En bild kom för mig en dag.
Den översta delen av bilden illustrerar ett samhälle med jämnstarka (stark definieras här något luddigt som har med självkänsla, självförtroende och personlig integritet att göra) individer. De tar eget ansvar, tänker och agerar fritt, och utövar inte tvång mot någon annan.
Den nedre delen av bilden illustrerar samma sak,alla tar eget ansvar, tänker och agerar fritt, och utövar inte tvång mot varann. Förutom att de turkosa personerna har något lägre självkänsla, eller självförtroende, eller liten personlig integritet, eller något annat personlighetsdrag som gör dem mjuka i kanterna, jämfört med de lila.
När de lila interagerar med varandra i den övre delen av bilden, studsar de alla omkring glada och nöjda med sig själva och världens tillstånd. Allt funkar bra.
När det finns både lila och turkosa människor i världen, som i den nedre delen av bilden, så studsar de lila omkring glada och nöjda med sig själva och världens tillstånd. Men när de råkar studsa mot en turkos person, studsar den turkosa inte säkert tillbaka i samma form, för den har av någon för de lila obegriplig anledning en så tunn gräns till sin egna personliga kärna, den är så mjuk på ett odefinierat sätt. Den lila kanske inte ens menar att inkräkta på den turkosas form, men den gör det med sin blotta existens, sitt lila agerande.
Det tycker jag är en komplikation med den mycket tilltalande tanken om att tänka, agera och handla fritt så länge man inte använder tvång mot andra. Eftersom det är så svårt att veta vad upplevs som ”tvång”, eller skadar, någon annan. Åtminstone är det en komplikation när det gäller att agera och handla ”fritt”, i ett samhälle. Tänka fritt är jag övertygad om är en bra sak.
Läs även andra bloggares åsikter om Liberalism, självkänsla, självförtroende, personlig integritet, samhälle
