Födelsedagsargument

I mitt flöde på facebook dök det upp en post som talade om att om Albert Camus hade levt hade han fyllt 105 år idag. Precis som min mormor. 105 år alltså, skulle hon ha fyllt i år. Fast inte idag.

Albert Camus har skrivit några av de bästa böcker jag läst, både Pesten och Främlingen är värda att läsa om och om igen. Pesten är särskilt minnesvärd för en passage där han skriver om godhet som den ultimata ondskan. Det är värt att tänka på.

Det är novembermörkt, och jag läser Torbjörn Tännsjös självbiografi, andra delen, Etikprofessorn. Den är inte riktigt lika intressant, än, som första delen (Vänsterdocenten), de första kapitlen har lite för mycket dagboksanteckningar över sig, lite för mycket internt pladder eller vad man ska kalla det. Men jag läste just kapitlet där han beskriver hur han argumenterat för att doping inom idrotten borde vara lagligt. Ytterst intressant. Inte för att jag egentligen har några starka åsikter kring det, jag tror inte jag bryr mig så mycket om ifall sportdårar dopar sig eller inte, fast jag skulle för all del inte vilja att mina barn gjorde det. Om de vore sportdårar. E-sportdåren räknas inte riktigt, hans sport gör sig bäst utan doping. Fast i hans fall kanske man kan räkna normal dygnrytm till doping. Det finns viss risk att doping inte skulle vara bra för dem senare i livet. Men, om nu folk, andra än mina barn då, nu vill ta sådana risker, så … tja, låt dem. Det finns många andra risker också. Men, det är inte det viktiga, det intressanta är argumentationen, som visar att det man själv slappt tänker när man slentriantänker och bara tar en lämplig åsikt, inte riktigt säkert håller ihop.

Vilket jag tycker är en viktig poäng med att fundera över resonemang som folk presenterar. Alltså att tänka på om man själv har hållbara argument för det man tänker. Oavsett i vilken sakfråga man tänker.

När man inte har någon att prata med

Naturligtvis vet jag sedan länge att det inte är någon idé att diskutera de intrikata detaljerna i matematiska och fysikaliska tillämpningar, vilka approximationer som behöver göras på vilka grunder och hur man visar, eller gör troligt, att det överhuvudtaget går att göra så. Naturligtvis vet jag det. Jag kan knappt prata om det med någon på jobbet ens, det som handlar om mitt område. Det är för att det handlar om mitt område, och jag råkar vara specialist på det. Och när man jobbat så länge som jag, så har man mycket mer erfarenhet och känner till många fler intrikata detaljer, man har härlett ekvationer många gånger, än de flesta andra. Om man inte gjorde det, skulle man inte vara specialist, liksom. Så det finns aldrig någon att prata med. När jag upptäcker att jag behöver det, får jag tvinga en stackars kollega att lyssna. Han lyssnar oftast tappert och försöker komma med tama råd. Det är sällan de bidrar på ett direkt vis, det enda som bidrar är att han tagit sig tid att låta mig prata och då hör jag vad jag säger och kan korrigera mig själv, eller så kommer jag på  lösningen. Fiffigt tänkt där.

Ibland har jag försökt diskutera intressanta filosofiska frågor med utvalda offer i omgivningen, t ex på jobbet, men nu har det kommit till en punkt där det inte heller är någon idé. Och då är jag ändå bara på tredje kursen. Jag brukar börja entusiastiskt med något intressant som jag läst. Och så ska jag förklara det, och jag tycker jag förklarar problemet ganska klart och redigt, det brukar jag få som omdöme ganska ofta till och med, så helt taget ur luften kan det inte vara. Men det hjälper inte, för när jag har förklarat det intressanta problemet och just ska till och försöka diskutera olika angreppssätt, står den där människan som jag försöker prata med och ser ut som ett fån och säger Goddag Yxskaft. Och då blir jag ledsen och känner mig ensammast i världen.

Det spelar ingen roll att människor slänger sig med citat åt höger och vänster och låter som att de har läst och tänkt, sen när man synar saken så kommer man inte längre. Det är förfärligt.

Och ju mer jag läser, desto värre blir det. Hur kan det vara så?!

Förklaringsmodeller

Om någon säger ”Man kan se det som moderna i ett högre ordningens system”, eller ”Om man går över till frekvensdomänen” så förstår jag precis vad saker och ting betyder, och jag ser det framför mig. Men om någon skriver ”En horisontell roman, berättad vertikalt.” så förstår jag inte alls. Vad sjutton betyder det?

Saken är ju den att frekvensdomänen är väldefinierad, en transformation. Istället för att se förlopp som funktion av tid, ser man dem som funktion av frekvens. Det är matematiskt. Man kan se hur det går till, man förstår precis hur tidsförloppet knölas till och rätas ut och delas upp på frekvenser. Man kan till och med stirra på ekvationen och se frekvenserna. Men en horisontell roman. Det finns inget, förmodar jag, är jag ganska säker på, universellt i det. Man måste vara på samma tankespår på något vis. Men det kanske inte betyder något, det kanske bara låter bra. Det gör det ju. Man förstår att saker går på tvärs, att de är ortogonala på något vis. Tror jag. Jag ska skriva en roman där jag ska använda frasen ”En roman i tidsdomänen, berättad i frekvensdomänen” någon gång. Om jag skriver en roman. ”Tidsdomän” tror jag att de flesta förstår vad det är, det är vår vanliga värld med tid, liksom.

Men Hans. Nu har jag läst halva romanen, jag tänkte nästan slänga den i från mig, det verkade inte bli mer spännande än att Hans tycker synd om sig själv nästan för att han är så patetisk av sig. Men, sådär i mitten ungefär händer ett par överraskande saker. Inte överraskande i någon stor skala. Men lite bara, ett par oväntade saker. Så det kan vara värt att läsa vidare. Hur ska du fixa detta, Hasse?

Samtidigt läser jag om libertarianismen, inte den politiska inställningen utan den som har med fri vilja att göra. De som säger att determinism och fri vilja inte går ihop, men lutar åt fri vilja. De måste också vrida ut och in på sig och konstruera kausaliteter och stå i för att det ska gå att få något vettigt ur det icke-deterministiska. Något som verkar som medvetenhet och frihet utan att precis vara slump. En utmaning.

Jag blir tokig

Filosofikursen jag går den här perioden heter Fri vilja och moraliskt ansvar. Det har jag visst inte skrivit tror jag. Förutom att jag antytt det via kursboken. Den kom häromdagen, den välmatade kioskvältaren The Oxford Handbook of Free Will, nu kan jag lämna tillbaka mitt låneexemplar. Jag tycker om att ha egen bok så att jag kan stryka under och skriva i marginalen.

Jag har några andra böcker i ämnet också. Eftersom jag har fuskläst en del. Eftersom jag tycker det är ett synnerligen intressant ämne. Fri vilja. Jag grubblar mig blå. Jag blir tokig. Är världen deterministisk, eller inte? Om den är det, eller nästan är det, hur kan vi ha fri vilja då? Om man inte kommer dragandes med några externa demoner förstås, eller trollkarlar, eller Gud. Men man behöver ju inte bestämma sig för hur man egentligen känner sig övertygad att det är, även om jag personligen skippar Gud, det finns tillräckligt mycket att grubbla på genom att bara tänka på hur det går ihop om det är si eller så. Alltså kan man ha fri vilja (eller snarare är det väl moralen man är ute efter att styra upp får man förmoda) under determinismen? Till exempel. Och utan determinism, hur ser fri vilja ut då? Ett problem för den religiöse är förstås det där med skuld och skam och bättra sig och straff, det funkar inte så bra om vi bestämmer oss för determinism. Hård sådan. Utan fri vilja. Eller det kanske det gör. Man kan ju bara bestämma sig för att folk är moraliskt ansvariga fast de inte kan hjälpa att de är som de är också.

En del bestämmer sig för att det går finfint att ha fri vilja trots determinism. Då bestämmer de sig för att den fria viljan fungerar som en sådan kula som rullar i en bana, eller kanske som sådan här vintersport, bob. Att man åker i en bana med kanter och inte vill hoppa ur. Typ att man vill vara kvar i banan. Då är man ju fri, om man är det, när man vill det. Om man hoppar ur banan slår man sig, men det kan man inte om determinismen gäller och man vill vara kvar i banan.

Egentligen tror jag att man tror att man har fri vilja, fast man inte har det. Det tycker jag är en kul tanke. Ännu roligare blir det att tänka att man inte har fri vilja, vilket ju betyder att det inte spelar någon roll vad man gör, för det följer i alla fall av vad som tidigare skett. Då tror man att man kan strunta i allt och göra det man vill, för man kan ju inte göra som man vill, förutom det man gör. Och det vill man, eller vill inte, men gör ändå. Av fri vilja som inte är fri. Och om jag nu tycker den intrikata rekursionen är kul, är det också redan bestämt av tidigare händelser, att jag ska sitta här och grubbla över det och tro att jag tänker.

Ja, och Hans har fått komma till litegrann. Fy sjutton så patetiskt han beter sig. Jag hoppas att boken skärper till sig, att det blir någon moralisk utveckling av något slag. Eller omoralisk, vem vet. Han verkar förresten inte handla av fri vilja precis, han vill ju inte. Fast han vill. Faktiskt, när jag tänker efter, så kunde man tillämpa Frankfurts hierarkier på honom! Han vill inte ha viljan att ägna sig åt erotiskt rumlande med Harriet. Men han gör det. (Ursäkta mitt finkänsliga uttryck, jag vill inte att man ska kunna googla sig till vad som helst här). Man kan fundera på om han är medvetslös, isåfall skulle han inte vara moraliskt ansvarig. Men det är han nog inte. Medvetslös alltså.

Varannan dag

Jag har bestämt mig för ett skrivprojekt till kursen. En text jag började skriva på tidigt i somras. Helt plötsligt tog texten stopp och jag la den i träda. Men för ett par veckor sen tog jag fram den igen, dammade av och modifierade några detaljer, en ganska central detalj faktiskt, tyngdpunkten förskjöts en aning. Och vips verkar det utvecklingsbart, i alla fall tillräckligt för kursen. Men, ett problem har uppstått. Varannan dag tycker jag projektet är genialiskt, utvecklingsbart, djupsinnigt, förträffligt, etcetera, etcetera. Varannan dag, eller oftare, tycker jag det är helt dumt. Meningslös upprepning. Allt har sagts förut, på samma sätt, gäsp. Inte en sådan text till, man dör. Och så vidare.

Ganska jobbigt.

Men jag har ju varit med förr. Långa rapporter att mota i uppförsbacke, ändlöst träning för något mål långt bort. Det går upp och ner, platåer, och sen händer något. Ibland blir det förstås inte bra i alla fall, där på slutet. Det är som en blomma man rycker kronbladen av, älskar, älskar inte. Jag vet inte vad det sista kronbladet kommer att säga.

Jag har börjat läsa Anita Desais Dagens klara ljus och är drygt halvvägs genom Thomas Anderbergs Alla är vi kritiker. Den förra börjar jag komma in i, så att läsningen får eget inre driv snarare än ett yttre. Den senare är riktigt, riktigt bra. Luddiga begrepp som äkthet, originalitet, komplexitet och skönhet. Från vems perspektiv, och hur ska man veta? Jag tycker det kommer så nära medvetandefilosofiska reflektioner, alltså när jag själv tänker på det jag läser. Men det är inte konstigt, Anderberg var filosof utöver kritiker.

Man kanske blir orolig över att ingenjören ska förvandlas till något icke-ingenjörskt. Men jag kan komma med lugnande besked. Jag ägnar just nu en stor del av tiden, dvs den på jobbet, åt diskretisering av momentekvationen, samt olika korrelationer för värmeledning. Så det finns ingen akut anledning till oro.

Det äggskalerar

Det märks på FB-flödet att valet närmar sig. Andelen ”ni röstar väl inte på SD”-uppmaningar, med tillhörande texter eskalerar expontentiellt. Gud vad trött jag blir på det. Kan de inte skriva vad de röstar på istället? Eller duger vadsomhelst?

Faktum är att jag nästan känner mig kränkt av att se detta. Tror de att SD-sympatisörerna lurar i vassen en masse i deras FB-krets? Kanske skulle de se över sin lista då, om nu oron är så stor. Fast, å andra sidan, om de var säkra på att sympatisörerna var obefintliga till antalet, skulle de inte behöva lägga ut detta, och alltså inte få visa upp godheten. Silly me.

Jaja, jag är bara på dåligt humör över att att få detta tjat i ansiktet dag ut och dag in, vid så bara en liten ynka titt.

Nu ägnar vi oss åt något roligare. Till exempel har jag efter många umbäranden och bedrövelser äntligen kunnat hämta fjärrlånet av en spännande kursbok The Oxford handbook of Free Will. Måste vara en riktig kioskvältare, min för tre veckor sen gjorda Adlibris-beställning av denna bok är försenad. Ett annat exempel på något roligt är att jag efter tips börjat testa ett litet program, Scrivener, för att hålla ordning på mitt skrivprojekt. Verkar lovande. Jag har läst färdigt De tyngdlösa av Valeria Luiselli. Sådär, skulle jag säga. Den var rätt bra i början, i alla fall så man ville fortsätta läsa. Men sen tyckte jag det blev lite tradigt på slutet, fragmenteringen gick på tomgång. Jag har läst alla recensioner, eller i alla fall många, de är lyriska över det sinnrika sättet att skriva. Jag kan förstå, om man läser ohyggligt mycket mer skönlitteratur än vad jag gör, att man kanske blir lite less på same same. Och då är det förstås piggt med något som är rekursivt och liksom går i sig självt och flyter ihop. Men ändå, lite konstruerat blir det allt. Nu vet jag inte riktigt vad den ville säga. Den är lite som Offills bok, som jag skrev häromdagen, den var också lite kul, snabbläst, men samtidigt lämnade den inga spår. Jag markerade en sida i De tyngdlösa, den där hon skriver om analytiska och syntetiska satser. Hon ger standardexemplet på en analytisk sats: ”Alla ungkarlar är ogifta män”. Men den syntetiska skrattade jag i alla fall åt: ”Alla gifta män tror att långvarig lycka är att dansa med den fulaste kvinnan i hela sitt liv.” Det är kanske inte så kul när allt kommer omkring.

Men, några nya ägg-symmetrier kan vi titta på:

Den där Mary

Jag har grubblat på en grej. Nej, förresten, två. Igår började jag läsa De tyngdlösa av Valeria Luiselli när jag kom hem från jobbet, jag kom ganska långt innan annat blev akut. Men, den är ju fasligt lik Jenny Offills Avd. för grubblerier, i upplägget. En mängd fragmentariska stycken. Ja, och Agnes Lidbecks Finna sig är också lite sådär fragmentarisk, fast i lite längre stycken. Ja, och då tänkte jag ”det var ju modernt”. Det var det ena grubblet.

Det andra grubblet handlar om metafysik och Stefan Löfven. Och det kan ju verkar lite märkligt, visst undrar man hur det kan hänga ihop? Ja, förutom om man tänker tanken att ”existerar han verkligen?”, det blir ju lite metafysiskt. Men det var inte det jag tänkte på. Jag tänkte på Stefan och Mary. Mary har bott hela sitt liv i ett svart-vitt rum, fast jag föredrar att tänka att det nog är hennes värld som är svart-vitt, jag står inte ut med tanken på att hon bott i ett rum hela sitt liv. I alla fall är hon världens främsta forskare i färgernas neurovetenskap, kan man säga. Hon vet allt om seendets neurofysiologi, t ex vet hon allt om att se färger. Förutom en sak. Hon har aldrig sett färger själv, förutom svart och vitt. Alltså, hävdar dualisterna (de som inte tycker det duger med fysiken för att förklara medvetandet) att hon inte kan veta hur det är att se något rött. Till exempel. Hon har inte den erfarenheten, och fakta kan inte säga något om den erfarenheten. Alltså saknar hon något, någon kunskap som man bara kan få genom något annat än fakta.

Nu kan man ju ha invändningar mot detta, och det har jag, men … det är här Stefan kommer in. Stefan Löfven. Och en stor mängd andra politiker förstås. Stefan Löfven och de andra ska försöka bestämma sig för en massa saker som de inte har en aning om, de har ingen erfarenhet alls, och de matas med olika typer av fakta. Man kan vara säker på att ingen av dem, eller deras statssekreterare, är super-briljant som Mary. De är helt enkelt rätt medelmåttiga kan man rimligen anta. Så hur ska de någonsin kunna ta vettiga beslut? Jag är visserligen övertygad fysikalist, jag tror att medvetandet kan förklaras i fysiska termer, inget annat verkar vettigt. Men, det är inte utan att jag tycker dualismen har starka argument när man ser ett vardagligt försök, det som politiker ägnar sig åt, till tillämpning.  Å andra sidan kan man ju inte vara säker på att besluten skulle vara vettiga även om fysikalismen vore sann. Det är inget som säger att det nödvändigtvis är bra beslut som fattas, även om möjlighet till full kunskap finns. Till det behövs en mer förnämlig processenhet. Hjärna kallas den.

Zombies

Jag har några bekymmer med zombie-argumentet.

Min zombie är tänkt att vara precis som jag, fysiskt, men sakna medvetande. Om zombier är möjliga, skulle det alltså betyda att man kan ha skillnader i mentala fakta utan skillnader i fysiska fakta. Och det går inte fysikalister med på. Så zombie-argumentet vill låta påskina att fysikalismen är falsk. Såhär ser det ut:

  1. Zombier är tänkbara
  2. Om zombier är tänkbara är de möjliga
  3. Om zombier är möjliga är fysikalismen falsk.

Slutsats: Fysikalismen är falsk.

Om premisserna är sanna är slutsatsen sann, det är ett giltigt argument. Men … alltså, jag har bekymmer med den andra premissen här. Bara för att man kan tänka zombie, och det inte är en motsägelse i den premissen, så betyder det ju inte att de är möjliga. Alltså inte verkligt möjliga. Jag menar, man kan tänka enhörning också, och en massa märkliga saker. Men det gör ju inte att enhörningarna är möjlig för det. Eller kentaurer, eller Zeus, eller för all del Gud (man skulle väl kunna modifiera det där till ett Guds-bevis också kom jag på nu utan att ha tänkt igenom saken, eller så kan man bara argumentera för att Gud är en zombie kanske, om det går fel). Att tänkbarhet medför möjlighet måste man se som en svaghet här, om man inte tänker sig ett väldigt svagt möjligt, som inte förpliktigar till någon som helst verklighet. Och hur skulle det gå med medvetandet då? Då blir det ju också mestadels overkligt, och då verkar det ju inte vara något annat än fysikaliskt för det mesta. Faktiskt verkar det nästan leda till att vi är zombier allihopa. I verkligheten, eftersom vi kan tänka det. Obehaglig tanke.

Det är över

Väntan.

Väntan på beskedet. Antagningbeskedet. Lyckan är lokalt total, eftersom jag kom in på de tre kurser jag hade satt högst och vill läsa. Eller skriva. I år blir det mest skrivkurser, Kreativt Skrivande III och Att skriva kritik och essäistik. Och ytterligare en kurs i filosofi, den tredje trettiopoängskursen, påbyggnadskursen. Så nu vet jag vad jag ska göra i höst och i vinter och nästa vår. Ha jätteroligt. Skrivkurserna innebär en hel del läsande också förstås, det ingår både lite mer teoretiska delar och en del skönläsande, men inte på samma sätt som kurser i filosofi eller idéhistoria, vad jag hittills erfarit. Så jag hoppas jag ska få tid att läsa mer av det insamlade som ligger på hög och längtar efter läsning.

Jag har stora förhoppningar på kritik- och essäistik-kursen, den ska bli så himla kul. En oroande sak är bara att en del av kurslitteraturen handlar om musik. Musik? Jag och musik är en historia för sig. Jag lyssnar nästan aldrig på musik, eller i perioder gör jag det, men jag har inga medvetna, avancerade reflektioner i frågan. Genom mina bröder har jag tvångslärt mig saker jag inte velat veta. Man inser lätt hur genant det var för en teoretiskt insnöad tonårsflicka att till allas förvåning excellera i quizzerna som hölls på musiklektionerna i nian (på gymnasiet såg jag till att slippa musiken), bara för att man råkade känna igen och känna till allsköns märkliga hårdrockare och andra, på grund av det där ofrivilliga lyssnandet. Nu verkar det som om Store Son tagit upp morbrödernas mantel, helt plötsligt kan jag saker om rappare som jag aldrig skulle lära mig frivilligt. Men, ändå. Musikkritik? Det blir garanterat roligt, på ett o-roligt sätt, om jag ska försöka mig på det.

Men, jag har naturligtvis en teori om varför jag är avogt inställd till musik. Det är nämligen så att jag hör väldigt bra. Jag hör lätt när det skär sig nämligen, så jag har kommit fram till att jag har sådan känsla för toner, eller om vi ska snacka fysik, eller musik, för frekvenser, amplituder och fasvridningar, att det mesta låter rätt illa. Om det inte är perfekt. Det är alltså min precisa känsla för musik som gör att jag har svårt att lyssna på det mesta. Det har jag kommit fram till. Det finns bara en räddning. Och det är texterna. Där har ju många rappare något att komma med. Om de bara inte hade så embarliga ljudspektrum tillsammans med texterna.

Filosofi, förresten, blir naturligtvis skojigt det också, det är en självklarhet. Jag hoppas att årets utbud av delkurser kommer att passa mig. Jag vill läsa mer politisk filosofi, mer filosofihistoria, mer metafysik, och ja … en del moralfilosofi kanske?

Sommarläsning

På sommaren finns det tid för mera läsning. Det hör man på ordet – sommar. Inte? Jag vet inte om det egentligen stämmer heller, semester brukar ju vara bråda tider. Långa dagar i hängmattan har hittills inte riktigt uppenbarat sig i mitt liv, trots envisa försök, men det kanske kommer. Efter bara någon kvart brukar det hända att någon stör läsfriden med  anspråk av någon sort. Under årets semester, som inte börjar förrän om två veckor, har jag själv planer på att hantverksarbeta en del. Nåja, visioner kan man ha.

Jag har redan en pågående läshög som i alla fall till viss del kommer att bli klar inom dessa två sista arbetsveckor före semestern:

Platon är ett frivilligt läsprojekt, liksom Michel Houellebecqs Kartan och Landskapet, den är ganska rolig.

Ja, sen har vi en ytterligare en frivillig pågående läsning, och det är  A contemporary introduction to Free Will av Robert Kane. Den fria viljan, vet vi, fascinerar mig. Och jag tänker det är bäst att läsa en del av vad som tänkts innan man sätter igång och tänker riktigt ordentligt själv, för att slippa transportsträckan att tänka det som redan är tänkt.

Ja, och resten är kurslitteratur. Jag har flera gånger lagt märke till att upprepning, när man läser, är bra. Kurser tvingar en ofta att läsa om sådant man läst förut, litteratvetenskap, filosofi och idéhistoria verkar ha överlappande kanon ibland. Och andra strökurser. Men det gör ingenting. Det händer saker när man läser igen, texten och innehållet framträder mer. Nu tycker jag iofs att arkeologi ofta är aningens fjantigt, tolkningsdelen alltså, när storys ska hittas på till föremålen. Den synes mig lite vidlyftig. Men den första delen, att leta fram grejer, den ter sig lite mer intressant. Så upplever jag omläsning, att flera lager dammas bort och att texten och innehållet kommer fram tydligare. Det är en intressant process. Det är (nästan) som jag tänker ibland att jag ska läsa om något bara av nyfikenhet, för att se vad som kommer framträda den gången. Ja, så det är alltså roligt att läsa om Iliaden. Ytterligare en bok kommer att komma med i kurslitteraturen Nibelungens ring, den har jag inte börjat på än.

Men, sen har vi frivillighögen! Den riktiga sommarläsningen! Här är den, jag plockade fram den nu på morgonen:

Lägg först märke till den jämna könsfördelningen, den var alldeles ofrivillig, alltså inte tänkt, det bara blev så. Jag antar alltså att både Konfucius och Ovidius var män.

Om Dora tänkte jag läsa av ett litet projektintresse, för en text som jag sitter och skriver på som framtida kursmaterial tror jag. Jag har någon svag idé där, som kanske framträder med om jag läser, tänkte jag.

Jag tyckte några klassiska texter kunde vara bra att komma ikapp med, dvs Metamorfoser och Samtalen med Konfucius.

Den banala ondskan är jag nyfiken på att läsa med tanke på att det skrivits en del om den, på flera sätt. Simone de Beauvoir är intressant, bland de pågående böckerna som inte fick plats på bilden är Mandarinerna, och nyligen läste jag Misstag i Moskva. Och några essäer ur Brigitte Bardot och Lolitasyndromet. Det är förresten möjligt att de senare passar med Dora, vi får se. Ja, så memoarerna där kan vara spännande att läsa. Sen är ju Mary Wollstonecraft också intressant, det slår mig att jag nog inte läst hela Till försvar för kvinnans rättigheter. Jag ser att jag bara har märkflikar i första halvan av boken. Jag lägger till den. Sådär.

Vad har vi sen då … Vetenskapens mening, det får man alltid fråga sig. Jag har läst ett antal böcker i vetenskapsteori, och som jag skrev om ovan, upprepning är bra, när det gäller den egna läsningen, alltså, det verkar som om jag har en motsägelsefull syn på det där med upprepning. Att läsa en annan bok i samma ämne, är nästan som att läsa om samma bok, fast man liksom mer börja damma av saken från en annan vinkel. Det bidrar i alla fall också till bilden.

Testosteron Rex skaffade jag av misstag, jag hade glömt avbeställa en bok Daidalos medlemsutskick. Om jag nu hade varit lagd åt ödet, vilket jag inte är fast jag är ganska övertygad determinist, så hade jag sagt att det var meningen. Det var det förstås inte, det var mer bara tur (och då kan man fråga sig vad tur har i den deterministiska världsuppfattningen att göra, det har jag inte tänkt klart om, möjligen får man omdefiniera tur som begrepp, men det tar vi en annan gång, nu är vi sommarförslappade i tankesättet en stund). Den verkar helt enkelt intressant, så den vill jag läsa. Det är ju lite populärt det där att försöka hävda något om kvinnor och män. Av någon anledning.

Kursen i Politisk filosofi som jag läste i vintras gav uppslag till en hel del böcker som jag vill läsa, jag har faktiskt en liten läshög som blev till av den kursen, jag skaffade en del referensltteratur och extraläsning. Till sommarläshögen väljer jag Essäer om frihet av Isaiah Berlin. Jag hade kunnat välja Locke eller Hobbes eller Mill eller Rawls eller något annat, men nu blir det såhär. Om jag inte ändrar mig.

Sommarläshögen är en underbar vision, en utopi. Jag kommer osannolikt att hinna igenom den. Men den är mysig att gå och titta på och längta till.

Detta ska passera

Min helt plötsligt uppkommande hysteriska förkylning till exempel, ska passera. Förkylningen gör mig på dåligt humör, jag kan inte göra något alls. I alla fall inget som kräver kroppsansträngning. Målning t ex. Eller släpa grenar. Eller springa som jag kom igång med så bra förra helgen. Det började krypande med lätt ont i halsen i måndags och tisdags. Hosta i onsdags och torsdags. Då tänkte jag att det höll på gå över. Sedan smög den sig på värre under fredagen, nysningar, ännu värre hosta, snörvel. Och sen kom feber och pip i lungorna och tungt att andas. Fy tusan vad irriterande. Och ingenting smakar gott. Ingenting smakar något alls.

Så nu får jag sitta här och göra ingenting. Jag kan inte göra något annat än läsa. Läsa … hm, vänta nu, det här är kanske inte så tokigt. Förkylning med benefits.

Igår, mellan hostattackerna, läste jag ut Cecilia Davidssons Detta ska passera. Ja, men den var väl bra? Lättläst utan att vara lättsam. Det är rätt många spretiga trådar som inte riktigt löses upp. Den unga Sara som bara är, och den äldre, som också bara är. En sak är upprörande, och det är att hon bosätter sig på ett ställe där ett av barnen inte vill bo. Fast annars verkar det ganska mysigt. Det är många oavslutade historier, det tycker jag är ganska bra. Tänk om vi är alldeles för upptagna med kausalitet, med orsak och verkan och det ena följer på det andra och ekvationen ska lösas. Man vill ju veta hur det går. Undrar varför man vill det? Det mesta i livet pågår ju bara, ändrar riktning, vilar och sätter fart igen. Fast till slut dör man förstås. Men då kan man inte läsa romaner.

Av någon anledning, utan orsak, verkar det vara äktenskapstema på det jag läser nu, nästa halvlästa bok, som jag började läsa lite före Detta ska passera, är Berättelser om ett äktenskap (Geir Gulliksen). Lite mer … postmodernistisk på något sätt, det handlar mycket om kropparna, och den andre, i alla fall mellan raderna. Eller är den lite mer dualistisk kanske? Kropp och medvetande. Eller så kanske jag tungotalar, eftersom jag förbereder en uppsats i metafysik. I alla fall i det undermedvetna. Den ska trilla ut vilken dag som helst.

Allt detta skrivande

En anledning, av flera, till att jag började läsa distanskurser i humaniora var att jag tänkte att övning i skrivande, genom inlämningsuppgifter, essäer, uppsatser, skulle vara bra. Jag tyckte jag behövde bli bättre på att skriva. Jag tyckte nämligen det gick ganska trögt att skriva tekniska rapporter på jobbet. Det var själva känslan jag egentligen ville förändra. Det gick inte trögt i själva verket, i meningen producerad text, det blev och blir en massa text. Men det har nästan alltid känts trögt. Kanhända är det lite långsökt att kurser i humaniora skulle förändra känslan av att skriva tekniska rapporter, men jag tänkte väl helt enkelt att mängdträning var bra. Typ som att konditionsträning alltid är bra oavsett vilken sport man vill ägna sig åt.

Och nu är det verkligen ett evigt skrivande. Och läsande förstås.

I alla fall idéhistoriker verkar ha ett intressant sätt att jobba på, där själva skrivprocessen ses som forsknings-/analysprocessen! Inte som vi vanliga ingenjörer, som räknar och löser problem, och antecknar under tiden, och sen skriver rapport. Eventuellt har vi skrivit vissa obligatoriska avsnitt, som en inledning, och förutsättningar och metod eller metodik, och sådant, ganska tidigt, men de tunga avsnitten med analysen och resultaten och slutsatserna, de kommer när arbetet är klart. Då skriver man. Tänka och räkna och tänka först, skriva sen. I idéhistoria är det läs och skriv samtidigt. Jag säger inte att det är tokigt. Bara ovant.

En annan sak som är ovan för en stackars ingenjör är den slapphänta hanteringen av det här med metoder och metodik, något man för övrigt inte verkar göra någon ansträngning att skilja åt. I en text, Lennart Olaussons Från text till text, inser jag varför man ser så lätt på saken: ”använd vilka metoder du vill bara du kommer fram till något spännande och intresseväckande!” Där ser man! Dessutom kan man läsa vad jag redan noterat när det gäller ämnet: ”Man behöver läsa stora mängder litteratur […]”. Så var det med den saken. Man kan se en skillnad mellan idéhistoria och filosofi, i alla fall om man jämför de båda B-kurserna sådär subjektivt, det är mindre i mängd att läsa i filosofi, men det kräver långsammare läsning och omläsning. Idéhistoria kör helt på bulk-träning, men det är en smart idé att markera det man tycker är intressant, annars hittar man aldrig tillbaka till det.

Idag har jag börjat läsa en bok som jag tipsades om, hittat på antikvariat: Svindlande perspektiv. En kritik av populärvetenskapen. Den verkar behandla en fråga som jag grubblar på, eller ett område, hur kan vetenskapliga resultat förstås av icke-experter? Själv blir jag ofta frustrerad av att läsa populärvetenskap, det är för översiktligt, lösryckt och för många påståenden som inte motiveras. Jag tycker inte jag förstår något mer alls. Inte ens när jag vet att jag egentligen vet något om området. Det är som om den populärvetenkapliga texten beskriver något helt annat, lösryckt, ytligt. Och det verkar som om den här boken ger mig stöd för den synpunkten …

Jamen, det var ett nedslag i vardagen, för övrigt har jag konstruerat ett myggfönster, som jag just håller på att bygga också.

Högarna

Inte de Svenska alltså. Utan Mina Högar. Helt plötsligt en dag insåg jag att det låg Högar överallt. Igen. Men Viktiga Böcker. Sådana som används av olika anledningar, som olika kurser. Sådana som inhandlats av olika anledningar, som olika kurser. Och kanske någon annan anledning också, som Bra Att HaKommer Säkert Till Användning I Någon Kurs Snart, och liknande. Och sådant som är av rent nöje. Vi kan titta på en liten film om Högarna.

Några har faktiskt redan kommit till använding. Och jag läste Jenny Offills Avd. för Grubblerier. Den var ju bra, men lite besviken blev jag allt, den skulle ju vara så fruktansvärt lärd och intelligent. Jag är kanske för dum, men jag tycker inte det är jätteintelligent och jättelärt att bara lägga in citat här och där. Och jag tyckte kanske inte reflektionerna var jättedjupa heller. Men, tja, underhållande. Och mycket lättläst. Och, faktiskt, ett hyfsat originellt format. Som fragment, men med sammanhang. Det gillade jag. Men jag gillar inte riktigt det där när romaner är som horoskop med triggerord och så allmänt hållet att man kan fylla i sig själv i det, och luras att tro att det är fantastiskt insiktsfullt. Gillar inte det.

Härnäst vet jag inte riktigt vad jag ska ta tag i. Jag har läst halva A Clockwork Orange, men den är ganska tråkig. Men jag ska läsa klart. Och så har jag börjat på Misstag i Moskva, och den verkar lovande. Och sen har jag läst ut An Introduction to Political Philosophy, och den tyckte jag vara fantastiskt bra. Mycket klar, välskriven och pedagogisk. Den skulle jag vilja skicka till Stefan Löfvén och Magdalena Andersson och de andra, för jag tänker att, om de skulle läsa den, kunna läsa den, och förstå något, så skulle det vara väldigt bra. Jag tycker nämligen de skulle behöva tänka efter vad de egentligen har att göra där de är, och det kan vara bra att reflektera över några grunder till staten och demokratin, som är så populär, då. Jag menar, det är naturligtvis inte heltäckande på något vis, men det vore kanske bra att börja någonstans? Få lite rätsida på prioriteringarna?

Sen har vi haft slutseminarium om romantiken, och Frankenstein, och till slut kom jag på att monstret respresenterar kvinnorna. Rousseaus romantiska förtryck av kvinnorna. Man ser Hedvig Charlotta Nordenflychts försvar. Eller rättare sagt ser man en illustration av hur det går när man gör som man gör. Så är det. Men jag tror inte jag lyckades övertyga mina kurskamrater om likheten. Det är frustrerande när man så klart ser samband och sen kan man inte få någon annan att se det. Jag vet inte vad det är med folk, hur tänker de egentligen? Men det är ju därför jag läser idéhistoria, för att försöka förstå det. Det går sådär. Alltså, jag förstår hur tankar hängde ihop då. Men det säger ju inget om varför folk gör som de gör nu. Tyvärr.

Förresten öppnade antagning.se för höstens kurser igår och jag fortsätter väl. Efter detta läsår kommer jag ha lika många poäng i humaniora som jag har från Teknisk Fysik. Men, med skalningen av poäng som var när jag pluggade , måste jag läsa dubbelt så många humaniorapoäng för att det ska bli jämlikt med tekniska poäng. Orättvist, eller hur? Fast kanske inte, jag känner mig fortfarande som ingenjör liksom, som läser lite humaniora för att det är roligt. Den tanken är ganska märklig.

 

Jag är romantiker!

Romantisk skulle nog ingen få för sig att kalla mig, till exempel. I alla fall inte romantisk på det blödiga, sentimentala och sliskigt nostalgiska vis som … känslomänniskor gärna är. Sådana som berömmer sig med att ha kontakt med sina känslor på ett alldeles särskilt vis, som de inte tror att någon annan människa i världen har bara för att hon råkar tänka ett varv extra eller två. Som jag skrivit ett antal gånger är min erfarenhet av känslomänniskor att de vill ha ett alibi att skylla sin lathet på. De orkar inte anstränga sig att disciplinera sina reaktioner, utan måste spilla dem precis överallt i tid och otid utan att tänka efter en sekund. Det är min uppfattning om den statistiska känslomänniskan. Som man kan se är det en ganska affekterad uppfattning.

En vanlig uppfattning om romantiken, alltså epoken, är att känslan sattes över förnuftet, läser jag i Västerlandets idéhistoria. Men … läser jag vidare, det är en missuppfattning. Och då börjar jag spetsa läsögonen. Det är inte en starkare känsla som utmärker den egentlige romantikern, utan en större tilltro till förnuftet! Något annat än känslosamhet och sentimentalitet. Det handlar inte om emotioner utan om intuitioner! Och då är jag med. Intuition som förnuftet får jobba på. Det är min grej. Det är alla ingenjörers grej. Det är så man löser svåra tekniska, matematiska, fysikaliska problem. Man använder sin intuition. Sen tänker man. Intutitionen är naturligtvis mycket baserad på erfarenhet. Och föreställningsförmåga.

Alltså kan man säga att ingenjören är den verklige romantikern! Visst tycker vi det är lite roligt?

Ja, och varifrån kommer denna fundering nu då. Jomen jag läser Frankenstein. Igen. Och fördjupar mig i romantiken som epok. Sen har jag en massa andra böcker jag har fått för mig att läsa, vilket kommer sig av diskussioner på jobbet. T ex har jag nyss påbörjat både The psychopath test och A clockwork orange. Den senare verkar alla har läst som tonårspojkar. Jag vet varför jag inte läst den, eller ens varit nyfiken på den. Ultravåld tycker jag inte är en tilltalande filosofisk tanke. Och av de första fyra kapitlen, som är så långt jag hittills lyckats pressa (!) mig, kan man förstå att det är en ”pojkbok”. Vi får se om den blir mer allmängiltig vad det lider. Mina kollegor påstår att den ställer viktiga filosofiska frågor …

När Alexander Bard verkar stupid

Jag har hittills tyckt att Alexander Bard varit rätt piffig. Nu har jag kanske inte följt honom jättenoga alla gånger, men jag har haft intrycket att hans intellekt inte är helt oävet. Men idag läste jag en artikel i DN. Och nu har jag ändrat uppfattning om det där intellektet. Nej, det beror inte alls på att han i bästa Guillo-anda vill jaga med de andra grabbarna i skogen, ha mansläger och lära män att de ska ha (eller att de har?) kuk i huvudet. Jag ser bilden framför mig, den ser kul ut.

Och jag tycker verkligen inte att han inte ska få säga något. Kanhända är det reporterns ”frihet”, men jag har lite svårt att inse hur det kan handla om risker för yttrandefriheten att bli bortmotad från ett privatfinansierat underhållningsprogram. De flesta människor deltar inte i panelen i underhållningsprogram, hur ska vi göra med alla deras (vår) yttrandefrihet? Bara för att kanalen hänvisar till yttrandefrihet för att ha honom kvar, innebär det ju inte att det skulle vara frånvaro av yttrandefrihet att sparka honom. Kanalen skulle t ex kunna tycka att han inte passar att representera dem, helt enkelt, man får anta att hans person och image är en viktigt del av saken. Faktiskt är de ju till och med lite fega att ropa ”yttrandefrihet”, när de i själva verket menar att det är bra för dem att han ”yttrar sig fritt”, vilket inte är samma sak som ”yttrandefrihet”. Det de egentligen säger är ju: ”för vår kanal, som inte är en offentligt skattefinansierad samhällsinstitution, utan privat affärsverksamhet, är det bra för ekonomin om Alexander Bard säger det han vill, på sitt lilla pikanta vis, bara han inte går över gränsen till olagligheter, eller osmakligheter som får våra tittare att fly”.

Det är inte heller för att han påstår att alla ställen där kvinnor och män befinner sig samtidigt blir sexualiserade. Men menar han verkligen det? Det är kanske så i hans miljö, har vi ju förstått, men det är definitivt inte så i min vardagsmiljö, där är folk nämligen professionella. Men okej, han har sin miljö, låt gå för det.

Innan vi kommer in på den passage som avslöjar det bristande intellektet, vill jag att vi gör ett litet tanke-experiment. Vi tänker … en stor vid skål. I den skålen lägger vi ner två sorters bollar, den ena sorten är ljust grön, den andra sorten är ljust gul. Vi häller i bollar och blandar om. Man ser lite skillnad på dem, men det är ingen som sticker ut åt något särskilt håll. Man kan inte säga att ljusgröna bollar är si och ljusgula så. Men man ser att de har lite olika färg. Sen häller vi på en kemisk sörja över de här bollarna. Den sörjan har särskilda egenskaper, till exempel har den kemiska komponenter som gör att när ljusgröna bollar reagerar med den, blir de mörkgröna och börjar studsa jättemycket. Och de ljusgula bollarna reagerar också med sörjans kemi, fast på ett annat sätt, de börjar dra lite åt rött i färgen, sen klustrar de ihop sig i grupper som mer liksom vibrerar tillsammans. Sen släpper vi ner Alexander Bard i den här sörjan, han har redan badat i en så’n här kemisk sörja, så han är jättegrön. Vi släpper ner honom och han hoppar omkring där och tänker. Och så kommer han på, eftersom han är så himla smart, att han ser en skillnad mellan de röda bollarna och de gröna bollarna. De verkar bete sig olika. Och så drar han den förbluffande slutsatsen att de röda bollarna och de gröna bollarna, i sitt inre ursprung är jätteolika. Alexander Bard glömmer, precis som så många andra, att det han ser är de ljusgröna och ljusgula bollarna i återkoppling med den kemiska sörjan, som han själv dessutom är badad i. Och så drar han från det slutsatser om deras opåverkade egenskaper, snarare än deras påverkade egenskaper. Hur de är, de här bollarna. Han glömmer bort att han mäter egenskaper i ett system som är slutet, som en person bevandrad i till exempel reglerteori skulle säga. Det betyder, om man bara tänker på saken rent matematiskt och fysikaliskt, i just det här exemplet, att de ljusgröna bollarna och de ljusgula bollarna förvisso kan vara lite olika, t ex har de lite olika färg, och till exempel reagerar de lite olika på kemiska sörjor. Men det betyder också, att med en kemisk sörja av en annan sammansättning, skulle man säkert kunna få de ljusgröna bollarna att klustra ihop sig, pipa och vibrera i grupp, medan de ljusgula bollarna blev starkt röda och studsade som tokar överallt.

Om man är en mörkgrön boll, som Alexander Bard, kanhända man tycker om den här ordningen att en del bollar är gröna och hoppiga och en del är röda och vibrerande. Man känner sig väldigt grön liksom, och vill se till att de gröna bollarna är gröna på ett bra sätt och de röda är röda på ett bra sätt, och alla kan leva lyckliga tillsammans i den rödgröna ordningen.

Den lilla passagen där hela Alexander Bards intellekt står och faller är förstås denna:

– Fakta. Gå in i ett rum med hundra män och hundra kvinnor. Jag ser enorma skillnader. Det är patetiskt att påstå att det skulle vara sociala konstruktioner när det är djupt liggande biologi.

Nu kan det ju hända att Alexander Bard faktiskt inser att det är den kemiska sörjan, dvs sociala konstruktioner, som liksom ordnar den här rödgröna ordningen från den ljusgulljusgröna, men att han också vet att de flesta människor inte begriper sån’t här som återkopplingar och slutna system och att mäta på fel saker och dra fel slutsatser. Och om han nu tycker om den här ordningen är det ju en bra grej att påpeka att den är naturlig och att man bara behöver bara titta i skålen med röda och gröna bollar så ser man det. Och dessutom försöka få till stånd en ändring av den kemiska sörjan så att de ljusgröna bollarna där kemin inte riktigt tagit verkligen blir mörkgröna. Och de ljusgula där kemin inte tagit verkligen blir ordentligt röda. Det vill säga ordna mansläger.

Men det finns ju andra alternativ som man skulle kunna välja om man nu inte vill tvinga på människor starka färger. Man skulle ju kunna tänka sig att man ändrar den kemiska sörjan så att den var lite mer interaktiv och lite mer så att den tillät varje bolls speciella resonanser, även om de till synes är ljusgula och ljusgröna så har nämligen de här bollarnna en del inre egenskaper som är olika, lite olika resonanser helt enkelt, som reagerar lite olika på kemiska sörjor.

Nu kan förstås Alexander Bard och andra gröna och röda bollar invända och försvara sig med att de minsann bara pratar om idealtyper, men då säger jag att deras idealtyp är endimensionell till meningslöshetens gräns. Eller som att bara prata om sig själv kanske.

Vi avslutar med några rader ur Hedvig Charlotta Nordenflychts ”Fruentimrets försvar”, där hon kritiserar Rousseaus bristande insikter när det gäller hans tids kemiska sörja. Det kanske passar, för nog tycks Alexander Bard ha Rousseauiska ambitioner?

Naturen får då skuld, och blod och hjärta del
I det, som blott har grund i fostrings-sättets fel.
Man täpper ådran till uti en Springekälla,
Och undrar se’n därpå att ådran ej vill kvälla.
Man snärjer Örnens fot, dess vingar sönderslår,
Förviter honom se’n att han ej Solen når.
Så bindes Könets drift av fostringssätt och vana,
Att kämpas med varann på dumhets trånga bana
Och som en prydnad dra okunnighetens ok,
Ty det är kvinnans skymf att vara lärd och klok.

Trodde jag

Jag trodde verkligen på de oändliga läsdagarna. Igen. Fast jag av lång erfarenhet vet att de egentligen inte existerar. Det är tusen andra saker som ska göras hela tiden, och då är jag ändå av en människosort som aktivt väljer att inte övergöra saker och ting. Det är ohyggligt märkligt alltihopa. Undrar om jag lyckades få en halvtimmes sammanhängande tid igår, ungefär? Och det var väl runt ett-tiden på natten, innan jag gick och la mig.

I Walter Ongs bok Muntlig och skriftlig kultur finns ett litet intressant avsnitt om det lärda latinet. ”Det lärda latinet saknar ett barnspråk” skriver han till exempel. Ingen har det som modersmål, det saknar samband med det undermedvetna, det är ”isolerat från de känsloladdade djupen i ens modersmål”, och därför kan det bidra till objektivitet. Det finns ingen som bara talar det lärda latinet, alla skriver det också. Eller talade och skrev, rättare sagt. Utan det lärda latinet skulle vetenskapen haft svårt att komma igång, skriver han vidare. Det är alltså som om språkets (det lärda latinet) distans från känsloträsket bidrar till tankens objektivitet.

Jag tänkte att det var intressant, att man behöver använda ett språk som inte är ens eget psykologiskt, känslomässiga, för att beskriva något på ett begripligt, hyggligt neutralt sätt, för någon annan. Och då tänkte jag på Hélène Cixous’ Medusas skratt, vars kvarstående tanke är typ kvinnan ska skriva kvinnan. Och så är det kroppen naturligtvis. Men det viktiga är att kvinnan har språket för den kvinnliga erfarenheten. Det är ju helt motsatt mot att beskriva något objektivt med ett språk som inte är ens eget. För att beskriva något, objektivt, behöver man vara utanför språket. Det säger faktiskt Wittgenstein också, förresten, att man inte kan beskriva språket med språket. (Jag kommer inte på något bra citat just nu, utan att gå till bokhyllan och gräva i några böcker och det orkar jag inte, det får jag göra en annan gång, men det är min uppfattning av läsningen i alla fall, att man inte kan beskriva språket med språket själv).

Om man funderar över det, och vill göra en objektiv beskrivning av t ex mannen, så borde den skrivas av den som inte är man och inte har den naturliga erfarenheten. Den beskrivningen borde skrivas av en kvinna. Då får man den objektiva beskrivningen, utanförblicken.

Sen vet jag, när jag började det här inlägget för tolv timmar sen, som har avbrutits av allehanda saker, att jag hade tänkt mig att det på något sätt skulle korreleras till religion, men nu kommer jag inte på hur. Jo, förresten, det var det att jag tänkte att religionen naturligtvis bör beskrivas av ateister. De som är religiösa kan inte komma förbi sin känslomässiga … tro, för att betrakta den. Och det var när jag läste en understreckare idag, som hade en konstig rubrik, som jag tänkte det. Världen går inte att förstå utan religion är rubriken. Då tolkar man det som om religionen behövs i världen för att man ska förstå den. Världen. Men om man läser artikeln förstår man att man behöver förstå religion för att förstå världen. Eller i alla fall hur människor tänker, känner, reagerar och agerar. Och det är ju en helt annan sak. Världen går inte att förstå utan att förstå religion borde rubriken ha varit. Förresten har jag läst en bok av en av författarna som recenseras, Tim Crane. Men jag läste The Mechanical Mind, vilket inte är så religiöst.

Någon gång ska jag ta tag i den där religionsdiskussionen. Men inte just idag.

Läsningen

Jag hade tänkt läsa 50 böcker i år, det ställde jag in i Goodreads årsutmaning. En bok i veckan, ungefär, det är ju inte så mycket med tanke på hur mycket jag läser. Men, jag läser väldigt mycket som inte är böcker, artiklar till exempel, och utdrag ur essäsamlingar, antologier, kurslitteratur där inte hela böckerna ingår och liknande. Sådant som inte direkt lätt går att kryssa av i en bokläslista. Så min Goodreads-lista ser lite tragisk ut, hälften ungefär kommer jag upp i. Det är inte så mycket skönlitteratur i listan heller, som det var när jag läste litteraturvetenskap. Fast hm, det var det kanske inte då heller, det var mycket annan litteraturteori också. Nåja. Det är jullov och jag läser. Det här läser jag nu:

Liv 3.0 – Max Tegmark. Lättläst, jag håller på med kapitel 2 som heter ”Materia blir intelligent”. Jag har redan nämnt inledningen och första kapitlet. I mitt interna läsbeting ska jag läsa till och med kapitel 3 idag, vi får ser hur det går med den saken. Det står både frisörbesök och social sammankomst på programmet för dagen, och ett läsbeting till.

Comparative Media History – Jane Chapman. Ingår i idéhistoriakursen i medier, teknik och idéer. På programmet idag står tredje kapitlet Commercialization, Consumerism and Technology. En uppgift ska nämligen göras till på tisdag, så den läsningen är prioriterad. De båda kurserna i idéhistoria i höst har varit lästunga, i meningen mycket att läsa, stor skillnad mot tidigare. Inte mig emot, det är väldigt trevligt, men just i höst krockade det lite med husbygget. Men det ska nog ordna sig, jag är strax i fas med läsning.

Mandarinerna – Simone de Beauvoir. På min litteraturlista till kursen i kreativt skrivande. Har precis börjat läsa. Konstaterar att det är ganska många sidor.

Ja, och sen har jag just läst färdigt Causing Death and Saving Lives – Jonathan Glover, som är kursbok i The ethics of killing, delkurs i Filosof B. Och den var intressant, och jag har markerat i den för nu ska jag skriva inlämningsuppgiften de närmsta veckorna. Och så införskaffade jag Samtalen med Konfucius eftersom jag inte kunde låna den längre på biblioteket, och jag tänkte skriva om Konfucianismen i en annan uppgift, så jag läser den också. Den är ganska lättläst, men man får lov att tänka en del på vad som egentligen menas och hur det hänger ihop och vad det betyder.

I en tidigare kurs i höstas ingick delar av Edward Saids Orientalism. Eller rättare sagt Del 1 ingick. Men av någon anledning, antagligen bara för att jag just läst lite, så ser jag referenser till den överallt, den diskuteras på olika sätt. Så jag känner att jag nog måste läsa de resterande delarna också. Och nu har jag 11 dagar kvar av ledigheten, så allt detta ska väl gå ihop sig?

Det var något barn, eller om det var flera, som uttryckte någon önskan om något också, hörde inte så noga (jo, det gjorde jag), så jag får räkna med ett visst svinn på dagar. Ska jag räkna bort … två? Nio dagar alltså. Nyårsafton kan räknas som läsdag. Och om jag inte översover borde jag kunna riktigt vältra mig i läsande. Det ser ganska bra ut.