Det är över

Väntan.

Väntan på beskedet. Antagningbeskedet. Lyckan är lokalt total, eftersom jag kom in på de tre kurser jag hade satt högst och vill läsa. Eller skriva. I år blir det mest skrivkurser, Kreativt Skrivande III och Att skriva kritik och essäistik. Och ytterligare en kurs i filosofi, den tredje trettiopoängskursen, påbyggnadskursen. Så nu vet jag vad jag ska göra i höst och i vinter och nästa vår. Ha jätteroligt. Skrivkurserna innebär en hel del läsande också förstås, det ingår både lite mer teoretiska delar och en del skönläsande, men inte på samma sätt som kurser i filosofi eller idéhistoria, vad jag hittills erfarit. Så jag hoppas jag ska få tid att läsa mer av det insamlade som ligger på hög och längtar efter läsning.

Jag har stora förhoppningar på kritik- och essäistik-kursen, den ska bli så himla kul. En oroande sak är bara att en del av kurslitteraturen handlar om musik. Musik? Jag och musik är en historia för sig. Jag lyssnar nästan aldrig på musik, eller i perioder gör jag det, men jag har inga medvetna, avancerade reflektioner i frågan. Genom mina bröder har jag tvångslärt mig saker jag inte velat veta. Man inser lätt hur genant det var för en teoretiskt insnöad tonårsflicka att till allas förvåning excellera i quizzerna som hölls på musiklektionerna i nian (på gymnasiet såg jag till att slippa musiken), bara för att man råkade känna igen och känna till allsköns märkliga hårdrockare och andra, på grund av det där ofrivilliga lyssnandet. Nu verkar det som om Store Son tagit upp morbrödernas mantel, helt plötsligt kan jag saker om rappare som jag aldrig skulle lära mig frivilligt. Men, ändå. Musikkritik? Det blir garanterat roligt, på ett o-roligt sätt, om jag ska försöka mig på det.

Men, jag har naturligtvis en teori om varför jag är avogt inställd till musik. Det är nämligen så att jag hör väldigt bra. Jag hör lätt när det skär sig nämligen, så jag har kommit fram till att jag har sådan känsla för toner, eller om vi ska snacka fysik, eller musik, för frekvenser, amplituder och fasvridningar, att det mesta låter rätt illa. Om det inte är perfekt. Det är alltså min precisa känsla för musik som gör att jag har svårt att lyssna på det mesta. Det har jag kommit fram till. Det finns bara en räddning. Och det är texterna. Där har ju många rappare något att komma med. Om de bara inte hade så embarliga ljudspektrum tillsammans med texterna.

Filosofi, förresten, blir naturligtvis skojigt det också, det är en självklarhet. Jag hoppas att årets utbud av delkurser kommer att passa mig. Jag vill läsa mer politisk filosofi, mer filosofihistoria, mer metafysik, och ja … en del moralfilosofi kanske?

Sommarläsning

På sommaren finns det tid för mera läsning. Det hör man på ordet – sommar. Inte? Jag vet inte om det egentligen stämmer heller, semester brukar ju vara bråda tider. Långa dagar i hängmattan har hittills inte riktigt uppenbarat sig i mitt liv, trots envisa försök, men det kanske kommer. Efter bara någon kvart brukar det hända att någon stör läsfriden med  anspråk av någon sort. Under årets semester, som inte börjar förrän om två veckor, har jag själv planer på att hantverksarbeta en del. Nåja, visioner kan man ha.

Jag har redan en pågående läshög som i alla fall till viss del kommer att bli klar inom dessa två sista arbetsveckor före semestern:

Platon är ett frivilligt läsprojekt, liksom Michel Houellebecqs Kartan och Landskapet, den är ganska rolig.

Ja, sen har vi en ytterligare en frivillig pågående läsning, och det är  A contemporary introduction to Free Will av Robert Kane. Den fria viljan, vet vi, fascinerar mig. Och jag tänker det är bäst att läsa en del av vad som tänkts innan man sätter igång och tänker riktigt ordentligt själv, för att slippa transportsträckan att tänka det som redan är tänkt.

Ja, och resten är kurslitteratur. Jag har flera gånger lagt märke till att upprepning, när man läser, är bra. Kurser tvingar en ofta att läsa om sådant man läst förut, litteratvetenskap, filosofi och idéhistoria verkar ha överlappande kanon ibland. Och andra strökurser. Men det gör ingenting. Det händer saker när man läser igen, texten och innehållet framträder mer. Nu tycker jag iofs att arkeologi ofta är aningens fjantigt, tolkningsdelen alltså, när storys ska hittas på till föremålen. Den synes mig lite vidlyftig. Men den första delen, att leta fram grejer, den ter sig lite mer intressant. Så upplever jag omläsning, att flera lager dammas bort och att texten och innehållet kommer fram tydligare. Det är en intressant process. Det är (nästan) som jag tänker ibland att jag ska läsa om något bara av nyfikenhet, för att se vad som kommer framträda den gången. Ja, så det är alltså roligt att läsa om Iliaden. Ytterligare en bok kommer att komma med i kurslitteraturen Nibelungens ring, den har jag inte börjat på än.

Men, sen har vi frivillighögen! Den riktiga sommarläsningen! Här är den, jag plockade fram den nu på morgonen:

Lägg först märke till den jämna könsfördelningen, den var alldeles ofrivillig, alltså inte tänkt, det bara blev så. Jag antar alltså att både Konfucius och Ovidius var män.

Om Dora tänkte jag läsa av ett litet projektintresse, för en text som jag sitter och skriver på som framtida kursmaterial tror jag. Jag har någon svag idé där, som kanske framträder med om jag läser, tänkte jag.

Jag tyckte några klassiska texter kunde vara bra att komma ikapp med, dvs Metamorfoser och Samtalen med Konfucius.

Den banala ondskan är jag nyfiken på att läsa med tanke på att det skrivits en del om den, på flera sätt. Simone de Beauvoir är intressant, bland de pågående böckerna som inte fick plats på bilden är Mandarinerna, och nyligen läste jag Misstag i Moskva. Och några essäer ur Brigitte Bardot och Lolitasyndromet. Det är förresten möjligt att de senare passar med Dora, vi får se. Ja, så memoarerna där kan vara spännande att läsa. Sen är ju Mary Wollstonecraft också intressant, det slår mig att jag nog inte läst hela Till försvar för kvinnans rättigheter. Jag ser att jag bara har märkflikar i första halvan av boken. Jag lägger till den. Sådär.

Vad har vi sen då … Vetenskapens mening, det får man alltid fråga sig. Jag har läst ett antal böcker i vetenskapsteori, och som jag skrev om ovan, upprepning är bra, när det gäller den egna läsningen, alltså, det verkar som om jag har en motsägelsefull syn på det där med upprepning. Att läsa en annan bok i samma ämne, är nästan som att läsa om samma bok, fast man liksom mer börja damma av saken från en annan vinkel. Det bidrar i alla fall också till bilden.

Testosteron Rex skaffade jag av misstag, jag hade glömt avbeställa en bok Daidalos medlemsutskick. Om jag nu hade varit lagd åt ödet, vilket jag inte är fast jag är ganska övertygad determinist, så hade jag sagt att det var meningen. Det var det förstås inte, det var mer bara tur (och då kan man fråga sig vad tur har i den deterministiska världsuppfattningen att göra, det har jag inte tänkt klart om, möjligen får man omdefiniera tur som begrepp, men det tar vi en annan gång, nu är vi sommarförslappade i tankesättet en stund). Den verkar helt enkelt intressant, så den vill jag läsa. Det är ju lite populärt det där att försöka hävda något om kvinnor och män. Av någon anledning.

Kursen i Politisk filosofi som jag läste i vintras gav uppslag till en hel del böcker som jag vill läsa, jag har faktiskt en liten läshög som blev till av den kursen, jag skaffade en del referensltteratur och extraläsning. Till sommarläshögen väljer jag Essäer om frihet av Isaiah Berlin. Jag hade kunnat välja Locke eller Hobbes eller Mill eller Rawls eller något annat, men nu blir det såhär. Om jag inte ändrar mig.

Sommarläshögen är en underbar vision, en utopi. Jag kommer osannolikt att hinna igenom den. Men den är mysig att gå och titta på och längta till.

Detta ska passera

Min helt plötsligt uppkommande hysteriska förkylning till exempel, ska passera. Förkylningen gör mig på dåligt humör, jag kan inte göra något alls. I alla fall inget som kräver kroppsansträngning. Målning t ex. Eller släpa grenar. Eller springa som jag kom igång med så bra förra helgen. Det började krypande med lätt ont i halsen i måndags och tisdags. Hosta i onsdags och torsdags. Då tänkte jag att det höll på gå över. Sedan smög den sig på värre under fredagen, nysningar, ännu värre hosta, snörvel. Och sen kom feber och pip i lungorna och tungt att andas. Fy tusan vad irriterande. Och ingenting smakar gott. Ingenting smakar något alls.

Så nu får jag sitta här och göra ingenting. Jag kan inte göra något annat än läsa. Läsa … hm, vänta nu, det här är kanske inte så tokigt. Förkylning med benefits.

Igår, mellan hostattackerna, läste jag ut Cecilia Davidssons Detta ska passera. Ja, men den var väl bra? Lättläst utan att vara lättsam. Det är rätt många spretiga trådar som inte riktigt löses upp. Den unga Sara som bara är, och den äldre, som också bara är. En sak är upprörande, och det är att hon bosätter sig på ett ställe där ett av barnen inte vill bo. Fast annars verkar det ganska mysigt. Det är många oavslutade historier, det tycker jag är ganska bra. Tänk om vi är alldeles för upptagna med kausalitet, med orsak och verkan och det ena följer på det andra och ekvationen ska lösas. Man vill ju veta hur det går. Undrar varför man vill det? Det mesta i livet pågår ju bara, ändrar riktning, vilar och sätter fart igen. Fast till slut dör man förstås. Men då kan man inte läsa romaner.

Av någon anledning, utan orsak, verkar det vara äktenskapstema på det jag läser nu, nästa halvlästa bok, som jag började läsa lite före Detta ska passera, är Berättelser om ett äktenskap (Geir Gulliksen). Lite mer … postmodernistisk på något sätt, det handlar mycket om kropparna, och den andre, i alla fall mellan raderna. Eller är den lite mer dualistisk kanske? Kropp och medvetande. Eller så kanske jag tungotalar, eftersom jag förbereder en uppsats i metafysik. I alla fall i det undermedvetna. Den ska trilla ut vilken dag som helst.

Allt detta skrivande

En anledning, av flera, till att jag började läsa distanskurser i humaniora var att jag tänkte att övning i skrivande, genom inlämningsuppgifter, essäer, uppsatser, skulle vara bra. Jag tyckte jag behövde bli bättre på att skriva. Jag tyckte nämligen det gick ganska trögt att skriva tekniska rapporter på jobbet. Det var själva känslan jag egentligen ville förändra. Det gick inte trögt i själva verket, i meningen producerad text, det blev och blir en massa text. Men det har nästan alltid känts trögt. Kanhända är det lite långsökt att kurser i humaniora skulle förändra känslan av att skriva tekniska rapporter, men jag tänkte väl helt enkelt att mängdträning var bra. Typ som att konditionsträning alltid är bra oavsett vilken sport man vill ägna sig åt.

Och nu är det verkligen ett evigt skrivande. Och läsande förstås.

I alla fall idéhistoriker verkar ha ett intressant sätt att jobba på, där själva skrivprocessen ses som forsknings-/analysprocessen! Inte som vi vanliga ingenjörer, som räknar och löser problem, och antecknar under tiden, och sen skriver rapport. Eventuellt har vi skrivit vissa obligatoriska avsnitt, som en inledning, och förutsättningar och metod eller metodik, och sådant, ganska tidigt, men de tunga avsnitten med analysen och resultaten och slutsatserna, de kommer när arbetet är klart. Då skriver man. Tänka och räkna och tänka först, skriva sen. I idéhistoria är det läs och skriv samtidigt. Jag säger inte att det är tokigt. Bara ovant.

En annan sak som är ovan för en stackars ingenjör är den slapphänta hanteringen av det här med metoder och metodik, något man för övrigt inte verkar göra någon ansträngning att skilja åt. I en text, Lennart Olaussons Från text till text, inser jag varför man ser så lätt på saken: ”använd vilka metoder du vill bara du kommer fram till något spännande och intresseväckande!” Där ser man! Dessutom kan man läsa vad jag redan noterat när det gäller ämnet: ”Man behöver läsa stora mängder litteratur […]”. Så var det med den saken. Man kan se en skillnad mellan idéhistoria och filosofi, i alla fall om man jämför de båda B-kurserna sådär subjektivt, det är mindre i mängd att läsa i filosofi, men det kräver långsammare läsning och omläsning. Idéhistoria kör helt på bulk-träning, men det är en smart idé att markera det man tycker är intressant, annars hittar man aldrig tillbaka till det.

Idag har jag börjat läsa en bok som jag tipsades om, hittat på antikvariat: Svindlande perspektiv. En kritik av populärvetenskapen. Den verkar behandla en fråga som jag grubblar på, eller ett område, hur kan vetenskapliga resultat förstås av icke-experter? Själv blir jag ofta frustrerad av att läsa populärvetenskap, det är för översiktligt, lösryckt och för många påståenden som inte motiveras. Jag tycker inte jag förstår något mer alls. Inte ens när jag vet att jag egentligen vet något om området. Det är som om den populärvetenkapliga texten beskriver något helt annat, lösryckt, ytligt. Och det verkar som om den här boken ger mig stöd för den synpunkten …

Jamen, det var ett nedslag i vardagen, för övrigt har jag konstruerat ett myggfönster, som jag just håller på att bygga också.

Högarna

Inte de Svenska alltså. Utan Mina Högar. Helt plötsligt en dag insåg jag att det låg Högar överallt. Igen. Men Viktiga Böcker. Sådana som används av olika anledningar, som olika kurser. Sådana som inhandlats av olika anledningar, som olika kurser. Och kanske någon annan anledning också, som Bra Att HaKommer Säkert Till Användning I Någon Kurs Snart, och liknande. Och sådant som är av rent nöje. Vi kan titta på en liten film om Högarna.

Några har faktiskt redan kommit till använding. Och jag läste Jenny Offills Avd. för Grubblerier. Den var ju bra, men lite besviken blev jag allt, den skulle ju vara så fruktansvärt lärd och intelligent. Jag är kanske för dum, men jag tycker inte det är jätteintelligent och jättelärt att bara lägga in citat här och där. Och jag tyckte kanske inte reflektionerna var jättedjupa heller. Men, tja, underhållande. Och mycket lättläst. Och, faktiskt, ett hyfsat originellt format. Som fragment, men med sammanhang. Det gillade jag. Men jag gillar inte riktigt det där när romaner är som horoskop med triggerord och så allmänt hållet att man kan fylla i sig själv i det, och luras att tro att det är fantastiskt insiktsfullt. Gillar inte det.

Härnäst vet jag inte riktigt vad jag ska ta tag i. Jag har läst halva A Clockwork Orange, men den är ganska tråkig. Men jag ska läsa klart. Och så har jag börjat på Misstag i Moskva, och den verkar lovande. Och sen har jag läst ut An Introduction to Political Philosophy, och den tyckte jag vara fantastiskt bra. Mycket klar, välskriven och pedagogisk. Den skulle jag vilja skicka till Stefan Löfvén och Magdalena Andersson och de andra, för jag tänker att, om de skulle läsa den, kunna läsa den, och förstå något, så skulle det vara väldigt bra. Jag tycker nämligen de skulle behöva tänka efter vad de egentligen har att göra där de är, och det kan vara bra att reflektera över några grunder till staten och demokratin, som är så populär, då. Jag menar, det är naturligtvis inte heltäckande på något vis, men det vore kanske bra att börja någonstans? Få lite rätsida på prioriteringarna?

Sen har vi haft slutseminarium om romantiken, och Frankenstein, och till slut kom jag på att monstret respresenterar kvinnorna. Rousseaus romantiska förtryck av kvinnorna. Man ser Hedvig Charlotta Nordenflychts försvar. Eller rättare sagt ser man en illustration av hur det går när man gör som man gör. Så är det. Men jag tror inte jag lyckades övertyga mina kurskamrater om likheten. Det är frustrerande när man så klart ser samband och sen kan man inte få någon annan att se det. Jag vet inte vad det är med folk, hur tänker de egentligen? Men det är ju därför jag läser idéhistoria, för att försöka förstå det. Det går sådär. Alltså, jag förstår hur tankar hängde ihop då. Men det säger ju inget om varför folk gör som de gör nu. Tyvärr.

Förresten öppnade antagning.se för höstens kurser igår och jag fortsätter väl. Efter detta läsår kommer jag ha lika många poäng i humaniora som jag har från Teknisk Fysik. Men, med skalningen av poäng som var när jag pluggade , måste jag läsa dubbelt så många humaniorapoäng för att det ska bli jämlikt med tekniska poäng. Orättvist, eller hur? Fast kanske inte, jag känner mig fortfarande som ingenjör liksom, som läser lite humaniora för att det är roligt. Den tanken är ganska märklig.

 

Jag är romantiker!

Romantisk skulle nog ingen få för sig att kalla mig, till exempel. I alla fall inte romantisk på det blödiga, sentimentala och sliskigt nostalgiska vis som … känslomänniskor gärna är. Sådana som berömmer sig med att ha kontakt med sina känslor på ett alldeles särskilt vis, som de inte tror att någon annan människa i världen har bara för att hon råkar tänka ett varv extra eller två. Som jag skrivit ett antal gånger är min erfarenhet av känslomänniskor att de vill ha ett alibi att skylla sin lathet på. De orkar inte anstränga sig att disciplinera sina reaktioner, utan måste spilla dem precis överallt i tid och otid utan att tänka efter en sekund. Det är min uppfattning om den statistiska känslomänniskan. Som man kan se är det en ganska affekterad uppfattning.

En vanlig uppfattning om romantiken, alltså epoken, är att känslan sattes över förnuftet, läser jag i Västerlandets idéhistoria. Men … läser jag vidare, det är en missuppfattning. Och då börjar jag spetsa läsögonen. Det är inte en starkare känsla som utmärker den egentlige romantikern, utan en större tilltro till förnuftet! Något annat än känslosamhet och sentimentalitet. Det handlar inte om emotioner utan om intuitioner! Och då är jag med. Intuition som förnuftet får jobba på. Det är min grej. Det är alla ingenjörers grej. Det är så man löser svåra tekniska, matematiska, fysikaliska problem. Man använder sin intuition. Sen tänker man. Intutitionen är naturligtvis mycket baserad på erfarenhet. Och föreställningsförmåga.

Alltså kan man säga att ingenjören är den verklige romantikern! Visst tycker vi det är lite roligt?

Ja, och varifrån kommer denna fundering nu då. Jomen jag läser Frankenstein. Igen. Och fördjupar mig i romantiken som epok. Sen har jag en massa andra böcker jag har fått för mig att läsa, vilket kommer sig av diskussioner på jobbet. T ex har jag nyss påbörjat både The psychopath test och A clockwork orange. Den senare verkar alla har läst som tonårspojkar. Jag vet varför jag inte läst den, eller ens varit nyfiken på den. Ultravåld tycker jag inte är en tilltalande filosofisk tanke. Och av de första fyra kapitlen, som är så långt jag hittills lyckats pressa (!) mig, kan man förstå att det är en ”pojkbok”. Vi får se om den blir mer allmängiltig vad det lider. Mina kollegor påstår att den ställer viktiga filosofiska frågor …

När Alexander Bard verkar stupid

Jag har hittills tyckt att Alexander Bard varit rätt piffig. Nu har jag kanske inte följt honom jättenoga alla gånger, men jag har haft intrycket att hans intellekt inte är helt oävet. Men idag läste jag en artikel i DN. Och nu har jag ändrat uppfattning om det där intellektet. Nej, det beror inte alls på att han i bästa Guillo-anda vill jaga med de andra grabbarna i skogen, ha mansläger och lära män att de ska ha (eller att de har?) kuk i huvudet. Jag ser bilden framför mig, den ser kul ut.

Och jag tycker verkligen inte att han inte ska få säga något. Kanhända är det reporterns ”frihet”, men jag har lite svårt att inse hur det kan handla om risker för yttrandefriheten att bli bortmotad från ett privatfinansierat underhållningsprogram. De flesta människor deltar inte i panelen i underhållningsprogram, hur ska vi göra med alla deras (vår) yttrandefrihet? Bara för att kanalen hänvisar till yttrandefrihet för att ha honom kvar, innebär det ju inte att det skulle vara frånvaro av yttrandefrihet att sparka honom. Kanalen skulle t ex kunna tycka att han inte passar att representera dem, helt enkelt, man får anta att hans person och image är en viktigt del av saken. Faktiskt är de ju till och med lite fega att ropa ”yttrandefrihet”, när de i själva verket menar att det är bra för dem att han ”yttrar sig fritt”, vilket inte är samma sak som ”yttrandefrihet”. Det de egentligen säger är ju: ”för vår kanal, som inte är en offentligt skattefinansierad samhällsinstitution, utan privat affärsverksamhet, är det bra för ekonomin om Alexander Bard säger det han vill, på sitt lilla pikanta vis, bara han inte går över gränsen till olagligheter, eller osmakligheter som får våra tittare att fly”.

Det är inte heller för att han påstår att alla ställen där kvinnor och män befinner sig samtidigt blir sexualiserade. Men menar han verkligen det? Det är kanske så i hans miljö, har vi ju förstått, men det är definitivt inte så i min vardagsmiljö, där är folk nämligen professionella. Men okej, han har sin miljö, låt gå för det.

Innan vi kommer in på den passage som avslöjar det bristande intellektet, vill jag att vi gör ett litet tanke-experiment. Vi tänker … en stor vid skål. I den skålen lägger vi ner två sorters bollar, den ena sorten är ljust grön, den andra sorten är ljust gul. Vi häller i bollar och blandar om. Man ser lite skillnad på dem, men det är ingen som sticker ut åt något särskilt håll. Man kan inte säga att ljusgröna bollar är si och ljusgula så. Men man ser att de har lite olika färg. Sen häller vi på en kemisk sörja över de här bollarna. Den sörjan har särskilda egenskaper, till exempel har den kemiska komponenter som gör att när ljusgröna bollar reagerar med den, blir de mörkgröna och börjar studsa jättemycket. Och de ljusgula bollarna reagerar också med sörjans kemi, fast på ett annat sätt, de börjar dra lite åt rött i färgen, sen klustrar de ihop sig i grupper som mer liksom vibrerar tillsammans. Sen släpper vi ner Alexander Bard i den här sörjan, han har redan badat i en så’n här kemisk sörja, så han är jättegrön. Vi släpper ner honom och han hoppar omkring där och tänker. Och så kommer han på, eftersom han är så himla smart, att han ser en skillnad mellan de röda bollarna och de gröna bollarna. De verkar bete sig olika. Och så drar han den förbluffande slutsatsen att de röda bollarna och de gröna bollarna, i sitt inre ursprung är jätteolika. Alexander Bard glömmer, precis som så många andra, att det han ser är de ljusgröna och ljusgula bollarna i återkoppling med den kemiska sörjan, som han själv dessutom är badad i. Och så drar han från det slutsatser om deras opåverkade egenskaper, snarare än deras påverkade egenskaper. Hur de är, de här bollarna. Han glömmer bort att han mäter egenskaper i ett system som är slutet, som en person bevandrad i till exempel reglerteori skulle säga. Det betyder, om man bara tänker på saken rent matematiskt och fysikaliskt, i just det här exemplet, att de ljusgröna bollarna och de ljusgula bollarna förvisso kan vara lite olika, t ex har de lite olika färg, och till exempel reagerar de lite olika på kemiska sörjor. Men det betyder också, att med en kemisk sörja av en annan sammansättning, skulle man säkert kunna få de ljusgröna bollarna att klustra ihop sig, pipa och vibrera i grupp, medan de ljusgula bollarna blev starkt röda och studsade som tokar överallt.

Om man är en mörkgrön boll, som Alexander Bard, kanhända man tycker om den här ordningen att en del bollar är gröna och hoppiga och en del är röda och vibrerande. Man känner sig väldigt grön liksom, och vill se till att de gröna bollarna är gröna på ett bra sätt och de röda är röda på ett bra sätt, och alla kan leva lyckliga tillsammans i den rödgröna ordningen.

Den lilla passagen där hela Alexander Bards intellekt står och faller är förstås denna:

– Fakta. Gå in i ett rum med hundra män och hundra kvinnor. Jag ser enorma skillnader. Det är patetiskt att påstå att det skulle vara sociala konstruktioner när det är djupt liggande biologi.

Nu kan det ju hända att Alexander Bard faktiskt inser att det är den kemiska sörjan, dvs sociala konstruktioner, som liksom ordnar den här rödgröna ordningen från den ljusgulljusgröna, men att han också vet att de flesta människor inte begriper sån’t här som återkopplingar och slutna system och att mäta på fel saker och dra fel slutsatser. Och om han nu tycker om den här ordningen är det ju en bra grej att påpeka att den är naturlig och att man bara behöver bara titta i skålen med röda och gröna bollar så ser man det. Och dessutom försöka få till stånd en ändring av den kemiska sörjan så att de ljusgröna bollarna där kemin inte riktigt tagit verkligen blir mörkgröna. Och de ljusgula där kemin inte tagit verkligen blir ordentligt röda. Det vill säga ordna mansläger.

Men det finns ju andra alternativ som man skulle kunna välja om man nu inte vill tvinga på människor starka färger. Man skulle ju kunna tänka sig att man ändrar den kemiska sörjan så att den var lite mer interaktiv och lite mer så att den tillät varje bolls speciella resonanser, även om de till synes är ljusgula och ljusgröna så har nämligen de här bollarnna en del inre egenskaper som är olika, lite olika resonanser helt enkelt, som reagerar lite olika på kemiska sörjor.

Nu kan förstås Alexander Bard och andra gröna och röda bollar invända och försvara sig med att de minsann bara pratar om idealtyper, men då säger jag att deras idealtyp är endimensionell till meningslöshetens gräns. Eller som att bara prata om sig själv kanske.

Vi avslutar med några rader ur Hedvig Charlotta Nordenflychts ”Fruentimrets försvar”, där hon kritiserar Rousseaus bristande insikter när det gäller hans tids kemiska sörja. Det kanske passar, för nog tycks Alexander Bard ha Rousseauiska ambitioner?

Naturen får då skuld, och blod och hjärta del
I det, som blott har grund i fostrings-sättets fel.
Man täpper ådran till uti en Springekälla,
Och undrar se’n därpå att ådran ej vill kvälla.
Man snärjer Örnens fot, dess vingar sönderslår,
Förviter honom se’n att han ej Solen når.
Så bindes Könets drift av fostringssätt och vana,
Att kämpas med varann på dumhets trånga bana
Och som en prydnad dra okunnighetens ok,
Ty det är kvinnans skymf att vara lärd och klok.

Trodde jag

Jag trodde verkligen på de oändliga läsdagarna. Igen. Fast jag av lång erfarenhet vet att de egentligen inte existerar. Det är tusen andra saker som ska göras hela tiden, och då är jag ändå av en människosort som aktivt väljer att inte övergöra saker och ting. Det är ohyggligt märkligt alltihopa. Undrar om jag lyckades få en halvtimmes sammanhängande tid igår, ungefär? Och det var väl runt ett-tiden på natten, innan jag gick och la mig.

I Walter Ongs bok Muntlig och skriftlig kultur finns ett litet intressant avsnitt om det lärda latinet. ”Det lärda latinet saknar ett barnspråk” skriver han till exempel. Ingen har det som modersmål, det saknar samband med det undermedvetna, det är ”isolerat från de känsloladdade djupen i ens modersmål”, och därför kan det bidra till objektivitet. Det finns ingen som bara talar det lärda latinet, alla skriver det också. Eller talade och skrev, rättare sagt. Utan det lärda latinet skulle vetenskapen haft svårt att komma igång, skriver han vidare. Det är alltså som om språkets (det lärda latinet) distans från känsloträsket bidrar till tankens objektivitet.

Jag tänkte att det var intressant, att man behöver använda ett språk som inte är ens eget psykologiskt, känslomässiga, för att beskriva något på ett begripligt, hyggligt neutralt sätt, för någon annan. Och då tänkte jag på Hélène Cixous’ Medusas skratt, vars kvarstående tanke är typ kvinnan ska skriva kvinnan. Och så är det kroppen naturligtvis. Men det viktiga är att kvinnan har språket för den kvinnliga erfarenheten. Det är ju helt motsatt mot att beskriva något objektivt med ett språk som inte är ens eget. För att beskriva något, objektivt, behöver man vara utanför språket. Det säger faktiskt Wittgenstein också, förresten, att man inte kan beskriva språket med språket. (Jag kommer inte på något bra citat just nu, utan att gå till bokhyllan och gräva i några böcker och det orkar jag inte, det får jag göra en annan gång, men det är min uppfattning av läsningen i alla fall, att man inte kan beskriva språket med språket själv).

Om man funderar över det, och vill göra en objektiv beskrivning av t ex mannen, så borde den skrivas av den som inte är man och inte har den naturliga erfarenheten. Den beskrivningen borde skrivas av en kvinna. Då får man den objektiva beskrivningen, utanförblicken.

Sen vet jag, när jag började det här inlägget för tolv timmar sen, som har avbrutits av allehanda saker, att jag hade tänkt mig att det på något sätt skulle korreleras till religion, men nu kommer jag inte på hur. Jo, förresten, det var det att jag tänkte att religionen naturligtvis bör beskrivas av ateister. De som är religiösa kan inte komma förbi sin känslomässiga … tro, för att betrakta den. Och det var när jag läste en understreckare idag, som hade en konstig rubrik, som jag tänkte det. Världen går inte att förstå utan religion är rubriken. Då tolkar man det som om religionen behövs i världen för att man ska förstå den. Världen. Men om man läser artikeln förstår man att man behöver förstå religion för att förstå världen. Eller i alla fall hur människor tänker, känner, reagerar och agerar. Och det är ju en helt annan sak. Världen går inte att förstå utan att förstå religion borde rubriken ha varit. Förresten har jag läst en bok av en av författarna som recenseras, Tim Crane. Men jag läste The Mechanical Mind, vilket inte är så religiöst.

Någon gång ska jag ta tag i den där religionsdiskussionen. Men inte just idag.

Läsningen

Jag hade tänkt läsa 50 böcker i år, det ställde jag in i Goodreads årsutmaning. En bok i veckan, ungefär, det är ju inte så mycket med tanke på hur mycket jag läser. Men, jag läser väldigt mycket som inte är böcker, artiklar till exempel, och utdrag ur essäsamlingar, antologier, kurslitteratur där inte hela böckerna ingår och liknande. Sådant som inte direkt lätt går att kryssa av i en bokläslista. Så min Goodreads-lista ser lite tragisk ut, hälften ungefär kommer jag upp i. Det är inte så mycket skönlitteratur i listan heller, som det var när jag läste litteraturvetenskap. Fast hm, det var det kanske inte då heller, det var mycket annan litteraturteori också. Nåja. Det är jullov och jag läser. Det här läser jag nu:

Liv 3.0 – Max Tegmark. Lättläst, jag håller på med kapitel 2 som heter ”Materia blir intelligent”. Jag har redan nämnt inledningen och första kapitlet. I mitt interna läsbeting ska jag läsa till och med kapitel 3 idag, vi får ser hur det går med den saken. Det står både frisörbesök och social sammankomst på programmet för dagen, och ett läsbeting till.

Comparative Media History – Jane Chapman. Ingår i idéhistoriakursen i medier, teknik och idéer. På programmet idag står tredje kapitlet Commercialization, Consumerism and Technology. En uppgift ska nämligen göras till på tisdag, så den läsningen är prioriterad. De båda kurserna i idéhistoria i höst har varit lästunga, i meningen mycket att läsa, stor skillnad mot tidigare. Inte mig emot, det är väldigt trevligt, men just i höst krockade det lite med husbygget. Men det ska nog ordna sig, jag är strax i fas med läsning.

Mandarinerna – Simone de Beauvoir. På min litteraturlista till kursen i kreativt skrivande. Har precis börjat läsa. Konstaterar att det är ganska många sidor.

Ja, och sen har jag just läst färdigt Causing Death and Saving Lives – Jonathan Glover, som är kursbok i The ethics of killing, delkurs i Filosof B. Och den var intressant, och jag har markerat i den för nu ska jag skriva inlämningsuppgiften de närmsta veckorna. Och så införskaffade jag Samtalen med Konfucius eftersom jag inte kunde låna den längre på biblioteket, och jag tänkte skriva om Konfucianismen i en annan uppgift, så jag läser den också. Den är ganska lättläst, men man får lov att tänka en del på vad som egentligen menas och hur det hänger ihop och vad det betyder.

I en tidigare kurs i höstas ingick delar av Edward Saids Orientalism. Eller rättare sagt Del 1 ingick. Men av någon anledning, antagligen bara för att jag just läst lite, så ser jag referenser till den överallt, den diskuteras på olika sätt. Så jag känner att jag nog måste läsa de resterande delarna också. Och nu har jag 11 dagar kvar av ledigheten, så allt detta ska väl gå ihop sig?

Det var något barn, eller om det var flera, som uttryckte någon önskan om något också, hörde inte så noga (jo, det gjorde jag), så jag får räkna med ett visst svinn på dagar. Ska jag räkna bort … två? Nio dagar alltså. Nyårsafton kan räknas som läsdag. Och om jag inte översover borde jag kunna riktigt vältra mig i läsande. Det ser ganska bra ut.

Om populärvetenskap

Jag fortsatte läsningen av Liv 3.0kapitel 1 som heter ”Välkommen till vår tids viktigaste samtal” (jag läser den svenska översättningen). Och jag mindes återigen varför jag ibland tycker det är jobbigt att läsa populärvetenskap. I inledningsavsnittet hängde jag upp mig på luckorna i resonemanget, och man kan väl säga att det fortsätter. I första delen av första kapitlet finns en kort historisk översikt över universum och livets uppkomst. Det säger sig självt att det inte kan vara särskilt djupt och heltäckande på två sidor, men jag fastnar ändå: ”Vårt universum expanderade och svalnade av och blev allt intressantare när partiklarna började kombineras till alltmer komplexa objekt. Under den första bråkdelen av en sekund såg den starka kärnkraften till att gruppera kvarkarna i protoner (vätekärnor) och neutroner, […]”  Det finns mycket man kan undra över, oändligt mycket, som ”det svalnade av”, jamen varför då, hurdå? Och det värsta av allt, det fanns visst inte bara partiklar utan den starka kärnkraften också, och varifrån kom den helt plötsligt i den här soppan? Så jag får kämpa vidare, jag vet att det viktiga i boken inte handlar om universums begynnelse, och om jag vill läsa om det, antar jag att jag får spendera ett antal år på det för att få en någorlunda bild av det. Och det vill jag inte heller riktigt. Jag tänker att det måste vara ett elände att välja hur man ska formulera sig för att optimera så att de flesta helt enkelt klarar av att ta sig förbi till väsentligheterna, med en hygglig bild av en bakgrund. Lagom för det man egentligen vill berätta. Men, jag tycker i alla fall det är lite jobbigt.

Och sen ger kapitlet mest en bakgrund till de frågor som ska diskuteras senare, om artificiell intelligens, hur vi ska förhålla oss till den och hur vi ska kontrollera den. En liten kul grej i kapitlet är när Tegmark beskriver en konferens som han och några andra tog initiativ till och genomförde i januari 2015. Det finns bilder på gruppen, alla är namngivna, det ska vara de viktigaste, mest framstående AI-forskarna från olika ämnes-områden*. Man undrar lite om man vill efterlikna Solvay-konferenserna, där den första hölls 1911 med bara inbjudna deltagare, t ex Albert Einstein och Marie Curie.

Såhär långt är boken lättläst och roande. Definitionen av intelligens är bred: ”Förmåga att nå komplexa mål.” Genom att definiera det så behöver man inte hamna i diskussioner om huruvida medvetande behövs för intelligens eller inte, och vad medvetandet i så fall är. Det är praktiskt. Medvetande definierar Tegmark fö med ”subjektiv upplevelse”, vilket nästan känns som en cirkeldefininition, subjektiv måste väl nästan förklaras med medvetande? Men det kanske klarnar senare.

Som en utvikning kom jag att tänka på deskriptivism och Kripkes Naming and Necessity när jag läste avsnittet om Kontroversiella myter. Och det beror bara på att jag nyss läst det i filosofi-kursen Medvetande och Språk. Det handlar om hur man refererar till namn, med begränsad kännedom om sakförhållanden. Och det är precis det Tegmark skriver om, missuppfattningar som kommer sig av felaktig, eller vinklad, information. Nu gjorde jag bara den kopplingen utan att direkt inse vad det skulle kunna innebära, och resten av dagen kommer jag att grubbla ihjäl mig över hur det, om det, hänger ihop på ett mer robust sätt, och hur man isåfall skulle kunna använda sig av de här språkfilosofiska övervägandena. Jag vill ju gärna att världen ska hänga ihop. Och när jag har tröttnat på att tänka på det, läser jag väl nästa kapitel i Liv 3.0.

*) Saknar vi förresten inte vår svenske AI-alarmist, jag tror han skulle platsa i gränsområdet mellan ”Bakåtsträvare och Rörelsen för välvillig AI”, professor Häggström? Fast jag skulle egentligen inte precis säga bakåtsträvare, men som jag uppfattat betydligt mer ”varnande” än vanliga, every day teknikoptimister.

Upprepning

Jobba, spackla och måla, studera. Jobba, måla och spackla, studera. Jobba, spackla och måla, studera. Jobba, måla och spackla, studera. Och så är det fredag, och det ser likadant ut sånär som på att studierna ikväll, en föreläsning om mental representation tror jag att jag ska lyssna på, kommer att förhöjas av en St Peter’s. Man kan tycka det är lite enahanda, det mesta just nu. Och det är det väl. Men studierna är intressanta. Jobbet är väl si och så, det är aldrig roligt när ett stort jobb är på sluttampen, när säcken ska knytas ihop, den sista meningen finputsas och allt administrativt ska klaras av. Och spacklingen och målningen fortsätter. Tur att uthållighet är en paradgren. Det är som att simma längd efter längd för en långsimning, eller springa varv på varv på bana i ett långlopp.

Under veckan har filosofiska zombies diskuterats. Jag håller för troligt att medvetandet inte är icke-fysikaliskt. Att det skulle vara icke-fysikaliskt synes mig helt osannolikt, helt märkligt. Att vi inte listat ut allt är en sak, men att det skulle finnas något som inte finns verkar som en logisk kullerbytta. Men jag byter ståndpunkt den dagen någon gör det troligt. En sak man kan grubbla över är naturligtvis hur man ska mäta det omätbara.

Idéhistorien behandlar just nu Indiens och Kinas idéhistoria, eller egentligen mest så långt deras historia. Idéhistoria behöver historia för att det ska bli någon ordning på idéerna.

Lite av veckan i bilder.

Plattsättaren har börjat med badrummet. Spännande.

I Lilla Dotters rum står torktumlare och tvättmaskin temporärt. Och jag ska måla tak och väggar. Och allt behöver täckas. När man känner sig som fem år och upptäcker tejp.

Lille Sons rum är färdigmålat. Han gick runt med lampa och synade allt i släpljus: ”Om du målar en gång till blir det nog bra.” sa han och for iväg på äventyr.

Emellanåt behöver man slappna av med uppbyggliga studier.

Och mer avslappning.

Mysig fredagskväll

Nu har vi bott här i husvagnen i tre veckor. Vi börjar vänja oss. I går kväll hade vi mysig fredagskväll. Doktor T diskade kvällsdisken, för hand såklart, diskmaskin hör inte till husvagnslyxen. Och jag läste högt ur Valerie Solanas SCUM-manifest. Från baksidestexten: ”Mannen befinner sig i skymningslandet mellan apa och människa. Mannen är besatt av makt, pengar och död; att få ödelägga och att få knulla.”  ord och inga visor.

Jag läste nyligen Sara Stridsbergs Drömfakulteten, en fiktiv biografi om Valerie Solanas, en galning. Hur ska det komma något vettigt ur detta, och isåfall vad? ”SCUM är den enda referens du behöver” läser jag i Stridsbergs förord. Det är klart man blir nyfiken. Jag antar att jag kommer att bli besviken, det brukar bli så. Jag kommer inte att förändras, jag kommer inte att tycka att SCUM är den enda referens jag behöver. I våras läste jag I love Dick av Chris Kraus, den utlovade också en förändring som uteblev.

”Problemet är männen och problemet med männen är att de är skittråkiga, att de har skapat en skittråkig och skitful värld med fula motorvägar och Stor Konst, sex och andra meningslösheter som kvinnor tvingas slösa bort sin tid på.”

Alltså, ja, det är faktiskt svårt att säga emot det. Jag tänkte på alla de texter jag läst i filosofi och idéhistoria, Aristoteles och Rousseau som Stridsberg också nämner i sitt förord, som talar om hur kvinnor är ofullbordade män, oförmögna att tänka flera tankar, intellektuellt underlägsna, bara till för att föda barn och ta hand om dem. Det konstiga är, som Mary Wollstonecraft påpekade i polemik mot Rousseau, att dessa underlägsna varelser (kvinnor alltså) ändå anförtros den viktiga uppfostran av de viktiga pojkarna till viktiga män. Hur går det ihop sig?

Jag tänker på de här fåniga diskussionerna som uppstår ibland när någon vill bevisa att om kvinnor vore så smarta som män, så skulle det ju finnas kvinnliga genier och forskare och uppfinnare och upptäckare att plocka ur historien. Men det finns det ju väldigt få av, alltså är män smartare än kvinnor. Jag vet inte vad man ska göra med sådana diskussioner, man skäms å mannens vägnar (han som argumenterar på det viset) för att han är så korkad och kan kläcka ur sig så ogenomtänkta pinsamheter. Man skäms över hans oförmåga att tänka, helt enkelt. Som Hedvig Charlotta Nordenflycht så insiktsfullt uttrycker saken:

”Naturen får då skuld, och blod och hjärta del
I det, som blott har grund i fostrings-sättets fel.
Man täpper ådran till uti en Springekälla,
Och undrar se’n därpå att ådran ej vill kvälla.
Man snärjer Örnens fot, dess vingar sönderslår,
Förviter honom se’n att han ej Solen når.”

Ja, men då kan man ju undra, som undelägsna män (ojdå, det är en Solana-influens) ibland överlägset påpekar, att nuförtiden kan ju kvinnor bara låta bli att låta sig förtryckas, eftersom vi är så jämställda här i landet. Men nu är det ju så, att de flesta män och de flesta kvinnor, är normalbegåvade, och de är också, både de normalbegåvade männen och de normalbegåvade kvinnorna, utsatta för socialt tryck och social återkoppling. En mycket effektiv förtryckarmekanism, som inte bara verkar i dåtid, utan också i nutid och med avklingning i framtid. Om nu den normalbegåvade mannen matats med en bild om de underlägsna kvinnorna under hela sin livstid, så har ju inte kvinnorna undgått att matas med samma bild. Och de flesta normalbegåvade människor agerar, vad det tycks, enligt den bild de har av sig själva, och som de tror att andra har av dem. Mycket effektivt, får man säga, för att behålla sakernas tillstånd i svårförändrad form. Så var det med den saken.

Men vad ska man tycka om SCUM-manifest då? Ja, jag vet inte. Jag hade högläsning av vissa partier för Doktor T och vi tyckte det var rätt roliga formuleringar ibland. Det är lite som om en intelligent komiker funderat lite, vänt lite på saken och formulerat en träffsäker iakttagelse. Som i avsnittet om Filosofi, religion och moral, där poängen är att mannen uppfann filosofi och religion eftersom han är så tom själv och måste leta utanför sig själv efter något av vikt: ”De flesta filosofer som inte är riktigt så fega [som de flesta män] inser att manliga brister existerar i män, men kan fortfarande inte inse att de bara existerar i män. Därför rubricerar de mäns villkor som det Mänskliga Villkoret. De lägger fram sina intighetsproblem, vilka skrämmer dem, som filosofiska dilemman och ger därigenom status åt sin primitivism […]”

Alltså, ligger det inte något i det? Är vi inte alla lite trötta på självgoda män som tror de är en gåva till mänskligheten, att det är kring dem allting kretsar, att de inte bara är solar i sina egna universum utan i alla andras också? Faktiskt är man lite trött på såna. De finns. Men det finns ju många andra också, som är mer vettiga, för all del. Som Doktor T.

Lite senare skriver Solanas om att det egentligen inte handlar om en motsättning mellan kvinnor och män, det kan vara för att hon anser att mannen generellt egentligen inte är ett problem, utan det är de hjärntvättade kvinnorna, Daddy’s Girls, som upprätthåller ordningen åt mannen, som är det egentliga problemet.

Jag har svårt att läsa manifestet som något annat än en träffsäker satir, Cutting up, håna, förlöjliga Den Viktiga Mannen, som tar upp tid och energi för kvinnor helt i onödan. Jag menar, visst har vi träffat på en hel del av den sorten?

En framsynt detalj är att Solanas skriver om det automatiserade samhället, där pengar inte styr. Själva samhällssystemet som ska komma fram sen när mannen eliminerats är inte helt tydligt, det är lite skissartat.

Förresten, man ska inte läsa texten bokstavligt. Man ska läsa den allegoriskt.

Som om inget hade hänt

Då var vi tillbaka igen efter en vecka av sol, bad, mat, sömn och läsning. Tyvärr fick jag inte med mig de rara tonåringarna på några direkt vidlyftiga äventyr. Nåja, vi var på fisk-spa, det var ganska kul. De har blivit så misstänksamma. Store Son berättar då och då en skräckhistoria för sina syskon, som för att hålla liv i Berättelsen om Mamma. Såhär går den:

”Mamma och jag var ute och körde bil, och så skulle vi stanna och gå en mysig skogspromenad. Så vi gick. Och helt plötsligt hamnade vi vid en hällristning. Typiskt mamma-style.”

Nu är väl inte just hällristningar min stil, det tycker jag är ganska trist egentligen. Det var bara det att just den promenadvägen, den gången, passade så bra. Men i princip har han nog rätt, ändå. Det finns ofta en tanke att man ska se något av något slag. Jag hade t ex gärna åkt till Lindos en dag och gått upp till Akropolosklippan, men jag vet inte, det verkar ju vara lite turistigt. Och fruktansvärt varmt. Å andra sidan var ju hela resan fruktansvärt turistig. Men avslappnande. Jag hann t ex läsa tre hela böcker och en halv:

Kallocain av Karin Boye. Intressant, även om slutet var något konstlat och ofärdigt.

Öst och Väst av Ronny Ambjörnsson. En så’n bok som jag nog behöver läsa igen, det blev mycket att tänka på, många trådar och idéhistoriska förlopp om Europa, Amerika och Asien, hur européer ser sig själva i förhållande till andra. Idén om att relatera till något för att få syn på sig själv drivs, men det verkar inte alltför underligt, det stämmer i alla fall med det jag alltid hävdar, att den man främst lär känna när man interagerar med andra människor är inte de andra, utan en själv. Intressant i alla fall.

Och till sist läste jag Voltaires Traktat om toleransen med anledning av Jean Calas död. Vad ska man säga om den, jag tror inte jag förstod tanken överallt. Jag hade fått för mig att Voltaire i alla fall var smyg-ateist, men det verkade det inte som här. Kan det verkligen stämma att han försvarade religionerna och visade deras stora tolerans egentligen, och hur de här domarna i Toulouse felat i sin tolkning av religionen när de steglade Jean Calas? Jag måste väl läsa igen, men boken är en orgie i exempel på dumheter som görs i religionens namn, fast man inte borde. Typ. Tror jag.

Och nu är jag tillbaka till jobbet, och det är som om inget har hänt. Jag var uppe i speed på nolltid. Det såg själva arbetsuppgifterna till. Under veckan hade det hänt lite på huset, takpannor hade kommit på, och ställningar försvunnit. Nu ska vi ägna semestern åt att måla en andra omgång. Men, jag undrar om vi inte skulle måla fönsterfoderna svarta också. Svårt att riktigt veta innan man gjort det. Och tänkt en smula.

Den halva boken, förresten, är Technology: A world history av Daniel R. Headrick, jag är framme vid renässansen nu. Den är också spännande. Jag har för mig att jag läste om ingenjören som det kompletta geniet i den. Det tyckte jag kändes så trevligt. Men när jag skulle leta upp det för att kunna citera på ett rätt och riktigt sätt hittade jag inte stället. Kan jag ha drömt? Det tror jag inte.

Soluppgång från hotellbalkongen.

Och så framskridandet.

Garageuppfarten. Än så länge utan garage.

Och från trädgårdssidan. Stenarna, som finns i mängd, ska förstås arrangeras så småningom.

Om själen

Av någon anledning ramlade jag på en podd på svt play, Människan och maskinenvars för säsongen sista avsnitt handlar om Själen, ”där människans yttre och inre värld verkligen möts”, som sägs i inledningen. Man verkar inte vilja skilja på medvetandet och själen, men håller sig en mest till att prata om det senare. Jag är rädd att jag tappade bort mig lite, det var aningens långsamt och ganska pladdrigt som det vanligen blir i poddar. Man hade gärna haft en text att läsa istället. Avsnittet inleds med ett litet anförande av den ene programledaren, Eric Schüldt:

”Om man tittar in i en annan människas ögon, och upplever att det finns någonting där bortom det rent maskinella, är det då falskt, är det då självbedrägeri, är det en romantisering av sakernas tillstånd är det till och med ett sentimentalt, barnsligt sätt att se på världen? Att det skulle finnas något mer i oss än synapserna, signalsubstanserna, organen, allt vårt innanmäte. Och jag måste ju säga det att jag tror ju inte det är tomt inuti oss, jag tror ju faktiskt på riktigt att det finns en själ, det är min övertygelse, det måste jag ändå vara öppen med. Jag kan inte se mina medmänniskor som maskiner.”

Ja, och det blev väl får man säga den tongivande för hela programmet. Den andre programledaren, Per Johansson, som jag fö minns från några bloggträffar för mer än tio år sen, gjorde några intressanta nedslag i idéhistorien om synen på själen. Kanske får jag lyssna en gång till, jag erkänner att jag tappade fokus emellanåt, men den övergripande idén tycktes ändå vara att försvara själens existens som något icke mekanistiskt. Hur ”jag kan se att det finns något där” skulle avfärda en mekanistisk orsak stod inte helt klart, förutom en uppenbar önskan att ”något mer” ska finnas.

Och det tycker jag är intressant. Varför är människor så rädda för tanken på en deterministisk och mekanistisk värld? Ja, en anledning är förstås att det skulle detronisera människan som en unik skapelse och frånta henne hennes megalomana inställning till sig själv. Som om naturen spelat oss ett spratt, vi får medvetande och kan hänga mer i allt som händer oss, men kan inte påverka. Vilken nesa! Jag tycker nästan det är lite roligt.

Ja, nu blir det ju lite svårt att visa, eller avvisa det där med själen, i alla fall enligt nuvarande förhärskande uppfattning om vetenskapen, som ändå verkar vara bästa instans att komma med någon form av vettigt påstående i frågan. Men, om man tänker på saken, visst verkar det väl mer konstigt att det skulle finnas än själ, än att det inte skulle göra det? Varför duger inte den helt fantastiska och svindlande tanken på den enorma mängden signalvägar och kombinationer vi kan åstadkomma, som vi inte har kontroll över, som förklaring för vår oförmåga att överblicka ”det vi ser i varandras ögon”? Det tycker jag är konstigt. Alltså synes det mig mest vettigt att anta själen helt enkelt är en illusion.

Och det kan väl funka lika bra som något annat?

Midsommarmys

Det visade sig att de rara tonåringarna alla hade egna planer för midsommar, vilket innebar att Doktor T och jag kunde fira dagen som vi ville. För mig innebar det medelst läsning. Jag inledde vid åttatiden i morse, ute på altanen. Benen i solen och fågelsång. Framåt tio drog grannarna igång sitt basdunkande. Nu bor ju inte grannarna vägg-i-vägg, det här är stora villatomter med ordentligt mycket luft emellan husen. Bara så att problemet blir tydligt. Men jag har ju vidtagit åtgärder för detta, så jag gick och hämtade mina noise-cancelling-lurar. Nu visade de sig inte cancellera basdunket i den omfattning jag tyckte var önskvärt, men efter lite sökande på Spotify vaskade jag fram ett lämpligt havsljud. Några havsljud tvingades jag rata, när det plötsligen började plinga mitt i dem. Det var något med mindfulness tror jag. Men mer renodlat havsljud på lång volym gjorde susen.

Jag läste ut Vänsterdocenten av Torbjörn Tännsjö, en lisa för själen att läsa i jämföresle med Buber. Inte för att jag håller med Tännsjö i hans politiska åskådning, inte alls faktiskt, men han presenterar olika resonemang i både sin politiska och sin filosofiska gärning, och resonemangen är glasklara. Dessutom är boken bitvis hysteriskt rolig när han i korta ordalag avger omdömen om möten med olika mer eller mindre kända intellektuella och andra. Vad sägs om följande lilla passage om mötet med f.d. ärkebiskop K.G. Hammar:

”För några år sen debatterade jag i teve med dåvarande ärkebiskopen K.G. Hammar. Han har aldrig framstått som intellektuell eller ens teologiskt skarpsinnig […].”

Och om VPKs ordförande Lars Werner apropå partiets kapitulation inför kapitalismen:

”Vem hade kunnat ana att hans murarhjärta klappade för privata daghem?”

Ett avsnitt behandlar den tillfälliga ondskan, vilket är mycket intressant och kräver vidare läsning. Hur kommer det sig att människor blir onda när de verkar vara helt normala?

När jag läst ut den kände jag mig stärkt och styrkt så jag gav mig på Buber igen, den sista tredjedelen. Ledbruten, med svidande ögon och värkande muskler blev jag klar för någon halvtimme sen. Det var en riktig plåga att läsa klart den. Det stod mycket klart under sista tredjedelen att det handlar mycket om Gud, om relationen till Gud, det här med Jag och Du och Det. Och det säger sig självt att det inte på något sätt kan tilltala mig eller åstadkomma något slags genklang hos mig. Inte heller någon förståelse, det handlar ju inte om något hur eller varför, det är bara en mängd ord som på något sätt ska trigga känslor i den som grubblar över Gud. Fine, nu vet jag det.

Nu ska jag ta upp något annat att läsa. Frågan är vad. Något skönlitterärt kanske, något samtida. Jag har börjat på Björnstad, av Fredrik Backman, men den har inte riktigt kommit igång. Kanske ger jag den chansen att göra det. Annars har jag flera intressanta böcker i idéhistoria som står på tur.

Vila

Ingen Buber idag. Jag har 64 sidor kvar, de tar jag väl över midsommar. Naturligtvis läser jag på ren vilja, som när man sprungit långt och egentligen inte orkar de sista kilometrarna men springer av ren envishet. Så är det med den här boken också. Vem vet, allting kanske framstår i ett förklarat ljus just sista sidan, och det vore väl dumt att missa det.

Jag har en tendens till självskadebeteende. Mentalt och intellektuellt självskadebeteende. Jag ägnar mig delvis åt sådant jag tycker är intellektuellt plågsamt, som Buber t ex. Eller ja, ren rappakalja till och med ibland. Jag läser sådant där jag tycker argumentationen har luckor, eller antagandena är felaktiga, eller slutsatserna sprungna ur värderingar snarare än hållbara argument. Det är för att försöka förstå hur människor som inte tänker som jag tänker. Det är klart det är trevligt att läsa sådant där man nickar och håller med och tycker resonemangen är briljanta och lärorika, slutsatserna oklanderliga. Det är jättetrevligt. Men, om man vill ha något att fundera över är det ju bättre att läsa sådant som inte är så.

Vänsterdocenten har jag läst idag, några avsnitt. Det är en lättnad att läsa en sådan text efter Buber. Den är glasklar och dessutom bitvis rätt rolig. Tännsjö har en politisk åskådning jag inte delar, men han beskriver och argumenterar för hur han tänkt i olika frågor, också där han ändrat uppfattning med tiden. Det är ohyggligt intressant.

Och idag är längsta dagen, tänk, sen blir det mörkare igen. Idag har jag inte besökt bygget, och det var visst några dagar sen jag fotade. Alla fönster är på plats nu, och snart är el och rör dragna. Vi kan se hur det ser ut inifrån vid kök/vardagsrum, hur det såg ut för någon vecka sen alltså.

Fortsättning på Buber

Igår morse gick jag upp ganska tidigt, jag brukar vakna mellan sju och åtta på helgen. Det var fint väder så jag gjorde mitt morgonkaffe och slog mig ner på altanen med en kopp och en bok. En tyst, skön morgon, det var bara fåglarna som kivades vid fågelbordet. Alla andra i familjen sov. De andra lyckas alltid sova mycket mer än jag. Men det gjorde inget, jag satt där och läste. Jag läste några avsnitt ur Jag och Du, och jag läste några kapitel ur Torbjörn Tännsjös Vänsterdocenten. Vid halv tio skjutsade jag Lilla Dotter till pojkvän, sen åkte jag hem och fortsatte läsa. Halv elva bröt helvetet lös. Då startade grannen sin motorgräsklippare. Egentligen har jag kanske inte så mycket att säga om det, klockan var trots allt efter tio, en lördag. Man måste få sköta sina ytor. Icke desto mindre var min lässtund förstörd. Jag gick in. Grannen var ganska snart klar med sitt gräsklippande, det är bara en liten plätt han klipper med motorgräsklippare, en plätt där hans lilla tysta robotklippare inte når. När han var klar gick jag ut igen. Men då hände något mycket värre. Grannen startade sitt innbyggda musiksystem. Och öppnade alla altandörrar. Och drog upp volymen. Han mår antagligen så himla bra av musik, särskilt basljud, att han vill missionera i världen och generöst dela med sig av sin upplevelse för att alla andra också ska må så bra.

Nu mår jag inte alls bra av andras musik. Jag mår knappt särskilt bra av musik alls, fast ibland lyssnar jag. Särskilt mår jag inte bra av lågfrekventa ljud, jag hör förtusan transformatorstationer på mils avstånd. Nåja, det var en liten överdrift. Men blir rent illamående av vissa ljud, t ex basdunk. Kroppen vrider sig i plågor, hjärnan vrider sig i plågor.

Eftersom det inte känns som någon idé att prata med någon som inget begriper av egen kraft, dessutom krävs det total avstängning för att jag inte ska må illa, beslutade jag mig för egen åtgärd. Jag åkte och köpte ett par hörlurar med brusreducering. De var fantastiska på basljud. Nu är min sommar räddad. Hoppas jag. Så jag kan fortsätta med Buber. Denne förfärlige man. Jag har väl läst lite mer än halva boken. Den blir bara konstigare och konstigare. Jag läser ordkombinationer, men jag förstår inte vad det står. Varför skriver han så mycket nonsens? Ordkombinationer som inget betyder, som saknar innehåll och mening: ”I den egentliga subjekttillvaron mognar personens andliga substans.” Eller: ”Därför blir, när detta Jag vänder tillbaka till sig självt, verklighetens ande kvar hos det, skådandet av solen stannar kvar i det välsignade öga som besinnar sig på sin egen glans, och elementens vänskap ledsagar den människan in i dödens och tillblivelsens stillhet.” Håll med mig, det finns ingen substans i det, det är poetiska uttryck för en känsla av något. Inte vet jag vad det är? En upplevelse av vad Jag är? Elementens vänskap?

Det kan inte hjälpas, jag ser fortfarande inget som bidrar till någon förståelse, eller insikt. Det ska, enligt baksidestexten, förena en existentialistisk grundhållning med en språkfilosofisk. Naturligtvis undrar jag exakt vad det är som är det ena eller det andra.

Vad är det som gör mig så himla skeptisk? Framförallt är det den ohyggligt luddiga framställningen, med meningar som inte har någon betydelse. Hur ska jag förstå dem? Finns det inget annat sätt att uttrycka det som ska uttryckas? Jag lutar åt att det är en känsla som ska uttryckas. Det är något med subjekt och objekt. Men varför då? Och hur ska det tillämpas, vad ska jag göra med texten när jag läst?

Många frågor. Inga svar.