Med känsla för tid

Imorse satt jag och Lille Son och åt frukost. Jag kokade pasta till min lunchlåda.

Nu borde klockan ring …” sa jag, och då ringde den. ”Vilken känsla för tid jag har” utropade jag glatt, utan att tänka på hur jag närt de rara barnen med diskussioner i olika filosofiska ämnen.

”Det tog bara en stund för signalen att nå ditt medvetande” sa Lille Son förnuftigt, och sen följde en utläggning om hur jag uppfattat ringsignalen rent fysiskt innan den nådde medvetandet. Alltså ”visste” jag att det skulle ringa precis när jag blev medveten om att det ringde. Fast jag undrar varför jag tänkte att det borde ringa, istället för det ringer, precis innan jag hörde signalen. Tänkte jag i själva verket jag borde höra att det ringer? Var det medvetandedisplayen som demonstrerade sig, i själva verket hade allting redan, rent fysikaliskt hänt? Epifenomenologin är sann, medvetandet en display och den fria viljan en illusion. Vilken värld!

Men, kul är den i alla fall. Här ser vi dagens byggbilder, Lille Son inspekterar, man ser inte mycket utifrån nu av det som händer. Och jag ska skriva examinationsuppgift i vetenskapsteori den närmsta veckan.

Den stora smällen

Eftersom jag är utsatt för århundradets förkylning, nu kryddad med bråkande bihålor och tillhörande övertryck i hjärnan blir det inte många knop gjorda av Viktigt Arbete. Den stackars hjärnan har inte samma flow, det är trafikstockning på den sexfiliga motorvägen, som den brukar ha. Vägarbete förmodligen. Rensning av vägrenen.

Det är bara att gilla läget och ägna sig åt lättsmälta sysselsättningar, även om det gör mig ohyggligt rastlös. Jag menar, i vanliga fall kan jag roa mig själv med att tänka på olika intressanta saker, men nu måste jag lita på den opålitliga yttervärlden för detta ändamål. Frustrerande. Nåja. Det är inte det som är Den Stora Smällen, även om den är stor nog. Jag tänkte nämligen lite på det här med determinism och fri vilja igen. Jag kan inte låta bli. Jag tänker att här finns en hund begraven, eller möjligen en katt i en låda, eftersom jag tycker att determinism verkar vara det enda rimliga som princip för universums dynamik. Samtidigt som jag sitter här och är frusterad för att jag inte kan göra det jag vill välja att göra. Nu har människor naturligtvis tänkt och disktuerat detta i en evighet, men det hjälper inte mig, för jag tänker på det i alla fall. Så jag tänkte börja från början, från Big Bang, och när jag läste lite om det på Wikipedia, stod det

Big Bang (eller Stora smällen[1]) är den mest vedertagna kosmologiska teorin …

Stora Smällen? Vem säger det? Och så kollade jag NE, och där vill de också använda Stora Smällen (eller stora smällen). Och det tycker jag var så roligt, så jag kom av mig i mina filosofiska tankar. Stora smällen.

Hur ska man tänka på ingenting. Det finns ingenting, men så plötsligt exploderar det och alllting som finns, finns. Och från det ögonblicket finns ingeting som inte är bestämt, det är bara att vänta på att det ska inträffa. I alla fall för oss, som verkar se något slags tidsberoende. Antag nu, antag alltså, tänk en sekund, strunta i rimligheter eller orimligheter, tänk en sekund eller några fler, att vårt universum är deterministiskt. Att jag skriver detta nu bestämdes redan i universums första mikrosekund, nanosekund eller ännu mindre infinitesimala sekund. Hur kommer det sig då att jag trodde jag valde att sätta mig ner och skriva, jämfört med att gå ut och pyssla med gräsklipparroboten som återigen fastnat på sitt favoritställe? Och hur fungerar gräsklipparrobotens slumpgenerator? Sannolikheter tycks för oss ganska icke-deterministiska, hur ska vi pressa in dem i den deterministiska världen?

Jag kan köpa att jag sitter här och är trög och inte har överblick över hela det gigantiska ekvationssystemet som bestämmer mig nu, att jag har en illusion av frihet. Slumpen kanske bara verkar slump av samma anledning förresten? Men, ytterligare en fråga uppstår och det är varför jag är medveten om det, och grubblar över dessa frågor, om det inte finns någon poäng med det. Nu ska man naturligtvis inte lura sig till någon teleologisk världssyn här, och tro det finns syfte och mening, istället får man se det som att det har visat sig vara den mest praktiska lösningen, alternativt som vi var inne på häromdagen, en bieffekt. Om det nu inte finns någon mening, kan man väl tänka sig att medvetandet också bara råkade bli, utan mening. Men om något ”råkade” bli, verkar det ju inte vidare deterministiskt. Alltså är medvetandet en deterministisk grej. Det blir så helt enkelt, precis som de här predator-prey ekvationerna.

Och nu tänkte jag lite snyggt knyta ihop säcken, innan det blir alltför långa förvirrade, oavslutade tankekedjor, men se där kom bihåleslemmet in och trögade ner alltihopa (undrar hur länge jag kommer kunna skylla på det?) så tankarna får helt enkelt stanna av där. Vi kan se det som att det finns en massa lösa trådar som på något sätt hänger ihop. Och jag känner i kroppen hur fruktansvärt irriterande det är att inte se dem sitta ihop ordentligt.För på något sätt tycker jag ju att jag i viss mån styr upp tillvaron. Igår till exempel, hade jag tänkt laga en god soppa till middag, men jag glömde baka bröd i tid, så jag fick göra snabb rokad och ta torsdagspannkakorna på onsdagen. Vad sa determinismen om det, kan man undra?

När det är lite roligare

Som jag visste, varar inte o-roligheter alltför länge. Redan framåt eftermiddagen/kvällen började energin återvända. Kanske var det för att Doktor T tog på sig en vederbörlig andel av mansförkylningen. Det är tungt att själv ansvara för allt. Nu vet jag egentligen inte, man kan tänka sig att när mansförkylningar hoppar på det där sättet att de liksom på något sätt växlar upp, oavsett om det beror på en inneboende förstärkningsegenskap hos viruset, eller om det beror på värddjurets (dvs mannens) konstitution. Jag vet inte.

I vilket fall som helst lyckades jag, utöver arbete, gödsla gräsmattan, jag ser en inre vision av en viss våglängd av grönt breda ut sig. Och en gräsklippare som är som ett andra husdjur, kämpandes med djungeln som kommer upp.

Och jag tog ytterligare en lagom lång promenad, precis lagom för att lyssna på ett In Our Time-avsnitt, nu slutar jag länka för det har jag redan gjort, som handlade om Mind/Body-problemet. Hur ska man kunna påverka kroppen, materien, med medvetandet. Det är förstås ett intressant problem. Och de pratade om epifenomenalismen mot slutet, och det är faktiskt inte så tokigt. Om man redan tänker sig determinismen, är det inte alls något problem att tycka att epifenomenalismen passar bra in. Dvs , medvetandet har inget som helst att säga till om vad kroppen ska göra, sådant sköter kroppen alldeles själv. Om den vill skriva ett blogginlägg är det inte för att jag medvetet bestämde mig för det, utan för att kroppen helt enkelt hade sin egen agenda att göra det. Att jag tror att jag bestämde det, beror bara på att medvetandet är kroppens och hjärnans display, som talar om för mig vad som händer och sker och får mig att tro att jag varit med på det.

Man skulle kunna tänka sig att det är en praktisk funktion som evolutionen hittat på, om det t ex skulle vara en liten läcka mellan kroppen/hjärnan och medvetandet. På så sätt att medvetandet liksom skulle kunna slöa ner kroppen, typ skruva på intensiteten, av olika skäl. Och om medvetandet tror att det inget har att säga till om, blir det ledset och håglöst och det slöar ner kroppen. Alltså måste medvetandet hållas sysselsatt medan gener och annat står i och bringar ordning på saker och ting. Därmed får vi alltså veta vad som sker, och dessutom inbillas vi att tro att vi kan påverka. Ungefär som folkomröstningar som är rådgivande. Så kanske medvetandet fungerar, som en rådgivande folkomröstning, sådär lite semi-epifenomenologiskt.

Idag kollade vi också hur solnedgången fungerar i huset. Det verkar som den kan fungera bra.

 

När ingenting är roligt

När man vaknar en morgon, en ny vecka, och inget känns roligt eller spännande, så känns det lite segt. Man släpar sig ändå upp, eftersom alarmet sagt det, och hoppar in i duschen. Hoppar är kanske att ta i. Sen gör man kaffe och sätter sig och läser. Som en vanlig morgon. Så kommer barnen upp, och det blir lite stoj och stök och prat, och sen skjutsar man dem till tåget, och åker hem igen. Eftersom man redan igårkväll bestämt att man förmodligen ska jobba hemifrån, eftersom man inte vill sprida sin mansförkylning på kontoret.

Så sätter man sig vid datorn och sätter lite håglöst igång några beräkningar. Och det känns jobbigt att svara på mail, och jobbigt att tänka på saker som ska göras. Och det är inte så vanligt. Och så nyser man några gånger, snörvlar och snorar. Och då kommer man på vad som är problemet. Det är förkylningen. Det kan antagligen vara så att förkylningen också påverkar den mentala energin, så att sådant som normalt är intressant och roligt och spännande känns trist, och saker som man annars gör och inte tänker på särskilt känns oöverstigligt jobbiga.

Ju mer man tänker på saken, desto troligare verkar det. Och den tanken gör att man blir lite piggare, och aningens mer energisk, eftersom man vet att håglösheten inte kommer att vara en livstid, utan kanhända är slut imorgon. Så det gäller bara att hålla ut idag. Det är görbart.

För övrigt tyckte jag att det var bra att Macron vann franska presidentvalet. Men sen tänkte jag, att man ska nog inte vara så säker på att allt blir frid och fröjd trots det. Men lite mindre av mindre frid och fröjd än om Le Pen vunnit måste det i alla fall bli. För det hade varit absurdt, om hon vann, tänkte jag.

I övrigt lyssnade jag på The Ontological Argument imorse, och det är naturligtvis intressant att fundera över olika sätt man logiskt argumenterat/argumenterar för Guds existens, även om den (existensen) är ungefär lika absurd som att Le Pen skulle bli Frankrikes president.

Förresten tror jag att man skulle kunna tänka sig universum som ett servo-system, med visst processbrus. Det skulle tillfredsställa den rimliga tanken att systemet är deterministiskt men att det samtidigt är viktigt att tro på en fri vilja. Även om det nu bara är processbruset och vår oförmåga att se helheten som åstadkommer den illusionen. Sen när jag piggnat till ska jag utveckla tanken lite mer. Nu ska jag tycka synd om mig själv och fortsätta snörvla.

Zeitgeist

Store Son hade en period när han såg på samtal, på YouTube, med ateismens fyra ryttare. Framförallt var han förtjust i den nu avlidne Christopher Hitchens. För ett tag sen, när jag letade poddar, såg jag att hans kollega Sam Harris har en podd med hysteriskt långa konversationer, flera timmar långa. Jag la till den till mitt flöde, men har hittills inte lyssnat. Men på kort tid nu har man på både svenska och utländska bloggar tipsat om den här podden. Så jag tog mig samman idag och började lyssna på ett avsnitt, ett samtal om den fria viljan mellan Sam Harris och Daniel Dennett. Trots att min promenad var nästan en timme lång hann jag bara halvvägs genom samtalet. Det är en timme och fyrtiofyra minuter långt. Tyvärr tyckte jag de var lite pladdriga och långrandiga och ägnade alltför stor del av början åt att rekapitulera händelseförloppet med Harris bok om den fria viljan och Dennetts negativa recension av dem samt den skriftväxling som sedan följde. De kom inte, i den första halvan, fram till så mycket om den fria viljan, utöver att de uppenbarligen ser på den på olika sätt. Och ja, det kan man väl göra. Jag ska lyssna klart, men inte ikväll, och jag hoppas naturligtvis de kommer längre i hur de ser på saken.

En sak som slog mig, med tanke på rekommendationerna att lyssna på dessa poddavsnitt, är att tid på något sätt får status. Intellektuell status kanske. Den som har tid att lägga ner på att lyssna på dessa mastodontavsnitt, och kanske dessutom kommentera dem, den personen, den har något som andra inte har.

Tiden som status-fenomen. Det ligger i tiden. Men, jag hoppas att jag får tid att lyssna klart, och något tillfälle att lyssna på det där över 2 timmar långa avsnittet som verkar vara det senast inspelade, om Forbidden Knowledge, det är det rekommendationerna jag läst främst handlat om.

Och dagens byggbild. Takläkten kommer på plats.

Om att fastna

Nästan varje kväll, sådär runt midnatt, en halvtimme eller en timme, skriver jag lite på texten som hör till sista delen av process-skrivandet i skrivkursen. Vissa kvällar blir det bara några rader, vissa kvällar blir det flera sidor. Ibland fortsätter jag på en påbörjad tanke eller händelse, ibland skriver jag enskilda små stycken nästan som minnesanteckningar avsedda att passas in någonstans. De små styckena kommer ofta till när jag påminns om någon viss händelse eller samtal som jag antingen själv deltagit i, eller hört. Jag skriver dem för att de innehåller något som är viktigt i just den här berättelsen, något som hör till.

En sak som jag ska skriva om ikväll, tänkte jag, är att fastna. Jag har tänkt på det i flera dagar. Alla människor, eller i alla fall många, verkar ha en bestämd tankesfär där allting rör sig.  När man lär känna en ny människa kan man tycka det är många nya infallsvinklar, många nya idéer, mycket nytt, intellektuellt, att ta del av och fundera över. En ny stimulerande källa. Men när man varit bekanta ett tag märker man att samma idéer, samma slutsatser, samma resonemang och till och med samma återberättade händelser återkommer hela tiden. Man förstår att det är en uppsättning händelser som varit betydelsefulla, formande. Man förstår att det är en idémängd, tankevärld som liksom bildar hela personens värderings- och åsiktsram. Många människor pratar om samma saker hela tiden. Drar samma slutsatser, ältar samma problem, föreslår samma lösningar. Det är en fruktansvärd insikt. Jag undrar vilken min snäva tankesfär är, jag måste genast vidta åtgärder för att spränga den.

Och idag tittar vi på bilder inifrån huset som håller på att bli.

 

Om fri vilja

Igår var en sådan haiku-dag, 5 timmars bilkörning, 7 timmar tillbringade på Linnéuniversitetet, skrivkursen, och sen 5 timmars bilkörning hem igen. Man kan tycka det låter drygt, men jag tycker inte alls det är särskilt besvärligt att köra så långt. Tre timmar till Brahehus, kort fika, och två timmars körning till. Jag hann lyssna på tio podd-avsnitt av In Our Time, otroligt intressant och bra. Många av ämnena som jag valde att lyssna på har avhandlats på kurserna i idéhistoria och filosofi, det vill säga bra repetition och fördjupning.

Diskussioner om den fria viljan tycker jag är intressant. Själv lutar jag, rätt givet, åt determinismen. Det finns väl, vad man kan se, inget som talar för något annat precis. Det stora problemet om determinismen är sann är förstås frågan om ansvar. Skuld och ansvar. Vilket en del människor skulle tycka vore opraktiskt om vi förlorade. Men antag att determinismen är sann, allt vi gör är bestämt sedan Big Bang, ofrånkomligt. Till att med att fundera över determinismen och skriva det här blogginlägget är ofrånkomligt. Jag tycker att diskussioner om den fria viljan, när man pratar om determinismen, så verkar man fortfarande som om man tror att determinismen verkar under fri vilja på något sätt. Man drar inte konsekvenserna av det fullt ut. Om vår existens är deterministisk finns inga verkliga val, vi kan inte välja om vi vill prata om determinism eller inte, vi gör det. Under determinismen kan man inte tycka någonting. Inte ändra åsikt. Såvida det inte är förutbestämt. Ett skäl som brukar användas för att motivera behovet av en fri vilja, dvs att determinismen är falsk (jag tycker synen på determinism som inte motsäger fri vilja är rätt fånig, så jag avstår från den varianten, i alla fall med definitionen av fri vilja som vanliga människor uppfattar den), är att om determinismen är sann skulle människor tycka livet är meningslöst och sluta anstränga sig. Men det är ju ett helt meningslöst påstående, och det är bl a där jag tycker det brukar gå lite slarvigt till. För om determinismen är sann är det ju ingen som ”tappar sugen”. Om den tappas är det redan bestämt så, inget att göra, annars händer absolut ingenting vid insikten om determinismens existens. (Kul sammansättning, determinismens existens). Vad som händer vid en insikt är att det är bestämt att insikten ska komma, och det som händer därefter är också en följd av det som tidigare hände.

Men, en sak de diskuterade tyckte jag var en ny syn på saken, som i alla fall inte jag hört diskuteras förut, men som egentligen är mycket uppenbart. Och det är ju att vi upplever att vi har fri vilja och gör val baserat på känslor och funderingar. Vi upplever det.

Man kan fundera över varför man upplever det om det inte är så. Varför har evolutionen maskerat determinismen för oss? Kanske för att vi inte är optimerade än? (Det var mitt eget påhitt, det där senaste). Dvs vi har inte konvergerat. Konvergens märker man på att förändringar slutar ske. Och varför verkar vi så upptagna med ansvar och skuld, är osäkerheten om den fria viljan en del av intellektets evolution, som ligger lite efter kroppens? Och om determinismen är sann, kan man naturligtvis inte ägna sig åt något teleologiskt spekulerande. Som att ställa frågan ”varför”, ity ofta handlar den om något syfte. Vilken fråga ska man istället ställa? Hur kommer det sig att? Vad är orsaken till detta?

Så är det nog.

Förresten har väggarna kommit upp nu.

Godis overload

Mellan ålder och godistycke finns ett negativt samband. Ju äldre jag blir desto mindre faller mig sött i smaken. Litelite är gott ibland, men om jag äter bara litelite för mycket mår jag illa. Påsk är en sådan tid när man köper godis för att ha till påskutklädda barn som ringer på. Men det är klart man måste smaka en bit eller två. Men dessa få bitar, tillsammans med lite mer omsorgsfull mat blir lätt för mycket för en dam i min ålder, som dessutom helst spenderar tiden med näsan i böcker. Inte för att jag inte tycker om att vara ute och röra på mig, det gör jag visst. Men om man fastnar i något att läsa är det lätt att bli kvar.

Imorse var jag fortfarande mätt när jag vaknade, och det var ohyggligt fint väder, så jag drog på min walking-stället (jag är inte säker på att någon annan skulle ha definierat det så, särskilt inte Rara Dotter om hon sett det, men nu sov hon sött), laddade ner ett avsnitt av Filosofiska Rummet och promenerade iväg. När jag kom hem hade Doktor T lagom vaknat och det doftade nybryggt kaffe i huset. Kan en morgon vara bättre?

Middagen idag lagades av Doktor T och den var extremt försåtlig, dvs mättande. Jag hade fått blodad tand för filosofi-promenader, så jag letade upp en ny podcast, BBC Radio 4 – In Our Time, och promenerade ett avsnitt, The Continental-Analytical Split. Intressant. Det tycks finnas oerhört många avsnitt, vilket borgar för en trevlig promenadsommar. Man konstaterade slutligen att det finns några ”fundamental worries about differences of method, differences of style and different conceptions of what the rigor of a philosophical investigation ought to look like.” Den kontinentala filosofin har letat sig mer mot litteratur än vetenskap, mot en tolkning snarare än logik, och det förklarar väl till viss del den kritik som t ex postmodernister får utstå. Jag antar dess berättigande beror på vilka anspråk respektive företrädare har i fråga om stringens.

Och nu några bilder från dagen.

Mättande pajer.

Lugn under kvällspromenaden.

Solnedgång och filosofisk podd.

Kunskapen

Jag vet att katten står utanför fönstret därför att
– jag tror att katten står utanför fönstret
– det är sant att katten står utanför fönstret
– jag är berättigad att tro att katten står utanför fönstret

Japp, jag kan säga att jag har kunskap i frågan. I alla fall enligt en traditionell uppfattning om vad kunskap är. Sen kom tydligen Gettier och förstörde alltihopa, även om han nu inte var först med att nosa på det. Man skulle kunna säga att han påtalade de icke observerbara tillstånden i systemet, det som har betydelse men är dolt. Gettierproblemet har likheter med det kinesiska rummet, det är också icke observerbara tillstånd som pågår där inne. Och det där med icke observerbara tillstånd borde man kunna ge sig på matematiskt, räta upp rummet för Gettiers problem och lösa alltihopa. Jag tycker ett värre problem med den uppställningen ovan är att det andra påståendet, ”det är sant att katten står utanför fönstret”. Om man ska lyckas med den måste man överge föreställningen om hjärnor i näringslösning och liksom acceptera en verklighet med katter. Jag måste acceptera att det faktiskt finns en verklig katt som verkligen står där i verkligheten utanför det verkliga fönstret. Att det är sant. Vilket för övrigt får mig att fundera hur man ser på kunskap när det gäller t ex datorspel. Kan man ha kunskap inne i spelvärlden?

Men nu var det sanningen om katten och kunskapen det var frågan om. Det är förstås lättast att tro det är en katt därutanför fönstret. Tro kräver liksom bara att tro, det kan man slösa med utan alltför stort engagemang. Att något är sant det kan man inte göra så mycket åt, det kan det vara oavsett vad man tror. Men sen ska jag ha skäl att tro att det finns en katt därutanför fönstret. Det brukar finnas mycket som tyder på det. Katten är t ex inte inne. Jag hör jamande därute och dessutom står katten på en stolsrygg precis utanför fönstret och knackar med tassarna på rutan. När jag går runt huset och ropar kommer dessutom katten springande för att få komma in. Och när jag går tillbaka till mitt skrivbord, vid vars fönster katten brukar göra sig påmind, finns ingen katt kvar. Alltså fanns det väldigt mycket som talade för att det var en katt där. Den katten.

Ja, det verkar väl rimligt ändå. Jag måste tänka mer på det.

Ett litet problem med kurserna, fast det är nog ett lyxproblem skulle man kunna säga, är att lyssna på föreläsningar. Det är inte det att de är dåliga. Men, det är så svårt att lyssna. Lyssna är konsekutivt. Det är inte som att läsa. När jag läser, läser jag snabbt, och här och där och sen byggs allt ihop. Det kan man inte göra när man lyssnar. Det är lite plågsamt.

Okej, jag har glömt

… att blogga några dagar. Så kan det bli när man har mycket att tänka på. Alltså, jag har bara intressanta saker att tänka på, förstås. Men när det blir alldeles för intressant är det som att vissa saker förträngs och liksom hamnar bakom något hörn i minneslabyrinten eller så.

Men, vi ska inte hänga läpp för det. Jag har läst så intressanta saker. Den nya filosofikursen, vetenskapsteori, verkar ohyggligt spännande. Äntligen kommer vi till sanningen. Boken är jättekul, Introduktion till vetenskapsteorin heter den. Undrar om jag inte nämnt den förut, bara för att jag liksom fuskläste lite i den.

Sista avsnittet i det första text-sjoket, hm, jag tycker det är rätt korta texter att läsa, men det är väl för att man ska tänka desto mer, heter Filosofens kontra sociologens kunskapsbegrepp, och där postmodernisten Latours inställning till sanning tas upp: ”… Det betyder att man inte kan förklara resultatet av något beslut eller något beteende med att det grundar sig på en missuppfattning, eftersom föreställningen om misstag förutstter distinktionen mellan sant och falskt. Detta framstår som en i praktiken orimlig hållning.” Man anar att postmodernismen inte står högt i kurs. Jag kan för lite för att säga något om det, men jag kan ju inte påstå att intrycket är gott. För många år sen läste jag Fashionable Nonsense, som jag brukar återkomma till då och då, och där ägnas ett kapitel åt att såga Latours relativism mycket rationellt. Fö inspirerade det mig till att skaffa Science in Action, som jag tyvärr aldrig kommit mig för att läsa. Men den står där i bokhyllan, och jag tänker minsann inte avstå från att läsa förmodade galenskaper. Faktum är att ska man anse att det är galet är det bäst man har ordentliga belägg för det.

Men häromdagen, när jag hittade en jätterolig bild i en blogg, förutom att blogginlägget i sig var intressant, det handlade om argumentationsfel, fallasier, kom jag att tänka på att logiskt, rationellt tänkande ändå är väldigt … sällsynt. Alltså, sådär till vardags. Inte går de flesta omkring och är rationella av sig? Nej, just det. Det är ohyggliga mängder känslor och tyckanden som luftas. Men, världen verkar ju funka hyggligt, i det stora hela, ändå. Även om jag blir galen på obegripliga dumheter i vardagen som hur någon kan vara så ofantligt stupid så att han (det var en han igår) ställer sig och blockerar den fiffigt uttänkta upphämtningsplatsen vid tågstationen så att elva bilar får vänta.

Och det kan ju bara bero på att evolutionen insett att mänskligt förnuft inte är något att lita på, och alltså gjort mänskligheten ganska oförnuftsrobust. Att det sen skulle vara bättre på alla sätt om människor kunde vara lite rationella av sig, det verkar mest vara evolutionens önsketänkande, fromma förhoppning. Nu önskar jag att jag kunde få ett allmänt utbrott. Men det får jag förstås inte. Inte mer än att jag verbalt, och rationellt förstås, åkallar Athena.

Nu minns jag i vanlig ordning inte hur vi kom hit. Jo, det var det där med sanningen ja.

Jag ska fortsätta, jag ser fram emot nästa avsnitt som fortsätter såga de som tycker saker är sanna för dem.

Dagens husbyggebilder, nu är själva grundarbetet nästan klart. Om en vecka är det dags för gjutning.



Filosofiska frågor

Jag tror jag grubblar ihjäl mig över en filosofisk fråga. Den försåtligt simpla frågan: ”När kan man anse att en matematisk modell är tillräckligt validerad för att vara användbar till det jag vill använda den till?” Inte så krångligt eller hur? Att ställa frågan. Svaret är mycket, mycket värre.

Men medan jag grubblar över det, har jag ägnat en stor del av kvällen till mer lättsamma övningar, i satslogik. Det är ett så’nt område som man kan trilla ner i av förtjusning över hur tjusigt man kan formalisera språket. I alla fall när det är uttryck av en art som passar att analysera så. Förstås. Det är underhållande. I den här kursen snuddas det bara lite i det, den är en liten teaser. Jag ska läsa mer av det senare. Men nästa delkurs är vetenskapsteori, då kanske jag kommer lite längre i den första frågan.

Idag var det någon som frågade mig om jag har något mål med dessa studier. Mål? Va? Alltså jag läser ju för att det är roligt … jag vacklar mellan filosofi och idéhistoria. Jag vill läsa båda. Och det har jag ju gjort. Och tänker göra. Och sen, tja, jag kanske tar en examen eller så. Eller två. Men vad jag ska med det till, det har jag ingen aning om. Det är en filosofisk fråga.

Fö har bygget kommit ytterligare lite längre idag.

En del människor är som tvål

Nu blir det ett inlägg till så att jag kommer ikapp dagen i det datumreferenssystem som används här på jorden. Eftersom min hjärna, eller i alla fall de tankar den tänker, företar sig resor i olika hastighet, innebär det nämligen att tiden krymper och sträcks ut lite beroende på vad som händer, alltså kan mitt referenssystem vara i otakt med jordens. Det ser jag som den mest rimliga förklaringen till att det ibland blir ur fas med blogg-dagarna.

Det är faktiskt ganska kul att skriva. Jag vet inte riktigt varför det är det. Men det är det. Det har jag alltid tyckt.

Jag kom att tänka på att en del människor är som tvål. Inte så’n flytande tvål, utan Barnängens barntvål. Eller linnehanddukar. De luktar tvål, och deras hud ser ut som en linnehandduk. Sträv liksom, genomskinlig, skör. Torr. Utan att kanske ens vara torr. De människorna har full koll på allt. De är planerade och organiserade. De har liksom tydliga kanter och hörn och avgräsningar. Nu ska det inte misstolkas som om jag tycker att de är fyrkantiga, reserverade och tråkiga. Inte alls faktiskt. Eller jag menar, de är inte nödvändigtvis tråkigare än någon annan. Men människor som är som tvål har inte böcker som dräller överallt. Deras böcker står i bokhyllan, tills de ska läsas. Sen ställs de in igen. Inte som mina böcker, som ligger i stora högar i mitt arbetsrum. Jag tar ur dem ur bokhyllan, sen ställer jag inte in dem på flera månader. Det kan ju vara något som behöver läsas. Sen lägger jag de nya böckerna på hög. Och sen får jag inte in alla i bokhyllan igen.

Jag har börjat läsa Thérèse Raquin, fast den ingick i förra vårens litteraturkurs lyckades jag missa att läsa den! Otroligt. Men nu ska jag göra det. Jag tror jag läst den för oerhört länge sen, men det kommer ju inte jag ihåg.

Men, nu kom jag ifrån tvålen. Tvålmänniskor. Andra människor är mer som blöta fläckar, eller slime. Fast inte rent bokstavligt alltså, och inte heller på ett nödvändigtvis negativt vis. Det är mer att deras gränser är mindre tydliga.

Tvålmänniskor och slime-människor. Sen har vi de som är helt normala förstås. Som jag. Jag tänkte på Meursault, du vet han i Främlingen, när jag körde till jobbet i morse. Jag gillar Meursault, han är liksom konsekvent, han har koll på saker och ting. Han vet att saker och ting är meningslösa och att det inte har någon betydelse. Men det är inte detsamma som att han är deprimerad och vill ta livet av sig vid första bästa tillfälle. Inte alls. Jag tycker faktiskt att hans inställning till livet är underskattad och också negligerad. Så fort man läser Främlingen och ska diskutera den, blir människor provocerade och tycker illa om Meursault. Jag tycker det är förfärligt, han är faktiskt en mycket sympatisk människa. Lite tvålmänniska, faktiskt.

Rousseau den lille masochisten

Rousseaus Bekännelser, Bok I, har förekommit i flera av kurserna jag läst, främst i litteraturvetenskap. I idéhistoria lästes Om samhällsfördraget och Avhandling om ojämlikheten mellan människorna t ex. I filosofikursen har han inte förekommit än, mer än genom Wollstonecraft.

Så, nu läste jag alltså Bok I av Bekännelser igen. Hans sätt att beskriva de lyckliga åren av sin uppväxt, och människorna omkring honom, det låter precis som både Goetes Werther och Shelleys Frankenstein. Men Rousseau var före; ”Huru skulle jag för resten kunna bliva elak, när jag icke hade för ögonen annat än föredömen av mildhet och saktmod och omkring mig hade de bästa människor, som tänkas kunde?”

Sen berättar han om hur han tillsammans med sin kusin sattes i skola, eller uppfostran, eller något hos herr och fröken Lambercier. Och det var där han upptäckte sin förtjusning i att bli bestraffad: ”Vem skulle tro, att denna kroppsliga aga, som en flicka på trettio år tilldelade mig vid en ålder av åtta, blivit bestämmande över mina böjelser, mina begär; mina lidelser, mitt hela jag för återstoden av mitt liv och detta just i en riktning alldeles motsatt den, som naturenligt kunde ha väntats?” Han tänkte sig alltså att det var han som skulle ha böjelse att utdela kroppslig aga. Egentligen.

Ja, sen förföll han till att stjäla, ljuga och vara lat i arbete. Och besatt av att läsa. Samt ha några synnerligen förvirrade förtjusningar i damer. Jag är inte helt förtjust i Rousseau, jag tycker han låter sig överväldigas av känslor alldeles för mycket, det är som om han gillar att dväljas i det. Trots att han dessutom tycks ha förnuft att se det. Ganska märkligt om man frågar mig.

Mot slutet av Bok I skriver han, i lite romantiska ordalag, om vilken, lyckligare, vändning, hans liv skulle ha tagit om omstädnigheterna varit bättre, om man råkat i händerna på en bättre mästare. Liten offerkofta där, Rousseau?

Alltså, vad har vi av Bok I, vi har Rousseau med masochistiska böjelser, han ser sig som ett offer för omständigheterna. Men om han inte varit offer för detta skulle det kanske aldrig blivit några bekännelser? Avslutningen på Bok I är kul: ”Men i stället [för det där lyckliga, obemärkta livet han skulle levt om han haft bättre tur] … Vilken tavla jag blir nödsakad att upprulla! Dock, låt oss vänta med mitt livs olyckor, tills vi hinna dit; endast alltför mycket kommer jag att uppta mina läsare med detta bedrövliga ämne.”

Masochist. Och självplågare.

Visst blir man lite nyfiken på hur det ska gå, egentligen, hur det hänger ihop? Inledningen till Om Samhällsfördraget t ex: ”Människan föds fri och överallt är hon o bojor. Den som tror sig vara herre över andra är mera slav än de.”  Och i avhandlingen om ojämlikheten mellan människorna skriver han om kvinnans position: ”Älskliga och dygdiga medborgarinnor, ert köns öde blir att styra vårt. Lyckliga är vi, när den kyska makt ni utövar endast inom det äktenskapliga förbundet inte blir något annat än ett uttryck för statens ära och allmänhetens lycka.”

Han vill inte, men han vill, bli styrd och om man förpassar kvinnorna till hemmet kanske man kan få både ock? Han verkar liksom romantisera och försöka oskadliggöra makten på något sätt.

Tänk om Freud har rätt, allting går tillbaka till (den förträngda) sexualiteten. Så förfärligt, Rousseau föreslår en samhällsordning baserad på att han inte kan hålla sina böjelser i styr, på grund av sitt relativt böjelserna svaga förnuft. Hm, känner man igen det?

 

Kritiskt tänkande

Det heter delkursen i filosofi nu. Den är mycket intressant. Och inte helt lätt. Att analysera argument och värdera dem. Världen är full av osakligt argumenterande, kan man konstatera. Det visste jag i och för sig redan tidigare, men nu ännu mer. När jag brottats med särskilt fallasierna ser jag dem överallt. Världen är full av dem, alla texter. Enligt argumentationsanalysen är deras beviskraft mycket låg, man kan säga obefintlig. Så det är bara att förkasta argumentet.

Man kan ha det lite som hobby, tänkte jag, finns X argumentationsfel. Jag vet att jag läste en blogg ett tag som roade sig med att plocka sönder argument, det var ganska intressant. Men, sen tänkte jag, att det nog finns de som faktiskt inte bryr sig om att de använder sig av osakliga argument. De vill ha fram sina ord oavsett sakligheten i dem, och bryr sig inte om såna petitesser som saklighet. So what, liksom.

Och se där vad jag gjorde mig skyldig till nu då!

Det var det. Jag funderar på att delta i Blogg100 i år också. Förra året har jag för mig att det gick bra. Alltså, med bra menar jag att jag skrev ett blogginlägg varje dag i hundra dagar. Nu har jag inte varit så flitig på sista tiden, vilket beror på, som jag skrev någon gång tidigare, på att jag är trött på same-same.Oerhört många bloggare har oerhört smalt område, de skriver samma sak i blogginlägg efter blogginlägg, men med olika ord. Så enligt den argumentationstekniska fallasin guilt by association, gör väl jag det också. Och eftersom jag inte vill det skriver jag osynliga blogginlägg.

Utöver att ägna dagen åt kritiskt tänkande, har jag för avsikt att ägna den åt Jung i litteraturen, ta en promenad och titta på avloppsrören som ligger på vår tomt inför den alldeles snart stundande byggstarten, titta på en text som jag och mina kollegor åstadkommit under veckan. Dessutom tror jag att kameran vill ut och rasta sig lite i detta vackra vårväder. Vi får se vad det blir av smörgåsbordet av möjligheter en dag som denna. Kanske hinner jag med veckans inkomna läsning, som jag sparat till ett lugnare tillfälle? (Nåja, Ingenjören går ju fort att bläddra igenom).

Blogg100-tråden tappade jag visst bort. Får ta upp den senare.

Bullbak

Imorgon är det fredag. Tur att jag berättade det, annars hade du minsann inte kommit ihåg det. Jag kommer ihåg det, eftersom det är min tur att ha fredagsfikat på jobbet. Dvs det är min tur att fixa fikabröd. Som engagerad kollega ska man givetvis baka. Det gör jag ibland, men de senaste gångerna när det varit min tur har jag helt enkelt insett att det går alldeles utmärkt bra att köpa fikabröd också. Det finns människor som är fruktansvärt bra på att baka. Det finns de som har det som yrke, till och med. Och varför inte anamma Platons tanke där att var och en ska ägna sig åt sin grej. Några ska styra och andra skulle ägna sig åt jordbruk och så’nt. Och några skulle vara soldater.

Och vi ser ju hur det går när de som inte borde styra styr, analogt kan man anta att det inte är bra att de som inte ska baka, bakar. Icke desto mindre har jag bakat ikväll. Jag hittade ett förträffligt recept på vetelängd. Man bara slänger ihop alla ingredienser till en längd i en matberedare, rullar ut, smetar ut fyllning, rullar ihop, jäser, gräddar och klart. Rationellt och helt i min smak som procedur. När jag gjort den första slog kreativiteten till. Så jag gjorde en till, med en annan fyllning. Och sen en till, med en fyllning till. Den står i ugnen nu. Jag hoppas nougaten håller sig kvar. Ja, så nu har jag spenderat tre timmar ikväll på bakning. Timmar som jag hade kunnat ägna åt tillfredsställande läsning istället.

Men, om jag hade gjort det, hade jag inte haft något annat att skriva om här än same same. Och jag är så trött på att läsa same, same, så det borde alla andra också vara. Alltså vill jag inte skriva det. Jag tror jag skrivit om bakning tidigare, när jag hade min surdegsperiod för några år sen. Förresten bakade jag bröd till middagen ikväll också. Jag brukar, präktigt husmoderlig som jag är, slänga ihop en deg på morgonen som får stå och jäsa över dagen, och sen när man kommer hem med sjuttielva tonåringar, gör man baguettformer av degen och slänger in i ugnen, och så kokar man en soppa på morötter, potatis och lök och lite mer . Och steker baconbitar. Och på det sättet kan både veganer, vegetarianer och vanliga omnivorer plocka ihop sin alldeles egna preferensmiddag.

Nu längtar jag väldigt mycket efter något intressant att läsa.

Rapport från läsveckan

Jaha, ska vi ta en liten läsrapport kanske? Häromdagen bevisade jag att man bör läsa okända författare för att optimera sin läslycka. Men nu kanske det inte alltid är läslyckan, vari nu den består, som ska optimeras. För det mesta handlar det faktiskt om att optimera kunskapslyckan. Det är en annan sorts läsupplevelse.

Sista tentadelen i Filosofins Historia gick utmärkt också. Jag vill verkligen, verkligen, verkligen ha koll på historien. När man läser blandar allt ihop sig och det är svårt att se någon struktur och få ordning på det. Man får läsa många gånger. Varje gång man läser ser man något nytt. Det talar faktiskt emot mitt bevis.

Men, vi kan säga att beviset bara gäller sådant man läser en gång, för förströelse och nöje. Om man läser för att lära, ska man förvisso inte läsa favoritförfattare, men man ska absolut läsa om texter. Ett bra sätt att läsa om, har jag insett fast det var inte uträknat, irriterande nog. Ett bra sätt att läsa om är att läsa kurser från olika discipliner. Det visar sig nämligen att man läser en ganska liknande uppsättning i filosofi, idéhistoria och litteraturvetenskap. Inte helt förstås, men vissa personer dyker upp överallt. Och de dyker upp på olika sätt, med olika vinkling. Augustinus t ex, har dykt upp överallt. Descartes är en god kandidat. Spinoza. Sen rör de sig under samma tidsavsnitt, vilket gör att man får läsa om dem från olika håll också. Det är mycket effektivt, enligt min uppfattning. Mycket trevligt.

Efter, nu ska vi räkna ihop, 115 poäng av denna blandning sen förra hösten, tycker jag att jag börjar ana en viss ordning och struktur i alltihopa. Mönster börjar framträda. Det är ohyggligt roligt.

Ja, och vad händer nu då? Kritiskt tänkande är delkursen i filosofi, den är rätt intressant, att ordna argument. Och sen ska det väl läsas och skrivas en del. Jag måste läsa poesi. Jag har faktiskt hittat en som jag överraskande nog begrep mig på, som sa något, Lars Gustafsson. Men det var ju inte så konstigt, visade det sig sen. Igår somnade jag av Gunnar Ekelöf. Undrar vem som ska få den äran ikväll? Eller ska jag tänka på några handfasta differentialekvationer istället?

Att vara som en gris

Nu går jag igenom föreläsningarna i Filosofins Historia en gång, eftersom jag ska göra andra tentadelen idag eller imorgon. Men mina läsplaner hackas upp av allehanda verklighetsanknytna aktiviteter och företeelser. Som familj och jobb och allmän vardagshantering. Inom några veckor kommer husbygge att tränga sig in också och pocka på uppmärksamhet. Igår och i förrgår firades Lille Son och Lilla Dotter som just fyllt sjutton år, och idag är jag tydligen uppbokad som transporthjälp för Lille Sons förehavanden. Men eftersom jag är ingrodd optimist, eller verklighetsförnekare beroende på hur man ser saken, så tror jag förstås att jag ska kunna snika åt mig några stunder här och där in i den där andra världen, den där man läser och tänker mest hela tiden. Mitt eget holo-däck.

Nåja, när jag var i holo-däck igår förmiddag innan allt drog igång lyssnade jag på föreläsningen om utilitarismen igen, och läste två intressanta  artiklar, den ena om turens inverkan på framgång, den andra om misstron mot statistik. Båda anknyter, på sätt och vis, till utilitarismen. Nyttomoral, nytta som maximering av lycka.

Statistik som metod att maximera ett samhällets lycka, att undersöka hur det egentligen står till med olika saker, och hur åtgärder faller ut. Det verkar väl bra? Det borde det vara, om man använde det som det kan användas. Det måste finnas minst två saker som kan gå fel, det ena är vilken undersökning man gör. Hur man ställer frågan och hur man mäter svaret. Hur väl täcker mätetalet in frågeställningen, kan man fråga sig. Om man lyckats med det, så att mätetalet faktiskt säger något om det man vill säga något om, så kommer nästa problem. Det där med att det som gäller den statistiska människan inte gäller den individuella människan. Hur många gånger har man hört ”den där statistiken stämmer inte med mig” när någon ser att han/hon inte är i medelvärdet. T ex tvillingmamman som fått tvillingar utan att vara tvilling själv. Chansen att få tvillingar, tvåäggs, ökar lite, men bara lite, om man är tvilling själv. Vilket innebär att människor kan få tvillingar utan att vara tvillingar, och inte förstöra statistiken ett dugg. Men de tycker att de gör det. Eller att lönerna stigit och folk fått det bättre, utom jag. Då blir statistiken ett hån, och ”fel”. Det finns helt enkelt pedagogiska problem med statistiska metoder.

Och nu kommer jag inte längre ihåg vilken poäng jag hade tänkt göra, eftersom jag i tankarna är på väg någon annanstans. I alla fall inte resonemangen fram till dem. Så jag hoppar helt enkelt till dem direkt.

Nu ska vi se. Det var två. Den ena var att om man tillämpar statistiska metoder för att mäta lyckan i samhället, på något sätt, eller någon indikation på lycka, så kan man förstås få ett ”bra värde” om några få är superlyckliga och många är olyckliga. Eller om många är medellyckliga och några är superolyckliga. Så hur stora ”olycksöar” kan man egentligen tolerera innan mätetalet går åt skogen. Man skulle kunna lägga till spridning också, för att få en bättre bild av den frågan. Men många mätetal verkar inte vara fördelningar, utan bara … mätetal. Inte bra, helt enkelt. Slutsatsen blir att fler människor måste förstå matematik, för att vi ska få ordning på statistik och mätetal.

Den andra poängen som jag tänkte mig, som bara har lite beröring med statistiken, det är Mills tanke om kvalitét på lyckorna. Högre former av lycka är bättre än lägre, och vilka det är som är bättre ska avgöras av de som har erfarenhet av många olika slags njutningar. Men det betyder ju att det bara finns relativa njutningar. Om hela gruppen av människor bara tittar på olika TV-program som njutningar kommer läsning av intressanta böcker aldrig i fråga som njutning. Om ingen människa längre kan matematik, kommer matematisk problemlösning aldrig ifråga som en högre form av njutning, inte som njutning över huvud taget. Och det är ju rent förfärligt. Vi måste helt enkelt instifta Absoluta Njutningar innan det är för sent.