Tonåringar

Jag har kanske skrivit det förut, jag vet inte, men isåfall gör jag det igen. Jag vill slå ett slag för tonårstiden. Nej, alltså inte min egen, det var en tråkig tid. Bara evig väntan på att bli vuxen. Nej, men att vara förälder till tonåringar, det är det roligaste som finns i föräldraväg enligt min uppfattning.

Bebisar är söta, såklart. I alla fall var mina bebisar söta. Men jag skulle inte precis säga att bebistiden var rolig, den var som ett fängelse av omvårdnad. Småbarnstiden likaså. Visst fick man sitta ibland och läsa och tänka och njuta av att barnen sysselsatte sig med glada lekar, men rätt ofta krävdes det insatser av olika slag. Dagis, lågstadium, mellanstadium … ett evigt fixande med än det ena än det andra. Men, till slut är grundskolan över och man behöver inte baka bullar mer. Skolarbetet sköts av respektive tonåring, man får vara diskussionspartner ibland. Man får förstås skjutsa hit och dit. Man får övningsköra och lida med de rara tonåringarna att de inte kan ta körkort än. Man får vara uppe sena kvällar för att hämta eller köra någonstans.

Men … de är så roligt. Det är så roligt att se dem bli självständiga och förnuftiga. Det är så roligt när de undersöker världen och kommer hem med reflektioner. Det är så roligt att höra dem erövra världen, höra reflektionerna, diskutera. Det är skönt att ha mycket egentid, det är skönt att få sova på nätterna (förutom när man undrar när det är dags att komma hem för någon).

Jag misstänkte, eller hoppades kanske, när jag led i småbarnsträsket, att tonårstiden skulle vara lön för mödan. Och hittills verkar det så. Kanske är min förslappade livsinställning mest passande för tonårstiden, vad vet jag. Men kan man bli annat än glad när man hör sönerna vråla av skratt när de spelar datorspel, eller ser dottern fixa med foton från en session hon planerat och arrangerat. Eller vad de nu än gör när jag läser och tänker. Men om en stund har vi gathering. Jag har lovat att delta i filmbildningen. Fight Club behövde vi visst se. Enligt Store Son.

Det dröjer några dagar till

… innan dagarna blir oändliga och utan planer denna semester. Om det alls kommer att inträffa. Administrationen när man ska flytta är visserligen inte svår, men det är ju en del att hålla reda på och försöka synkronisera. Beslut som ska tas om det ena eller det andra. Nu har jag inte svårt att ta beslut, det är bara att göra. Minsta krångel. Men ändå, det ställs frågor som är helt onödiga. Naturligtvis ställs det för att inte mista kunder. T ex om abonnemangen inte ska fortsätta, och man kan göra si eller så för att tweaka till det. Så att kunden, dvs jag, blir kvar. Några särskilda erbjudanden. Och så. Men jag kom snabbt på att det är bäst att säga nej till allt, att avsluta. Att bli kund någonstans är alltid lätt. Men ändå.

Och vardagen stannar inte upp vare sig av semester eller flytt. Och man går på bio. Ikväll såg vi Star Trek Beyond. På Store Sons önskemål. Jag är rätt förtjust i Science Fiction på film, och Star Trek är naturligtvis en mångårig favorit. Men … alltså, det är ju coolt med warp-speed och futuristiska städer och signaler hit och dit. Och okända arter som antingen är fredliga, eller inte. Och platser att utforska. Men, de existentiella frågorna är lite bleka. Här stod det mänskliga samarbetet och freden mot den ensamme starke och kriget.

Det kändes nästan pinsamt tillrättalagt. Men nu när jag tänker på saken en gång till, kanske det bara är på den ensamme starke man ska se … Han som var soldat och skulle kriga för freden, och sen när freden kom hade han ingen plats längre, utan skulle pressas in i fredsmallen, och se så tokigt det gick då … Svaret på frågan vad som händer med krigaren som inte har någon plats blev Döden, till slut. Det är ju faktiskt ganska intrikat ändå. Krigaren blev övergiven av freden, han visste inte vad han skulle göra i den världen. Som heroerna i Iliaden, som bara är ute efter äran. Vad ska de med fred till?

Jaha, den var kanske inte så tokig ändå.

Och den ständiga frågan om vi ska utforska universum. I filmen snuddas förstås den frågan eftersom det öppnar för flera filmer. Men i verkligheten måste svaret på den frågan också vara ”ja”. Av den synnerligen enkla anledningen att det inte finns något annat sätt för oss att förstå oss på mänskligheten, än att utforska vår världs gränser.

The fountain

Igår såg vi film på TV, The Fountain, regisserad av Darren Aronofsky, som också regisserat Pi och Requiem for a Dream. Pi gillade jag, Requiem for a Dream sådär. Och vad ska man säga om The Fountain, som med komplicerade parallellhandlingar handlade om att hitta botemedlet mot döden? Det bästa man kan säga är väl att fotot är vansinnigt vackert. Man kan stå ut med att det är lite småsegt tempo, så man hinner se de vackra stämningarna. Men den sista kvarten spårar filmen ur fullständigt och excellerar i New Age-liknande flum.

Nej, det är ingen film som kommer att fastna förutom för det överdrivna slutscenerna då. Men de finns de som är mer positiva till filmen.