Högarna

Inte de Svenska alltså. Utan Mina Högar. Helt plötsligt en dag insåg jag att det låg Högar överallt. Igen. Men Viktiga Böcker. Sådana som används av olika anledningar, som olika kurser. Sådana som inhandlats av olika anledningar, som olika kurser. Och kanske någon annan anledning också, som Bra Att HaKommer Säkert Till Användning I Någon Kurs Snart, och liknande. Och sådant som är av rent nöje. Vi kan titta på en liten film om Högarna.

Några har faktiskt redan kommit till använding. Och jag läste Jenny Offills Avd. för Grubblerier. Den var ju bra, men lite besviken blev jag allt, den skulle ju vara så fruktansvärt lärd och intelligent. Jag är kanske för dum, men jag tycker inte det är jätteintelligent och jättelärt att bara lägga in citat här och där. Och jag tyckte kanske inte reflektionerna var jättedjupa heller. Men, tja, underhållande. Och mycket lättläst. Och, faktiskt, ett hyfsat originellt format. Som fragment, men med sammanhang. Det gillade jag. Men jag gillar inte riktigt det där när romaner är som horoskop med triggerord och så allmänt hållet att man kan fylla i sig själv i det, och luras att tro att det är fantastiskt insiktsfullt. Gillar inte det.

Härnäst vet jag inte riktigt vad jag ska ta tag i. Jag har läst halva A Clockwork Orange, men den är ganska tråkig. Men jag ska läsa klart. Och så har jag börjat på Misstag i Moskva, och den verkar lovande. Och sen har jag läst ut An Introduction to Political Philosophy, och den tyckte jag vara fantastiskt bra. Mycket klar, välskriven och pedagogisk. Den skulle jag vilja skicka till Stefan Löfvén och Magdalena Andersson och de andra, för jag tänker att, om de skulle läsa den, kunna läsa den, och förstå något, så skulle det vara väldigt bra. Jag tycker nämligen de skulle behöva tänka efter vad de egentligen har att göra där de är, och det kan vara bra att reflektera över några grunder till staten och demokratin, som är så populär, då. Jag menar, det är naturligtvis inte heltäckande på något vis, men det vore kanske bra att börja någonstans? Få lite rätsida på prioriteringarna?

Sen har vi haft slutseminarium om romantiken, och Frankenstein, och till slut kom jag på att monstret respresenterar kvinnorna. Rousseaus romantiska förtryck av kvinnorna. Man ser Hedvig Charlotta Nordenflychts försvar. Eller rättare sagt ser man en illustration av hur det går när man gör som man gör. Så är det. Men jag tror inte jag lyckades övertyga mina kurskamrater om likheten. Det är frustrerande när man så klart ser samband och sen kan man inte få någon annan att se det. Jag vet inte vad det är med folk, hur tänker de egentligen? Men det är ju därför jag läser idéhistoria, för att försöka förstå det. Det går sådär. Alltså, jag förstår hur tankar hängde ihop då. Men det säger ju inget om varför folk gör som de gör nu. Tyvärr.

Förresten öppnade antagning.se för höstens kurser igår och jag fortsätter väl. Efter detta läsår kommer jag ha lika många poäng i humaniora som jag har från Teknisk Fysik. Men, med skalningen av poäng som var när jag pluggade , måste jag läsa dubbelt så många humaniorapoäng för att det ska bli jämlikt med tekniska poäng. Orättvist, eller hur? Fast kanske inte, jag känner mig fortfarande som ingenjör liksom, som läser lite humaniora för att det är roligt. Den tanken är ganska märklig.

 

Jag är romantiker!

Romantisk skulle nog ingen få för sig att kalla mig, till exempel. I alla fall inte romantisk på det blödiga, sentimentala och sliskigt nostalgiska vis som … känslomänniskor gärna är. Sådana som berömmer sig med att ha kontakt med sina känslor på ett alldeles särskilt vis, som de inte tror att någon annan människa i världen har bara för att hon råkar tänka ett varv extra eller två. Som jag skrivit ett antal gånger är min erfarenhet av känslomänniskor att de vill ha ett alibi att skylla sin lathet på. De orkar inte anstränga sig att disciplinera sina reaktioner, utan måste spilla dem precis överallt i tid och otid utan att tänka efter en sekund. Det är min uppfattning om den statistiska känslomänniskan. Som man kan se är det en ganska affekterad uppfattning.

En vanlig uppfattning om romantiken, alltså epoken, är att känslan sattes över förnuftet, läser jag i Västerlandets idéhistoria. Men … läser jag vidare, det är en missuppfattning. Och då börjar jag spetsa läsögonen. Det är inte en starkare känsla som utmärker den egentlige romantikern, utan en större tilltro till förnuftet! Något annat än känslosamhet och sentimentalitet. Det handlar inte om emotioner utan om intuitioner! Och då är jag med. Intuition som förnuftet får jobba på. Det är min grej. Det är alla ingenjörers grej. Det är så man löser svåra tekniska, matematiska, fysikaliska problem. Man använder sin intuition. Sen tänker man. Intutitionen är naturligtvis mycket baserad på erfarenhet. Och föreställningsförmåga.

Alltså kan man säga att ingenjören är den verklige romantikern! Visst tycker vi det är lite roligt?

Ja, och varifrån kommer denna fundering nu då. Jomen jag läser Frankenstein. Igen. Och fördjupar mig i romantiken som epok. Sen har jag en massa andra böcker jag har fått för mig att läsa, vilket kommer sig av diskussioner på jobbet. T ex har jag nyss påbörjat både The psychopath test och A clockwork orange. Den senare verkar alla har läst som tonårspojkar. Jag vet varför jag inte läst den, eller ens varit nyfiken på den. Ultravåld tycker jag inte är en tilltalande filosofisk tanke. Och av de första fyra kapitlen, som är så långt jag hittills lyckats pressa (!) mig, kan man förstå att det är en ”pojkbok”. Vi får se om den blir mer allmängiltig vad det lider. Mina kollegor påstår att den ställer viktiga filosofiska frågor …

När Alexander Bard verkar stupid

Jag har hittills tyckt att Alexander Bard varit rätt piffig. Nu har jag kanske inte följt honom jättenoga alla gånger, men jag har haft intrycket att hans intellekt inte är helt oävet. Men idag läste jag en artikel i DN. Och nu har jag ändrat uppfattning om det där intellektet. Nej, det beror inte alls på att han i bästa Guillo-anda vill jaga med de andra grabbarna i skogen, ha mansläger och lära män att de ska ha (eller att de har?) kuk i huvudet. Jag ser bilden framför mig, den ser kul ut.

Och jag tycker verkligen inte att han inte ska få säga något. Kanhända är det reporterns ”frihet”, men jag har lite svårt att inse hur det kan handla om risker för yttrandefriheten att bli bortmotad från ett privatfinansierat underhållningsprogram. De flesta människor deltar inte i panelen i underhållningsprogram, hur ska vi göra med alla deras (vår) yttrandefrihet? Bara för att kanalen hänvisar till yttrandefrihet för att ha honom kvar, innebär det ju inte att det skulle vara frånvaro av yttrandefrihet att sparka honom. Kanalen skulle t ex kunna tycka att han inte passar att representera dem, helt enkelt, man får anta att hans person och image är en viktigt del av saken. Faktiskt är de ju till och med lite fega att ropa ”yttrandefrihet”, när de i själva verket menar att det är bra för dem att han ”yttrar sig fritt”, vilket inte är samma sak som ”yttrandefrihet”. Det de egentligen säger är ju: ”för vår kanal, som inte är en offentligt skattefinansierad samhällsinstitution, utan privat affärsverksamhet, är det bra för ekonomin om Alexander Bard säger det han vill, på sitt lilla pikanta vis, bara han inte går över gränsen till olagligheter, eller osmakligheter som får våra tittare att fly”.

Det är inte heller för att han påstår att alla ställen där kvinnor och män befinner sig samtidigt blir sexualiserade. Men menar han verkligen det? Det är kanske så i hans miljö, har vi ju förstått, men det är definitivt inte så i min vardagsmiljö, där är folk nämligen professionella. Men okej, han har sin miljö, låt gå för det.

Innan vi kommer in på den passage som avslöjar det bristande intellektet, vill jag att vi gör ett litet tanke-experiment. Vi tänker … en stor vid skål. I den skålen lägger vi ner två sorters bollar, den ena sorten är ljust grön, den andra sorten är ljust gul. Vi häller i bollar och blandar om. Man ser lite skillnad på dem, men det är ingen som sticker ut åt något särskilt håll. Man kan inte säga att ljusgröna bollar är si och ljusgula så. Men man ser att de har lite olika färg. Sen häller vi på en kemisk sörja över de här bollarna. Den sörjan har särskilda egenskaper, till exempel har den kemiska komponenter som gör att när ljusgröna bollar reagerar med den, blir de mörkgröna och börjar studsa jättemycket. Och de ljusgula bollarna reagerar också med sörjans kemi, fast på ett annat sätt, de börjar dra lite åt rött i färgen, sen klustrar de ihop sig i grupper som mer liksom vibrerar tillsammans. Sen släpper vi ner Alexander Bard i den här sörjan, han har redan badat i en så’n här kemisk sörja, så han är jättegrön. Vi släpper ner honom och han hoppar omkring där och tänker. Och så kommer han på, eftersom han är så himla smart, att han ser en skillnad mellan de röda bollarna och de gröna bollarna. De verkar bete sig olika. Och så drar han den förbluffande slutsatsen att de röda bollarna och de gröna bollarna, i sitt inre ursprung är jätteolika. Alexander Bard glömmer, precis som så många andra, att det han ser är de ljusgröna och ljusgula bollarna i återkoppling med den kemiska sörjan, som han själv dessutom är badad i. Och så drar han från det slutsatser om deras opåverkade egenskaper, snarare än deras påverkade egenskaper. Hur de är, de här bollarna. Han glömmer bort att han mäter egenskaper i ett system som är slutet, som en person bevandrad i till exempel reglerteori skulle säga. Det betyder, om man bara tänker på saken rent matematiskt och fysikaliskt, i just det här exemplet, att de ljusgröna bollarna och de ljusgula bollarna förvisso kan vara lite olika, t ex har de lite olika färg, och till exempel reagerar de lite olika på kemiska sörjor. Men det betyder också, att med en kemisk sörja av en annan sammansättning, skulle man säkert kunna få de ljusgröna bollarna att klustra ihop sig, pipa och vibrera i grupp, medan de ljusgula bollarna blev starkt röda och studsade som tokar överallt.

Om man är en mörkgrön boll, som Alexander Bard, kanhända man tycker om den här ordningen att en del bollar är gröna och hoppiga och en del är röda och vibrerande. Man känner sig väldigt grön liksom, och vill se till att de gröna bollarna är gröna på ett bra sätt och de röda är röda på ett bra sätt, och alla kan leva lyckliga tillsammans i den rödgröna ordningen.

Den lilla passagen där hela Alexander Bards intellekt står och faller är förstås denna:

– Fakta. Gå in i ett rum med hundra män och hundra kvinnor. Jag ser enorma skillnader. Det är patetiskt att påstå att det skulle vara sociala konstruktioner när det är djupt liggande biologi.

Nu kan det ju hända att Alexander Bard faktiskt inser att det är den kemiska sörjan, dvs sociala konstruktioner, som liksom ordnar den här rödgröna ordningen från den ljusgulljusgröna, men att han också vet att de flesta människor inte begriper sån’t här som återkopplingar och slutna system och att mäta på fel saker och dra fel slutsatser. Och om han nu tycker om den här ordningen är det ju en bra grej att påpeka att den är naturlig och att man bara behöver bara titta i skålen med röda och gröna bollar så ser man det. Och dessutom försöka få till stånd en ändring av den kemiska sörjan så att de ljusgröna bollarna där kemin inte riktigt tagit verkligen blir mörkgröna. Och de ljusgula där kemin inte tagit verkligen blir ordentligt röda. Det vill säga ordna mansläger.

Men det finns ju andra alternativ som man skulle kunna välja om man nu inte vill tvinga på människor starka färger. Man skulle ju kunna tänka sig att man ändrar den kemiska sörjan så att den var lite mer interaktiv och lite mer så att den tillät varje bolls speciella resonanser, även om de till synes är ljusgula och ljusgröna så har nämligen de här bollarnna en del inre egenskaper som är olika, lite olika resonanser helt enkelt, som reagerar lite olika på kemiska sörjor.

Nu kan förstås Alexander Bard och andra gröna och röda bollar invända och försvara sig med att de minsann bara pratar om idealtyper, men då säger jag att deras idealtyp är endimensionell till meningslöshetens gräns. Eller som att bara prata om sig själv kanske.

Vi avslutar med några rader ur Hedvig Charlotta Nordenflychts ”Fruentimrets försvar”, där hon kritiserar Rousseaus bristande insikter när det gäller hans tids kemiska sörja. Det kanske passar, för nog tycks Alexander Bard ha Rousseauiska ambitioner?

Naturen får då skuld, och blod och hjärta del
I det, som blott har grund i fostrings-sättets fel.
Man täpper ådran till uti en Springekälla,
Och undrar se’n därpå att ådran ej vill kvälla.
Man snärjer Örnens fot, dess vingar sönderslår,
Förviter honom se’n att han ej Solen når.
Så bindes Könets drift av fostringssätt och vana,
Att kämpas med varann på dumhets trånga bana
Och som en prydnad dra okunnighetens ok,
Ty det är kvinnans skymf att vara lärd och klok.

Trodde jag

Jag trodde verkligen på de oändliga läsdagarna. Igen. Fast jag av lång erfarenhet vet att de egentligen inte existerar. Det är tusen andra saker som ska göras hela tiden, och då är jag ändå av en människosort som aktivt väljer att inte övergöra saker och ting. Det är ohyggligt märkligt alltihopa. Undrar om jag lyckades få en halvtimmes sammanhängande tid igår, ungefär? Och det var väl runt ett-tiden på natten, innan jag gick och la mig.

I Walter Ongs bok Muntlig och skriftlig kultur finns ett litet intressant avsnitt om det lärda latinet. ”Det lärda latinet saknar ett barnspråk” skriver han till exempel. Ingen har det som modersmål, det saknar samband med det undermedvetna, det är ”isolerat från de känsloladdade djupen i ens modersmål”, och därför kan det bidra till objektivitet. Det finns ingen som bara talar det lärda latinet, alla skriver det också. Eller talade och skrev, rättare sagt. Utan det lärda latinet skulle vetenskapen haft svårt att komma igång, skriver han vidare. Det är alltså som om språkets (det lärda latinet) distans från känsloträsket bidrar till tankens objektivitet.

Jag tänkte att det var intressant, att man behöver använda ett språk som inte är ens eget psykologiskt, känslomässiga, för att beskriva något på ett begripligt, hyggligt neutralt sätt, för någon annan. Och då tänkte jag på Hélène Cixous’ Medusas skratt, vars kvarstående tanke är typ kvinnan ska skriva kvinnan. Och så är det kroppen naturligtvis. Men det viktiga är att kvinnan har språket för den kvinnliga erfarenheten. Det är ju helt motsatt mot att beskriva något objektivt med ett språk som inte är ens eget. För att beskriva något, objektivt, behöver man vara utanför språket. Det säger faktiskt Wittgenstein också, förresten, att man inte kan beskriva språket med språket. (Jag kommer inte på något bra citat just nu, utan att gå till bokhyllan och gräva i några böcker och det orkar jag inte, det får jag göra en annan gång, men det är min uppfattning av läsningen i alla fall, att man inte kan beskriva språket med språket själv).

Om man funderar över det, och vill göra en objektiv beskrivning av t ex mannen, så borde den skrivas av den som inte är man och inte har den naturliga erfarenheten. Den beskrivningen borde skrivas av en kvinna. Då får man den objektiva beskrivningen, utanförblicken.

Sen vet jag, när jag började det här inlägget för tolv timmar sen, som har avbrutits av allehanda saker, att jag hade tänkt mig att det på något sätt skulle korreleras till religion, men nu kommer jag inte på hur. Jo, förresten, det var det att jag tänkte att religionen naturligtvis bör beskrivas av ateister. De som är religiösa kan inte komma förbi sin känslomässiga … tro, för att betrakta den. Och det var när jag läste en understreckare idag, som hade en konstig rubrik, som jag tänkte det. Världen går inte att förstå utan religion är rubriken. Då tolkar man det som om religionen behövs i världen för att man ska förstå den. Världen. Men om man läser artikeln förstår man att man behöver förstå religion för att förstå världen. Eller i alla fall hur människor tänker, känner, reagerar och agerar. Och det är ju en helt annan sak. Världen går inte att förstå utan att förstå religion borde rubriken ha varit. Förresten har jag läst en bok av en av författarna som recenseras, Tim Crane. Men jag läste The Mechanical Mind, vilket inte är så religiöst.

Någon gång ska jag ta tag i den där religionsdiskussionen. Men inte just idag.

Läsningen

Jag hade tänkt läsa 50 böcker i år, det ställde jag in i Goodreads årsutmaning. En bok i veckan, ungefär, det är ju inte så mycket med tanke på hur mycket jag läser. Men, jag läser väldigt mycket som inte är böcker, artiklar till exempel, och utdrag ur essäsamlingar, antologier, kurslitteratur där inte hela böckerna ingår och liknande. Sådant som inte direkt lätt går att kryssa av i en bokläslista. Så min Goodreads-lista ser lite tragisk ut, hälften ungefär kommer jag upp i. Det är inte så mycket skönlitteratur i listan heller, som det var när jag läste litteraturvetenskap. Fast hm, det var det kanske inte då heller, det var mycket annan litteraturteori också. Nåja. Det är jullov och jag läser. Det här läser jag nu:

Liv 3.0 – Max Tegmark. Lättläst, jag håller på med kapitel 2 som heter ”Materia blir intelligent”. Jag har redan nämnt inledningen och första kapitlet. I mitt interna läsbeting ska jag läsa till och med kapitel 3 idag, vi får ser hur det går med den saken. Det står både frisörbesök och social sammankomst på programmet för dagen, och ett läsbeting till.

Comparative Media History – Jane Chapman. Ingår i idéhistoriakursen i medier, teknik och idéer. På programmet idag står tredje kapitlet Commercialization, Consumerism and Technology. En uppgift ska nämligen göras till på tisdag, så den läsningen är prioriterad. De båda kurserna i idéhistoria i höst har varit lästunga, i meningen mycket att läsa, stor skillnad mot tidigare. Inte mig emot, det är väldigt trevligt, men just i höst krockade det lite med husbygget. Men det ska nog ordna sig, jag är strax i fas med läsning.

Mandarinerna – Simone de Beauvoir. På min litteraturlista till kursen i kreativt skrivande. Har precis börjat läsa. Konstaterar att det är ganska många sidor.

Ja, och sen har jag just läst färdigt Causing Death and Saving Lives – Jonathan Glover, som är kursbok i The ethics of killing, delkurs i Filosof B. Och den var intressant, och jag har markerat i den för nu ska jag skriva inlämningsuppgiften de närmsta veckorna. Och så införskaffade jag Samtalen med Konfucius eftersom jag inte kunde låna den längre på biblioteket, och jag tänkte skriva om Konfucianismen i en annan uppgift, så jag läser den också. Den är ganska lättläst, men man får lov att tänka en del på vad som egentligen menas och hur det hänger ihop och vad det betyder.

I en tidigare kurs i höstas ingick delar av Edward Saids Orientalism. Eller rättare sagt Del 1 ingick. Men av någon anledning, antagligen bara för att jag just läst lite, så ser jag referenser till den överallt, den diskuteras på olika sätt. Så jag känner att jag nog måste läsa de resterande delarna också. Och nu har jag 11 dagar kvar av ledigheten, så allt detta ska väl gå ihop sig?

Det var något barn, eller om det var flera, som uttryckte någon önskan om något också, hörde inte så noga (jo, det gjorde jag), så jag får räkna med ett visst svinn på dagar. Ska jag räkna bort … två? Nio dagar alltså. Nyårsafton kan räknas som läsdag. Och om jag inte översover borde jag kunna riktigt vältra mig i läsande. Det ser ganska bra ut.

Om populärvetenskap

Jag fortsatte läsningen av Liv 3.0kapitel 1 som heter ”Välkommen till vår tids viktigaste samtal” (jag läser den svenska översättningen). Och jag mindes återigen varför jag ibland tycker det är jobbigt att läsa populärvetenskap. I inledningsavsnittet hängde jag upp mig på luckorna i resonemanget, och man kan väl säga att det fortsätter. I första delen av första kapitlet finns en kort historisk översikt över universum och livets uppkomst. Det säger sig självt att det inte kan vara särskilt djupt och heltäckande på två sidor, men jag fastnar ändå: ”Vårt universum expanderade och svalnade av och blev allt intressantare när partiklarna började kombineras till alltmer komplexa objekt. Under den första bråkdelen av en sekund såg den starka kärnkraften till att gruppera kvarkarna i protoner (vätekärnor) och neutroner, […]”  Det finns mycket man kan undra över, oändligt mycket, som ”det svalnade av”, jamen varför då, hurdå? Och det värsta av allt, det fanns visst inte bara partiklar utan den starka kärnkraften också, och varifrån kom den helt plötsligt i den här soppan? Så jag får kämpa vidare, jag vet att det viktiga i boken inte handlar om universums begynnelse, och om jag vill läsa om det, antar jag att jag får spendera ett antal år på det för att få en någorlunda bild av det. Och det vill jag inte heller riktigt. Jag tänker att det måste vara ett elände att välja hur man ska formulera sig för att optimera så att de flesta helt enkelt klarar av att ta sig förbi till väsentligheterna, med en hygglig bild av en bakgrund. Lagom för det man egentligen vill berätta. Men, jag tycker i alla fall det är lite jobbigt.

Och sen ger kapitlet mest en bakgrund till de frågor som ska diskuteras senare, om artificiell intelligens, hur vi ska förhålla oss till den och hur vi ska kontrollera den. En liten kul grej i kapitlet är när Tegmark beskriver en konferens som han och några andra tog initiativ till och genomförde i januari 2015. Det finns bilder på gruppen, alla är namngivna, det ska vara de viktigaste, mest framstående AI-forskarna från olika ämnes-områden*. Man undrar lite om man vill efterlikna Solvay-konferenserna, där den första hölls 1911 med bara inbjudna deltagare, t ex Albert Einstein och Marie Curie.

Såhär långt är boken lättläst och roande. Definitionen av intelligens är bred: ”Förmåga att nå komplexa mål.” Genom att definiera det så behöver man inte hamna i diskussioner om huruvida medvetande behövs för intelligens eller inte, och vad medvetandet i så fall är. Det är praktiskt. Medvetande definierar Tegmark fö med ”subjektiv upplevelse”, vilket nästan känns som en cirkeldefininition, subjektiv måste väl nästan förklaras med medvetande? Men det kanske klarnar senare.

Som en utvikning kom jag att tänka på deskriptivism och Kripkes Naming and Necessity när jag läste avsnittet om Kontroversiella myter. Och det beror bara på att jag nyss läst det i filosofi-kursen Medvetande och Språk. Det handlar om hur man refererar till namn, med begränsad kännedom om sakförhållanden. Och det är precis det Tegmark skriver om, missuppfattningar som kommer sig av felaktig, eller vinklad, information. Nu gjorde jag bara den kopplingen utan att direkt inse vad det skulle kunna innebära, och resten av dagen kommer jag att grubbla ihjäl mig över hur det, om det, hänger ihop på ett mer robust sätt, och hur man isåfall skulle kunna använda sig av de här språkfilosofiska övervägandena. Jag vill ju gärna att världen ska hänga ihop. Och när jag har tröttnat på att tänka på det, läser jag väl nästa kapitel i Liv 3.0.

*) Saknar vi förresten inte vår svenske AI-alarmist, jag tror han skulle platsa i gränsområdet mellan ”Bakåtsträvare och Rörelsen för välvillig AI”, professor Häggström? Fast jag skulle egentligen inte precis säga bakåtsträvare, men som jag uppfattat betydligt mer ”varnande” än vanliga, every day teknikoptimister.

Upprepning

Jobba, spackla och måla, studera. Jobba, måla och spackla, studera. Jobba, spackla och måla, studera. Jobba, måla och spackla, studera. Och så är det fredag, och det ser likadant ut sånär som på att studierna ikväll, en föreläsning om mental representation tror jag att jag ska lyssna på, kommer att förhöjas av en St Peter’s. Man kan tycka det är lite enahanda, det mesta just nu. Och det är det väl. Men studierna är intressanta. Jobbet är väl si och så, det är aldrig roligt när ett stort jobb är på sluttampen, när säcken ska knytas ihop, den sista meningen finputsas och allt administrativt ska klaras av. Och spacklingen och målningen fortsätter. Tur att uthållighet är en paradgren. Det är som att simma längd efter längd för en långsimning, eller springa varv på varv på bana i ett långlopp.

Under veckan har filosofiska zombies diskuterats. Jag håller för troligt att medvetandet inte är icke-fysikaliskt. Att det skulle vara icke-fysikaliskt synes mig helt osannolikt, helt märkligt. Att vi inte listat ut allt är en sak, men att det skulle finnas något som inte finns verkar som en logisk kullerbytta. Men jag byter ståndpunkt den dagen någon gör det troligt. En sak man kan grubbla över är naturligtvis hur man ska mäta det omätbara.

Idéhistorien behandlar just nu Indiens och Kinas idéhistoria, eller egentligen mest så långt deras historia. Idéhistoria behöver historia för att det ska bli någon ordning på idéerna.

Lite av veckan i bilder.

Plattsättaren har börjat med badrummet. Spännande.

I Lilla Dotters rum står torktumlare och tvättmaskin temporärt. Och jag ska måla tak och väggar. Och allt behöver täckas. När man känner sig som fem år och upptäcker tejp.

Lille Sons rum är färdigmålat. Han gick runt med lampa och synade allt i släpljus: ”Om du målar en gång till blir det nog bra.” sa han och for iväg på äventyr.

Emellanåt behöver man slappna av med uppbyggliga studier.

Och mer avslappning.

Mysig fredagskväll

Nu har vi bott här i husvagnen i tre veckor. Vi börjar vänja oss. I går kväll hade vi mysig fredagskväll. Doktor T diskade kvällsdisken, för hand såklart, diskmaskin hör inte till husvagnslyxen. Och jag läste högt ur Valerie Solanas SCUM-manifest. Från baksidestexten: ”Mannen befinner sig i skymningslandet mellan apa och människa. Mannen är besatt av makt, pengar och död; att få ödelägga och att få knulla.”  ord och inga visor.

Jag läste nyligen Sara Stridsbergs Drömfakulteten, en fiktiv biografi om Valerie Solanas, en galning. Hur ska det komma något vettigt ur detta, och isåfall vad? ”SCUM är den enda referens du behöver” läser jag i Stridsbergs förord. Det är klart man blir nyfiken. Jag antar att jag kommer att bli besviken, det brukar bli så. Jag kommer inte att förändras, jag kommer inte att tycka att SCUM är den enda referens jag behöver. I våras läste jag I love Dick av Chris Kraus, den utlovade också en förändring som uteblev.

”Problemet är männen och problemet med männen är att de är skittråkiga, att de har skapat en skittråkig och skitful värld med fula motorvägar och Stor Konst, sex och andra meningslösheter som kvinnor tvingas slösa bort sin tid på.”

Alltså, ja, det är faktiskt svårt att säga emot det. Jag tänkte på alla de texter jag läst i filosofi och idéhistoria, Aristoteles och Rousseau som Stridsberg också nämner i sitt förord, som talar om hur kvinnor är ofullbordade män, oförmögna att tänka flera tankar, intellektuellt underlägsna, bara till för att föda barn och ta hand om dem. Det konstiga är, som Mary Wollstonecraft påpekade i polemik mot Rousseau, att dessa underlägsna varelser (kvinnor alltså) ändå anförtros den viktiga uppfostran av de viktiga pojkarna till viktiga män. Hur går det ihop sig?

Jag tänker på de här fåniga diskussionerna som uppstår ibland när någon vill bevisa att om kvinnor vore så smarta som män, så skulle det ju finnas kvinnliga genier och forskare och uppfinnare och upptäckare att plocka ur historien. Men det finns det ju väldigt få av, alltså är män smartare än kvinnor. Jag vet inte vad man ska göra med sådana diskussioner, man skäms å mannens vägnar (han som argumenterar på det viset) för att han är så korkad och kan kläcka ur sig så ogenomtänkta pinsamheter. Man skäms över hans oförmåga att tänka, helt enkelt. Som Hedvig Charlotta Nordenflycht så insiktsfullt uttrycker saken:

”Naturen får då skuld, och blod och hjärta del
I det, som blott har grund i fostrings-sättets fel.
Man täpper ådran till uti en Springekälla,
Och undrar se’n därpå att ådran ej vill kvälla.
Man snärjer Örnens fot, dess vingar sönderslår,
Förviter honom se’n att han ej Solen når.”

Ja, men då kan man ju undra, som undelägsna män (ojdå, det är en Solana-influens) ibland överlägset påpekar, att nuförtiden kan ju kvinnor bara låta bli att låta sig förtryckas, eftersom vi är så jämställda här i landet. Men nu är det ju så, att de flesta män och de flesta kvinnor, är normalbegåvade, och de är också, både de normalbegåvade männen och de normalbegåvade kvinnorna, utsatta för socialt tryck och social återkoppling. En mycket effektiv förtryckarmekanism, som inte bara verkar i dåtid, utan också i nutid och med avklingning i framtid. Om nu den normalbegåvade mannen matats med en bild om de underlägsna kvinnorna under hela sin livstid, så har ju inte kvinnorna undgått att matas med samma bild. Och de flesta normalbegåvade människor agerar, vad det tycks, enligt den bild de har av sig själva, och som de tror att andra har av dem. Mycket effektivt, får man säga, för att behålla sakernas tillstånd i svårförändrad form. Så var det med den saken.

Men vad ska man tycka om SCUM-manifest då? Ja, jag vet inte. Jag hade högläsning av vissa partier för Doktor T och vi tyckte det var rätt roliga formuleringar ibland. Det är lite som om en intelligent komiker funderat lite, vänt lite på saken och formulerat en träffsäker iakttagelse. Som i avsnittet om Filosofi, religion och moral, där poängen är att mannen uppfann filosofi och religion eftersom han är så tom själv och måste leta utanför sig själv efter något av vikt: ”De flesta filosofer som inte är riktigt så fega [som de flesta män] inser att manliga brister existerar i män, men kan fortfarande inte inse att de bara existerar i män. Därför rubricerar de mäns villkor som det Mänskliga Villkoret. De lägger fram sina intighetsproblem, vilka skrämmer dem, som filosofiska dilemman och ger därigenom status åt sin primitivism […]”

Alltså, ligger det inte något i det? Är vi inte alla lite trötta på självgoda män som tror de är en gåva till mänskligheten, att det är kring dem allting kretsar, att de inte bara är solar i sina egna universum utan i alla andras också? Faktiskt är man lite trött på såna. De finns. Men det finns ju många andra också, som är mer vettiga, för all del. Som Doktor T.

Lite senare skriver Solanas om att det egentligen inte handlar om en motsättning mellan kvinnor och män, det kan vara för att hon anser att mannen generellt egentligen inte är ett problem, utan det är de hjärntvättade kvinnorna, Daddy’s Girls, som upprätthåller ordningen åt mannen, som är det egentliga problemet.

Jag har svårt att läsa manifestet som något annat än en träffsäker satir, Cutting up, håna, förlöjliga Den Viktiga Mannen, som tar upp tid och energi för kvinnor helt i onödan. Jag menar, visst har vi träffat på en hel del av den sorten?

En framsynt detalj är att Solanas skriver om det automatiserade samhället, där pengar inte styr. Själva samhällssystemet som ska komma fram sen när mannen eliminerats är inte helt tydligt, det är lite skissartat.

Förresten, man ska inte läsa texten bokstavligt. Man ska läsa den allegoriskt.

Som om inget hade hänt

Då var vi tillbaka igen efter en vecka av sol, bad, mat, sömn och läsning. Tyvärr fick jag inte med mig de rara tonåringarna på några direkt vidlyftiga äventyr. Nåja, vi var på fisk-spa, det var ganska kul. De har blivit så misstänksamma. Store Son berättar då och då en skräckhistoria för sina syskon, som för att hålla liv i Berättelsen om Mamma. Såhär går den:

”Mamma och jag var ute och körde bil, och så skulle vi stanna och gå en mysig skogspromenad. Så vi gick. Och helt plötsligt hamnade vi vid en hällristning. Typiskt mamma-style.”

Nu är väl inte just hällristningar min stil, det tycker jag är ganska trist egentligen. Det var bara det att just den promenadvägen, den gången, passade så bra. Men i princip har han nog rätt, ändå. Det finns ofta en tanke att man ska se något av något slag. Jag hade t ex gärna åkt till Lindos en dag och gått upp till Akropolosklippan, men jag vet inte, det verkar ju vara lite turistigt. Och fruktansvärt varmt. Å andra sidan var ju hela resan fruktansvärt turistig. Men avslappnande. Jag hann t ex läsa tre hela böcker och en halv:

Kallocain av Karin Boye. Intressant, även om slutet var något konstlat och ofärdigt.

Öst och Väst av Ronny Ambjörnsson. En så’n bok som jag nog behöver läsa igen, det blev mycket att tänka på, många trådar och idéhistoriska förlopp om Europa, Amerika och Asien, hur européer ser sig själva i förhållande till andra. Idén om att relatera till något för att få syn på sig själv drivs, men det verkar inte alltför underligt, det stämmer i alla fall med det jag alltid hävdar, att den man främst lär känna när man interagerar med andra människor är inte de andra, utan en själv. Intressant i alla fall.

Och till sist läste jag Voltaires Traktat om toleransen med anledning av Jean Calas död. Vad ska man säga om den, jag tror inte jag förstod tanken överallt. Jag hade fått för mig att Voltaire i alla fall var smyg-ateist, men det verkade det inte som här. Kan det verkligen stämma att han försvarade religionerna och visade deras stora tolerans egentligen, och hur de här domarna i Toulouse felat i sin tolkning av religionen när de steglade Jean Calas? Jag måste väl läsa igen, men boken är en orgie i exempel på dumheter som görs i religionens namn, fast man inte borde. Typ. Tror jag.

Och nu är jag tillbaka till jobbet, och det är som om inget har hänt. Jag var uppe i speed på nolltid. Det såg själva arbetsuppgifterna till. Under veckan hade det hänt lite på huset, takpannor hade kommit på, och ställningar försvunnit. Nu ska vi ägna semestern åt att måla en andra omgång. Men, jag undrar om vi inte skulle måla fönsterfoderna svarta också. Svårt att riktigt veta innan man gjort det. Och tänkt en smula.

Den halva boken, förresten, är Technology: A world history av Daniel R. Headrick, jag är framme vid renässansen nu. Den är också spännande. Jag har för mig att jag läste om ingenjören som det kompletta geniet i den. Det tyckte jag kändes så trevligt. Men när jag skulle leta upp det för att kunna citera på ett rätt och riktigt sätt hittade jag inte stället. Kan jag ha drömt? Det tror jag inte.

Soluppgång från hotellbalkongen.

Och så framskridandet.

Garageuppfarten. Än så länge utan garage.

Och från trädgårdssidan. Stenarna, som finns i mängd, ska förstås arrangeras så småningom.

Om själen

Av någon anledning ramlade jag på en podd på svt play, Människan och maskinenvars för säsongen sista avsnitt handlar om Själen, ”där människans yttre och inre värld verkligen möts”, som sägs i inledningen. Man verkar inte vilja skilja på medvetandet och själen, men håller sig en mest till att prata om det senare. Jag är rädd att jag tappade bort mig lite, det var aningens långsamt och ganska pladdrigt som det vanligen blir i poddar. Man hade gärna haft en text att läsa istället. Avsnittet inleds med ett litet anförande av den ene programledaren, Eric Schüldt:

”Om man tittar in i en annan människas ögon, och upplever att det finns någonting där bortom det rent maskinella, är det då falskt, är det då självbedrägeri, är det en romantisering av sakernas tillstånd är det till och med ett sentimentalt, barnsligt sätt att se på världen? Att det skulle finnas något mer i oss än synapserna, signalsubstanserna, organen, allt vårt innanmäte. Och jag måste ju säga det att jag tror ju inte det är tomt inuti oss, jag tror ju faktiskt på riktigt att det finns en själ, det är min övertygelse, det måste jag ändå vara öppen med. Jag kan inte se mina medmänniskor som maskiner.”

Ja, och det blev väl får man säga den tongivande för hela programmet. Den andre programledaren, Per Johansson, som jag fö minns från några bloggträffar för mer än tio år sen, gjorde några intressanta nedslag i idéhistorien om synen på själen. Kanske får jag lyssna en gång till, jag erkänner att jag tappade fokus emellanåt, men den övergripande idén tycktes ändå vara att försvara själens existens som något icke mekanistiskt. Hur ”jag kan se att det finns något där” skulle avfärda en mekanistisk orsak stod inte helt klart, förutom en uppenbar önskan att ”något mer” ska finnas.

Och det tycker jag är intressant. Varför är människor så rädda för tanken på en deterministisk och mekanistisk värld? Ja, en anledning är förstås att det skulle detronisera människan som en unik skapelse och frånta henne hennes megalomana inställning till sig själv. Som om naturen spelat oss ett spratt, vi får medvetande och kan hänga mer i allt som händer oss, men kan inte påverka. Vilken nesa! Jag tycker nästan det är lite roligt.

Ja, nu blir det ju lite svårt att visa, eller avvisa det där med själen, i alla fall enligt nuvarande förhärskande uppfattning om vetenskapen, som ändå verkar vara bästa instans att komma med någon form av vettigt påstående i frågan. Men, om man tänker på saken, visst verkar det väl mer konstigt att det skulle finnas än själ, än att det inte skulle göra det? Varför duger inte den helt fantastiska och svindlande tanken på den enorma mängden signalvägar och kombinationer vi kan åstadkomma, som vi inte har kontroll över, som förklaring för vår oförmåga att överblicka ”det vi ser i varandras ögon”? Det tycker jag är konstigt. Alltså synes det mig mest vettigt att anta själen helt enkelt är en illusion.

Och det kan väl funka lika bra som något annat?

Midsommarmys

Det visade sig att de rara tonåringarna alla hade egna planer för midsommar, vilket innebar att Doktor T och jag kunde fira dagen som vi ville. För mig innebar det medelst läsning. Jag inledde vid åttatiden i morse, ute på altanen. Benen i solen och fågelsång. Framåt tio drog grannarna igång sitt basdunkande. Nu bor ju inte grannarna vägg-i-vägg, det här är stora villatomter med ordentligt mycket luft emellan husen. Bara så att problemet blir tydligt. Men jag har ju vidtagit åtgärder för detta, så jag gick och hämtade mina noise-cancelling-lurar. Nu visade de sig inte cancellera basdunket i den omfattning jag tyckte var önskvärt, men efter lite sökande på Spotify vaskade jag fram ett lämpligt havsljud. Några havsljud tvingades jag rata, när det plötsligen började plinga mitt i dem. Det var något med mindfulness tror jag. Men mer renodlat havsljud på lång volym gjorde susen.

Jag läste ut Vänsterdocenten av Torbjörn Tännsjö, en lisa för själen att läsa i jämföresle med Buber. Inte för att jag håller med Tännsjö i hans politiska åskådning, inte alls faktiskt, men han presenterar olika resonemang i både sin politiska och sin filosofiska gärning, och resonemangen är glasklara. Dessutom är boken bitvis hysteriskt rolig när han i korta ordalag avger omdömen om möten med olika mer eller mindre kända intellektuella och andra. Vad sägs om följande lilla passage om mötet med f.d. ärkebiskop K.G. Hammar:

”För några år sen debatterade jag i teve med dåvarande ärkebiskopen K.G. Hammar. Han har aldrig framstått som intellektuell eller ens teologiskt skarpsinnig […].”

Och om VPKs ordförande Lars Werner apropå partiets kapitulation inför kapitalismen:

”Vem hade kunnat ana att hans murarhjärta klappade för privata daghem?”

Ett avsnitt behandlar den tillfälliga ondskan, vilket är mycket intressant och kräver vidare läsning. Hur kommer det sig att människor blir onda när de verkar vara helt normala?

När jag läst ut den kände jag mig stärkt och styrkt så jag gav mig på Buber igen, den sista tredjedelen. Ledbruten, med svidande ögon och värkande muskler blev jag klar för någon halvtimme sen. Det var en riktig plåga att läsa klart den. Det stod mycket klart under sista tredjedelen att det handlar mycket om Gud, om relationen till Gud, det här med Jag och Du och Det. Och det säger sig självt att det inte på något sätt kan tilltala mig eller åstadkomma något slags genklang hos mig. Inte heller någon förståelse, det handlar ju inte om något hur eller varför, det är bara en mängd ord som på något sätt ska trigga känslor i den som grubblar över Gud. Fine, nu vet jag det.

Nu ska jag ta upp något annat att läsa. Frågan är vad. Något skönlitterärt kanske, något samtida. Jag har börjat på Björnstad, av Fredrik Backman, men den har inte riktigt kommit igång. Kanske ger jag den chansen att göra det. Annars har jag flera intressanta böcker i idéhistoria som står på tur.

Vila

Ingen Buber idag. Jag har 64 sidor kvar, de tar jag väl över midsommar. Naturligtvis läser jag på ren vilja, som när man sprungit långt och egentligen inte orkar de sista kilometrarna men springer av ren envishet. Så är det med den här boken också. Vem vet, allting kanske framstår i ett förklarat ljus just sista sidan, och det vore väl dumt att missa det.

Jag har en tendens till självskadebeteende. Mentalt och intellektuellt självskadebeteende. Jag ägnar mig delvis åt sådant jag tycker är intellektuellt plågsamt, som Buber t ex. Eller ja, ren rappakalja till och med ibland. Jag läser sådant där jag tycker argumentationen har luckor, eller antagandena är felaktiga, eller slutsatserna sprungna ur värderingar snarare än hållbara argument. Det är för att försöka förstå hur människor som inte tänker som jag tänker. Det är klart det är trevligt att läsa sådant där man nickar och håller med och tycker resonemangen är briljanta och lärorika, slutsatserna oklanderliga. Det är jättetrevligt. Men, om man vill ha något att fundera över är det ju bättre att läsa sådant som inte är så.

Vänsterdocenten har jag läst idag, några avsnitt. Det är en lättnad att läsa en sådan text efter Buber. Den är glasklar och dessutom bitvis rätt rolig. Tännsjö har en politisk åskådning jag inte delar, men han beskriver och argumenterar för hur han tänkt i olika frågor, också där han ändrat uppfattning med tiden. Det är ohyggligt intressant.

Och idag är längsta dagen, tänk, sen blir det mörkare igen. Idag har jag inte besökt bygget, och det var visst några dagar sen jag fotade. Alla fönster är på plats nu, och snart är el och rör dragna. Vi kan se hur det ser ut inifrån vid kök/vardagsrum, hur det såg ut för någon vecka sen alltså.

Fortsättning på Buber

Igår morse gick jag upp ganska tidigt, jag brukar vakna mellan sju och åtta på helgen. Det var fint väder så jag gjorde mitt morgonkaffe och slog mig ner på altanen med en kopp och en bok. En tyst, skön morgon, det var bara fåglarna som kivades vid fågelbordet. Alla andra i familjen sov. De andra lyckas alltid sova mycket mer än jag. Men det gjorde inget, jag satt där och läste. Jag läste några avsnitt ur Jag och Du, och jag läste några kapitel ur Torbjörn Tännsjös Vänsterdocenten. Vid halv tio skjutsade jag Lilla Dotter till pojkvän, sen åkte jag hem och fortsatte läsa. Halv elva bröt helvetet lös. Då startade grannen sin motorgräsklippare. Egentligen har jag kanske inte så mycket att säga om det, klockan var trots allt efter tio, en lördag. Man måste få sköta sina ytor. Icke desto mindre var min lässtund förstörd. Jag gick in. Grannen var ganska snart klar med sitt gräsklippande, det är bara en liten plätt han klipper med motorgräsklippare, en plätt där hans lilla tysta robotklippare inte når. När han var klar gick jag ut igen. Men då hände något mycket värre. Grannen startade sitt innbyggda musiksystem. Och öppnade alla altandörrar. Och drog upp volymen. Han mår antagligen så himla bra av musik, särskilt basljud, att han vill missionera i världen och generöst dela med sig av sin upplevelse för att alla andra också ska må så bra.

Nu mår jag inte alls bra av andras musik. Jag mår knappt särskilt bra av musik alls, fast ibland lyssnar jag. Särskilt mår jag inte bra av lågfrekventa ljud, jag hör förtusan transformatorstationer på mils avstånd. Nåja, det var en liten överdrift. Men blir rent illamående av vissa ljud, t ex basdunk. Kroppen vrider sig i plågor, hjärnan vrider sig i plågor.

Eftersom det inte känns som någon idé att prata med någon som inget begriper av egen kraft, dessutom krävs det total avstängning för att jag inte ska må illa, beslutade jag mig för egen åtgärd. Jag åkte och köpte ett par hörlurar med brusreducering. De var fantastiska på basljud. Nu är min sommar räddad. Hoppas jag. Så jag kan fortsätta med Buber. Denne förfärlige man. Jag har väl läst lite mer än halva boken. Den blir bara konstigare och konstigare. Jag läser ordkombinationer, men jag förstår inte vad det står. Varför skriver han så mycket nonsens? Ordkombinationer som inget betyder, som saknar innehåll och mening: ”I den egentliga subjekttillvaron mognar personens andliga substans.” Eller: ”Därför blir, när detta Jag vänder tillbaka till sig självt, verklighetens ande kvar hos det, skådandet av solen stannar kvar i det välsignade öga som besinnar sig på sin egen glans, och elementens vänskap ledsagar den människan in i dödens och tillblivelsens stillhet.” Håll med mig, det finns ingen substans i det, det är poetiska uttryck för en känsla av något. Inte vet jag vad det är? En upplevelse av vad Jag är? Elementens vänskap?

Det kan inte hjälpas, jag ser fortfarande inget som bidrar till någon förståelse, eller insikt. Det ska, enligt baksidestexten, förena en existentialistisk grundhållning med en språkfilosofisk. Naturligtvis undrar jag exakt vad det är som är det ena eller det andra.

Vad är det som gör mig så himla skeptisk? Framförallt är det den ohyggligt luddiga framställningen, med meningar som inte har någon betydelse. Hur ska jag förstå dem? Finns det inget annat sätt att uttrycka det som ska uttryckas? Jag lutar åt att det är en känsla som ska uttryckas. Det är något med subjekt och objekt. Men varför då? Och hur ska det tillämpas, vad ska jag göra med texten när jag läst?

Många frågor. Inga svar.

När man är överenergisk

Eller överpositiv. Eller överoptimistisk. När man helt enkelt tar på sig något som man sen inser kommer bli svårt att ro iland. Det gjorde jag idag.

Vid ett par tillfällen på sista tiden har Bubers Jag och Du dykt upp under fikasamtal på jobbet. Den har dykt upp på det fascinerade sätt som ingenjörer kan prata om sådant som de upplever synnerligen världsfrånvänt och märkligt på ett sätt som att man mer undrar hur det kan ha blivit så än vad människan som skrev egentligen menar. Fast det undrar man också.

Och jag tänkte att jag kan ju inte ha åsikter om något jag inte känner till, alltså måste jag ta och läsa det där innan jag tycker något. Och eftersom jag har nära till handling skred jag genast till verket, dvs jag åkte till biblioteket och lånade boken. Det skulle jag inte ha gjort. Redan efter några sidor uppenbarade sig svårigheterna. Svårigheterna i hur jag ska stå ut att läsa. Vilken rappakalja! Det är min spontana reaktion efter några sidor. Texten spårar ur i rena obegripligheter: ”Den människa till vilken jag säger Du blir för mig inte till erfarenhet. Men jag står i relation till henne, i det heliga grundordet. Först när jag träder därur, blir hon åter till erfarenhet. Erfarenhet är Du-avstånd.”

Det kryper i mig. Det kan var och en förstå. Vad betyder det där? Vaddå ”erfarenhet”, vad menas med erfarenhet här? Att Du inte blir en ”erfarenhet”? Nähä. Och om Du inte är en erfarenhet, vad är Du då? Inte för att jag tycker Du skulle vara precis en erfarenhet, Du kan ju vara Du, det bryr ju inte jag mig så himla mycket om. Var på Du. Det förefaller mig alltså som synnerligen betydelselöst pladder, faktiskt. Kanske har det en poetisk stämning över sig? Jag vet inte. För mig tycks orden som står där tillsammans helt enkelt inte betyda något alls. Inget alls som jag kan relatera till, eller associera till. Men uppenbarligen är det skrivet, uppenbarligen både utgivet och översatt. Så vad betyder det för Buber, vad är det han vill säga egentligen, vad är det han pratar om?

Jag ska fortsätta läsa, vem vet, det kanske blir som Doktor T oroar sig för, att helt plötsligt uppenbarar sig en psykadelisk värld för mig. På måndag, tänker jag, kommer jag att slå mig ner vid fikat på jobbet och liksom bara bli till där i fikarelationen med en massa Du.

Med känsla för tid

Imorse satt jag och Lille Son och åt frukost. Jag kokade pasta till min lunchlåda.

Nu borde klockan ring …” sa jag, och då ringde den. ”Vilken känsla för tid jag har” utropade jag glatt, utan att tänka på hur jag närt de rara barnen med diskussioner i olika filosofiska ämnen.

”Det tog bara en stund för signalen att nå ditt medvetande” sa Lille Son förnuftigt, och sen följde en utläggning om hur jag uppfattat ringsignalen rent fysiskt innan den nådde medvetandet. Alltså ”visste” jag att det skulle ringa precis när jag blev medveten om att det ringde. Fast jag undrar varför jag tänkte att det borde ringa, istället för det ringer, precis innan jag hörde signalen. Tänkte jag i själva verket jag borde höra att det ringer? Var det medvetandedisplayen som demonstrerade sig, i själva verket hade allting redan, rent fysikaliskt hänt? Epifenomenologin är sann, medvetandet en display och den fria viljan en illusion. Vilken värld!

Men, kul är den i alla fall. Här ser vi dagens byggbilder, Lille Son inspekterar, man ser inte mycket utifrån nu av det som händer. Och jag ska skriva examinationsuppgift i vetenskapsteori den närmsta veckan.

Den stora smällen

Eftersom jag är utsatt för århundradets förkylning, nu kryddad med bråkande bihålor och tillhörande övertryck i hjärnan blir det inte många knop gjorda av Viktigt Arbete. Den stackars hjärnan har inte samma flow, det är trafikstockning på den sexfiliga motorvägen, som den brukar ha. Vägarbete förmodligen. Rensning av vägrenen.

Det är bara att gilla läget och ägna sig åt lättsmälta sysselsättningar, även om det gör mig ohyggligt rastlös. Jag menar, i vanliga fall kan jag roa mig själv med att tänka på olika intressanta saker, men nu måste jag lita på den opålitliga yttervärlden för detta ändamål. Frustrerande. Nåja. Det är inte det som är Den Stora Smällen, även om den är stor nog. Jag tänkte nämligen lite på det här med determinism och fri vilja igen. Jag kan inte låta bli. Jag tänker att här finns en hund begraven, eller möjligen en katt i en låda, eftersom jag tycker att determinism verkar vara det enda rimliga som princip för universums dynamik. Samtidigt som jag sitter här och är frusterad för att jag inte kan göra det jag vill välja att göra. Nu har människor naturligtvis tänkt och disktuerat detta i en evighet, men det hjälper inte mig, för jag tänker på det i alla fall. Så jag tänkte börja från början, från Big Bang, och när jag läste lite om det på Wikipedia, stod det

Big Bang (eller Stora smällen[1]) är den mest vedertagna kosmologiska teorin …

Stora Smällen? Vem säger det? Och så kollade jag NE, och där vill de också använda Stora Smällen (eller stora smällen). Och det tycker jag var så roligt, så jag kom av mig i mina filosofiska tankar. Stora smällen.

Hur ska man tänka på ingenting. Det finns ingenting, men så plötsligt exploderar det och alllting som finns, finns. Och från det ögonblicket finns ingeting som inte är bestämt, det är bara att vänta på att det ska inträffa. I alla fall för oss, som verkar se något slags tidsberoende. Antag nu, antag alltså, tänk en sekund, strunta i rimligheter eller orimligheter, tänk en sekund eller några fler, att vårt universum är deterministiskt. Att jag skriver detta nu bestämdes redan i universums första mikrosekund, nanosekund eller ännu mindre infinitesimala sekund. Hur kommer det sig då att jag trodde jag valde att sätta mig ner och skriva, jämfört med att gå ut och pyssla med gräsklipparroboten som återigen fastnat på sitt favoritställe? Och hur fungerar gräsklipparrobotens slumpgenerator? Sannolikheter tycks för oss ganska icke-deterministiska, hur ska vi pressa in dem i den deterministiska världen?

Jag kan köpa att jag sitter här och är trög och inte har överblick över hela det gigantiska ekvationssystemet som bestämmer mig nu, att jag har en illusion av frihet. Slumpen kanske bara verkar slump av samma anledning förresten? Men, ytterligare en fråga uppstår och det är varför jag är medveten om det, och grubblar över dessa frågor, om det inte finns någon poäng med det. Nu ska man naturligtvis inte lura sig till någon teleologisk världssyn här, och tro det finns syfte och mening, istället får man se det som att det har visat sig vara den mest praktiska lösningen, alternativt som vi var inne på häromdagen, en bieffekt. Om det nu inte finns någon mening, kan man väl tänka sig att medvetandet också bara råkade bli, utan mening. Men om något ”råkade” bli, verkar det ju inte vidare deterministiskt. Alltså är medvetandet en deterministisk grej. Det blir så helt enkelt, precis som de här predator-prey ekvationerna.

Och nu tänkte jag lite snyggt knyta ihop säcken, innan det blir alltför långa förvirrade, oavslutade tankekedjor, men se där kom bihåleslemmet in och trögade ner alltihopa (undrar hur länge jag kommer kunna skylla på det?) så tankarna får helt enkelt stanna av där. Vi kan se det som att det finns en massa lösa trådar som på något sätt hänger ihop. Och jag känner i kroppen hur fruktansvärt irriterande det är att inte se dem sitta ihop ordentligt.För på något sätt tycker jag ju att jag i viss mån styr upp tillvaron. Igår till exempel, hade jag tänkt laga en god soppa till middag, men jag glömde baka bröd i tid, så jag fick göra snabb rokad och ta torsdagspannkakorna på onsdagen. Vad sa determinismen om det, kan man undra?

När det är lite roligare

Som jag visste, varar inte o-roligheter alltför länge. Redan framåt eftermiddagen/kvällen började energin återvända. Kanske var det för att Doktor T tog på sig en vederbörlig andel av mansförkylningen. Det är tungt att själv ansvara för allt. Nu vet jag egentligen inte, man kan tänka sig att när mansförkylningar hoppar på det där sättet att de liksom på något sätt växlar upp, oavsett om det beror på en inneboende förstärkningsegenskap hos viruset, eller om det beror på värddjurets (dvs mannens) konstitution. Jag vet inte.

I vilket fall som helst lyckades jag, utöver arbete, gödsla gräsmattan, jag ser en inre vision av en viss våglängd av grönt breda ut sig. Och en gräsklippare som är som ett andra husdjur, kämpandes med djungeln som kommer upp.

Och jag tog ytterligare en lagom lång promenad, precis lagom för att lyssna på ett In Our Time-avsnitt, nu slutar jag länka för det har jag redan gjort, som handlade om Mind/Body-problemet. Hur ska man kunna påverka kroppen, materien, med medvetandet. Det är förstås ett intressant problem. Och de pratade om epifenomenalismen mot slutet, och det är faktiskt inte så tokigt. Om man redan tänker sig determinismen, är det inte alls något problem att tycka att epifenomenalismen passar bra in. Dvs , medvetandet har inget som helst att säga till om vad kroppen ska göra, sådant sköter kroppen alldeles själv. Om den vill skriva ett blogginlägg är det inte för att jag medvetet bestämde mig för det, utan för att kroppen helt enkelt hade sin egen agenda att göra det. Att jag tror att jag bestämde det, beror bara på att medvetandet är kroppens och hjärnans display, som talar om för mig vad som händer och sker och får mig att tro att jag varit med på det.

Man skulle kunna tänka sig att det är en praktisk funktion som evolutionen hittat på, om det t ex skulle vara en liten läcka mellan kroppen/hjärnan och medvetandet. På så sätt att medvetandet liksom skulle kunna slöa ner kroppen, typ skruva på intensiteten, av olika skäl. Och om medvetandet tror att det inget har att säga till om, blir det ledset och håglöst och det slöar ner kroppen. Alltså måste medvetandet hållas sysselsatt medan gener och annat står i och bringar ordning på saker och ting. Därmed får vi alltså veta vad som sker, och dessutom inbillas vi att tro att vi kan påverka. Ungefär som folkomröstningar som är rådgivande. Så kanske medvetandet fungerar, som en rådgivande folkomröstning, sådär lite semi-epifenomenologiskt.

Idag kollade vi också hur solnedgången fungerar i huset. Det verkar som den kan fungera bra.