Filosofiska frågor

Jag tror jag grubblar ihjäl mig över en filosofisk fråga. Den försåtligt simpla frågan: ”När kan man anse att en matematisk modell är tillräckligt validerad för att vara användbar till det jag vill använda den till?” Inte så krångligt eller hur? Att ställa frågan. Svaret är mycket, mycket värre.

Men medan jag grubblar över det, har jag ägnat en stor del av kvällen till mer lättsamma övningar, i satslogik. Det är ett så’nt område som man kan trilla ner i av förtjusning över hur tjusigt man kan formalisera språket. I alla fall när det är uttryck av en art som passar att analysera så. Förstås. Det är underhållande. I den här kursen snuddas det bara lite i det, den är en liten teaser. Jag ska läsa mer av det senare. Men nästa delkurs är vetenskapsteori, då kanske jag kommer lite längre i den första frågan.

Idag var det någon som frågade mig om jag har något mål med dessa studier. Mål? Va? Alltså jag läser ju för att det är roligt … jag vacklar mellan filosofi och idéhistoria. Jag vill läsa båda. Och det har jag ju gjort. Och tänker göra. Och sen, tja, jag kanske tar en examen eller så. Eller två. Men vad jag ska med det till, det har jag ingen aning om. Det är en filosofisk fråga.

Fö har bygget kommit ytterligare lite längre idag.

En del människor är som tvål

Nu blir det ett inlägg till så att jag kommer ikapp dagen i det datumreferenssystem som används här på jorden. Eftersom min hjärna, eller i alla fall de tankar den tänker, företar sig resor i olika hastighet, innebär det nämligen att tiden krymper och sträcks ut lite beroende på vad som händer, alltså kan mitt referenssystem vara i otakt med jordens. Det ser jag som den mest rimliga förklaringen till att det ibland blir ur fas med blogg-dagarna.

Det är faktiskt ganska kul att skriva. Jag vet inte riktigt varför det är det. Men det är det. Det har jag alltid tyckt.

Jag kom att tänka på att en del människor är som tvål. Inte så’n flytande tvål, utan Barnängens barntvål. Eller linnehanddukar. De luktar tvål, och deras hud ser ut som en linnehandduk. Sträv liksom, genomskinlig, skör. Torr. Utan att kanske ens vara torr. De människorna har full koll på allt. De är planerade och organiserade. De har liksom tydliga kanter och hörn och avgräsningar. Nu ska det inte misstolkas som om jag tycker att de är fyrkantiga, reserverade och tråkiga. Inte alls faktiskt. Eller jag menar, de är inte nödvändigtvis tråkigare än någon annan. Men människor som är som tvål har inte böcker som dräller överallt. Deras böcker står i bokhyllan, tills de ska läsas. Sen ställs de in igen. Inte som mina böcker, som ligger i stora högar i mitt arbetsrum. Jag tar ur dem ur bokhyllan, sen ställer jag inte in dem på flera månader. Det kan ju vara något som behöver läsas. Sen lägger jag de nya böckerna på hög. Och sen får jag inte in alla i bokhyllan igen.

Jag har börjat läsa Thérèse Raquin, fast den ingick i förra vårens litteraturkurs lyckades jag missa att läsa den! Otroligt. Men nu ska jag göra det. Jag tror jag läst den för oerhört länge sen, men det kommer ju inte jag ihåg.

Men, nu kom jag ifrån tvålen. Tvålmänniskor. Andra människor är mer som blöta fläckar, eller slime. Fast inte rent bokstavligt alltså, och inte heller på ett nödvändigtvis negativt vis. Det är mer att deras gränser är mindre tydliga.

Tvålmänniskor och slime-människor. Sen har vi de som är helt normala förstås. Som jag. Jag tänkte på Meursault, du vet han i Främlingen, när jag körde till jobbet i morse. Jag gillar Meursault, han är liksom konsekvent, han har koll på saker och ting. Han vet att saker och ting är meningslösa och att det inte har någon betydelse. Men det är inte detsamma som att han är deprimerad och vill ta livet av sig vid första bästa tillfälle. Inte alls. Jag tycker faktiskt att hans inställning till livet är underskattad och också negligerad. Så fort man läser Främlingen och ska diskutera den, blir människor provocerade och tycker illa om Meursault. Jag tycker det är förfärligt, han är faktiskt en mycket sympatisk människa. Lite tvålmänniska, faktiskt.

Rousseau den lille masochisten

Rousseaus Bekännelser, Bok I, har förekommit i flera av kurserna jag läst, främst i litteraturvetenskap. I idéhistoria lästes Om samhällsfördraget och Avhandling om ojämlikheten mellan människorna t ex. I filosofikursen har han inte förekommit än, mer än genom Wollstonecraft.

Så, nu läste jag alltså Bok I av Bekännelser igen. Hans sätt att beskriva de lyckliga åren av sin uppväxt, och människorna omkring honom, det låter precis som både Goetes Werther och Shelleys Frankenstein. Men Rousseau var före; ”Huru skulle jag för resten kunna bliva elak, när jag icke hade för ögonen annat än föredömen av mildhet och saktmod och omkring mig hade de bästa människor, som tänkas kunde?”

Sen berättar han om hur han tillsammans med sin kusin sattes i skola, eller uppfostran, eller något hos herr och fröken Lambercier. Och det var där han upptäckte sin förtjusning i att bli bestraffad: ”Vem skulle tro, att denna kroppsliga aga, som en flicka på trettio år tilldelade mig vid en ålder av åtta, blivit bestämmande över mina böjelser, mina begär; mina lidelser, mitt hela jag för återstoden av mitt liv och detta just i en riktning alldeles motsatt den, som naturenligt kunde ha väntats?” Han tänkte sig alltså att det var han som skulle ha böjelse att utdela kroppslig aga. Egentligen.

Ja, sen förföll han till att stjäla, ljuga och vara lat i arbete. Och besatt av att läsa. Samt ha några synnerligen förvirrade förtjusningar i damer. Jag är inte helt förtjust i Rousseau, jag tycker han låter sig överväldigas av känslor alldeles för mycket, det är som om han gillar att dväljas i det. Trots att han dessutom tycks ha förnuft att se det. Ganska märkligt om man frågar mig.

Mot slutet av Bok I skriver han, i lite romantiska ordalag, om vilken, lyckligare, vändning, hans liv skulle ha tagit om omstädnigheterna varit bättre, om man råkat i händerna på en bättre mästare. Liten offerkofta där, Rousseau?

Alltså, vad har vi av Bok I, vi har Rousseau med masochistiska böjelser, han ser sig som ett offer för omständigheterna. Men om han inte varit offer för detta skulle det kanske aldrig blivit några bekännelser? Avslutningen på Bok I är kul: ”Men i stället [för det där lyckliga, obemärkta livet han skulle levt om han haft bättre tur] … Vilken tavla jag blir nödsakad att upprulla! Dock, låt oss vänta med mitt livs olyckor, tills vi hinna dit; endast alltför mycket kommer jag att uppta mina läsare med detta bedrövliga ämne.”

Masochist. Och självplågare.

Visst blir man lite nyfiken på hur det ska gå, egentligen, hur det hänger ihop? Inledningen till Om Samhällsfördraget t ex: ”Människan föds fri och överallt är hon o bojor. Den som tror sig vara herre över andra är mera slav än de.”  Och i avhandlingen om ojämlikheten mellan människorna skriver han om kvinnans position: ”Älskliga och dygdiga medborgarinnor, ert köns öde blir att styra vårt. Lyckliga är vi, när den kyska makt ni utövar endast inom det äktenskapliga förbundet inte blir något annat än ett uttryck för statens ära och allmänhetens lycka.”

Han vill inte, men han vill, bli styrd och om man förpassar kvinnorna till hemmet kanske man kan få både ock? Han verkar liksom romantisera och försöka oskadliggöra makten på något sätt.

Tänk om Freud har rätt, allting går tillbaka till (den förträngda) sexualiteten. Så förfärligt, Rousseau föreslår en samhällsordning baserad på att han inte kan hålla sina böjelser i styr, på grund av sitt relativt böjelserna svaga förnuft. Hm, känner man igen det?

 

Kritiskt tänkande

Det heter delkursen i filosofi nu. Den är mycket intressant. Och inte helt lätt. Att analysera argument och värdera dem. Världen är full av osakligt argumenterande, kan man konstatera. Det visste jag i och för sig redan tidigare, men nu ännu mer. När jag brottats med särskilt fallasierna ser jag dem överallt. Världen är full av dem, alla texter. Enligt argumentationsanalysen är deras beviskraft mycket låg, man kan säga obefintlig. Så det är bara att förkasta argumentet.

Man kan ha det lite som hobby, tänkte jag, finns X argumentationsfel. Jag vet att jag läste en blogg ett tag som roade sig med att plocka sönder argument, det var ganska intressant. Men, sen tänkte jag, att det nog finns de som faktiskt inte bryr sig om att de använder sig av osakliga argument. De vill ha fram sina ord oavsett sakligheten i dem, och bryr sig inte om såna petitesser som saklighet. So what, liksom.

Och se där vad jag gjorde mig skyldig till nu då!

Det var det. Jag funderar på att delta i Blogg100 i år också. Förra året har jag för mig att det gick bra. Alltså, med bra menar jag att jag skrev ett blogginlägg varje dag i hundra dagar. Nu har jag inte varit så flitig på sista tiden, vilket beror på, som jag skrev någon gång tidigare, på att jag är trött på same-same.Oerhört många bloggare har oerhört smalt område, de skriver samma sak i blogginlägg efter blogginlägg, men med olika ord. Så enligt den argumentationstekniska fallasin guilt by association, gör väl jag det också. Och eftersom jag inte vill det skriver jag osynliga blogginlägg.

Utöver att ägna dagen åt kritiskt tänkande, har jag för avsikt att ägna den åt Jung i litteraturen, ta en promenad och titta på avloppsrören som ligger på vår tomt inför den alldeles snart stundande byggstarten, titta på en text som jag och mina kollegor åstadkommit under veckan. Dessutom tror jag att kameran vill ut och rasta sig lite i detta vackra vårväder. Vi får se vad det blir av smörgåsbordet av möjligheter en dag som denna. Kanske hinner jag med veckans inkomna läsning, som jag sparat till ett lugnare tillfälle? (Nåja, Ingenjören går ju fort att bläddra igenom).

Blogg100-tråden tappade jag visst bort. Får ta upp den senare.

Bullbak

Imorgon är det fredag. Tur att jag berättade det, annars hade du minsann inte kommit ihåg det. Jag kommer ihåg det, eftersom det är min tur att ha fredagsfikat på jobbet. Dvs det är min tur att fixa fikabröd. Som engagerad kollega ska man givetvis baka. Det gör jag ibland, men de senaste gångerna när det varit min tur har jag helt enkelt insett att det går alldeles utmärkt bra att köpa fikabröd också. Det finns människor som är fruktansvärt bra på att baka. Det finns de som har det som yrke, till och med. Och varför inte anamma Platons tanke där att var och en ska ägna sig åt sin grej. Några ska styra och andra skulle ägna sig åt jordbruk och så’nt. Och några skulle vara soldater.

Och vi ser ju hur det går när de som inte borde styra styr, analogt kan man anta att det inte är bra att de som inte ska baka, bakar. Icke desto mindre har jag bakat ikväll. Jag hittade ett förträffligt recept på vetelängd. Man bara slänger ihop alla ingredienser till en längd i en matberedare, rullar ut, smetar ut fyllning, rullar ihop, jäser, gräddar och klart. Rationellt och helt i min smak som procedur. När jag gjort den första slog kreativiteten till. Så jag gjorde en till, med en annan fyllning. Och sen en till, med en fyllning till. Den står i ugnen nu. Jag hoppas nougaten håller sig kvar. Ja, så nu har jag spenderat tre timmar ikväll på bakning. Timmar som jag hade kunnat ägna åt tillfredsställande läsning istället.

Men, om jag hade gjort det, hade jag inte haft något annat att skriva om här än same same. Och jag är så trött på att läsa same, same, så det borde alla andra också vara. Alltså vill jag inte skriva det. Jag tror jag skrivit om bakning tidigare, när jag hade min surdegsperiod för några år sen. Förresten bakade jag bröd till middagen ikväll också. Jag brukar, präktigt husmoderlig som jag är, slänga ihop en deg på morgonen som får stå och jäsa över dagen, och sen när man kommer hem med sjuttielva tonåringar, gör man baguettformer av degen och slänger in i ugnen, och så kokar man en soppa på morötter, potatis och lök och lite mer . Och steker baconbitar. Och på det sättet kan både veganer, vegetarianer och vanliga omnivorer plocka ihop sin alldeles egna preferensmiddag.

Nu längtar jag väldigt mycket efter något intressant att läsa.

Rapport från läsveckan

Jaha, ska vi ta en liten läsrapport kanske? Häromdagen bevisade jag att man bör läsa okända författare för att optimera sin läslycka. Men nu kanske det inte alltid är läslyckan, vari nu den består, som ska optimeras. För det mesta handlar det faktiskt om att optimera kunskapslyckan. Det är en annan sorts läsupplevelse.

Sista tentadelen i Filosofins Historia gick utmärkt också. Jag vill verkligen, verkligen, verkligen ha koll på historien. När man läser blandar allt ihop sig och det är svårt att se någon struktur och få ordning på det. Man får läsa många gånger. Varje gång man läser ser man något nytt. Det talar faktiskt emot mitt bevis.

Men, vi kan säga att beviset bara gäller sådant man läser en gång, för förströelse och nöje. Om man läser för att lära, ska man förvisso inte läsa favoritförfattare, men man ska absolut läsa om texter. Ett bra sätt att läsa om, har jag insett fast det var inte uträknat, irriterande nog. Ett bra sätt att läsa om är att läsa kurser från olika discipliner. Det visar sig nämligen att man läser en ganska liknande uppsättning i filosofi, idéhistoria och litteraturvetenskap. Inte helt förstås, men vissa personer dyker upp överallt. Och de dyker upp på olika sätt, med olika vinkling. Augustinus t ex, har dykt upp överallt. Descartes är en god kandidat. Spinoza. Sen rör de sig under samma tidsavsnitt, vilket gör att man får läsa om dem från olika håll också. Det är mycket effektivt, enligt min uppfattning. Mycket trevligt.

Efter, nu ska vi räkna ihop, 115 poäng av denna blandning sen förra hösten, tycker jag att jag börjar ana en viss ordning och struktur i alltihopa. Mönster börjar framträda. Det är ohyggligt roligt.

Ja, och vad händer nu då? Kritiskt tänkande är delkursen i filosofi, den är rätt intressant, att ordna argument. Och sen ska det väl läsas och skrivas en del. Jag måste läsa poesi. Jag har faktiskt hittat en som jag överraskande nog begrep mig på, som sa något, Lars Gustafsson. Men det var ju inte så konstigt, visade det sig sen. Igår somnade jag av Gunnar Ekelöf. Undrar vem som ska få den äran ikväll? Eller ska jag tänka på några handfasta differentialekvationer istället?

Att vara som en gris

Nu går jag igenom föreläsningarna i Filosofins Historia en gång, eftersom jag ska göra andra tentadelen idag eller imorgon. Men mina läsplaner hackas upp av allehanda verklighetsanknytna aktiviteter och företeelser. Som familj och jobb och allmän vardagshantering. Inom några veckor kommer husbygge att tränga sig in också och pocka på uppmärksamhet. Igår och i förrgår firades Lille Son och Lilla Dotter som just fyllt sjutton år, och idag är jag tydligen uppbokad som transporthjälp för Lille Sons förehavanden. Men eftersom jag är ingrodd optimist, eller verklighetsförnekare beroende på hur man ser saken, så tror jag förstås att jag ska kunna snika åt mig några stunder här och där in i den där andra världen, den där man läser och tänker mest hela tiden. Mitt eget holo-däck.

Nåja, när jag var i holo-däck igår förmiddag innan allt drog igång lyssnade jag på föreläsningen om utilitarismen igen, och läste två intressanta  artiklar, den ena om turens inverkan på framgång, den andra om misstron mot statistik. Båda anknyter, på sätt och vis, till utilitarismen. Nyttomoral, nytta som maximering av lycka.

Statistik som metod att maximera ett samhällets lycka, att undersöka hur det egentligen står till med olika saker, och hur åtgärder faller ut. Det verkar väl bra? Det borde det vara, om man använde det som det kan användas. Det måste finnas minst två saker som kan gå fel, det ena är vilken undersökning man gör. Hur man ställer frågan och hur man mäter svaret. Hur väl täcker mätetalet in frågeställningen, kan man fråga sig. Om man lyckats med det, så att mätetalet faktiskt säger något om det man vill säga något om, så kommer nästa problem. Det där med att det som gäller den statistiska människan inte gäller den individuella människan. Hur många gånger har man hört ”den där statistiken stämmer inte med mig” när någon ser att han/hon inte är i medelvärdet. T ex tvillingmamman som fått tvillingar utan att vara tvilling själv. Chansen att få tvillingar, tvåäggs, ökar lite, men bara lite, om man är tvilling själv. Vilket innebär att människor kan få tvillingar utan att vara tvillingar, och inte förstöra statistiken ett dugg. Men de tycker att de gör det. Eller att lönerna stigit och folk fått det bättre, utom jag. Då blir statistiken ett hån, och ”fel”. Det finns helt enkelt pedagogiska problem med statistiska metoder.

Och nu kommer jag inte längre ihåg vilken poäng jag hade tänkt göra, eftersom jag i tankarna är på väg någon annanstans. I alla fall inte resonemangen fram till dem. Så jag hoppar helt enkelt till dem direkt.

Nu ska vi se. Det var två. Den ena var att om man tillämpar statistiska metoder för att mäta lyckan i samhället, på något sätt, eller någon indikation på lycka, så kan man förstås få ett ”bra värde” om några få är superlyckliga och många är olyckliga. Eller om många är medellyckliga och några är superolyckliga. Så hur stora ”olycksöar” kan man egentligen tolerera innan mätetalet går åt skogen. Man skulle kunna lägga till spridning också, för att få en bättre bild av den frågan. Men många mätetal verkar inte vara fördelningar, utan bara … mätetal. Inte bra, helt enkelt. Slutsatsen blir att fler människor måste förstå matematik, för att vi ska få ordning på statistik och mätetal.

Den andra poängen som jag tänkte mig, som bara har lite beröring med statistiken, det är Mills tanke om kvalitét på lyckorna. Högre former av lycka är bättre än lägre, och vilka det är som är bättre ska avgöras av de som har erfarenhet av många olika slags njutningar. Men det betyder ju att det bara finns relativa njutningar. Om hela gruppen av människor bara tittar på olika TV-program som njutningar kommer läsning av intressanta böcker aldrig i fråga som njutning. Om ingen människa längre kan matematik, kommer matematisk problemlösning aldrig ifråga som en högre form av njutning, inte som njutning över huvud taget. Och det är ju rent förfärligt. Vi måste helt enkelt instifta Absoluta Njutningar innan det är för sent.

Vad ska man göra med alla gubbar?

Nu har första arbetsveckan efter julledigheten avverkats. Det visade sig att julledigheten hade gjort god verkan. Första dagen på jobbet kallades jag till ett möte, och jag gick dit och trodde att ett nytt problem skulle presenteras som jag skulle förfrågas om att lösa. Men, det visade sig att man förväntade sig en redovisning av den förra förfrågan, som jag glömt bort. Nåja, jag räknade snabbt ut den lösningen, och en lösning till på det som jag tänkte också borde ha förfrågats. Det blev ganska intressant.

Sen blev det fredag och slut på den första veckan. Mitt i veckan lämnade jag in en hemtenta i filosofikursen, Filosofins historia, det är faktiskt väldigt intressant tycker jag. Det blev mycket att läsa. Hela soffan i mitt arbetsrum blev full med böcker. Och golvet. Nu funderar jag lite på vad jag ska göra med alla dessa gubbar? Det retar mig liksom att jag läst ganska många dialoger av Platon, men långt i från alla. Jag har läst kanske halva Staten, men inte hela. Det retar mig storligen. Så nu tänkte jag att jag nog måste läsa alla Platons skrifter helt enkelt. Jag införskaffade mig ju hela uppsättningen på sex böcker så lyckligt under bokrean förra året, översättningen av Jan Stolpe. Ja, sen läste jag mer än halva Nikomachiska etiken, det är väl fyra böcker kvar. Och några små avsnitt ur Kants Kritik av det rena förnuftet. När jag skaffade den, retade det mig att jag inte skaffade de andra ”Kritik …” också. Så det gjorde jag nyligen, de kom i veckan också. Alltså måste jag läsa Kritik av det rena förnuftet, Kritik av det praktiska förnuftet, Kritik av omdömeskraften samt Prolegomena också. Jag har två avsnitt kvar att läsa i Grundläggning av sedernas metafysik förstås. Kant skriver aningens … kantigt, men det verkar som om man vänjer sig när man läst ett tag. Ja, och så var det ju Descartes då, Betraktelse över den första filosofien  har jag läst, med hans rara gudsbevis. Jag kan säga att gudsbevisen inte gick hem hos Store Son. 

Jaha, vad är mer halvläst … Spinozas Etiken. Där läste jag en del förra året i idéhistoriakursen, och en del i år. Men allt är inte läst. Så det måste läsas. Och sen har vi Hume också, Avhandling av den mänskliga naturen. Moralen, förståndet och passionerna. Snuttar lästa.

Man kan inte läsa snuttar, man måste läsa allt. Ja, och det finns mer … hur ska jag hinna med?

I fredags när jag kom hem, visade det sig i alla fall att den Vardagslycka, som jag delvis nämnt i förra blogginlägget, blev självuppfyllande. Badrummen var städade och det hade dammsugits och torkats golv. Och Doktor T hade inte ens läst mitt blogginlägg (vilket man väl kan ha åsikter om också, men det är prioriterat med städning, i alla fall just nu).

Men, sen när jag läst alla gubbar. Vad ska jag göra med dem då? Jag menar, flera av deras filosofiska bekymmer beror ju på de inte vet hur medvetandet funkar, eller att kunskapen om världens fysikaliska beskaffenhet är torftig. Det här med själen t ex. Finns det en enda människa som tror att det finns något immateriellt som svävar omkring som extra, nuförtiden? Ja, det gör det säkert, förresten. Icke desto mindre har jag en känsla (!) av att man måste förstå det som tänkts för att förstå det som eventuellt tänks nu. Eller för att förstå hur det blev som det blivit. Varför det är som det är.

Slut på jullovet

Sen jag började jobba, vilket är ganska många år sen, lite mer än 27, har jag nästan alltid tagit jullov. Helst lika långt som barnens. Två veckor i år, fast jag för all del fuskjobbat ett par dagar hemifrån. Nu är jullovet snart slut. Den oändliga lästiden är slut. Naturligtvis har jag inte hunnit läsa lika mycket som jag såg framför mig. Av någon anledning är det ständiga krav på att man ska göra annat. Nåja. En del har lästs. En del filosofiska skrifter, en del skönlitterära. Har jag blivit klokare? Det vet jag inte. Fortfarande känns det som om jag håller på att hälla ner alla tankar och idéer i en stor balja, en bassäng kanske, för att röras om och struktureras.

Jag väntar på att något vettigt liksom ska utkristallisera sig när jag tröskar igenom Descartes, Spinoza, Hobbes, Locke, Kant och alla andra. Alltså något användbart, något som gör att jag kan säga ”jamen precis, det är ju därför …”. Och häromdagen kunde jag för all del få Tolstoj att sammanstråla med Wollstonecraft och se Kant som öppnade Pandoras ask till den förfärliga postmodernismen. Alltid något som hänger ihop. Alltså, det där senare, om Pandoras ask, skrev jag bara för att jag ogillar flum förstås, jag tänker närmast på sådant flum som Sokal och Bricmont beskriver i Fashionable Nonsense. Men, kanske har en del tankar bara kidnappats av flummare som gett dem, tankarna, dåligt rykte. Vi får se. Jag har inte kommit till dem än.

Men Gudsbevis. Kant avfärdade möjligheten att bevisa Gud, men det visste ju inte Descartes, så han jobbar på.  Han har en idé om ett fullkomligt väsen. Men eftersom han själv inte är fullkomlig, kan idén om ett fullkomligt väsen kan inte ha kommit från honom själv. Och den kan inte komma från ingenting. Alltså måste det komma från Gud själv. Det finns lite många antaganden här, tycker jag. En sådan enkel sak som att Gud skulle vara fullkomlig, varför det? Är inte det bara romantiska fantasier och önsketänkande, det? Det är som att önska sig den perfekta chefen. Finns inte.

Sen har vi ju frågan om nu Gud skulle vara så fullkomlig, och har skapat Descartes, varför fäller han (D) falska omdömen ibland? Descartes försvarar Gud med att Gud gör så gott han kan med det ofullkomliga material han har. Men varifrån, undrar jag, kommer då det här ofullkomliga materialet? Varför skapar Gud, som är så fullkomlig, så’nt som inte är fullkomligt? Är han rädd för konkurrensen av andra fullkomliga varelser?

Naturligtvis hänger det inte ihop. Men det är kul att läsa.

Jajust det, jag glömde slutet på jullovet. Imorgon måste man skärpa till sig. Tvätta, handla mat till hela veckan, se till att allt funkar. Nåja, det ska väl gå.

Fö har jag för mig att för ett antal år sen, just den här dagen, tyckte jag att det var vår på gång. Det var väl rätt många år sen. Idag är det inte vår, det är minus 14 och snö. Doktor T har skottat snö, och jag tyckte det blev bra, han verkar ha bra handlag för det. Av någon anledning har han lyckats missa alla snöfall tidigare denna vinter, vilket inneburit att jag skottat två gånger och Lille Son en gång. Men, min poäng är, för att inte förlora mig i snöskottningsstatistik, att det enda som möjligen skulle antyda att det går åt vårhållet idag är ljuset. Det är helt enkelt en annan vinkel på solen än tidigare.

Kant öppnar för postmodernisterna

Men Kant öppnar ju dörren för postmodernismen! tänkte jag när jag läste om den Kopernikanska revolution han vill göra i metafysiken, i filosofin. Istället för att anpassa förnuftet till erfarenheten, anpassar han erfarenheterna till förnuftet! Ungefär. Alltså, jag tycker man kan förstå det på ett vettigt sätt. Men man kan missbruka det och förstå det på ett ovettigt också, eller dra det alltför långt.

Det enda vi verkligen kan veta är det som vi har erfarenhet av, tycks Kant tänka. Det är vad vi kan skaffa kunskap om. Det som ligger bortom det som går att erfara, kan man inte ha någon kunskap om. Han är alltså motsträvig till att extrapolera. Det är sunt i sig. Det verkar rimligt. Men en anledning till motsträvigheten tycks vara att han vill hålla vetandet borta från Gud, freda religion och tro. Jag köper det, det låter mig icke-tro också. Och det verkar förnuftigt att säga att erfarenheten är typ en mätning av verkligheten, tingen-i-sig, på sätt och vis. Jag tänker mig i meningen att erfarenheten liksom mäter verkligheten. Mätsystemet är förnuftets struktur.

Men det är här det kan gå helt tokigt.

Om man nu tänker ”jippi, jag mäter på mitt sätt och du på ditt”, och släpper mätsystemet fritt för totalt godtycke. Då trillar det ut både den ena och den andra erfarenheten av verkligheten, som kanske inte liknar varandra alls. Och om man sen får för sig att det inte är erfarenheterna som skiljer, utan att det är verkligheten, som skiljer. Då inser vi bekymren. Det där är förstås inte lätt, att skilja på det som man mätt, och det som är den verkliga processen.

Vi inser att Kant är filosofins Oppenheimer! Även om Platon är Kants Demokritos.

Det var vad jag tänkte, när jag med stigande skräck läste hur Kant försöker få erfarenheten att passa in i förnuftets struktur. Nu är han ju lite strukturerad ändå, det är inte anarki i förnuftet enligt honom, det finns en allmän struktur, de tolv kategorierna, som erfarenheten ska sorteras in i.

Kant hade kanske inte tänkt sig att de enskilda förnuften skulle ta sig så stor betydelse i tolkningen, utan mer det allmänna. Tänkte jag. Om jag nu ville försvara en stackars oskyldig filosof för missbruk av hans tänkande.

Tolstoy och Wollstonecraft

En föreläsning om kvinnliga filosofer, och en text av Mary Wollstonecraft (del av A Vindication of the Rights of Woman eller Till försvar för kvinnans rättigheter) ingick i den senaste delkursen i filosofi. Jag har bara läst inledningen och de första två kapitlen än, de var kursens smakprov. Men jag måste naturligtvis läsa hela, den är både intressant, skarp och rätt rolig att läsa. Hennes påstående är att kvinnor är som de är, intriganta våp för det mesta, eftersom de tvingas till det. Eftersom de med tvång hålls borta från utbildning som tränar förnuftet, och tvingas ägna sig åt att lära sig behaga mannen, blir de som de blir. Männen har som styrande kollektiv sett till att kvinnor hålls på våpstadiet. Sen använder de produkten av detta som bevis för att det är rätt att kvinnan inte kan tillgodogöra sig utbildning (där kan man tala om cirkelresonemang, och cirkelhandling, det är sorgligt). Först försätter de henne i våpigt tillstånd, sen använder de det påtvingade tillståndet som bevis för att kvinnor inte har förstånd.

Wollstonecraft argumenterar kring detta, och i alla fall i början av boken är hennes viktigaste argument för att låta kvinnor utbilda sig och få använda sitt förnuft, att de ju uppfostrar barn, söner. Ska verkligen ett våp uppfostra en man? Skulle inte männen tjäna på att kvinnorna var förnuftiga och bättre kunde uppfostra sönerna?

Hon visar hur denna enda talang som kvinnor uppmuntras att utveckla, behagsjukan, leder till intriger och hur samhället hålls tillbaka av det. Hon kritiserar Rousseau som har extremt idiotiska, måste man väl säga, idéer om hur kvinnor bör vara, även om de var i tiden. Och hur barn bör fostras. Rousseau själv levde i samboförhållande och hade fem barn som alla lämnades bort, det verkar som om han drömde en del.

Jag måste naturligtvis fortsätta läsa. Redan i inledningen är det idiotiska i förtrycket uppenbart, så vad mer behöver egentligen sägas? Men det behövs ju, förtryck kvarstår delvis även om vi, här, idag har samma möjligheter till utbildning och att skola förnuftet som vilken man som helst (nu talar jag inte om ”hela världen”). Faktum är att det, kollektivt, tycks vara männen som behöver skola förnuftet. På annat sätt än bristande förnuft kan man inte förklara varför män väljer inkompetenta män istället för kompetenta kvinnor, t ex, där de gör det. Nåja, det där med vad kompetens är, är en intressant fråga. Kompetens, i människors medvetande, verkar inte vara det som man tror det är, nämligen dokumenterade, eller erkända, meriter. Det verkar vara något annat. Det verkar inte handla bara om meriter, det verkar inte bara handla om den person som förmodas ha egenskaperna, utan också om den person som ser egenskaperna. Begreppet kompetens verkar lida av mätfel, precis som andra fysikaliska storheter. Det är som att mäta mjöl med decilitermått, en deciliter är inte alltid en deciliter, det blir inte så exakt, det beror på decilitermåttet hur mycket mjöl man verkligen får ner i degbunken. På samma sätt är det med kompetens, det finns en verklig, dokumenterad kompetens, men sen när någon ska mäta den, häller den upp lite för mycket eller för lite, med sitt mätsystem, sig själv.

Det var en utvikning.

Igår läste jag Kreutzersonaten, av Leo Tolstoy. Den handlar om en man som har mördat sin hustru. Han berättar hela sin historia, från sitt sexuella uppvaknande till mordet, för en medpassagerare på ett tåg. Och det intressanta är att han diskuterar samma frågor som Wollstonecraft. Kvinnor tvingas bli behagsjuka våp, vars enda tillåtna talang är att försöka snärja männen sexuellt. Det blir ett slags intrikat spiral, kvinnorna tillåts inte utveckla förnuftet, våpighet, männen dras med i spiralen och anpassar sitt beteende till detta, och så fortsätter det. Både män och kvinnor blir offer för förtrycket av kvinnorna. Tolstoy skildrar självföraktet hos mördaren, som ser sig själv utifrån när han berättar. Både män och kvinnor blir lurade av begreppet Kärlek, hur det egentligen är tänkt det ska fungera. Det är som om tanken om Kärlek inte når längre än till förälskelse, en potential, sen vet ingen längre vad det egentligen är, vad som egentligen förväntas. Det blir som det blir, en besvikelse för båda. Visst inser man att förnuft är en bra sak?

Jag kom just att tänka på att jag läste Platons Gästabudet häromdagen också. Där håller man tal om Kärleken, diskuterar vad det egentligen är. Bland annat handlar det om älskaren och den älskade, en äldre man och en pojke. Kärleken som medel för utbildning. Senare, alltså på Wollstonecrafts tid och Tolstoys, som medel för förtryck istället. Det verkar som om den, Kärleken alltså, kan användas som täckmantel för både det ena och det andra.

Sammanfattning 2016

Först kan man konstatera att nästa år, 2017, är ett primtal. Mitt nionde primtalsår. Ett tidigare primtalsår, 1997, föddes Store Son. Förra primtalsåret, 2011, uppenbarade sig Doktor T på allvar. Lille Son och Lilla Dotter fyller primtal, 17, 2017. Och ytterligare en mycket viktig sak kommer att inträffa, men den tänker jag inte nämna mycket om, om något, innan den är klar. Det ser alltså, såhär till att börja med, ut som om året kommer att ha potential. I alla fall i den lilla världen. För den stora världen är det svårt att säga något alls. Men jag hoppas den blir … intressant.

Men året. Den händelse som framförallt står ut i år, i den lilla världen, jag tänkte ägna mig åt den i min egen egoistiska sammanfattning, är flytten. Den var absolut, absolut nödvändig. Livet är mycket lättare att leva med större utrymmen och med grannar på större avstånd. Faktum är att grannar bör läsa Kant, eller i alla fall det Kategoriska Imperativet. De bör begrunda det noggrant, och göra sitt yttersta för att anstränga hjärna och förnuftsförmågor att förstå vad det kan tänkas innebära i nuet och framtiden.

Lille Son och Lilla Dotter har börjat övningsköra under året, Store Son tog körkort. I det sammanhanget måste jag slå ett slag för Tonåringen. Tonåren är en trevlig, harmonisk och förnuftig tid med barnen. Ta tillvara den. Njut av den. Det gör jag. Oftast. Förutom att jag möjligen muttrar någon gång om någon stör mig när jag läser. Eller tänker.

Det mesta under året, på bloggen, har visst handlat om det lästa. Jobbet såklart, matematik, fysik och teknik i tillämpning. Vardag. Hur mäter man det som inte går att mäta, hur extrapolerar man när man måste veta gränser men inte kan veta dessa gränser. Det är filosofiska frågor. Så jag behöver läsa filosofi för att försöka hitta ledtrådar. Allt jag läser handlar om det, hitta ledtrådar. Alla kurser jag läst och läser handlar om det, oavsett om det är idéhistoria, litteraturvetenskap eller filosofi. Jag kommer att fortsätta med filosofi.

Ett problem är att det finns så mycket att läsa, så mycket att tänka på, att det inte blir någon ordning på något. Hur ska man hinna läsa, hur ska man hinna tänka?

Det har 2016 handlat om.

När jag tittar på listan över det lästa, som inte tar upp alla artiklar, kortare texter eller delar av böcker som slunkit igenom, är det mest minnesvärda Röda Rummet, Iliaden och Odysséen, vad glad jag är att jag gick sommarkursen Trojanska kriget och äntligen läste de två senare!

Om man tänker i sannolikheter, är det mest sannolikt att dagen imorgon kommer att vara ungefär som idag. Sannolikt alltså.

Gott Nytt År.

fyrverkeri_2

Meningen med allt

Nu har jag läst företalet och första avdelningen av Grundläggning av sedernas metafysik. Det som är gott är en god vilja. Det är inte tanken i sig som räknas, det var ju skönt, det är det värsta jag vet när någon helt slappt påstår, utan de verkliga försöken att handla efter denna goda vilja, om jag förstår saken rätt. Men, en lustig sak i denna text är att det hela tiden framkommer att Kant verkar tänka sig ett syfte, ett ändamål med alltihopa. Förnuftet är bestämt för något ändamål. Om lycksalighet hade varit målet hade instinkt varit bättre, men vi har tilldelats förnuft, som kan utöva inflytande på viljan, så den sanna bestämmelsen måste vara att utöva en vilja som är god i sig”, skriver Kant. Förnuftets syfte är att grunda en god vilja. Ett baklängesbevis, bara för att vi har en viss förmåga är det beviset för att det ska vara till något. Inte tvärtom, att det råkat bli kvar för att det var bra att ha.

Kant gav ut texten 1785, det var före Darwin. Och Gud fanns ju med. Evolutionen har inget syfte, som Gud verkar tänkts ha. Evolutionen puttar på livet bakifrån, den drar inte framifrån efter ett visst förutbestämt spår. Den puffar på och det som faller över kanten faller över kanten, det som håller sig på vägen blir kvar. Förnuftet finns än så länge kvar, det verkar ha varit framgångsrikt. Eftersom vi har medvetande, minne och prediktionsförmåga, måste det ha varit framgångsrikt. Som extra boost till evolutionen. Nu fifflar vi och grejar med den, de upptäckter vi gör, de manipulationer vi gör blir en del av evolutionen. Det är som om vi, människor, är naturens artificiella intelligens, och den artificiella intelligens vi är rädda för är en andra ordningens. Vi har redan konstruerat samhällssystem som styr. Som vi måste underordna oss.

Kant verkar utgå från att det finns ett ändamål med förnuftet, och då måste det vara att utöva god vilja. Men om det inte finns något ändamål med förnuftet, om vi bara har det för att evolutionen sett till det? I så fall har vi det för att det hjälpt oss att överleva. Förnuftet kan användas av livet för att testa olika inriktningar på det. De olika inriktningarna blir som mutationer. Som genernas tuning kunde man säga. Man fin-tunar med förnuftet. Generna är långsamma, men förnuftet kan ändra riktning snabbt.

Det är som att inget har en mening, det bara är, helt enkelt. Och det enda som finns egentligen är driften att överleva. Och vad händer egentligen med moralen då?

Godheten som plikt

kantHur mysigt är det inte att vakna medan det ännu är mörkt, kliva upp, tända ljus, dricka kaffe och läsa? Särskilt när man vet att det faktiskt inte är något särskilt som måste göras under dagen. Det är njutning gigantus enligt mig.

På juldagen snuvade jag mig själv på denna njutning eftersom jag sov till nästan nio! Men igår och idag har jag kommit upp mellan sju och halv åtta, och det är precis lagom. Jag läser färdigt, för den här gången, Kant. Enligt Kenny, i Västerlandets filosofi, har Kant åsikter om godhet. Godhet är att vilja göra gott. En god vilja är det enda absolut goda. Att handla gott i egenintresse, eller böjelse, är inte moraliskt. Att göra gott av plikt, av princip, är värdighet.

Jag tycker den synen på godhet är tilltalande. Det är civiliserat att välja, snarare än att ha en böjelse att handla gott, för att det får en att må bra. Nu inser man förstås att det är lätt att säga så, om man håller på och funderar över moral, när man tänker sig att man ska definiera vad som har moraliskt värde. Jag menar, när man sen kommer till handling, och ska handla moraliskt. Antag nu att man känner genuin glädje av att göra goda handlingar. Helt plötsligt har de inget moraliskt värde, för att man inte gör dem av plikt. Fast, kanske kan man göra dem ändå, om man mer är ute efter resultatet än att att få poäng i moraldimensionen? Faktiskt är det en ganska bra tanke, eftersom den synen på moral skulle filtrera bort de som göra godheter med syftet att samla moraliska poäng. Men de som är genuingenuin goda, som dels känner glädje i att göra goda handlingar, dels struntar i om det ger moralpoäng eller inte, de skulle inte drabbas av den synen på moral.

Displaygodhet är svårt. Jag tycker genuint illa om de som gör goda gärningar i syfte att framstå som goda. Som en statusmarkering, eller vad det nu är. Det är inte deras ”goda gärningar” i sig, om vi nu antar att de faktiskt har ett gott utfall, som är problemet. Det är det oäkta som är problemet. Man kan ju fundera över varför man ska bekymra sig om det, om nu resultatet blir bra. Jag håller på att jobba på argumenten där. Men instabiliteten i oäkta handlingar är ett problem. Det som anses gott idag, kanske inte anses vara det imorgon och vips måste displaymänniskan byta kurs. Men jag har inte tänkt klart, jag tänker fläckvis på frågan. Under tiden kanske jag skulle anamma Kants syn på saken, det är helt enkelt moraliskt värdigt att handla enligt plikten. Och värdighet är en viktig fråga för det som är mänskligt.

Ja, att jag funderar över denna fråga beror förstås på traumatisk upplevelse av displaygoda människors displaygodhet. Den är inte vacker i närbild. Därför måste det helt enkelt finnas argument som talar emot den.

Nyttan

Jag har just läst ut J S Mills Utilitarism. En lättläst liten bok. Men, som vanligt när det gäller den sortens litteratur tjänar man på att läsa långsamt, tänka efter, stryka under och skriva i marginalen. Utilitarism, lyckomoral. Handla så att världens lycka ökar. Alla handlingar bedöms efter dess konsekvenser, inget annat.

Det är väl rätt tilltalande?

Men det finns förstås ett antal problem när man tänker sig att tillämpa detta. Vad är till exempel lycka och hur mäter man den? Hur sätter man ett värde på den, och är din lycka mer värd än min?

Mill är så euforisk över människans förädlingspotential. Bildning, fostran! Så blir människan en ideal social varelse som verkligen anammar det kristna budskapet om att göra mot andra som man vill att de ska göra mot en själv. Fast Mill var väl ateist eller nå’t. Men han gillade just den tanken.

Men, jag tycker inte Mills förväntan verkat ha gått i uppfyllelse, eller så har det gått tillbaka. Däremot verkar det som om många anammat Mills lyckomoral på ett individuellt plan. Man ser det t ex i trafiken. Som jag förmodligen tjatat om ett antal gånger är det praktiskt med regler i trafiken, som alla följer. Det är praktiskt eftersom man kan vara ganska övertygad om att det minskar risken för plåtskador och skador på människor. Trots det verkar det som om många använder sig av strategin ”jag chansar, jag vill ju komma först” i t ex korsningar där högerregeln gäller, eller i rondeller där man kör lite hursomhelst. Jag vet inte vad som är värst, att man har körkort utan att kunna reglerna, eller att man struntar i dem.

Jag funderar på vad som händer i ett samhälle där man struntar i gemensamma, praktiskt, regler, eftersom det ändå inte händer något om man struntar i dem. Eller där man struntar i normal moral som att man t ex tar på sig skulden när man förstört något för någon annan. Vad händer då? Det funderar jag på.

Idag är det en fantastisk dag

Den bubblar. Hur och varför, det kan vi fundera på, låt oss istället gå över till väsentligheter.

Vi åkte hem från Gotland häromdagen. 278 passagerare på en färja gjord för 1500. Det var mycket behagligt. Doktor T och jag placerade oss på varsin rad, och jag bredde ut dator, skrivblock och böcker. Och ägnade de dryga tre restimmarna åt Staten. Åt rättrådighet och orättrådighet, och huruvida det är fiffigt att vara rättrådig eller om det duger att synas så. Om detta resonerar man i boken. Man förstår förstås att rättrådigheten är lämplig, men den har inte lätt att hävda sig i kampen mot orättrådigheten. Med orättrådighetens hjälp kan man skaffa sig makt och rikedomar, och det enda rättrådigheten har att sätta emot är anseende.

Men även om anseendet inte skaffar rikedomar och vacker och rik hustru (man får tänka Platons tid här), så bidrar det till att jämna vägen för sådan framgång. I den bästa av världar, beroende på vad man anser att ”bäst” är, är alltså kombinationen orättrådigt handlande som synes rättrådigt att föredra. Den kommer att ge det mesta av det bästa. Att ge sken av det som ger anseende, så att man under radarn kan bete sig på det sätt som gagnar makten och rikedomarna, ens egna, bäst.

Nedslående, eller hur? Detta är alltså resonemanget fram till och med bok 2 ungefär, i mitten byter Sokrates ämne ett tag, synbart, och börjar prata om statens uppbyggnad. Rättrådigheten, slås det senare fast, när man återkommer till människan någonstans i bok 4, är balans mellan själens delar, mellan förnuft, mod och begär. Men det är fortfarande ingen explicit nyttoegenskap. Och, om rättrådighet är balans i själen, då är det ju en egenskap som man inte så enkelt kan bestämma att man har. Man kan inte med förnuftet bestämma att man ska vara rättrådig, eller föralldel, visst kan man balansera sitt agerande, även om man nu inte skulle känna harmoni i själen. Jag vet inte om Platon skriver om det vid något tillfälle. Hur man nu ska skrämma fram mod om man inget har, vet jag inte, men kontrollera begären bör väl gå. Om förnuftet inte är alltför skralt. Det verkar helt enkelt som om man behöver någon form av potential i alla delarna för att detta ska gå ihop sig, åtminstone vad gäller modet och förnuftet.

Men, det intressanta var det här med den fejkade rättrådigheten. Man får anta att den balanserade rättrådigheten helt enkelt handlar på ett dygdigt sätt, det verkar finnas ett litet glapp där, mellan balansen och handlingen.

Man kan väl säga att den fejkade rättrådigheten kräver en del omsorg. Som att tänka på vad man säger och när man säger det. Som den moderate digital-kommunikatören så ironiskt fick erfara igår. Det verkar finnas en positiv sak med YouTube-samhället, i alla fall sålänge vissa dygder röner anseende, att det gör att verkningsområdet för fejkare minskar. Det är helt enkelt lättare att avslöjas som fejkare. Om det gör så att den personliga moralen ökar, eller om ansträngningarna att hålla den synbart hög ökar, det vet man aldrig. Men hur skaffar man sig moral om man inte har någon?

Nu när vi kom hit, kan man undra vad det är som är så fantastiskt med dagen. Men det är en annan sak.

Alarmism, skräckscenarion och elitens svek

Visst blir man lite misstänksam när hela flödet består av skräckscenarion, alarmism och domedagsprofetior? Inte för att jag inte delar den negativa synen på utfallet i det amerikanska presidentvalet. Trump synes som en pajas, det kan ingen betvivla. Och hur en person med så stora brister i viktiga dygder (de måste vara viktiga på något sätt, eftersom de varit uppe till allmän beskådan) kan vinna, är besynnerligt. Rent obegripligt. Det finns förstås en massa spekulationer i den frågan. Det återstår att se vad som händer när demagogin ska omsättas i handling. Det blir ju … intressant.

Men, ett av de skäl som florerar, som ska förklara Trumps seger, är att folk ville rösta bort eliten. Med eliten ska förstås etablissemanget, de styrande politikerna, medier och andra med inflytande. Och det jag tänker på är hela tiden Men det är ju inte en elit. De politikerbroilers som vi har i Sverige t ex. De har på något sätt lyckats ta sig till makten, men det är ju inte för deras överlägsna tankeförmåga, utbildning och bildning skull som de kommit dit. Det är ju inte för visdoms skull. De har väl kommit dit av två anledningar, för att de vill och för att den verkliga eliten inte vill ha med dem att göra. Den verkliga eliten, alltså de som faktiskt besitter tankeförmåga, utbildning, bildning och visdom, de är ju någon annanstans. Långt borta från den pinsamma sörja som styr landet.

Kanske är vi där vi är för att den verkliga eliten i själva verket inte tar sitt ansvar? Kanske måste Platons Staten dammas av, och hans urgamla förslag att filosoferna ska styra tas till heder?

De som är bäst intellektuellt lämpade för uppdraget att styra får helt enkelt tvingas till det. Du ska vara med och styra landet, vare sig du vill det eller inte, hör sen! Nu lyssnar vi till Platons ord, genom Sokrates (Staten 473d-e): ”Om inte filosoferna blir kungar i staterna, sa jag, eller de som nu kallas kungar och härskare blir filosofer i ordets sanna och fulla betydelse – om inte politisk makt och filosofi går samman och alla de naturer som nu enbart strävar efter ettdera utestängs med våld – då blir det aldrig något slut på olyckorna för staterna, käre Glaukon, inte heller för människosläktet, tror jag.”

(Vilket fö anknyter till förra posten, allt går igen, determinismen är sann.)

Sådärja, nu har vi koll på saker och ting. Vi vet vad som ska göras. Enklast i nuläget måste väl vara att tvinga Trump att läsa sig igenom filosofins historia, samt tänka till mycket, väldigt mycket. Vilket borde hålla honom sysselsatt och borta från praktiskt arbete bra många år.