningar för vidare förkovran.

I väntan på de beställda The Logic of Scientific Discovery och Against Method, blir nästa bok Thinking Fast and Slow, Daniel Kahneman.

Feminismens kärna och andra kärnkraftsfrågor

Jösses.

Åsa Moberg anlägger ett genusperspektiv på kärnkraftsfrågan. Det är visserligen en ganska liten del av artikeln som handlar om kvinnors syn på kärnkraft, det mesta är en historisk återblick över motståndsrörelsen samt mycket svaga argument emot kärnkraft, men ändock finns den där, genustanken. Och det är ju lite roligt, och lite tröttsamt i sammanhanget.

Jag har en känsla (!) av att många som debatterar kärnkraft, försöker ta till rationella argument för att rättfärdiga sitt emotionella motstånd. Det är därför debatten blir så märklig, när den på ett otydligt, svårgenomskådligt vis, haltar mellan det rationella och det emotionella. Hur debatterar man med sina känslor? Hur ska emotionella argument värderas? Hur ska människors, rationella eller irrationella, rädsla tas på allvar?

Häromdagen skrev Christermagister ett inlägg om sin rädsla för kärnkraft: ”Att bygga ut kärnkraften, rätt eller fel? Jag vet inte, men jag vet att jag är emot! Jag vet också att jag är emot av känslomässiga skäl och inte logiska…om nu sådana finns…”. 

Vad ska väga tyngst? Ekonomi, vetenskap, känslor?

Jag tycker förstås allt ska vägas ihop på ett rationellt (!) vis. Stoppa in alla argument i en matris, värdera, och på slutet trillar en siffra ut som säger ”go for it” eller ”stop right now!” Men innan tabellen är gjord ser vi inte sammanhanget. Det finns bara bra argument för och bra emot, rationella argument och emotionella argument. Problemet med matrisen är förstås att hitta alla (eller i alla fall tillräckligt många) argument, samt att värdera dem. Fortfarande.

Ett kärnkraftverk är ett gigantiskt stort betongbygge, och där inne finns det otäckt bränsle, det vet man. Och vill det sig illa kan alltihopa smälta ner och sprida radioaktivitet som förgiftar stora områden i åratal. Konsekvenserna är stora, men sannolikheten för härdsmälta är liten, vilket gör risken ganska liten, matematiskt. Men om det händer så händer det förstås.

En sak som gör kärnkraften speciell, till skillnad från t ex FRA-frågan, är att tekniken är svår att förstå i detalj för folk i största allmänhet. Vad händer egentligen därinne i betongbunkern, hur får man ut energin? Hur funkar det? Hur styr man, hur håller man alla krafter under kontroll? Hur ser man till att inget händer? Hur svårt blir det inte att värdera något man inte kan något om?

Det är lite samma mekanism som flygrädsla. Det är mindre farligt att flyga, i risk, än att köra bil. Vi kastar oss gladeligen ut i trafiken varje dag utan att tänka så mycket på risken, men när vi ska flyga kanske vi skruvar lite olustigt på oss. En orsak till denna olust är, enligt min uppfattning, att om något händer när vi flyger är det betydligt mer definitivt än om något händer när vi kör bil. Upplösningen på skalan ”liv – död” är mycket mindre, nästan binär, när det gäller att flyga. När vi kör bil är skalan mer graderad. Samma sak gäller kärnkraft, om vi talar om det värsta som kan hända, jämfört med andra energislag. Ska vi ta den risken eller inte? Tänk om vi nästan kan bygga bort den?

Avfallet, som egentligen är en mycket svårare fråga än härdsmältor, tycks inte vara lika känslomässigt infekterad.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,