Som om inget hade hänt

Då var vi tillbaka igen efter en vecka av sol, bad, mat, sömn och läsning. Tyvärr fick jag inte med mig de rara tonåringarna på några direkt vidlyftiga äventyr. Nåja, vi var på fisk-spa, det var ganska kul. De har blivit så misstänksamma. Store Son berättar då och då en skräckhistoria för sina syskon, som för att hålla liv i Berättelsen om Mamma. Såhär går den:

”Mamma och jag var ute och körde bil, och så skulle vi stanna och gå en mysig skogspromenad. Så vi gick. Och helt plötsligt hamnade vi vid en hällristning. Typiskt mamma-style.”

Nu är väl inte just hällristningar min stil, det tycker jag är ganska trist egentligen. Det var bara det att just den promenadvägen, den gången, passade så bra. Men i princip har han nog rätt, ändå. Det finns ofta en tanke att man ska se något av något slag. Jag hade t ex gärna åkt till Lindos en dag och gått upp till Akropolosklippan, men jag vet inte, det verkar ju vara lite turistigt. Och fruktansvärt varmt. Å andra sidan var ju hela resan fruktansvärt turistig. Men avslappnande. Jag hann t ex läsa tre hela böcker och en halv:

Kallocain av Karin Boye. Intressant, även om slutet var något konstlat och ofärdigt.

Öst och Väst av Ronny Ambjörnsson. En så’n bok som jag nog behöver läsa igen, det blev mycket att tänka på, många trådar och idéhistoriska förlopp om Europa, Amerika och Asien, hur européer ser sig själva i förhållande till andra. Idén om att relatera till något för att få syn på sig själv drivs, men det verkar inte alltför underligt, det stämmer i alla fall med det jag alltid hävdar, att den man främst lär känna när man interagerar med andra människor är inte de andra, utan en själv. Intressant i alla fall.

Och till sist läste jag Voltaires Traktat om toleransen med anledning av Jean Calas död. Vad ska man säga om den, jag tror inte jag förstod tanken överallt. Jag hade fått för mig att Voltaire i alla fall var smyg-ateist, men det verkade det inte som här. Kan det verkligen stämma att han försvarade religionerna och visade deras stora tolerans egentligen, och hur de här domarna i Toulouse felat i sin tolkning av religionen när de steglade Jean Calas? Jag måste väl läsa igen, men boken är en orgie i exempel på dumheter som görs i religionens namn, fast man inte borde. Typ. Tror jag.

Och nu är jag tillbaka till jobbet, och det är som om inget har hänt. Jag var uppe i speed på nolltid. Det såg själva arbetsuppgifterna till. Under veckan hade det hänt lite på huset, takpannor hade kommit på, och ställningar försvunnit. Nu ska vi ägna semestern åt att måla en andra omgång. Men, jag undrar om vi inte skulle måla fönsterfoderna svarta också. Svårt att riktigt veta innan man gjort det. Och tänkt en smula.

Den halva boken, förresten, är Technology: A world history av Daniel R. Headrick, jag är framme vid renässansen nu. Den är också spännande. Jag har för mig att jag läste om ingenjören som det kompletta geniet i den. Det tyckte jag kändes så trevligt. Men när jag skulle leta upp det för att kunna citera på ett rätt och riktigt sätt hittade jag inte stället. Kan jag ha drömt? Det tror jag inte.

Soluppgång från hotellbalkongen.

Och så framskridandet.

Garageuppfarten. Än så länge utan garage.

Och från trädgårdssidan. Stenarna, som finns i mängd, ska förstås arrangeras så småningom.

Om själen

Av någon anledning ramlade jag på en podd på svt play, Människan och maskinenvars för säsongen sista avsnitt handlar om Själen, ”där människans yttre och inre värld verkligen möts”, som sägs i inledningen. Man verkar inte vilja skilja på medvetandet och själen, men håller sig en mest till att prata om det senare. Jag är rädd att jag tappade bort mig lite, det var aningens långsamt och ganska pladdrigt som det vanligen blir i poddar. Man hade gärna haft en text att läsa istället. Avsnittet inleds med ett litet anförande av den ene programledaren, Eric Schüldt:

”Om man tittar in i en annan människas ögon, och upplever att det finns någonting där bortom det rent maskinella, är det då falskt, är det då självbedrägeri, är det en romantisering av sakernas tillstånd är det till och med ett sentimentalt, barnsligt sätt att se på världen? Att det skulle finnas något mer i oss än synapserna, signalsubstanserna, organen, allt vårt innanmäte. Och jag måste ju säga det att jag tror ju inte det är tomt inuti oss, jag tror ju faktiskt på riktigt att det finns en själ, det är min övertygelse, det måste jag ändå vara öppen med. Jag kan inte se mina medmänniskor som maskiner.”

Ja, och det blev väl får man säga den tongivande för hela programmet. Den andre programledaren, Per Johansson, som jag fö minns från några bloggträffar för mer än tio år sen, gjorde några intressanta nedslag i idéhistorien om synen på själen. Kanske får jag lyssna en gång till, jag erkänner att jag tappade fokus emellanåt, men den övergripande idén tycktes ändå vara att försvara själens existens som något icke mekanistiskt. Hur ”jag kan se att det finns något där” skulle avfärda en mekanistisk orsak stod inte helt klart, förutom en uppenbar önskan att ”något mer” ska finnas.

Och det tycker jag är intressant. Varför är människor så rädda för tanken på en deterministisk och mekanistisk värld? Ja, en anledning är förstås att det skulle detronisera människan som en unik skapelse och frånta henne hennes megalomana inställning till sig själv. Som om naturen spelat oss ett spratt, vi får medvetande och kan hänga mer i allt som händer oss, men kan inte påverka. Vilken nesa! Jag tycker nästan det är lite roligt.

Ja, nu blir det ju lite svårt att visa, eller avvisa det där med själen, i alla fall enligt nuvarande förhärskande uppfattning om vetenskapen, som ändå verkar vara bästa instans att komma med någon form av vettigt påstående i frågan. Men, om man tänker på saken, visst verkar det väl mer konstigt att det skulle finnas än själ, än att det inte skulle göra det? Varför duger inte den helt fantastiska och svindlande tanken på den enorma mängden signalvägar och kombinationer vi kan åstadkomma, som vi inte har kontroll över, som förklaring för vår oförmåga att överblicka ”det vi ser i varandras ögon”? Det tycker jag är konstigt. Alltså synes det mig mest vettigt att anta själen helt enkelt är en illusion.

Och det kan väl funka lika bra som något annat?

Midsommarmys

Det visade sig att de rara tonåringarna alla hade egna planer för midsommar, vilket innebar att Doktor T och jag kunde fira dagen som vi ville. För mig innebar det medelst läsning. Jag inledde vid åttatiden i morse, ute på altanen. Benen i solen och fågelsång. Framåt tio drog grannarna igång sitt basdunkande. Nu bor ju inte grannarna vägg-i-vägg, det här är stora villatomter med ordentligt mycket luft emellan husen. Bara så att problemet blir tydligt. Men jag har ju vidtagit åtgärder för detta, så jag gick och hämtade mina noise-cancelling-lurar. Nu visade de sig inte cancellera basdunket i den omfattning jag tyckte var önskvärt, men efter lite sökande på Spotify vaskade jag fram ett lämpligt havsljud. Några havsljud tvingades jag rata, när det plötsligen började plinga mitt i dem. Det var något med mindfulness tror jag. Men mer renodlat havsljud på lång volym gjorde susen.

Jag läste ut Vänsterdocenten av Torbjörn Tännsjö, en lisa för själen att läsa i jämföresle med Buber. Inte för att jag håller med Tännsjö i hans politiska åskådning, inte alls faktiskt, men han presenterar olika resonemang i både sin politiska och sin filosofiska gärning, och resonemangen är glasklara. Dessutom är boken bitvis hysteriskt rolig när han i korta ordalag avger omdömen om möten med olika mer eller mindre kända intellektuella och andra. Vad sägs om följande lilla passage om mötet med f.d. ärkebiskop K.G. Hammar:

”För några år sen debatterade jag i teve med dåvarande ärkebiskopen K.G. Hammar. Han har aldrig framstått som intellektuell eller ens teologiskt skarpsinnig […].”

Och om VPKs ordförande Lars Werner apropå partiets kapitulation inför kapitalismen:

”Vem hade kunnat ana att hans murarhjärta klappade för privata daghem?”

Ett avsnitt behandlar den tillfälliga ondskan, vilket är mycket intressant och kräver vidare läsning. Hur kommer det sig att människor blir onda när de verkar vara helt normala?

När jag läst ut den kände jag mig stärkt och styrkt så jag gav mig på Buber igen, den sista tredjedelen. Ledbruten, med svidande ögon och värkande muskler blev jag klar för någon halvtimme sen. Det var en riktig plåga att läsa klart den. Det stod mycket klart under sista tredjedelen att det handlar mycket om Gud, om relationen till Gud, det här med Jag och Du och Det. Och det säger sig självt att det inte på något sätt kan tilltala mig eller åstadkomma något slags genklang hos mig. Inte heller någon förståelse, det handlar ju inte om något hur eller varför, det är bara en mängd ord som på något sätt ska trigga känslor i den som grubblar över Gud. Fine, nu vet jag det.

Nu ska jag ta upp något annat att läsa. Frågan är vad. Något skönlitterärt kanske, något samtida. Jag har börjat på Björnstad, av Fredrik Backman, men den har inte riktigt kommit igång. Kanske ger jag den chansen att göra det. Annars har jag flera intressanta böcker i idéhistoria som står på tur.

Vila

Ingen Buber idag. Jag har 64 sidor kvar, de tar jag väl över midsommar. Naturligtvis läser jag på ren vilja, som när man sprungit långt och egentligen inte orkar de sista kilometrarna men springer av ren envishet. Så är det med den här boken också. Vem vet, allting kanske framstår i ett förklarat ljus just sista sidan, och det vore väl dumt att missa det.

Jag har en tendens till självskadebeteende. Mentalt och intellektuellt självskadebeteende. Jag ägnar mig delvis åt sådant jag tycker är intellektuellt plågsamt, som Buber t ex. Eller ja, ren rappakalja till och med ibland. Jag läser sådant där jag tycker argumentationen har luckor, eller antagandena är felaktiga, eller slutsatserna sprungna ur värderingar snarare än hållbara argument. Det är för att försöka förstå hur människor som inte tänker som jag tänker. Det är klart det är trevligt att läsa sådant där man nickar och håller med och tycker resonemangen är briljanta och lärorika, slutsatserna oklanderliga. Det är jättetrevligt. Men, om man vill ha något att fundera över är det ju bättre att läsa sådant som inte är så.

Vänsterdocenten har jag läst idag, några avsnitt. Det är en lättnad att läsa en sådan text efter Buber. Den är glasklar och dessutom bitvis rätt rolig. Tännsjö har en politisk åskådning jag inte delar, men han beskriver och argumenterar för hur han tänkt i olika frågor, också där han ändrat uppfattning med tiden. Det är ohyggligt intressant.

Och idag är längsta dagen, tänk, sen blir det mörkare igen. Idag har jag inte besökt bygget, och det var visst några dagar sen jag fotade. Alla fönster är på plats nu, och snart är el och rör dragna. Vi kan se hur det ser ut inifrån vid kök/vardagsrum, hur det såg ut för någon vecka sen alltså.

Fortsättning på Buber

Igår morse gick jag upp ganska tidigt, jag brukar vakna mellan sju och åtta på helgen. Det var fint väder så jag gjorde mitt morgonkaffe och slog mig ner på altanen med en kopp och en bok. En tyst, skön morgon, det var bara fåglarna som kivades vid fågelbordet. Alla andra i familjen sov. De andra lyckas alltid sova mycket mer än jag. Men det gjorde inget, jag satt där och läste. Jag läste några avsnitt ur Jag och Du, och jag läste några kapitel ur Torbjörn Tännsjös Vänsterdocenten. Vid halv tio skjutsade jag Lilla Dotter till pojkvän, sen åkte jag hem och fortsatte läsa. Halv elva bröt helvetet lös. Då startade grannen sin motorgräsklippare. Egentligen har jag kanske inte så mycket att säga om det, klockan var trots allt efter tio, en lördag. Man måste få sköta sina ytor. Icke desto mindre var min lässtund förstörd. Jag gick in. Grannen var ganska snart klar med sitt gräsklippande, det är bara en liten plätt han klipper med motorgräsklippare, en plätt där hans lilla tysta robotklippare inte når. När han var klar gick jag ut igen. Men då hände något mycket värre. Grannen startade sitt innbyggda musiksystem. Och öppnade alla altandörrar. Och drog upp volymen. Han mår antagligen så himla bra av musik, särskilt basljud, att han vill missionera i världen och generöst dela med sig av sin upplevelse för att alla andra också ska må så bra.

Nu mår jag inte alls bra av andras musik. Jag mår knappt särskilt bra av musik alls, fast ibland lyssnar jag. Särskilt mår jag inte bra av lågfrekventa ljud, jag hör förtusan transformatorstationer på mils avstånd. Nåja, det var en liten överdrift. Men blir rent illamående av vissa ljud, t ex basdunk. Kroppen vrider sig i plågor, hjärnan vrider sig i plågor.

Eftersom det inte känns som någon idé att prata med någon som inget begriper av egen kraft, dessutom krävs det total avstängning för att jag inte ska må illa, beslutade jag mig för egen åtgärd. Jag åkte och köpte ett par hörlurar med brusreducering. De var fantastiska på basljud. Nu är min sommar räddad. Hoppas jag. Så jag kan fortsätta med Buber. Denne förfärlige man. Jag har väl läst lite mer än halva boken. Den blir bara konstigare och konstigare. Jag läser ordkombinationer, men jag förstår inte vad det står. Varför skriver han så mycket nonsens? Ordkombinationer som inget betyder, som saknar innehåll och mening: ”I den egentliga subjekttillvaron mognar personens andliga substans.” Eller: ”Därför blir, när detta Jag vänder tillbaka till sig självt, verklighetens ande kvar hos det, skådandet av solen stannar kvar i det välsignade öga som besinnar sig på sin egen glans, och elementens vänskap ledsagar den människan in i dödens och tillblivelsens stillhet.” Håll med mig, det finns ingen substans i det, det är poetiska uttryck för en känsla av något. Inte vet jag vad det är? En upplevelse av vad Jag är? Elementens vänskap?

Det kan inte hjälpas, jag ser fortfarande inget som bidrar till någon förståelse, eller insikt. Det ska, enligt baksidestexten, förena en existentialistisk grundhållning med en språkfilosofisk. Naturligtvis undrar jag exakt vad det är som är det ena eller det andra.

Vad är det som gör mig så himla skeptisk? Framförallt är det den ohyggligt luddiga framställningen, med meningar som inte har någon betydelse. Hur ska jag förstå dem? Finns det inget annat sätt att uttrycka det som ska uttryckas? Jag lutar åt att det är en känsla som ska uttryckas. Det är något med subjekt och objekt. Men varför då? Och hur ska det tillämpas, vad ska jag göra med texten när jag läst?

Många frågor. Inga svar.

När man är överenergisk

Eller överpositiv. Eller överoptimistisk. När man helt enkelt tar på sig något som man sen inser kommer bli svårt att ro iland. Det gjorde jag idag.

Vid ett par tillfällen på sista tiden har Bubers Jag och Du dykt upp under fikasamtal på jobbet. Den har dykt upp på det fascinerade sätt som ingenjörer kan prata om sådant som de upplever synnerligen världsfrånvänt och märkligt på ett sätt som att man mer undrar hur det kan ha blivit så än vad människan som skrev egentligen menar. Fast det undrar man också.

Och jag tänkte att jag kan ju inte ha åsikter om något jag inte känner till, alltså måste jag ta och läsa det där innan jag tycker något. Och eftersom jag har nära till handling skred jag genast till verket, dvs jag åkte till biblioteket och lånade boken. Det skulle jag inte ha gjort. Redan efter några sidor uppenbarade sig svårigheterna. Svårigheterna i hur jag ska stå ut att läsa. Vilken rappakalja! Det är min spontana reaktion efter några sidor. Texten spårar ur i rena obegripligheter: ”Den människa till vilken jag säger Du blir för mig inte till erfarenhet. Men jag står i relation till henne, i det heliga grundordet. Först när jag träder därur, blir hon åter till erfarenhet. Erfarenhet är Du-avstånd.”

Det kryper i mig. Det kan var och en förstå. Vad betyder det där? Vaddå ”erfarenhet”, vad menas med erfarenhet här? Att Du inte blir en ”erfarenhet”? Nähä. Och om Du inte är en erfarenhet, vad är Du då? Inte för att jag tycker Du skulle vara precis en erfarenhet, Du kan ju vara Du, det bryr ju inte jag mig så himla mycket om. Var på Du. Det förefaller mig alltså som synnerligen betydelselöst pladder, faktiskt. Kanske har det en poetisk stämning över sig? Jag vet inte. För mig tycks orden som står där tillsammans helt enkelt inte betyda något alls. Inget alls som jag kan relatera till, eller associera till. Men uppenbarligen är det skrivet, uppenbarligen både utgivet och översatt. Så vad betyder det för Buber, vad är det han vill säga egentligen, vad är det han pratar om?

Jag ska fortsätta läsa, vem vet, det kanske blir som Doktor T oroar sig för, att helt plötsligt uppenbarar sig en psykadelisk värld för mig. På måndag, tänker jag, kommer jag att slå mig ner vid fikat på jobbet och liksom bara bli till där i fikarelationen med en massa Du.

Med känsla för tid

Imorse satt jag och Lille Son och åt frukost. Jag kokade pasta till min lunchlåda.

Nu borde klockan ring …” sa jag, och då ringde den. ”Vilken känsla för tid jag har” utropade jag glatt, utan att tänka på hur jag närt de rara barnen med diskussioner i olika filosofiska ämnen.

”Det tog bara en stund för signalen att nå ditt medvetande” sa Lille Son förnuftigt, och sen följde en utläggning om hur jag uppfattat ringsignalen rent fysiskt innan den nådde medvetandet. Alltså ”visste” jag att det skulle ringa precis när jag blev medveten om att det ringde. Fast jag undrar varför jag tänkte att det borde ringa, istället för det ringer, precis innan jag hörde signalen. Tänkte jag i själva verket jag borde höra att det ringer? Var det medvetandedisplayen som demonstrerade sig, i själva verket hade allting redan, rent fysikaliskt hänt? Epifenomenologin är sann, medvetandet en display och den fria viljan en illusion. Vilken värld!

Men, kul är den i alla fall. Här ser vi dagens byggbilder, Lille Son inspekterar, man ser inte mycket utifrån nu av det som händer. Och jag ska skriva examinationsuppgift i vetenskapsteori den närmsta veckan.

Den stora smällen

Eftersom jag är utsatt för århundradets förkylning, nu kryddad med bråkande bihålor och tillhörande övertryck i hjärnan blir det inte många knop gjorda av Viktigt Arbete. Den stackars hjärnan har inte samma flow, det är trafikstockning på den sexfiliga motorvägen, som den brukar ha. Vägarbete förmodligen. Rensning av vägrenen.

Det är bara att gilla läget och ägna sig åt lättsmälta sysselsättningar, även om det gör mig ohyggligt rastlös. Jag menar, i vanliga fall kan jag roa mig själv med att tänka på olika intressanta saker, men nu måste jag lita på den opålitliga yttervärlden för detta ändamål. Frustrerande. Nåja. Det är inte det som är Den Stora Smällen, även om den är stor nog. Jag tänkte nämligen lite på det här med determinism och fri vilja igen. Jag kan inte låta bli. Jag tänker att här finns en hund begraven, eller möjligen en katt i en låda, eftersom jag tycker att determinism verkar vara det enda rimliga som princip för universums dynamik. Samtidigt som jag sitter här och är frusterad för att jag inte kan göra det jag vill välja att göra. Nu har människor naturligtvis tänkt och disktuerat detta i en evighet, men det hjälper inte mig, för jag tänker på det i alla fall. Så jag tänkte börja från början, från Big Bang, och när jag läste lite om det på Wikipedia, stod det

Big Bang (eller Stora smällen[1]) är den mest vedertagna kosmologiska teorin …

Stora Smällen? Vem säger det? Och så kollade jag NE, och där vill de också använda Stora Smällen (eller stora smällen). Och det tycker jag var så roligt, så jag kom av mig i mina filosofiska tankar. Stora smällen.

Hur ska man tänka på ingenting. Det finns ingenting, men så plötsligt exploderar det och alllting som finns, finns. Och från det ögonblicket finns ingeting som inte är bestämt, det är bara att vänta på att det ska inträffa. I alla fall för oss, som verkar se något slags tidsberoende. Antag nu, antag alltså, tänk en sekund, strunta i rimligheter eller orimligheter, tänk en sekund eller några fler, att vårt universum är deterministiskt. Att jag skriver detta nu bestämdes redan i universums första mikrosekund, nanosekund eller ännu mindre infinitesimala sekund. Hur kommer det sig då att jag trodde jag valde att sätta mig ner och skriva, jämfört med att gå ut och pyssla med gräsklipparroboten som återigen fastnat på sitt favoritställe? Och hur fungerar gräsklipparrobotens slumpgenerator? Sannolikheter tycks för oss ganska icke-deterministiska, hur ska vi pressa in dem i den deterministiska världen?

Jag kan köpa att jag sitter här och är trög och inte har överblick över hela det gigantiska ekvationssystemet som bestämmer mig nu, att jag har en illusion av frihet. Slumpen kanske bara verkar slump av samma anledning förresten? Men, ytterligare en fråga uppstår och det är varför jag är medveten om det, och grubblar över dessa frågor, om det inte finns någon poäng med det. Nu ska man naturligtvis inte lura sig till någon teleologisk världssyn här, och tro det finns syfte och mening, istället får man se det som att det har visat sig vara den mest praktiska lösningen, alternativt som vi var inne på häromdagen, en bieffekt. Om det nu inte finns någon mening, kan man väl tänka sig att medvetandet också bara råkade bli, utan mening. Men om något ”råkade” bli, verkar det ju inte vidare deterministiskt. Alltså är medvetandet en deterministisk grej. Det blir så helt enkelt, precis som de här predator-prey ekvationerna.

Och nu tänkte jag lite snyggt knyta ihop säcken, innan det blir alltför långa förvirrade, oavslutade tankekedjor, men se där kom bihåleslemmet in och trögade ner alltihopa (undrar hur länge jag kommer kunna skylla på det?) så tankarna får helt enkelt stanna av där. Vi kan se det som att det finns en massa lösa trådar som på något sätt hänger ihop. Och jag känner i kroppen hur fruktansvärt irriterande det är att inte se dem sitta ihop ordentligt.För på något sätt tycker jag ju att jag i viss mån styr upp tillvaron. Igår till exempel, hade jag tänkt laga en god soppa till middag, men jag glömde baka bröd i tid, så jag fick göra snabb rokad och ta torsdagspannkakorna på onsdagen. Vad sa determinismen om det, kan man undra?

När det är lite roligare

Som jag visste, varar inte o-roligheter alltför länge. Redan framåt eftermiddagen/kvällen började energin återvända. Kanske var det för att Doktor T tog på sig en vederbörlig andel av mansförkylningen. Det är tungt att själv ansvara för allt. Nu vet jag egentligen inte, man kan tänka sig att när mansförkylningar hoppar på det där sättet att de liksom på något sätt växlar upp, oavsett om det beror på en inneboende förstärkningsegenskap hos viruset, eller om det beror på värddjurets (dvs mannens) konstitution. Jag vet inte.

I vilket fall som helst lyckades jag, utöver arbete, gödsla gräsmattan, jag ser en inre vision av en viss våglängd av grönt breda ut sig. Och en gräsklippare som är som ett andra husdjur, kämpandes med djungeln som kommer upp.

Och jag tog ytterligare en lagom lång promenad, precis lagom för att lyssna på ett In Our Time-avsnitt, nu slutar jag länka för det har jag redan gjort, som handlade om Mind/Body-problemet. Hur ska man kunna påverka kroppen, materien, med medvetandet. Det är förstås ett intressant problem. Och de pratade om epifenomenalismen mot slutet, och det är faktiskt inte så tokigt. Om man redan tänker sig determinismen, är det inte alls något problem att tycka att epifenomenalismen passar bra in. Dvs , medvetandet har inget som helst att säga till om vad kroppen ska göra, sådant sköter kroppen alldeles själv. Om den vill skriva ett blogginlägg är det inte för att jag medvetet bestämde mig för det, utan för att kroppen helt enkelt hade sin egen agenda att göra det. Att jag tror att jag bestämde det, beror bara på att medvetandet är kroppens och hjärnans display, som talar om för mig vad som händer och sker och får mig att tro att jag varit med på det.

Man skulle kunna tänka sig att det är en praktisk funktion som evolutionen hittat på, om det t ex skulle vara en liten läcka mellan kroppen/hjärnan och medvetandet. På så sätt att medvetandet liksom skulle kunna slöa ner kroppen, typ skruva på intensiteten, av olika skäl. Och om medvetandet tror att det inget har att säga till om, blir det ledset och håglöst och det slöar ner kroppen. Alltså måste medvetandet hållas sysselsatt medan gener och annat står i och bringar ordning på saker och ting. Därmed får vi alltså veta vad som sker, och dessutom inbillas vi att tro att vi kan påverka. Ungefär som folkomröstningar som är rådgivande. Så kanske medvetandet fungerar, som en rådgivande folkomröstning, sådär lite semi-epifenomenologiskt.

Idag kollade vi också hur solnedgången fungerar i huset. Det verkar som den kan fungera bra.

 

När ingenting är roligt

När man vaknar en morgon, en ny vecka, och inget känns roligt eller spännande, så känns det lite segt. Man släpar sig ändå upp, eftersom alarmet sagt det, och hoppar in i duschen. Hoppar är kanske att ta i. Sen gör man kaffe och sätter sig och läser. Som en vanlig morgon. Så kommer barnen upp, och det blir lite stoj och stök och prat, och sen skjutsar man dem till tåget, och åker hem igen. Eftersom man redan igårkväll bestämt att man förmodligen ska jobba hemifrån, eftersom man inte vill sprida sin mansförkylning på kontoret.

Så sätter man sig vid datorn och sätter lite håglöst igång några beräkningar. Och det känns jobbigt att svara på mail, och jobbigt att tänka på saker som ska göras. Och det är inte så vanligt. Och så nyser man några gånger, snörvlar och snorar. Och då kommer man på vad som är problemet. Det är förkylningen. Det kan antagligen vara så att förkylningen också påverkar den mentala energin, så att sådant som normalt är intressant och roligt och spännande känns trist, och saker som man annars gör och inte tänker på särskilt känns oöverstigligt jobbiga.

Ju mer man tänker på saken, desto troligare verkar det. Och den tanken gör att man blir lite piggare, och aningens mer energisk, eftersom man vet att håglösheten inte kommer att vara en livstid, utan kanhända är slut imorgon. Så det gäller bara att hålla ut idag. Det är görbart.

För övrigt tyckte jag att det var bra att Macron vann franska presidentvalet. Men sen tänkte jag, att man ska nog inte vara så säker på att allt blir frid och fröjd trots det. Men lite mindre av mindre frid och fröjd än om Le Pen vunnit måste det i alla fall bli. För det hade varit absurdt, om hon vann, tänkte jag.

I övrigt lyssnade jag på The Ontological Argument imorse, och det är naturligtvis intressant att fundera över olika sätt man logiskt argumenterat/argumenterar för Guds existens, även om den (existensen) är ungefär lika absurd som att Le Pen skulle bli Frankrikes president.

Förresten tror jag att man skulle kunna tänka sig universum som ett servo-system, med visst processbrus. Det skulle tillfredsställa den rimliga tanken att systemet är deterministiskt men att det samtidigt är viktigt att tro på en fri vilja. Även om det nu bara är processbruset och vår oförmåga att se helheten som åstadkommer den illusionen. Sen när jag piggnat till ska jag utveckla tanken lite mer. Nu ska jag tycka synd om mig själv och fortsätta snörvla.

Zeitgeist

Store Son hade en period när han såg på samtal, på YouTube, med ateismens fyra ryttare. Framförallt var han förtjust i den nu avlidne Christopher Hitchens. För ett tag sen, när jag letade poddar, såg jag att hans kollega Sam Harris har en podd med hysteriskt långa konversationer, flera timmar långa. Jag la till den till mitt flöde, men har hittills inte lyssnat. Men på kort tid nu har man på både svenska och utländska bloggar tipsat om den här podden. Så jag tog mig samman idag och började lyssna på ett avsnitt, ett samtal om den fria viljan mellan Sam Harris och Daniel Dennett. Trots att min promenad var nästan en timme lång hann jag bara halvvägs genom samtalet. Det är en timme och fyrtiofyra minuter långt. Tyvärr tyckte jag de var lite pladdriga och långrandiga och ägnade alltför stor del av början åt att rekapitulera händelseförloppet med Harris bok om den fria viljan och Dennetts negativa recension av dem samt den skriftväxling som sedan följde. De kom inte, i den första halvan, fram till så mycket om den fria viljan, utöver att de uppenbarligen ser på den på olika sätt. Och ja, det kan man väl göra. Jag ska lyssna klart, men inte ikväll, och jag hoppas naturligtvis de kommer längre i hur de ser på saken.

En sak som slog mig, med tanke på rekommendationerna att lyssna på dessa poddavsnitt, är att tid på något sätt får status. Intellektuell status kanske. Den som har tid att lägga ner på att lyssna på dessa mastodontavsnitt, och kanske dessutom kommentera dem, den personen, den har något som andra inte har.

Tiden som status-fenomen. Det ligger i tiden. Men, jag hoppas att jag får tid att lyssna klart, och något tillfälle att lyssna på det där över 2 timmar långa avsnittet som verkar vara det senast inspelade, om Forbidden Knowledge, det är det rekommendationerna jag läst främst handlat om.

Och dagens byggbild. Takläkten kommer på plats.

Om att fastna

Nästan varje kväll, sådär runt midnatt, en halvtimme eller en timme, skriver jag lite på texten som hör till sista delen av process-skrivandet i skrivkursen. Vissa kvällar blir det bara några rader, vissa kvällar blir det flera sidor. Ibland fortsätter jag på en påbörjad tanke eller händelse, ibland skriver jag enskilda små stycken nästan som minnesanteckningar avsedda att passas in någonstans. De små styckena kommer ofta till när jag påminns om någon viss händelse eller samtal som jag antingen själv deltagit i, eller hört. Jag skriver dem för att de innehåller något som är viktigt i just den här berättelsen, något som hör till.

En sak som jag ska skriva om ikväll, tänkte jag, är att fastna. Jag har tänkt på det i flera dagar. Alla människor, eller i alla fall många, verkar ha en bestämd tankesfär där allting rör sig.  När man lär känna en ny människa kan man tycka det är många nya infallsvinklar, många nya idéer, mycket nytt, intellektuellt, att ta del av och fundera över. En ny stimulerande källa. Men när man varit bekanta ett tag märker man att samma idéer, samma slutsatser, samma resonemang och till och med samma återberättade händelser återkommer hela tiden. Man förstår att det är en uppsättning händelser som varit betydelsefulla, formande. Man förstår att det är en idémängd, tankevärld som liksom bildar hela personens värderings- och åsiktsram. Många människor pratar om samma saker hela tiden. Drar samma slutsatser, ältar samma problem, föreslår samma lösningar. Det är en fruktansvärd insikt. Jag undrar vilken min snäva tankesfär är, jag måste genast vidta åtgärder för att spränga den.

Och idag tittar vi på bilder inifrån huset som håller på att bli.

 

Om fri vilja

Igår var en sådan haiku-dag, 5 timmars bilkörning, 7 timmar tillbringade på Linnéuniversitetet, skrivkursen, och sen 5 timmars bilkörning hem igen. Man kan tycka det låter drygt, men jag tycker inte alls det är särskilt besvärligt att köra så långt. Tre timmar till Brahehus, kort fika, och två timmars körning till. Jag hann lyssna på tio podd-avsnitt av In Our Time, otroligt intressant och bra. Många av ämnena som jag valde att lyssna på har avhandlats på kurserna i idéhistoria och filosofi, det vill säga bra repetition och fördjupning.

Diskussioner om den fria viljan tycker jag är intressant. Själv lutar jag, rätt givet, åt determinismen. Det finns väl, vad man kan se, inget som talar för något annat precis. Det stora problemet om determinismen är sann är förstås frågan om ansvar. Skuld och ansvar. Vilket en del människor skulle tycka vore opraktiskt om vi förlorade. Men antag att determinismen är sann, allt vi gör är bestämt sedan Big Bang, ofrånkomligt. Till att med att fundera över determinismen och skriva det här blogginlägget är ofrånkomligt. Jag tycker att diskussioner om den fria viljan, när man pratar om determinismen, så verkar man fortfarande som om man tror att determinismen verkar under fri vilja på något sätt. Man drar inte konsekvenserna av det fullt ut. Om vår existens är deterministisk finns inga verkliga val, vi kan inte välja om vi vill prata om determinism eller inte, vi gör det. Under determinismen kan man inte tycka någonting. Inte ändra åsikt. Såvida det inte är förutbestämt. Ett skäl som brukar användas för att motivera behovet av en fri vilja, dvs att determinismen är falsk (jag tycker synen på determinism som inte motsäger fri vilja är rätt fånig, så jag avstår från den varianten, i alla fall med definitionen av fri vilja som vanliga människor uppfattar den), är att om determinismen är sann skulle människor tycka livet är meningslöst och sluta anstränga sig. Men det är ju ett helt meningslöst påstående, och det är bl a där jag tycker det brukar gå lite slarvigt till. För om determinismen är sann är det ju ingen som ”tappar sugen”. Om den tappas är det redan bestämt så, inget att göra, annars händer absolut ingenting vid insikten om determinismens existens. (Kul sammansättning, determinismens existens). Vad som händer vid en insikt är att det är bestämt att insikten ska komma, och det som händer därefter är också en följd av det som tidigare hände.

Men, en sak de diskuterade tyckte jag var en ny syn på saken, som i alla fall inte jag hört diskuteras förut, men som egentligen är mycket uppenbart. Och det är ju att vi upplever att vi har fri vilja och gör val baserat på känslor och funderingar. Vi upplever det.

Man kan fundera över varför man upplever det om det inte är så. Varför har evolutionen maskerat determinismen för oss? Kanske för att vi inte är optimerade än? (Det var mitt eget påhitt, det där senaste). Dvs vi har inte konvergerat. Konvergens märker man på att förändringar slutar ske. Och varför verkar vi så upptagna med ansvar och skuld, är osäkerheten om den fria viljan en del av intellektets evolution, som ligger lite efter kroppens? Och om determinismen är sann, kan man naturligtvis inte ägna sig åt något teleologiskt spekulerande. Som att ställa frågan ”varför”, ity ofta handlar den om något syfte. Vilken fråga ska man istället ställa? Hur kommer det sig att? Vad är orsaken till detta?

Så är det nog.

Förresten har väggarna kommit upp nu.

Godis overload

Mellan ålder och godistycke finns ett negativt samband. Ju äldre jag blir desto mindre faller mig sött i smaken. Litelite är gott ibland, men om jag äter bara litelite för mycket mår jag illa. Påsk är en sådan tid när man köper godis för att ha till påskutklädda barn som ringer på. Men det är klart man måste smaka en bit eller två. Men dessa få bitar, tillsammans med lite mer omsorgsfull mat blir lätt för mycket för en dam i min ålder, som dessutom helst spenderar tiden med näsan i böcker. Inte för att jag inte tycker om att vara ute och röra på mig, det gör jag visst. Men om man fastnar i något att läsa är det lätt att bli kvar.

Imorse var jag fortfarande mätt när jag vaknade, och det var ohyggligt fint väder, så jag drog på min walking-stället (jag är inte säker på att någon annan skulle ha definierat det så, särskilt inte Rara Dotter om hon sett det, men nu sov hon sött), laddade ner ett avsnitt av Filosofiska Rummet och promenerade iväg. När jag kom hem hade Doktor T lagom vaknat och det doftade nybryggt kaffe i huset. Kan en morgon vara bättre?

Middagen idag lagades av Doktor T och den var extremt försåtlig, dvs mättande. Jag hade fått blodad tand för filosofi-promenader, så jag letade upp en ny podcast, BBC Radio 4 – In Our Time, och promenerade ett avsnitt, The Continental-Analytical Split. Intressant. Det tycks finnas oerhört många avsnitt, vilket borgar för en trevlig promenadsommar. Man konstaterade slutligen att det finns några ”fundamental worries about differences of method, differences of style and different conceptions of what the rigor of a philosophical investigation ought to look like.” Den kontinentala filosofin har letat sig mer mot litteratur än vetenskap, mot en tolkning snarare än logik, och det förklarar väl till viss del den kritik som t ex postmodernister får utstå. Jag antar dess berättigande beror på vilka anspråk respektive företrädare har i fråga om stringens.

Och nu några bilder från dagen.

Mättande pajer.

Lugn under kvällspromenaden.

Solnedgång och filosofisk podd.

Kunskapen

Jag vet att katten står utanför fönstret därför att
– jag tror att katten står utanför fönstret
– det är sant att katten står utanför fönstret
– jag är berättigad att tro att katten står utanför fönstret

Japp, jag kan säga att jag har kunskap i frågan. I alla fall enligt en traditionell uppfattning om vad kunskap är. Sen kom tydligen Gettier och förstörde alltihopa, även om han nu inte var först med att nosa på det. Man skulle kunna säga att han påtalade de icke observerbara tillstånden i systemet, det som har betydelse men är dolt. Gettierproblemet har likheter med det kinesiska rummet, det är också icke observerbara tillstånd som pågår där inne. Och det där med icke observerbara tillstånd borde man kunna ge sig på matematiskt, räta upp rummet för Gettiers problem och lösa alltihopa. Jag tycker ett värre problem med den uppställningen ovan är att det andra påståendet, ”det är sant att katten står utanför fönstret”. Om man ska lyckas med den måste man överge föreställningen om hjärnor i näringslösning och liksom acceptera en verklighet med katter. Jag måste acceptera att det faktiskt finns en verklig katt som verkligen står där i verkligheten utanför det verkliga fönstret. Att det är sant. Vilket för övrigt får mig att fundera hur man ser på kunskap när det gäller t ex datorspel. Kan man ha kunskap inne i spelvärlden?

Men nu var det sanningen om katten och kunskapen det var frågan om. Det är förstås lättast att tro det är en katt därutanför fönstret. Tro kräver liksom bara att tro, det kan man slösa med utan alltför stort engagemang. Att något är sant det kan man inte göra så mycket åt, det kan det vara oavsett vad man tror. Men sen ska jag ha skäl att tro att det finns en katt därutanför fönstret. Det brukar finnas mycket som tyder på det. Katten är t ex inte inne. Jag hör jamande därute och dessutom står katten på en stolsrygg precis utanför fönstret och knackar med tassarna på rutan. När jag går runt huset och ropar kommer dessutom katten springande för att få komma in. Och när jag går tillbaka till mitt skrivbord, vid vars fönster katten brukar göra sig påmind, finns ingen katt kvar. Alltså fanns det väldigt mycket som talade för att det var en katt där. Den katten.

Ja, det verkar väl rimligt ändå. Jag måste tänka mer på det.

Ett litet problem med kurserna, fast det är nog ett lyxproblem skulle man kunna säga, är att lyssna på föreläsningar. Det är inte det att de är dåliga. Men, det är så svårt att lyssna. Lyssna är konsekutivt. Det är inte som att läsa. När jag läser, läser jag snabbt, och här och där och sen byggs allt ihop. Det kan man inte göra när man lyssnar. Det är lite plågsamt.

Okej, jag har glömt

… att blogga några dagar. Så kan det bli när man har mycket att tänka på. Alltså, jag har bara intressanta saker att tänka på, förstås. Men när det blir alldeles för intressant är det som att vissa saker förträngs och liksom hamnar bakom något hörn i minneslabyrinten eller så.

Men, vi ska inte hänga läpp för det. Jag har läst så intressanta saker. Den nya filosofikursen, vetenskapsteori, verkar ohyggligt spännande. Äntligen kommer vi till sanningen. Boken är jättekul, Introduktion till vetenskapsteorin heter den. Undrar om jag inte nämnt den förut, bara för att jag liksom fuskläste lite i den.

Sista avsnittet i det första text-sjoket, hm, jag tycker det är rätt korta texter att läsa, men det är väl för att man ska tänka desto mer, heter Filosofens kontra sociologens kunskapsbegrepp, och där postmodernisten Latours inställning till sanning tas upp: ”… Det betyder att man inte kan förklara resultatet av något beslut eller något beteende med att det grundar sig på en missuppfattning, eftersom föreställningen om misstag förutstter distinktionen mellan sant och falskt. Detta framstår som en i praktiken orimlig hållning.” Man anar att postmodernismen inte står högt i kurs. Jag kan för lite för att säga något om det, men jag kan ju inte påstå att intrycket är gott. För många år sen läste jag Fashionable Nonsense, som jag brukar återkomma till då och då, och där ägnas ett kapitel åt att såga Latours relativism mycket rationellt. Fö inspirerade det mig till att skaffa Science in Action, som jag tyvärr aldrig kommit mig för att läsa. Men den står där i bokhyllan, och jag tänker minsann inte avstå från att läsa förmodade galenskaper. Faktum är att ska man anse att det är galet är det bäst man har ordentliga belägg för det.

Men häromdagen, när jag hittade en jätterolig bild i en blogg, förutom att blogginlägget i sig var intressant, det handlade om argumentationsfel, fallasier, kom jag att tänka på att logiskt, rationellt tänkande ändå är väldigt … sällsynt. Alltså, sådär till vardags. Inte går de flesta omkring och är rationella av sig? Nej, just det. Det är ohyggliga mängder känslor och tyckanden som luftas. Men, världen verkar ju funka hyggligt, i det stora hela, ändå. Även om jag blir galen på obegripliga dumheter i vardagen som hur någon kan vara så ofantligt stupid så att han (det var en han igår) ställer sig och blockerar den fiffigt uttänkta upphämtningsplatsen vid tågstationen så att elva bilar får vänta.

Och det kan ju bara bero på att evolutionen insett att mänskligt förnuft inte är något att lita på, och alltså gjort mänskligheten ganska oförnuftsrobust. Att det sen skulle vara bättre på alla sätt om människor kunde vara lite rationella av sig, det verkar mest vara evolutionens önsketänkande, fromma förhoppning. Nu önskar jag att jag kunde få ett allmänt utbrott. Men det får jag förstås inte. Inte mer än att jag verbalt, och rationellt förstås, åkallar Athena.

Nu minns jag i vanlig ordning inte hur vi kom hit. Jo, det var det där med sanningen ja.

Jag ska fortsätta, jag ser fram emot nästa avsnitt som fortsätter såga de som tycker saker är sanna för dem.

Dagens husbyggebilder, nu är själva grundarbetet nästan klart. Om en vecka är det dags för gjutning.



Filosofiska frågor

Jag tror jag grubblar ihjäl mig över en filosofisk fråga. Den försåtligt simpla frågan: ”När kan man anse att en matematisk modell är tillräckligt validerad för att vara användbar till det jag vill använda den till?” Inte så krångligt eller hur? Att ställa frågan. Svaret är mycket, mycket värre.

Men medan jag grubblar över det, har jag ägnat en stor del av kvällen till mer lättsamma övningar, i satslogik. Det är ett så’nt område som man kan trilla ner i av förtjusning över hur tjusigt man kan formalisera språket. I alla fall när det är uttryck av en art som passar att analysera så. Förstås. Det är underhållande. I den här kursen snuddas det bara lite i det, den är en liten teaser. Jag ska läsa mer av det senare. Men nästa delkurs är vetenskapsteori, då kanske jag kommer lite längre i den första frågan.

Idag var det någon som frågade mig om jag har något mål med dessa studier. Mål? Va? Alltså jag läser ju för att det är roligt … jag vacklar mellan filosofi och idéhistoria. Jag vill läsa båda. Och det har jag ju gjort. Och tänker göra. Och sen, tja, jag kanske tar en examen eller så. Eller två. Men vad jag ska med det till, det har jag ingen aning om. Det är en filosofisk fråga.

Fö har bygget kommit ytterligare lite längre idag.